tisdag 31 oktober 2017

Recension: Frostens barn (Lindbohm 1980)


This is a text in Swedish about a Swedish book.




Dénis Lindbohm (1927-2005) skrev en rad sf-romaner. Ingen av dem är direkt bra. Inte vid första anblicken. Normaltyps-romanen av Lindbohm kan vara stelt berättad, ha rudimentär intrig och passager som förklarar onödiga elementa.

Men ändå... man kan inte helt avfärda Lindbohm. O nej. Han må vara mindre konstnärlig än sina generationsbröder Sam J. Lundwall och Bertil Mårtensson, men idémässigt är han in toto mer infallsrik framåtsyftande än de.

Lindbohm kom ibland med läsvärda texter. Ibland hettar det till i knäckebrödsprosan. Ibland kommer det passager av diskret visionär styrka. Lindbohm kan spela ut trumfkort som ingen annan sf-författare är mäktig, inte ens internationellt. Ingen annan sf-författare skriver till exempel som han om "tankevilja".

Allmänt taget var Lindbohm ojämn. Den som söker upp hans många romaner som Delta gav ut på 70- och 80-talen må alltså känna sig varnad.

- - -

Härmed en titt på en Lindbohmroman som jag trots allt kan rekommendera: Frostens barn (Stockholm: Delta, 1980, 184 s.). Den har alla de svagheter som antytts ovan: den konstnärliga presentationen är rudimentär, självklarheter presenteras utförligt, rapsodisk intrig. Men utöver det finns här en stark esoterisk ådra, ett fokus på människans inre liv och hur detta kan odlas och utvecklas. Detta ihop med en spekulation hur tekniken kan utvecklas i samklang med det gör att science fiction-elementet är tillgodosett. Som "psykoniska datorer", se nedan.

Intrigupplägget är pessimistiskt. Mänskligheten går mot den parallella ekluten av kärnvapenkrig och ny istid. Människan i princip utplånas -- men! -- en skara som ser vart det barkar hän grundar en underjordisk koloni i skandinaviska bergskedjan. Med tiden sluts den för omvärlden, allt isas över men Nifelhem -- så heter grottvärlden -- lever vidare i högönsklig välmåga.

Bokens cirka 30 inledande sidor berättar långrandigt hur den ovan antydda processen går till. Sedan blir det lite mer angeläget när väl Nifelhemstillvaron är i fokus. Nog berättas det hela på sedavanligt stelt Lindbohm-manér men helt förkastligt är det inte. "Ikea-prosa" kan vara OK det med. Så här beskrivs till exempel det fantastiska grottsamhället:
Det fanns lummiga parker i bergen, parker anlagda i salar som var hundra meter höga och flera hundra meter i vidd. Där fanns träd, buskar, blommor, gräs, vattendrag, dammar. Och där fanns även djur, för man hade fört in en mängd djur i början, avsedda för experiment, samt en mängd sällskapsdjur. Ur dessa första djur härstammade parkernas fauna.

Det fanns otroligt praktfulla jättesalar i bergen, där skimrande väggbonader och draperier, många praktfullt mönstrade, hängde ner från ett lysande takvalv hundra meter upp. Vissa takvalv såg ut som blå himlar, där ulliga moln makligt seglade förbi och en skenbart alldeles äkta sol flödade ett bländande ljus. Perfekta illusioner, långt bättre än vad som i denna tid fanns på utsidan.

Rankor omkretsade skönt marmorerade pelare, breda trappor med rikt ornamenterade räckverk svängde upp mot altaner och gallerier, vattenkonster sorlade och glittrade i vackra bassänger, överallt fanns statyer, reliefer, väggmålningar. Alla hade sina egna hem, väl utrustade, rikligt möblerade. Vad kunde man sakna? Friheten? Vilken frihet? Utsidans råa helvete? Var det frihet?

[s 68-69]
Den första tiden i Nifelhem blir hård. Man är en liten rest av mänskligheten som måste leva vidare med förstklassigt genmaterial. Så man praktiserar eugenik, såsom euthanasi på utvecklingsstörda och gamla. Som intrigidé betraktad är detta rimligt. Men det kräver visst mod att fullfölja. Bara en Heinlein i Beyond This Horizon (1948) vågar annars behandla denna heta potatis. Övriga sf-författare ignorerar eugenik som idé, de förkastar den enligt mall 1A för politisk korrekthet.

Nifelhem har en hård första tid men det är ingen helt igenom titanisk värld man bor i, inga sterila stålgrottor; se ovan. Och medborgarna hålls uppe med positivt tänkande, konst och tillåtelse att forska om föregivna onödigheter, som rymden.

Allt detta skildras med rapportprosa och det kan bli lite påvert läsmässigt. Men flödet av idéer och operationer håller intresset uppe. Och några personer framträder trots allt. Det blir en del diskussion mellan poeter, esoteriker och tekniker såtillvida, den eviga striden mellan makt och ande.

- - -

I denna roman skildras en avancerad teknik: psykoteknik. Med denna teknik blir folket i Nifelhem omsider universums herrar. Det handlar, kort sagt, om att behärska materien med viljan.

Man finner i sin forskning att det i tillvaron fundamentala urkvantat är en psykisk partikel, psykonen. Bortom elektroner och neutroner mm. finns psykonen som en urpartikel, den ur vilken alla andra partiklar bildats. All energi är omvandlingar av psykonens fundamentala energi. Med makt över psykonen kan man så transmutera grundämnen samt få energi genom kall fusion.

Lindbohm använder inte begreppet "själ". Han går omvägen via "psykonen". Men det är detsamma. För själen likt psykonen är energi. Och denna energi kan transmitteras till ett psyko-elektroniskt fält.

Psykonen är i stasis existerande bortom tid och rum, i dynamis rumtidslig och observerbar. Psykonen, mobiliserad av viljan, kan bland annat påverka omvärlden. Om psykonen absorberas av en elektron uppstår ett magnetiskt fält, påverkbart av viljan. Detta PEM-fält – psykon-elektronfält – kan bland annat användas till dataprocessorer. Det är datorer som är psykoniska istället för elektroniska, med psykonprocessorer (PP) inspelade i PEM-program.

Så är det ju. Och med detta kan i romanen bland annat DNA-koder modifieras. Om en människa placerades i ett PEM-fält, som genomträngde kroppens alla otaliga celler, så påverkade det i PP inlagda modifierade DNA-mönstret cellkärnorna.

Detta var en glorifierad, snabb genmanipulation; med denna kunde till exempel neuroner och muskelceller reproduceras och förnyas. Evigt liv stod för dörren. Efter att ha utsatts för ett PEM-fält blev en medelålders människa föryngrad: grått hår fick färg, rynkor försvann. Man kunde med särskild modifikation dessutom förändra sitt utseende. Man kunde nu även få skadade lemmar att återbildas, som ödlor kan.

Människan, i form av Nifelhem-samhället, hade fått varaktig hälsa och skönhet. Hon var praktiskt taget odödlig.

- - -

Enligt andevetenskapen försiggår hjärnaktiviteten essentiellt inte i hjärnans fysiska struktur utan i ett kraftfält som omger den, ”den astrala hjärnan”, astralkroppens hjärna. Här finns minnen, här tänks det. I romanens begreppsvärld, med PEM-relä och kommunikator, buret som pannband, kunde snart Nifelhems människor telepatiskt kommunicera med datacentralen, allt med astralhjärnan existens implicit. Man kunde även kommunicera med varandra: man var så utvecklade att telepati bara var en tillgång, en förbättring av kommunikationerna, inte ett sätt att spionera på och rota i varandras inre liv.

Vidare i intrigen: ett robotrymdskepp byggs, styrt telepatiskt via ett PEM-fält. En pilot ”personifierar” sig i ett skepp och ”blir” detta, blir dess styresman och kapten på virtuell väg medan pilotens kropp är kvar i Nifelhem. Man utforskar på så vis galaxen.

Det bakgrundsbrus man hör i universum sägs vara en yttring av psykonfältet. Om man sedan får veta att detta psykonfält är medvetet så har man mött Gud.

- - -

Med PEM-fältet kunde man som sagt transmutera grundämnen. Man kunde även kondensera psykisk energi till materia.

Dylik spekulation är Lindbohm ganska ensam om inom science fiction. SF idag tävlar ju om att vara reduktionistisk, förneka själen, förneka fri vilja osv. Så detta slags esoterism behöver vi mer av i genren. Lindbohms transmutationer och tankeviljor är vägen framåt. Det är som Miguel Serranos framtida idealvetenskap: “an alchemical transmutation, sublimination, a spiritualization of matter” -- “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

- - -

Slutsats: om man står ut med lite primitiv berättarteknik och skissartad intrig och personteckning, är Frostens barn att rekommendera. Lindbohm hade av och till snits och vision i sin sf-konst. När han var bra var han oslagbar, vilket denna roman ställvis demonstrerar.

Med andra ord: tänd ett ljus för Frostens barn.




Relaterat
Lindbohm: allmänt
Jagets eld mm.
Bertil Mårtenssons sf
Jag och sf-fandom

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)