söndag 30 december 2012

Bertil Malmberg hedras i Härnösand


Jag bor i Härnösand. Här föddes 1889 poeten Bertil Malmberg. Nu har man satt upp en byst av honom utanför biblioteket. Det skedde tidigare i år. Och häromdagen var jag där och tog bilder av det hela.




Bertil Malmberg levde 1889-1958. Han gav ut ett flertal diktsamlingar i traditionell, klangfull anda. Fram till cirka 1941 diktade han formbundet à la Goethe, Stefan George och Baudelaire. Sedan skrev han i friare former. Han satt även i Akademin.

Nu har man satt upp hans byst utanför Sambiblioteket. Den är mycket bra. Ansiktet är porträttlikt. Det är min själ inte lätt att fånga en fysionomi i sten. Det är inte bara att "skulptera som det är". I alla konster måste man stilisera. Men Marc Rizell har i detta fall både skapat en mytisk resning och en vardaglig ton.

Om Bertil Malmberg kan mycket sägas. Men ska man dra något kontroversiellt, kan det nämnas att han hade en nationalistisk period i sitt diktande. Han talade väl om sitt land, ja hyllade det rent av. Det kan verka märkligt för dagens ungdom men så var det. Nationalismen kom i början av Malmbergs bana med den tredje samlingen, ”Dåd och dröm” (1912). Han ville besjunga sitt land, sitt Sverige och sitt Norrland. Han föddes som sagt 1889 i Härnösand där han tillbringade barndomen. ”Norrland” nämns inte explicit i denna dikt men nog anar man landsdelen mellan raderna:
Nu brusar nattens hårda vind,
den brusar över islagd sjö,
och himmelen är svart och blind
och världen full av snö.
Av vilsna fåglars svultna hop
hörs hungerskri och ångestrop -
det rasslar tungt i trädens ris,
förstelnade av is.
Du vilar i köldens band
från bygd till bygd, från strand till strand,
o du, mitt vintermörka, mitt vintervita hem.
Om Bertil Malmberg har jag bloggat förr. Om hans förhållande till Härnösand har jag till exempel skrivit här. Om hans bana i stort skriver jag här. Och om hans text "Rymdraketen" har jag skrivit här.







Relaterat
Malmberg: Rymdraketen
Ambrose: Eisenhower - Soldier and President (1991)
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

fredag 28 december 2012

Recension: "Metropolis" (von Harbou 1926)


"Metropolis" är en bok. Här följer, som synes, en recension av den. Jag granskar denna von Harbous vision av hur två kämpande fraktioner enas och fås att samarbeta för det gemensammas bästa.



Thea von Harbou var ett tag gift med regissören Fritz Lang. Han filmatiserade vissa av hennes manus, som "M - Mörder unten uns" och "Metropolis". Sedan stack Fritz till USA. Thea blev kvar i Tyskland och blev sedan medlem i nazipartiet. Dock "denazifierades" hon senare och fortsatte som skribent.

Romanen "Metropolis" kom 1926, den klassiska filmen 1927. Boken finns bl.a på svenska. Dess sens moral är god: ”The mediator between head and hand should be heart.” Det är som Wells "The Time Machine": en framtid på temat förslavad underklass mot gracil överklass, men här blir det uppror, riktigt uppror av tidig 1900-talstyp, låt vara i framtidsromanens kostymering. Staden håller på att gå under av strider och katastrofer. Men fraktionerna enas på slutet: man inser att något slags harmoni måste det finnas i varje samhälle, man kan inte ha evigt krig mellan klasserna.


Metropolis-som-bok gavs ut på engelska i modern tid, se bild. Samt på svenska på 1990-talet av Sam J. Lundwalls förlag Fakta&Fantasi. Den är en stålskimrande, sepiabrun melodram med maskiner, högbanor och skyskrapor, allt skildrat av charmig, habil berättare.

Det är allt detta och lite till. Det är översvämning, en bilfärd på en sviktande bro, kärlek och uppror. Det finns även en scen i en kyrka med helgonbilder som magiskt kommer till liv. Det är en skön arkeofuturism: det gammelgamla i form av religion och dess roll i en strömlinjeformad framtidsstad.

von Harbou var inte så djup som tänkare. Men denna roman känns relativt fräsch, med endast en svag doft av giftskåp. Den som gillar böcker som Samjatins "Vi", Boyes "Kallocain" och Esséns "De släckta metropolerna" bör kolla upp den. Den kan också vara något för 1984-fantaster, även om Orwell mer tycks ha lånat sitt allmänna, scenmässiga upplägg från den nyssnämnda "Vi", det där med funktionär-i-diktatur-som-blir-oppositionell. Men det hade å andra sidan Boye också.




Relaterat
Min sf-studie: Science Fiction Seen from the Right (2016)
Vetenskapens trollkarl

lördag 8 december 2012

Tips till kvinnor: att bli attraktiv, bli sedd och bli ihop med någon: nyckelordet heter ENERGI


Detta inlägg riktar sig till dig som är kvinna. Till dig som vill komma in i det sociala spelet, som vill träffa någon.




Jag som skriver detta är man. Jag vet hur män tänker visavi kvinnor. Jag vet hur man ser på dem, hur man tänker utifall man vill bli ihop med dem eller inte.

Mina tips går förbi de sedvanliga klyschorna. Nyckelordet för att "som kvinna komma in i dejtingmatchen" heter energi.



1. Att vara sig själv

OK, detta är något av en kliché: "att vara sig själv." Men detta är den grund du har. Du kan förändra dig själv i viss mån, men du har redan din själ och din unika personlighet och den ska du odla. Så sluta tänk på att bli det som för tillfället är inne. Bli istället hängiven till det du är. Detta ger dig ENERGI i tillvaron. Och energi är vad män dras till. Utseende är viktigt men det är ett resultat av den energi man utstrålar.

Konkret: om du är en bokläsande typ ska du bli en hängiven sådan. Om du är en huslig, pysslande typ ska du bli en hängiven sådan. Och om du är en sportande, aktiv tjej ska du bli hängiven detta intresse. För ingen man gillar en kvinna som ber om ursäkt för den hon är.



2. Skönhet

Vissa kvinnor har skönhetsvård som hobby, andra inte. Min poäng här är att den kvinna som vill bli attraktiv i det sociala spelet måste ta tag i denna bit. Jag tänker inte ge detaljer. Men för detta syfte måste sådant som "skönhetstips" och "modetips" googlas.

Du kanske tycker: "Men jag hänger inte på modesajter, jag är politikbrud/gothbrud/idrottstjej." Då säger jag: du behöver inte bli någon fjolla men du måste intressera dig för ditt yttre. Det gör stor marginalnytta om en kvinna, som inte tänkt på det tidigare, börjar tänka på sitt yttre mer systematiskt. Det är en skön konst och ska tas på allvar.

Den ENERGI du som kvinna naturligt utstrålar, ökar sjufalt om du börjar tänka på skönhetsfrågor. På ditt utseende och dina kläder.



3. Livsstil

Idag manglas feminism i parti och minut. Särskilt den som går ut på att kvinnor kan allt som männen kan, plus lite till. Alla kvinnor är mirakelmänniskor och männen nedvärderas. Detta är en sjuk ideologi. Jag menar, kvinnor må odla sin särart, men denna matematiska likhetssträvan för fel. Istället bör betoning på den kvinnliga särarten lyftas.

Kvinnan som maka, mor och syster, kvinnan som vårdande och läkande kraft -- detta är outforskad terräng idag när media lyfter kvinnliga boxare, poliser och militärer. Nåja, visst är även dessa amazoner fascinerande. Fråga mig. Jag har ju skrivit om Hervor och andra amazoner. Men att som kvinna odla blygsamhet, moderation, försynthet och medkänsla ger mer än att vara ett rytande huskors. Denna lugnare kraft är också en form av ENERGI. Det är, kan man säga, essensen av kvinnlighet.



Sammanfattning

Mycket finns att säga i detta ämne. Men här har jag, med ENERGIN som ledord, sagt det viktigaste. På samma sätt som kvinnor torde gilla män som utstrålar någon form av energi så gillar alla män kvinnor med någon form av energi. Den kvinnliga energin är diskretare, men den måste finnas där. Vad män däremot ogillar är kvinnor som ger intryck av letargi.

Dvs: män kan förstås gilla saktmodiga kvinnor. Men inte letargi, det går fetbort.

Energi alstrar skönhet. Vissa kvinnor klagar på sitt utseende. Men vad de i regel saknar är inte skönhet utan ENERGI.




Relaterat
Judas Priest: bra skiva
Svenska stories
Wagner: Nibelungens ring (1876)
Högakusten-hotellet

torsdag 6 december 2012

Terminering av tidslinjer


Polen anfölls av Tyskland den 1 september 1939. Då satte sig den förre premiärminsitern Paderewski ner och spelade piano. Anser ni det vara det rätta att göra när ens land anfallits av en mekaniserad motståndare...? Frågan är komplex. Den handlar om mer än ”Ares och musorna”, mer än om ”fin kulturmänniska som ställer sig upp mot barbariet”.




Polen och Tyskland, Mexico och Spanien; här blir det ontologisk ragtime så håll i hatten. Jag återkommer till Polen senare. Först ska jag återge vad en viss G. W. Hardin har sagt. På American Kabuki.

Han talar om Projekt Montauks tidslinjer. Och visar hur en viss annan tidslinje terminerade en annan verklighet: hur Cortes’ invasion av Mexico uppenbarade konkret, faustisk magi för de dittills drömmande aztekerna:
The reason why shamanism failed stemmed from its inability to fully serve its people any longer. In the Don Juan material, one of his proteges, Taisha Abelar, reveals in her book Sorcerer’s Crossing (Viking Adult, 1992) the reason why the shamanic sorcerers of Central America lost control. When Cortez marched into Meso-America with his cannons, his muskets, and his armor, these “high tech” devices caused a shift in dimensions created by human consciousness. The sorcerers who had retreated to their Otherworld to hide from the conquering armies could not return because the gateways they used to transition dimensions became sealed off by this new dimension associated with Cortez’s “modern” technology. Thus the sorcerer shamans became sealed off, unable to return to ordinary reality.
Min slutsats: den sedvanliga, manifesta, fysiska verkligheten har sitt värde, även för esoteriska andar. Den fysiska verkligheten har sina andliga innebörder. Den är en del av vårt medvetande.

Man kan således inte bara förneka det världsliga, inte ens som esoteriker. Hinduerna har t.ex sin radikala ontologi med mayas slöja, implicerande vardagsverklighetens illusionära status. Men med det Hardin talar om får vi svart på vitt att inte ens den mest slagfärdige ontolog kan undkomma fysisk verklighet. Denna anknyter ju med sitt energiinnehåll till högre verkligheter. Och energin blir särskilt hög i krig. Som i 1519 års spanska invasion. Och i, till exempel, 1939 års tyska invasion av Polen som jag nämnde i ingressen.

I krig råder en annan energi, en ny tidslinje är rådande. Fred upphör, krig råder: det är verkligheten, den allom överskuggande ontologiska verkligheten för alla, så vitt man inte lever i en grotta. Alla, såväl civila som soldater, är indragna i kriget; soldaterna handgripligen, de civila medvetandemässigt. Förutom ransoneringar etc påverkas deras ”inre”, deras verklighetsbild av att landet befinner sig i krig. Då, vill jag hävda, gör man fel att som denne Paderewski sätta sig och spela piano och tro att det ändrar något, vare sig metafysiskt eller fysiskt. OK: musikens makt är stor, även för det egna psyket. Men att musicera när fredens tidslinje terminerats är fel replik. Man måste inse vad klockan är slagen, inse vilken tidslinje man lever i.

När tanksen är på gatan har fredens alternativ kollapsats. Det är som när Camouflage’ dagdrivartillvaro i Mafalda kollapsats, som jag visat i min roman "Camouflage". När Camouflage handgripligen väcks av stridsvagnar på gatan kan han ju inte som förr gå ut och se molnens gång på himlen. Det harmonierar inte med tidslinjen. Hans andliga fokus måste nu inrikta sig på att klara fångenskapen och kunna återföras till ett fältförband.

Det är de egna som intagit staden. Men de misstänker Camouflage för att vara spion. Han fängslas och förhörs. Omsider rentvås han. Han blir åter soldat i fält. Där kan han omsider utöva sitt sublima seende och gestaltande av livet. Men bara där...! Det är det enda som harmonierar med den rådande tidslinjen. Om krig råder, var krigare är sens moralen.

- - -

”Kriget som terminerar en tidslinje och etablerar en annan” kan även visas i aktuella krig. 9/11 terminerade t.ex de fredliga strävanden som rått sedan kalla krigets slut och Harmonic Convergence 1987. Hela världen drogs ner i mörker, fanatism, ”krig mot terror” och misstänkliggöranden av allt och alla. Men vi ser åter fredslinjen emanera idag. Det har ju t.ex inte gått att starta krig i Mellanöstern i år trots provokationer i Syrien, Muhammedfilmen och Israels privatkrig i Gaza nu i november. Israel får kriga för sig själv. Ingen vill ha krig. Optionen "krig mot Iran" är t.ex stängd: den tidslinjen kan inte nås längre. Folk har sagt nej, Ljusets krafter har gjort mellanstaliga krig omöjliga.

Förra året kunde västvärlden dras med på Libyensvindeln. Men idag har folk genomskådat Syriensvindeln.

- - -

Är det krig får man leva efter den verkligheten. Är det fred får man leva efter den. Nu råder fred. Mitt budskap blir därför: släpp in Ljuset i ditt liv. Terminera krigssentiment och hat inom dig.

Fred råder. Jag har sagt det sedan i mars. Det är slutkrigat. Mellanstaliga krig hör till historien. I sammanhanget kan nämnas att den svenska nedrustningen sedan 1990-talet är en bra sak. Vi har idag en väldigt liten armé och flotta och det är bra. Omställningen från kalla krigets massarmé till en liten men naggande god yrkesarmé har varit svår, allt har inte blivit bra. Men det var nödvändigt att dra ner ordentligt på ambitionerna från förr.

Det är slutkrigat i världen. Sveriges regering har, om inte reellt så i alla fall symboliskt, insett det. Än kan det behövas väpnade styrkor för diverse uppgifter. Men i Sat Yûgas värld är det inte tal om att strypa sin broder längre. Vi klarar oss gott och väl med ett par bataljoner, 10 Jas-divisioner och en handfull patrullbåtar och fregatter.

Not: Den ovan nämnde G. W. Hardin sa mycket intressant i sin länk. Direkt efter det jag citerat sa han t.ex följande. Det berör inte detta inlägg per se. Men det berör den Carlos Castaneda jag bloggat om sedan starten av denna blogg. For the record bifogar jag därför detta Hardin-citat, utan kommentarer: "Not until Don Juan was able to cross one of these gateways himself and discover one of the great Meso-American shamanic sorcerers did their information and secrets become known. From that came the spiritual revival of nagualism through the Don Juan stories, especially those written by Carlos Castaneda, a big hit in the ‘60s."




Relaterat
Castaneda
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Science Fiction Seen From the Right (2016)

onsdag 5 december 2012

Recension: "Absolut Sverige" (Jalving 2012)


Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” har nu kommit på svenska. Det är Thomas Jackson med förlaget PCD Ltd som dragit åstad och ordnat en svensk utgåva. Du köper den här. – Det är jag som översatt boken. Det ska inte hindra mig från att recensera den. Men var lugn, jag ska försöka göra boken rättvisa. Vad gäller översättningen så godkände Jalving ett prov jag gjorde så det hela är förankrat på högsta ort, trots vissa försök nyligen att misstänkliggöra mig och min gärning. Thomas Jackson värvade mig och vet vem jag är via denna blogg. Och vad gäller utgåvan i övrigt så är den på 210 sidor i mjukpärm, väl layoutad och med god bindning. Denna bok tål att läsas...!




Är det tillåtet att debattera invandring? Är det tillåtet att diskutera den massiva fjärrinvandringen till Sverige?

Antagligen inte. En svensk journalist skulle kölhalas, defameras och kallas varg i veum för mindre. Men Mikael Jalving är inte svensk. Han är dansk. Han är en dansk journalist som skrivit en bok om Sverige. Och han gör det t.ex genom att en vinterdag ta tåget över till Sverige, besöka Aje Carlbom på Malmö högskola och fråga ut honom om läget. Carlbom doktorerade 2003 på avhandlingen ”The imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden”. Carlbom kritiserar den konsensus som råder hos akademiker:
Den vanlige svensken är tämligen klar över integrationsproblemen, förklarar [Carlbom]. Akademikerna generellt törs däremot inte se dem i ögonen; de är av naturen försiktiga och strategiska i relation till sina karriärer. De har märkt att det kan vara smartare att blunda och tiga om det man läser, hör och ser. Dessutom har de normalt sett föga kontakt med verkligheten jämfört med skollärare, sjukhuspersonal, anställda i socialförvaltningen osv, som möter konkreta problem i sitt dagliga arbete. Bland dessa fackgrupper råder en större realism, uppskattar Carlbom. Det nya, uppgörelsen eller reformen, kommer att emanera från dem; från folk med daglig kontakt med verkligheten. [s 47]
Detta är i sig väl känt idag. Men det sägs aldrig i MSM. Elitsverige anser inte att sådant här ska få sägas. MSM var ju väldigt snabba med att avfärda "Absolut Sverige" när den kom på danska 2010. SvD och DN nämnde förstrött att boken var inkonsekvent och att Jalving hade fördomar mot vårt land. Samt att boken behandlade tabubelagda ämnen. Sedan var det liksom locket på: move on people, nothing to see here... Någon ärlig, öppen granskning var det inte frågan om. Det var väl för kontroversiellt. Man får nämligen inte debattera invandring i Sverige idag. Det är ett religiöst tabu. Av samma skäl ville inget svenskt förlag ge ut Jalvings bok direkt när den kom, 2010. Något förlag var visst intresserat men backade sedan ur, trots att man hade en given hit inom räckhåll. När det sker nu är det via ett engelskt förlag.

Carlbom är för sin del en hederlig svensk akademiker. Hans avhandling recenserades i DN för länge sedan, 2004. Numera får han aldrig komma till tals. Hans forskning är brisant, hans kritik av den religiösa PK-mentaliteten är kätteri.

I samma kapitel som Carlbom förekommer i, kapitel 2, besöker Jalving en muslimsk representant. Det är imamen och familjerådgivaren Ayoub Chibli i Rosengårds moské. Jalving respekterar islam i sig, det är tydligt. Som när han inför intervjun låter sig visas runt i moskén:
Ayoub Chibli tar sig tid att visa mig runt i moskén. Vi står en minut i stillhet och ser mot Mekka och upp på det blåmålade loftet i kupolen. [sid 55]
Jalving granskar islam och kritiserar vissa avarter, som synen på äktenskap utifrån en viss broschyr [”Missförstånd om islam” på s 60 f]. Men MSM kan inte sätta islamofobstämplen på honom. Där kammar de noll. Jalving är respektfull. Han är som folk. Jag säger bara: svensk MSM får det svårt att utmåla Jalving som något monster.

Jalving skriver om nerbrända skolor i invandrarförorter. I Sverige har vi en märklig reaktion på dessa. Ju mer skadegörelse, desto mer satsas det. När en Ilmar Reepalu var med DN i en Malmöförort och mötte invandrarungdomar sa de att de var åsidosatta av kommunen, de hade ingen lokal. Antagligen lovade Reepalu dem det, trots att han vid tillfället kördes iväg av några andra, bråkiga element. – Jalving kritiserar dylikt sentiment. Det gör ingen svensk journalist, med undantag av Julia Caesar som är oberoende regimkritiker. Svensk MSM tiger om invandringsrelaterad brottslighet, problemförorter och islamism. Jalving belyser dem. Med en liten blå lampa går han runt i vårt land och visar på att något inte står rätt till. Varför brännmärks invandringskritiker? Varför defameras den som vill diskutera minsta nerdragning på invandringsmängden? Det är rakt religiöst, religiöst i dess sämsta bemärkelse: det är en fråga om skräck och tabu. Den som avviker från sjuklöverns massinvandringsagenda stämplas som kättare och ska figurativt brännas på bål.



Jalving granskar vårt land. Något är fel. Vi är inte himmelriket på jorden. Vår självbild som progressiv förebild är helt passé. Vår egen Lena Sundströms Danmarksgranskning från 2009, ”Världens lyckligaste folk”, var det som i förstone satte fart på den jalvingska pennan, som fick honom att skriva denna bok. Sundström ville angripa det folk som röstat fram Kjaersgaards Dansk Folkeparti till en avgörande plats i dansk politik. Danskar som säger stopp till massinvandring och islamism, det går inte för sig...! Här ska grillas. Nåväl, här får Sundström en replik på sin provokation. Nu är det svensk självgodhet och religiös PK-ism som granskas. Jalving har ordentligt på fötterna. Danska tidningsmän har hotats till livet av islamister. Jalving har jobbat på Jyllandsposten, just den tidning som publicerade Muhammedbilderna. Själv skulle jag inte anse att karikatyrer av detta slag är höjden av heroism. Men att sända en fatwa på en skämttecknare är att överreagera. Det är ett sentiment som är oaccebelt i ett fritt samhälle.

Jalving förmår kritisera islamism. Ingen svensk MSM-journalist har, som sagt, vågat göra det och överlevt. Därför har denna bok sitt värde för en fri debatt: kan den bli dörröppnare för ett mognare, mer kritiskt förhållningssätt mot ex.vis sharia? SVT:s Uppdrag Granskning hade ju ett reportage om imamers reaktionära kvinno- och familjesyn i våras. Kanske kan det och annat normalisera svensk debatt, göra den sansad, befria den från islamofob-stämplar så fort islam ska behandlas.

Voltaire kritiserade katolska kyrkan. Var han kristofob för det? Nej, han var en seriös debattör. Detsamma gäller Jalving. Vi får väl se om MSM stämplar honom som paria eller tiger ihjäl boken. De var ju, som sagt, väldigt snabba på att avfärda honom 2010.

- - -

Jalving behandlar mycket mer än invandring och islamism. Han skildrar samernas ställning, han tittar på andra världskrigets gråzonspolitik, han tittar på stormaktstid och erövringen av Skåne och mycket annat. Böcker av Wilhelm Agrell, Yvonne Hirdman, Ingrid Lomfors och Susanna Popova behandlas. Ibland intervjuas författarna. Folk som Johan Lundberg, Thomas Jackson, Lars Vilks och Vladimir Oravsky passerar revy. Det är lättläst och engagerande. Boken är proffsigt skriven och väldokumenterad. Man kan säga: saltet är de tabubelagda ämnena, kritiken av mångkultur och PK-ism; bredden är orienteringen i svensk historia och modern svensk debatt, som nedslag i FRA-debatten, en titt på IKEA och andra svenska storföretag och en snabbkoll på organiserad brottslighet.

Jalving är kanske ingen högerradikal. Han är mer en, ska vi säga högerliberal. Som är ute för att basha oss...! Detta är nämligen, på sina håll, Sweden-bashing. Lena Sundström grillade Danmark, Jalving grillar Sverige. Här ska t.ex Baltutlämningen återigen få oss att känna skuld. Göran Hägg och Dick Harrison får lägga ut texten i traditionsfientlig anda. Men sådant åsido har Jalving viss respekt för svensk storhet, som när han beskriver vad man ser på ett visst torg i Malmö:
Se så till vänster, där står en svensk värd namnet: Gustav II Adolf (1611-1632), Kristian IV:s ärkefiende. Nobel ser han ut, men missta er inte. Den mannen kunde föra krig, heligt krig. Med såväl kylig överblick som hasardspelarens riskvillighet. Vilken svensk, vilken krigare, vilken helig krigare! Som den naturligaste sak i världen såg han det som sin huvuduppgift att göra Sverige till ett starkt, militärt hot (...) Det är ingen överdrift att Gustav Adolf ägnade de sista 20 åren av sitt liv på att bekriga sina fiender – intensivt. [s 173f]
Detta är på gränsen till raljant, men det erkänner också Gustav Adolfs storhet. Det är en ärlig erkänsla för Sveriges stormaktstid på dess egna premisser. Det ser man nästan aldrig idag.

Jalving erkänner Sveriges goda sidor. Som när han pratar med en sverigeboende dansk som älskar öppenheten och serviceandan på den här sidan sundet. Bo Östlund är en dansk filmare som bor på en gård i Markaryd i Småland. Denna hans bild av svensk särart tycker jag är intressant:
De 20 minuterna från Helsingör till Helsingborg är som att komma till en annan värld. Du har kommit från ett café i det inre Köpenhamn där du har kämpat för att få lov att betala för din caffe latte och så kommer du till Sverige och rullar in på en bensinmack där expediten slår in varorna i papper, räcker påsen över disken och har ögonkontakt med dig. Som en av mina vänner sa då han upplevde detsamma: det är som en blandning av Hollywood och Socialistisk Folkeparti. Man märker ett större ansvar för andra, gentemot grannen, gentemot samhället som de säger. (...) Jag har bott på Nordfyn, Vestfyn, i Silkeborg och Rågeleje men har aldrig blivit så väl emottagen som i Sverige. [s 143]
Sa alltså dansken Östlund, boende i Sverige, intervjuad av Mikael Jalving i ”Absolut Sverige”. Jalvings bok har med andra ord nyanser, det är smockor och smek. Man får lära sig något nytt, man får nya aspekter på ett och annat. Som att danskar även kan gilla Sverige och svensk mentalitet. På 80-talet fick man sig t.ex alltid tirader av Dan Turell nerkörda i halsen om hur stela och tråkiga vi är.

- - -

Många får komma till tals i boken. En intressant dissident är för sin del skåningen Thomas Nydahl. Denne var skribent i sydsvenska tidningar tills nyligen. Sedan kunde han inte fortsätta. Man fick ju inte kritisera minsta lilla vad gällde nysvenskarna. Då blev han bloggare och fri skribent. Några talande citat ur Jalvings passage om Nydahl är detta. Nydahls blogg citeras. Denne lever i mångkulturen och säger öppet att han vantrivs:
Klockan närmar sig halv tolv. Stadens mitt fylls av människor som kommer med ettan och tvåan från förorterna. De kommer gående in mot centrum. Jag är ensam man i bussen (...) Jag förstår varken somaliska, arabiska eller sharia-lagen, som tillika gäller i exil. Det är jag som är den främmande. Kvinnorna omkring mig ser ut att känna sig hemma i sin nya stad. De lever med en stor känsla av att bli omhändertagna och hela islams väckelse (...) De nordafrikanska ökenkläderna blir en del av den nordskånska kollektivtrafiken (...) Det är januari i världen, den isande vinden i mitt ansikte försäkrar mig: jovisst, detta är Skåne, detta är Europa. Allt annat motsäger mig: språket, rösterna, tälten, slöjorna, stadsbilden (...) Jag är den främmande idag och den främmande alla dagar. Jag tänker på Ekelöfs dikt (om att alla människor delar samma villkor, mj) och inser att inget av det som min föräldrageneration skrev längre gäller. [s 128]
Dylika ”ord och inga visor” ser man sällan, ja aldrig från skrivkunniga människor i det här landet. Här är det ständigt den trevlige syriern på hörnet, den turkiske pizzabagarens lov och dylikt. Jag menar, visst: det finns mysiga kineskrogar i detta land, men att utmana det religiösa tabuet att aldrig kritisera mångkulturen – det är min själ ovanligt. Heder åt Thomas Nydahl för hans oräddhet i detta avseende.

När Jalving kommenterar Nydahls analys säger han: invandringen har främmandegjort svenskarna för varandra. Det är på pricken vad det handlar om. Gemene man vågar inte tala öppet längre. Samtalet är förgiftat. Mångkulturen blir ett vapen mot det traditionella Sverige, mot sedvanliga svenskar som bara vill leva i fred och frihet och driva sin ärliga vandel. Men nej, det går inte; massberikning, annars ingen samhällslycka. Och säger du ett ont ord om någon fjärrinvandrare, ens om det gäller en mördare eller våldtäktsman, då ska du rasiststämplas, avskedas, frysas ut och tiga för evigt i virtuellt fängelse i Moria Lands bortersta hörn, där himlen ska vara som järn över ditt huvud och marken som koppar under dina fötter.

- - -

”Absolut Sverige”: ett fascinerande mellanspel är när författaren cyklar Vätternrundan. Han deltar i denna klassiska tävling, cyklar mil i regn och blåst. Berättandet är tätt och levande. Man får veta ett och annat som strängt taget inget har att göra med svensk sammetsdiktatur, demokratur och brännmärkning av regimkritiker att göra. Men ”det onödiga är nödvändigt” som Voltaire sa. Så här beskrivs t.ex målgången i sagda tävling:
Då jag rullar över mållinjen i Motala efter 300 km på tio timmar är jag underligt pigg. Piggare än när jag började. Allt för pigg faktiskt.

Har börjat för försiktigt. Ser mig omkring. Är det hela en dröm? Tusentals cyklister, påhejare och vänner har satt sig i gräset med pasta, lättöl, kaffe med mera. Solen härskar stadigt, det är tidig eftermiddag och det är flera timmar tills Danmark möter Kamerun i VM i fotboll.

Jag är för pigg och här är det för lugnt. Ett riktigt cykellopp ska vara dramatiskt. Cyklisterna ska inte komma in samtidigt. Det gör de i Sverige under Vätternrundan. De gamla och långsamma har startat först, kvällen före. De snabbaste sist, här om morgonen. Alla kör vi över mållinjen nästan i flock, alla med samma löjliga ansiktsuttryck som om vi gick på lyckopiller. I målområdet ser alla irriterande glada ut. Det är något fel. Jag saknar lite gammalt gott utanförskap. Atmosfären ångar för mycket av att det är viktigare att delta än att vinna, och det är emot sportens anda och kan aldrig vara meningen med en tävling. [s 155f]
Inslag som denna gör boken läsbar. Läsvärd är den hela tiden. Jalving beskriver sina resor i landet; han skildrar naturen, han anger märket på sina hyrbilar, han beskriver krog och café på sin väg. Det är just sådana grejer jag vill veta, förutom vassa åsikter om samtidens Sverige. För litterär gestaltning så är, i viss mån, det onödiga nödvändigt. Atmosfär, miljöbeskrivning etc: Jalving har med detta inom journalistiska ramar och det ska han ha cred för.

Jalving har fångat särarten i den svenska monolitkulturen. En sak i taget ska debatteras, avvikare blir utfrysta. Idag har vi sju riksdagspartier som förespråkar massinvandring. Det åttonde riksdagspartiet stämplas som rasister. Alla med ett IQ över 10 vet att detta är helt fel; SD är inte etnokrater. Men frysas ut ska de, tystas för evigt, tiga i evigheters evighet i Hyperboréernas land.

Just detta med tigandet skildras kongenialt av Jalving med ett citat ur en tidigare intervju, en med den danske journalisten Claes Kastholm Hansen. När denne en gång mötte Ingmar Bergman återgav han vad regissören ansåg vara det sämsta med Sverige, med den svenska mentaliteten. Kastenholms ord är kongeniala, en briljant miniatyr av baksidorna med det svenska sentimentet:
Ingmar sa: Ska man med ett ord karaktärisera Sverige så må det bli med ordet tystnad. Det är denna förbannad tystnad som präglar detta land. Inte vara oeniga, inte utmana auktoriteter, inte röra vid konflikter, inte ropa högt. Och så rundade han läpparna och åstadkom ett djupt, tillbakahållet väsljud så att man såg de milsvida granskogarna och den oändliga sibiriska tundran för sina ögon. [s 183]
Jalving har skildrat Sverige. I stora drag är det en välskriven, allsidig presentation av vårt land och dess historia. Därtill beskriver den som sagt mångkulturen och dess tabun. Och detta kommer, gissar jag, att ge boken en aura av kontroversiellt verk. Elitmedia vill tydligen ha det så. Den danska utgåvan fick, som sagt, ytlig/dålig kritik i svensk MSM när det begav sig. Det var endast av ideologiska skäl. Boken är nämligen bred och ärlig, den skildrar Sverige ur delvis borgerlig, men inte enbart borgerlig synvinkel. Den är kort sagt bra. Som en populärskildring av Sverige igår och idag, som en översikt av aktuell samhällsdebatt och aktuella händelser, är den ypperlig. Och kontroversiell, kom ihåg det...! Invandring debatteras här utan skygglappar. Vi får, som jag antydde ovan, se hur elitmedia kommer att hantera detta: tiga ihjäl boken eller avfärda den.

Men det är min förkänsla att detta inte räcker längre. Det är för sent för sådant finlir. ”Absolut Sverige” kommer ut i en tid av demokratur och sammetsdiktatur där allt, säger allt, är kontroversiellt. Och denna bok är kontroversiell i kvadrat: den behandlar tabubelagda ämnen. Därför kommer den att få symbolisk betydelse som ”den som öppnade upp debatten”. Det är i alla fall min gissning.




Relaterat
Här kan man köpa boken
Thomas Jackson
Malmö berikat
Svensk historia
Dansk författare






måndag 19 november 2012

Recension: "Ride the Tiger" (Evola 1961)


Julius Evola var en man som ingen annan man. Här ska jag behandla hans sista verk, ”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”. Översättningen från italienska gjordes av Jocelyn Godwin och Constance Fontana. Boken gavs ut på Inner Traditions, USA 2003 (orig 1961). Den är på 248 s.




Man brukar säga att Evola i slutet av sitt liv reviderade mycket av sitt credo. Han demonterade sina metanarrativ, han reducerade ambitionerna, han omtolkade en del av vad han sagt. Men detta var gott och väl. Ty den tidige Evola tycker jag är en aning svårsmält.

Jag menar så här.

Evolas tongivande verk var ”Revolt Against the Modern World” (1934) och ”Men Among the Ruins” (1953). I båda dessa ansåg Evola att vi borde återvända till antiken. Romarrikets höghet med sina stoiska krigare och sin allom omfattande religiösa känsla vore ett evigt ideal. På detta kan jag genmäla: visst, Romarrikets anda var imponerande. Republikens Rom hade en allt genomsyrande attityd till livet och universum som gått förlorad. Själva samhället var religiöst, stoiskt och autentiskt. På den tiden valde man inte livsåskådning, man var en del av ett större helt där det esoteriska credot var immanent.

Evola i sitt bakåtblickande, i sin alltför hängivna romarvurm, ansåg att vi borde reverse engineer denna antika ådra, detta romarnas livscredo, börja leva som om vi åter vore romare. Men det går inte. Det är att försöka hoppa över sin egen skugga, det är emot naturlagarna. Och 1900-talet visade för sin del att Mussolinis Italien inte kunde leva upp till de imperiala ambitionerna. Evola var positiv till fascismen och han deltog i dess metapolitiska verksamhet. Men han strök inte regimen medhårs. Han ansåg att man måste ha allt eller intet: ett totalt omfattande av antik anda, inte bara någon urvattnad romantik och söndagskultur.

- - -

De italienska fascisterna tröttnade efter ett tag på att lyssna till Evolas antikiserande credo. Men Evola vidhöll det antika, holistiska samhällsidealet ännu på 50-talet. 1953 års ”Men Among the Ruins” försöker ännu teckna en ideologi som omfattar hela samhället.

Men som antytt, jag stödjer inte denna heltäckande, samhällsinriktade baklängeskonstruering. Man kan, mutatis mutandum, behålla de romerska idealen -- men -- man måste för ett ögonblick glömma samhället och fokusera på individen. Den är utgångspunkten. Evola nyttjade iofs inte termen ”indivd”, han talade om ”personen”, men det kvittar här. För Evola insåg, sedan han väl skrivit ”Men Among the Ruins”, att vi kan inte återskapa antiken fullt ut. Inte på ett samhälleligt plan. Men han behöll sin kritik av den småborgerliga attityden att ha antiken som helgdagsnöje, ha dess esoterism och stoicism blott som en kuriös förströelse. Kultur och bildning är nog bra men är man filosof måste man vara kategorisk. Man måste formulera ett credo. Och detta får vi i Evolas sista bok, ”Ride the Tiger” (1961).

- - -

"Ride the Tiger" betraktas av de radikala som en kuriös ålderdomsskrift, en senkommen reträtt från det mesta han ansett och torgfört under sin levnad. Men jag anser att Evola här sa något avgörande för oss moderna kunskapare. Han gav en färdriktnig åt efterkrigstidens barn, åt det kalla krigets och postmodernismens generation som ville något mer än att leva i betongliberalism och hedonism. Han gav byggstenarna till en framåtblickande traditionalism.

I ”Ride the Tiger” inses att modernismens ångvält utplånat det mesta av traditionen. Arbetarens värld har omvandlat jorden till ett industrilandskap. Evola anser nu inte att man ska beklaga detta: tvärtom ska man man bejaka det hela, ge sig in i det moderna livet och judomässigt ta emot och föra tillbaks kraften i angreppet på angriparen. Nåväl, liknelsen med judo gör han inte, men jag tycker den passar i sammanhanget. Som få andra högertänkare vågade han gripa tjuren vid hornen. Bokstavligt talat vågade han rida tigern.

- - -

Det kan förvisso bli lite extremt detta att, som Evola tycks mena, idka ren, rå materialism för att berika sig andligt. Men denna attityd har dels rötter i den buddhistiska tantra han torgfört redan under mellankrigstiden. Dels är det tämligen svårt att leva som världsföraktande eremit idag, knappt ens om man vill gå i kloster eller ”banka på Hare Krishnas tamburin”. Jag menar, all heder åt Bhagavad-Gîtâ, kristen esoterism och så vidare, men existensiellt är sedvanlig kvietism en något märklig väg att ta idag. Bättre då att leva fri i samhällets mitt, tagande del av det som bjuds och inte låta bespara sig någon erfarenhet. Det är mer i tidens anda, det är mer faustiskt än att leva som reaktionär samtidshatare som säger nej till det mesta.

Visst kan man leva som eremit och andlig upptäckare även i vår tid. Men att helt avsäga sig världen är hart när omöjligt. Allting är idag politik. Då får man acceptera det och i rimlig mån engagera sig i politik, ekonomi och världshändelser. Man må återvända till sin eremitboning mellan varven -- stillhet, konst och läsning må vara huvudfåran i en tänkande människas liv -- men omvärldens närvaro är en annan idag än under antiken. ”Ride the Tiger” tycks mig inlemma denna fundamentala lärdom och formulera en alternativ, affirmativ radikalism, ägnad att transcendera den materialism och nihilism, den ironi och dandyism som i kulturtrötthetens tecken tycks vara den enda gångbara hållningen.

- - -

Evola förenar som få tänkare esoterism med traditionalism, nietzscheanism och passion. Det är ingen stel rigorism, ingen blind vitalism, ingen enögd dyrkan av handling och makt per se. Det handlar om att ha makt över sig själv, att ”hänförd i lugnet” styra genom den malström som det senmoderna samhället är med all sin konsumism och mindfuck. Evola erkänner sakernas tillstånd, han gillar läget i militär anda och skisserar en handlingsplan för dessa extrema tider.

Denna handlingsplan är som sagt inriktad på individen, inte samhället. Det borgerliga samhället med dess konventionella religion, samt dess moderna religion i form av hedonism och sentimental materialism, kan fara all världens väg. Individen är utgångspunkten.

- - -

Slagfältet är du själv. Att du kan uppnå en stunds ro i stormen, det är det avgörande. Och ro vinner man genom esoterismen. Man måste gå inåt, om så bara för några sekunder.

Evola må vara nietzscheanskt påverkad, men till skillnad från Hammarskallen ansåg han inte att Gud var död. Evola fann verkligheten i det osynliga, inte i västvärldens moderna bejakande av omvärlden. Men väl förankrad i det esoteriska och det traditionella kulturarvet, kunde man gå ut i världen och möta och vända kraften i dess angrepp.

Detta synes mig vara den sene Evolas credo. Man kan kalla det: en gilla läget-strategi för en operativ kunskapare.




Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Jünger: Der Arbeiter
Jünger: Der Waldgang
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Doriel (novell)

onsdag 14 november 2012

Edith Södergrans krigiska sinnelag


Edith Södergran var en poet som levde 1892-1923. Hon tillhör mainstreamen i svensk dikt. Hennes storhet är erkänd av alla. Men vad få vet är att hon gillade krig och skrev längtansfullt om eld och rörelse, blod och död. -- Källan för denna text är hennes samlade dikter (Wahlström & Widstrand 1996).




Edith Södergrans sinnelag var tämligen krigiskt. Hon dyrkade kriget som estetisk företeelse. Här ska det handla om hennes mer krigiska poesi. Och hur hon dyrkade Nietzsche, som också hyllade krig och eld.

Edith Södergran har poem som handlar om kamp, om att strida. Skimrande heroiska, ja mytologiska är rader som:
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast,

all litenhet vill jag hånande döda.

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.

Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara
bägare.
[”Mysteriet” ur Framtidens skugga, 1920]
Det är som hämtat ur antiken, ur sagan eller, om man så vill, fantasyn. Att strida och sedan se världen förvandlad till en gudomlig dröm: få andra svenska poeter har uttryckt sig så djärvt.

Det var krig i världen när detta skrevs: första världskriget gick mot ett crescendo av offensiva blodbad och Södergrans eget Finland drabbades av inbördeskrig.

Södergran tog intryck av detta krigande. Och hon förde det till mytologiska höjder, ungefär som Tolkien speglade andra världskriget och fick det att bli en tidlös kamp mellan mytiska horder. Just det, tidlös: Aragorn och Gandalf kan dra ut i strid på nya slagfält. Filmen ”Arrivals” (q v Youtube) såg den förre som Jesus och Gandalf som mahdin, den tolfte imamen. Här finns potentialer för mytisering, inget är avgjort. Ringtrilogin kan ännu fascinera. Den skrevs under AVK men speglar inte detta enbart.

Men jag avviker. Edith Södergran var ämnet. En rätt verklighetsnära dikt är denna. Den ska ha inspirerats av avrättning av röda inbördeskrigare i närheten:
Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
[”Månens hemlighet” ur Septemberlyran, 1918]
Men mer jordnära än så blir det sällan. Södergrans naturliga hemort är sagan. Det är arketypiskt, tidlöst och mytiskt. Södergrans krigare gungar likt antikens ryttare i lösa sadlar, sjungande går de i striden: ”sångens anda är kriget.”

Detta fångar det bellatoriska sinnelaget, känt och upplevt av krigare från Marathon till Marsala, från Salamis till Salla. Det är Castaneda, indiankrigare och sanningen som bland annat kan ges till Kunskaparen, han vars sinnelag är som en krigare.

Södergran klädde sina krigsscenarios, sina stridbara scener i sagodräkt. Det finns ju risk att man försvagar dem därmed men Södergrans dikter är aldrig svaga. Det är skönheten hos brännförgylld brons. Så här beskriver hon en båtfärd nerför en virvelström:
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.
[”Vanvettets virvel”, 1918]
Möjligen i samma anda, sagostil med kraft, är detta:
Marshjälmar i dimman...
Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
Okända styra världen...
Högre, skönare, gudalika.
[”Stormen”, 1918]
Södergran kunde alltså dikta i fantasytermer. Men hon nämnde även moderna ting, moderna vapen, som ”Pansartåg”:
Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika.
Hänsända vände de tomma...
Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar:
tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.
Södergrans krigiska sida brukar inte gillas av kritikerna. Den sägs vara en övergående fas, en labil andes gensvar på en stormig värld. ”Den sanna” Södergran utrryckte sig sedan i kontemplativa, kvietistiska termer: ”Sanningen fann jag i skuggan av hallonsnåret”. Men jag vill mena att hennes krigiska alster ännu lever, de speglar krigarens själ. ”Sångens anda är kriget” – kan det sägas bättre...

Och det behöver inte fungera som soldatinstruktion, som handbok för krig per se. Det kan elda en svag själ som behöver ta kommandot i sitt liv, som behöver leva mer autentiskt. Detta uppnås om man vet att man ska dö: memento mori. Med lite soldatiska förebilder därtill blir livet lättare att leva. ”Ta kommandot över ditt liv som kaptenen på skutan”, som Trevelyan sa.

- - -

Södergran var påverkad av Nietzsche: det handlar inte bara om att bearbeta inbördeskriget, det handlar om att likt många andra dåtida, ja även moderna européer som Evola och Jünger ta upp Nietzsches fallna mantel. Södergran gjorde det bättre än någon annan. Hon var mer nietzscheansk än Nietzsche själv. Hon uttryckte hans credo ut i sant musiska, sant poetiska alster. Nietzsches stilkrav känner vi, ”Zarathustra”-bokens pampiga inledning och övriga scener röjer en stilvilja, en ambition som emellertid inte alltid upprätthålls. Zarathustra föresläser, Södergran sjunger:
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
- - -
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
[Triumf att finnas till” ur Septemberlyran, 1918]
En mer kontemplativ Nietzschedikt av Södergran är denna. Den heter ”Vid Nietzsches grav” och understryker att mannen ifråga var katalysatorn till denna stora lyrik. Södergran är en större diktare än Nietzsche, visst. Men en sak i taget nu. Nietzsche var unik, äras den som äras bör:
Den store jägaren är död...
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.
Sällsamma fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt ... här är min plats,
här är min faders förfallna grav...
Gudar - hållen evigt vakt på detta ställe.
[Ur Septemberlyran, 1918]
Södergran hade alltid denna nietzscheanska ådra. Redan i debutsamlingen ”Dikter” från 1916 sa hon utan att blinka, utan att be om ursäkt:
[S]könhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.
Det är rader som står sig än. De går på tvärs mot det som idag är det sedvanliga, det fina och påbjudna. Att vara from (= tjäna högre makter) och finna inspiration i kampens andliga höjning, det är sannerligen inte mainstream, comme il faut eller tillåtet i dagens salonger! Därför bör vi lyssna till Södergran.

Södergran är som Karin Boye: en amazon. Genom att de var kvinnor hade ingen krävt av dem att de skulle göra värnplikt, försvara sitt land med vapen i hand. Då kunde förhålla sig mer fritt till krigsmentaliteten, mindre tyngda av nödvändighetens spärrar. De behövde inte hålla igen, de kunde ge allt. Boye stred mot drakar och troll, ”min död var ädel och god”, det var rustning och blod och död. En man som skrivit det hade fått höra ”krigshetsare och våldsapostel”. En kvinna med samma repertoar riskerade inte sådana etiketter.

Det är en aspekt av dessa kvinnors krigslyrik. Södergran hade mer bredd än Boye, hon kunde dikta om allt, om kvinnors särart, om bergsbestigning, solar och stjärnor, om sagoslott i sjumilaskogar och jordens början och slut. Hon var kosmisk, elementär. Och en av många elementära attityder är krigarens och den speglade hon så som ingen speglat den på svenska förr:
Sångarna voro inga harpospelare,
nej – förklädda gudar – Guds spioner.
Gamla tiders sångare – trösten eder,
gott blod har flutit i edra ådror –
ymnigaste röda krigarblod.
Sångens anda är kriget.
[”Apokalypsens genius”, 1918]




Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

tisdag 13 november 2012

Lovecraft på svenska 2008-2012


Här kollar jag in den senaste svenska Lovecraftutgivningen. Det är en rik skörd kan man säga. Visst gavs det ut översatta lovecraftare även förr. Som av Delta och Fakta&Fantasi. Typ på 80- och 90-talet. Men det förbigår jag här.




Det ges ut mycket H. P. Lovecraft på svenska nuförtiden. Denne amerikanske skräckförfattare tycks ha något att säga dagens bokläsande svenskar. Det är i och för sig inga jätteupplagor han säljs i. Men jag får för mig att böckerna går bra.

All denna utgivning kan delvis förklaras med att Lovecraft är copyrightfri. Det är över 70 år sedan han dog. Han lämnade det jordiska 1937. Därför gäller ingen copyright. Men detta är inte den enda förklaringen till vår Lovecraftvåg.

Det ges i alla fall ut Lovecraft i Sverige, bok efter bok. Utgåvorna talar sitt tydliga språk. Som hårdpärmsutgåvor från Bakhåll ("Pickmans modell" 2008, "Fasansfulla händelser i Dunwich" 2009 och "Sarnaths undergång" 2011). Även Vertigo förlag har gett ut en lovecraftare mellan hårda pärmar, den välmatade antologin ”Skräcknoveller” (2011). Det är en snygg bok; den skulle nog jag satsa på om jag inte läst någon Lovecraft förr. Jag köper mest inbundet idag nämligen. Vertigo gav även ut HPL-romanen "Fallet Charles Dexter Ward" 2008.

En fin mjukpärmsbok, en tjock samling även det, är för sin del ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” från Hastur förlag 2011. Den är på 362 sidor och sägs vara den tjockaste Lovecraftbok som getts ut i detta land. Här får man ”allt”: de klassiska novellerna med sällsamma händelser, av och till med märkliga gudomar som väntar i kulissen på att ta över världen (”Cthulhu-mythos”). Man får allt detta och man får det förmedlat på ett annorlunda språk, ett gammaldags, barockt men fullt läsvärt språk som var Lovecrafts signum. Enda nackdelen är att den är i mjukpärm. Vertigos "Skräcknoveller" som jag nämnde nyss är snarlik men inbunden. Kudos för den detaljen säger jag.

Hastur förlag var jag nyss inne på. De har i år gett ut Lovecrafts ”Mardrömsboken”. Det är en sammanställning av diverse mardrömmar som Lovecraft redogjorde för i sina brev. Breven är skrivna mellan 1916 och 1937. Originalantologin kom på engelska 1994. Svenska översättare är Fredrik Granlund och Arthur Isfeldt. Förord och kommentarer av har skrivits av Martin Andersson. Om man gillar mardömmar ska man alltså kolla in denna bok. Jag har iofs inte läst boken. Jag kan bara säga gällande mardrömmar att de inte intresserar mig per se. Mardrömmens psykologi svär mot min nuvarande mer positiva, affirmativa läggning. I lovecraft-termer så gillar jag mer de ljusa, skira drömlandskapen från texter som "Celephais" och "The White Ship".

Detta är drömmens andra sida. OK, ibland är mardrömmar ihopflätade med positiva drömmar. Men i min bok pendlade Lovecraft mellan mörker och ljus, och i så fall är ljuset mer fruktbart att utforska. Man ska inte förneka det mörka men man ska heller inte frossa i det, som Lovecraft ibland gjorde.

Jag påstår inte att "Mardrömsboken" frossar i drömmar. Jag vill bara ha sagt att ljuset vinner över mörkret och att Lovecrafts ljusagenda bör lyftas fram mer än den görs idag.

- - -

"Mardrömsboken" är den nyaste lovecraftaren på svenska. Men det är inte allt vad gäller en total översikt av Lovecraft på vårt språk. För vi har även Alastor Press med böckerna "Skuggan över Innsmouth" från 2008, ”Vid vansinnets berg” från 2009 och ”Viskningar i mörkret” från 2010. Alltsammans är centrala, lite längre HPL-narrativ i svensk språkdräkt och med tjusiga omslag.

Lovecraft är en av de författare som fått ett adjektiv myntat av sitt namn, något han delar med bland andra George Orwell. Talar man till exempel om något ”orwellskt” menar man till exempel ett samhälle som präglas av tankepolis, riggat språk och en statsmakt som ser allt – alltså ungefär som vår tid, även om vi upplever ”sammetsvarianten” av detta i våra demokraturer. Något som är ”lovecraftianskt” är för sin del en skräckstämning som får djup genom namnen på vissa påhittade gudar och forskandet i gamla urkunder, förmedlat med massor av adjektiv och en gammaldags berättarstil utan dialog.

Textkroppen Lovecraft, Lovecrafts verk, har sitt värde. Vad det än är så är det irreducibelt, det är eget, det är personligt. Och personality pays som jag brukar säga. Men det är inte bara en egen och originell stil, det är en sann stil. Lovecraftprojektet företer en viss stelhet ibland. Lovecraft hade kunnat förenkla sin stil och fått budskapet att gå fram bättre. Men det är en randanmärkning. Lovecraft känns autentisk även om hans oevre kan få att tänka på ord som barock, överlastad och arkaiserande.

Summa summarum: Lovecraft är inte min favoritförfattare. Men han är en near great konstnär som i noveller som ”The High House in the Mist”, ”Celephais”, ”Polaris” och ”Sökandet efter det drömda Kadath” målade upp en fantasyvärld som inte var heroisk och inte efterbildade gamla epos, men som sökte något eget i osedda länder. Inflytandet från lord Dunsany i det här skira och romantiska ska förstås inte underskattas. Man kan säga att Lovecraft mixade Dunsany och Poe plus diverse andra weird fantasy-förebilder, la till av sin egen personlighet och sina egna visioner och skapade ett verk av bestående värde.




Relaterat
Drömlandskapen hos Lovecraft
Skuggan över Innsmouth
Tolkien och Jünger

torsdag 8 november 2012

Recension: "Eisenhower - Soldier and President" (Ambrose 1991)


Här ska det handla om Ike. Källan är Stephen E. Ambrose’ biografi ”Eisenhower – Soldier and President” (Touchstone Books, New York 1991).




This was his finest hour: tiden före D-dagen 1944. Då åkte nämligen Dwight David Eisenhower runt och talade med förbanden som skulle delta i invasionen. Han kunde vid lämpliga tillfällen samla manskapet omkring sig för lite informellare samtal. Detta var ett genidrag uppgav hans chef Marshall senare; det var något som ingav förtroende för ledaren hos den enklaste G. I. Joe. Det var samma chefsnärvaro som den som Rommel samtidigt utövade på den andra sidan. Före invasionen åkte ju Rommel runt och besökte alla tyska kanalkust-förband för lite management by walking around. Jünger noterade denna Rommels verksamhet i sin krigsdagbok och kallade den ett gammeldags drag, detta att vilja besöka varje soldat före slaget. Men bra ledning är det, om det utförs med den energi och närvaro som Rommel och Ike var mäktiga.

Eisenhower skulle leda den allierade invasionen, även om de huvudsakliga militära planerna utarbetats av Montgomery. Denne hade dittills inte varit så imponerad av ”Ike” som militär ledare, hans oerfarenhet var en visa. Ike hade till exempel inte deltagit i första världskriget och han hade inte sett stupade på ett slagfält förrän under Nordafrikafälttåget 1942. Detta fälttåg ledde han som ÖB. Före detta var han chef för den amerikanska militärmissionen till England, den som skulle bli deras invasionsarmé jämte den brittiska.

Med tiden blev Eisenhower ÖB för hela denna Operation Overlord, chef över amerikaner och engelsmän, flotta, flyg och armé. Och visst var han lite oerfaren i början men han blev bättre med tiden. Till och med Montgomery såg honom växa med uppgiften. För strax före D-dagen kände han på sig att man valt rätt man för uppgiften, en klippa som inte skulle svikta i prövningen. Ikes djärva beslut att lansera operationen trots vissa väderproblem var ett exempel på hans rätta virke, för vädret förbättrades snart och allt gick i stort sett som planerat.

- - -

Efter kriget blev Ike femstjärning general och USA:s försvarsstabschef, en post han innehade från december 1945 till oktober 1947. 1948 blev han så privatman och skrev sina memoarer, "Crusade In Europe". Man märker den politiska positioneringen här, han torde ha hoppats på att bli nominerad till det republikanska partiets presidentkandidat, men platsen gick istället till en viss Thomas Dewey istället varför Eisenhower fick hitta på något annat att göra. Det blev posten som chef för Columbiauniversitetet i New York, följt av tiden som NATO-chef i Paris 1951-52. På den tiden låg nämligen dess högkvarter i denna stad. Det var innan de Gaulle i nationell yra trädde ut ur NATO i fredstid och bad organisationen flytta, vilket blev till Bryssel 1967.

Det drog ihop sig till nytt presidentval och nu fick verkligen Ike den republikanska nomineringen. Utåt sett var Ike motvillig men det torde inte vara så djärvt att påstå att han själv också ville bli president. Fenomenet generaler som blir presidenter är lite kontroversiellt, för enligt en viss tradition ska generaler stå över all politik och bara ägna sig åt sitt yrke. Själv tycker jag det på ett mänskligt plan är sunt att även en general kan ha politiska, demokratiska ambitioner. Att Shermans beröma diktum – ”if nominated I will not run, if elected I will not serve” – ska vara det eviga idealet i denna fråga, det kan jag inte gå med på. För övrigt har vi ju generaler som Washington, Jackson, William Harrison, Zachary Taylor och Grant som blivit presidenter så den karriärvägen är etablerad i amerikansk historia.

Vad gäller Andrew Jackson så var denne president på 1830-talet. Han hade ingen formell militärutbildning, men under 1812 års krig var han högste chef för den amerikanska styrkan i New Orleans, en milisstyrka som må kallas armé i bemärkelsen ”självständig häravdelning” – och därmed var Jackson general, och inte minst viktigt var att man vid denna stad vann en viktig seger över engelsmännen vilket gav Jackson renommé som hjälte, ett plusvapen i presidentkampanjen. ”Old Hickory” var hans smeknamn. På 1840-talet blev så William H. Harrison president, en general som vunnit ett slag mot indianer i staten i Indiana; det var slaget vid Tippecanoe, och sedan Harrison nominerats av whigpartiet med en Tyler som vicepresidentkandidat, skrev man kampanjvisan med refrängen: ”Tippecanoe and Tyler too, Tippecanoe and Tyler too”... Om jag minns rätt ådrog sig Harrison en förkylning efter att ha hållit sitt installationstal i en snöstorm, han avled i sviterna och Tyler fick tillträda ämbetet. En släkting till Harrison var president i slutet av 1800-talet, Benjamin Harrison, men denne var ej general.

På 1850-talet satt whigen Zachary Taylor som president. Han hade utmärkt sig som ledare för den norra armén under Mexicokriget; den södra fördes av Winfield Scott, den som gick iland i Vera Cruz och som Robert E. Lee tillhört. Två inbördeskrigsgeneraler som blev presidenter var för sin del Hayes och Rutherford, republikaner båda liksom Grant som satt före dem, den gode generalen som blev en rätt dålig president. Avgående presidenten Truman hänvisade för övrigt till denne och spådde att Ike komme att bli en ny Grant, en låt vara kompetent general som går vilse i politiken och leder en korrupt administration. Så illa blev det nu inte. Ike besegrade demokraternas Adlai Stevenson och blev en hyfsad president.

- - -

Ike blev en medelgod-till-god president. Några större skandaler inträffade inte och någon Grantlik korruption förekom inte. Ike må ha blivit lite senil i slutet av sin andra period (han hade också genomlidit en eller två hjärtattacker, förtiget för allmänheten då det begav sig). Han införde dock bruket att ha en stabschef, en chief of staff som presidentmedhjälpare, med förebild i militär ledning av divisioner och uppåt. Alla mer komplicerade jobb kräver förstås en medhjälpare av detta slag och tidigare presidenter hade nog sina kanslichefer och dylikt, men Ikes administration med Sherman Adams som stabschef förde denna medarbetarfunktion till nya höjder. Kanske hade denne Adams mest en negativ roll, nämligen att som portvakt se till vilka som fick träffa presidenten. För att vara en funktionär som inte skapade policy utan bara hade hand om det formella så hade Sherman Adams rätt stor makt. Det har många senare stabschefer också haft. Som Nixons Bob Haldeman.

För övrigt hade Ike som person flera sidor, på gott och ont. Dels var han charmig och kunde vinna folk för sin sak, kvaliteter som gav honom jobbet som ÖB i Europa 1944-45: ”Ikes leende var värt tre armékårer” sa Marshall. Men samtidigt hade han koleriska drag och ”exploded in anger” då och då, som man ser i Ambrose’ biografi. Vidare var han hök i Vietnamfrågan och förblev i sin generalspersona långt efter det han gått i pension; jämför Marshall osom på ålderns höst hade förmågan att lägga det gamla bakom sig, inklusive karriären. – Ike stödde president Johnson i Vietnam, men Ikes gamle antagonist MacArthur var emot det. Den av många sedd som galne och överambitiöse Mac, urtypen för en hök, insåg att intervention i Vietnam var fruktlös. Det sa han i ett tal till West Pointkadetterna 1962. USA:s försvarslinje i öst borde bestå av Japan och Filippinerna medan fastlandet var en annan femma. Och hur rätt hade han inte. Men visst, Mac hade sina megalomaniska ögonblick när han var befälhavare under Koreakriget så hans dåliga rykte har viss grund.

En intressant detalj med Eisenhower är slutligen hans puritanska bakgrund i det Kansas där han föddes. Hans mor var aktiv inom mennoniterna, en sekt bildad av tysken Menno Simon en gång i tiden. Den kom att bli besläktad med amishsekten, den Midwest-baserade rörelse som lever ett fromt jordbrukarliv på 1800-talsnivå. Så att Eisenhower, mannen som sägs ha hotat koreanerna med atomvapen för att få slut på Koreakriget, nästan hade amishbakgrund – detta är en tanke som svindlar.

- - -

Ike föddes 1890, gick ut West Point 1915 och förblev i USA under första världskriget, bland annat som instruktör vid det skjutfält armén hade vid Gettysburgs gamla slagfält. 1925 gick han krigshögskola: US Army Command and General Staff College i Fort Leavenworth, Kansas. Åren 1929 till 1939 hamnade Ike i en smärre återvändsgränd, nämligen som major under Douglas MacArthur. Först var han assistent åt Mac som arméchef, därefter dennes adjutant som filippinsk militärbefälhavare. Ike var inte så förtjust i detta, han försmäktade under den caesariske MacArthur, men order var order. När Eisenhower skulle spela in TV-reklam för sin presidentkandidatur, sa han åt TV-folket att det här skulle nog gå bra; han hade ju gått scenskola i tio år, ”The MacArthur School Of Dramatic Arts”... Det var en hänsyftning på Macs teatraliska beteende, dennes hävdvunna sätt att stilisera sitt uppträdande i alla situationer.

När Ike återkom till Staterna blev han bland annat chef för ett regemente. En dag skulle han inspektera köket; han blev hungrig, så medan han gick där tog han upp en handfull köttfärs och en rå lök och smaskade på dessa medan han inspektera. En kock som såg det hela tänkte: ”Now there’s a tough guy!” Bland annat detta berättar Stephen E. Ambrose i sin biografi och jag tycker det är rätt roligt.




Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner

måndag 5 november 2012

Recension: "The Source Field Investigations" (Wilcock 2011)


Det senaste året har jag av och till nämnt en viss David Wilcock. Han är en amerikan född 1973. Han skriver böcker och föreläser om esoterism och vetenskap. Härmed en titt på hans bok "The Source Field Investigations". Den gavs ut av Dutton/Penguin 2011 och är på 536 s. På Adlibris kostar den 115 SEK.




1.

Vad sägs om en liten teori om allting? En där livet, universum och allting förklaras? Materia, energi, tid och rymd, livets uppkomst, kosmos’ och jordens utveckling, inklusive människans ursprung och öde...? Det vore väl bra...? Och sedan lägga till småsaker som Mayakalendern, pyramider, exopolitik, ESP och märkliga fenomen. Då får vi något som liknar David Wilcocks ”The Source Field Investigations”. Trots min raljanta ton gillar jag boken, författaren och hela upplägget. Detta är populärvetenskap för 00-talet. Wilcock är en Paul Davies, James Gleick och Gary Zukav för vår tid.

Den nyssnämnde Paul Davies kom ju 1983 med boken ”God and the New Phsyics”. Han ansåg att konventionell vetenskap inte räckte till för att beskriva självorganiserande processer såsom ”livets uppkomst”. Wilcock fortsätter på samma spår. Han kallar Gud ”källan” och Guds immanenta närvaro för the Source Field. Detta källfällt har som natur att organisera materia och energi så att liv uppstår, så att entiteter med DNA-molekylen som instrument kan uppstå och fortplanta sig. Fältet kan inte undgå att alstra liv. Livsalstrandet är i detta fält immanent.

Fältet är allnärvarande. Vartän det finns skapar det liv. Man kan säga: detta allnärvarande fält är svaret på vad som kom först, hönan eller ägget. Ty fältet alstrar själva den process som visar sig i höna och ägg, ägg och höna.

Wilcock ger en rad belagda exempel på hur källfältet yttrar sig. Som hur liv kan uppstå synbarligen ur intet i steriliserade provrör som endast innehåller sand och vatten (professor Ignacio Pacheos experiment, s 191 ff), samt hur man genom att lasra salamanderägg och styra strålen till grodägg kan få dessa att transformeras till salamanderägg (doktor Peter Gariaevs experiment, s 209). Detta torde bl.a betyda att DNA:s fysiska substrat är underordnat. DNA är information, en vågrörelse, del av källfältet. DNA är inte bara något som har uppstått spontant. Själve doktor Crick, denna molekyls upptäckare, ansåg att bakom DNA röjer sig en högre ordning.



2.

Wilcock redovisar många experiment inom medvetandets sfär för att påvisa källfältets existens: ESP, parapsykologi osv (s 13 ff, s 67 ff). I kontrollerade labbförhållanden (experiment av lögndetektorns (med)uppfinnare Leonarde Keeler, dennes arvtagare Cleve Backster, samt landvinningar av sådana som Thomas Garrett och Wilhelm Reich) har man fått indicier på att människans psyke är en märklig tingest. Generellt kan sägas att med vilja och tanke kan under uträttas. Intuition, infall, lumina och apercu råder i idéernas värld, inte systematik och steg för steg-analys. Inte enbart. Kontakt med Guds kreativa källor har alltid varit geniernas kungsväg.

Är allting således en tanke i Guds medvetande...? Wilcock är inne på det. Hans bok är en illustration av tesen ”the universe is mind” och ”consciousness is king”.



3.

”The Source Field Investigations” behandlar många fenomen, fler än jag kan redovisa här. Gåtfulla saker och ting, i skärningspunkten mellan idéhistoria, historia och naturvetenskap. Hit hör sådant som Gizapyramidens egenheter, sädesscirklar, Mayakalenderns cykler som är applicerbara på modern kosmologi samt antydningar att USA:s grundlagsfäder kände till Mayakalendern och 2012. Det sista visas på en fris i Kapitolium där en bild av ett möte mellan Cortes och Moctezuma har en synnerligen intressant kalenderskiva som bakgrund.

Boken innehåller dylikt och det är fascinerande. Men om jag ska välja en sak bland gåtfulla, esoteriska och historiedigra ting som Wilcock studerar så väljer jag detta med tallkottskörteln. Descartes ansåg t.ex att denna körtel, belägen i huvudet, var säte för själen. Forntida mystik tycks vara inne på samma sak. Avbildningar av tallkottar spelar en central roll i konsten. Tänk bara på bronsstatyn i Vatikanen som föreställer en jättelik tallkotte. ”The Pine Court” kallas platsen där den står och en jättelik exedra är byggd runt den. En högst märklig plats, tillgänglig för turister. – Tallkottssymbolik: vi har vidare sådant som Bacchi tyrsosstav som hade en tallkotte i toppen, Omfalosstenen som kan tolkas som en tallkotte samt Shiva Lingam som även kan tolkas så jämte andra interpretationer.


Vi finner även tallkottsliknande symboler i Mexico och Egypten. Och påven himself har en tallkotte i en av sina stavar. Allt visar på någon andlig funktion för det organ som här antyds. Wilcock tycks mena att tallkottskörteln är vårt tredje öga, chakrasystemets ajnacentrum, det inre seendets, drömmens och fjärrskådandets organ. Men inte nog därmed. I en tour de force säger Wilcock att ett visst, numera nedlagt, hemligt projekt i USA, ”the Looking Glass”, skapades genom reverse engineering of the pineal gland [s 447 ff].

Maskinen sägs ha varit en psykisk förstärkare. Stående inför den kunde man projicera sina tankar in i en gulaktig bubbla med fiskögonslins-förvrängningar runt kanterna. Således kunde man skåda hit och dit i tid och rum, dock ej bortom 2012 då det blev dramatiskt mycket svårare, hart när omöjligt. Detta kunde ge ett indicium på 2012:s särart, på dess roll som tröskel till en ny tid. Men i denna nya tid, ja kanske redan nu kan vi mer allmänt göra bruk av tallkottskörteln och ha fjärrsyn, varsel och tankeläsning. Sådant har hittills mest utövats av asketer och esoteriker, men källfältet har höjt oss i vår andliga utveckling. Tallkottskörteln tycks i alla fall vara medlet för kontakt med högre världar, ett inre öga som får oss att se bortom Bortom. Wilcocks utredning av fenomenet är onekligen en början till en förståelse av detta.



4.

Esoterismen, så som den formulerats genom historien, ger indicier på källfältets realitet. Religiösa märkesmän som Hermes, Orfeus, Kristus, Buddha, Shankara och Zoroaster har lett oss mot ljuset. Att tona in på kosmos, att se en broder i varje människa, att leva i nuet, att inte känna evig skuld för gårdagen eller rädsla för nuet: detta är sann intoning på källfältet. Detta har mystikerna lärt oss i tusentals år. Nu har David Wilcock försökt formulera en syntes mellan vetenskap och andlighet, mellan västerländsk objektiv vetenskap och personcentrerad kvietism. Likt Hugo Fischer på 50-talet (”Die Aktualität Plotins”, 1956) visar Wilcock på hur all sant spekulativ vetenskap är esoterisk i botten. Och laboratorieexperiment tycks stödja hela hypotesen, se ovan. Jag uttryckte det hela så här i "Till Smaragdeburg" (2010), där Pilgrim på sin väg träffat på en viss Ancyra i dennes labb:
– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens; ”världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...



5.

Wilcocks stil har sina sidor. Ibland, som i kapitelingresser, kommer den med alltför grundläggande påståenden. Och ibland finns det ”blinkningar mot publiken” (typ ”get that?”, ”detta kan låta invecklat men är intressant”). Men bortsett från det är ”The Source Field Investigations” värd sitt salt. Det är boken för den som vill ha en syntes mellan vetenskap och andlighet samt en överblick av vetenskapliga indicier som visar på 2012:s särart. Wilcock är något av ett underbarn som redan vid sju års ålder läste böcker om ESP t.ex. Därför kan han säga att denna bok har 30 års research bakom sig.

Wilcocks credo är att vad vi tänker och känner spelar roll, harmoni och balans kan uppnås med viljestyrka och Den Ende Skaparen kan inge förundran. Och detta har gett honom många hängivna anhängare, så pass att de tror han är en ny Messias. Wilcock har dock tonat ner dessa påståenden. Han är ingen Messias säger han. Kristusenergin tas emot i vårt inre, det är det eventuellt messianska vi kan uppleva i vår tid. Likt Edgar Cayce hävdar han att detta är Kristi återkomst: Kristi återuppstår i våra själar, i anden hos dem som vill ta emot Kristusimpulsen med allt vad det innebär. Som jag sagt på annan plats är idén om Kristi fysiska återinkarnation feltänkt. Och Wilcocks infogande av Kristus i sitt system med denna esoteriska, i-hjärtat-hos-varje-individ-idé om återuppståndelse – den harmonierar till fullo med den tanken.

Wilcock är nog inte Messias. Men han är bra. Och kul. Som föredragshållare är han vitsig, tänkvärd och bred. Här talar han om den bok jag just recenserat, här om 2012-relaterat material i en första vända och här om 2012-material som addenda. Varje Wilcockuppträdande tenderar att återvända till samma saker och dessa tre gör det förvisso (så man behöver inte se alla för att getta driften). Men som sagt nämner han exopolitik också och här är en utskrift av en intervju där han återger substantiella idéer från de hemliga projektens värld. Del 1 har även självbiografiska ord om hans uppväxt och insikt om att han antagligen var den reinkarnerade Edgar Cayce. Cayce var en siare och helare som levde i USA 1877-1945 och Wilcock har en del indicer som kan styrka påståendet att han var denne i ett tidigare liv. Bl.a är de väldigt lika utseendemässigt. Inte så att det gör hans bok eller hans föreläsningar bättre, men en krydda är det onekligen. Det är del av the David Wilcock Experience.

Ska man sammanfatta Wilcocks roll så är han en esoteriker som skriver klart och transparent och alltid tänkvärt. Hans videos är sevärda; han kan prata, han talar inte entonigt och uppstyltat, tvärtom. Blinkningarna mot publiken får man ta på köpet, dvs man hade kunnat tänka sig ett striktare framförande. Men sådan är nu Wilcocks personlighet och visst, man måste ha en gnutta personlighet för att fånga sin publik. Inte för att jag vill göra ner Graham Hancock, men Wilcock har dennes akribi plus större esoteriskt djup plus en mer varierad framställningsform. Kort sagt, mer personlighet. Och personlighet betalar sig när man ska kommunicera. Personality pays.




Relaterat
Redeeming Lucifer
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock

onsdag 31 oktober 2012

Böcker


Det har stormat. Nordöstra USA med New York har drabbats. Många abonnenter är utan el. Skador, främst vattenskador kan komma att kosta miljarder. Men det är inte världens undergång, vilket MSM vill få oss att tro. Nog nu om stormen.




Rubriken på detta inlägg är "böcker". Men det gäller inte vilka böcker som helst: det rör sig om andlig sf, esoterisk sf. Och kärnan i bred, läsbar sf som ändå har astrala drag finner jag hos Philip K. Dick. Jag har skrivit om honom förr. I länken citerar jag vad han sa i förordet till en viss antologi, "The Best of Philip K. Dick" från 1976.

Detta citat är centralt för förståelsen av Dicks författarskap. Han var ingen vanlig sf-författare. I aktuell passage sa han tydligt att han fick sin inspiration telepatiskt, från stjärnorna:
När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de frågar "Var får du allt ifrån?". Jag säger bara att jag inte vet. Det
är säkrare.
Detta är verkligen far out. Dick antyder att han har utomjordisk kontakt. Han kanaliserade sin sf. Och resultatet av det hela blev nästan alltid ypperligt. Det är annars problemet med esoteriska sidor man läser, om kanaliseringar av rymdmänniskor: det kan bli lite långrandigt, lite abstrakt. Mycket love-love utan substans.

Nog behöver man kärleksbudskap. Men när man redan är utvecklad och kärleksfull vill man läsa mer substantiella saker. Som sf av Phil Dick. Den bästa sf:en av hans hand är "Time Out of Joint," "The Game-Players of Titan" och novellen "We Can Remember It For You Wholesale". Den sista med sin teleportation till Mars är enligt David Wilcock en fungerande esoterisk teknik, nyttjad i hemliga baser... Mer konkret kan sägas att filmen "Total Recall" är baserad på denna novell. Nyversionen från 2012 recenserade jag här.

- - -

All sf har ett metafysiskt drag har jag sagt. Även materialister och nihilister som skriver sf kan ha esoterisk lyftning. Ta bara Isaac Asimov, bekännande ateist och traditionell vetenskapare. I Foundations Edge (1983) nämner han t.ex hur hela galaxen kan vara ett levande väsen (= en galaktisk Gaia-hypotes). Och som nämnt är detta hans stiftelse-imperium med galaxen som spelrum förunderligt i sig, esoterica som i en ask. Och hans boktitlar ångar av drömstämning: "The Currents of Space", "The Stars, Like Dust" och "The End of Eternity". Ingen kommer undan metafysiken.

Mer som är? Asimovs kollega Robert Heinlein var en liknande hands-on, down to earth praktiker. Men ändå finns i hans texter vurmen för reinkarnation ("To sail beyond the sunset"), ockultism (Atlantis-storyn "Lost Legacy") och annat som jag berättar om här. I Heinlein anar man en sökande ande som känner sig instängd av den rådande common sense-kulturen. Detsamma kan sägas om redaktören John W. Campbell som redigerade Analog/Astounding; han hade krav på vetenskaplig stringens men hade ändå hade öppningar mot evighetsmaskinen och annat. Gotta love him.

- - -

En tredje figur i Astoundings författarstall jämte Heinlein och Asimov var A. E. van Vogt. Denne var också vetenskaplig på ytan men esoterisk under den, mer så än Heinlein och Asimov. Drömmar spelade stor roll för honom; han brukade sätta klockan på väckning successivt under natten och skriva ner de idéer han fick när han vaknade. Klart originell metod...

van Vogt var en inspirationskälla för Phil Dick. van Vogt kunde ge drömlik stämning, han hade nära till det obegripliga och mysiska. Ibland var det konstigheter för dess egen skull men stilen var alltid transparent så det hela verkade plausibelt på så vis. van Vogt var bäst i början, från debuten 1939 till 1950 eller så. Första Weapon Shops-boken, novellsamlingen "Destination Universe" och "Null-A One" är präktiga saker. Null-A är en bra bok för den som "har för vana att sätta sig i 14 obegripliga saker före lunch", med andra ord, just så som den sedvanlige metafysikern lever sitt liv.




Relaterat
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)
Dickish
Lindbohm: några reflektioner

tisdag 30 oktober 2012

Melina Starr, 35, kriminalinspektör (slutet)


Resumé: Melina Starr jobbar som kriminalinspektör. Efter hemkomsten från ett uppdrag möter hon sin gamle mentor Topsy. Denne berättar om de hemliga projektens värld. Ska Melina bli agent eller ska hon fortsätta som polis...? Eller ska hon bara ta ledigt, surfa på internet och äta praliner...? Inför ascension 21/12 spelar ju inget någon roll längre, inget utom en positiv, affirmativ inställning. Del ett i denna följetong gavs här och del två gavs här.




Melina sökte bland knapparna på maskinen. Få se tänkte hon, vad ska jag ha... kaffe med socker... just det. Det var ett tag sedan.

Maskinen kickade igång. Bönor maldes i dess inre. Snart rann en brygd ner i den gröna kopp hon ställt på droppbrickan. Och snart var koppen full. Vilket mirakel. Hon tog koppen och skulle just lämna fikarummet då en rundlagd figur kom in.

- Lund, hej! sa hon glatt.

- Men tjena Melina, sa hennes chef. Visst ja, det var idag du började. Well, full fart då?

Klockan var åtta på morgonen. Det var den 8 oktober. Melina hade beslutat sig för att återgå till sitt arbete på Rikskrim. Topsys idé om att söka förflyttning till sektor OV hade för sin del prövats men visat sig omöjlig. Denna sektor för omöjliga fall, typ spökerier och annat, hade visat sig nerlagd. UFO-fallen låg för sin del under SÄK. Och dit var det svårt att få förflyttning. Men som anställd kriminalare hade hon förvisso ett pågående fall som innehöll en konspiration av tenngjutare och en Atlantiskoloni i Bottenviken. Så det kunde hon ju roa sig med att fullfölja tiden fram till midvinter, då det var ascension och ajöss till 3d.

Hon hade med andra ord kontaktat sin chef kommissarie Cedor Lund och bett att få komma tillbaks. Och han hade beviljat det, med början 8 oktober. Tiden mellan den 5, då Melina hade ett konspirativt möte med Topsy och idag, hade hon spenderat på internet. Hon undersökte alla aspekter av Timewave Zero, ascension och Disclosure hon kunde finna.

- - -

I fikarummet på Rikskrim, polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Lund hade lite tankspritt noterat att Melina var tillbaka, trots att han ju ordnat det hela. Full fart hade han sagt och Melina sa:

- Ja. Jag har gått igenom tenngjutarfallet. Jag har alla data i huvudet. Nu är det bara att kolla upp rapporterna och söka vidare.

- Bra, sa Lund och gick fram till maskinen för att ta en kaffe. Förresten, jag har ordnat ett förhör med Julita idag. Tenngjutarmadamen.

- Sweet, sa Melina. Jag är gärna med. Jag ska kolla upp vad jag har om henne.

- Vi får samordna klockan nio, sa Lund. Förhöret är tio.

- Okie-dokie, sa Melina och gick bort till sitt kontor för att dricka kaffet. Det naturliga hade kanske varit att sitta ner med sin chef och snacka och fika men hon gjorde inte det. Hon hade för vana att fika på sitt tjänsterum när hon kom på morgonen. Hon gillade kaffet man hade i denna maskin, ett slags människovänlig espresso. Bönorna maldes på kommando men det blev ingen überstark espresso som på restauranger. Kanske hade Lund haft något mer att förtälja, något mer tjänsterelaterat. Men det fick komma senare. Man hade ju redan, på stående fot och effektivt som få, gjort upp om förmiddagens program.

Längs en linoleumgolvad korridor gick hon, förbi dörrar med andra tjänstrum, tills hon nådde ett som hade skylten ”Melina Starr, kriminalinspektör”. Hon låste upp, gick in i den lilla 3 gånger 5 meters smatten, ställde koppen på bordet, tog av sig Pinewoodjackan och såg ut genom fönstret. Hon såg hustak på andra sidan gatan. Om hon sträckte sig kunde hon se ner på Mätressgatans parkerade bilar. Himlen var blå denna dag, en klar höstdag. Livsandarna steg och det var en lust att leva. Melina kände rimlig entusiasm för dagens bestyr, även om hon inte hade några större visioner för höstens arbete. Det handlade väl mest om att knyta ihop tenngjutarfallet, skriva en lagom rapportmässig rapport om besöket på Ottilia, dricka fikarumsespresso, äta tjänstelunch, fara runt i tjänstebil och ha sig. Vid midvinter var det ju slut med tillvaron i 3d. Ascension, remember...!

Melina satte sig vid HP-datorn, slog på och gick ut på nätet. Hon browsade sidor lite här och där och fastnade till slut för en tråd på Skalmanforum: om 22 LR:s effektivitet som mordammunition. Sedan kollade hon upp vad hon hade om tenngjutarsekten och Julita.

- - -

Vid niotiden mötte hon Lund och snackade igenom upplägget: tenngjutarsekten, Julitas roll med mera. Sedan, vid tio, förhörde de henne i ett förhörsrum. Stämningen var avspänd till en början. Melina gick efter te åt Julita. Men sedan, när man frågade denna valkyria vad hon visste om ön Ottilia, sa hon bara:

- Det borde väl ni veta som varit där...?

Det var en överraskande vändning. Atlantisfolket på Ottilia hade alltså ännu kontakt med tenngjutarsekten. Vart skulle detta leda?

Melina återtog kommandot genom att säga: ”Det är vi som ställer frågorna här.” Man fortsatte med att pumpa Julita på ockulta hemligheter, men hon svarade svävande. Man släppte henne efter en timme. Hon leddes ut av en polisassistent.

- Och nu? sa Lund.

- I say screw it, sa Melina. Vi skriver en rapport och begraver fallet. Vem vill att vi gräver vidare? Och vem vinner på det? Ja, det finns en ö i Bottenviken med Atlantisflyktingar. Och ja, de har känningar i vår civilisation, i vardagens Sverige, i Stockholm med t.ex dessa tenngjutare i Solna. Men vem kan ta till sig denna info? Som du märkte själv när vi kom tillbaks från Ottilia: det finns ingen grogrund för esoterism i det här landet.

- Sant, sa Lund.

Och ändå, tänkte Melina, måste världen, kommer världen att bli esoterisk så det räcker vid midvinter. Sicken paradox. Men hon tänkte inte bära bördan att upplysa världen eller ens Sverige, eller ens polisledningen, om esoterismens elementa. Så att skriva en skitrapport om fallet och lägga locket på vore kanske det bästa.

Esoterism, att söka inåt för att hitta sina andliga reserver, det var hennes agenda. Men den gick inte att förena med jobbet just nu. Världen IRL var ju låst, 9/11 hade hållit utvecklingen tillbaka som Topsy sa. Vem var då hon att slåss mot väderkvarnar.

- - -

Love always, det är Melinas credo. Agape, andlig kärlek; glöm det där med eros. Hon ser på världen och ser sig själv. Brothers and sisters, I love you tänker hon. Hon tänker ibland på engelska för att det är enklare så. Hennes pappa var engelsman och henns mor svenska. De pratade både svenska och engelska hemma i Sålunda på 80-talet. Fadern hette David Starr, modern Anna Bådebäck.

Melina är svensk medborgare. Hon rör sig dagligtvis mest med svenska. Men i andliga fall flödar tanken lättare för henne med engelska. So that’s why her creed is Love Always.

Nåväl. Hon är i balans. Harmoni råder i hennes liv. Utredningen kring tenngjutarna resulterade den 10 oktober 2012 i en rapport. Rapporten fastställde att något brott inte begåtts. Således är Julita, Eskil Finholm och deras vänner off the hook. Och Melina kunde ägna sig åt andra fall. För att stilla sin andliga nyfikenhet fick hon till exempel lust att ta en ny titt på bergrummet i Norrland. Hon hade tänkt ta Lunds Ford Mondeo som svepskäl. Denna lämnades ju på en skogsväg några kilometer från bergrummet när de skulle undersöka detta komplex.

Men vid samtal med Lund visade det sig att han redan tagit hand om den biten. Forden hade återbördats till Stockholm. Det gjordes genom att Lund ringde upp Grönsele polisdistrikt och bad dem kolla in bilen. Jodå, den stod kvar. Så skickade han nycklarna med rek och några dagar senare kom bilen till stan, nerkörd av en Grönselepolis. Denne avtackades och fick ta tåget tillbaka.

Så gick det till när Lund fick sin Mondeo tillbaka. Så vad skulle Melina göra nu? Inget särskilt. Hon skulle fortsätta som polis. Den 11:e och 12:e förflöt med rutinarbete. Eftermiddagen denna fredag den 12 åkte hon sedvanligt hem, tog en dusch och kokade en kopp te. Hon satte sig i salongen med sin läckert gröna gobeläng, sin sköna soffgrupp och sina brunbetsade väggar. Fönstret mot Folkungagatan bildade en skiftande fond medan solen gick ner och tände himlens alla färger. All denna atmosfär noterade hon undermedvetet medan hon gick mot datorn, som hon satte sig vid. Tekoppen ställdes på ett sideboard.

Hon slog på datorn, hittade en wordfil och skrev:
Jag är Melina Starr. Jag är 35 år. Jag kan det jag kan och vet det jag vet. Och just nu, inför ascension, handlar det om att vara, inte om att göra. There is nothing we have to do, everything we have to be. Mitt jobb ger mig inte så mycket längre men det är väl OK. OK att ha ett socialt sammanhang att gå till...? Ja whatever.

Ascension närmar sig. Det är spikat. Min målsättning är att följa med Moder Jord när hon stiger upp. Och ni andra, om ni vill – följ mig in i Ljuset.
Love Always,

Melina
Hon slår av datorn och dricker upp teet. Hon ser mot himlens skira färger, rosa strimmor i guld. Melina Starr är en människa.

- - -

Tillägg: sedan denna följetong postades har jag skrivit och lagt upp en uppföljare. Vad hände Melina Starr i nådens år 2013...? Om det berättar jag här.




Relaterat
Melina Krim, del 1
Melina Krim, del 2
Wilcock: The Source Field Investigations
Bild: hibiskus från Fotoakuten