Mårtenssons science fiction

Edit, 15 december 2018: Jag har just fått veta att Bertil Mårtensson avlidit. Han föddes 1945 och avled 4 november 2018. Denna artikel publicerades 10/10 2017 och har, förutom denna ingress, inte ändrats. Artikeln behandlar Mårtenssons sf-romaner.

Bertil Mårtensson (1945-) är en svensk författare. Jag har tidigare bloggat om hans fantasy samt hans insats som kritiker.

Här ska det handla om Mårtenssons science fiction. Tonvikten ligger på romanerna. Det är ingen uttömmande studie.

Låt oss först titta på hans roman Detta är verkligheten (Stockholm: Bonniers, 1968; denna läsning efter Jönköping: Kindbergs, 1980, 232 s). Detta var Mårtenssons debutroman och den börjar som en fantasy i stor stil, med en målerisk prosa som inte var vanlig i Sverige 1968. Då gällde vardagsverklighet och samhällsengagemang från vänster. Tidstypiska författare var P. O. Enquist, Sjöwall-Wahlöö och Bo Baldersson.

Mårtensson målade med annan pensel än dessa. Så här låter det i början av Detta är verkligheten:

Skymningen föll snabbt i Kamwarlu. Solen var plötsligt försvunnen bortom bergen och luften blev iskall på bara en kort stund. Underligt nog blev dofterna starkare nu, nästan berusande aromatiska i kvällens stillhet, och nästan värmande, som vin. Carli stålsatte sig och spände musklerna, där han hukade inne bland Kamfi-träden, för att inte bli omtöcknad av blommornas förföriska dofter, som smeksamt lindade sig om hans halvnakna kropp, och mista sin vaksamhet. Hans hand krökte sig om fästet på den långa kniven, och ögonen spanade genom den tätnande natten. I fjärran skrek en fågel hest, fick svar från öster. En hund ylade. Snart skulle månen höja sig över de taggiga bergsmassiven och sprida sitt silvermatta ljus i natten.

[Mårtensson 1980 s 11]

Vad som händer i romanen: hjälten Carli räddar prinsessan Denée från ett slott och för henne hem. De blir förälskade. Sedan visar sig denna gammaldags, arkaiska värld vara en datorgenererad illusion. Hela romanupplägget vänds upp och ner; Carli visar sig vara en Carl Brandon i en ödelagd framtidsvärld där det han upplevt som Carli var ett hjärnspöke. Men med filosofiska resonemang räddas illusionen ändå på något sätt kvar. ”Allt finns.” [s 231] Medvetandet är allt. ”Idam sarvam, yad ayam âtmâ.”

Man kan säga att vi är de vi är, i de världar vi lever i, på grund av vår mentala disposition. Tillvaron är ett realiserande av intentionerna. Så Carl återvänder omsider till romaninledningens sagovärld och lever där i förundran i evighet med sin älskade Denée.

Vad romanen tycks förespråka är alltså holism, att se den esoteriska helheten. Att inte gå ner sig i detaljer, inte alltid ta sina fem sinnens vittnesbörd för givet, utan även acceptera realiteten av högre, intuitiva verklighetsnivåer.

Detta blir min slutsats av raden "allt finns", se ovan, som är en framskjuten del av romanens pay-off.

Detta är verkligheten har snits och charm. Mårtensson var den förste i sin generation av sf-författare (Lindbohm, Lundwall) att debutera i romanformatet. Dessutom på det då prestigefyllda förlaget Bonniers. Så det var en lovande debut. Mårtensson hade sedan en diversifierad författarkarriär med ett flertal sf-romaner och kriminalromaner. Och storverket, Maktens vägar. Samt en diktsamling.

Vad gäller den sf han skrev så kunde han stundom briljera. Som i några av de noveller som trycktes i tidskriften Nova SF på 80-talet (Rock 'n roll och marsianer; Flygande katedraler).

Hans romaner i genren gör mig kanske inte alltid lika euforisk. Det gyllene språnget och Jungfrulig planet (1987; 1977) må båda vara vällovlig kritik av rovdrift och imperialism. Men deras transartade dyrkan av ädla aliens, ställda mot den elaka människan, är inte mitt bord. Men döm själva; Det gyllene språnget är till exempel intrigmässigt klar, utan behov för läsaren att gissa gåtor under läsandet. Den är transparent: vad som sker, sker.

Men så är verkligen inte fallet i Skeppet i kambrium (Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974. 206 s.). Detta var Mårtenssons andra roman och här spändes de konceptuella ambitionerna högt. Kanske för högt.

Konceptet är avancerat. Men språket är genomgående ledigt, tack och lov. Det är inget prosapoetiskt målande. Mårtensson kan förvisso den stilen också, som i citatet ur debutromanen ovan, och i sin fantasy. Men i denna sf-roman (1974) är det överlag en enklare stil.

Men handlingen är vid min Gud inte enkel. Den är invecklad. Allt må förklaras på slutet men vägen dit är "a bumpy ride -- fasten your seatbelts".

Verklighetens natur ifrågasätts på varje sida, ibland i varje stycke. Och det kan bli för mycket.

Någon form av struktur finns. Det är inte uttrycklig surrealism.

En av aspekterna i den komplicerade handlingen är att ett spionkrig rasar med avlyssning av telefoner, ett systematiskt bruk av koder, infiltration. Detta ihop med fluktuerande verklighet kanske är tänkt att ge upphov till ett tillstånd av paranoia, ”vad är verkligt”... anomalierna duggar tätt.

Härmed ett citat för att beskriva den fluktuerande verkligheten och stilen i stort:

John vaknade av att någonting ringde. I hans huvud? I den objektiva yttervärlden? Ville han erkänna existensen av den senare? Men det fortsatte ringa. Mödosamt öppnade han ögonen.

En bild som liknade en skärm upplyst av en filmprojektor tycktes sväva i rummet. Skärmen visade ett ansikte. Det var en till det yttre attraktiv kvinna, men hon betraktade honom kyligt och professionellt.

”God morgon, mr Fernström”, sa hon. ”Jag är den Galaktiska Federationens Presidents sekreterare.”

”Och jag är Homeros,” svarade han. ”En poet.” Han var mer irriterad än vaken. Drev någon med honom?

[Mårtensson 1974 s 131]

Så nog måste man erkänna att denna roman har sina stunder.

Det är en fjärran framtid och ett hologram av London som fungerar som fängelse, det är en intergalaktisk flotta som närmar sig, det är tidsagenter och mycket mer. Kanske är jag puckad som inte får rätsida på detta ur perspektivet "text som går att läsa för nöjes skull så som romaner är tänkta att göra"...

Jag får ingen ingång till denna roman. Men kanske är du som läser detta ett geni som förstår romanen och som kan doktorera på den, i din avhandling "Vad är verkligt? -- fluktuerande verklighet i Mårtenssons Skeppet i kambrium"...

Som antytt förklaras allt på slutet. Och klarhet nås, transcendensen ligger om hörnet: ”När du sett allt, kan du göra allt” säger gudarna, ”sett det tidlösa, det sköna, det nonsensartade, ändamålen och värdena”. [s 203]

Återigen ser vi här holismen: att greppa alltet. Transcendens, att gå bortom sig själv, att ta sig ur verklighetens fängelse och se idéerna oförmedlat. Transcendens, det där som Alexei Panshin ansåg är ett markant drag i den seriösa sf:en. Som i Clarkes 2001.

Det kan möjligen vara så att Skeppet i kambrium har framtiden för sig. En fortsatt läsning och reception av nya generationer svenska holister kan kanske föra upp denna roman på dagordningen, göra den till obligatorisk sf-läsning. Dess intrikata struktur kanske blir vardagsmat för morgondagens läsare.

Eller som Jünger sa (om sin dagbok): "Här finns rader som ännu inte är verkliga, men som med tiden byggs upp till verklighet."




Relaterat
Min sf-studie: "Science Fiction Seen from the Right" (2016)
Katedralbyggare och kritiker
Maktens vägar
Vakthundarna