torsdag 31 januari 2013

Lästips


Det är en dag i slutet av januari. Härmed några lästips.

Jag har nyligen läst Clive Blooms "Cult Fiction - Popular Reading and Pulp Theory" (1998).

Jag vill minnas att författaren nämnde Sax Rohmer, Lovecraft, deckare och westerns och annat pulpigt. Allt var väl inte spot on. Lovecraftessän var till exempel lite svajig. Vadå, visar de pyramidformade varelserna i "The Shadow Out of Time" (1936) på kritik av en kapitalistisk samhällsmodell...? Ren akademisk bullshit.

Bloom kommer dock med en del generella iakttagelser som är smarta. Bland annat nämner han att 1800-talets USA var agrart, så därför kunde westerngenren blomstra. I dess texter satt naturskildringen i högsätet. Samt mer eller mindre ädla karaktärer. Den urbana deckargenren som kom på 1920-talet och framåt fokuserade för sin del på dialog och "låga" karaktärer.

Att westernlitteraturen speglade demografin kan alltså vara sant. På 1800-talet var USA mer agrart, alltså skrevs det om dylikt. På 1900-talet blev landet mer urbant, alltså skrevs det urbana berättelse som deckare. Men det är inte hela historien. Westernlitteraturen kom ju tillbaka i USA, från säg 50-talet till 70-talet. Louis L'Amour var ett stort namn i amerikansk underhållningsfiktion. Det gjordes även mycken western på tv och film. Själv växte jag upp dessa år och då var indianer och cowboys grejen helt enkelt. Jag har ännu kvar mina Timpo Toys-indianer.

Idag har detta ersatts av fantasy, såväl i lek som litteratur. Men de två skolorna, fantasy och western, har mycket gemensamt: naturskildring och hjältar, visst fokus på "ädla typer". Tolkien, har jag för mig, gillade för övrigt westerns, mer än sjörövarstories. Han ska även ha gillat Haggards "King Solomo's Mines" om jag minns rätt.

- - -

Ett annat lästips jag kan ge är Shakespeare. Det kan man alltid. "Hamlet", "Stormen" och "Romeo och Julia" kan läsas för nöjes skull. För övrigt när jag läser Shakespeare kommer jag osökt att tänka på science fiction.

Shakespeare och sf: jag tänker här inte på att "Forbidden Planet" (1956) och vissa Star Trek-avsnitt har snodda Shakespeareintriger. Det är citat det gäller, eller snarare titlar som är Shakespearecitat. Detta är sådant jag hittat nyligen.

Jag börjar med Philip K. Dick. 1959 gav han ut "Time Out of Joint". Orden är från en av Hamlets monologer. Detsamma gäller en bok av Joe Haldeman. Hans "All My Sins Remebered" (1977) är, som begrepp, från slutet av en annan Hamletmonolog. Och orden i sig kanske ursprungligen är ur "Our Lord's prayer"...? - Shakespearecitat i sf-romantitlar var ämnet. Och Ray Bradburys "Something Wicked This Way Comes" (1962) är från Macbeth, act 4 scen 1. Och Mathesons tidsreseroman "Bid Time Return" (1975), är i sig ett bevingat ord från Richard II (sic, ej III).

Vidare har vi Larry Nivens novell "There Is a Tide". Detta är från Julius Caesar: "There is a tide in human affairs"... Hos Niven är det väl något slags gravitationsvåg som åsyftas.

Så har vi marginalia: fanhistoriken "All Our Yesterdays" (Harry Warner 1969) har titeln snodd från Macbeth. Och utom tävlan: Macleans "The Way to Dusty Death" ("Full fart mot döden", 1973) är ur samma Macbeth. Och Iron Maidens låttitel "The Evil That Men Do" kan även läsas i Little Willies produktion, närmare bestämt i Julius Caesar.

- - -

Vad ska jag skriva mer om? Jag läser dessa dagar Sven Hassel, Alexander Kluges "Schlachtbeschreibung" (1964) samt Olof Lagercantz "Tretton lyriker och Fågeltruppen" (1973). Toppgrejer allt. Kluges bok handlar om Stalingrad och Lagercrantz bok bland annat om Karin Boyes hårdare sidor. Hon var ju hård, skrev om "död och natt och blod" i Yukio Mishimas anda. Lagercrantz visar att Boye även i sina mildare stunder förråder detta hårda drag. Well, sådan var hon: en Flintenweib.

Relaterat
Sven Hassel
Joe Haldeman
Shakespeare: Stormen
Lovecraft
Tolkien
Bilden, som inte har något med inlägget att göra, föreställer en port till ett shintotempel.

onsdag 30 januari 2013

RF säger INTE att Sverige är mångkulturellt


Ni har kanske hört påståendet: "Sverige är mångkulturellt, det står i grundlagen". Detta är en lögn.




Påståendet om RF:s mångkulturskrivning är en lögn, en myt och en uppenbar osanning. Jag har nämligen letat. Men jag har inte hittat ordet "mångkulturell" i vår grundlag.

Den svenska grundlagen heter Regeringsformen. Den antogs 1974. Till den har vissa revideringar antagits i laga ordning. 2010 gjordes en sådan, till paragraf 2. Passagen ifråga omtalar att minoriteter ska ha rätt att odla sin särart. Det kan de väl få. Men särartsvurmen får inte gå ut över svensk sedvanerätt och samhällsanda, som säger att man ska ta seden dit man kommer.

Samer och andra minoriteter omnämns så här i 2010 års skrivning, 1 kap, paragraf 2 i RF:
Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).

Ordet "mångkulturell" och skrivningar typ "Sverige är ett mångkulturellt land" förekommer inte i RF. Så nu kan elitens babbel om att det står i grundlagen att det traditionella Sverige är dött ignoreras som det prat det är. Nu kan ni, om ni hör någon säga "Sverige är mångkulturellt, det står i grundlagen", avfärda det.

Sverige må vara ett land med mångkulturella inslag. Och RF:s paragraf 2 säger att minoriteters särart ska värnas. Men någon skrivning typ "Sverige är ett mångkulturellt land" finns inte. RF ger inte stöd för åsikten att etniska svenskar ska utrotas.

- - -

Edit 18/3 2013: nu har jag fått det hela bekräftat också. Det finns ingen skrivning med ordet "mångkulturell" i RF. I en viss tråd på Flashback tog jag upp ämnet. Jag skrev vad jag skrivit ovan och ställde frågan om jag läst slarvigt, om något "mångkultur"-lagrum finns. Jag fick omsider svar av signaturen Fickpluntan. Denne skrev:
Precis som du säger så finns det ingen sådan bestämmelse. Det lagrum som åsyftas i diskussionerna är det som du citerar, något annat finns inte. Ändringen var för övrigt inte enorm, men skillnaden är att den nu har tvingande verkan då man bytte ut "bör" mot "ska". Ambitionen fanns redan kodifierad med andra ord.

Vet inte riktigt om det finns någon master plan med ändringarna avseende dessa frågor, men detta tillsammans med avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet skulle exempelvis kunna tänkas ge möjlighet att klandra indragna bidrag till etniska föreningar som varandes grundlagsvidriga, för att ge ett möjligt exempel.

/Jur stud
Där har ni det, svart på vitt, av Fickpluntan som enligt uppgift är jur stud. Således: den som hävdar att "Sverige är mångkulturellt, det står i RF" ljuger.




Relaterat
Politisk ordlista
Cwejman: too late, too little
Koenigsegg
Ekon i gaturummet
Grönt ljus
Bild: Chris Foss

tisdag 29 januari 2013

Recension: "The Generalship of Ulysses S. Grant" (Fuller 1929)


Alf Åberg sa en gång att U. S. Grants memoarer var oläsliga. Grant skrev ju bara om de krigsoperationer han lett. Men Åberg hade fel. Grants memorarer är, sett på sina premisser, klara och koncisa. Åberg tycks ha menat att endast böcker som pjunkar och redogör för själslig vånda är värda något. Med andra ord, en typisk salongsattityd. Han skrev i alla fall så i en viss bok, den gode Åberg ("Svenskarna under stjärnbaneret", 1994). Kanske ville han med passager som denna visa sig som en pålitlig mjäkliberal som hatar krig. Han hade ju haft vissa radikalare högeråsikter under kriget. Nåväl, Grants memoarer var både läsvärda och stabsmässigt klara. En som såg det var engelsmannen J. F. C. Fuller som skrev en hel monografi om de slag Grant deltog i, om de legendariska inbördeskrigsdrabbningar han ledde. Här skildrar jag Grants bana utifrån en läsning av Fullers bok. Jag har även fått vissa upplysningar från Frans G. Bengtssons Grant-essä, tryckt i "Silversköldarna" (1931).


1.

När Ulysses Grant var åtta år skickade fadern honom att köpa en häst av en herr Ralston. Denne hade satt priset till 25 dollar, men Jesse Grant tyckte att djuret inte var värt mer än 20 dollar. Fadern, Jesse Grant, instruerade därför sin son son att bara erbjuda denna summa. Och om inte det gick skulle sonen ge 22 ½, och om inte det gick ge 25. Så unge Grant gick till Ralston och sa:

- Pappa säger att jag kan ge dig 20 spänn för hästen, men om du inte tar det kan jag ge dig 22 ½, och om du inte tar det kan jag ge dig 25...

Ulysses Grant föddes 1822 i Ohio som son till garvaren Jesse Grant. Fadern ville att sonen skulle bli garvare som han. Ulysses vägrade dock. Då lät Jesse sända sonen till West Point. Här skrevs han in som Ulysses Simpson Grant. Mellannamnet var moderns familjenamn; egentligen hette han Hiram Ulysses Grant, men detta ”Hiram” föll bort i processen. Grant vantrivdes på krigsskolan och sa senare att dagen då han lämnade den var den lyckligaste i hans liv. Han utmärkte sig endast i ridning; betygen i övrigt var mediokra och därför hänvisades han till infanteriet. Här förde han en undanskymd tillvaro vid det 4:e regementet. Sedan kallades han ut i det mexikanska kriget 1846-48 där han blev en djärv ordonnans och kvartermästare. När han träffade Lee vid kapitulationen 1865 sa sig denne minnas denne ordonnans, vilket Grant ska ha noterat med viss stolthet.

Grants karriär fram till inbördeskriget var slingrig. På sin höjd blev han kapten. Omsider tvingades han ta avsked på grynd av dryckenskap; han hörde till den människotyp som blir berusad av minsta droppe alkohol. Så han fick försörja sig och sin familj på jordbruk som hans svärfar, en sydstatare vid namn Dent, ordnat. Men det gick inte särdeles lysande. Strax före kriget var Grant bokhållare i det garveri som hans far och bröder ägde, beläget i en ort vid namn Galena, Illinois.

- - -

Det var en dag på vårvintern 1861. Grant som väl såg ut som en luffare då och även senare hade en lätt okammad framtoning, satt på en tom låda framför bröderna Grants läderaffär. Vid denna tid hade vissa sydstater secederat. Patriotismen svallade hög här i nord till försvar för unionen. En handelsman i Galena hade satt upp ett frivilligkompani, och denna dag exercerade han detta på bygatan framför Grants affär. Men handelsmannen gav ett felaktigt kommando och leden klövs på ett tokigt sätt. Då fick chefen syn på Grant som satt där och slöade i solskenet, Grant som han visste hade varit kapten i den reguljära armén. På stående fot bad han honom ta befälet över kompaniet; han gav honom sitt svärd, och när Grant omgjordade sig med detta och skyldrade det framför kompaniet var han som förvandlad – för här, säger ett vittne, såg man en man som kunde sina saker, när det gällde exercis och därmed anknytande ting.

Med tiden tog Grant värvning i den frivilligarmé som sattes upp till unionens försvar. Den reguljära armén fortsatte ju med sina ordinarie uppgifter som att vakta gränserna och patrullera västerns vidder. Grant fick vad det led befälet över Illinois’ 21:a infanteriregemente, en orgerlig skara vars tidigare chef mest höll tal och hade för vana att ta med sig sina vaktposter på krogen på kvällarna. När Grant föreställdes sin nya trupp bad man honom hålla ett tal, men Grant sa bara: Go to your quarters! Det var det i sammanhanget allra bästa, mest lämpliga att säga.

Regementet disciplinerades och sattes på krigsfot. Så skickades man till norra Missouri, en stat som ännu vacklade mellan nord- och sydlägret. En expedition skulle företas mot en fientlig styrka under en överste Harris; Grant var själv överste vid det här laget, men ju mer han närmade sig Harris’ förmodade gruppering desto mer önskade han att han endast varit major och sluppit hela ansvaret. När han kom till platsen visade det sig emellertid att Harris retirerat; denne hade också varit rädd... Detta, säger Grant, var en viktig lärdom. Krigsoperationer är som en duell, vad man själv gör har betydelse för helheten. Vad man själv gör, och vad man själv tror, tycker och tänker, har betydelse. Man måste projicera sin vilja på skeendet. Positivt attityd, gilla läget – det kan föra en långt, kan ta en ur upplevt omöjliga lägen.

Efter denna episod blev Grant brigadgeneral. Med tiden blev han chef för samtliga trupper i södra Illinois och sydöstra Missouri, med huvudkvarter i Cairo nära Ohios och Mississippis sammanflöde. Den viktiga punkten Paducah, vid Tennesseeflodens utflöde i Ohio, besattes av Grant och därefter, i november 1861, opererade han mot Belmont en bit nerströms på Mississippi. Grants män hade framgång mot generalen Polk där vid Belmont – men endast till en början, för det hela slutade med att man drevs tillbaka till de båtar man kommit med. Det blev en snöplig reträtt.

Nästa stora händelse i Grants karriär var operationerna mot Fort Henry och Fort Donelson. Det var ju så att två bifloder till Ohiofloden var Tennessee- och Cumberlandfloderna, som rann ut i Ohio från söder. I sina nedre lopp löpte de parallellt på kort avstånd från varandra; den senare var segelbar till Nashville i Kentucky, den förra en bra bit ner i Alabama – bra vägar in i rebellområdet. General Polk hade insett detta och uppfört befästningar vid vardera floden, på ett ställe där avståndet vattendragen emellan endast var 20 km. Grant ville nu anfalla dessa, först Fort Henry och därefter Fort Donelson, vilket han sent omsider fick; kanonbåtar skulle sändas nerför Tennesseefloden medan Grant själv anföll Fort Henry landvägen med 15.000 man under sig. Fort Henry låg på Tennesseeflodens östra strand, en stor försvarsinrättning med fyra hektars yta; det täcktes på västsidan av floden av en halvfärdig utpost, och på sin egen strand av höglänt terräng samt 17 kanoner. Natten mellan den 5 och 6 februari 1862 intogs den halvfärdiga utposten, Fort Heiman kallad; den var obesatt. Nästa dag klockan 11 skulle Fort Henry intas och garnisonen fångas så att den inte kunde förstärka Fort Donelson, nästa mål.



2.

Grant såg till att kanonbåtarna med sina 50 pjäser började beskjuta fortet. De avancerade inpå 300 m från verken varmed fortets egna kanoner tystades. Befälhavaren i fortet såg att det hela gick dåligt för honom så han beordrade evakuering till Fort Donelson, vilket lyckades till stor del. Själv stannade han kvar och kapitulerade klockan 2 på eftermiddagen.

Här gick det lätt: kanonbåtarna betvingade fästningen och Grant behövde inte sätta in de marktrupper han hade med sig. I nästa operation gick det emellertid inte lika lätt. Det gällde Fort Donelson, som alltså låg 20 km öster om Henry på Cumberlandflodens västra sida; det var tio gånger så stort som Henry och var beläget på en 30 m höjd. Dessutom skyddades det av bastioner (kanonställningar) samt två smärre vattendrag, Hickman Creek i norr och Indian Creek i söder, vilka båda rann ut i Cumberlandfloden. I väster och söder skyddades det av en posteringskedja med gevärsgropar, och inne i fortet fanns flera pjäser med skottfält såväl mot floden som mot terrängen i övrigt.

Sydstatarna hade förutom denna fästning en armé i regionen, ledd av texanen Albert Sidney Johnston. Enligt Fuller kunde han ha begett sig med sin armé till fortets närhet för att utgöra en rörlig reserv, vilket skulle ha avskräckt Grant från att överhuvud anfalla. Han kunde också helt sonika ha anfallit Grant. Istället valde Johnston att förstärka fästningens garnison. Man gissar att Johnston var chockerad av Fort Henrys fall; kanonbåtarna verkade vara ett sådant första klassens hot att normala regler för strid inte gällde. Nu hade han gjort en halvmesyr, avdelat hälften av sin armé att bemanna Donelson, i hopp om att garnisonen skulle hålla ut så länge som möjligt och därefter kunna slå sig ut, medan den resterande hälften behölls att vegetera i Nashville med honom själv. Han handlade stick i stäv med det gamla visdomsordet: Håll hårt i en stark reserv! Plottra inte! Slå!

Grants idé var för sin del att tåga mot Donelson så fort som möjligt, oavsett oddsen. Bättre att anfalla med 15.000 man nu istället för med 50.000 om en månad, var tanken, alltså en variant på det napoleonska vitesse, vitesse, de l’activité. Fästningen skulle inneslutas från landsidan medan de kära kanonbåtarna, på väg från Fort Henry via Tennesse-, Ohio- och nerför Cumberlandfloden, skulle fälla avgörandet och knäcka fästningen. Efter en marsch genom dy och ösregn grupperade Grant två divisioner väster om fortet, mellan åarna och utanför posteringskedjan, samt två divisioner i öster. Det var februari och kallt och fuktigt; vanligtvis opererade man inte på vintern, man låg i kvarter då, men Grant var ingen traditionell general utan slogs efter eget huvud.

- - -

Den 13 februari anlände kanonbåtarna till Fort Donelsons environger. De drog förvisso igång sin kanonad. Men resultatet blev knapert, fästningen försvarade sig och flottan måste retirera den väg den kommit med många fartyg skadade. Men trots framgången var fästningskommendanten skakad av det hela; han beslöt sig redan nu för att överge fästningen, göra en utbrytning mot Nashville och Johnstons huvudstyrka. Den 15 drevs så de unionella trupperna i söder tillbaka av ett angrepp på fortet; nu hade rebellerna chansen att komma undan, fiendelinjen var desorganiserad – men man hade inte förberett själva uttåget, ransoner hade inte utdelats och arriärgarde hade inte avdelats. Officeren i spetsen för utfallet blev förvirrad och beordrade reträtt, och snart var man tillbaka i fortet.

Grant hade för sin del varit borta när utfallet började, på besök hos kanonbåtschefen; vid återkomsten lär han tappat koncepterna för ett ögonblick men beordrade sedan trupperna i söder att retirera bortom kanonernas räckvidd och förskansa sig, samt sände en kurir till kanonbåtschefen att göra en demonstration mot fästningen. Därefter beordrades en allmän framryckning av alla markrtrupper. Grant hade på känn att fienden var demoraliserad, även om hans egna trupper också var lite skakiga av det oväntade utbrytningsförsöket – så det stod och vägde och den som därnäst tog sig samman och agerade skulle vinna slaget. Grant förstod detta så han piskade sin trupp som fick förnyade krafter; divisionerna i väster var till exempel snabbt igång, de ryckte fram mot fortet. Posteringskedjan genombröts, bataljonsvis närmade man sig fästet under försvararens gevärseld, men man lyckades trots det inta ett hörn av fästningen – en stor framgång. Natten förflöt och man stannade i sina ställningar, övernattade i det fria. I garnisonen hölls samtidigt krigsråd; befälet över fortet bollades successivt över till den yngste generalen, medan de två äldre generalerna flydde i skydd av mörkret med 3 000 man.

Buckner hette den olycklige general som lämnats att kommendera det sjunkande skeppet. Nu började han parlamentera med Grant. Han sa sig vilja höra kapitulationsvillkoren, men Grant sa endast: ”No terms except unconditional surrender can be accepted. I propose to move immediately upon your works. I am, Sir, very respectfully your obedient servant, U. S. Grant, Brigadier General Commanding.” Buckner tyckte detta var oridderligt; han hade väl förväntat sig fritt avtåg med klingande spel på gammalt vis, men detta var ett totalt krig och Grant hade som en av de första insett det. Buckner hade inget val och kapitulerade senare med 12.000 man och 40 pjäser.

Grant gjorde för sin del rätt i att begära underkastelse; som general ute i fält på den här tiden fanns det tendenser att agera på eget bevåg, som Sherman som förhandlade fram någon generös kapitulation 1865 (en som senare fick tas tillbaka eftersom den saknade stöd hos Lincoln). Instinktivt förstod alltså Grant att man var inbegripna i ett totalt krig och här gällde bara kapitulation. Nordsidans hemmaopinion gladde sig för övrigt åt denna seger, det var den första egentliga framgången för de egna vapnen under kriget, och ”U. S.” i Grants namn blev till smeknamnet ”Unconditional Surrender” av fyndiga journalister. I en vidare mening resulterade slaget i att Missouri och Kentucky vanns för unionen och att Tennessee låg öppet för invasion.



3.

Grant befordrades nu till generalmajor och arbetade sig vidare neråt Tennesseefloden. Den 6-7 april 1862 utkämpade han slaget vid Shiloh där han hade fem divisioner om totalt 30.000 man grupperade till försvar, vända österut och med flankerna skyddade av floder. Han väntade på förstärkningar för att kunna anfalla sydstatarna i knutpunkten Corinth, en dagsmarsch därifrån. Dock förekoms han av dem; den tidigare nämnde Johnston anföll överraskande i gryningen den 6 med 40.000 man. Förutom att Grant i sin naivitet inte väntade sig något anfall så torde överraskningen ha hjälpts av att terrängen var skogig; en dylik surpris är svår att tänka sig i slättland. Men bortsett från öken och prärier, det vill säga västern, så är USA rätt skogigt så skogiga slagfält var vanliga i både amerikanska frihets- och inbördeskriget.

Grant togs på sängen och drevs tillbaka, hans läger erövrades och två divisioner revs upp. Ännu på eftermiddagen tycktes de konfedererade ha offensivkraft kvar. Då stupade emellertid Johnston och en general Beauregard tog över. Samtidigt höll Grant stånd och inväntade mörkret. Han hade haft hjälp av en viss William Tecumseh Sherman i att klara denna svåra sits, denne hade sett till så att det inte blivit ett totalt unionellt nederlag.

Nästa dag, med förstärkningar anlända, övergick man till anfall, sydstatarna vek undan och därmed var det över – för någon förföljning vidtog inte, och det gjorde det heller inte så ofta under inbördeskrigsslag. Bara man vunnit lät man fienden löpa, som Meade efter Gettysburg som är det mest fatala exemplet på denna sed. Grants förluster vid Shiloh var 12.000 mot fiendens 9.000, vilket gjorde detta till ett av krigets blodigaste slag i väst. Enligt Fuller hade Grant blivit överraskad av dålig spaning och dålig förskansning samt av att han hade sitt högkarter 10 km bort från sina trupper. Vid detta plats uppehöll han sig också när Johnston anföll. Han sägs också ha blivit förvånad av anfallets själva ursinne, av att syd gick till storms med sådan élan; dittills hade han levat i illusionen att kriget snart skulle vara över, att syd skulle ge upp i skenet av motgångar som Fort Henry och Fort Donelson, men gryningen vid Shilioh dödade alla hans förhoppningar om en snart fred.

- - -

Grant vann slaget vid Shiloh. Men på kort sikt skadades hans rykte av det hela, krafter verkade för att frånta honom befälet. Det sas att han blivit överraskad eftersom han varit berusad, och mycket riktigt fick han avsked. Men Lincoln såg igenom allt snack och behöll ett gott öga till honom. I detta eller något annat sammanhang sa presidenten om Grant: ”I can’t spare this man – he fights.”

Men för ögonblicket tog ÖB:n i väst, Henry Halleck, befälet över fältarmén för att tåga mot Corinth. Han gick metodiskt tillväga och marscherade sakta, oändligt sakta, som en parodi på begreppet ”försiktig general”. Några strider förekom inte och fienden retirerade i god ordning, Halleck skred fram med sina 100 000 man och nådde omsider sitt mål i form av en övergiven stad – och för detta blev han utsedd till något så fint som General-in-Chief, riksarméchef under presidenten, men realiter blev denna befattning mest en titel, en glorifierad skrivbiträdessyssla om man ska vara elak. Halleck var enligt uppgift en medelmåtta, en man utan originalitet, utan krigisk framtoning och allt. Därmed behöll Grant västra Tennessee som militärdistrikt, hans första självständiga armékommando. Några smärre slag utkämpades, det vanns segrar, men det var först på senhösten det drog ihop sig till en avgörande operation, angreppet på Vicksburg vid Mississippifloden.

Vicksburg var rebellernas enda kvarvarande fäste vid denna flod. Om det intogs skulle sydstaterna klyvas itu, kornbodarna Texas och Arkansas skulle avskiljas från konfederationen. Men det var en stor, svårintagen fästning, omöjlig att anfalla från norr som vore den ”logiska” anfallsriktingen. Med en djärv rörelse lämnade Grant då sin bas och lät manskapet leva på det knäckebröd och salta fläsk de kunde bära med sig, och gjorde via korvsjöar en kringgående rörelse för att slutligen dyka upp på fortets östra sida. Det var en bedrift att med 40.000 man operera avskuren från sin bas på detta vis – men syftet, att överraska fienden, uppnåddes. Man approcherade fortet från öster och höll samtidigt en undsättande armé stången. Man kunde så svälta ut fästningen och den 4 juli, nationaldagen 1863, kapitulerade den med 25.000 man och 170 kanoner. Nu var alla tvivel om Grant undanröjda; efter Donelson hade han först fråntagits sitt befäl för en tid, så ock efter Shiloh, men efter Vicksburg tystnade klagosången, Lincoln började i honom se unionens räddare, och i förstone utsågs nu Grant till ÖB i väster med chefsskapet över alla trupper mellan Mississippi och Alleghanybergen.

Samtidigt som Vicksburg angreps hade man stridit i Tennessee. Omsider togs här järnvägsknutpunkten Chattanooga av unionsgeneralen Rosecrans. Efter slaget förföljde han rebellgeneralen Braxton Bragg, han trodde denne var helt utslagen – men Bragg hejdade sig och bjöd Rosecrans spetsen vid Chickamauga, indianska för ”Blodfloden” i september 1863. Rosecrans överraskades men räddades av en viss general Thomas, ”Chickamaugas klippa”. Denne Thomas var för övrigt sydstatare till börden men såg såg förpliktigad att strida på unionens sida; han vände och vred på argumenten vid krigsutbrottet, sa han senare, och kunde endast komma fram till att uppror var fel. Eftersom han var just från södern litade man inte på honom, han fick aldrig något självständigt armékommando – för man trodde väl att han med en egen armé helt sonika skulle förråda sin plikt och gå över till fienden, med trupper och allt. Sådan var tidsandan.



4.

Rosecrans retirerade nu till Chattanooga. Men de som vet, varibland Fuller, säger att han retirerade för långt: han uppgav i rörelsen även det Lookout Mountain som dominerade staden. Med detta utom räckhåll borde hela staden ha uppgivits – för nu låg man där i usla, höstliga ställningar, belägrade av fienden, och Grant kallades till platsen för att rädda situationen. Denne anlände mycket riktigt den 23 oktober – wet, dirty, and well som han skrev till Washington – och såg först till att ordna underhållet åt de tre arméer som låg där i Chattanooga. De höll nämligen på att svälta ihjäl. Efter vidlyftig spaning beslutade sig Grant för en klassisk dubbel omfattning: centerarmén skulle binda fienden i fronten medan flyglarna skulle svänga 90 grader och angripa fiendens flanker. Nu var det så att Bragg höll två kullar på platsen, den framskjutna Lookout Mountain samt Missionary Ridge längre bak, varifrån allt som unionen gjorde kunde iakttas; syd kunde parera varje stöt och reserver kunde skickas till hotade områden. Detta kom också att ske.

Den 23 november avancerade hur som helst Sherman på nordflanken, men när natten kom stannade han. Det var kanske en naturlig tid att söka vila men ibland måste man utnyttja tillfället också. På morgonen den 24 tog för sin del unionsgeneralen ”Fighting Joe” Hooker Lookout Mountain på sydflanken, i vad som kallats the battle above the clouds eftersom toppen av kullen doldes av dimmoln. Den 25 angrep Sherman ånyo mot Braggs nordflank, men Bragg sände dit reserver så anfallet körde fast. Men nu var tanken: om Hooker kunde fortsätta att hugga in på sydflanken skulle Bragg tvingas försvaga centern varmed Thomas kunde angripa denna. I själva verket skedde det omvända: centern angreps varefter Hooker kunde ta flanken.

Samordningen var inte total, Grant visste inte exakt vad som hände. Man hade ju inte radio på den tiden. Och utsända ordonnanser kunde ibland rida fel och bli skjutna. Grant sände i alla fall en order med en sådan kurir till Thomas, med ordern att ta de fientliga skyttevärnen vid Missionary Ridge. När ordern så nådde brigaden ifråga blev det till en allmän signal att rycka fram, man angrep kullen en masse, soldaterna stretade uppför kullen – och rätt vad det var hade man intagit hela höjden! Detta ansågs vara en omöjlig bedrift vid tiden, frontanfall mot befästa ställningar var inget man gärna gav sig in på. Den aktuella brigaden lär till och med ha fått en skrapa efteråt: ingen order hade getts om att höjden skulle tas... Men så klart hade brigaden gjort rätt. Inget slår en taktisk seger. Att i efterhand klaga på att ingen order getts till det hela var ett, så här långt in i kriget, häpnadsväckande fredsmässigt, krigsskoleaktigt drag.

När detta anfall lyckats kunde så Hooker rycka fram mot sydflanken ganska lätt. Bragg måste ge upp sina ställningar och var snart i full reträtt. Grant förföljde honom en bit men slutade med det efter några dagar. Den storstilade dubbla omfattningen hade förvisso misslyckats formellt – det blev ju bara angrepp mot center och sydflank varefter Bragg slank ur fällan – men det oaktat var Chattanooga en stor unionell seger. Grant förlorade bara en tiondel av sina 60.000 man medan Bragg förlorade 8.000 varav 3.000 fångar, detta av totalt 33.000 man. Dessutom förlorade han 40 kanoner vilket inte var lite.

- - -

Denna seger möjliggjorde en fortsatt unionell framryckning mot stydstaternas vitala delar, mot Atlanta i Georgia och därefter mot Savannah-by-the-Sea. Denna stad kallas även Savannah-la-Mar. Gripenberg har skrivit en dikt om den, dock ej om staden per se utan om en sagostad, därtill inspirerad av det romantiskt klingande stadsnamnet. – Därmed skulle ännu en stor bit skäras bort från konfederationen; med Vicksburgs fall föll ju Texas, Louisiana och Arkansas bort, och med den nya operationen skulle Mississippi, Alabama, Florida och halva Georgia slitas loss. Kvar blev då endast Carolinastaterna och Virgina. Förutom erövring av territorium och hemsökelse av hemmafronten, skulle man med denna manöver med en armé opererande i Lees rygg hindra honom från att koncentrera alla sina krafter mot norra Virginia och operationerna där. Grant visste att unionella anfall där uppe i norr var svåra, bland annat med bristen på manöverutrymme, så om fienden hotades i ryggen samtidigt skulle det bli lättare: fienden måste föra tvåfrontskrig, alltid en svår konst, och för sydstaterna med sina knappa resurser en mardröm.

Med detta unionella anfall mot Atlanta osv skulle, långt om länge, en andra front skapas. Syds kärnland skulle hamna i tvåfrontskrig. Dittills hade ju nord inte kunnat kringgå rebellfronten från Washington. Därför dessa fruktlösa slag vid Bull Run, Chancellorsville etc. Med Grants opererande i väst hade man öpnnat upp den operativa låsningen genom att dra ut den unionella högerflygeln, förankra den i Vicksburg och nu, slutligen, föra operationerna mot fiendens rygg. Fuller beskriver övertygande den strategiska vision Grant besatt i detta hänseende. Ingen annan nordgeneral hade det och inte heller syds ÖB Robert E. Lee, annars sedd som ett militärt geni. Men Lees genialitet låg på det taktiskt-operativa planet, inte på det strategiska.



5.

Anfallet mot Atlanta igångsattes av Sherman våren 1864. Denne hade vid det här laget ersatt Grant som ÖB i väster medan Grant sändes till Washington för att bli General-in-Chief över alla nords arméer. Konstigt nog kvarstod den förre G-i-C Halleck som högdjur; ”generalstabschef” blev hans titel även om ingen riktigt visste vad hans befattning var. Det hela var nog en spark uppåt eller åt sidan, ty över Grant hade han inget inflytande; denne Grant var vad Lincoln länge sökt och äntligen hittat, en lojal general som slogs med det han hade och vann segrar. Grant fick fria händer att utforma sin strategi. Han kom därvid fram till att huvudmålet var att krossa Lees armé, The Army Of Northern Virginia; tyngdpunkten i anfallen skulle ligga i öster, i regionen mellan syds huvudstad Richmond och nords huvudstad Washington, även om Sherman samtidigt skulle utöva tryck från väster. Detta var en sant samordnad strategi, en kontinental strategi; dittills hade man som sagt mest famlat i mörkret. Man hade ingen strategi alls, hade bara ”on to Richmond” som paroll och föga mer.

Grant anlände till Washington en dag om våren 1864. Han gjorde föga väsen av sig; när han skulle checka in på sitt hotell i huvudstaden kände portieren inte igen honom. Detta var anmärkningsvärt, detta var trots allt unionens mest berömde general, gamle Unconditional Surrender, segraren vid Vicksburg och Chattanooga. Hans bild torde ha förekommit i pressen, anting som foto eller xylografi. Men detta att portieren inte kände igen honom var inte så konstigt för Grant saknade viss karisma, han väckte ingen affekt hos sina mannar till exempel. En och annan kanske kände igen the Old Man där han passerade i lägret men annars var det knappt någon som märkte honom – och det var framför allt inga hurrarop, sånger och dikter till hans ära som det var kring en annan unionsgeneral, George Brinton McClellan. Denne, som byggt upp nords östarmé, var dock en soldatgeneral av hjärtevärmade slag, han kunde sätta sig ner vid lägerelden och dela en cigarr med den enkle mannen. Grant tycks aldrig ha gjort något dylikt.

Grant kom till Washington. Chocken vid Shiloh 1862 hade sedan länge etsat sig in, det var totalt krig och stora drabbningar att vänta. Kanske hade folk i gemen fattat det också. Det var slut med tron på ett coup de main som skulle göra slut på kriget. Det var även slut med frivilligrekrytering, allmän värnplikt infördes i unionen och detta var synnerligen impopulärt, ja rent absurt för vissa – för om man ju slogs för sin frihet som propagandan sa, varför måste då folk tvingas till det...?

Det förekom rent av upplopp mot värnpliktslagen 1863, ljudliga och kännbara protester mot denna tvångslag, vilket är ett föga känt faktum. Men lagen förblev i kraft, nords armé växte i styrka och på våren 1864 gick Grant till anfall mot Lee från norr medan Sherman närmade sig från söder. Grant hade 120.000 man under sig och trodde att det här skulle bli en snabb affär, avklarad till sommaren, men där bedrog han sig. Terrängen var skogig och hindrande och varje försök att kringgå Lees södra flank hindrades av denne med någon ny manöver. ”Försvar är alltid enklare än anfall” heter det i regelboken och det visades här, ett försvar som hjälptes av bristen på manöverutrymme i Virginias terräng. Grant måste utföra kostsamma frontanfall men han hade förvisso reserver att ta av. En serie slag ägde rum; de kostade mycket blod men var rätt ointressanta i sig, bara trista hamranden som The Wilderness och Spottsylvania i maj. Det sistnämnda blev en seger för nord men en kostsam sådan, en ”ordinär seger” som dock gav Grant nytt hopp för framtiden: ”I am confident the enemy is very shaky.”

- - -

Fler blodiga slag utkämpades. Nord hade så höga förluster som 12.000 vid Cold Harbour. Men inget ramaskri restes i opinionen för det, man var vana vid det här laget. Burnsides lika höga förlustsiffror vid Fredericksburg 1862 hade skett i en annan tid. Cold Harbour var förutom det del i en större strategi än Fredericksburg, det var ett led i planen på att slutligt besegra unionen; en stark vilja låg bakom nords kriginsats denna tid och den viljan hette U. S. Grant. Nu var det ”Battle Hymn Of The Republic” och korståg – och den europeiska opinionen var inte längre för syd, den åsikten hade kommit ur modet efter Gettysburg 1863, Lees sista anfall som slutade med nederlag. Nu var man snarare för det fina nord som stred för slaveriets avskaffande, det som var unionens officiella krigsmål efter Lincolns emancipationsförklaring den 1 januari 1863.

I sina operationer försökte Grant ständigt att kringgå Lees sydflank, allt för att kunna anfalla Richmond och bringa kriget till slut. Men Lee parerade stötarna och frontlinjen drogs ut till en veritabel ”förstavärldskrigsfront”, en långt förskansad belägringslinje löpande från Richmond till staden S:t Petersburg i söder. Här kom nu ett ställningskrig att utkämpas i nio månader. I juli 1864 företog för sin del syd en raid uppför Virginiadalen med mål Washington. Styrkan var på 10.000 man och det var lite nervigt för nord ett tag, men i grunden var det ofarligt. Det var inte samma hot som en liknande raid varit 1862, när Lee sände Stonewall Jackson uppför dalen för att få nord att försvaga McClellans angrepp framför Richmond – vilket förvisso skedde då, styrkor togs från McClellan för att skydda Washington. Visserligen sände Grant nu två armékårer till huvudstadens skydd men det ändrade inget i grundstrategin, han kunde ligga kvar med huvudarmén framför Richmond-S:t Petersburg.

På våren 1865 var Lees armé helt utsvulten. Man tvangs att uppge Richmond som president Davis halsstarrigt velat försvara i det längsta. Lee lösgjorde spillran av sin armé och tågade västerut, i det fåfänga hoppet att förena sig med Joseph Johnston i Nordcarolina, Johnston som för sin del jagades av Sherman som genomtågat de vitala sydstaterna sedan 1864, plundrande där man gick fram. Lees regementen övermannades dock en efter en, han nådde aldrig Johnston, och till sist måste Lee begära stilleståndsförhandlingar med Grant. Dessa ägde rum den 9 april i Appomattox Court House. Därmed var kriget i princip över. Syd kapitulerade på nåd och onåd, men en detalj Grant kunde bjuda på var att officerare fick behålla sina värjor vilket var uppskattat; samma erbjudande fick för övrigt Paulus vid Stalingrad 1943, som lite socker i botten för att få medicinen att gå ner. Grant sa även att soldater som red egna hästar fick behålla dem för att använda dem i jordbruket.

Dessa militära medgivanden var Grant befullmäktigad att göra. Politiskt var dock sydstaternas framtid i händerna på presidenten och kongressen.

Mötet i sig var spektakulärt: Grant kom som vanligt lite okammad, och i smutsig uniform, medan Lee var ståtligheten själv i sin bästa uniform med maggördel av siden. Det var dock ingen glädjens dag för Lee, tvärtom: ”I would rather die a thousand deaths than go see General Grant” lär Lee ha sagt vid tillfället. Men Grant tog hövligt emot honom och började småprata om mexikanska kriget, där båda deltagit. Man talade så länge om detta att Lee till sist fick påminna sin kollega om mötets egentliga syfte...

Efter kriget var Grant först arméchef, sedan blev han presidentkandidat för republikanerna i valet 1868. Hann vann förvisso detta val men som president var han misslyckad; det var korruption bland medarbetarna och Grant verkade handfallen när det gällde att stävja detta. I politiken går det inte bara att ge order, det är en det möjligas konst där olika påtryckningsmedel och manövrer måste till, piska och morot om vartannat. Man kan inte bara kommendera, man måste kunna övertala också. Dock hade Grant en bra utrikesminister i Hamilton Fish, vilket inte var oviktigt eftersom utrikesministern inofficiellt har rollen av premiärminister i USA:s regeringsmodell. Detta var före USA expansiva, imperialistiska fas och utrikesministern hade kanske inte så mycket att göra, men alldeles i sjön satt man inte. Grant satt som president i två perioder, sammanlagt från 1868 till 1876. Han avled 1885.

Grant var förmodligen inbördeskrigets störste general. Han hade blick för strategin, för krigets helhet; han blev vad det led en sann holist i denna fråga, han förenade alla krigets operationer och krigsskådeplatser till ett samlat uttryck. Folk som McClellan och Lee kunde inte förena den västra krigsskådeplatsen med den östra; de såg bara den senare, såg bara axeln Richmond-Washington, hade bara ett tåg mot fiendens huvudstad på hjärnan: detta borde avgöra kriget tänkte de var för sig. Vidare vad gäller Grant så sägs det att han inte var någon stor taktiker som exempelvis Lee eller Jackson, men för en toppgeneral behövs det inte heller, det räcker med att säga åt sina underordnade att vinna slaget, att utarbeta taktiken som leder till seger. Toppgeneralen måste ha strategin i sikte. I slutskedet fanns förresten inget utrymme för taktiskt finlir, den aktuella terrängen i Virginia medgav inte tjusiga manövrer utan storsläggan måste till för att vinna kriget – och den släggan var Grant inte rädd att svinga. Han var en envis f-n, han hade staying power som han visade vid Vicksburg då en sydstatskvinna retade honom och frågade när han väntade sig ta fästningen. ”Det vet jag inte”, sa Grant, ”men jag tänker stanna här i 20 år om så behövs!”

En stor, ovärderlig fördel som Grant hade i sitt generalsskap var att han fick tjäna sig upp. Han kunde i relativt lugn lära sig av felen. Han började som regementschef, fortsatte att leda en brigad och kom sedan upp på toppnivåerna. Folk som Sherman och McClellan slängdes ju in på arménivån direkt. Detta bör man minnas då man eulogiserar Grant.

Relaterat
Robert E. Lee
Custer och slaget vid Little Bighorn
"Eisenhower - Soldier and President" (1991)
Erwin Rommel
"Camouflage" (2011)

måndag 28 januari 2013

Bildreportage: Säbrå kyrka


Detta är Säbrå kyrka. Den ligger i inlandet några kilometer norr om Härnösand. Kyrkan fick sin nuvarande form 1859. Bilderna tog jag i somras.

I Säbrå kyrka dyrkar man Jesus Kristus. Hela planeten är, mer eller mindre, inställd på detta. Jorden har nu uppnått Kristusmedvetande. Ateisterna är i minoritet. Bara 9% av svenska ungdomar är det. Resten tror på "något".

Kristi dåd är centralt för världshistorien. Den som förnekar det är en pajas. Efter döden far ju själen till "himlen" och möter Gud för att rekapitulera det just genomlevda livet. Detta är vedertaget bland dagens esoteriker. Och enligt en viss Rudolf Steiner är det endast tack vare Jesu dåd vi kan göra detta. Att efter döden bege sig till Ljuset och gå igenom sitt liv, kan endast ske tack vare att Kristus levde ett liv på jorden som människa och återuppstod. Före honom begav sig själen till mörker och kaos à la klassisk grekisk syn (q.v Odysseus i dödsriket där han möter Akilles och andra i deras skuggtillvaro). Kristi dåd möjliggjorde att individen efter döden kan bege sig till himlen, rekapitulera sitt liv och vid ny inkarnation ta med sig sina föregående livserfarenheter plus de råd han nyss fått i himlen, till sin nya jordiska existens.

Golgatamysteriet är det som skedde när Jesus korsfästes. De ontologiska förändringar som skedde med världen och omsider med människan efter det att Jesus blivit korsfäst, pinad och dödad och sedan återuppstod - dem kan vi kalla "Golgatamysteriet". Den som vägrar inse dess betydelse kan jag inte ta på allvar.






Kristus som idealmänniskan, vad innebär det? - Kristus är i alla fall enligt Steiner idealet, normen, enheten och botemedlet mot all mänsklig söndring. Varför? Jo, i Kristus "lever det högsta solväsendet vari alla jag finner sin urgrund." Kristus predikar broderskap: i vårt innersta jag är vi alla lika.

Vad kan man då säga om en annan Steineridé, Kristi astralkropp...? - Jo, detta: när Kristi astralkropp upptagit allt som dolts av Lucifer blev han, Kristus, en glorifierad guru. Vi fick därmed anlaget att bli visa så att "den fysiska jordutvecklingen så småningom kan uppnås". Och via Golgatamysteriet (se ovan) gavs vi anlaget att vända en viss Ahrimans onda stämplingar till det goda. Vi fick, med andra ord, efter Golgata förmågan att efter döden gå in i Ljuset, vi är inte längre dömda till Hades' dunkel. Detta dunkel skingrades ju av Kristus, han "satte en gräns för Ahrimans makt". Det blev en renässans för den andlighet som sedan Atlantis' fall varit på nedgång.







Relaterat
Kristus var en soldeva
Dokument: Atlantis
Logoskraft
Enhörningens Tid, del 1
Morgondagens barn

lördag 26 januari 2013

Världen höjdes


Ascension har inträffat. Sägs det. Världen höjdes den 21/12 förra året. Vi lever nu på en högre mental energinivå. Vibrationerna är annorlunda.




Världen är på rätt väg. Jag har sett det i mina drömmar. Jag skrev det här, i inläggets nedre halva. Och det är slutkrigat i världen. Se här. Atomkriget är inställt. Obama är president i USA, inte krigsgalningen Mitt Romney. Det ska vi vara tacksamma för. Men Obama har fortfarande en del att bevisa, jag är ingen religiös Obamait.

Ascension: det märktes kanske inget särskilt den där mångomtalade dagen, 21/12 2012, Mayakalenderns slut, 13 baktun, Zero Time osv. Men visst, det var något i luften. Det är min bedömning, med Gud som vittne: det var NÅGOT som hände då. Innan klockan 12, mitt på dagen, var jag en smula spänd. Men jag la mig ner för att vila middag. Jag kommenderade fram själsligt lugn. Sedan somnade jag.

En timme senare vaknade jag. Nå, hade världen förändrats...? Hade vi höjts till 4d, kanske till 5d:s sublima rike...? Nej. Det hade vi inte. Vi var kvar i tredje densitetens materialism. Jag hade i och för sig inte lovat något i den vägen på denna blogg, så min cred var förmodligen i behåll. Nåväl, det avgör ni läsare: är Svensson trovärdig efter de scenarios han drog upp 2012...?

Förmodligen anser folk att jag ännu är trovärdig. Folk läser ju fortfarande denna blogg med 200-300 besök per dag.

- - -

De som trott att ascension bokstavligt talat skulle höja oss till högre dimensioner, de hade övertolkat det hela. Hit hörde folk som Steve Beckow och David Wilcock. Wilcock hade ju en gång sagt att det enda vi tar med oss bortom ascension är vårt minne. Men, kan jag då säga: här är jag, och jag har både minne och kropp kvar. Wilcock, God bless him, hade fel där. Men de högre källorna för 2012:s innebörd, aktörer som Metatron, hade för sin del inte utlovat något radikalt, dimensionellt skifte detta datum. Så här skrev Metatron i mars 2012 om detta års skeenden:
Most of humanity will look around on December 22nd and say, "Nothing has happened, what was the big deal?". But the enlightened among you will know, that something magnificent has occurred, and that the true beginning of the Ascension has indeed dawned. [Källa]
- - -

De tre dagarna som följde 21/12 var för sin del serena. Men det är de ju alltid denna tid på året...? Nja, jag tror snarare att detta var de i esoteriska källor omtalade "three days of darkness". Tre dagar av andlig kontemplation, med anden i sublim, ordlös kontakt med Gud.

Efter julafton, efter de tre dagarnas stillhet, var det normalare energier. Men på en högre nivå. Halleluja.

Denna höjning blir bestående. Världen kommer att förändras. Disclosure och omdaning av vårt ekonomiska system är på väg. Men om det tar ett år eller tio år kan jag inte svara på. Sant är dock att den gamla tiden, med hyperkrig och andligt slaveri, massmedias hjärntvätt och skuldslaveri i form av fraktionell bankverksamhet - den är på väg ut, eftersom folk i gemen genomskådat bluffen. Det är bluff! Banker skapar pengar ur luft och gör oss till gäldslavar. Krig manipuleras fram för att berika kapitalister.

- - -

Återigen: världen är på väg åt rätt håll. Hyperkrig, krig av typen två stater som anfaller varandra med allt de har, de krigen är passé. De inbördeskrig som finns idag (summa två stycken, Syrien och Kongo) kommer inte att sprida sig till allomfattande kriser, trots att MSM kavlar ut det med sina krigsrubriker och övertolkningar. Gammelmedia tappar läsare, folk söker sanningen på internet. De inskränkningar av internet som diskuterats kommer inte att bli av. "Censur" och "internet" är oförenligt.

Reaktionen försöker så gott den kan. Svenska tv-nyheter av idag liknar till exempel Fox News, PK-versionen. Men det betyder föga. Folk har genomskådat lögnerna och de återvänder inte frivilligt till slaveriet som röstboskap, lättlurade och lättskrämda undersåtar som går med på elitens varje svindel. För har man redan smakat friheten återvänder man inte till det gamla.

Världens befrielse är i harmoni med den andliga höjning vi ser. Radikalism och regimkritik är i linje med esoterism och mental energihöjning. Vi lever i en sammetsdiktatur som sakta håller på att förlora makten. Det är tack vare den andliga renässans som kan sägas vara på väg. Och en yttring av det hela var, möjligen, den ascension som kan sägas ha skett 21/12 2012.

Energierna är annorlunda nu. Krig är omöjligt, sossarnas maktdominans är över, pyramiderna rivs och, den som vill, lyfter sitt huvud fritt. Vill du fortsätta som slav, fine, gör det då. Allt bygger på din fria vilja.




Relaterat
Världen är på rätt väg
Obama är, antagligen, rätt man
På Tempelberget
Solsken över ett kalhygge
Stad vid flod

torsdag 24 januari 2013

"Fototurben serru" - konversation på 50-talet


Denna scen utspelar sig på ett konditori, ett så kallat ”kondis”.

Det var på ett kondis i Sålunda, Sverige, 1958. En azymolkammad ung man i blå cheviotkostym satt soligt leende vid sin kaffe och wienerbröd. Mitt emot honom satt en ung grabb i vadmalsbyxor och stickad pullover. Han drack en Pommac. Han hade hört att den äldre kamraten skulle ta värvning i Flygvapnet så han frågade:

- Jaså, han ska gå in vid flyget? Flyga Draken?

- Bättre opp serru, sa den azymolkammade. A36 serru. Atombomber serru. Fototurben serru. Bomba ryssen serru. Så han glöder, serru. ”Nuke ’em ’til they glow”, serru. ”Then shoot them in the dark”, serru.

- Topp!

- - -

Denna scen reser en del frågor. Som: vad var det ”A36” som flygvapenaspiranten talade om? - Det var ett flygplansprojekt hos Saab, planerat som en atombombsbärare. Det såg enligt skisserna (i alla fall deltavingens form) litegrann ut som det franska Dassault Mirage. Dock skrotades projektet på ritbordet och man beställde fpl 37 istället som blev Viggen, ej fullt atombombsfähig som A36 men lämplig för konventionell attack, jakt och spaning. Det räckte ju eftersom någon svensk atombomb aldrig kom att utvecklas. Avbrytandet av projektet ”svensk atombomb” beslöts, tack och lov, 1960.

Wikipedia har detta om fpl 36. Och här hittar man information om nerlagda Saab-projekt som J19, J23 osv samt fpl 36.

Fler frågor som kan uppstå vid läsandet av ovan givna scen kan vara: vad är "Draken"? - Det var det vassaste plan vi hade i slutet av 50-talet, J35 Draken, konstruerad av Erik Bratt vid Saab i Linköping.

En fråga till som vän av ordning kanske ställer sig: vad är ”fototurben”? – Det är namnet på atombomb i Harry Martinsons sf-epos ”Aniara” (1956).

- - -

En sista fråga som inställer sig, efter läsandet av denna litterära ögonblicksbild, kan vara: vad är azymol, det som den ena av protagonisterna sades ha kammat sig med? - Det var en fet kräm man smetade i håret för att ge det styrsel, ungefär som Brylcreem eller White Horse.

Mer har jag inte att säga om detta. Annat än att det atomkrig som antyds i denna dialog, det kriget är inställt. Se här.

Vad ville jag då, rent generellt, ha sagt med denna text? – Jag ville skildra svensk särart i form av en kondiskonversation. Så här lät det i svenska rum när kärnsvenska svenskar konverserade på ren svenska en gång i tiden.

Relaterat
Kärnvapenkriget är inställt
Jas-köpet
September 2012: på Syrienfronten intet nytt: det gäller ännu 2013 anser jag
The Source Field Investigations
Saab Kliszow
Jesus Christ Superstar: musikalen
Ingemar Thuresson: en rote J35 Draken över svenska fjällvärlden

tisdag 22 januari 2013

Jag har gjort allt jag velat


Jag har gjort allt jag velat.

Jag har haft sex med en vacker kvinna. Jag har skrivit "Camouflage" och andra storverk. Jag har sett Stora Lulevatten i soluppgångens sken. Så vad finns det kvar att göra? Allt tenderar att bli "more of the same".

- - -

Häromdagen stod jag på Coop Forum. Jag stod, närmare bestämt, vid fruktdisken och plockade på mig bananer. 1,5 kg, fördelat på två påsar. Och jag tänkte: kriget är över. Det hotande världskrig som jag såg för, säg, några år sedan, ja, som jag även skrev om här på bloggen ännu 2011 - det blir inte av. Det är slutkrigat i världen. Bananbåtar kan tryggt åka från Afrika och hit. Det blir inga avspärrningar, inga embargon, inga ransoneringar - och definitivt inget hett krig, inga operativa anfall med 10 brigader mot det ena eller andra landet.

Det är slutkrigat. USA:s armé är för liten. Den har skurits ner. Tacka Obama för det. Och ryssen kan inte angripa oss. Wilderängs "Vintermörker" (Massolit förlag 2010) är en barnsaga för kalla krigsnostalgiker. Ryssen ockuperar Gotland...? Glöm det. Vad som återstår är s.k "frekvenskrig": propagandakrig och massmedial hjärntvätt. Och, för en stormakt, hotande drag som upprustning (à la Ryssland), diplomatiska påtryckningar mm. Men hett krig? - Glöm det.

- - -

Läst just nu: "Why We Fight" av Guillaume Faye (orig 2001, Arktos 2010). Drastisk, välskrivande fransman med Spengler och Nietzsche som stilideal, dock med fler neologismer än dessa. Faye hittar på nya begrepp som oikofobi, devrilisering osv som nog är användbara, men han brer på för tjockt i sina strategiska visioner. Krig med MENA, strid mot USA, neopagansk allians med Ryssland... yech. Han har heller inte fattat att det är slutkrigat. Frekvenskrig är modellen. Men visst, som försvar i frekvenskriget är hans bok OK. Vi måste förvisso bekämpa den lobotomerade massinvandringsregimen. Faye ger de metapolitiska instrumenten härför: han ger oss språket och termerna.

Mer som jag läst är Claes Wahlöö och Göran Larssons "Slaget vid Lund" (Historiska Media 1998). På 120 sidor beskriver man detta slag ingående. Det är bra gjort. Och inte i samma tegelstens-ambition som Peter Englund. Jag menar, kudos till honom för att han skapade den moderna genren med slagfältsmonografier, men jag tål inte hans tillgjorda stil. Wahlöö-Larssons bok är fullt läslig, eftersom den är skriven på normal svenska, inte på något 25-öres "lundensiskt silverlatin" à la Englund.

Jag har även läst lite i Bhagavad-Gîtâ på sistone. En rad som pashya etân samavetân kurûn iti är verkligen grandios, trots att den bara betyder "se hur alla kuruer samlats". Men det är de enkla raderna man minns. "Det sköna trivs i många former men allra bäst i det enkla."

Relaterat
Det blir inget krig mot Iran
USA:s strategiska reträtt
Faye: Archeofuturism
Visdom i Bhagavad-Gîtâ
En Härnösandsförfattare
Målning: Robert Svensson

måndag 21 januari 2013

En dag i maj


Låt mig berätta om en dag i maj förra året.

Det var en fin dag. Ja det var den: solen sken från en klarblå himmel. Gräsmattorna låg gröna och frodiga på Hospitalsgatan. Fåglar kvittrade, en melodiradio hördes från ett köksfönster och i bakgrunden hördes bruset från Storgatan.

Allt var frid och ro. Det var söndag och jag var ledig från mitt arbete som restaurangbiträde. Jag befann mig på garageuppfarten. Jag satt på en tom, uppochnervänd läskedrycksback, blå till färgen, med påskriften "Kopparbergs". Jag satt där med min cykel framför mig och höll på att tvätta den. Jag hade gått över den med tvättvatten och svamp och spolat av den. Nu skulle jag bara torka den.

När jag var färdig beundrade jag resultatet. Så skönt att få bort all vårens lera och smuts, tänkte jag. Nu är min damcykel av märket Mirage som ny. Nu kunde jag åka och handla på Coop i ett värdigt ekipage, en blank, svart, skimrande 27-tummare med cykelkorg och lät påstigbar ram - damcykel, remember.

Jag reste mig från backen jag suttit på. Innan jag hann vända sig för att plocka upp den och städa undan, fick jag syn på något på himlen. Det flög från söder, kom över kammen på Vårdkasberget och flög in över stan. Jag såg direkt vad det var: en JAS 39 Gripen. Jag såg dess vassa pilform, jag såg solen blänka i glashuven - och jag såg kronmärket på flygkroppen, de tre kronor som Magnus Eriksson en gång gjorde till Sveriges statsvapen.

Tre kronor betydde dessförinnan "heliga tre konungar". Det är de, enligt traditionen, tre kungar som uppvaktade det nyfödda Jesusbarnet: Caspar, Melchior och Balthazar. Kung Magnus ville antagligen med denna symbol beteckna sitt välde över Sverige, Skåne och Norge. Hur som helst är detta den vedertagna symbolen för Sverige i lilla riksvapnet. Och i nationalitetssymbolen på Flygvapnets farkoster.

Det är gammalt och nytt i skön förening: arkaiska kungasymboler, bliven symbol för kungariket Sverige, än idag visad på planet Gripen som kan flyga i dubbla ljudhastigheten. Gripen försvarar Sverige - ett land med flera tusen års vedertagen historia, ett land i det karga nord där tro, trygghet och tradition för evigt ska råda - om jag får råda. Och det ska jag. Vill du inte ha tro, trygghet och tradition inom ramen för det sedvanliga Sverige, var vänlig lämna bloggen omedelbart.

För detta är vad jag skriver om. Sveriges historia omhuldas på denna blogg liksom traditionalism, heroism och sedvanerätt. Och arkeofuturism: Gripenplanet med tre kronor på, det är arkeofuturism i ett nötskal. Gammalt och nytt: gammal symbol för helga tre konungar och det sedvanliga Sverige, en symbol applicerad på ett nytt plan byggt med spetsteknik, på färd över ett nutida Sverige. Halleluja.

Relaterat
När Magnus Eriksson styrde Sverige
Min svenska historia
Traditionalism
Heroism
Arkeofuturism

fredag 18 januari 2013

Stålmannen blir bloggare


Härmed en nyhet från de tecknade seriernas värld. Daily Mail

Vi vet alla att Stålmannen, Clark Kent, är reporter i det civila. Tills nyligen har han jobbat som journalist på en tidning. Men i senaste numret av "Superman" säger han upp sig för att istället bli bloggare och medborgarjournalist.

Ett minnesvärt replikskifte är detta. Kent spyr galla över tidningsvärldens uselhet och får svar av sin chef Perry White:
Kent: Why am I the only one who sounds like an ink-stained wretch who thinks news should be about, I don’t know, news?!

White: Go easy on us mortals, Clark. Times are changing and print is a dying medium.
Som ni ser, detta är fiktion, men jag tycker det säger mycket. Journalisten är inte hjälte längre, bloggare ska man vara. Amen to that...!

Relaterat
Hendrix: Axis Bold As Love (1968)
Melina Starr, 35, kriminalinspektör (del 1)
Analog Science Fiction/Science Fact
Clarke: Möte med Rama (1973)
Lafferty, Raphael Aloysius
Illustration från "Superman: The Animated Series"

fredag 11 januari 2013

Recension: "Magersfontein, O Magersfontein" (Leroux 1974)


Etienne Leroux var en vit sydafrikan (1922-1989). Här recenseras hans roman "Magersfontein, O Magersfontein!" från 1974. Boken utgavs av Augusti förlag 2007, översatt från afrikaans av Urban Lindström. Du kan köpa den på Bokbörsen.

Humor och ironi, klacksparkar och fintar, hintar och poängplock: detta får man sig till livs i denna roman. Kanske är det lite väl mycket i början. Kanske är man inte så road av alla flaggor som signalerar skämt och skoj och raljans.

Men nog är man varnad. Titeln är rätt kongenial: "Magersfontein, O Magersfontein!" Inte är det någon tragedi som heter så. Nej, det är en komedi. Men med allvarliga undertoner.

Ett filmteam ska återskapa ett slag från Boerkriget, Magersfontein 1899, då några engelska (skotska) elitregementen red till sin död i boernas gevärseld. Projektet går på lite lösa boliner, de inblandade är seriösa så det räcker men allting tycks slira av vägen vid minsta störning. Men ingen märker det, alla bara kör på. Interfolierat med berättelsen om detta team, detta moderna filmteam och dess personager, kommer så hårda fakta om slaget. Leroux kan sin historia.

Skildringen av slaget portioneras ut än i tal som hålls av projektets ledare, lord Sudden och lord Seldom, än av en pompös manusförfattare som vill göra det hela till ett odödligt epos, än av Leroux själv som "allvetande berättare". Man får veta att kullen Magersfontein var 60 meter hög, att den engelska styrkan var bortåt 3.000 man och den boerska kanske 500, och man får veta det mesta om den engelske general som ledde anfallet, general Wauchope.

Man får veta allt som är värt att veta om detta slag, utkämpat som ett slags förelöpare till första världskriget: gevärselden skördar, traditionell heroism och stormanlopp är ute. Adjö kavalleri, pomp och ståt. Leroux hade kunnat skriva en "Poltava" om det hela, med "essäartad inlevelse" och tillgjord berättarstil, men nu har han gjort en tajt roman av det istället. Filmteamets göranden speglar det historiska förloppet ganska osökt.

Man får sig också glimtar från det 70-talets Sydafrika det hela utspelas i. Leroux kommer bland annat med nålstick åt myndighetspersoner och polis. Denna soffhörnssatir reta en som är mätt på liberal heroism. Men i den tidens Sydafrika fick man stå sitt kast för satiren - och Leroux betalade priset för sina åsikter, romanen förbjöds av apartheidregimen.

Boken kom 1974 men känns "60-tal" så att säga, lite Norman Spinrad och Joseph Heller och Lars Gustafsson. Lätt handlag och raljans men också allvar. Leroux låter något språkrör säga att satir är det enda sättet att berätta en sån här story. Tja, det var väl nytt då, det var postmodern jouissance efter modernismens gravallvar och stora romaner.

Så att: på sina premisser fungerar romanen bra. Den är tajt, den kan vara rolig. Och bland lite dunkel; man fattar inte alltid poängerna. Men det visar på sätt och vis att Leroux siktar lite högre än låg satir, det finns ett slags immanent allvar. Trots att det hela utvecklas i absurd riktning mot slutet (spoilervarning): totalt kaos, översvämning och exit upp i det blå.

Leroux har många bollar i luften: han ironiserar, han skildrar historien, han kommer med visdomsord och han slår in en del öppna dörrar (poliser är löjliga, new age är bara larv). Han kan även skildra naturen ganska osökt:
Det börjar skymma mycket hastigt - det slags engelsk twilight som lord Sudden är van vid. Vid den västra horisonten spelar den afrikanska solen sitt vulkaniska spel med damm och moln och förvandlar synranden till ett mäktigt ljusrött skådespel. Det kommer snart att plötsligt mörkna, men det kan inte förväntas av lord Sudden att han känner till de blixtsnabba växlingar som är karakteristiska för Afrika. [s 34]

- - -

Lord Seldom tittar på Magersfontein i fjärran. Den skeppsliknande raden av kullar tronar över fälten och mot den nedgående solen övergår de plötsligt i blått och kommer några ögonblick senare att försvinna. Det är typiskt för Sydafrika. [s 37]
Kort sagt så rör sig denna roman på flera plan samtidigt. Den visar på romanens särart, på vad man kan förmedla med fiktionsprosa utan att det blir över sig ansträngt. Vissa glipor syns i bygget. Men på det hela får man säga att detta är en trevlig bekantskap, en annorlunda roman. På de 260 sidorna bjuds man på en och annan tankeställare, en och annan kontemplation, dold bakom klacksparkar, fotparader och slapstick.

Relaterat
Ballard: Solens rike (1984)
Borges: Ficciones (1945)
Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner (1798)
Ernst Jünger: "På marmorklipporna"
Ballard: Miracles of Life: Shanghai to Shepperton (2008)

lördag 5 januari 2013

Recension: "Black Jack - The Life and Times of John J. Pershing" (Vandiver 1977)


Jag ska här titta närmare på en bok av Frank E. Vandiver. Den heter ”Black Jack – The Life and Times of John J. Pershing”. Den gavs ut på Texas A&M University Press 1977. Den är bra: research, narrativ, slutsatser, allt är inom ramarna. Om vi ser till stilen så är den OK, ja kanske även god. Kanske är den vagt retoriska ”college essay”-prosa som Vandiver nyttjar höjden av god stil. Kanske är den lätt irriterande. Nåväl, den gör sitt jobb, den är inte självmedvetet litterär eller överlastad. Låt mig bara säga att man kan skriva mer jordnära och få jobbet gjort ändå. Se bara på A. J. P. Taylor. Han skriver stilmedvetet men enkelt vill jag hävda.

Det finns mycket att säga om Vandivers stil och egenheter. Men jag säger inget mer. Jag övergår till att se på narrativet. Vandivers bok berättar en del intressant om USA i första världskriget.

Så här var det: våren 1917 beslöt sig USA:s president, Woodrow Wilson, för att förklara Tyskland krig. Tyskland hade nämligen startat oinskränkt ubåtskrig. Då riskerade även amerikanska fraktfartyg att sänkas. USA gick därmed med i första världskriget på den så kallade ententens sida, England, Frankrike, Italien och Ryssland. Dessa stred mot centralmakterna som var Tyskland och Österrike. Det var första världskriget man dragits in i, det var införande av allmän värnplikt och det var ”Uncle Sam wants you for U. S. Army”, och chef för The American Expeditionary Force blev den John Joseph Pershing som Vandivers bok handlar om. Pershing levde 1860-1948.

Man skrev alltså 1917. Vid denna tid hade Pershing nyligen chefat över en viss straffexpedition till Mexico. Han presenterades för regeringen som en av flera kandidater för Europa-missionen. Men när de såg honom bestämde de sig direkt; lång och reslig, välvårdad och en soldat ut i fingerspetsarna. Han hade alltså lett en smärre armé i fält i jakten på Pancho Villa, gott så. Men hur skulle han klara att leda en fullskalig armé i strid mot en välbefäst, välutrustad motståndare som Kaiserns Tyskland? Pershing hade ett digert arbete att skapa en amerikansk armé som dög att sättas in i detta totala krig. Mer om de tekniska och taktiska detaljerna senare.

När USA väl förklarat Tyskland krig bad Frankrike och England att de skulle skicka över trupp så fort som möjligt. Även en liten kontingent skulle göra mycket för moralen sa man, den skulle ha en symboliskt viktig roll. De allierade hade nämligen förlorat uppåt en miljon man bara under det senaste årets strider. Och mycket riktigt jublade man åt de amerikanska soldater som strax marcherade nerför Champs Elysées aux chapeaux de cow-boy, i cowboyhattar vilket var deras field hat med anor från inbördeskriget. I övrigt hade de amerikanska soldaterna khakifärgade uniformer och hjälmar av engelsk typ.

Jämte den vitskäggige Onkel Sam på affischen blev Pershing symbolen för American Expeditionary Force, AEF. Nu började han en ihärdig kampanj för att hålla samman sin styrka, en poltisk ambition att ha den samlad under amerikanskt kommando vilket kanske var naturligt i sammanhanget. Haig och Foch ville nämligen ha reserver sända hit och dit, de ville ha hål pluggade och de amerikanska trupperna verkade bra för detta. Men Persong vägrade. Men när så tyskarna lanserade sina blixtoffensiver på våren 1918 gav han med sig, tout ce que nous avons est à vous sa han för han kunde minsann franska. Amerikanska divisioner och brigader sattes under allierat befäl till höger och vänster, nu gällde det livet. När så den tyska stormvågen dämts upp i augusti kunde amerikanerna få en egen frontsektor, Meuse-Argonne i mitten av västfronten. Där kunde man senare anfalla som förenad, amerikansk armé och som sådan stred man ända tills det kriget slutade i november. Då bad Tyskland om vapenstillestånd.

Den amerikanska insatsen i första världskriget var både strategiskt och symboliskt viktig. Fransmän och britter var slutkörda 1917 och behövde nytt blod. Sedan kan man tvista exakt hur mycket amerikanarna bidrog med i antal män och kanoner och så vidare, och man kan framhålla att merparten av deras utrustning var fransk eller engelsk; den egenproducerade materielen hade inte hunnit komma ut på förband vid tiden för frontinsatsen. Men amerikanarnas insats var på sätt och vis avgörande, den var tungan på vågen. Den återgav andan till de utmattade engelsmännen och fransmännen. Den gjorde stor marginalnytta.

Pershing oroade sig under uppbyggnadsfasen för om hans styrka skulle hålla måttet. Skulle hans befäl och manskap, vana vid att jaga indianer och mexikanska banditer, klara det totala krigets krav...? Och hur skulle alla nyrekryterade färskingar klara det, alla värnpliktiga man skulle kalla in; med sin reguljära armé kunde man endast ställa upp fyra divisioner som inte förslog långt mot tysken, här behövdes på sikt uppåt 100 divisioner och för det införde man värnplikt. Det krig man skulle utkämpa skilde sig rejält från de krig amerikanen nyligen upplevt, kraven var ofantligt mycket högre. Ett exempel på den naiva anda som rådde var när Theodore Roosevelt, gamle presidenten som varit kavallerist i kriget på Kuba, erbjöd sig att sätta upp ett frivilligregemente. President Wilson tackade nej och det gjorde han rätt i, här fanns inte plats för glada amatörer. Armén man sände över måste vara en professionell styrka, den skulle strida i en miljö som krävde disciplin för att inte skingras av första bästa granatsalva.

Vilket för oss in på första världskrigets taktik. Som visades av amerikanska inbördeskriget så hade försvaret stärkts gentemot anfallet. De långräckviddiga gevären hade gjort det svårare att anfalla än mot ett försvar av musköter. Nu hade försvaret ökat än mer i styrka med bakladdningsgevär och kulsprutor, de förra med cirka 1000 m skottvidd, samt med metoden att föra fram reserver till hotade avsnitt med hjälp av järnväg. Samtidigt hade artilleriet utvecklats; låt gå för att även en anfallande kunde nyttja dess nya bakladdade, långskjutande pjäser, men i rådande läge med föga manöverutrymme tenderade ansamlingen av pjäser att gynna försvaret. Vad gäller pjäser med kortare skottvidd så hade dessa svårt att gruppera på slagfältet eftersom kanonbetjäningen lätt blev mål för försvararens finkalibriga eld (skottvidd 1000 m, se ovan).

Detta med manöverutrymme kan behöva preciseras. Västfronten som det gällde bestod i och för sig av öppen terräng, väl lämpad för rörliga operationer, men med fyra nationers arméer (USA, England, Frankrike, Tyskland) inklämda på detta avsnitt blev det trångt om det strategiska utrymmet. Det taktiska manöverutrymmet, terrängsituation på varje enskilt slagfält, minskades av att artillerielden slog sönder landskapet och förvandlade det mesta till gyttja. Det bör dock tilläggas att artilleri, rätt insatt, var viktigt för operationerna; även om försvararen exempelvis kunde ta skydd under stormelden så hindrade arrielden även att han tillfördes reserver.

Vad gäller reserver kunde de som sagt föras fram per järnväg. Vid Marne 1914 använde man taxibilar för detta och senare blev lastbilar vanliga, som vid Verdun. Allt detta var exempel på mekanisering av försvaret, och med stridsvagnen blev även anfallet mekaniserat. Stridsvagnens avgörande betydelse kom emellertid först i andra världskriget.

Efter kriget blev Pershing generalstabschef (Army Chief of Staff, landets högste militär) i Washington. En stridsfråga blev nu den allmänna värnplikten; Wilson hade infört den i samband med krigsutbrottet och Pershing ville nu behålla den, en sedvanlig reaktion hos envar byråkrat – minskad organisation säger man alltid nej till. Pershing fick så klart ge med sig i frågan, kongressen beslöt en återgång till en yrkesarmé som den man haft före kriget. Manskap och befäl skulle vara stamanställda, numerären blev åter 100.000 man och nationalgardet blev en reserv till detta. Vad gäller officerskadern kan nämnas att folk som George Marshall och George Patton återfick sina förkrigsgrader i och med arméns reducering. I deras generation var det endast MacArthur som redan nu tog sig upp på, och höll sig kvar på, generalsnivån. Alla tre deltog ju i första världskriget på västfronten.

Sedan Pershing lämnat arméchefsskapet befordrades han till en ny grad, speciellt inrättad för honom: General of the Army, femstjärning general motsvarande fältmarskalk. Han pensionerades och levde ända till 1948 och kunde alltså beskåda andra världskriget från ringside. Under första världskriget i Frankrike blev han vän med Frankrikes marskalk Pétain, mannen som återställde franska arméns anda efter Verdun. Pétain blev efter 1940 som alla vet ledare för Frankrikes kollaboratörsregim under nazisterna.

Detta noterade inte Pershing så noga för i hans ögon var Pétain alltid Pétain, Frankrikes räddare. En viss Charles de Gaulle ville inte ha något med Pétain att göra. Denne de Gaulle var på besök i USA 1944 för att uppamma stöd för sina Fria Franska styrkor. När han vid ett tillfälle träffade Pershing sa denne troskyldigt:

- Hur mår Pétain?

Relaterat
Ernst Jünger i första världskriget
Robert E. Lee
Norman Schwarzkopf är död
Colin Powell
Patton

torsdag 3 januari 2013

Radiovalkyrian


En gång i tiden mötte man något som hette science fiction. Och det var i form av amerikansk sf, en amerikansk variant av denna fantastiska berättelse. Jänkarna skrev effektivt, idérikt och strömlinjeformat men det språkliga kom ofta i andra hand.

Då var det intressant att möta äldre, europeisk sf, som Verne och Wells och inte minst Eugen Samjatin. Hans ”Vi” från 1921 var allt annat lika väldigt språkligt avancerad, nästan teknoromantisk med ting som Ackumulatortornet, Musikfabriken, raketen Integral av brons och glas och inte minst Radiovalkyrian, en kvinnlig signalist på ett rymdskepp.

Så här ter sig denna kvinna, när berättarjaget gör en provtur med raketen Integral och letar efter henne:
– Var är hon? – Hon? Där borta. I radiohytten. – Jag begav mig dit. Det var tre personer där inne, alla med hörhjälmar. De såg ut som om de hade haft vingar på huvudet. Hon verkade huvudet högre än vanligt, bevingad, glänsande, svävande fram likt en forntida valkyria, och det var som om hon fyllt rummet med en lätt frisk doft av ozon.
Vid läsandet av ”Vi” slogs man av denna känsla för emblematik, för rika former och slående skapelser man inte alltid fann i nyare amerikansk sf. Den var för sin del lite bildfattig, skildrade ”pratande gubbar i ett rum” (q.v Asimov, Heinlein). Men mer av denna europeiska sf-värld, denna egensinniga, slående, formrika teknikvärld tycker man sig finna hos Ernst Jünger. Han inte bara skrev science fiction ("Heliopolis", "Gläserne Bienen"), han drömde det också: maskiner, flygplan, allt med framtidskänsla virvlar runt i hans drömmar. Som i krigsdagbokens 9 november 1942:
I morse drömmar om flygangrepp i framtiden. En maskinkonstruktion, som var lika stor som Eiffeltornet, flög över ett samhälle under häftig beskjutning. Vid sidan av den flög en skapelse som liknade en radiomast och var försedd med en plattform där det stod en observatör iförd en lång rock. Han gjorde då och då några anteckningar som han kastade ned i rökpatroner.
Det är som hämtat ur Samjatin, det är europeisk sf med surrealistiska drag. Och mer flyg finner vi hos Jünger 3 juli 1939:
I drömmen såg jag en division stridsflygplan ovanför ett dött landskap, av vilka ett brinnande störtade till marken vid den tredje salvan från ett luftvärnsbatteri. Skådespelet ägde rum i en totalt mekaniserad värld; jag betraktade det hela med ondskefull tillfredsställelse. Intrycket var djupare och mer genomträngande än under världskriget eftersom proceduren hade blivit rationellare. Ingenting var episodiskt – flygmaskinerna rörde sig som elektriskt uppladdade föremål över en värld som också den stod under högspänning. Det var fullträffen som åstadkom den dödliga kontakten.
Detta kanske kan ses profetiskt, som en föraning av bombkriget över Tyskland som observeras längre fram i dagboken. Ändå är denna dröm är mer än så; den fungerar som den sf-dikt den är, den föreställer framför allt sig själv, är en fulländad vision på sina egna villkor.

På ett mer medvetet plan nyttjar Jünger sf-metaforer också. Som när han 17/4 1943 säger: ”Yrkesval: jag skulle vilja vara stjärnfarare.” Det är mycket effektivt just där, bara en rad mitt uppe bland längre anteckningar om diktatur, huvudvärk och elände. En lysande stjärna i mörkret. Voilà metaforens makt.

Man kan även ta 28 maj 1944 när han angående Bibellektyr och tal om kristendomen säger sig alltid ha en kritisk ådra, förståndet måste alltid lysa igenom, svärmisk tro är honom fjärran. Hans relativa brist på religiös hängivenhet, ”bhakti” som hindun säger, kärlekstro, till skillnad från det mer ”jnâna”-präglade, kunskaps- och meditationsinriktade credo han kan sägas ha haft, uttrycker han så här med en sf-metafor:
Målet kan bara ligga framför oss. Det skiljer mig från romantikerna och kastar ljus över mina färder genom de övre och undre världarna: I mitt rymdskepp [min kursiv], med vilket jag dyker, flyter, flyger, med vilket jag susar genom krigiska världar och drömriken, medför jag alltid en utrustning som formgivits av vetenskapen.
Det skulle handla om sf-drömmar, spekulativa flygresor, och ännu en finner vi i dagboken för den 14 mars 1944:
I natt drömmar om världar som gjort ytterligare framsteg i nuvarande riktning: jag stod vid skrivbordet i ett jättelikt flygplan och iakttog piloten som startade maskinen vid ett annat bord. Han var förströdd och några gånger nära att snudda vid de bergskammar vi flög över, och endast mitt fullkomliga jämnmod, då jag talade med och betraktade honom, förhindrade en katastrof.
Jünger nämner hur han före kriget hade ”en vision av en brinnande värld” (27 november 1943). Och sedan kom krigets flygdrömmar enligt ovan – och allt verkar ha haft ett djupare budskap, något profetiskt att säga om samtiden och inte bara framtiden. För dessa drömscener är inte bara djärva bilder, originella skeenden, surrealism och prosadikter à la fantastique – för under tiden hade flygmaskinerna vaknat till liv, liksom frambesvurna av drömmaren, och börjat hemsöka hans vakentillvaro.

De fantastiska flygdrömmarna går med andra ord över i verkliga visioner, syner i vardagen av bombkriget – och det samma dag som det dröms, nämligen efter drömmen om en konstruktion stor som Eiffeltornet ovan. Jünger har alltså drömt denna sf-syn, men direkt efter heter det i inlägget:
I kväll besök av grannarna, men just som konversationen skulle sätta igång började sirenerna tjuta i Hannover. Samling i rummet på undervåningen, med ytterkläder och kappsäckar liksom i en hytt på ett fartyg i sjönöd. Beteendet under dessa flyganfall har förändrats; det avspeglar det faktum att katastrofen kommit avsevärt närmare. -- Genom fönstret såg jag de röda och färgskiftande projektilerna som sköts upp mot molntäcket, likaså det flammande skenet från nedskjutningarna och den glödande rodnaden från bränderna i staden. Vid några tillfällen skakade huset i sina grundvalar trots att bomberna föll långt härifrån. Barnens närvaro ger det hela en snävare, mer beklämmande prägel.
Sf-visionären har drömt så intensivt att drömmen blivit verklighet... Dock gör han inte den reflektionen själv, o nej, då skulle han väl förlora fotfästet; han säger sig då och då vara rädd för detta, att låta drömmen inkräkta på vardagen, som när han i "På Marmorklipporna" ogillar den drömska stämning som vidlåder en viss vandring i Överjägmästarens skog. Hur mycket än Jünger talar om drömlandskap och drömmens kraft, så är han ingen oreserverad hyllare av drömvärldens gåvor.

Nyss citerades ett bombanfall 1942. Då var det ännu rätt beskedliga saker, de allierade hade ännu bara tvåmotoriga bombare som Wellington och Hampden. Nästa år började emellertid de fyrmotoriga planen komma (Lancaster, Halifax, Boeing B-17) och då gick kriget in i en ny fas, det var ren förintelse från luften, luftslag av en helt ny dimension. Det var, kan man säga, sf i verkligheten på ett obehagligt vis. I Kirchhorst, 7 april 1944, ser till exempel Jünger med sonen Alexander hur en B-17 (gissar jag, det är under dagen och dagräder gjordes bara av amerikanerna) skjuts ner av luftvärn:
Maskinen förlorade höjd och gjorde en sväng ovanför oss, medan tre fallskärmar lösgjorde sig från den. Nu, när den var utan pilot, beskrev den en stor spiral samtidigt som den hastigt blev allt större. Vi trodde att maskinen skulle störta i närheten av vårt hus, men den gled bort mot Lohneskogen där det omedelbart efter dess försvinnande vällde upp ett mörkt, kopparfärgat eldhav som snart övergick i en rökridå. Vem har väl i denna stilla by någonsin haft en tanke på sådana skådespel? -- Efter den berömda tomheten på slagfältet träder vi in på en krigsskådeplats med händelser som är synliga vida omkring. Således deltar ofta hundratusenden, ja miljoner som åskådare i de stora luftslagen.
Den 26 november samma år ser han nya bombräder, nya jätteformationer i skyn, nya nerskjutningar: luften är full av fragment och splitter. Han reflekterar över visionens art, hur den ”skakar om förnuftet” – alltså har något overkligt över sig, är som en film eller en dröm om ni frågar mig. ”Vad är dröm och verklighet, säg mig den som egentligen vet” som Dag Vag sjöng.

Jüngers skildringar av bombkrigets fasor, själva effekterna med bombade människor har återgetts på annan plats. Men liksom när det gällde nazitortyrens värld var som mest effektivt då det skildrades indirekt, liksom från sidan, så är det kusligaste bombkrigsinlägget detta, när han sitter i huset och lyssnar på radio. Det är en natträd och familjen är i skyddsrummet, och vad honom själv beträffar...
... så går jag in allt emellanåt för att se efter att allt är i sin ordning. Det är då sällsamt att iaktta hur de demoniska krafterna tär på husets genius, i synnerhet på dess stabilitet. Jag har en känsla av att bana mig väg genom hytterna på ett fartyg, framför allt när jag snuddar med blicken vid radions lysande skala som förutom det glödande skenet från kaminerna är det enda ljus som syns i de rigoröst mörklagda rummen. En hallåkvinnas könlösa röst meddelar flygeskadrarnas rörelser fram till det ögonblick då de ”flyger in över staden och bombning är omedelbart förestående”. (Kirchhorst, 4 november 1944)
Så där har vi henne, den fulländade Radiovalkyrian som Samjatin såg i en vision: kylig och korrekt, läsandes kainitiska upplysningar för den lyssnande menigheten, utstrålande ”en lätt frisk doft av ozon”...

Relaterat
Jünger: Krigsdagboken
På Marmorklipporna
"Gläserne Bienen"
Heliopolis
R. A. Heinlein
Bild: Antonio Sant'Elia

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)