onsdag 29 februari 2012

Dagens on dits 1


"On dit" är franska för "man säger". Med "dagens on dits" menas "vad man talar om idag". Härmed mina unika synpunkter på vad som försiggår runt om i världen. svd svd exp exp
Fria Tider Jan Milld




Dagens första on dit: piratpartisten Amelia Andersdotter uttalar sig om Acta-lagen. Jag bryr mig inte om den. Men om Amelia. I alla fall träffade jag henne en gång på 00-talet och gav henne ett ex av "Eld och rörelse". Hon sa sig gilla novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman". Nåväl, hon har åsikter om Acta och den handlar om fildelning och sådant. Men mina filer är ju gratis, jag uppmuntrar till fildelning. Så detta berörs inte av några lagar. Ta därför del av denna fil och läs min Palmenovell och allt annat.

Vad mer? Romney går fram i primärvalet. Men glöm honom. Obama vinner. Han är ju så charmig. Och del av en minoritet. Det är synd om honom. Hjälp honom att förverkliga sin dröm att köra USA i botten! Han har ju börjat bra. Världsrekord i budgetunderskott, svag krigsmakt och dollarn ett skämt.

Prinsessan Estelle har varit ute och gått med sina föräldrar. Gott så. Jag börjar i och för sig tröttna lite på dessa Pontecorvetter, de är PK-fanatiker som talar om mångkultur så fort de öppnar munnen. Men visst, andra, värre multikultikrafter angriper dem ju (TV4, Expressen, DN, Mille Markovic) så man känner viss sympati för kungahuset. Och de har ett traditionellt arv jag gillar. Och när vi tagit makten är det vi som skriver talen. Då ska vi tvinga dem att hålla tal som hyllar det traditionella Sverige. Då är det slut med mångkulturhyllningarna i "monarkens årliga jultal" kan jag meddela.

För övrigt var det kul att de döpte barnet efter Folke Bernadottes fru. Denne Folke Bernadotte är inte så omtyckt borta i Levanten av någon anledning. Han mördades där. Se Fria Tider. Namnet Estelle: alltid retar det någon. Själv gillar jag det. Det associerar till de stjärnor vi bör blicka upp emot från och med nu. Plejadiska rymdskepp är på väg, jag har sett det i mina drömmar.




Relaterat
Eld och rörelse
Anarkismen tycks vakna
Uppsala domkyrka

måndag 20 februari 2012

Sverige, del 30: efterkrigstiden



Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Det förhandlas om Saab. Den kinesiske aktören Pang Qingnian tycks vara en central figur i Saabs eventuella framtid. Tänk va, en kines köper Saab. Det trodde man inte i Trollhättan när man 1947 rullade ut sin gröna ur-Saab. Och jag trodde det inte heller när jag på 80-talet körde pappas beiga Saab 900 från Arnäs till Gideå flygfält, jo det gjorde jag, en vacker vårdag då björkarna sprack ut och det var en lust att leva. Saab är som ett inbegrepp över Sverige efter 1945: triumf och nederlag, visioner och affärer, allt i ett. Om Saab skrev jag här. Här nedan ska det handla om Sverige 1945-1986. dn




Index: Svensk historia: alla 30 delarna


Här skildrade jag Sverige fram till 1945. Detta år var en viktig vattendelare: andra världskriget var slut. Ja, mer än så: en 30-årig krigs- och krisperiod var över. Första och andra världskriget hör nämligen ihop. Men nu kände man att En Ny Värld stod för dörren. Man befann sig, som Ernst Jünger skrev i sin dagbok, "efter Actium".

Sossarna hade nu sin skördetid. En stor del av det efterkrigstida Sverige leddes av dessa socialdemokrater under Tage Erlander. Som det överlägset största riksdagspartiet hade man rollen som vågmästare: man kunde göra upp än med kommunister, än med de borgerliga. Så gjorde socialdemokraterna ända fram till Göran Perssons dagar. Nu, på 1950-talet, expanderade man statens åtaganden och införde så kallade välfärdsreformer: allmän folkpension 1946, barnbidrag 1948, semesterlagen 1951, allmän sjukförsäkring 1956 och ATP 1959.

Landet styrdes av en koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1951-57. För övrigt bildade socialdemokraterna regering ensamma; man utövade hegemoni, bestämde dagordningen i det svenska samhällslivet. Olof Palme blev partiledare för socialdemokraterna 1969 då Erlander pensionerades. Palme regerade till 1976 då det blev en borgerlig valseger. En trepartiregering leddes av Torbjörn Fälldin 1976-78 samt en minoritetsregering av Ola Ullsten fram till valet 1979. Då blev det en ny borgerlig valseger och ny trepartiminstär ledd av Fälldin. Dock utträdde moderaterna ur regeringen 1981. Fälldin regerade då vidare med folkpartiet i en minoritetsregering. Vid valet 1982 vann socialdemokraterna tillbaks regeringsmakten. Palme var statsminister tills han mördades på öppen gata i Stockholm, klockan 23.21 den 28 februari 1986.

Det var mycket fakta det där. Men åsikterna då? Mina svidande vidräkningar med betongsocialism, anti-traditionalism och anti-nationalism? Well, jag har bloggat om modern politik ett antal gånger, som här där jag skildrar sossarnas historia, här där vänstern får sina fiskar varma och här där liberalerna dissas.

- - -

Om Sverige efter 1945 finns mycket att säga. Man kan låta sig drivas av indignation och klaga på traditionsfientligheten, på anti-nationalismen och andra negativa bruk. Dock vad gäller denna anti-nationalism så är den mycket speciell. Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Progg- och nihilistförfattare som hatar allt, dissar allt, dem ska vi belöna. Sådant är det moderna sentimentet. Att däremot bryta en lans för en Lagerlöf som visste vad tradition var, det ses som udda . Saken är dock den att Lagerlöf känner oss alla, skrivit om oss alla. Hon vet vad hon talar om. Traditionen lever, klangbotten i gamla tider är ett måste för att musiken ska ljuda. Lagerlöf inleder en roman så här:
O, sena tiders barn!

Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.

Det är ”Gösta Berlings saga” från 1891. Den får stå som inbegrepp för allt vad tradition, förbundenhet och närvaro i historien och det forna heter. Det där som är så omodernt idag.

Så hur ska jag knyta ihop det här? Jag vet inte. Om tradition och ekot i gamla valv kan jag tala länge. Liksom om dagens traditionsfientlighet. Men man ska som antytt inte låta sig drivas av indignation. Det är ett proggigt kännemärke. Och visst vårdas ännu gamla seder och bruk, gamla författare, gamla sägner och berättelser och historiska landvinningar, alltså även de före 1945. Men sentimentet idag är negativt mot allt detta. Och jag vill bara markera för kommande tider att i nådens 2010-tal, när negativism, anti-nationalism och draget att dissa allt traditionellt svenskt var kännetecken för svensk intelligensia, så var i vart fall jag inte med på noterna.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Socialdemokraterna har det svårt
Vänstern: blodig bakgrund
Sverige 1830-1945
Saab 92.

söndag 19 februari 2012

Sverige, del 29: modern armé


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- S ökar i Sifomätningen. Det är inget konstigt. Nya partiledare brukar ge skjuts i siffrorna. Vänta och se säger jag, vänta tills Stefan Löfven ställs inför rejäla utmaningar. Hittills har han ju bara sagt ja och amen till allt. Han har inte riskerat något, inte vågat ta i heta potatisar. Han har inte visat ledarskap. Han är bara en populist som alla andra. Man kör en enögd tillväxtpolitik. Bara det är klirr i kassan är man nöjd. Andliga värden räknas för intet, traditionen är död. Och försvaret är i Afghanistan. Annat var det förr, då försvarades Sverige. Dagens politiker, inklusive Löfven, har ingen känsla för Sverige som territorium, Sverige som rike. svd dn dn

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I detta inlägg talade jag om den svenska armén i gamla dagar, om hur man rekryterade knektarna. Värvning och utskrivning var vanliga, sedan kom indelningsverket parallellt med värvning. "Värvning" är alltså lika med personalförsörjning med yrkessoldater, fast avlönade meniga och underbefäl. Dagens yrkesarmé är detsamma. Svenska yrkesförband är alltså formellt inget nytt, vi har haft legoknektar från 1500-talet till 1900-talets början, då värnplikt började gälla mer generellt.

I den förra exposén över arméns historia hade vi hunnit till 1721. Nu gäller det frihetstiden och framåt.

Under frihetstiden behövde Sverige inte ha full styrka i sina förband. Vissa rotehållare slapp hålla soldater men de måste såklart betala för detta privilegium. Det gjordes genom att erlägga en vakansavgift till staten. Övertaliga officerare sattes på halv sold eller fick tjänstgöra i lägre grad än förut. Officersbefattningar köptes och såldes, officersboställen arrenderades ut och hela systemet blev övermåttan fredspräglat.

Under 1700-talet kom en nyhet: lätta trupper. Inom infanteriet blev detta jägare och tiraljörer, inom kavalleriet husarer och dragoner. De sista var strängt taget beridet infanteri men tenderade att vilja stanna på hästryggen och ha status som kavallerister.

Den svensk-finska armé som gick i krig 1808 räknade för sin del 100 000 man. Den bestod till hälften av de indelta förbanden och till hälften av lantvärnet plus vargeringen. Lantvärnet var lika med utskrivet folk och vargeringen var ett slags reserv till de indelta soldaterna. Vargering och lantvärn hade dålig eller ingen utbildning. Men de värvade och indelta soldater som utgjorde resterande 50% hade inte så mycket högre formell kompetens. Man hade snålat in på utbildningen så att det årliga regementsmötet på sin höjd bestod av 14 dagar, såvida det inte inställdes helt. Därtill kom ännu kortare kompanimöten. Så märkligt då att detta manskap överhuvud vann segrar som de vid Siikajoki, Revolax, Nykarleby, Lappo, Alavo och Kuortane. Man ska med andra ord inte stirra sig blind på utbildningen under dessa muskötkrigets dagar. Den indelte soldaten levde i en soldataktig vardag, förvisso fredlig till 99% men med vetskapen att han måste dra ut i krig om det gällde. Och 1808-09 gjorde han sin plikt. Att det kriget förlorades berodde mest på kungens inkompetens, Sveaborgs fall samt en något utlevad attityd hos det högre befälet. Karolinertidens officerare hade plikt och enbart plikt för ögonen; den gustavianska tidens officerare var delvis plikttrogna (som Adlercreutz, von Döbeln) men rätt ofta lata och lagda för konspirationer.

- - -

Tiden efter 1815 började man fundera över allmän värnplikt i Sverige. Man hade ju redan experimenterat med lantvärn. Men dettas sorgliga öde i det senaste finska kriget hade väckt ett folkligt motstånd mot dåligt utbildade medborgarsoldater. Bondeklassen var principiellt emot värnplikten; det rådande indelningsverket fritog dem ju från krigstjänst. De hade det bra under status quo. Detta ständiga knektehåll tillkom som bekant för att avlägsna hotet om utskrivning; kunde bara bönderna i en region garantera uppsättandet av ett visst antal soldater skulle de fritas från den tvångsvärvning som utskrivningen innebar.

Men nu gick det inte att hejda utvecklingen. Under Karl Johans regentskap föreslogs till slut en så kallad beväringsinrättning. Med sin bakgrund som fransk marskalk visste han vad värnpliktiga soldater kunde förmå. Alla vapenföra män mellan 21 och 25 ålades att ställa upp och försvara landet. Dock fick de bara 12 dagars övningstid; så lite hade minsann inte de napoleonska arméer haft som Karl Johan lett till segrar i Europa. Sedan förlängdes övningstiden till 30 dagar. Parallellt med detta kvarlevde indelningsverket. Men strax kom mer substantiella förslag på värnplikt. Och vid sekelskiftet avskaffades indelningsverket. Vakanserna tillsattes inte, så gick avskaffandet till. Men aktiva indelta soldater fick fortsätta tjänstgöra. Vissa indelta soldater kom därför att tjänstgöra in på 1960-talet. Då var tjänsten högst frivillig. Soldaterna hämtades i bil av regementschefen vid tiden för det gamla regementsmötet på hösten. Det hela blev en del av traditionsvården.

- - -

Värnpliktssystemet avskaffades vid sekelskiftet men det fanns vissa ansatser innan det. 1875 lades till exempel det första substantiella förslaget fram: de indelta knektarna skulle ersättas med värnpliktiga som fått 10 – 20 månaders utbildning. Det var en modern idé, en idé i takt med tiden; de indelta knektarna hade ju bara några dagars effektiv utbildning per år. Det kanske gick an för att hantera musköter och mynningsladdade kanoner men nu behövdes ökad utbildningstid för att soldaten skulle kunna hantera bakladdningsgevär, kulsprutor, räfflade kanoner och skyttelinjetaktik. Stridsmiljön förändrades snabbt under 1800-talets senare hälft, visat i konflikter som amerikanska inbördeskriget och fransk-tyska kriget. Eldkraften och stridstempot ökade. En helvetisk, mer splitterrik miljö blev resultatet, kompletterad med minor och taggtråd.

Vid 1901 års riksdag antogs så en ny härordning. Indelningsverket avskaffades. Men de indelta soldater som ville fick som sagt fortsätta tjänstgöra. Ett annat gammalt arv var värvade förband, som Svea livgarde. Huvuddelen av manskapet skulle dock vara värnpliktiga, det var det nya. Antalet infanteri- och kavalleriregementen var, även sedan vi förlorade Finland 1809, nästan 40. Och 1900 års rangrulla räknar ännu 8 kavalleriregementen och 30 infanteriregementen (varibland några med halv styrka = fyrakompaniers bataljoner och kårer). Manskapsreserverna var det alltså inget fel på. Artilleriet utökades för sin del från fyra till åtta regementen och en kår. Nya typer av förband var ingenjör, träng-, intendentur- och fälttelegrafkårer. 1889 indelades arméns utbildning och försvar i militärområden, som kom att vara hela 1900-talet. Norrland delades till exempel in i Milo ÖN och NN, Övre respektive Nedre Norrland. I det senare låg bland andra I 21 i Sollefteå och I 5 i Östersund. I det senare låg Boden med sin garnison och fästning.

- - -

Den indelta armén hade övats på exercishedar. Där bodde manskapet i tält och hyddor några veckor om året. Sånga Mo, Ljungbyhed, Heden i Göteborg, Romme hed, Sannahed och Axevalla hed är namn man kommer att tänka på. Nu behövdes mer permanenta byggnader. Man byggde kaserner med viss förebild i Artillerigården i Stockholm: gula palats med frontoner och valv. Över hela landet finns dessa rejäla hus, idag med annan verksamhet eftersom försvaret praktiskt taget utraderats. Armén förefaller i skrivande stund svältfödd på gränsen till utplåning.

Att enligt beslutet 1901 kalla in värnpliktiga under fanorna var nog bra. Men den massarmé som blev resultatet kunde inte enbart ledas av stambefäl. Därför måste reservofficerare till, en idé från Moltke den äldres Tyskland. Med reservbefäl kunde man utöka antalet förstklassiga förband. Reservofficeren hade gjort sin värnplikt som befälselev och blev, efter examen, övad titt som tätt, lite oftare än värnpliktigt manskap. Men han var 90% av sin tid en civilperson med civilt yrke. Detta system med värnpliktiga, reservofficerare, stambefäl och några värvade soldater var vanligt i hela västvärlden. USA, Tyskland, England, Frankrike: alla tillämpade detta under världskrigsepoken med skilda proportioner för varje kategori. England hade till exempel fler stamanställda meniga än övriga länder.

1914 ökades utbildningstiden för de svenska värnpliktiga. Dessutom tillkom viss vinterutbildning. Det var det första världskriget som nödvändiggjorde dessa reformer. Vi klarade kriget endast för att stormakterna ignorerade oss. Vår armé var blott en sommararmé har det sagts. Den svåraste utmaningen var att få mat och diverse förråd att räcka för landet som helhet. Ingen visste vad världskrig var (man hade glömt Napoleonkrigen) och strategiska förråd saknades. Svält utbröt framåt 1917-18. Revoltstämningar rådde. Dessa lade sig dock sedan Mannerheim vunnit finska inbördeskriget åt den vita sidan, den legala maktens borgerliga högerfalang som stod emot uppror och bolsjevism. Det var fullt krig i Finland, men sans och måtta och västerländska värderingar vann över tjekavälde och plebicism tack vare den vita sidans motoffensiv. Att chockvågorna lade sig även i Sverige efter detta är omvittnat i Mannerheims självbiografi. Han kommer till Sverige efter segern och möter Gustav V. Denne säger att läget blivit lugnare även i Sverige sedan det finska upproret slagits ner. Vi kan alltså tacka Mannerheim och vitfinnarna för att vi inte blev bolsjeviker och en rysk rådsrepublik. Det var annars hotande nära ett tag.

- - -

Efter kriget skars den svenska armén ner rätt kraftigt. 1925 års försvarsbeslut ansågs då som rena slakten. Idag vet vi att armén överlevde, försvaret var ännu förhållandevis starkt. Men i rent antal minskades det hela. Antalet divisioner som skulle mobiliseras reducerades från planerade tolv till mellan fyra och fem. Tolv regementen, vissa med anor från 1500- och 1600-talet, indrogs. Antalet bataljoner som sattes upp av varje regemente minskades från tre till två. En fjärdedel av alla värnpliktiga frikallades: det var den så kallade kategoriklyvningen.

Men redan nu infördes ett fristående flygvapen och för armén infördes ett signalregemente. Och 1936 förlängdes utbildningstiden igen, pansar och luftvärn blev egna truppslag och hela armén skulle mobiliserad uppgå till fyra divisioner. Andra världskrigets organisation, uttryckt i 1942 års försvarsbeslut, gjorde armén hyfsat modern med inslag som pansar, pv-pjäser, granatkastare, k-pistar och handgranater. Första världskrigets landstorm ersattes av hemvärnet. Visst var medianförbandet ännu bara gevärsinfanteri med hästdragen tross. Det var ingen pansararmé, ingen helt igenom motoriserad armé. Tonvikten lades på bredd, på många halvhyfsade bataljoner istället för några få toppmoderna. Men då behövdes mycket trupp för att försvara vårt avlånga land, hotat i väster, öster och söder av aggressiva grannar.

- - -

Sedan trettioåriga krigets tid var regementet den organisatoriska enheten för armén. Ett indelt regemente hade sin stab med överste och överstelöjtnant samt några skrivare och kvartermästare, läkare och så vidare. Armén bestod av dessa i regel två bataljoners regementen: Västerbottens regemente, Dalregementet, Västmanlands regemente och så vidare. I krig och vid övningar drogs man ihop och samlades, något tusental man med tross och befäl. Och när man upplöstes fanns inte mycket som vittnade om dess existens. Det fanns inga utbildningsanstalter, inga kaserner som de som byggdes över hela landet efter 1901 års beslut. Dessa regementen i form av kaserner, kanslihus, matsal, marketenteri, vapenverkstad och förråd blev nu sinnebilden för regementet i fred. De var utbildningscentra med, så gott det lät sig göras med värnpliktssystemet, ständig närvaro av trupp. Det fanns i regel alltid en garnison inne, under sommaren dock mest malajer och befälselever.

När man sedan mobiliserades var det ännu i regementsform, dvs fältregementen med två eller fler bataljoner, och jämte andra regementen inordnade i en division. Efter andra världskriget märkte man att divisionen som minsta enhel var för otymplig. Arméchefen C. A. Ehrensvärd lät då inför brigaden som arméns största beståndsdel. Regemente förblev namnet på utbildningsanstalten. Men i fält skulle pansar- och infanteribrigader mer eller mindre självständigt lösa stridsuppgifter. Över huvud taget skulle allt mindre enheter kunna strida enskild om så krävdes. Redan i seklets början hade von Schlieffen förutsett det tomma slagfältet, det vill säga utspridning på grund av det långskjutande artilleriets verkningar. Men utrustad med automatvapen kunde här, säg, en patrull försvara sig ganska bra även om den inringats. Stridsmiljön ställde ökade krav på grupp-, pluton och kompanichefer. Dessa hade förr bara att följa fanan; nu, i den utspridda grupperingens tid, fick varje befäl ökat ansvar. Man var som chef mer isolerad från högre ledning. Ordonnanser och, senare, telegrafi, telefon och radio möjliggjorde sambandet. Men borta för evigt var musköttidens slutna slagordning, dvs soldaterna framryckande skuldra vid skuldra och hela slaget överblickbart från en kulle, som pjäser på ett bräde. Spridd ordning var och är den moderna stilen. Slagfältet är skenbart tomt. Sluten ordning finns idag bara på kaserngårdsexercis och vid högvakt.

Vad gäller den svenska arméns historiska roll, rent organisatoriskt, så skriver Bellander med 1969 som utkikspunkt:
Sveriges försvarsmakt är modern – men man kan med fog påstå, att den samtidigt är en av Västerlandets äldsta. Många av dagens regementen kan utan svårighet följas tillbaka till Trettioåriga krigets tid. Genom det i sitt slag unika indelningsverket kom organisationen att få en beständighet och anknytning till de olika landsdelarna, som har få motsvarigheter i andra länder. Den lokala rekryteringen av förbanden har fortfarande mycket kvar av det som blev brukligt redan på Gustav Vasas tid. Den allmänna värnplikten har funnits i något mer än 150 år, men den bygger på uråldriga traditioner om den allmänna plikten att värna sin hembygd. – Man kan utan att göra sig skyldig till överdrift instämma i den kände tyske militärhistorikern Hans Delbrücks ord om att svenskarna var det första folk, som åt sig skapade en nationell, fast organiserad armé.” ["Uniformer i färg", s 22]




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Den gamla krigsmakten
Sverige, del 16
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

lördag 18 februari 2012

Sverige, del 28: utvecklingen 1830-1945


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Det hände sig på den tiden att hela Sverige skulle vaccineras. Den som inte gjorde det var en paria. Han svartlistades, brännmärktes och förvisades, utanför byn skulle han ha sin boning. Som en spetälsk. För även om han inte var synligt sjuk i svininfluensan kunde han ju smitta BARNEN. Det handlade om barnen! Barn kunde smittas även av tillsynes friska människor. Därför skulle alla ympas. Även friska människor. Alla! Att det sedan var just barnen som drabbades av denna vaccinationspanik var en bitter ironi. Cirka 150 svenska barn är idag märkta för livet av sömnsjuka. Det är en allvarlig diagnos, de kan inte leva ett normalt liv. "Jag vill byta hjärna" sa någon. Heder åt SvD som granskat denna affär, länk ovan. Sverige drabbades alltså av panik 2009, svininfluensan trodde kunna döda oss alla. Den var tydligen värre än koleran på 1830-talet - och alltså inte. Koleran skördade på sin tid tusentals döda, kanske hundratusentals i Europa och Sverige. Nåväl, vad hände mer i Sverige på 1830-talet och framåt? Det berättar jag här.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Jag berättade senast om Karl XIV Johan. Jag tecknade hela hans bana. Vad som kanske bör tilläggas är att en liberal opposition uppstod under hans senare tid. Man krävde slut på kungens enrådiga styre samt avskaffande av ståndsriksdagen, vars medeltida indelning gav en något skev representation. En rätt så mäktig plattform för oppositionen var tidningen Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hiertta. Kungen kunde förbjuda dylik regimkritik med censur, med indragningsmakten som den kallades. Men då kringgick Hiertta beslutet och startade Det Andra Aftonbladet och när den förbjöds Det Tredje Aftonbladet och så vidare.

Den förra hälften av 1800-talet präglades av viss stagnation: brännvinsdrickandet förödde delar av folket och vi väntade än på järnvägarna att ”öppna upp” landet. Men vi hade rätt goda kommunikationer med kust- och insjöfart. Göta kanal fullbordades 1832. Och reformer genomdrevs: laga skifte 1827, folkskolestadga 1842 samt avskaffande av skrå- och handelstvång 1846. Under sistnämnda reform var Karl Johans son Oskar I kung (1844-59).

På utrikespolitikens område hade vi Krimkriget 1853-56. Oskar ville ingripa för att ta tillbaks Finland från Ryssland men vi stod inte rustade för ett dylikt äventyr. Man hann stifta fred innan Sverige hann agera. I freden i Paris 1856 erkändes den svenska neutralitet som Karl Johan lanserat. Dessutom stadgades att Åland inte skulle befästas.

- - -

Vi hade haft ståndsriksdag sedan medeltiden. De gamla klasserna adel, präster, borgare och bönder hade varsin samlingslokal och beslutade enskilt. Av flera skäl var detta föråldrat.

Ståndsriksdagen skulle avskaffas. Det ansåg man allmänt i mitten av 1800-talet. Ett förslag till en ny riksdagsordning gjordes av justitiestatsminister Louis de Geer. Den nya riksdagen skulle ha två kamrar, en modell med förebild i England där den ena, ”övre” kammaren skulle garantera konservatism och stabilitet. Denna första kammare skulle med en skrivning vara ”visligt trög till verkan men fast och stark till motstånd”. Bättre kan väl inte konservatismens dygd formuleras: man har en viss skepsis mot det nya, man leds av försiktighetsprincipen.


Första kammaren skulle utses genom indirekta val via ledamöter i landstingen och vissa större städer. Denna indirekta valmetod skulle garantera stabilitet eftersom den andra kammaren valdes på annat sätt, nämligen direkt och mer påverkbart av tidens frågor. Den första kammaren skulle ha en graderad röstskala och företrädde i första hand de övre samhällslagren.

Den andra, folkligare, mer påverkbara kammaren utsågs genom direkta val. Mer eller mindre "vanligt folk" (bara män) fick rösta. Men rösträtten ”var begränsad till dem som hade 800 kronors årlig inkomst eller en fastighet till 1000 kronors värde.” [Åberg s 417] Självägande bönder och medelklass kom att dominera i denna andra kammare sedan förslaget antagits. Ska man vara kritisk kan man säga att endast 5-6% av folket var företrädda i denna nya riksdag.

Denna reformerade riksdag infördes 1866. Adeln hade i det längsta velat bevara ståndsriksdagen liksom prästerna, men när de förra gav med sig gjorde prästerna det också. denna riksdagsordning varade till 1974 då vi fick enkammarriksdag. ”Folkets” vilja skulle totalitärt genomföras av en enda, slimmad kammare, helt befriad från krafter som var ”fasta och starka till motstånd”. All tradition ska utplånas, allt gammalt ska dras i smutsen. Det är dagens agenda. Och en agenda som den sedvanlige svensken gillar eftersom han inte straffar sina partier som står för dylik anti-traditionalism. Han älskar moraltanter som ger honom smäll på fingrarna för att ha julgran, fira midsommar, gilla nationalsången och annat traditionellt, allt det där som är ett rött skynke för dagens elit. Har bara svensken tillväxt är han nöjd. Tillväxt är målet, traditionen är fienden. Har han bara platt-tv, nykaklat badrum och nytt kök bryr sig den moderne svensken inte om ifall det Sverige hans fäder stod för upphört att existera, ett Sverige med hyfs och stil, ett Sverige med vördnad för det gamla, ett Sverige där man inte ögonblickligen tog till sig varje ny svindel från utlandet. Ett Sverige med klangbotten, ett Sverige med förbindelse till forn sed, trygghet och tradition.

- - -

I korthet kan det följande sägas om svensk politik fram till mitten av 1900-talet:

. På grund av nödår fick vi en stor emigration till USA under 1860- och 1880-talen.

. Industrialismen fick sitt genombrott. Arbetarrörelsen såg dagens ljus i och med grundandet av Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti 1889. Vi såg även fack- och arbetsgivarförening: Landsorganisationen LO för en rad fackförbund grundades 1898 och Svenska Arbetsgivarföreningen 1902. Den sistnämnda heter idag Svenskt Näringsliv.

. Vi fick även borgerliga partier, föregångare till dagens Centern, Folkpartiet och Moderaterna. Denna borgerliga rörelse yttrades också i folkrörelser, annars i vänsterns historieskrivning sedd som ett rött monopol. Folkrörelserna var nämligen från början borgerliga, det vill säga ”icke-vänster”: nykterhets- och frikyrkorörelserna hade stor utbredning i land och stad bland bönder och tjänstemän.

. 1909 infördes allmän rösträtt för män vid andrakammarval, 1921 allmän och lika rösträtt för kvinnor. Några viktiga kommunala rösträttsreformer kom 1907 och 1918.

- - -

Socialdemokraterna har präglat mycket av Sveriges moderna politik. De var traditionsfiender, de hatade allt genuint typiskt svenskt som Mona Sahlin sa 2002. Hon var i alla fall öppen om det. Idag tenderar man att se föregångarna Erlander och Per Albin som höjden av traditionalister men, gissar jag, även de var nog rätt likgiltiga för det traditionellt svenska. Visst, de byggde en stat som värnade landet, de sålde inte ut allt till internationella intressen som idag, men kulturellt och emotionellt sett såg man dem aldrig lyfta ett finger för svensk sed och svensk andlig odling. Men de var förvisso inte bolsjeviker, de var reformister. Kyrkor och slott, forn tradition och borgerlig kultur fick fortleva även om det hela var satt på svältkost.

Socialdemokraterna bildade sin första egna regering 1920. Den leddes av Hjalmar Branting, en högborgerlig man som tagit an sig arbetarfrågorna. Han avled 1925. Kreugerkraschen 1932 förstärkte den depression som inletts av Wall Streets kollaps 1929. En ny socialdemokratisk regering bildades av Per Albin Hansson; de hårda tiderna hade gett hans parti vind i seglen. Hansson regerade ända till 1946 och blev något av en landsfader. Under andra världskriget ledde han en samlingsregering med folk även från bondeförbundet, liberalerna och högerpartiet. Med en successivt starkare krigsmakt värnades territoriet: ingen djävel kom över bron (bara 1 miljon transiterade tyskar...). Armén, flyget och flottan försvarade och upprätthöll landets neutralitet under dessa krigsår.

I nästa avsnitt görs en tematisk överblick. Det är utvecklingen i armén 1721-1945 som skildras.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Karl XIV Johan var den förste Bernadotten
Gustav III
Den esoteriske tenngjutaren
Övre bilden: Motala verkstad vid Göta kanal. Undre bilden: Göta kanal vid Trollhättan.

torsdag 16 februari 2012

Sverige, del 27: Karl XIV Johan


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- 4 av 10 valde att inte vaccinera sig mot svininfluensan. Det skriver idag SvD apropå hetsen som rådde 2009 om att ta en spruta mot så kallad svininfluensa. Men trots allt: 40% valde att låta bli. Däribland jag. Men tidsandan var verkligen för att ympa sig. Det var nästan majestätsbrott att inte ta sprutan. Majestätsbrott hade vi på Karl XIV Johans tid. Att smäda kungen kunde ge dödsstraff. Att vara religiös fritänkare var heller inte nådigt. Censurens hand låg tung över Karl XIV:s rike, ungefär som i dagens Sverige. Idag är censuren mer informell. Men den som vågar propagera mot massinvandring och feminism och står för det traditionellt svenska, han är snart ute i kylan. Han förlorar jobb, vänner, inflytande i de fina salongerna. Samhällsdebatten är låst, svåra tabuföreställningar vidlåder de enklaste frågor.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Vad hade hänt i Sverige sedan sist? Vad hade försiggått i Svea Rike enligt min senaste krönika? Jo, Gustav IV hade avsatts. Nu blev hertig Karl återigen regent. Sist hade han ju varit det sedan brodern Gustav III mördades 1792. Men nu var det 1809 och nya kvastar sopade. Och en ny, rätt progressiv men ändå fast och stark författning drogs upp.

Kungen skulle enligt denna grundlag ha den exekutiva makten – ”konungen äger att allena styra riket” – men i övrigt stadgades maktdelning mellan kung och ständer. Riksdagen, alltså ”ständerna” i form av ståndsriksdagen, behöll beskattningsrätten. I samverkan med kungen skulle riksdagen sedvanligt stifta lag. Dessutom fick dess revisorer rätt att granska både regering och förvaltning. Dessa riksdagens revisorer är än idag en del av det svenska folkstyret, en garant mot maktmissbruk.

Vad kungen fick göra sas det en hel del om i 1809 års regeringsform. Han skulle som sagt styra statsskutan men måste i alla ärenden överlägga med sina minstrar som kallades statsråd. Varje kungabeslut måste kontrasigneras av ett statsråd. Kungen utnämnde själv denna sin ministär men statsråden kunde i sin tur ställas till ansvar av riksdagen om de handlade galet. Statsråden ledde armé- och marindepartementen, finanser, utbildning och kyrkoväsende. Den främste var justitiestatsminsitern, senare förkorat till statsminister vilket än idag är titeln på regeringschefen. Dock har författningen helt skrivits om med 1974 års grundlag där inte kungen men ”folket” styr, så kallad folksuveränitet: ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Folket utser representanter till riksdagen, på vars mandatfördelning en regering utses. Monarken har bara symboliska funktioner.

Denna folksuveränitet medför vissa problem. Den skiljer sig från maktdelningsläran där exekutiv, legislatur och domstolar balanserar varandra. Denna Montesquieus lära vägledde i viss mån 1809 års män men inga spår finns därav i 1974 års författning. 1974 års män var tämligen totalitära kan man säga: folket bestämmer ALLT. Med en riksdagsmajoritet som tolkar detta folks vilja så kan man mer eller mindre införa diktatur. Den i skrivande stund aktuella sjuklöverregimen kan klubba igenom alla svensk- och traditionsfientliga lagar den vill, någon balans i form av till exempel författningsdomstol finns inte. Det saknas viss inbyggd tröghet i systemet. Förr spelades denna tröghet av andra kammaren som skulle vara ”visligt trög till verkan men fast och stark till motstånd”. Idag finns ingen sådan spärr. Idag kan luftkonditionerad demokratur med tankepolis, riggat språk och förgiftat samhällsklimat utplåna allt i sin väg om inte sunda krafter sätter sig till motstånd – om inte det traditionella Sverige säger stopp och återinför sans och måtta i det svenska så kallade folkstyret.

I 1809 års grundlag styrde ännu konungen, försvagat jämfört med hur det var under Gustavs dagar men dock. I läget med den avsatte Gustav IV inklusive hans arvingar måste så landet få en ny kung. Det blev omsider den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Som svensk monark bytte han namn till Karl Johan.

- - -

Hur Karl Johan blev vald till svensk tronföljare är en invecklad historia. Han blev i alla fall vald. Detta skedde på riksdagen i Örebro, 21 augusti 1810. Sedan han övergått till lutherdomen från katolicismen höll han sitt intåg i Stockholm 2 november.

Regent var vid denna tid Karl XIII, men Karl Johan adopterades av honom och blev kronprins och regent de facto. Att försöka återövra Finland såsom den dåvarande svenska eliten ville låg inte på hans agenda. Istället ville han närma sig till Ryssland och ta ställning mot Napoleon. Han anade att det franska imperiet vacklade. Vid ett möte i Åbo med ryske kejsaren fick Karl Johan löfte om rysk hjälp i att erövra Norge om bara vi ville stödja Ryssland i kampen mot Napoleon.

Sedan vi även slutit fördrag med England, Spanien och Preussen överskeppade sig Karl Johan i spetsen för en 30.000 man stark svensk armé till Tyskland. Det var 1813. Karl Johan blev chef för koalitionsstyrkornas nordarmé och vann segrarna vid Grossberen och Dennewitz över Napoleon. Marginellt deltog de svenska styrkorna även i det stora slaget vid Leipzig. Denna drabbning är känd som ”världsslaget”, the battle of nations eller die Völkerschlacht, ett fältslag med uppåt 600.000 deltagande. Det var det största slaget före första världskriget. Som sinnebild präglade detta attityden till vad krig är: allt antogs kunna avgöras i ett jätteslag på ett fält under en eller ett par dagar. Fältet ifråga låg för sin del inte långt från Lützen och Breitenfeld, platserna för två kända svenska slag under trettioåriga kriget. Det var en trakt som drog till sig härar under denna häst- och musköttid, den tid när slagen ännu måste vara överblickbara av fältherren på sin kulle.


Efter Leipzig tågade Karl Johan mot Danmark och segrade bland annat vid Bornhöft. I freden i Kiel 14 januari 1814 fick vi Norge. Medan Karl Johan tågade söderut för att deltaga i krossandet av Napoleon gjorde så norrmännen uppror och utropade sig självständiga. Det hela löstes av stormakterna som lät oss behålla Norge. I konventionen i Moss gjordes dock vissa jämkningar för den nyantagna norska Grundloven. Karl XIII utropades till norsk kung den 4 november 1814; Karl Johan var ju ännu bara kronprins.

- - -

Sverige och Norge förenades i så kallad personalunion: kungen var gemensam för de båda rikena. Statsbildningen kallades ”De förenade kungarikena”. Karl Johan blev för sin del unionsmonark i februari 1818. Han satt tämligen säkert i sadeln som nyvorden kung i sitt nordiska rike. Fred rådde och näringar blomstrade. Han accepterades av den svenska eliten, även av de så kallade gustavianerna som hållit på den förra kungaätten. Allt verkade vara frid och fröjd. Med tiden uppkom dock en opposition i pressen; vi hade tryckfrihet, då som nu, och den nyttjades till max av vissa krafter som ville ha mer inflytande.

Karl Johans första tid förlöpte utan tadel. Mot slutet av hans bana tenderade dock kritiken mot honom att överväga. Det hindrar inte att han var en bra kung som visade var skåpet ska stå. Arméns organisation fick till exempel nu en mer modern prägel, reformerad på grundval av vad Karl Johan visste om att leda arméer i fält. Man måste ha mer stabsfolk till exempel, styrkorna började bli lätt svåröverskådliga, även om vi ännu bara hade en indelt armé. Dessutom införde han traditionen med så kallade ”storläger”, samövningar med hela Stockholms garnison ute på Gärdet. Det hela blev ett slags folkfester med marknadsstånd och dans jämte fältövningar.

När Karl Johan just fyllt 81, i januari 1844, blev han sjuk. Han avled 8 mars och summerade sin gärning i orden: ”Ingen har fyllt en bana liknande min. Jag önskar ej döden, jag fruktar den ej; min levnadsbana har gått över åttio år. Naturen återtar sina rättigheter.” [citerat efter ”Sveriges namnkunnigaste män och kvinnor”, s 8]

I nästa avsnitt händer det mycket. Då ska vi se på utvecklingen i Sverige 1830-1945.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Det låg ett skimmer över Gustavs dagar
Statskuppen
Frihetstiden
Så tager vi storstövlarna på
Barocka tider i stormaktens pompa och ståt
Övre bilden: Karl Johan vid Uppsala högar, målning av Johan Way. Man står på Tingshögen, i bakgrunden de sydligare Kungshögarna. Undre bilden: den så kallade Borgen på Gärdet, byggd 1820 som stabsplats åt Karl XIV Johan vid militärövningar.

fredag 10 februari 2012

Sverige, del 26: Gustav IV och Adlersparre


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Sverige har militär närvaro i Afghanistan. Vi bedriver militär verksamhet där. Bland annat utbildar vi en lokal milis, CIP. Det betyder "Critical Infrastructure Protetction" - fint ska det heta. För 150 dollar i månaden ges män vapenutbildning. Men utbildningen är ineffektiv. Nyss blev ett svenskt förband beskjutet av CIP. Verksamheten borde ses över men försvarsminister Tolgfors har inga invändningar mot denna praxis. Allt är bra tycks han mena. Intressant ståndpunkt. Lever Tolgfors och jag i samma verklighet? Afghanistaninsatsen bör ses över. Reinfeldt måste agera. Men han är lika förlorad som Tolgfors, en tvärsnittsförlamad elitfigur bortom mänsklig kommunikation. Reinfeldt lever i sin egen lilla värld - en värld av tystnad, låsning och skygglappar. Inget av vikt får diskuteras i Sverige idag. Saker som Afghanistaninsatsen går inte att ifrågasätta i låsningens land. Bara SD är emot insatsen, alltså är även V och MP för, två partier som annars hatar allt vad militära förband och militära insatser heter. Affe-frågan får inte diskuteras liksom etnicitet, svensk traditionalism och massinvandring. Tabu, tabu, förbjudet och locket på. Feminism får inte diskuteras: dess kritiker som Per Ström och Pelle Billing kallas extremister. Sådant är det sorgliga tillståndet i riket idag. Under Gustav IV Adolf var det dåligt också: en verklighetsfrämmande monark som körde landet i botten. Han fick vad han bad om.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Gustav III gjorde Sverige otaliga tjänster. Han ryckte upp landet ur sin letargi under den ryska stöveln. Som tack för det sköts han på kvällen 16 mars 1792. Två veckor senare avled han av skadorna. Bakom intrigen stod den tidigare nämnde Pechlin som nu arresterades och avled i fängelse. Attentatsmannen Anckarström avrättades. Hundratals adelsmän ska ha varit inblandade i intrigen men polismästare Liljensparre la ner utredningen när den kom högdjuren på spåren. I praktiken hela den svenska adeln ska ha varit medsvuren, inklusive kungens bror Karl.

Kungasonen Gustav Adolf skulle bli myndig först 1796. En förmyndarregering med denne hertig Karl som regent och Gustav Adolf Reuterholm som förste minister inrättades. Gustav IV Adolf kom att bli en välmenande, flitig monark men han kunde inte leva upp till sin idol Karl XII:s nivå. Själve Gustav III ska ha kallat sonen ”inskränkt och envis”. Gustav IV var inte mogen att styra landet i Napoleonkrigens stormar.

Napoleon hade vid denna tid erövrat hela Västeuropa. Endast ryske tsaren stod emot honom. Alexander mötte Napoleon vid Tilsit 1807 där de delade upp Europa mellan sig. Napoleon fick behålla Väst- och Centraleuropa och Alexander fortsatte styra sitt Ryssland som förutom kärnlandet innefattade Baltikum och östra Polen. Nu fick han carte blanche av Napoleon att rycka Finland från Sverige; vi bedömdes inte ha kraft att försvara denna vår östra rikshalva. Finland torde Alexander ha velat ha som en buffert för S:t Petersburg som ju Gustav III hotat i kriget 1788-90.

Finska kriget 1808-09 och tronskiftet hoppar vi över här.

Istället ser vi till Georg Adlersparres livsbana. Denne deltog i kuppen 1809 genom att tåga mot Stockholm med sin armé som höll västgränsen. När han kom till Stockholm hade dock Adlercreutz redan agerat och avsatt Gustav IV. Adlersparre stannade dock i staden och fick ett ord med i laget för att skapa ett nytt statsskick. Han blev en av 1809 års män även om han utmanövrerades senare; han höll på den danske prinsen Kristian August som tronföljare istället för Bernadotte.

Adlersparres bana är intressant. Den har framför allt en scen som hämtad ur en roman: den stolte krigaren rider fram i spetsen för sin armé, på väg till ett rendez-vous med berömmelsen. Men vid en viss gård där man rastar möter krigaren en söt fjälla. Han förtrollas av hennes skönhet och blir kvar på platsen med hela sin armé i tre dagar. Till slut ger han sig av men han lovar fjällan att återkomma. Han gör det vad det lider och gifter sig med henne.

Berättelsen är sann. Det hände Georg Adlersparre när han våren 1809 var på marsch mot Stockholm för att göra uppror. Platsen var Gustavsviks herrgård i Kristinehamn. Kvinnan var Louise Linroth. Adlersparre förde befälet över västra armén och skulle hindra att en dansk armé invanderade oss via Värmland. Som led i en konspiration gjorde då Adlersparre upp med den danske generalen, prins Kristian August, om att denne inte skulle utnyttja situationen. Möjligen gjordes det hela redan nu med löfte åt dansken att få bli tronföljare i Sverige som gentjänst. Sedan tågade Adlersparre med sin armé mot Stockholm. Det var ett ganska exempellöst fall av insubordination och uppror mitt under brinnande krig, men det ursäktas av 1) man lyckades 2) målet för operationen var att avlägsna Gustav IV, som var en usel regent för det rådande läget.

Adlersparre kom som sagt lite för sent med sin armé till huvudstaden. När man tågade in i staden var revolutionen redan genomförd via Adlercreutz’ kupp, den som handgripligen avlägnsat Gustav IV från riksstyret och allt inflytande. Adlersparre fick dock plats i riksrådets konselj samt därefter i det nya statsrådet. Sedan fick han i uppgift att med värmländska divisionen tåga tillbaka till norska gränsen för att där förhandla med den danske prins Kristian August om dennes val till svensk tronföljare. Dansken tackade ja till detta.

- - -

Kristian August blev vald till svensk tronföljare av riksdagen i januari 1810. Dock avled dansken efter något år; hans hälsa var klen och ett fall från en häst dödade honom. Adlersparre var djupt besviken över detta. Över valet av Bernadotte till tronföljare hade han inget inflytande. Adlersparre blev landshövding i Skaraborgs län, utsågs till greve och Serafimerriddare. En inbjudan att inträda i Svenska Akademin avböjde han.

1824 avgick han som landshövding. De sista åren tillbringades han på sitt gods Gustavsvik i Värmland. Där dog han den 23 september 1835. Detta var alltså gården där han träffat sin fru Louise, med vilken han gifte sig i september 1809. Strax därefter föll gården i hans ägo.

För den som vill veta något om Adlersparres tidigare bana kan sägas att han föddes den 28 mars 1760 som son till en nybakad adelsman. Vid åtta års ålder rymde Georg hemifrån med endast några silverslantar i fickan. Dock återvände han hem, höll sig i skinnet och deltog som ryttare i finska kriget 1788-90. Missnöjd med utebliven befordran tog han avsked för att ägna sig litteraturen. Han gav bland annat ut ”Läsning i blandade ämnen”, av hovet kallad ”Läsning i brännbara ämnen”. Mer brännbar skulle Adlersparre bli under kriget 1808 då han återinträdde i armén. Som överstelöjtnant anställdes han vid västra armén i Värmland. På något sätt fick han strax kommandot över den – han måste ha haft talets gåva – och tågade mot Stockholm på våren 1809 som jag berättat ovan.

I nästa avsnitt: Karl XIV Johan.


Litteratur
Alf Henriksson: Svensk historia II. Bonniers 1963
Lars Widding: Svenska äventyr. Semic 1999




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 1: om svioner och svear
Svensk suveränitet
Swedenborg
Anti-vitt sentiment
Sorry eliten, alla vet idag att massinvandring pågår
"Björneborgarnas marsch" av Albert Edelfeldt 1892, scen från Finska kriget 1808-09.

torsdag 9 februari 2012

Sverige, del 25: dådkraft


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Lars Lönnroth skriver i SvD om Frans G. Bengtsson. Denne var en traditionalist av rätta virket, väl förfaren i vikingatid och Karl XII-tiden, ja i de flesta tider som hade något färgstarkt och pregnant över sig. Bengtsson kunde kort sagt känna gripenhet. Han vurmade för svensk och fornnordisk historia. Han bad inte om ursäkt. Det gör dock halvt om halvt Lönnroth samt, gissar man, den Erik Andersson, Göran Hägg och Eva Haettner Aurelius som på ett symposium nyss behandlade Bengtsson. De MÅSTE ta avstånd från denne bejakare av forn sed, tradition och ekot i gamla valv. Dessutom gillade han ju rasvurmaren Arthur de Gobineau, det var farligt det...! Etnicitet...! Det får man inte bejaka som svensk intellektuell. Hellre dör man. Men gör det då, avvik från scenen om ni har så svårt att tala om etnicitet, massinvandring, Sveriges folk och dess fortlevnad i en fientlig värld. För nu växer sig en ny traditionalism stark, ett nytt hävdande av traditionell historia - en historia utan skygglappar, utan ursäkter, utan skyddsnät. Nu handlar det om Gustav III:s regering.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Gustav hade gripit makten. Det berättade jag om här. Men läget i riket var dåligt. Sveriges finanser var förödda dels genom Hattarnas krig samt det missriktade stödet till manufakturerna. Gustav löste detta genom att ta upp ett utländskt silverlån; med detta präglades mynt för att lösa in de papperspengar som kommit i bruk men som folk saknade förtroende för. Genom denna silverbackning återfick sedlarna stadga. Detta gynnade indirekt hela landets näringsliv.

Vi fick religionsfrihet, vi fick förbud mot tortyr. Hovlivet utvecklades och höjde kungens och Sveriges anseende, image och profil. Svenska akademin grundades med uppgift att vårda det svenska språket och gynna vitterhet och kultur. Kellgren, Bellman och Sergel hade nog alla verkat under föregående regim men de blommade upp under Gustavs skimrande egid.

Gustav lyckades inte med allt. Hans förstatligande av brännvinsbränningen blev en förlust trots monopolet. Folk uppmanades att köpa kronobrännvin varvid någon folkhälsoaspekt ej fanns; superiet ökade och den gamla hembränningen, ”husbehovsbränningen”, förr laglig, fortsatte i lönndom. På den tiden hade varje hushåll en brännvinspanna. Säd var den vanligaste råvaran; potatis kom först senare. Det sägs att potatisodlingen etablerades först sedan Eva Ekeblad kommit på att man kunde bränna sprit av rotknölarna.

Samtidigt började adeln vända sig emot Gustav. Vissa av dem hade hjälpt honom i kuppen och fått riklig ersättning för det i anställningar och gåvor. De tenderade sedan bli bortskämda och egensinniga och låna ett öra till kvarlevor av frihetstidens klickvälde. Figurer som general Pechlin och grevarna Horn och Ribbing var inbitna kungamotståndare och de samlade många missnöjda omkring sig. I Finland var oppositionen stark och den blommande upp under ryska kriget 1788-90.

Gustav ville skapa ett oberoende Sverige, fritt från stormakternas inflytande. Men än gällde den klausul i Nystadfreden som sa att Ryssland hade rätt att intervenera i Sverige om statsskicket ändrades. Formellt kunde alltså Katarina tåga in med trupp i Stockholm och tvinga oss att återinföra frihetstidens statsskick. Men Gustav ville ha bort denna option och startade krig mot Katarina. Krigsmålen sattes högt med bland annat erövring av S:t Petersburg på programmet. Men det var bara en inspirerande målbild. Formellt var nog Gustav nöjd om det hela bara utjämnade förhållandena mellan Sverige och Ryssland och tog bort ryssens interventionsklausul. Konkret hade han hade tänkt sig en teateröppning med fejkad rysk gränskränkning i östra Finland men realiter lär ryssarna faktiskt ha kränkt oss först.

- - -

Kriget var ett faktum. Men det gick dåligt, både till lands och till sjöss. I landkriget var officerskåren illojal och försökte få till stånd ett uppror mot kungen. Det gick dåligt trots försök att få med sig truppen med lock och pock. Men kriget i sig var dåligt planerat, man hade försummat underhållet. Typiskt för en fredsregim som Gustavs som försöker sig på krigskonsten. Men med i kriget var även Danmark. Med sin pakt med Ryssland var det tvingat att förklara Sverige krig. Detta skedde. Gustav drog då västerut och manade Dalarnas allmoge till motstånd och kamp för kung och fosterland. Det gav effekt, en patriotisk våg svepte över landskapet och hela landet.

Styrkt av vissa framgångar i kriget, främst med avvärjandet av detta danska krigshot som seglat upp, sammankallade Gustav en riksdag 1789. På en tidigare riksdag, den 1786, hade det mesta gått honom emot: oppositionen hade majoritet i alla stånd. Men med segervind i ryggen lyckaders han nu genomdriva beslut som stärkte kungamakten på riksdagens beskostnad. Rådet avskaffades: ständerna sa att kungen hädanefter fick bestämma antalet rådsmedlemmar, varför Gustav såklart satte siffran till noll. Därmed försvann för gott denna medeltida institution.

Trots påståenden om motsatsen gjorde inte 1789 års riksdag kungen helt enväldig. Medborgarnas säkerhet till person och egendom var garanterade. Kungen kunde inte stifta nya lagar utan riksdagens samtycke. Vissa ämbetsmän (som domare) kunde inte avsättas utan laga dom. Rådet avskaffades visserligen, men dess domsrätt överfördes på Högsta domstolen där kungen bara hade två röster. Svenska folket skulle beskatta sig självt. För övrigt fick bönder rätt att förvärva frälsejord, skjutsning ankom alla stånd och ofrälse fick tillträda alla tjänster utom hovtjänsterna och andra toppjobb. Präster, borgare och bönder erhöll åtskilliga förmåner, vilket var bra som en balans mot gamla tiders ensidiga privilegieförläning åt adeln.

- - -

1789 års konstitution, den så kallade förenings- och säkerhetsakten, stärkte kungamakten. Det hette nu att kungen styr riket och förklarar krig. Detta sistnämnda hade kungen förr behövt ständernas samtycke för. Och nu fick endast kungens propositioner behandlas på riksdagarna. Dock krävdes ännu som sagt riksdagens samtycke för nya lagars stiftande, och riksdagen behöll inflytande över beskattningsfrågor (formuleringen att ”svenska folket” ska beskatta sig själv hade kunnat leda till förbigående av riksdagen till förmån för socknarna till exempel). Med andra ord, nyordningen 1789 var en författning med bred politisk bas och stark exekutiv, ungefär som Frankrikes eller Finlands författningar av idag. Fullständigt envälde var det inte.

1789 riksdag knäckte adeln. Gustav fick med sig de tre övriga stånden. Adeln stretade emot. Dess makt fick sig en formell knäck här även om den fortsatte att vara en mäktig samhällskraft, ända tills ståndsriksdagen avskaffades 1866. 1789 års riksdag arbetade på detta sätt: man tillsatte utskott av alla fyra stånd för att gemensamt med kungen finna utvägar till rikets säkerhet. Så visste Gustav att formulera sin agenda. Adeln ogillade dock denna arbetsform som vore ett sätt att beröva dem makten och lägga den i händerna på en grupp dominerad av ofrälse riksdagsmän. Så adeln stretade emot men tvangs till slut att utse ledamöter till detta sekreta utskott. Men inför det första utskottsmötet höll kungen ett strafftal över adeln för att den på detta sätt fördröjt arbetet för rikets bästa. Adeln avfärdades.

Sedan talade Gustav till de ofrälse i rikssalen. Med dem skulle han ordna rikets väl och säkerhet. Sex rojalister, två ur varje stånd, valdes. De sammanträdde samma kväll då kungen för dem läste upp ”förenings- och säkerhetsakten”. Efter vissa invävndingar från prästerna anttogs det hela. – Sedan arresterades 20 personer (bland dem Clas de Frietzcky). Sedan hölls plenum plenorum på rikssalen. De ofrälse stånden antog akten. Adeln förkastade den både nu och senare, efter flera veckor. Men då sa kungen att akten vunnit laga kraft ändå eftersom den var antagen av tre stånd. Lantmarskalk Lewenhaupt skrev under den.

- - -

Något senare, en dag i april, skulle justering av extra bevillning för avbetalning på statsskulden ges. Det var en symboliskt viktig fråga. Ständerna kunde vägra att tillskjuta medel. På detta sätt kunde nu adeln på legalistisk väg försöka stjälpa Gustavs poltik. Men de hade inte räknat med hans fräckhet och retoriska förmåga.

Ett sammanträde hölls på Riddarhuset då även kungen kom: han skulle närvara som adelsman av Vasaätten sa han. Det var ett smart argument. Och än smartare skulle han bli; väl i salen tog han hand om lantmarskalksklubban och med den i hand drev han igenom sin vilja: han klubbade ner fientliga talare men lät vänligt sinnade prata på. I knäckfrågan om bevillningstid fick han övervägande nej men enstaka ja och klubbade då det hela som antaget. Adelsväldet var brutet. Det var ett tecken i tiden, det skedde ju samtidigt i Frankrike, dock utan kungligt initiativ och klubbande.

- - -

Samtidigt fortsatte kriget till sjöss. Segern vid Svensksund kom 1790. Vi fick slutligen vår fred; Grimberg anför att vi till skillnad från Polen hade lyckats hävda vår suveränitet. Polen delades ju av bland andra Ryssland vid denna tid, ryssen ansåg sig ha rätt att intervenera där så som man haft det i Sverige tills nu. Där har ni betydelsen av Gustavs ryska krig: det var absolut nödvändigt för att bevara vår suveränitet.

Väräläfreden slöts i 14 augusti 1790. Som antytt uppnåddes inte S:t Petersburgs erövring men ”att ta staden” var nog bara ett ambitiöst mål i sig, ett självändamål. Politiskt var freden en stor framgång: Nystads- och Åbofrederna hade alltså klausuler om ”rysk garanti för det fria statsskicket i Sverige” men nu ströks detta. Freden i Väräla ”gjorde slut på ryska intriger inom landet, förmådde ryska kejsarinnan att äntligen erkänna Sveriges fulla självständighet över sin inre författning och höjde väsentligen Gustavs personliga anseende.” [Nordisk familjebok, 1883]

I nästa avsnitt: Gustav IV Adolfs olycksaliga regim.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket -- kulturell högborg
Reinfeldt hatar allt
Erik Andersson, västgöte
Massinvandring pågår, alla inser det nu
Stora Pelousen, Hagaparken. I bakgrunden koppartälten. Alltsammans anlagt av Gustav III.

onsdag 8 februari 2012

Sverige, del 24: statskuppen


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Allt som behövs för att ett kulturarv ska dö ut är att ingen ställer sig upp och försvarar det. Här gäller det det svenska kulturarvet. Få andra än jag ställer sig idag upp och försvarar det traditionellt svenska. Och till det traditionellt svenska räknar jag detta att vara stolt över svenska företag som Saab. Denna flygplanstillverkare, vars försäljning av Jas till Schweiz idag är aktuell, bildades 1937. Svenska ingenjörer ritade och byggde plan som B 17, B 18, J 21 och Tunnan, de byggde Lansen, Draken och Gripen. Detta var vederhäftiga och särpräglade konstruktioner. Jag är stolt över detta och det svenska flygvapen som brukade dem. Få, ja inget annat land av liknande storlek har klarat detta. Och jag omhuldar detta arv utan att skämmas, utan att komma med förbehåll och be om lov, så där som svenska kulturpersoner annars brukar göra. Även svenska politiker är bra på att deklarera sitt svenskhat, sitt förakt för det traditionellt svenska. Stefan Löfven, nyvald S-ledare, har kanske inte uttalat sig direkt Sverigefientligt. Inte än. Men han har definitivt inte lagt två strån i kors för det traditionella Sverige, dess historia och seder. Det är bara turbomodernism och tillväxt, jobb och bidrag. Inte ett ord om kornsuset sommartid och ekot i gamla valv. Och visst, varför skulle han ens tala om det, han är ju politiker; för jag menar, inte ens kulturpersoner i detta land vet ju vad gripenhet och värdighet är, vad förbundenhet med gångna tider är. De bara hatar och hatar. De föraktar Sverige, de föraktar gångna tiders lust och kval om det har minsta blågul färgning. Deras agenda är negativ. Det är skillnaden mellan dem och mig, det är skillnaden mellan deras tvivelsjuka, överkritiska och svenskfientliga krönikor och mina. Min svenska krönika är positiv och affirmativ till detta sedvanebegrepp vi kallar "Sverige", deras krönikor hatar ju själva begreppen Sverige, svenskar och svenskhet. Hur står de ut, undrar jag, att syssla med något de hatar - Sverige...? Jag däremot omhuldar Sverige och i detta avsnitt är det dags att se närmare på en värnare av svensk suveränitet, Gustav III.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Under kapitlet frihetstiden nämnde jag vår monark Adolf Fredrik. Han dog 1771. Drottning Lovisa Ulrika levde vidare många år men fick ett något ansträngt förhållande till sonen. Hon förvisades till det uppländska slottet Svartsjö. Hon vantrivdes där. Slottet blev i vår tid tvångsarbets- och alkoholistanstalt. – Sonen och tronarvingen Gustav III tillträdde så 1771. Han var i början en ”frihetstida monark” som måste rätta sig efter de korrupta ständerna och rådet. Men han var smart, han visste hur han skulle ta landet ur den politiska låsningen. Det gällde att sälja på folk idén om att han stod för normalitet och sedvana; det gällde, kom han att säga, att återställa rikets frihet. Denna agenda vann också genklang bland hög som låg. Efter 50 år var man trötta på partivälde och korruption. När det gällde visade det sig att de som ville behålla ”frihetstidens statsskick” var ytterst få: bara Pechlin, rådet och ryske och engelske ambassadören...!

Frihetstiden blev en amomali och parentes. Att i eftervärldens ljus se den som förskola i demokrati är överdrivet. Den förde inte något gott med sig. Den sålde ut den svenska suveräniteten till högstbjudande. 1700-talets Sverige var inte moget för parti- och ständervälde. Det hade behövts en rikare, mer välbärgad svensk politisk klass att bära upp regeringen, en som inte var så öppen för mutor. Dåtida svensk adel, borgerskap och inte minst bönder var lätta byten för ryskt och engelskt guld.

Ännu medan fadern levde hade Gustav duvats i politiken. Sin politiska debut gjorde han nämligen under den så kallade kungastrejken. Fadern, Adolf Fredrik, ville ställa rådet inför ett ultimatum. Han var trött på att vara skuggfigur, trött på att rådet regerade med namnstämpeln (= att man gav dekret laga kraft utan att kungen handgripligen skrivit under). En dag strax före jul 1768 trädde så kung och kronprins, alltså Adolf Fredrik och den blivande Gustav III, in i rådskammaren. Kungen sa till rådet: riket lider nöd, kalla in ständerna, annars abdikerar jag. Riksrådet viftade bort det hela. Då sa kungen:

- Jag nedlägger regeringen.

Rådsherrarna vägrade godta avsägelsen. De fortsatte att regera med namnstämpeln. Då försökte kronprinsen sno åt sig stämpeln, men när det misslyckades spred han nyheten om adbikationen själv. Han, Gustav, åkte personligen runt till ämbetsverken och sa att kungen abdikerat eftersom riksdagen borde kallas in men rådet vägrat detta. Det gav effekt: byråkraterna i ämbetsverken och överstarna för stadens regementen sa att de inte kunde åtlyda namnstämpeln. Då föll rådet till föga och kallade in riksdagen. Adolf Fredrik återupptog regeringen efter en sex dagars effektiv strejk denna december 1768.

Det drog alltså ihop sig till mutriksdagen i Norrköping 1769. Här försökte nämligen den engelske, danske och ryske ministern att muta sig fram, bland annat i valet till lantmarskalk. Men till ingen nytta. Franske ministern och hattarna vann. Hattpartiet tog över rådet och hovpartiet åsidosattes tillfälligt.

Men de följande tre åren fortsatte eländet, ekonomin var dålig. En viss Pechlin intrigerade, han fick enligt uppgit 70 000 pund sterling i någon affär. Carl Grimberg sa om denne aktör: ”Vill man se rötan inom tidens politiska liv personifierad så är det i överste Carl Fredrik Pechlin, människovännen och bondeplågaren, frihetskämpen och mutkolven, den ädle hjälten och den gamle inpiskade räven.” [citerat efter Henrikson II s 687]

På våren 1772 rådde det återigen mössvälde. Adolf Fredrik var död sedan ett år. Den nytillträdde Gustav III försökte ena fraktionerna. Samtidigt började adeln tröttna på partiväldet, hattar och mössor var nästan lika med frälse och ofrälse, och Gustav kunde stödja sig på denna missnöjda adel i kuppen. Han hade som medsvurna till exempel Sprentgporten och Toll som skulle sköta maktövertagandet i Finland respektive i södra Sverige. Nu behövde de inte skrida till aktion men deras symboliska stöd var värdefullt.

Gustavs kupp skedde i augusti 1772. Samma månad skedde Polens första delning; det var med andra ord bråttom att hävda den svenska suveräniteten, stormakterna kunde lätt sluka småstater mellan sig. Det var helt rätt som Gustav sa att ”rikets yttre ställning var i fara”. Ryssland hade emellertid krig med turkarna vid denna tid, det var uppbundet i söder så det gällde nu eller aldrig. Kuppen visade sig göra slut på mössornas kontakter med de främmande makter som möjligen tänkte dela Sverige. Den var även en utmaning mot en dansk-rysk-preussisk överenskommelse om väpnad intervention i Sverige i fall regeringsformen ändrades till kungamaktens fördel. Denna interventionsrätt hade stadgats i både freden i Nystad 1721 samt freden i Åbo 1743, fredsslut som beseglade svensk inordning under rysk hegemoni. Med freden i Värälä 1790 skulle denna klausul definitivt upphöra.

- - -

Gustav begick en statskupp. I eftervärldens sken var den idyllisk och stöddes av alla. Men när den väl skedde kan man nog gissa att många i och för sig nöjda med status quo – ryssen, engelsmannen och merparten av elit inom armé och förvaltning. Man trivdes med korrupt förvaltning och en statsskuta som drev lite vind för våg. Det behövdes en Gustavs djärvhet för att blåsa bort den förfallna kulissen och göra läget uppenbart för alla: ständerväldet var passé, nu var det tid för en ny era.

Det var den 19 augusti 1772. Vädret var vackert. Vid tiotiden på morgonen steg Gustav i sadeln och red ut till Gärdet. Vid Artillerigården, dagens Armémuseum, inspekterade han vaktparaden ur Svea livgarde. Gustav talade med varje man, särskilt med underofficerarna. De utfrågades hur länge de varit i tjänst och fick antydningar om att det kunde komma tider då de avancerade till kaptens grad.
Till fots följde han sedan vaktparaden till slottet, och när truppen gjort halt på borggården kallade han in befälet i rapportsalen och höll ett tal av innehåll att den fara som hotade honom och riket nödgade honom att med sitt trogna livgardes hjälp upphäva det aristokratiska mångväldet och återställa Sveriges urgamla frihet. Han frammanade också Gustaf Vasa och Gustaf Adolf och överlämnade därpå till officerarna en egenhändigt skriven försäkran att han inte tänkte göra sig enväldig utan ville vara den förste medborgaren bland ett rättskaffens folk. Han frågade dem vidare om de ville följa honom och gå den ed han ville förestava, och svaret blev ja, men inte alldeles enhälligt; en kapten vägrade bestämt och togs då i arrest, och en ung löjtnant svimmade. De andra svor den önskade eden, som gick ut på att de med liv och blod skulle försvara kungen och den regeringsform han skulle ge dem för att befästa medborgarnas frihet och rikets självständighet. [Henrikson II s 690]


Sedan gick kungen ut på borggården. Han talade samfällt till soldaterna. De svarade med ett ”Leve konungen”, laddade sina vapen och fick varsitt guldmynt. Varje underofficer fick tre guldmynt. Rådet på slottet arresterades av en utsänd pluton. Man bara låste in de höga herrarna där de satt. Kungen red därefter i spetsen för sitt garde ånyo ut till Artillerigården. Där möttes han av borgerskapets kavalleri som med alla artilleristerna slöt sig till honom. Vid flottan fanns både mösstrogna officerare samt admiral Carl Tersmeden; denne stod på Gustavs sida. Han lät nu veva upp vindbryggan till Skeppsholmen för att isolera denna potentiellt kontrarevolutionära stödjepunkt.

Kanske utövade Tersmeden även påtryckningar bland kadrerna för snart gick även sjöofficerarna över till kungen. Och hela tiden steg jublet över malmarna och man torde ha förstått vartåt det lutade. Härolder läste upp en proklamation som talade om nödvändigheten att befria riket från det föregående väldet. En vit näsduk kring vänstra armen blev kännetecken för att man stödde kuppen; kungen var den förste att bära detta märke och snart var hela staden full av dessa bindlar. Kungen begav sig i triumf till rådhuset och tog emot stadsstyrelsens trohetsed. Sedan red han runt på Söder och lät sig hyllas.

- - -

Rådet var som sagt omhändertaget. Men ständerna hade också sitt organ, kallat sekreta utskottet:
Sekreta utskottet som hade suttit samlat på Riddarhuset på förmiddagen fick strax rapport om händelserna på borggården och åtskildes då; sammaträdesprotokollet som blott meddelar detta hör till sevärdheterna i Riksarkivet ty sekreta utskottet sammanträdde aldrig mer. Revolutionen mötte således inget motstånd alls, ehuru den hederlige överståthållaren Rudbeck åkte omkring på gatorna och manade folk till frihetens försvar. Han arresterades snart av en militärpatrull och fördes till slottet. En del andra personer togs också i förvar, men inga slagsmål och ingen brutalitet tycks ha förekommit. - - - Brev och skrivelser avfärdades till landshövdingar, regementschefer och andra ämbetsmän i landsorterna, och kungen skrev personligen till den gamle partihövdingen Axel von Fersen, lovade att inte göra sig enväldig och sökte vinna honom för sin sak. [ibid s 691]

Kungen skrev även lugnande brev till de arresterades hustrur och barn. De främmande sändebuden hade bjudits in tidigt på dagen och kom nu på middag. Kungen förklarade läget för dem men ryssen, preussaren och engelsmannen var måttligt roade. Nu hade ju Sverige skuddat av sig sin beroendeställning under dessa. Fransmannen var dock glad ty hans land hade delfinansierat statskuppen.

Dagen efter: kungen tar trohetsed av ämbetsverk och korporationer samt av Stockholms borgerskap. Detta ställdes upp på två led på Stortorget, fick höra ett tal att kungen velat avskaffa aristokratin och återställa friheten; han vore den förste medborgaren bland ett rättskaffens och fritt folk. Borgarna rördes till tårar. Sedan vidtog festandet, en svensk spritfest av det sedvanliga, grundligare slaget. Och Bellman lärde militären på Skeppsholmen sången ”Gustafs skål, den bäste kung som jorden äger”.

Nästa dag samlades ständerna på rikssalen till plenum plenorum. Gardister var utposterade och kanoner med brinnande luntor var uppställda; eldrören var riktade mot rikssalens fönster. Kungen höll ett strafftal till ständerna, sägandes att de båda partierna hade varit eniga endast i att sönderslita fäderneslandet, att friheten endast varit aristokratisk despotism och att rikets yttre ställning varit i fara. Men nu skulle han likt en Gustav Vasa rädda landet. Sedan lät han läsa upp ett förslag till ny regeringsform som antogs utan knussel. ”Därpå avlade riksdagsmännen trohetsed och fick slutligen i tur och ordning kyssa konungens hand, och på kvällen samma dag blev de flesta arrestanterna utsläppta. Statsvälvningen var fullbordad.” [ibid]

I nästa avsnitt: Gustav III:s regim.


Henrikson, Alf: Svensk historia II. Bonniers 1963




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Frihetstiden
Karl XI och Karl XII
Den Store Har Åter Talat
Edward Luttwak har skrivit om statskupper
Översta bilden visar dagens Armémuseum. På Gustav III:s tid var byggnaden en våning lägre och kallades för tyghuset vid artillerigården (undre bilden). Här inledde han sin statskupp den 19 augusti 1772. Om byggnadens historia här.

tisdag 7 februari 2012

Sverige, del 23: frihetstiden


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Jag är svensk och stolt över det. Jag ser med gillande på vår historia och vårt politiska system. Det är en skapelse av ett fritt folk. Ingen säger åt oss vad vi ska göra. Ingen! Att den nuvarande statsministern är en skuggfigur gör inget. Figurer kommer och går, Sverige består. Sverige kommer alltid att ha ett visst rykte av storhet. Volvo och Saab var svenska skapelser, Norge och Danmark (God bless them) har inte skapat något liknande. Så Sverige ska leva, våra traditioner ska leva. Det ska jag bli man för. Få vill ställa sig upp för det traditionella Sverige idag. Men jag gör det, det kan ni vara lugna för. Mina svenska anor sträcker sig tillbaka i oräkneliga led. Sven Petter, Salomon Andersson, Stor-Gustav och alla de andra i mitt släktträd andas med mig i detta projekt för svensk historia. Nu handlar det om frihetstiden. svd Fria Tider

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I förra avsnittet berättades om stormaktsväldets slut. Karl XII var död. Sverige ansattes av Ryssland med härjningar utefter hela ostkusten. Det var nödvändigt att sluta fred. Vi hade sedan sist kommit i krig även med England. De ägde den tyska småstaten Hannover, till vilken vi nu avträdde dess grannländer Bremen och Verden (vi innehade bara landskapet Bremen, ej den fria hansestaden Bremen. Sedan år 1700 hade Preussen blivit ett kungarike, baserat på kurfurstendömet Brandenburg; också detta hörde till våra fiender. Det fick nu södra delen av svenska Pommern. Med Danmark slöts fred på basis av status quo ante bellum. Fredsförhandlingar hölls slutligen med Ryssland i Nystad 1721. Till Ryssland avträddes våra östra besittningar Livland, Estland, Ingermanland och sydöstra Finland. Merparten av Finland behöll vi. Någon egentlig stormakt var vi inte längre, möjligen en lokal stormakt med funktion som Nordens hegemon.

Karl hade inga barn. Hans syster Eleonora stod närmast i tronföljden. Hon fick tillträda sedan ständerna avkrävt henne en försäkran att avstå från enväldet, som nu delvis spelat ut sin roll. Krigen var över, diktatur var inte längre nödvändigt kan man tycka. Dock var hela det övriga Europa utom England ännu präglat av absolut furstemakt, så vår frihetstid 1719-1772 var en anomali i internationell jämförelse. Ulrika adbikerade snart till förmån för sin gemål Fredrik I. Han var en lat och oduglig härskare, kanske den sämsta vi haft. För att upprätthålla ordningen lät han ju en gång kalla på rysk trupp; det var enligt den interventionsrätt som Nystadsfreden medgav, det var formellt rätt, men realiter var det ett lågvattenmärke för svensk suveränitet.

Nyss styrde kungen allt; nu skulle riksdagen styra allt. Den fick åter makt att stifta lag och bevilja skatter, dess traditionella åligganden. Det var i sin ordning. Men nu skulle den även avgöra viktiga ärenden; vart tredje år skulle riksdag sammankallas och Fredrik I måste lova att alltid regera i samråd med riksens ständer. När riksdagsmännen inte var församlade i Stockholm skulle rådet sköta styrelsen, den gamla artistokratiska klubben som nu åter kom till liv. Var och en av de 17 medlemmarna hade en röst, kungen hade två. Det var inte mycket till kunglig makt; det var ingen makt alls. Om å sin sida rådet styrde på tvärs mot ständerna så avskedades rådsherrarna ifråga vid nästa riksdag. ”Riksens maktägande ständer” hade därför den högsta makten i riket.

Fredrik I fick inga legitima barn. Som hans efterträdare valdes en furste av det tyska huset Holstein-Gottorp som hade viss Vasahärstamning: Adolf Fredrik. Han var en fridsam, värdig herre med en insatt, vacker och påläst fru, Lovisa Ulrika. Hon var syster till Fredrik den store av Preussen. Som svensk drottning gjorde hon en gång ett försök till statskupp som misslyckades. Då uppfostrade hon sin son Gustav till att göra ett slut på detta ständervälde, denna förskola i demokrati som helt och hållet drevs av mutor från främmande makt.

- - -

Till skillnad från de flesta i det här landet gillar jag inte frihetstiden. Andra må i denna se ”demokrati och partier”; jag ser bara mutor, klickvälde och korruption. Vi levde då under framför allt rysk hegemoni: Ryssland hade via Nystadsfredens avtal rätt att intervenera om statsskicket ändrades. Mutor från Frankrike, England och Ryssland var normen för riksdagspolitiken. Man kan säga: Karl XII:s och Gustav III:s regimer var heroiska, landet var suveränt; frihetstiden där emellan var en tid av förnedring. Det hindrar inte att det förekom intressanta episoder och män under denna tid. En skarp figur var till exempel Clas de Frietzcky. Han inledde sin bana under frihetstiden och fortsatte att föra en kungafientlig politik även efter det.

Clas de Frietzcky (född 1725) hade tänkt välja militärbanan som sin far överstelöjtnanten. En benskada under studenttiden i Uppsala hindrade emellertid detta. Som i tur och ordning kanslist, lantbrukare och disponent vid Storfors bruk i Värmland visade han sin kompetens.

I politiken kom Frietzcky att tendera åt Mösspartiet, ett slags småborgerliga sossetyper. Han var emot pommerska kriget, möjligen med rätt eftersom de aristokratiska Hattarnas krigsföretag sällan var övertänkta eller systematiskt ledda. Han blev vald till riksdagen 1760 och hamnade som den adelsman han var på Riddarhuset. De tre andra stånden som utgjorde dåtidens riksdag var präster, borgare och bönder. Om tre stånd var för ett förslag gick det igenom. I varje stånd fanns både hattar och mössor. Generellt var riksdagen mycket mäktig vid denna tid; den innehade både exekutiv och lagstiftande makt och hade rätt att granska förvaltningen. Någon maktdelning i Montesquieus anda var det inte frågan om.

Men frihetstiden led mot sitt slut vid denna tid. Själva eliten (= adeln) började få nog av partivälde och utländska mutor. Frietzcky fortfor dock att som ledare för mössorna vara en anti-adlig jämlikhetsivrare. Förslaget att även ofrälse ämbetsmän och officerare skulle få tillträda de ämbeten som adeln hade ensamrätt på stöddes till exempel av honom. Det blev lag under Gustav III. Denne begick så sin statskupp 1772 varvid kungamakten stärktes. Riksdagens hegemoni bröts tillfälligt. Men vid 1789 års riksdag var spelet igång igen. Då satte sig de Frietzcky nämligen emot Gustavs försök att utvidga kungamakten. Och nu dög det för Frietzcky att vädja till adeln. Dennas ledare von Fersen den äldre och Karl de Geer saknade dock de pengar som behövdes för att få något av de ofrälse stånden på sin sida. Frietzcky häktades som misstänkt för stämplingar men frigavs senare. Han hade tydligen rent mjöl i påsen också. Efter riksdagen begav han sig till sitt gods Säbylund i Närke som han förbättrade med bland annat nyodlingar.

- - -

På riksdagen 1792 i Gävle fortsatte maktkampen: kungens försök att knäcka adeln till förmån för rikets bästa motarbetades av adeln. Kungen försökte då tubba Frietzcky genom att ge honom Vasaorden. Frietzcky vägrade dock. Det var nog första (och enda) gången en svensk adelsman vägrat ta emot Vasaorden, som då var rätt nyinstiftad. För sitt tilltag blev Frietzcky hyllad av sina ståndbröder; se det var en riktig salongshjälte... Detta blev också hans sista insats i det offentliga livet. Han avled ogift på Säbylund 9 oktober 1803. Godset testamenterade han till en fideikommistiftelse på släktens kvinnolinje. Att en egendom är ”fideikommiss” betyder att den inte får styckas eller säljas, ett sätt att bevara adelsegendomar genom arv. Än idag finns det fideikommisser i Sverige. Säbylund är dock avvecklat.

Clas de Frietzcky var en småfet typ i peruk, halskrås och justaucorps. Han var riksdagsman för adelsståndet och utövade den makt denna ställning medgav, i frihets- som under gustaviansk tid. Dock kan man ju fråga sig om hans motstånd mot kungamakten föranleddes av omsorg om riket eller om omsorg för det egna ståndet. Man kan säga: kungen står för allmänintresse, adeln för särintresse. Utan att dyrka etatism och utan att förneka adelns rätt att opponera mot alltför stark kungamakt så måste jag nog säga att adeln, lämnad åt sina egna anstalter, tenderar att utplundra landet och bara gynna sig själva. Kungen däremot, ofta i förening med bönder, borgare och ibland präster, står för ett mer varaktigt synsätt, ett intresse för staten och riket som helhet. Detta hör man aldrig dagens historiker säga, de hyllar ju allt som är emot kungamakten. Borggårdskrisen och Gustav V:s agerande under andra världskriget är förmodligen vad som spökar. Hyllande av adelsfjoll och särintressen samt kungahat tycks vara melodin för dagens historiker. Herman Lindqvist är det gyllene undantaget. Han vågar visa beundran för kungar som Gustav II Adolf och Karl XII.

Adeln under frihetstiden hade kunnat bli en statsbärande aristokrati som den engelska. En Arvid Horn var ett gott premiärministerämne. Men politisk omogenhet fick den svenska adeln att gå för långt. Att döma av det porträtt av Horn som finns på Wikipedia såg han sig som nummer ett. Denne figur i röd, hermelinsbrämad mantel och pösande pose utstrålar för mig ”kunga-wannabe”, med betoning på wannabe. Vilken tur då att Gustav III kom och återställde ordningen. Med adeln vid rodret hade Sverige antagligen gått Polens öde till mötes – Polen, ”adelns kungarike” där partikäbbel och liberum veto ledde till landets undergång. Se på Polens delningar. Detta slapp Sverige, vi förblev suveränt under Gustav III som satte punkt för adelsvälde och partistrider. Mer om detta i nästa avsnitt.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser, knutpunkter, skogar
Fyrisvalls säd
Swedenborgmaskinen
Sverige, del 6: kristendom och hedendom