In Swedish, about a Swedish SF magazine. -- Nova Science Fiction var en svensk sf-tidskrift. Det var en i raden av svenska sf-promagazines med föregångare såsom Häpna, Galaxy och Jules Verne-magasinet. Fokus i denna artikel ligger på Nova 1982-87 men det nämns även något om 2000-talets Nova. Artikelförfattaren, Lennart Svensson, renommerad sf-kännare med studien Science Fiction Seen From the Right på sitt samvete, läste Nova under 80-talet och har genom åren återvänt till dess färgrika omslag och ibland fängslande innehåll. För övrigt är ingen ofelbar, så härmed anslås ett ”reservationer för eventuella fel” om någon faktauppgift inte skulle stämma.
1. Planeringsstadiet
Under 1970-talet fanns det en stor svensk sf-tidskrift: Jules Verne-magasinet (JVM), redigerad av Sam J. Lundwall. I slutet av decenniet hade den ungefär A5-format, limmad rygg, fint papper, fyrfärgsomslag, 128 sidor per nummer och ett ganska prisvärt urval sf-noveller. Dessa noveller var mest amerikanska men även svenska och andra språkområden fanns representerade.
Vid denna tid började dock en annan grupp sf-folk, med John-Henri Holmberg i spetsen, planera ännu en ambitiös svensk sf-tidskrift. ”Alpha Science Fiction” skulle den heta.
Den skulle ges ut av Kindbergs förlag, som ju passande nog redan hade en serie sf-böcker under utgivning med samma etikett, ”Alpha Science Fiction”. Reklam för den kommande tidskriften gjordes även i dessa böcker, såsom i Le Guins På andra sidan drömmen (1979). På försättsbladet kunde man där läsa att information om den utlovade tidskriften kunde fås från antingen Alpha sf:s egen redaktion i Stockholm eller från Kindbergs förlag i Jönköping.
2. Reklam
I ett reklamblad för Kindbergs sf-utgivning, inhäftat i fanzinet Vheckans Ävfentyr, juni 1979, fick man veta mer om Alpha-tidskriften.
Den planerades börja utkomma under 1980 och ha utgivning varannan månad. Den skulle ha stort format, ”med inriktning huvudsakligen på sf-litteratur”. Den skulle vara rikt illustrerad. I varje nummer skulle det finnas noveller samt recensioner och annat featurematerial. Novellmaterialet var av författare såsom Heinlein, LeGuin, Bertil Mårtensson, Michael Moorcock mm.
Sedan hände diverse, såsom att bokserien Alpha upphörde efter arton utgivna böcker. Och tidskriften med samma namn skrinlades.
Men John-Henri Holmberg & c:o, organiserade i företaget LFP AB, fortsatte driva drömmen om en ny svensk sf-tidskrift. Hösten 1981 var förarbetet i princip klart och det nya magasinet presenterades i en artikel i nyhetsfanzinet Spektra SF (nr 6), signerad Holmberg.
Med andra ord, Nova Science Fiction såg nu dagens ljus, ännu bara som nyhet, men det som står i artikeln materialiserades ju sedan som det färdiga magasinet. Så detta var den konceptuella premiären, kan man säga.
3. Nova Science Fiction presenteras
Holmberg skrev i artikeln att Nova SF nu kommer att utges, att det blir en novelltidskrift med tonvikt på amerikanskt material och att den kommer att kunna köpas i Pressbyrån samt via prenumeration.
Han tillade att det ovannämnda Kindbergs-projektet, det som lagts ner, Alpha SF, iofs skulle ha blivit större och mer påkostat. Ty Kindbergs hade ju eget tryckeri och större resurser än LFP. Dessutom skulle Alpha SF ha innehållit ”betydande inslag av naturvetenskaplig och teknisk information”. Dvs. bli en populärvetenskaplig tidning à la amerikanska Omni.
Denna marknadsnisch var då i Sverige tämligen outnyttjad. Sedan kom tidningar som Populär Vetenskap, Teknikmagasinet och Illustrerad Vetenskap för att fylla den. Och den sistnämnda tidningen tog efter några år hem spelet.
Men Alpha-tidskriften drog sig alltså ur redan på projektstadiet. Och LFP kunde därmed satsa på vad som sannolikt låg den varmare om hjärtat, dvs. en renodlad sf-tidskrift, à la Analog, Asimov’s SF, JVM mm. Dvs. Nova SF.
Det var, med andra ord, fritt fram för en publikation med tonvikt på sf-noveller. I svenska termer skulle vi nu få en ny Häpna, en ny Galaxy, en konkurrent till JVM.
4. Första numret
Nr 1 av Nova fanns att köpa i Pressbyrån i början av 1982. Lösnummerpriset var 19,75; prenumeranter fick 4 nr för 65:-. Det var en i allo prisvärd skapelse på 20,5 x 15 cm, med skarpt fyrfärgstryck på omslaget, originalillustrationer och speciell layout för novellvinjetterna, samt en förtroendeingivande ledartext där riktlinjerna för projektet drogs upp. Papperet var av något billigare slag än det JVM använde; Nova hade ”svenskt pocketpapper”, lite grovt men fullt läsligt i tryck. Och vad man nu bjöd läsaren, i tvåspalt, på sina 100 sidor, var alltså noveller.
Novellerna var av George R. R. Martin (han skrev sf på den tiden), Poul Anderson, Clifford D. Simak mm. Ingen text är direkt i min smak; det är lite väl mycket målerisk prosa och überseriös attityd. Nåväl, Simak levererar förstås i sin De dansande hjortarnas grotta (Grotto of the Dancing Deer, 1980), med idén att en Cro Magnon-människa överlevt genom årtusendena och fortsatt måla grottkonst. Och John Varleys Flygräd (Air Raid, 1977) var tät och hård om än lite pessimistisk. Man saknade kortare och lättsammare texter. Detta fick man senare i form av till exempel Börje Crona, David Nessle och R. A. Lafferty. Plus bokspalt av Bertil Mårtensson.
Men detta kom alltså senare. För att dröja vid 1/82, debutnumret, så var det iaf en prydlig publikation, med limmad rygg (= ser bra ut i bokhyllan), och med en redaktionssida i början där varje novells originaltitel och –år angavs plus vem som översatt. Det är en välgjord produkt, om än debutnumret som antytt saknar något i regionen ”läsvänlighet-charm-appeal”.
”All vår början bliver svår” heter det ju. Allt kan inte bli optimalt med en gång. Och det allmänna intrycket av blaskan blev något bättre med tiden, iaf 1983-84 som undertecknad anser var höjdpunkten.
5. Profil
1982 körde Nova på med fyra nummer med godkänd profil, lika med ett innehåll av övervägande amerikanska noveller. Konkurrenten JVM hade ju gjort det till en profilfråga att publicera även östblocks- och latinamerikansk sf. Nova ansåg för sin del att den intressantaste sf:en alltid funnits i USA och England. Och det kan man väl hålla med om. Utbudet är ju större där, det finns mer att välja på.
Dvs. inget ont om Stanislaw Lem och annan öststats-sf. Och magisk realism och annan fantastik är såklart en konstnärlig strömning man inte får negligera. Men konceptuellt framstod Nova SF som trovärdig med sina genreomslag och genrenoveller, och etiketten ”Science Fiction” i versaler på omslaget. Detta var sf marknadsförd under den tid då man ännu kunde sälja på genrenamnet i sig – och Nova gjorde det bra så länge det gick, dvs. till slutet av 80-talet då luften tycks ha gått ur den svenska sf-marknaden och fantastik-nischen intogs av fantasy.
Men låt oss fortsätta genomgången nummer för nummer.
6. Årgång 1982
Nr 2/82 hade liksom nr 1 ledarspalt plus en handfull amerikanska noveller. Notervärda är en av Heinlein från 1949 om sociala konflikter vid byggande av rymdstation (Delilah and the Space Rigger, 1949; här som Pionjären), en av Bertil Mårtenssons bästa (Rock & roll och marsianer, titeln till trots en seriös metafysisk berättelse) samt Gene Wolfes Hjälten som varulv (The Hero as Werewolf, 1975), lite svårtolkad men ändå lovvärd. Heinlein och Mårtensson lättade upp en i övrigt något dyster anrättning.
Nr 3/82 hade en stor nyhet att bibringa läsarna: Bertil Mårtenssons bokspalt. Jag har hyllat den förut och nu gör jag det igen. Ty detta inslag ”gjorde” magasinet, det liksom definierade det, på samma sätt som Roland Adlerberths bokanmälningar var en nödvändig del av JVM. Mårtenssons lätta anslag gav luft och rymd åt tidningen; det var rätt beståndsdel ihop med seriösa ledare, seriösa noveller, dyster och tungrodd atmosfär.
Noveller i 3/82 var till exempel Poul Andersons Kyrie, en elegant men lite ”påklistrat tragisk” historia. Samt Inger Edelfeldts Lidandebäraren, en avancerad fantasy, nästan extrem i sin språkliga magi men ändå fullt läslig. Och sådana noveller, svenska original av läsbart slag, förhöjde och förhöjer tidskriftens värde. Dvs. att publicera original är ju mer kreativt än att bara översätta.
Övriga noveller i detta nummer var pretentiösa och överlastade, inte dåliga men anrättningen borde ha haft mer underhållningsprofil och lättillgänglighet. Pretentiös och överpsykologiserad är förvisso Damon Knights Främlingsstationen – men – den är ändå från 1956, är en klassiker, och greppet att på detta sätt handplocka varje text, varva nyare med äldre verk, ger Nova en bestående kvalitet. Konkurrenten JVM hade ju huvuddelen av sina noveller överförda från amerikanska Magazine of Fantasy and Science Fiction plus bara enstaka andra texter.
Nr 4/82 var kanske det bästa i första årgången av Nova. Det hade ett lätt humoristiskt omslag (alien iklädd trenchcoat och hatt som en 40-talsdetektiv) samt ypperliga noveller av Larry Niven (The Hole Man, 1974; här som Hålslaget, om en Marsexpedition), Heinlein (By His Bootstraps, 1941; Lyft dig i håret, en ledigt berättad långnovell byggd på en obeskrivbar metafysisk paradox) och Samuel R. Delany (Time Considered as a Helix of Semi-Precious Stones; Tiden sedd som en spiral av halvädelstenar). Den sistnämnda, från 1968, var något av en pre-cyberpunk-historia med kriminell aktör i framtidskultur, konceptuellt lite tom men den var iaf rolig att läsa, något man inte alltid kunde säga om Novas noveller i stort, varken 1982 eller senare.
4/82 hade även Mårtenssons bokspalt (alla nummer hädanefter hade en sådan) plus en originalnovell av Sven-Christer Swahn, rätt ointressant (Rymdhund – sällan). Men originaltexter som dessa förhöjer onekligen tidskriftens profil.
Innan vi går över till 1983 ska understrykas att redan från starten hade Nova illustrationer i inlagan, i form av novellvinjetter mm. Det var svart-vita original av konstnärer som Sven O. Gripsborn, Henry Linder och Karl Wärneryd; vi snackar här ofta nämnvärd sf-konst, specialbeställda sf-teckningar. JVM hade inget liknande så detta är ännu en faktor som höjer Novas värde – som ger tidningen värde än idag, antikvariskt så att säga.
7. Årgång 1983
1983 blev Nova ännu bättre. Ty man införde nu fler rader per sida; läsvänligheten blev snarast bättre av detta, plus att man som köpare fick mer valuta för pengarna. Det kom även en fandomspalt; i koncis form meddelades om fanzines och kongresser och detta lättade upp hela anrättningen, ungefär som bokspalten.
Ännu ett plus var att man började köra något fler humoristiska noveller, typ R. A. Lafferty och Börje Crona.
Ändå kvarstod intrycket av dyster och tungrodd tidning. Jämför här med femtiotalets svenska sf-magasin, Häpna; där finns lätthet, elegans, läsvänlighet i nästan varje text. Nova kändes generellt lite stel och kall. Dvs. nog var den typografiskt välgjord på alla sätt, och vissa noveller var häpnadsväckande bra, men man borde ha tänkt mer på att välkomna läsaren med fler klassiker, fler underhållande texter, fler kortare texter.
Nr 1/83 var som vanligt en seg och dyster historia. Men OK, man fick bland annat sådant som ett originalpublicerat Marsäventyr av norrmannen Öyvind Myhre (Australhunden) och en Clifford D. Simak-historia (Goodnight, Mr James, 1951; Godafton, herr James), invecklad konceptuellt men rätt roande, plus Jack Williamsons utfärd på exotisk planet (The Highest Dive, 1976; Djupdykning). Med bokspalt och originalillustrationer därtill var numret nog prisvärt, även om man inte direkt faller i trans inför anrättningen som sådan.
Illustrationer: detta var det första numret där Nicolas Krizan medverkade (med en bild till Simaks novell). Han hade tidigare medverkat i både sf- och seriefanzines så hans närvaro här kändes rätt. Min favorittecknare i Nova var iofs Henry Linder men nog var Krizan duktig, driven och personlig på samma gång, exakt och balanserad. Han kom att sätta sin prägel på blaskan rätt mycket framöver med sin konst (och i Novas inkarnation 2004-09 var han den ende tecknaren).
Som antytt var den stil som definierade Nova litterärt målerisk prosa, mood piece, överstiliserade drivhusblommor à la Martin, Anderson mm. Pretentiösa stycken som emellertid, när de var bra, när de förmedlade något, var oförglömliga. Såsom Vonda N. McIntyres Azteker (Aztecs, 1976) i 2/83, en långnovell om en kvinna som modifieras organiskt för att kunna bli interstellär rymdpilot. Texten skildrar hennes sista dygn på jorden, efter operationen och före ombordgåendet; det är en berättelse om initiation, ”rite of passage”, att utvecklas och inte se tillbaka, att gå från en begränsad tillvaro till en av obegränsade möjligheter, allt i en teknisk sf-ram, utan religiös vokabulär – men ändå härligt kryptoreligiös i upplägget.
Så man får ge Nova SF den elogen att de prackade på oss måleriska, pretentiösa, lite svårtillgängliga texter som ibland visade sig vara läsbara också, som funkade konstnärligt.
Numret ifråga (2/83) hade ännu en text av Sven Christer Swahn, Skeppsbrutna i tiden. Det är en episk dikt som är avsedd för stilmedvetna sinnen; någon direkt innebörd finns kanske inte i dessa rader ”för blandad kör och android”, det är en litterär lek för luttrade sf-läsare, men återigen var Nova i framkant genom att publicera en sådan här text. Det är en text att återvända till; en möjligen övermogen, överstiliserad drivhusblomma men visst kunde Swahn föra pennan.
Resten av numret bjöd till exempel på en snygg sak av Robert Sheckley, Specialisten (Specialist, 1953), en på ytan humoristisk men essentiellt "actionistisk" novell om det som utmärker människan, nämligen viljedriven strävan. Därtill gavs vi en godkänd Heinlein (Ordeal in Space, 1948), Marta Randalls Hemlig ryttare (Secret Rider, 1976) som återgav rätt fantastiska rymdresor, berättad i nedtonad jagform, samt den första novellen av R. A. Lafferty man körde (I vårat kvarter; In Our Block, 1965), en stillsamt absurd historia, svår att kategorisera. Denna textbukett gjorde detta till ett tämligen fullmatat nummer. Den allmänna känslan var förvisso lite mörk och dämpad men det kanske är omslaget med sin ”människa mot alien spelar basket, allt mot en kolsvart bakgrund” som spökar – eller så är det något mer, det kanske är tidsandan som utövar sin omisskännliga närvaro – ty 1983 var det ännu kallt krig och världsundergång i alla medier.
8. Mer om 1983
3/83 fortsatte den goda trenden med bland annat tre originalnoveller av bästa sort. Först Öyvind Myhres John Henry, med anspelning på den gamla balladen om slaven som tävlade mot en maskin, nu överflyttat till kamp mot maskinvarelser i framtiden. Detta är Actionism, heroism, allt inom teknisk ram. Sedan var det Evan Storms Andras drömmar, om en tidsresa till en framtid där miljövurmare av Pentti Linkola-slag tagit makten; en elegant vision med kritisk udd. Sist var det Bertil Mårtensson med sin bästa Nova-novell, Flygande katedraler, om framtida rymdskepp som styrs av organister. Man ger skeppet kommandon på ett orgel-keyboard, man styr musikaliskt ut i stjärnvidderna; en medryckande vision detta, med innebörden att för varje företag vi gör måste det finnas musisk ledning, det måste finnas själslig klangbotten. Rymdskepp flygande på Bachfugor är en odödlig idé som Mårtensson kan ha varit upphovsman till helt själv, dvs. han har oss veterligt inte lånat den (så som annars är brukligt med sf-idéer och som iofs är godkänt tillvägagångssätt). Detta är en i alla avseenden odödlig novell som kastar sitt skimmer över hela Nova SF:s varelse, på min ära.
Detta nummer gav också allmänt ett lite ljusare intryck än det föregående, understruket av att omslaget visar ett vitt rymdskepp i gråblå rymd. Ljus och liv!
Fler originalnoveller kom det i nästa nummer, 4/83, av Börje Crona samt David Nessle. Den slutgiltiga lösningen var för sin del Nessles litterära debut i promagazine-form, hett efterlängtad av alla de som läst hans vilda texter i sf-fanzinens spalter. Och denna text var utmärkt på alla sätt, med humoristisk udd men också med idéinnehåll av trovärdigt slag (= själen är energi).
Detta nummer hade även den första av Charles Platts författarintervjuer, som Nova nu började publicera. Isaac Asimov var först ut. Iofs framstår han här som en blanknött New York-intellektuell med ”undergång, överbefolkning, död och sterilitet” skriven på baneret. Men man fick även en inblick i hans skrivarvardag så detta var ändå överlag ett rätt intressant inslag.
4/83 hade även Mimsy Were the Borogroves av Lewis Padgett från 1943 (Dykter blev var bogaläfs), en av de bästa noveller man körde. Detta är en smått episk historia om barn som lockas av leksaker från en främmande dimension; deras oförstörda sinnen växelverkar genialiskt med tingen, så pass att de till slut helt lämnar vår verklighet och övergår till astralvärlden. ”Astralvärld” nämns inte men det är vad det handlar om, ”time-space” (i motsats till vardagens ”space-time”), Fältet – alltså dimensionen där all vår hemliga önskan uppfylls – och detta berättas med värme och färg med en familj i fokus, med en familjefar som till slut ser sina barn bara försvinna. Nästan ”äkta tragik” där; det är annars väldigt svårt att åstadkomma i sf.
9. Ännu mer 1983
1983 var den Nova-årgång som hade flest nummer, sex stycken. Årgång 1982 samt 1984-1985 hade fyra var och sedan blev det ännu mindre.
Så vi fortsätter med en titt på 5/83. Det var ett överlag läsinbjudande nummer med frånvaro av långa ”praktpjäser” (= prisbelönta långnoveller med hög litterär profil). Istället fick vi rätt roande sf av olika slag. Se där, så svårt är det inte att göra läsarna nöjda också; man måste inte bara ”utbilda” dem med föregivet epokgörande 70-tals-sf med målerisk prosa.
Poul Andersons Vinstmarginal (Margin of Profit, 1956) var förstås som det mesta den mannen skriver litterärt överlastat, en aning övermoget stilmässigt, men i stort sett gick den hem eftersom författaren är ute för att roa och inte driva hem någon Evig Sanning av Moraliskt Högstående Typ. Det är en handelsmans rymdäventyr i framtiden, helt enkelt.
Heinlein bjöd sedan på paranoia (The Others, 1941; De Andra), Fritz Leiber fick tiden att gå bakåt i en rätt roande kort novell (The Man Who Never Grew Young, 1948), Avram Davidson skildrade elegant den legendariska judiska robotmänniskan i lätt moderniserad form (Golem, 1955), svensken Kjell Rynefors gav oss en seriös rymdresa i tät intrig (På andra sidan porten), och Simak berättade om en alien i form av en blomma som hemsöker en trakt (Green Thumb, 1954; Gröna fingrar). Särskilt den sistnämnda var fulländad, en i bästa mening sagoaktig berättelse; Simak bjuder oss fantasier men det hindras från att bli alltför fria fantasier; sf-ramen finns där för att ge stadga.
Nästa nummer, 6/83, var i stort sett godkänt. Halva numret var iofs ointressant pretto-sf (= långa texter av Martin och Tiptree) men läsvänlighet och underhållning bjöds även i form av kortare noveller. Främst bland dem var Timothy Zahns Pjäsbyte (Pawn’s Gambit, 1982). En man förs bort till en främmande planet för att spela strategispel mot en helt väsensfrämmande alien; man kan inte kommunicera, man måste spela. För att då överlista spelmästarna börjar människan kommunicera med sin motspelare via själva spelen de spelar. – En elegant sak, berättad rakt på sak utan pretentiösa poser, utan vinkar åt prisjuryer, avsedd att roa men även med en filosofisk tvist (= hur kommunicera med alien). Den koncisa formen, den avspända berättarstilen samt förekomsten av en bärande idé, allt i en spännande intrig, gjorde detta till av de bästa noveller Nova publicerade, anser undertecknad blygsamt.
Bob Shaws Andra dagars ljus (The Light of Other Days, 1966) inlemmade för sin del tragik i en idédriven berättelse; strongt gjort, äkta tragik i sf är som sagt alltid svårt. Kort var den också; dyster må den ha varit men den hade ändå en inbjudande stil, dvs. en opretentiös stil. Shaw visste sina begränsningar som stilist och nöjde sig med att teckna, han måste inte måla, vilket sistnämnda ibland kan bli tungrott och svårläst (så där som det ofta annars var i Nova).
6/83 hade även en svensk debut, Jörgen Danielsson med Teleskopbyggarna. Danielsson hade (under pseudonymen Taurina) publicerat flera noveller i sf-fanzines innan detta, därtill ofta bättre saker såsom Duellen i Göteborgs Fhaanveckliga nr 21, 1982. Men alla former av publicering av svenska originalnoveller ger plus för Nova, det ger unicitet, så vi ska inte vara kitsliga.
Med författarprofil (Tiptree), fandomspalt och bokspalt, snygg layout och snygga illustrationer var 6/83 en värdig avslutning på ett förträffligt Nova-år. Nästa år var i stort sett lika bra. Sedan gick det utför litegrann och sedan var det slut.
Men en sak i taget. Först måste vi granska 1984 års nummer.
10. 1984
1/84 var iofs pretentiöst så det räckte. Men det balanserades av en Jack Williamson-text från 1947, Med knäppta händer (With Folded Hands). Budskapet må ha varit seriöst, därtill av typen anti-actionism (= defaitism, inget kan besegra perfekt teknik), så detta är inte rekommendabel läsning för actionisten...! Men visst kunde Williamson berätta ledigt och ändå lagom måleriskt så hans närvaro i 1/84 lämnar ett visst skimmer, så där som hans berättelser ofta gör (se bland annat The Moon Era, 1931, och Rymdlegionen, 1934).
Resten av 1/84 innehöll pretentiösa noveller som avhandlade påklistrat ”fina och viktiga ämnen”. Men numrets allmänna intryck räddades av 1) ett omslag med på blå botten liggande illustration föreställande en portal till en annan värld; mycket andligt, lika andligt som den där svävande zazen-figuren på omslaget till 1/83 2) en författarprofil av Charles Platt över Poul Anderson 3) en lång introduktion till Williamsons novell (”numrets klassiker”) som avhandlade robotberättelsen inom sf. Vad de två sistnämnda inslagen gör är att de inbjuder till läsning och det måste till i en tidskrift med tonvikt på noveller (= stora textmassor, wall of text), och detta oavsett om novellinnehållet i sig är pretto eller underhållande.
Nästa nummer, 2/84, hade åter en illustration på kolsvart botten. Och svart måste man såklart få ha i konstsammanhang. Dock bidrog svärtan återigen till en något dyster känsla.
Inte så att numret var dåligt. Men stämningen som vilar över det var tung och gravallvarlig, som om man gick i en kyrka.
Men de individuella inslagen var bra i sig. Såsom långnovellen Screwtop (1976) av Vonda N. McIntyre; Aztek-författaren från 2/83 var tillbaka med en rätt läsbar mood piece med triangeldrama på en skogklädd exilplanet. C. L. Moores Shambleau (1933) var numrets klassiker med psykologiskt måleri i Marsmiljö; kanske litterärt intressant men också lite överlastad stilmässigt. Heinleins Jerry var en människa (Jerry Was a Man, 1947) var författarnamnet till trots en betänklig text där påklistrad söndagsskolemoral försöker visa hur Djupsinnig och God föreställningen är, men se den gubben gick inte...! Men för Nova var det en typisk text; en berättelse utrustad med på papperet tung och djup filosofi ansågs ofta automatiskt göra texten till odödligt mästerverk i redaktionens ögon.
OK, visst ska man få gestalta problem i sf, även moraliska. Man ska bara inte vänta sig att det är så lätt som att (såsom i Jerry Was a Man) bara ha en huvudperson det är lite synd om. Det är ett billigt knep och det går sällan hem konstnärligt. Dvs. ett sådant grepp må ge priser och hyllas för sin etiska finkänslighet men är det texter som folk frivilligt läser och gillar...?
Ordet ”stipendieprosa” kommer osökt för en och Nova vimla av stipendieprosa av detta slag. Texter som anstränger sig att vara kritiker till lags, texter som sällan funkar på sina egna, rent kreativa meriter.
Intressantaste texten i 2/84 var David Nessles andra novell i Nova, Stadsliv. Detta var något så unikt som ett äventyr på en främmande planet, framförd i bildrika scener och med idén att hela planeten lever; allt, inklusive byggnaderna i staden där det utspelas, är levande. Det är en organism man vandrar runt i. Arbetsnamnet på texten var ”Den levande stadens fångar” och detta antyder att action-elementet också finns med. Medges kan att ”levande stad”-idén ger lite äckel-känsla men historiskt var detta en milstolpe i svensk sf, en på alla sätt ypperlig novell av en talang som växte fram i fanzines och förädlades till pro med sin handfull noveller i Nova och JVM.
11. Mer 1984
Vi fortsätter i årgång 1984…
Och vi är inte klara med 2/84. Den hade också en bra ledare, en som för en gångs skull inte predikade någon avancerad tes utan bara berättade om det nyväckta intresset för 20- och 30-tals-sf, yttrat i sådant som diverse amerikanska nyutgåvor. Enklare artiklar som denna gör nämligen susen i mixen; det är med featurematerialet som med novellerna, man kan inte bara vara überseriös hela tiden, man måste även ha lättsammare texter.
Men vad gäller ledare, visst träffade Holmberg rätt ibland även när han seriöst drev en tes. Som i 3/84 där han gick igenom vad kritiker i regel anklagar sf för, såsom att där saknas äkta tragik. Han hade tidigare framfört texten som hedersgästtal vid GöCon 1 samma år och det hela var en tänkvärd exposé över mainstreams åsikter om sf, på kuppen fångande sf:s egenart som modern saga, vakendröm och litterärt experiment.
3/84 hade utökat sidantalet till 120 sidor och man fick nu ett fullmatat nummer med bland annat en läsbar G. R. R. Martin, i opretentiös stil men desto mer action: Sandkungar (Sandkings, 1979), en lektion i vård och vanvård av ett slags intelligenta skorpioner. En page-turner och thriller, med nödvändig sf-ram. Ja min själ, det är det jag säger: rak underhållning är aldrig fel.
Därtill gavs i detta nummer Jim Ballards Slutstranden (The Terminal Beach, 1964), ett bra exempel på detta med äkta tragik i sf. Dessutom fångade texten andra världskriget (= stillahavskriget) som myt, myt sett som ”berättelsekomplex som präglar oss”. Speglat i en man som gått i exil på atombombsön Eniwetok fick vi här verklighetsupplösning, brandbombsräderna mot Tokyo, atombomben och allt, symboliserat i öns speciella natur med B-29-vrak, bunkrar, palmer och havet i bakgrunden som ständigt närvarande referens.
3/84 hade även Jörgen Danielssons andra novell i Nova (Återkomsten, ännu en mood piece som ansträngt signalerar ”tung och viktig text"), Joanna Russ ur alla vinklar (två noveller samt författarporträtt) samt, ta-da! R. A. Lafferty med en av hans bästa noveller någonsin, En seg tisdagsnatt (Slow Tuesday Night, 1965). Den skildrar obeskrivbart en kultur där tiden går väldigt fort. Laffertys handlag när han rullar upp denna historia är helt enkelt elegant, konstnärligt och musiskt. Och roligt.
3/84 hade en varm tegelröd ton på omslaget. Nästa nummer, 4/84, må ha haft en snygg grön ton på omslaget och många bra noveller, men helheten drogs ner av James Tiptrees novell (Houson, Houston, hör ni mig, 1976) där män föreslås barmhärtighetsmördas. Det är så vidrigt att klockorna stannar.
Men som sagt fanns i numret i övrigt många rätt bra noveller.
Vi hade Nessles tredje och sista novell i Nova, Världsräddaren, om en alien invasion som möter en Joe Schmoe-typ och tror att han är representativ för släktet; detta ger upphov till en rad komiska poänger. Vi hade Orson Scott Cards Men vi försöker att inte uppföra oss så (But We Try Not to Act Like It, 1979) som är en totalitär statare av möjligen läsvärt slag. Vi hade Larry Nivens Alla miljarder sätt (All the Myriad Ways, 1968) som koncist och nästan tragiskt skildrar vad parallella världar kan få oss till. Och vi hade Bruce McAllisters När fäderna ger sig av (When the Fathers Go, 1982), en metafysisk sak av gåtfullt men läsbart slag.
Allt detta var bra eller godkänt. Tyvärr bestods vi dessutom av en så kallad klassiker i form av Edmond Hamiltons Hur är det där ute? (What’s It Like Out There?, 1952) som anser att det är synd om astronauter eftersom de måste riskera livet i sitt jobb. Nog kan man erkänna det tragiska i att dö men att konstnärligt gestalta detta är svårt. ”Det är synd om honom” räcker inte att bygga en historia på, varken i sf eller allmänt. Hamiltons novell är bara platt och nihilistisk, anti-actionism av värsta slag. (För en bättre, mer "actionistisk" bok om astronautens sinnelag, läs Rätta virket av Tom Wolfe – som inte är sf, men som är bra.)
I detta nummer fanns i övrigt en insändarspalt. Vilket är ett plus. Den första insändarspalten i Nova kom cirka 1983 om vi inte minns fel.
12. 1985
Vi har nu hamnat i Nova årgång 1985.
Nr 1/85 hade för sin del trista, pretentiösa och degenererade noveller. Ett plus dock för författarporträttet av Harlan Ellison, ett av de bättre i serien. Även om undertecknad inte bryr sig om författaren Ellison så mycket. Han är ett fascinerande fenomen, men inte mycket mer.
En nämnvärd novell i detta nummer var dock klassikern Vem där? (Who Goes There?, 1938) av John W. Campbell. Den blev senare filmen The Thing med Kurt Russell. Texten vi bjöds på här är både spännande i sig själv och tänkvärd som exempel på vad Campbell kunde skriva. Han blev ju vid denna tid redaktör för Astounding Stories och blomstrade snart i denna roll som guldåldersfigur och symbol för sf:s uppsving, med författare som Heinlein, Asimov, van Vogt mm. som alla förekom i hans magasin.
Som vinjett till novellen publiceras en tättryckt sida med denna bakgrund (= vem Campbell var och vad han betydde för genren), jämte en presentation av novellen i sig. Sådant ger mervärde och man lyfter på hatten för det.
Nr 2/85 har hög klass och får väl stå som ett slags slut- och höjdpunkt för blaskan. Det var nämligen det sista magasinet i det format som gällt sedan början; sedan blev det pocketformat, nedgång och fall.
2/85 har även bra noveller, såsom Simaks Alla jordens fällor (All the Traps of Earth, 1960). Den är iaf roande och välberättad, även om man formellt kan ifrågasätta att en robot i verkligheten kan vara så god och vänlig. Det är en saga, en teknisk saga, där idealmännisko-arketypen projicerats på en robot.
Börje Cronas och Poul Andersons noveller (Söndagsutflykt; Mannen som kom för tidigt) är även de exempel på roande sf, den förra en kort humoresk, den senare en scen från 1000-talets Island där en tidsresenär hamnar och schabblar till det; en antihjälte.
Vidare finns i numret Moorcocks Behold the Man i svensk version, om en ateist som beger sig till år 0 och inte finner Jesus men då själv, oförhappandes, börjar ikläda sig dennes roll. Seriös sf av godkänt slag.
2/85 har även biorecensioner. Inte för att det hjälpte upp tidningen. Dess nedgång har bland annat förklarats med att man konkurrerade med sig själv i form av de bokserier man börjat ge ut (Nova pocket och Galax). Den sf-sugne läsaren kunde nu i Pressbyrån, för 19:75 inkl moms, få sitt behov stillat lika väl av en roman som av ett magasin. Därtill fanns hela tiden JVM som konkurrent, och som med sneglingar på Nova vid denna tid övergått till tvåspalt samt breddat sig med essäer av bästa sort.
Så att Sverige i längden skulle kunna bära två sf-promagazines var ovisst. Samtida England hade ju till exempel bara ett, Interzone.
13. Pocketformat
I och med 3/85 förändrades formatet och insidesillustrationerna försvann. Nu var det A-formatspocket (= ”kioskboksformat”, standardpocket) i 18 x 10,7 cm och text i enspalt, 160 s, utan insidesillustrationer. Man kan förstå att rationalisering ibland behövs men vi anser att tidskriften förlorade sin själ, sin egenart, sin unika personlighet i och med detta.
Visst fanns ännu bokspalt av Mårtensson och ledare, och därtill en nyhetsspalt om sf som nytt inslag. Och visst var en del noveller i detta nummer OK. Såsom Laffertys Besökstid (Guesting Time, 1965, ännu en obeskrivbar absurditet), George R. R. Martins Bildvisning (Slideshow, 1973, om en pensionerad astronaut som åker runt och visar diabilder från sina upptäckarresor i rymden, en rätt fantasybetonad rymdkultur visas upp) och Shaws Fullvärdig medlem (Full Member of the Club, 1974, om att handla med aliens där objets d’art är vårt trumfkort).
Sista numret för 1985 var även det godkänt, med svenska versioner av klassiker av Cordwainer Smith, Jack Vance och Murray Leinster (The Ballad of Lost C’mell, The Moon Moth, First Contact).
1986 blev det däremot rätt tunnsått. Bara ett nummer utkom. Med ett innehåll som inte är särskilt nämnvärt. Detsamma gäller i stort sett även de två numren för 1987. Dvs. nog har man i känd Nova-stil handplockat ny och gammal sf, samt kommit ihåg Sverige (Bertil Mårtensson, Sång till operativsystem i 1/87) men undertecknad saknar helt entusiasmen att gå in på novellmaterialet.
For the record kan nämnas att formatet ändrades för 1987 års nummer, till 19,3 x 11,7 cm, sidantal 98.
Men efter nr 2/87 upphörde magasinet. Flera skäl till detta kan anges. Vi har varit inne på större faktorer ovan (intern konkurrens från Nova-bokserierna, JVM:s ständiga närvaro, fantastikmarknadens tendens att gå från sf till fantasy). I klara verba skriver Holmberg själv så här i Häpna! – en bok om 1950-talets tongivande science fiction-tidskrift (2015):
”Nova-utgivarnas tidskrift och bokserier lades ner 1987, främst som en följd av okloka investeringar i alltför dyr produktionsutrustning men också på grund av att de tre huvudmännen fått nya och tidskrävande arbetsuppgifter.” [s. 372]
14. Återuppståndelse
Men allt var för den skull inte över. Åren 2004-2009 återuppstod Nova SF, nu med Holmberg som ensam redaktör och Nicolas Krizan som ende illustratör. Krizan gjorde även omslagen.
Som förr var det ett personligt sf-magasin med dyster framtoning. Dvs. nog har redaktören gjort sitt yttersta för att göra sin optimala variant av sf-blaska, med ledare och bokspalt, temanummer och unika reprints förutom nya översättningar av amerikanskt material. Framhållas bör till exempel (löpande nr) 15/2008 med genomgående sf-klassiker såsom Weinbaums Marsiansk odyssée och Grymma ekvationer av Tom Godwin.
Nova var i stort sett en köpvärd produkt under hela sin levnad. Och hittar man nummer på antikvariat kan man väl slå till. Den limmade ryggen, den hyfsat styva kartongen i omslaget och insidesillustrationerna ger mervärde. Och man kan fokusera på nummer som har de texter jag listar nedan.
15. Summering
Härmed ett slags summering av fenomenet Nova SF. Vi börjar med två listor.
Lista ett, de bästa originalnovellerna i Nova:
. Inger Edelfeldt, Lidandebäraren i 3/82
. Bertil Mårtensson, Flygande katedraler i 3/83
. Öyvind Myhre, John Henry i 3/83
. David Nessle, Världsräddaren i 4/84
Bästa översatta novellerna:
. Vonda N. McIntyre, Azteker i 2/83
. Lewis Padgett, Dykter blev var bogaläfs i 4/83
. Timothy Zahn, Pjäsbyte i 6/83
. Larry Niven, Alla miljarder sätt i 4/84
Annars vill vi åter påminna om Mårtenssons bokspalt. Den hör till sådant som undertecknad helt frivilligt läser om när lusten att läsa något ur Nova överfaller honom.
Ska vi till sist ge någon allmän summering över (80-tals-) Nova så är det: visst ingav Nova när den kom sympati. Tidskriften utstrålade kvalitet, det var handplockat material och det var mer energi över helheten än i JVM vid tiden, som gick på slentrian.
Nova var stringent, JVM mer diffust i konturerna. Men som antytt var Nova alltför ofta en dyster historia, ”som att gå i en kyrka” skrev vi ovan, medan JVM ibland kunde ha känslan av krog, av nöjesetablissemang.
Så när det begav sig prenumererade vi på Nova. Och har inte ångrat det. Men vi erkänner med facit i hand att JVM ibland har svängigare image, det är mer läsvänligt, medan Nova dras med en lätt dyster och melankolisk underton.
Relaterat
Jules Verne-magasinet: översikt
David Nessle som sf-författare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar