måndag 25 januari 2021

Del två av Eddie Råbocks podd med mig



In Swedish. -- Äventyret fortsätter…

 

 

 

 

I oktober gjorde Eddie Råbock en intervju med mig. Om Science Fiction Seen From the Right.

 

Nu kommer ännu ett avsnitt. Råbock har fokuserat på ett kapitel i boken, nämligen det om Robert A. Heinlein.

 

Det blev en trevlig intervju med många intressanta vinklingar.

 

Framöver kan det komma fler avsnitt också.

 

 

 

Relaterat

Det nya avsnittet: Tankar från framtiden: Riddare i rymden

Del ett av podden: Rymdhögern

SF Seen From the Right, presenterad på svenska

onsdag 13 januari 2021

Lennart Svensson tar en titt på JULES VERNE-MAGASINET, så gott som hela dess levnad från 1940 till cirka 2010



In Swedish, about a Swedish sf magazine. – Härmed en titt på Jules Verne-magasinet, en svensk sf-tidskrift av monumentalt slag. Inget svenskt sf-magasin har kommit ut med så många nummer som JVM. Dess historia var lång och slingrig. Och vår ciceron blir Lennart Svensson, känd för essän Science Fiction Seen From the Right. -- Källmaterialet till texten anges på slutet. Reservationer för eventuella fel.

 

 

 

 

1. Begynnelsen

 

Jules Verne-magasinet är ett begrepp inom svensk publicistik. Det är namnet på en publikation som genomgått en del olika metamorfoser under sin levnad. I stort kan sägas att den existerade 1940-2010. Ni kommer snart att få veta hur de följande formerna såg ut. Här, i början, koncentrerar vi oss på den form JVM hade 1940-1947.

 

JVM började sin bana som en veckotidning. Den såg dagens ljus i oktober 1940. 

 

JVM hade sitt namn av den berömde franske sf-författaren, han från 1800-talet. Beteckningen ”science fiction” var inte så etablerad i Sverige då, man talade om ”jules vernska berättelser” eller "fantasiberättelser". Så detta var en sf-tidskrift till gagnet om ej till namnet – dvs., sf-innehållet präglade tidningen, definierade den, utan att termen "sf" fanns på omslaget. 

 

Innehållet under denna JVM:s första inkarnation kom snart att se en del annat material jämte sf. Men det var (iaf i början) sf-imagen som dominerade med sådant som sf-tematiska omslag, mer än en sf-novell per nummer samt detta att man tämligen länge, från 1941 och framåt, hade följetänger i form av space opera-hjälten Kapten Frank (Captain Future).

 

 

 

 

2. Nordpress

 

Förlaget bakom JVM var Nordpress som ägdes av Bulls Presstjänst. Redaktionen låg på Tunnelgatan 3 i centrala Stockholm, nuvarande Olof Palmes gata. Redaktör var Rolf Ahlgren. Varken han eller förlaget var intresserade av sf som sådant. Science fiction nej, science fact – ja! Så tycks man ha resonerat. Det visas i att förlaget parallellt med JVM startade Teknik för Alla, en tidning om teknik med inslag som teknikhistoria och -nyheter, modellhobby, bygg- och snickeritips samt ibland, lustigt nog, en sf-novell. 

 

Det sistnämnda kunde vara sådant som julnumret 1945 bjöd på: Eugen Semitjovs novell Framtiden skall bekräfta, en fiktiv berättelse om den första resan till månen. En braskande replik ur den är: ”Hur kan ni över huvud taget påstå att något sådant som rymdflygning skulle vara outförbart?” 

 

Men sf som detta var bara en dekor kring en kärna av reellt existerande teknik, händighet, modellbygge och ingenjörskonst här och nu. Och detta må i stort sett ha varit faustiskt och upplyftande men för JVM:s historia är detta något betänkligt. Dvs. Nordpress hade alltså här jämte TfA tidskriften JVM, som kom en gång i veckan, hade 68 sidor, fort nådde 50 000 och som mest hade 80 000 i upplaga. Detta var sensationellt bra. Men enligt uppgift drev Nordpress JVM bara för att bygga upp TfA, så när TfA efter några år nått stadga lät man bara JVM självdö. Man lät en femsiffrig läsarstock, och ett varumärke (JVM), bara rinna sig ur händerna. JVM vårdade sig inte om sina kärnläsare (sf-läsarna) utan försökte futilt nå ut till nya läsargrupper med sådant som vilda västernnoveller och swingspalt.

 

Men saknas entusiasmen för sf så saknas den. Nordpress-folket var verklighetsfokuserade typer. De vurmade för världshändelser, existerande teknik, händigt folk och dagens hjältar i sport, flyg och jakt. Sf var bara något man drog in pengar på.

 

När man anklagar Nordpress för att bara låta JVM gå i konkurs måste man emellertid komma ihåg en sak. Det rådde nämligen pappersransonering under 40-talet. Under och efter kriget. Så man kan möjligen våga sig på gissningen att Nordpress valde att använda sin papperstilldelning för skötebarnet TfA. Man kunde sannolikt inte ha drivit två storsäljande tidningar parallellt. Det fanns inte papper nog för både JVM och TfA i Nordpress regi.

 

 

 

 

3. Formalia

 

JVM utgavs alltså 1940-1947. Debutnumret kom 16 oktober 1940. Det sista kom i februari 1947. Under denna tid hann man utge 332 nummer. 

 

Mer formalia: 40-tals-JVM var klammerhäftat, inklusive omslag 68 sidor; man hade ju tryck även på omslagets innersida så dessa är medräknade i siffran ovan. Omslaget var i fyrfärg. Formatet på blaskan var 233 x 162 mm, vilket kan beskrivas som ”större än A5, mindre än en serietidning”. Papperskvaliteten var enkel men god, tämligen slätt papper av dåtida veckotidningskvalitet. Omslaget var även det i dåtida standard, typ serie- eller veckotidning, dvs. aningen tjockare och blankare än inlagan.

 

40-tals-JVM kanske saknade entusiastisk ledning men det är ingen dålig tidning, inte alls. Vad gäller sf-noveller finns många texter av hög klass, ofta med originalillustrationer från de amerikanska magasin de hämtats från (såsom Amazing Stories, Thrilling Wonder Stories, Astonishing Stories och Super Science Stories).

 

Vi återkommer till de noveller JVM publicerade; innehållet måste antydas i vissa praktpjäser. Först ska här nämnas något om sf som marknadsfenomen. Det var ju så att det tidiga 40-talet var en guldålder för amerikansk sf. Rent utgivningsmässigt hade antalet sf-tidskrifter ökat vid denna tid, från de fyra stycken som fanns 1937 (Amazing Stories plus Amazing Stories Quarterly, Astounding Stories och Thrilling Wonder Stories; lägger man till Weird Tales, som ibland körde sf, blir det fem). Redan detta var ”en stark hand” – och ännu bättre skulle det bli: 1941 fanns det över 20 stycken. Så svenska Nordpress kanske anade en kassako i att översätta noveller ur dessa tidskrifter och erbjuda dem för en svensk publik. Och visst blev det en kassako; med femsiffriga upplagor blev JVM snabbt en tämligen stor sf-tidskrift med europeiska mått. (Och ingen senare svensk sf-tidskrift har kommit i närheten av Nordpress-JVM:s upplaga.)

 

 


 

Officiellt kallade alltså JVM inte genren man verkade i för science fiction, även om termen förvisso kunde nämnas i dess spalter. Istället var det alltså ”jules vernska berättelser” man sa att man gav folk, man var ett Jules Verne-magasin. Under ett tecknat porträtt harangerades le monsieur himself i en stående blurb på redaktionssidan på detta vis: 

 

”Jules Verne förblir den oförliknelige mästaren på den vetenskapligt-fantastiska romanens område. Denna tidning som betraktar den store fransmannen som en banbrytare och föregångsman, vill så långt möjligt fullfölja hans traditioner. – Jules Vernes skildringar av äventyr i undervattensbåtar, av rymdfärder och forskningar i jordens inre möttes av de kloka och praktiska människorna i hans samtid med skeptiska leenden. Lustigt, men alldeles för fantastiskt! I dag småler ingen längre åt Jules Verne redan av den anledningen, att alltför många av hans ’fantasier’ nu 50 år senare, hunnit bli nykter praktisk verklighet. – Vetenskap och teknik ha gjort oerhörda framsteg sedan den tid då Jules Verne skrev sina romaner. Men dessa framsteg ha på intet sätt begränsat eller uttömt möjligheterna för vidare, ännu mer revolutionerande uppfinningar och upptäckter. Tvärtom.”

 

Det var en science fiction-hyllning som hette duga...! Och från starten hösten 1940 till våren 1941 var JVM en utpräglad sf-tidning. Det var sf-teman på omslaget, och innehållet var godkända, snyggt illustrerade sf-berättelser i både novell- och romanform, det sista i form av Edmond Hamiltons Kapten Frank som började gå som följetänger 1941. Dvs. man serialiserade romanen Kapten Franks triumf (nr 32-43/1941) och fortsatte sedan med andra i serien (Kapten Frank och trollkarlen från Mars, Kapten Frank och de 7 magiska stenarna osv.). Denna hjälte skapades som en ren underhållningsfigur, det var inte avsett att vara seriöst, och på de premisserna har Kapten Frank ännu åtskilligt att bjuda läsaren. Kapten Frank definierade JVM i tämligen hög grad, den ledde (gissar vi) till tidningens genombrott i de högre upplagenivåerna.

 

 

 

 

4. Minskat sf-innehåll

 

Medio 1941 tillkom underrubriken ”Veckans Äventyr” i JVM:s logotyp. Det speglades i innehållet som nu började röra sig bort från sf. En sf-novell plus en Kapten Frank-följetong fanns iofs alltid, men nu kompletterades det hela med noveller och följetänger ur genrer som vilda västern, detektiv-, sport-, sjö- och shejkhistorier. Samt tecknade serier såsom Stålmannen, kallad ”Titanen från Krypton”, Blå skalbaggen (superhjälte) och flyghjälten Barney Baxter.

 

1942 hade magasinet praktiskt taget bytt namn till Veckans Äventyr, därigenom att på omslaget denna underrubrik bokstavligt talat växt från nummer till nummer och JVM-namnet krympt. Och innehållet fortsatte att invaderas av skönlitterär icke-sf samt reportage om sport och dramatiska händelser i vardagen, men alltjämt med cirka 1/8 sf i varje nummer enligt ovan. 

 

Det bör nämnas att i slutet av 1945 var innehållet av någon anledning åter, för en tid, dominerat av sf. Dessutom hade man ibland populärvetenskap i form av grafiska sidor om ”vetenskapens gåtor”, med spekulativa idéer om sådant som kanalerna på Mars, vad är tid, vad är tanken, vad är energi, vad händer om jordaxeln tiltar samt strålvapen. Det sistnämnda sades för sin del ha använts av tyskarna 1940: ”Vetenskapsmännen, möjligen med undantag för de tyska, fråga sig, om dödsstrålen verkligen blivit upptäckt. Det påstås sålunda att den skulle ha använts vid intagandet av det belgiska fortet Eben Emael. ... [Det] betvingades på något mystiskt sätt.” Och visst var det ett mysterium på den tiden; visst var det ett slags strålvapen som användes där i maj 1940. Vad JVM-redaktionen inte visste var att för att spränga t.ex bunkertak hade den tyska flygburna styrkan ett antal s.k. konladdningar, sprängmedel inbyggt i en konformat hölje. När laddningen antändes riktades sprängverkan inåt/nedåt, smälte en metallspegel på konens innersida och förenades till en sprängstråle av flytande metall. Sprängladdningen kunde därmed slå igenom tjock betong. Så visst var detta världshistorisk premiär för strålvapnet, även om det inte var en stråle av ren energi så som sf-författare vid tiden föreställt sig det.

 

Sporttexterna i JVM handlade för sin del om att bli ”en svensk stålman”, det gavs träningstips och det aktiva livet hyllades. Löparen Gunder Hägg idoliserades i en tecknad serie-följetong och övriga svenska hjältar som hyllades var folk som flygaren Albin Ahrenberg och storviltjägaren Bengt Berg. Det var nog actionistiskt  och bra men det var inte sådant som definierade JVM, ty liknade texter kunde man vid tiden läsa i publikationer som Rekordmagasinet, Levande livet osv. Det var sf:en som var JVM:s ”Unique Selling Point” (= USP), det var vad som skilde det från konkurrenterna på den svenska tidningsmarknaden. Men Nordpress förstod sig som sagt inte på detta.

 

JVM minskade sitt sf-innehåll. Man till och med återtryckte gamla noveller utan att ange det i tidningen. Så de sista årgångarna av Nordpress-JVM ger ett lite skamfilat intryck.

 

Men i sin krafts dagar publicerade man många bra sf-noveller. 1940-41 var väl höjdpunkten men ännu så sent 1946 kunde det förekomma pärlor. Så låt oss nu titta närmare på några goda noveller i JVM:s sf-historia.

 

 

 

 

5. Enstaka nämnvärda noveller 

 

I det första JVM från oktober 1940 fanns det underhållande sf av allehanda slag, nämligen dessa:

 

. Eando Binder: Jag är en robot (I, robot)

.- Fem steg mot morgondagen (följetong i nr 1-6)

. Frederic Arnold Kummer, Jr: Skattsökare i Venusdjungeln

. James Norman: Oskar, detektiven från Mars

 

Det lättaste sättet att få koll på detta nummer är att skaffa det Lundwall-JVM från oktober 1990 som återtryckte nummer etts noveller. 

 

Eando Binders robotnovell är för sin del från 1939. Och den heter som nämnt I, Robot. Och det låter kanske bekant – för senare (1950) skulle en samling robotnoveller av Isaac Asimov få samma titel men det var förlagets idé, inte Asimovs. Asimovs förlag stal alltså titeln från Binder; äras den som äras bör. – Binder var som sagt med i debutnumret av JVM och han förekom även senare. Namnet var pseudonym för Earl and Otto Binder, ett amerikanskt brödrapar. Robotnovellen i nr 1 skrevs av dem båda men vid tiden för dess originalpublicering – 1939 – var det så att Otto skrev allt medan Earl fungerade som firmans litteräre agent. Vad som kan idag sägas om textkroppen  Eando Binder är att det är sf som sätter läsvänlighet och handling i centrum. Idéinnehållet kommer i efterhand. Som i Binders novell i 2/1941, Kapplöpning med tiden. Där är iden: åka framåt i tiden går lätt, åka tillbaka svårt – så ett gäng åker iväg framåt i tiden för att nå den era då atomkraften tämjts, då kommer det att finnas kraft att även åka bakåt... Denna syn på atomkraften som vetenskapens halleluja är föråldrad. Men som antytt kunde Binder berätta, novellen har charm och läsbarhet.

 

 



Går vi framåt genom JVM:s utgåvor i jakt på nästa nämnvärda novell så kommer vi till nr 4/1941. Där finner vi Robert A. Heinlein (under pseudonymen Lyle Monroe) med novellen Varde ljus (Let There Be Light, 1940). Detta var Heinleins svenska debut, reellt om inte formellt, eftersom det alltså skedde under täcknamn. Och det är en bedövande bra sak, om ett udda forskarpar som försöker utvinna energi ur ljus, då som nu ett av vetenskapens huvudmål. Stilen är obetalbar; det är en tuff-men-älskvärd jargong mellan kvinnan och mannen som båda är forskare, det är Heinlein som bäst.

 

Nästa nämnvärda novell att behandla finns i nr 7/1941. Det rör sig om Robert Blochs Mannen som gick genom speglar (The Man Who Walked Through Mirrors, 1939). Bloch skrev som vi alla vet Psycho (den novell som senare blev Hitchcock-film) och han kunde få till det även i sf-form. Här är det med en lätt humoristisk historia om en sf-redaktör som hemsöks av en påstridig uppfinnarjocke. Elegant och underhållande.

 

Det tidiga 40-talet var en tid för övermänniskor i myt och verklighet och JVM var i synk med den tidsandan. Det skedde i till exempel nr 8/41 med John Russell Fearns Den begravda stadens hemlighet (Secret of the Buried City, 1939). På sina ägor hittar hjälten en begravd, underjordisk stad. Den visar sig ha byggts av en elit som tillflykt undan ett kosmiskt moln som förödde civilisationen. Nu hotas världen ånyo av ett sådant moln – och hjälten värvas av stadens intelligens, i form av en robot, som säger åt honom att leda utvalda människor, nytt elitmaterial, till staden. Men hjälten undrar hur han ska klara det; hur ska han kunna bli ledare för den dolda staden med sina tekniska under? 

 

Detta är sf-rigorism av gammalt gott, klassiskt märke. Till sin hjälp får hjälten även en kvinna som hör till stadens eviga elit och tillsammans ska de söka lämpliga människor till staden: elitfolk såklart, folk som förtjänar att räddas...! Detta påpekas om och om igen i texten. Så detta är sf-superomismo i stil med Dorsai, Slan, Dune, en för alltid skinande ledfyr för höjande av mänskligheten.

 

 

  

 

6. Fler nämnvärda noveller

 

Fler nämnvärda noveller i Nordpress-JVM var dessa:

 

. Nr 9/1941. William F. Temple: Den mystiske mr Craddock (Mr Craddock’s Amazing Experience, 1939). – Metafysik, reinkarnation och åter lite övermänniskokrydda.

 

. Nr 23/1941. Henry Kuttner: Besten och blomman (Beauty and the Beast, 1941). – Inledningsvis är detta en lätt målerisk text om en återvändande Venusexpedition som kraschlandar på jorden; en bonde tar tillvara på ett mystiskt ägg från skeppsvraket. Vad ägget utvecklas till blir en fasa... Skön underhållning, lite som en EC-serie.

 

. Nr 34/1941. Robert Moore Williams: Lundstrets uppfinning (Lundstret’s Invention, 1941). – Spioneri, avgörande uppfinning och raffel. Detta är underhållning och sf måste alltid vara det; den sf undertecknad växte upp med på 80-talet hade annars ofta en tendens att vara dyster och deprimerande.

 

. Nr 15/1943. Henry Hasse: Den borttappade dagen (The Missing Day, 1942). – Tidsdilation, frusen tid, Marsexpedition återvänder... bedövande bra.

 

. Nr 31/1945. Walter Kubilius: Resans slut (Journey’s End, 1943). – Ett månggenerationsskepp lämnar solsystemet pga. att det blivit obeboeligt, och en patriark som genomlever hela resan får till slut komma till en jungfruelig planet långt borta. Men skeppet med sin besättning reser vidare; de har resan i blodet. En prosapoetiskt välskildrad saga, ungefär som Aniara fast med mening och liv i.

 

. Nr 15/1946. Ray Bradbury: Jag är en raket (I, Rocket, 1944). – I jagform berättar ett rymdskepp hur hon byggs, invigs och tas under befäl av en kapten Lamb. Så drar man ut i krig mot en marsiansk koloni och det är en härlig tid, skepp och besättning är som en individ, man lever i förhöjt medvetande; det är rena actionismen – med ett exempel på ARYM = Action Raising You Mentally. Sedan kommer freden, skeppet blir fraktskepp, en ny besättning mönstrar på och det blir grå vardag. Skeppet lämnas till sist som vrak på en öde planet. Men se! En dag kommer kapten Lamb förbi för att inspektera vraket och han talar även till det, lite avsides, och skeppet gillar detta; en symbol för hur kapten och skepp liksom är gifta, kaptenen är gift med dess anima. Besöket betyder även att skeppet åter ska tas i drift, åter dra ut på stjärnvidderna med kapten Lamb...! Ett happy end av logiskt och stilmässigt passande slag. – Upphovsmannen Ray Bradbury är alltså han som senare skrev Invasion på Mars och blev kanoniserad till litterärt helgon; sedan följde i hans karriär vissa höjdpunkter men också tristess och slentrian. Denna, Jag är en raket, är helt igenom vital och medryckande, en naivistisk pärla där greppet med jag-berättaren (skeppet är jaget) fungerar perfekt.

 

Mer kan sägas om Nordpress-JVM. Vi ska därför närgranska ett nummer i högen. Det får bli nr 13/1943.

 

 

  

 

7. JVM nr 13/1943

 

Nr 13/1943 har på omslaget en fyrfärgsmålning av en tiger som anfaller en indisk prinsessa, med i bakgrunden en Ganesha-staty som oberörd sitter och mediterar på ett postament. Detta är för att illustrera den artikel som ges, om vilket villebråd som är det farligaste, tigern eller lejonet. (Svaret är att tigern blir i slutändan den för människan mest dödliga, eftersom den till skillnad från lejonet rör sig i djungel och kan dölja sin attack medan lejonet vistas på slätten och då upptäcks lättare.)

 

I ett blått fält överst på omslaget har vi logotypen för tidningen som är ”Veckans Äventyr”, med en stjärna och en planet för att ange sf-temat. Därtill har vi, i sin stiliserade raket, ”Jules Verne magasinet” som en liten, ett par kvadratcentimeter stor klick i övre vänstra hörnet.

 

Omslagets insida ger en Stålmannen-serie som fortsätter på omslagssida nr 3. Omslagssida nr 4, bacovern, i färg såsom omslag och Stålman, ger ett avsnitt av Alex Raymonds Djungel-Jim.

 

För det egentliga innehållet har vi först redaktionsspalten, kallad Observationer från redaktören, med logga i form av ett observatorium under en stjärnhimmel. Där anmäls bland annat en bok som propagerar för att vi bör gå; ”gången är den enklaste och naturligaste av alla motionsformer” heter det bland annat. Och det gäller än idag, att gå är ofta bättre än att springa, det sliter mindre på benen.

 

Men sf-en då? Ja, den novell som ges i detta nummer (Rymdluffaren av gamle bekantingen Eando Binder) är tyvärr något betänklig. Den skildrar yrkestrafik i rymden, med skepp som kan väja för asteroider med ett enkelt knyck på ratten. Så funkar det inte, med reaktionsdrivna rymdskepp som här; en celest mekanik med rötter i Newton måste till, en mekanik som med rymdskepps-tillämpning var känd 1943 med skrifter av folk som Tsiolkovski och Hermann Oberth. Men Binder har valt att ignorera detta för att få till en rafflande story. Berättandet i sig är OK, novellen är inbjudande rent allmänt, men fuskandet i fysikteorin drar ner helhetsintrycket.

 

Bättre sf då i den Kapten Frank-följetong som bjuds: Kapten Frank i en försvunnen värld, nionde avsnittet. – Bakgrunden är att planeten Katain kommer att stöta ihop med Jupiter. Två katainska vetenskapsmän, Zikal och Darmur, framlägger planer för räddning. Zikals lösning är att avlägsna den marsianska rasen från sin planet och överflytta det katainska folket till Mars. Darmurs plan vore för sin del mer skonsam, den innebär att förflytta katainarna till Sirius, men för det behövs enorma mängder uran för drivning av aktuell rymdflotta. I detta dilemma kommer Kapten Frank mirakulöst till hjälp.

 

Att uran vore ett undermedel som energikälla är förstås tveksamt, men det är förvisso en energikälla. Så vi vill nog hävda att detta är sf som ännu står sig; här är upplägget, dimensionerna och intrigutvecklingen på en mer mytisk, kosmisk nivå än i Binders berättelse som går i ett slags realistisk stil. Rymdluffaren är öppen för kritik på ett mycket direktare sätt än Hamiltons verk. Ljug ordentligt och du kan skapa en tidlös saga; ljug lite halvhjärtat och din berättelse dukar under för tidens tand.

 

Ett stående inslag i tidningen var ”Veckans äventyr”: läsarna fick skicka in berättelser av självupplevd typ. I detta nummer var det en berättelse av korpral 15/7 Sundin på KA1, alltså en värnpliktig i kustartilleriet på Oskar-Fredriksborg i Vaxholm öster om Stockholm. Han var hemmahörande i Lugnvik på Ångermanälvens norra strand. Julen 1940 kom han som permittent med tåget till älvdalen ifråga och steg av på lämplig hållplats. Men järnvägen gick då som nu söder om älven, hemmet var på andra sidan, så han måste gena över älven. Isen bar. Ett tag. Sedan gick han igenom.

 

Dramatiskt, men han ropade på hjälp och någon hörde det, tack och lov, i den mörka kvällen. En man gav sig ut på isen och sköt en planka framför sig. Med den kunde Sundin omsider rädda sig. – Detta inslag – läsarnas egna äventyr – satte en viss profil på tidningen. Själve Dénis Lindbohm bidrog med en text här, i nr 38/1945. Den kallades ”Atombranden” och var väl egentligen avsedd som novell men den redigerades om till sann historia. Den 18-årige Lindbohm inledde sin text så här: ”Det var år 1942. Jag var 15 år gammal. Händelsen utspelades i trakten av staden Tranås i Småland.” [källa]

 

Så skrev Lindbohm och så här skriver redaktionen, i sin blurb under Sundins inslag, i sin programförklaring för inslag som dessa. ”Skriv till Veckans Äventyr och berätta en spännande historia ur Ert eget liv. Ni behöver inte tänka på det stilistiska – vi rätta Ert språk, om det behövs. Skriv kort och medsänd Ert foto! Varje infört bidrag honoreras med 15:- kr. och den vackra Stålmansnålen.” – Många skribenter och författare in spe tror än idag att en redaktion eller ett förlag är så förlåtande; att det bara är att skicka in en någorlunda bra text så ordnar sig allt. ”Vi rättar till ert språk”... för detta inslag gjordes det men i övrigt måste en blivande skribent vara sin egen strängaste lärare. Så långt som möjligt felfria, tryckfärdiga manus är vad som gäller. Alla frilans-aspiranter har inte detta klart för sig.

 

För övrigt finns i detta 66-sidiga nummer en sjöfartsnovell (Tredje styrman tar befälet av B. E. Cook), en shejk-följetong (De mötte den vite tuaregen av J. B. Ryan), ”Svenska stålmän” (porträtt av lovande idrottsmän, i detta nummer tyngdlyftaren Arvid Andersson) samt hyllanden av Gunder Hägg och Albin Ahrenberg. Inalles ganska intressant läsning men som antytt ovan, icke-sf av detta slag var allmängods i dåtidens svenska veckopress medan sf nästan bara fanns i JVM. Och ändå valde redaktionen att skära ner sf-andelen av materialet. 

 

Detta får räcka om Nordpress-JVM. Vi övergår därför till att titta på nästa JVM-inkarnation i raden, den med Bertil Falk som redaktör.

 

 

 

 

8. Bertil Falks JVM

 

Nordpress-JVM lades alltså ner i februari 1947. Åren gick. Vinden blåste kall över en död svensk sf-marknad. Men snart började det röra på sig. I magasinsform yttrade det sig i Häpna, som kom att utges 1954-66. Det kom månadsvis och gavs ut av sf-intresserat folk; det erkände även termen science fiction på omslaget, ja den var med och etablerade sf-begreppet i detta land, jämte de sf-bokserier som kom i rätt stor mängd på 50-talet.

 

Men 1966 drog alltså Häpna sin sista suck. Men JVM skulle för sin del komma tillbaka. 

 

Det var 1969 som JVM återupplivades av den Malmöbaserade journalisten Bertil Falk. Det var ett käckt och välbehövligt initiativ. Nya JVM hade iofs en något lågbudet framtoning. Men Falk sägs ha startat upp tidskriften mest för att få något förlag intresserat av att ta över utgivningen. Detta skedde också vad det led.

 

Men först ska vi granska Falk-JVM per se. Publikationen kom i klammerhäftad A5, med 28-32 sidor per nummer. Upplagan var 300-1000 ex. Med den kvartalsutgivning som gällde gavs tio nummer ut. Omslagen hade foto eller teckningar med vetenskapsmotiv, samt, bredvid logotypen, foto på någon av de medverkande författarna. 

 

Inlagan var maskinsatt, ibland med någon illustration för att lätta upp innehållet. Vi tänker här på den bild på Vito Laird och Siljita som beledsagade ett av dessa space opera-äventyr signerade Dénis Lindbohm. Teckningen föreställde författaren och hans fru i rymdutstyrsel; detta var ett smart drag rent ikonografiskt, det gick hem, det gav illustrativ särprägel. 

 

Lindbohm bidrog med flera noveller i Falks JVM. Såsom En riddare i skinande rustning i 3/70, Katten i 1/71, samt Alfatransition och Ett snitt i tiden i 2/71.

 

 


 

Fler noveller som kördes i Falks JVM var till exempel Telefonhytten av Bertil Mårtensson. Samt Dagon av H. P. Lovecraft. Denna debutnovell av HPL från 1923, om en sjöman som kommer till en gåtfull ö där han ser ett slemmigt monstrum utföra en rit vid ett altare, är helt oförglömlig. Att Falk på detta sätt blandade sf med fantasy var ett steg i rätt riktning; följande redaktör (Lundwall) kunde också blanda de fantastiska subgenrerna på ett personligt sätt.

 

Därtill kunde man i Falks JVM få noveller av Jim Ballard och Ray Bradbury. Samt en rad svenska författare av tämligen okänt slag för att fylla ut sidorna. Lågbudet var ordet, semiprozine var kategorin – men – Falk var en handlingskraftig typ som iaf fick projektet att bli verklighet: ett återupplivande av gamla JVM med något av dess DNA i sig, såsom space opera (Lindbohm samt även Edmond Hamilton himself förekom), blandat med seriösare sf. 

 

För övrigt var tiden nu rätt för en satsning på sf. Slutet av 60-talet såg förutom månlandningen även sf:s genombrott med storfilmer som 2001 och Apornas planet. Och, hävdar vi, den andliga strömning som vid denna tid blomstrade tog sig bland annat uttryck i intresse för ”weird stuff” i konst och litteratur, såsom sf och fantasy. Så Falks ambition att få något större förlag intresserat av att ta över JVM nådde strax framgång.

 

  

 

 

9. Askild & Kärnekull

 

Vid denna tid gav bokförlaget Askild & Kärnekull ut Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi. Den blev en bestseller och redaktören som ordnat utgåvan, Sam J. Lundwall, fick carte blanche att ge ut mer sf. Och till det kom idén att även ge ut en sf-tidskrift i förlagets regi. Då existerade redan JVM i Falks regi; tidskriften övergick snart i A&K:s ägo och Lundwall började värva folk till projektet, att göra JVM till en stor svensk sf-tidskrift.

 

En synnerligen nämnvärd medarbetare blev Roland Adlerberth, en översättare som recenserat böcker i Häpna när det begav sig och där gjort intryck med sin obeskrivliga jargong. Adlerberth skulle komma att medverka i JVM från och med nu och bra länge. Han satte, som medarbetare och bokrecensent, samma prägel på JVM som Bertil Mårtensson gjorde på Nova SF.

 

A&K-JVM började utkomma i januari 1972. Den skulle ha kvartalsvis utgivning; fyra nummer utkom mycket riktigt detta år, löpande från starten nr 343-346, med distribution i kiosker och varuhus. Tidningen var i A4-format med blankt papper, klammerhäftat. Nr 343-345 var på 36 sidor; nr 346 var på 44 sidor.

 

Förutom ledare, bok- och filmspalt samt insidesillustrationer av svenska förmågor bestod innehållet av sf-noveller. Debutnumret (343) hade till exempel All You Zombies av Heinlein (1959, här som Spegel, spegel...), en elegant tidsreseparadox.

 

Det bästa med debutnumret var annars Paul Lehrs omslag, en målning av ett stort, svävande ägg omgivet av dyrkande gestalter, allt tonat i rött, gult och lila. Det var ett statement som hette duga, en andlig tour de force som träffade tidsandan mitt i prick.

 

1972 års fyra nummer är alla lysande skapelser med konstnärliga omslag och hyfsat novellurval. Här kan dessutom nämnas Heinleins roman Ärans väg som följetong (Glory Road, 1964), en radikalkonservativ klassiker. Hur förmedla eviga världen i en urspårad, nivellerad samtid? Jo, genom att bege sig till en parallellvärld där äventyret lever. – JVM publicerade iofs bara två avsnitt men hela romanen kom senare på Delta.

 

Vi gavs även i denna JVM-inkarnation den tecknade serien Buck Rogers, ett fräscht drag, en skön grafisk skapelse av naivistiskt slag. Ett inslag som lättade upp hotande gravallvar.

 

Vad gäller noveller var det sådant som Becalmed in Hell av Larry Niven (Stiltje i helvetet, 1975), om ett rymdskepp med en mänsklig hjärna som har psykosomatiska problem. Och We Can Remember It for You Wholesale (1966) av Dick, ursprunget till filmen Total Recall. En kompakt men läsvänlig sak där tillvarons väv liksom vajar; detta låter lätt men är svårt att lyckas med. Dick lyckas, här och i The Man in the High Castle, The Game-Players of Titan, Valis...

 

Annat nämnvärt i A&K-JVM var Ghibellinernas skatt av Dunsany (ironisk fantasy) och Pickmans modell av Lovecraft (överraskande skräckpoäng i briljant ram). Samt Blommor till Algernon av Daniel Keyes från 1959; ett gripande dokument, berättat i jagform, av en klinisk idiot som får sin intelligens höjd bara för att snart tappa den igen.

 

Novellerna kom huvudsakligen från det amerikanska magasinet The Magazine of Fantasy and Science Fiction (= F&SF). För en klumpsumma fick man fritt välja ur dess material. JVM lade även till ”tidskrift för Science Fiction och Fantasy” som undertitel på omslaget.

 

Tyvärr gick JVM inte så lysande. Upplagan var 10 000 men det bar sig inte. Så Lundwall, som var en entusiast och ville fortsätta driva en svensk sf-tidskrift, köpte JVM av A&K och överförde den till Delta förlag, som han och några andra bildat vid den här tiden.

 

  

 

 

10. Delta

 

Delta förlag övertog JVM. Det skulle driva tidningen i tio år, 1973-1983. Sedan tog Lundwalls eget bolag Fakta & Fantasi över och körde till 2010. Och sedan var det slut. Men detta var inalles ett episkt sf-magasin med svenska mått; cirka 200 Lundwall-nummer gavs ut, de första drygt 50 med i runda slängar 128 sidor per nummer, med maskinsatt text i enspalt och på fint papper. Formatet var i början 120x210 mm och ryggen var limmad. ”Mycket text plus limmad rygg” gjorde att det praktiskt taget var en bok prenumeranten fick.

 

Liksom under A&K:s regi gällde ännu kvartalsutgivning. Men borta var nu kioskdistribution. Omslagen pryddes av något svartvitt foto eller någon enkel men smakfull teckning. Och Roland Adlerberths bokspalt fanns kvar, den gav andrum inför den ”wall of text” som ännu var huvudinnehållet i JVM, nämligen novellerna.

 

Magasinet gav ett lite spartanskt intryck under dessa år. Men visst fanns det nämnvärda noveller. Såsom nr 351 i april 1974 som körde Cordwainer Smiths Alpha Ralpha Boulevard (1961), en obeskrivlig men fullt läslig novell om en quest längs en gåtfull väg i en högteknologisk framtid. Stilmässigt lite övermogen, kanske, men värd att kolla in liksom hela Smiths författarskap (som i samlingen The Rediscovery of Man i serien SF Masterworks).

 

I samma nummer, 351, gavs Asimovs Kvinnlig intuition (Feminine Intuition, 1969), stilmässigt mycket enklare än Smiths novell, ja dess rena motpol, men i så måtto en bra balansfaktor. Intrigen handlar om att skapa en intuitiv robot; det låter orimligt, men många av Asimovs idéer är ganska vilda på detta sätt men han får det att fungera ändå. Hur roboten konkret ska fungera antyds bara, men med hela den alkemiska processen av novellism (dialog, karaktärsteckning, handling etc.) så trollas en mix ihop som distraherar läsarens vantro: ”the suspension of disbelief”, som någon talade om. 

 

Nr 358 kom i februari 1976. Den hade ett omslag med montage av E. A. Poe-foton. Och, mycket riktigt, han förekom även inuti magasinet. Med novellen Samtal med en mumie, en humoristisk sak om hur en mumie återupplivas och intervjuas. – 1977 kom magasinet att uppgraderas och fram till dess hölls ställningarna med godkänd amerikansk sf såsom Poul Anderson Gibraltar Falls (Gibraltarfallet, 1975, en Time Patrol-berättelse) och Dicks The Preserving Machine (Bevarelsemaskinen, 1953). Ja där fanns även svenskt material såsom Steve-Sem Sandberg med verket Själarnas katakomber. Så JVM var under dessa år i stort sett läsvärd även om utformningen var lite påver rent redaktionellt: svartvita omslag, få featureinslag.

 

 

 

 

11. Färg

 

I och med nr 364, augusti 1977, kom några glada nyheter, såsom varannanmånatlig utgivning och fyrfärgsomslag. Man införde även ett lite bredare format mot den smala stil som nyss rått; nu var formatet på blaskan 135x200 mm. Detta format skulle gälla till nr 397/398, 1983. 

 

Omslagen hade också denna nyhet: ett återupptagande av A&K-JVM:s undertitel, ”Tidskrift för Science Fiction och Fantasy” i skönskrift längst ner på sidan. – Omslaget på nr 364 var en som sig bör färgrik historia med ubåtsliknande rymdskepp som skjuter en dödsstråle. Detta var en nödvändig grafisk uppryckning. Den där riktiga proffsmagasinkänslan infinner sig först med fyrfärgsomslag med fantastik-tematisk oljemålning. Tempera går iofs också bra. 

 

Innehållet i nr 364 var också nöjaktigt med Fritz Leibers Follow That Zeppelin (Följ den där zeppelinaren!) på framskjuten plats. Detta är en rätt roande historia om fluktuerande verklighet där luftskepp och tysk ande tränger sig på i dagens New York.

 

Isaac Asimov förekom i JVM då och då, med noveller samt med vetenskapsspalt. En sådan spalt kom i nästa nummer, 365; mer att säga om Asimovs vetenskapsprat har vi inte här annat än att han kunde kåsera om ditt och datt, ibland läsbart. Hans spalt präglade JVM relativt mycket.

 

Omslaget till nr 365 var för sin del målat av Bruce Pennington och föreställde en svävande ö mot en surrealistisk bakgrund. Ön var gul, bakgrunden mörkblå, vilket ju är komplementärfärger enligt Goethes färglära. Med andra ord, detta var en omslagsbild som dröjde sig kvar.

 

I detta nummer fanns en artikel av Hans Sidén om Star Trek. Detta var ett nödvändigt tillskott: enkel, men inte simpel, rapportering från filmernas och tv-seriernas värld. Inslag som detta lättade upp den där ”wall of text”-känslan som JVM ofta drogs med, den där känslan av rutinöversatta noveller från F&SF i enspalt och med maskinsatta rubriker, inga illustrationer, begränsat mervärde...

 

Ett inslag som verkligen lättade upp anrättningen var en serie man körde i nr 371, oktober 1978: Desert Story av Mézières. Den var bara på fem sidor och i svart-vitt (och fler serier publicerades inte under denna epok) men den gav en skön klang, och den kom liksom helt oväntat. Lundwall kunde vara bra på så sätt, hans magasin bjöd på enstaka överraskningar som dessa.

 

1979 års JVM-utgivning bjöd annars på fandomspalt och fler Sidén-artiklar om sf på filmduk och i TV (Stålmannen, Buck Rogers). 

 

För nr 378, december 1979, hade vi åter Paul Lehr som omslagskonstnär: mot en galaktisk fond en jättehand, från vilket ett rymdskepp startar... En helt oförglömlig bild, ett tecken på redaktörens goda grafiska smak.

 




Ett typiskt nummer vid denna tid (1977-) hade alltså ungefär format som en bok med limmad rygg. Och omslagen var i färg; hade man tur fick man en tjusig oljemålning med rymdskepp eller annat kosmiskt motiv, men ibland var det bara ett foto på någon sf-celebritet. Innehållet var fortfarande på i snitt 128 sidor. Rent textuellt kunde man ibland mötas av ett redaktionellt förord av Lundwall där det klagades på hur jobbigt det var att ge ut ett sf-magasin. Sedan följde noveller en masse i enspalt, utan illustrationer, utan författarpresentation; det blev lite anonymt, man liksom förväntades acceptera varje novell som en nådegåva som redaktionen i sin vishet valt ut. Nåja, varje novell hade en kort specialskriven ingress så viss redaktionell möda hade man gjort sig... – Featureavdelningarna, i tvåspalt, kunde ha foton som lättade upp. Och som belöning för mödan kom sist Adlerberths bokspalt under sin ”bokdrake”, ritad av Hans Arnold. På bacovern återgavs i regel någon svartvit teckning från sf:s barndom.

 

Novellerna kom som sagt i enspalt. Detta var inte så snyggt. Det må ha varit enspalt för att underlätta novellernas omtryck och återutgivning i antologiserien Det hände i morgon. Men låt detta vara sagt: enspaltslayouten är grafiskt en black om foten för Delta-JVM. ”Alla” andra sf-magasin, i Sverige och utlandet, har ju genomgående tvåspalt (gamla JVM, Häpna, Nova, Amazing, Astounding/Analog...). Den grafiska profilen dras dessutom ner av vinjetter baserade på 1800-talsteckningar; kul kitsch kanske men nytecknade vinjetter såsom de av Hans Arnold som också förekom (redaktionellt; nya böcker) känns överlag fräschare. – Efter 1983 (se nedan) övergick JVM förvisso till tvåspalt och då blev layouten i stort också bättre. Och anno dazumal-vinjetterna försvann då, tack och lov.

 

 

 

 

12. Närläsning av Delta-JVM

 

Ska man närläsa några sena 70-talsnummer av JVM kan man börja med nr 371. Vi förbigår här i stort sett featurematerialet, även om detta också ger profil åt blaskan, och koncentrerar oss på novellerna. – Omslaget pryds av ett rymdskepp i motljus, ljus som är synligt strax över en asteroid. Detta något sakliga sf-tema tas upp av en jugoslavisk novell av Milivoj Andjelkovic (Återkomst från planeten A Be), en text som ger lagom spänning och raffel i en tät intrig. En expedition till en planet bebodd av en intelligent art återkommer men blir förvånad pga. politisk omvälvning på jorden. Man kan säga: detta är en lätt naiv sak där naiviteten är av godo, den belönar läsaren; det är ett traditionellt rymdäventyr, en handfast historia med en manlig rymdskeppskapten som klarar skivan. Detta är annars rätt ovanligt i övrig sf från 70-talet; då var det ju ”hippies i rymden med psykologiska problem” som var norm. Iaf var detta den rådande tidsandan. 

 

Vidare ges en pessimistisk kortnovell av Lars Jakobson (Vid randen), dock värd sitt salt som originaltext. Magisk realism av en rätt originell författare. Dessutom bjuds vi en något stel sak av Dénis Lindbohm (Färdens slut) men OK, ”bra nog” kallar vi den. Svensk originaltext höjer alltid värdet i sammanhang som dessa, dvs. sammanhanget ”svenskt sf-magasin”.

 

Dessutom fanns i nr 371 Mézières tecknade serie Desert Story (se ovan); ett helt unikt inslag i Delta-JVM.

 

Nästa slumpvis valda JVM från denna epok får bli nr 378, den med Paul Lehrs ”rymdskepp startar från jättehand” som nämndes ovan. Novellmässigt är detta nummer utmärkt; här ges till exempel tre bra noveller på raken...! Gosh wow.

 

 


 

Först är det Robert Sheckleys Monstren, om en främmande art med besynnerliga vanor. ”Jag måste gå hem och slå ihjäl min fru” säger en av dem i förbifarten; detta anger tonläget. En ypperlig Sheckley-novell från 1953.

 

Vidare har vi Börje Crona med Alle man på däck, om ett möte med en alien. Humoristiskt men också fint tecknat och trovärdigt. – Därtill är argentinska Magdalena A. Mouáns Den röda ödlan mer än läsvärd; den är seriös och realistisk (om människans mellanhavanden med en intelligent art på dess hemplanet) men framför allt symbolistisk, med inslag som Den Blå Monoliten, en underjordisk stad och titelns Röda Ödla. Lundwall gjorde rätt i att i JVM inkludera öststats- och latinamerikansk sf, den försvarade väl sin plats i tidskriften med inslag som denna och den jugoslaviska novellen i nr 371.

 

I övrigt har vi inget att säga om nr 378:s noveller annat än att de inalles var åtta stycken. Med andra ord var de relativt korta... ”och det blir de inte bättre av, men kortare” hehe. Seriöst så är korta noveller i en tidskrift som denna välgörande; det höga sidantalet (och layout i enspalt utan illustrationer) kan riskera i ”wall of text”-känsla – men strävan att ge rätt många korta noveller motverkar detta, såväl i nr 378 som i andra nummer.

 

 

 

 

13. Tidigt 80-tal

 

I vår närläsning av Delta-JVM har vi nu kommit till 1980. Slumpvis ur högen väljer vi att granska nr 380.

 

En målning av ett ”sky city” mot skir himmel pryder omslaget. Parentetiskt kan nämnas att i detta nummer finns en recension av den första Star Trek-filmen från 1979, som inslag betraktat perfekt i det att här ges fakta och åsikter plus bilder ur filmen. Dvs. substantiella inslag som dessa kan läsas om flera gånger. – Vad gäller novellerna så kan även detta nummer stoltsera med rätt många och lagom långa texter, tio stycken av ofta nämnvärd kvalitet. Såsom Input-output av Sten Andersson, en satir över datormentaliteten; berättad i jagform illustrerar den vad som idag nästan är norm, den stelt programmerade maskinmänniskan. Andersson kryddar med maskinkod och annan datorjargong; man roas men oroas också, kan man säga. En kort och slagkraftig sak.

 

Lars Jakobson har ännu en kort novell om konstens villkor (Någonstans en strand). En gåtfull men ändå glasklar text; synd bara att solen blir en supernova på slutet. Ty vår sol är för liten för att någonsin kunna bli det. 

 

 



Husets regel (House Rule, 1979) av Poul Anderson är bedövande bra; idén om en bar i gråzonen, en plats man alltid kan besöka om man har något roande att berätta, är väldigt tilltalande, rent av arketypisk. Här kan man alltså ta in och sitta och snacka med berömda själar såsom Leonardo da Vinci; man har alltid öppet, man kan alltid komma för en kväll, och man får inte ge sig in i alltför betydelsefulla samtal; ”man möts och skiljs som i en dröm”. Denna bar vid namn Gamla Fenix är med andra ord belägen i astralvärlden, drömvärlden, fjärde dimensionen, drömtiden; Anderson har inte den terminologin men han tenderar åt denna metafysik. Hans text är trovärdig på sina premisser.

 

I nr 380 ges även Den sista natten av Santiago Marchese-Florez. Sf? Nja, en något ”påklistrad” sista rad gör den till sf men stilen är mer av typen surrealism och magisk realism, prosapoesi à la Cesar Vallejo eller Juan Ramon Jimenez. Det är en ypperlig, metaforrik ordmålning som skiljer sig från det mesta i JVM; den är lite för bra, kan man säga.

 

Vi går till årgång 1982. Här fanns ännu guldkorn men tidskriften började kännas lite sliten. Fandomsektionen hade till exempel sina 16 sidor i varje nummer, ofta med material som inte åldrats så väl. Och layouten i magasinet var överlag ful och tråkig, enspaltsregimen kändes passé. Mycket i JVM 1982 andades slentrian. 

 

Men som sagt, guldkorn fanns. Som nr 396 med Mardrömmar (Nightmares, 1981) av Ian Watson, om hur jorden läggs i skugga av gåtfulla kosmiska varelser – men det är varelser som vill oss väl, ty de skyddar oss från ett solutbrott. Allt beskrivet med lagom poetiskt ordmåleri. Och på bara åtta sidor.

 

Koncentrerad är även finlandssvenske Lars Hedmans Den sista porten, om en främmande planet där ett förtryckt folks drömmar strävar mot att nå ”Den sista porten”. En besökare från jorden råkar även hitta denna port. Konceptuellt tas kanske svängarna ut lite för mycket på slutet men det är en randanmärkning; detta var en ledigt berättad sf-text, ”tight but loose” liksom. 

 

 

 

 

14. Före förändringen

 

Vi har kommit till 1983. Vi ska se på JVM före den stora omdaningen, som kom i oktober detta år.

 

Man kan säga: inalles var det ett ganska bra och prisvärt magasin, detta 1977-1983-JVM från Delta, även om det präglades av en viss slentrian, vänsterism och "frånvaro av actionism" (= ingen andlighet, ingen heroism, fokus på ”failed societies” och sjuka antihjältar; få eller inga berättelser om kompetenta män som klarar av utmaningar). Men som ”gateway drug” till sf-genren var dåtidens JVM OK, med Adlerberth som bonusfigur. 

 

Nr 397/398 var det sista numret med novelltext i enspalt. Nr 399-400 hade för sin del texten genomgående i tvåspalt och 80 sidor (plus limmad rygg), en föraning om omdaningen som vi behandlar nedan i och med nr 401, då även sadelhäftning kom för att stanna. – Vad med novellerna då i Delta-JVM 1983? Visst förekom det ibland pärlor denna tid. För att göra några slumpvisa nedslag kan man göra denna lista:

 

. Larry Niven: Lejonets kula (nr 397/398, The Lion in His Attic, 1982) – Sjuttiosex år efter att Atlantis sjönk lär sig en häxa och en prins att inte alla lejon äter rött kött. En egensinnig fantasy, en saga i stram stil; här finns föga ordmåleri och det är (i fantasysammanhang) skönt som omväxling.

 

. Gary Jennings: Dö och följ mig (samma nummer; Die and Follow Me) – Vi nämner denna bara för dess mäktiga citat i början, ofta inhuggen på angloamerikanska gravstenar från anno dazumal: ”Remember friend as you walk by // As you are now so once was I // As I am now you once will be // Prepare to die and follow me.”

 

. Sterling E. Lanier: Befälhavare i dimman (nr 399, Commander in the Mist, 1982) – Ett amerikanskt kompani opererar i Sydtyskland, vintern 1944-45. Då får kompanichefen se något underligt; i en dimmig gråzon, genom en lucka i fronten eller snarare en lucka i tiden, skrider forne kejsaren och fältherren Marcus Aurelius förbi med sitt följe. Mer händer inte men som mood piece är texten OK. Texten är värdesäkrad genom detaljarbetet; en välmålad miniatyr.

 

Två originaltexter från denna tids JVM är, for the record:

 

. Bertil Mårtensson, De grymma jättarna på Autyrgt (nr 399)

. Kjell Rynefors, Brun himmel, blå sol (nr 400)

 

 

 

  

15. Stora omdaningen 1983

 

Med oktobernumret 1983 förändrades JVM rätt mycket. Det blev A5-format, sadelhäftning och text i tvåspalt. Texten var tätare satt än förr så reduktionen till 80 sidor var kanske formellt oviktig. Layouten blev i alla fall mer logisk, mer stringent.

 

Tidningen övertogs nu av Lundwalls eget förlag Fakta & Fantasi; det blev även sammanslagning med Lundwalls tidskrift om sf, Science Fiction Nytt. Summa summarum försvann nu de generiska rymdskepps-omslagen till förmån för sådant som foton, fantastikmotiv av alla de slag och ålderdomliga bilder. Nåväl, vi har tidigare klagat på "anno dazumal"-ínslaget i Delta-JVM:s layout. Men då gällde det ingresser som var lite enformiga. Att däremot, som i detta omdanade JVM, ha 1800-tals-sf-litografier som omslag då och då känns mer grafiskt OK.

 

 


 

Innehållet fick nu ett tillskott av essäer typ memoarer (Brian Aldiss, Robert Silverberg), studie över sf i Nazityskland, specialstudie av Jack Williamsons The Legion of Time och annat rätt läsvärt. Novellerna kunde också vara prima. F&SF-dieten plus svenska noveller var i stort sett OK, plus återtryck i stil med Hope Hodgsons Nattlandet (1912), hela romanen, i nr 403.

 

Man publicerade också originalnoveller. Det hade man som antytt alltid gjort, men for the record nämner vi från denna epok David Nessles enda novell i JVM, En kväll på danspalatset i nr 408. Samt Leonard Borgzinners Av det som gått bort i nr 407. Den var som tur var svensköversatt; de texter Borgzinner annars hade i svenska publikationer (Mara i den trojanska hästen i Der Leuchtturm 8 samt Sivil ulydighet i Summa 14/15) var i nordisk yra givna på originalspråket, norska, vilket vi är emot av rent estetiska skäl. Inte så att vi ogillar norska per se, men att i ett svenskt fictionmagasin rådbråka sitt sinne med ett främmande språk (OK då, en tämligen främmande dialekt) är inte vad man drömmer om.

 

Vi rör oss i tiden alltjämt kring den så kallade JVM-uppryckningen 1983. Den var nödvändig. Den motade undan den slentrian som på sistone hotat dess framtoning. Sedan 1982 hade man ju även konkurrens från en annan svensk sf-blaska, Nova SF. JVM var inte längre ensam herre på täppan, man måste anstränga sig. Och ansträngde sig gjorde man. 

 

För att få en bild av JVM:s uppryckning kan man närläsa det första i den nya serien, det första Fakta&Fantasi-JVM, dvs. nr 401 från oktober 1983. 

 

Omslagsbilden är en svartvit (OK, svart-brun) bild ur Andrej Tarkovskijs film Stalker (1979). Det kanske ger en påver framtoning men bilden som sådan är motiverad, inlagan har en text som relaterar till filmen. Och som kontrast mot de föregående årens standardiserade sf-omslag är den rätt uppfriskande i sin ”nya saklighet” = Neue Sachlichkeit.

 

Huvudtexten i numret är scenariot till Stalker. Det är bröderna Strugatskji, som skrev romanen Picknick vid vägkanten, som här stramat upp sin text till att fokusera på bokens sista tredjedel. Berättelsen vinner mycket på det; romanen var seg och utdragen, denna scenariotext är rena Shakespeare i jämförelse. Inalles är detta 40 välanvända JVM-sidor.

 

Sedan ges i detta nummer novellen Jobbet av Robert F. Young, om byggandet av Babels torn berättat av en knegare som deltog. Originalet hette Project Hi-Rise och kom 1978. En elegant sak, både läsvänlig och tät. 

 

På novellsidan ges även en läsbar Lindbohmare, Själens labyrint. En politisk aktör kör sin grej och möter på motstånd; han döms att vandra i en labyrint men han är blott fånge i sin egen själ. Så när han kallar på Skaparen blir han fri; nåja, så går det inte, det är ju ateisten Lindbohm som här för pennan. Men denna novell är inalles en rätt välbyggd metafysisk skapelse, lite torr i stilen men fullt läslig.

 

 

 

 

16. Nygamla förändringar

 

I en lång text i JVM 401 berättar Lundwall själv om sitt förhållande till JVM, hur han blev redaktör för den 1972 och hur Science Fiction Nytt kom till mm. Han infogar en del självbiografiska fakta av intressant slag. Som hur han själv mötte JVM i begynnelsen, på 40-talet:

 

”Själv var jag inte ens född när JVM:s första nummer utgavs. Men jag gjorde allt för att knappa in på försprånget och föddes ordentligt samma dag som JVM:s sjuttonde nummer släpptes ut i kioskerna. Såvitt jag kan erinra mig såg jag inte ens JVM förrän året innan den lades ner, och jag har ett intensivt minne av att mina föräldrar var mycket upprörda över att jag slarvat bort min veckopeng på detta dravel. Jag minns att mitt premiärnummer innehöll en bild av en rymdman som sköt ett mångtentaklat monster i bitar med en strålpistol, vilket gjorde djupt intryck på mig. Efter den dagen dög inget annat åt mig; jag ville bli rymdman och ha en sådan strålpistol. Gick inte det kunde jag väl åtminstone blir förläggare och ge ut tidskrifter med sådana strålpistoler.”

 

Lundwalls text heter Nygamla förändringar och utmynnar i påståendet att JVM nu äntligen ser ut så som han alltid velat ha det, med en mix av fakta och fiktion. Man kan ge honom rätt i detta -- för som sf-skapelse blev tidningen nu mer personlig men med bevarat läsvärde; här kom en känsla av att redaktören brydde sig om sin produkt och inte gick på slentrian så som ibland varit fallet fram tills nu.

 

Nummer 401 har även ett kåseri av Brian Aldiss, Sf-staten, om sf-samfundet sett som ett land och om dess seder och oseder. Läsvänligt och rätt träffande. Lägg därtill fandomspalt och Adlerberth och man fick ett nummer att återvända till.

 

 

  

 

17. Frågor

 

Innan vi når slutet på denna artikel, härmed några frågor...

 

Fråga ett. – Det har kommit några antologier på svenska som samlar material från gamla sf-tidskrifter. Dels en baserad på tidiga JVM (Myrdals bok från 1993, Jules Verne-magasinet – en antologi ur 1940-talets populäraste novellmagasin), dels en baserad på Häpna! (Holmbergs bok från 2015, Häpna! – en bok om 1950-talets tongivande science fiction-tidskrift). – Då frågar man sig, kunde det inte komma en liknande antologi baserad på Lundwalls JVM? Det finns ju hundratals nummer att botanisera i... Men sannolikt blir detta inte av. Lundwall pensionerade sig kring 2010; han bröt då med omvärlden verkar det. Han har till exempel motarbetat försöket att starta en ”Sam J. Lundwall fanclub”. Och i Häpna-antologin ville han inte vara med. Vi kan ha fel men vi gissar att en Lundwall-JVM-antologi, om den ens blir av, lär dröja åtskilliga eoner. 

 

Fråga två: har undertecknad, LS, medverkat i JVM? – Ja, bland annat med en insändare i 401.

 

Fråga tre: när såg undertecknad JVM första gången? – Våren 1972, andra A&K-numret, som stod i tidningsstället på Tempo i Enköping. Han tyckte nog Kenneth Smiths alien-figur var lite skrämmande, och att beteckningen ”science fiction” som stod längst ner på omslaget lät lite främmande. 

 

Man kan säga att det var ett ”numen tremendum et fascinosum”  som här uppenbarade sig i hans vardag, en skrift som berättade om heliga och alltså farliga ting. 

 

 

 

 

18. Sammanfattning

 

JVM från 1983 fram till decenniets slut höll i princip stilen. Ja även längre. Man kan säga: Lundwalls JVM fortlevde i lite olika format och formgivning fram till 2010. I stort sett fick man valuta för pengarna; omslagen var smakfulla, antalet reprints ökade (vilket ofta var bra ty det förekom space opera och annat, till exempel ur JVM:s 40-tal) och det gavs bokspalt av nya förmågor. Det var sadelhäftning som gällde.

 

Med andra ord var JVM fram till slutet en snygg produkt och relativt prisvärd. Slentrian präglade stundom anrättningen och det fanns en aura av nostalgi och tillbakablick. Och över allt svävade Lundwall-auran, på gott och ont. Men en dålig tidning var det inte. Den hade själ.

 

Så den som går på antikvariat och får lust att köpa JVM kan i stort sett köpa vilket nummer som helst från 1940 till 2010. Alltid finns det något i den, menar vi, ”något” i beteckningen utmärkt fantastika; se genomgången ovan. Annars, om man är nybörjare inom sf och vill ha tips på vad man ska köpa gällande radikalkonservativ fantastika, så kan man läsa Science Fiction Seen From the Right och följa dess råd. 

 

Men för att fokusera på JVM, och då på Lundwalls JVM, kan sägas att tidskriften på något sätt levde under en lycklig stjärna. Ungefär som Häpna. Likt Häpna kom den ut i cirka 100 nummer. Att man höll ställningarna som sf-magasin under 90-talet och vidare hade till exempel sitt värde. För den andra svenska sf-blaskan, Nova, lades ju ner 1987. Och svensk sf-utgivning generellt började dala då. ”Science fiction” som marknadskategori bleknade lite; fantasy tog över, nu i romanform. Att i det klimatet ännu kunna ge ut en fantastiktidning ska Lundwall ha credit för. 

 

Sett från nutidens synpunkt är andelen ännu läsbara texter i JVM rätt hög. Häpna är väl något mer att rekommendera, den saknar ju vänsterism och veklagan, men Lundwall hade ofta grafisk snits på det han gjorde och publicerade inte bara sf, nej det var även fantasy och horror som smög sig in i blaskan. 

 

JVM hade en alkemisk mix av ofta fungerande slag. Och redaktör Lundwall var för sin del en musisk människa. Och JVM som antikvarisk produkt lever än idag på denna musikalitet.

 

  

 

Källor

Appeltoft, Alvar i Nya världar 1/1964: Jules Verne-magasinet

Jörälv, Jörgen. Jules Verne-magasinet. Bibliografi 1969-2013. Barrio 2018

Lundwall, Sam J. i Jules Verne-magasinet 401: Nygamla förändringar

Myrdal, Jan (red). Jules Verne-magasinet – en antologi ur 1940-talets populäraste novellmagasin. Wiken 1993

 

 

 

Relaterat

Nova SF

SF From the Right: presentation på svenska

Actionism presenterad på svenska