Alf Åberg sa en gång att U. S. Grants memoarer var oläsliga. Grant skrev ju bara om de krigsoperationer han lett. Men Åberg hade fel. Grants memorarer är, sett på sina premisser, klara och koncisa. Åberg tycks ha menat att endast böcker som pjunkar och redogör för själslig vånda är värda något. Med andra ord, en typisk salongsattityd i degenerationens tidevarv = allt ska "psykologiseras". Grants memoarer var både läsvärda och stabsmässigt klara. En som såg det var engelsmannen J. F. C. Fuller som skrev en hel monografi om de slag Grant deltog i, om de legendariska inbördeskrigsdrabbningar han ledde. Här skildrar jag Grants bana utifrån en läsning av Fullers bok. Jag har även fått vissa upplysningar från Frans G. Bengtssons Grant-essä, tryckt i "Silversköldarna" (1931). -- Edit 2018: med lite redigering, översättning mm. så har denna text nu blivit kapitel i en bok. Mer här.
1.
När Ulysses Grant var åtta år skickade fadern honom att köpa en häst av en herr Ralston. Denne hade satt priset till 25 dollar, men Jesse Grant tyckte att djuret inte var värt mer än 20 dollar. Fadern, Jesse Grant, instruerade därför sin son son att bara erbjuda denna summa. Och om inte det gick skulle sonen ge 22 ½, och om inte det gick ge 25. Så unge Grant gick till Ralston och sa:
- Pappa säger att jag kan ge dig 20 spänn för hästen, men om du inte tar det kan jag ge dig 22 ½, och om du inte tar det kan jag ge dig 25...
Ulysses Grant föddes 1822 i Ohio som son till garvaren Jesse Grant. Fadern ville att sonen skulle bli garvare som han. Ulysses vägrade dock. Då lät Jesse sända sonen till West Point. Här skrevs han in som Ulysses Simpson Grant. Mellannamnet var moderns familjenamn; egentligen hette han Hiram Ulysses Grant, men detta ”Hiram” föll bort i processen. Grant vantrivdes på krigsskolan och sa senare att dagen då han lämnade den var den lyckligaste i hans liv. Han utmärkte sig endast i ridning; betygen i övrigt var mediokra och därför hänvisades han till infanteriet. Här förde han en undanskymd tillvaro vid det 4:e regementet. Sedan kallades han ut i det mexikanska kriget 1846-48 där han blev en djärv ordonnans och kvartermästare. När han träffade Lee vid kapitulationen 1865 sa sig denne minnas denne ordonnans, vilket Grant ska ha noterat med viss stolthet.
Grants karriär fram till inbördeskriget var slingrig. På sin höjd blev han kapten. Omsider tvingades han ta avsked på grynd av dryckenskap; han hörde till den människotyp som blir berusad av minsta droppe alkohol. Så han fick försörja sig och sin familj på jordbruk som hans svärfar, en sydstatare vid namn Dent, ordnat. Men det gick inte särdeles lysande. Strax före kriget var Grant bokhållare i det garveri som hans far och bröder ägde, beläget i en ort vid namn Galena, Illinois.
- - -
Det var en dag på vårvintern 1861. Grant som väl såg ut som en luffare då och även senare hade en lätt okammad framtoning, satt på en tom låda framför bröderna Grants läderaffär. Vid denna tid hade vissa sydstater secederat. Patriotismen svallade hög här i nord till försvar för unionen. En handelsman i Galena hade satt upp ett frivilligkompani, och denna dag exercerade han detta på bygatan framför Grants affär. Men handelsmannen gav ett felaktigt kommando och leden klövs på ett tokigt sätt. Då fick chefen syn på Grant som satt där och slöade i solskenet, Grant som han visste hade varit kapten i den reguljära armén. På stående fot bad han honom ta befälet över kompaniet; han gav honom sitt svärd, och när Grant omgjordade sig med detta och skyldrade det framför kompaniet var han som förvandlad – för här, säger ett vittne, såg man en man som kunde sina saker, när det gällde exercis och därmed anknytande ting.
Med tiden tog Grant värvning i den frivilligarmé som sattes upp till unionens försvar. Den reguljära armén fortsatte ju med sina ordinarie uppgifter som att vakta gränserna och patrullera västerns vidder. Grant fick vad det led befälet över Illinois’ 21:a infanteriregemente, en orgerlig skara vars tidigare chef mest höll tal och hade för vana att ta med sig sina vaktposter på krogen på kvällarna. När Grant föreställdes sin nya trupp bad man honom hålla ett tal, men Grant sa bara: Go to your quarters! Det var det i sammanhanget allra bästa, mest lämpliga att säga.
Regementet disciplinerades och sattes på krigsfot. Så skickades man till norra Missouri, en stat som ännu vacklade mellan nord- och sydlägret. En expedition skulle företas mot en fientlig styrka under en överste Harris; Grant var själv överste vid det här laget, men ju mer han närmade sig Harris’ förmodade gruppering desto mer önskade han att han endast varit major och sluppit hela ansvaret. När han kom till platsen visade det sig emellertid att Harris retirerat; denne hade också varit rädd... Detta, säger Grant, var en viktig lärdom. Krigsoperationer är som en duell, vad man själv gör har betydelse för helheten. Vad man själv gör, och vad man själv tror, tycker och tänker, har betydelse. Man måste projicera sin vilja på skeendet. Positivt attityd, gilla läget – det kan föra en långt, kan ta en ur upplevt omöjliga lägen.
Efter denna episod blev Grant brigadgeneral. Med tiden blev han chef för samtliga trupper i södra Illinois och sydöstra Missouri, med huvudkvarter i Cairo nära Ohios och Mississippis sammanflöde. Den viktiga punkten Paducah, vid Tennesseeflodens utflöde i Ohio, besattes av Grant och därefter, i november 1861, opererade han mot Belmont en bit nerströms på Mississippi. Grants män hade framgång mot generalen Polk där vid Belmont – men endast till en början, för det hela slutade med att man drevs tillbaka till de båtar man kommit med. Det blev en snöplig reträtt.
Nästa stora händelse i Grants karriär var operationerna mot Fort Henry och Fort Donelson. Det var ju så att två bifloder till Ohiofloden var Tennessee- och Cumberlandfloderna, som rann ut i Ohio från söder. I sina nedre lopp löpte de parallellt på kort avstånd från varandra; den senare var segelbar till Nashville i Kentucky, den förra en bra bit ner i Alabama – bra vägar in i rebellområdet. General Polk hade insett detta och uppfört befästningar vid vardera floden, på ett ställe där avståndet vattendragen emellan endast var 20 km. Grant ville nu anfalla dessa, först Fort Henry och därefter Fort Donelson, vilket han sent omsider fick; kanonbåtar skulle sändas nerför Tennesseefloden medan Grant själv anföll Fort Henry landvägen med 15.000 man under sig. Fort Henry låg på Tennesseeflodens östra strand, en stor försvarsinrättning med fyra hektars yta; det täcktes på västsidan av floden av en halvfärdig utpost, och på sin egen strand av höglänt terräng samt 17 kanoner. Natten mellan den 5 och 6 februari 1862 intogs den halvfärdiga utposten, Fort Heiman kallad; den var obesatt. Nästa dag klockan 11 skulle Fort Henry intas och garnisonen fångas så att den inte kunde förstärka Fort Donelson, nästa mål.
2.
Grant såg till att kanonbåtarna med sina 50 pjäser började beskjuta fortet. De avancerade inpå 300 m från verken varmed fortets egna kanoner tystades. Befälhavaren i fortet såg att det hela gick dåligt för honom så han beordrade evakuering till Fort Donelson, vilket lyckades till stor del. Själv stannade han kvar och kapitulerade klockan 2 på eftermiddagen.
Här gick det lätt: kanonbåtarna betvingade fästningen och Grant behövde inte sätta in de marktrupper han hade med sig. I nästa operation gick det emellertid inte lika lätt. Det gällde Fort Donelson, som alltså låg 20 km öster om Henry på Cumberlandflodens västra sida; det var tio gånger så stort som Henry och var beläget på en 30 m höjd. Dessutom skyddades det av bastioner (kanonställningar) samt två smärre vattendrag, Hickman Creek i norr och Indian Creek i söder, vilka båda rann ut i Cumberlandfloden. I väster och söder skyddades det av en posteringskedja med gevärsgropar, och inne i fortet fanns flera pjäser med skottfält såväl mot floden som mot terrängen i övrigt.
Sydstatarna hade förutom denna fästning en armé i regionen, ledd av texanen Albert Sidney Johnston. Enligt Fuller kunde han ha begett sig med sin armé till fortets närhet för att utgöra en rörlig reserv, vilket skulle ha avskräckt Grant från att överhuvud anfalla. Han kunde också helt sonika ha anfallit Grant. Istället valde Johnston att förstärka fästningens garnison. Man gissar att Johnston var chockerad av Fort Henrys fall; kanonbåtarna verkade vara ett sådant första klassens hot att normala regler för strid inte gällde. Nu hade han gjort en halvmesyr, avdelat hälften av sin armé att bemanna Donelson, i hopp om att garnisonen skulle hålla ut så länge som möjligt och därefter kunna slå sig ut, medan den resterande hälften behölls att vegetera i Nashville med honom själv. Han handlade stick i stäv med det gamla visdomsordet: Håll hårt i en stark reserv! Plottra inte! Slå!
Grants idé var för sin del att tåga mot Donelson så fort som möjligt, oavsett oddsen. Bättre att anfalla med 15.000 man nu istället för med 50.000 om en månad, var tanken, alltså en variant på det napoleonska vitesse, vitesse, de l’activité. Fästningen skulle inneslutas från landsidan medan de kära kanonbåtarna, på väg från Fort Henry via Tennesse-, Ohio- och nerför Cumberlandfloden, skulle fälla avgörandet och knäcka fästningen. Efter en marsch genom dy och ösregn grupperade Grant två divisioner väster om fortet, mellan åarna och utanför posteringskedjan, samt två divisioner i öster. Det var februari och kallt och fuktigt; vanligtvis opererade man inte på vintern, man låg i kvarter då, men Grant var ingen traditionell general utan slogs efter eget huvud.
- - -
Den 13 februari anlände kanonbåtarna till Fort Donelsons environger. De drog förvisso igång sin kanonad. Men resultatet blev knapert, fästningen försvarade sig och flottan måste retirera den väg den kommit med många fartyg skadade. Men trots framgången var fästningskommendanten skakad av det hela; han beslöt sig redan nu för att överge fästningen, göra en utbrytning mot Nashville och Johnstons huvudstyrka. Den 15 drevs så de unionella trupperna i söder tillbaka av ett angrepp på fortet; nu hade rebellerna chansen att komma undan, fiendelinjen var desorganiserad – men man hade inte förberett själva uttåget, ransoner hade inte utdelats och arriärgarde hade inte avdelats. Officeren i spetsen för utfallet blev förvirrad och beordrade reträtt, och snart var man tillbaka i fortet.
Grant hade för sin del varit borta när utfallet började, på besök hos kanonbåtschefen; vid återkomsten lär han tappat koncepterna för ett ögonblick men beordrade sedan trupperna i söder att retirera bortom kanonernas räckvidd och förskansa sig, samt sände en kurir till kanonbåtschefen att göra en demonstration mot fästningen. Därefter beordrades en allmän framryckning av alla markrtrupper. Grant hade på känn att fienden var demoraliserad, även om hans egna trupper också var lite skakiga av det oväntade utbrytningsförsöket – så det stod och vägde och den som därnäst tog sig samman och agerade skulle vinna slaget. Grant förstod detta så han piskade sin trupp som fick förnyade krafter; divisionerna i väster var till exempel snabbt igång, de ryckte fram mot fortet. Posteringskedjan genombröts, bataljonsvis närmade man sig fästet under försvararens gevärseld, men man lyckades trots det inta ett hörn av fästningen – en stor framgång. Natten förflöt och man stannade i sina ställningar, övernattade i det fria. I garnisonen hölls samtidigt krigsråd; befälet över fortet bollades successivt över till den yngste generalen, medan de två äldre generalerna flydde i skydd av mörkret med 3 000 man.
Buckner hette den olycklige general som lämnats att kommendera det sjunkande skeppet. Nu började han parlamentera med Grant. Han sa sig vilja höra kapitulationsvillkoren, men Grant sa endast: ”No terms except unconditional surrender can be accepted. I propose to move immediately upon your works. I am, Sir, very respectfully your obedient servant, U. S. Grant, Brigadier General Commanding.” Buckner tyckte detta var oridderligt; han hade väl förväntat sig fritt avtåg med klingande spel på gammalt vis, men detta var ett totalt krig och Grant hade som en av de första insett det. Buckner hade inget val och kapitulerade senare med 12.000 man och 40 pjäser.
Grant gjorde för sin del rätt i att begära underkastelse; som general ute i fält på den här tiden fanns det tendenser att agera på eget bevåg, som Sherman som förhandlade fram någon generös kapitulation 1865 (en som senare fick tas tillbaka eftersom den saknade stöd hos Lincoln). Instinktivt förstod alltså Grant att man var inbegripna i ett totalt krig och här gällde bara kapitulation. Nordsidans hemmaopinion gladde sig för övrigt åt denna seger, det var den första egentliga framgången för de egna vapnen under kriget, och ”U. S.” i Grants namn blev till smeknamnet ”Unconditional Surrender” av fyndiga journalister. I en vidare mening resulterade slaget i att Missouri och Kentucky vanns för unionen och att Tennessee låg öppet för invasion.
3.
Grant befordrades nu till generalmajor och arbetade sig vidare neråt Tennesseefloden. Den 6-7 april 1862 utkämpade han slaget vid Shiloh där han hade fem divisioner om totalt 30.000 man grupperade till försvar, vända österut och med flankerna skyddade av floder. Han väntade på förstärkningar för att kunna anfalla sydstatarna i knutpunkten Corinth, en dagsmarsch därifrån. Dock förekoms han av dem; den tidigare nämnde Johnston anföll överraskande i gryningen den 6 med 40.000 man. Förutom att Grant i sin naivitet inte väntade sig något anfall så torde överraskningen ha hjälpts av att terrängen var skogig; en dylik surpris är svår att tänka sig i slättland. Men bortsett från öken och prärier, det vill säga västern, så är USA rätt skogigt så skogiga slagfält var vanliga i både amerikanska frihets- och inbördeskriget.
Grant togs på sängen och drevs tillbaka, hans läger erövrades och två divisioner revs upp. Ännu på eftermiddagen tycktes de konfedererade ha offensivkraft kvar. Då stupade emellertid Johnston och en general Beauregard tog över. Samtidigt höll Grant stånd och inväntade mörkret. Han hade haft hjälp av en viss William Tecumseh Sherman i att klara denna svåra sits, denne hade sett till så att det inte blivit ett totalt unionellt nederlag.
Nästa dag, med förstärkningar anlända, övergick man till anfall, sydstatarna vek undan och därmed var det över – för någon förföljning vidtog inte, och det gjorde det heller inte så ofta under inbördeskrigsslag. Bara man vunnit lät man fienden löpa, som Meade efter Gettysburg som är det mest fatala exemplet på denna sed. Grants förluster vid Shiloh var 12.000 mot fiendens 9.000, vilket gjorde detta till ett av krigets blodigaste slag i väst. Enligt Fuller hade Grant blivit överraskad av dålig spaning och dålig förskansning samt av att han hade sitt högkarter 10 km bort från sina trupper. Vid detta plats uppehöll han sig också när Johnston anföll. Han sägs också ha blivit förvånad av anfallets själva ursinne, av att syd gick till storms med sådan élan; dittills hade han levat i illusionen att kriget snart skulle vara över, att syd skulle ge upp i skenet av motgångar som Fort Henry och Fort Donelson, men gryningen vid Shilioh dödade alla hans förhoppningar om en snart fred.
- - -
Grant vann slaget vid Shiloh. Men på kort sikt skadades hans rykte av det hela, krafter verkade för att frånta honom befälet. Det sas att han blivit överraskad eftersom han varit berusad, och mycket riktigt fick han avsked. Men Lincoln såg igenom allt snack och behöll ett gott öga till honom. I detta eller något annat sammanhang sa presidenten om Grant: ”I can’t spare this man – he fights.”
Men för ögonblicket tog ÖB:n i väst, Henry Halleck, befälet över fältarmén för att tåga mot Corinth. Han gick metodiskt tillväga och marscherade sakta, oändligt sakta, som en parodi på begreppet ”försiktig general”. Några strider förekom inte och fienden retirerade i god ordning, Halleck skred fram med sina 100 000 man och nådde omsider sitt mål i form av en övergiven stad – och för detta blev han utsedd till något så fint som General-in-Chief, riksarméchef under presidenten, men realiter blev denna befattning mest en titel, en glorifierad skrivbiträdessyssla om man ska vara elak. Halleck var enligt uppgift en medelmåtta, en man utan originalitet, utan krigisk framtoning och allt. Därmed behöll Grant västra Tennessee som militärdistrikt, hans första självständiga armékommando. Några smärre slag utkämpades, det vanns segrar, men det var först på senhösten det drog ihop sig till en avgörande operation, angreppet på Vicksburg vid Mississippifloden.
Vicksburg var rebellernas enda kvarvarande fäste vid denna flod. Om det intogs skulle sydstaterna klyvas itu, kornbodarna Texas och Arkansas skulle avskiljas från konfederationen. Men det var en stor, svårintagen fästning, omöjlig att anfalla från norr som vore den ”logiska” anfallsriktingen. Med en djärv rörelse lämnade Grant då sin bas och lät manskapet leva på det knäckebröd och salta fläsk de kunde bära med sig, och gjorde via korvsjöar en kringgående rörelse för att slutligen dyka upp på fortets östra sida. Det var en bedrift att med 40.000 man operera avskuren från sin bas på detta vis – men syftet, att överraska fienden, uppnåddes. Man approcherade fortet från öster och höll samtidigt en undsättande armé stången. Man kunde så svälta ut fästningen och den 4 juli, nationaldagen 1863, kapitulerade den med 25.000 man och 170 kanoner. Nu var alla tvivel om Grant undanröjda; efter Donelson hade han först fråntagits sitt befäl för en tid, så ock efter Shiloh, men efter Vicksburg tystnade klagosången, Lincoln började i honom se unionens räddare, och i förstone utsågs nu Grant till ÖB i väster med chefsskapet över alla trupper mellan Mississippi och Alleghanybergen.
Samtidigt som Vicksburg angreps hade man stridit i Tennessee. Omsider togs här järnvägsknutpunkten Chattanooga av unionsgeneralen Rosecrans. Efter slaget förföljde han rebellgeneralen Braxton Bragg, han trodde denne var helt utslagen – men Bragg hejdade sig och bjöd Rosecrans spetsen vid Chickamauga, indianska för ”Blodfloden” i september 1863. Rosecrans överraskades men räddades av en viss general Thomas, ”Chickamaugas klippa”. Denne Thomas var för övrigt sydstatare till börden men såg såg förpliktigad att strida på unionens sida; han vände och vred på argumenten vid krigsutbrottet, sa han senare, och kunde endast komma fram till att uppror var fel. Eftersom han var just från södern litade man inte på honom, han fick aldrig något självständigt armékommando – för man trodde väl att han med en egen armé helt sonika skulle förråda sin plikt och gå över till fienden, med trupper och allt. Sådan var tidsandan.
4.
Rosecrans retirerade nu till Chattanooga. Men de som vet, varibland Fuller, säger att han retirerade för långt: han uppgav i rörelsen även det Lookout Mountain som dominerade staden. Med detta utom räckhåll borde hela staden ha uppgivits – för nu låg man där i usla, höstliga ställningar, belägrade av fienden, och Grant kallades till platsen för att rädda situationen. Denne anlände mycket riktigt den 23 oktober – wet, dirty, and well som han skrev till Washington – och såg först till att ordna underhållet åt de tre arméer som låg där i Chattanooga. De höll nämligen på att svälta ihjäl. Efter vidlyftig spaning beslutade sig Grant för en klassisk dubbel omfattning: centerarmén skulle binda fienden i fronten medan flyglarna skulle svänga 90 grader och angripa fiendens flanker. Nu var det så att Bragg höll två kullar på platsen, den framskjutna Lookout Mountain samt Missionary Ridge längre bak, varifrån allt som unionen gjorde kunde iakttas; syd kunde parera varje stöt och reserver kunde skickas till hotade områden. Detta kom också att ske.
Den 23 november avancerade hur som helst Sherman på nordflanken, men när natten kom stannade han. Det var kanske en naturlig tid att söka vila men ibland måste man utnyttja tillfället också. På morgonen den 24 tog för sin del unionsgeneralen ”Fighting Joe” Hooker Lookout Mountain på sydflanken, i vad som kallats the battle above the clouds eftersom toppen av kullen doldes av dimmoln. Den 25 angrep Sherman ånyo mot Braggs nordflank, men Bragg sände dit reserver så anfallet körde fast. Men nu var tanken: om Hooker kunde fortsätta att hugga in på sydflanken skulle Bragg tvingas försvaga centern varmed Thomas kunde angripa denna. I själva verket skedde det omvända: centern angreps varefter Hooker kunde ta flanken.
Samordningen var inte total, Grant visste inte exakt vad som hände. Man hade ju inte radio på den tiden. Och utsända ordonnanser kunde ibland rida fel och bli skjutna. Grant sände i alla fall en order med en sådan kurir till Thomas, med ordern att ta de fientliga skyttevärnen vid Missionary Ridge. När ordern så nådde brigaden ifråga blev det till en allmän signal att rycka fram, man angrep kullen en masse, soldaterna stretade uppför kullen – och rätt vad det var hade man intagit hela höjden! Detta ansågs vara en omöjlig bedrift vid tiden, frontanfall mot befästa ställningar var inget man gärna gav sig in på. Den aktuella brigaden lär till och med ha fått en skrapa efteråt: ingen order hade getts om att höjden skulle tas... Men så klart hade brigaden gjort rätt. Inget slår en taktisk seger. Att i efterhand klaga på att ingen order getts till det hela var ett, så här långt in i kriget, häpnadsväckande fredsmässigt, krigsskoleaktigt drag.
När detta anfall lyckats kunde så Hooker rycka fram mot sydflanken ganska lätt. Bragg måste ge upp sina ställningar och var snart i full reträtt. Grant förföljde honom en bit men slutade med det efter några dagar. Den storstilade dubbla omfattningen hade förvisso misslyckats formellt – det blev ju bara angrepp mot center och sydflank varefter Bragg slank ur fällan – men det oaktat var Chattanooga en stor unionell seger. Grant förlorade bara en tiondel av sina 60.000 man medan Bragg förlorade 8.000 varav 3.000 fångar, detta av totalt 33.000 man. Dessutom förlorade han 40 kanoner vilket inte var lite.
- - -
Denna seger möjliggjorde en fortsatt unionell framryckning mot stydstaternas vitala delar, mot Atlanta i Georgia och därefter mot Savannah-by-the-Sea. Denna stad kallas även Savannah-la-Mar. Gripenberg har skrivit en dikt om den, dock ej om staden per se utan om en sagostad, därtill inspirerad av det romantiskt klingande stadsnamnet. – Därmed skulle ännu en stor bit skäras bort från konfederationen; med Vicksburgs fall föll ju Texas, Louisiana och Arkansas bort, och med den nya operationen skulle Mississippi, Alabama, Florida och halva Georgia slitas loss. Kvar blev då endast Carolinastaterna och Virgina. Förutom erövring av territorium och hemsökelse av hemmafronten, skulle man med denna manöver med en armé opererande i Lees rygg hindra honom från att koncentrera alla sina krafter mot norra Virginia och operationerna där. Grant visste att unionella anfall där uppe i norr var svåra, bland annat med bristen på manöverutrymme, så om fienden hotades i ryggen samtidigt skulle det bli lättare: fienden måste föra tvåfrontskrig, alltid en svår konst, och för sydstaterna med sina knappa resurser en mardröm.
Med detta unionella anfall mot Atlanta osv skulle, långt om länge, en andra front skapas. Syds kärnland skulle hamna i tvåfrontskrig. Dittills hade ju nord inte kunnat kringgå rebellfronten från Washington. Därför dessa fruktlösa slag vid Bull Run, Chancellorsville etc. Med Grants opererande i väst hade man öpnnat upp den operativa låsningen genom att dra ut den unionella högerflygeln, förankra den i Vicksburg och nu, slutligen, föra operationerna mot fiendens rygg. Fuller beskriver övertygande den strategiska vision Grant besatt i detta hänseende. Ingen annan nordgeneral hade det och inte heller syds ÖB Robert E. Lee, annars sedd som ett militärt geni. Men Lees genialitet låg på det taktiskt-operativa planet, inte på det strategiska.
5.
Anfallet mot Atlanta igångsattes av Sherman våren 1864. Denne hade vid det här laget ersatt Grant som ÖB i väster medan Grant sändes till Washington för att bli General-in-Chief över alla nords arméer. Konstigt nog kvarstod den förre G-i-C Halleck som högdjur; ”generalstabschef” blev hans titel även om ingen riktigt visste vad hans befattning var. Det hela var nog en spark uppåt eller åt sidan, ty över Grant hade han inget inflytande; denne Grant var vad Lincoln länge sökt och äntligen hittat, en lojal general som slogs med det han hade och vann segrar. Grant fick fria händer att utforma sin strategi. Han kom därvid fram till att huvudmålet var att krossa Lees armé, The Army Of Northern Virginia; tyngdpunkten i anfallen skulle ligga i öster, i regionen mellan syds huvudstad Richmond och nords huvudstad Washington, även om Sherman samtidigt skulle utöva tryck från väster. Detta var en sant samordnad strategi, en kontinental strategi; dittills hade man som sagt mest famlat i mörkret. Man hade ingen strategi alls, hade bara ”on to Richmond” som paroll och föga mer.
Grant anlände till Washington en dag om våren 1864. Han gjorde föga väsen av sig; när han skulle checka in på sitt hotell i huvudstaden kände portieren inte igen honom. Detta var anmärkningsvärt, detta var trots allt unionens mest berömde general, gamle Unconditional Surrender, segraren vid Vicksburg och Chattanooga. Hans bild torde ha förekommit i pressen, anting som foto eller xylografi. Men detta att portieren inte kände igen honom var inte så konstigt för Grant saknade viss karisma, han väckte ingen affekt hos sina mannar till exempel. En och annan kanske kände igen the Old Man där han passerade i lägret men annars var det knappt någon som märkte honom – och det var framför allt inga hurrarop, sånger och dikter till hans ära som det var kring en annan unionsgeneral, George Brinton McClellan. Denne, som byggt upp nords östarmé, var dock en soldatgeneral av hjärtevärmade slag, han kunde sätta sig ner vid lägerelden och dela en cigarr med den enkle mannen. Grant tycks aldrig ha gjort något dylikt.
Grant kom till Washington. Chocken vid Shiloh 1862 hade sedan länge etsat sig in, det var totalt krig och stora drabbningar att vänta. Kanske hade folk i gemen fattat det också. Det var slut med tron på ett coup de main som skulle göra slut på kriget. Det var även slut med frivilligrekrytering, allmän värnplikt infördes i unionen och detta var synnerligen impopulärt, ja rent absurt för vissa – för om man ju slogs för sin frihet som propagandan sa, varför måste då folk tvingas till det...?
Det förekom rent av upplopp mot värnpliktslagen 1863, ljudliga och kännbara protester mot denna tvångslag, vilket är ett föga känt faktum. Men lagen förblev i kraft, nords armé växte i styrka och på våren 1864 gick Grant till anfall mot Lee från norr medan Sherman närmade sig från söder. Grant hade 120.000 man under sig och trodde att det här skulle bli en snabb affär, avklarad till sommaren, men där bedrog han sig. Terrängen var skogig och hindrande och varje försök att kringgå Lees södra flank hindrades av denne med någon ny manöver. ”Försvar är alltid enklare än anfall” heter det i regelboken och det visades här, ett försvar som hjälptes av bristen på manöverutrymme i Virginias terräng. Grant måste utföra kostsamma frontanfall men han hade förvisso reserver att ta av. En serie slag ägde rum; de kostade mycket blod men var rätt ointressanta i sig, bara trista hamranden som The Wilderness och Spottsylvania i maj. Det sistnämnda blev en seger för nord men en kostsam sådan, en ”ordinär seger” som dock gav Grant nytt hopp för framtiden: ”I am confident the enemy is very shaky.”
- - -
Fler blodiga slag utkämpades. Nord hade så höga förluster som 12.000 vid Cold Harbour. Men inget ramaskri restes i opinionen för det, man var vana vid det här laget. Burnsides lika höga förlustsiffror vid Fredericksburg 1862 hade skett i en annan tid. Cold Harbour var förutom det del i en större strategi än Fredericksburg, det var ett led i planen på att slutligt besegra unionen; en stark vilja låg bakom nords kriginsats denna tid och den viljan hette U. S. Grant. Nu var det ”Battle Hymn Of The Republic” och korståg – och den europeiska opinionen var inte längre för syd, den åsikten hade kommit ur modet efter Gettysburg 1863, Lees sista anfall som slutade med nederlag. Nu var man snarare för det fina nord som stred för slaveriets avskaffande, det som var unionens officiella krigsmål efter Lincolns emancipationsförklaring den 1 januari 1863.
I sina operationer försökte Grant ständigt att kringgå Lees sydflank, allt för att kunna anfalla Richmond och bringa kriget till slut. Men Lee parerade stötarna och frontlinjen drogs ut till en veritabel ”förstavärldskrigsfront”, en långt förskansad belägringslinje löpande från Richmond till staden S:t Petersburg i söder. Här kom nu ett ställningskrig att utkämpas i nio månader. I juli 1864 företog för sin del syd en raid uppför Virginiadalen med mål Washington. Styrkan var på 10.000 man och det var lite nervigt för nord ett tag, men i grunden var det ofarligt. Det var inte samma hot som en liknande raid varit 1862, när Lee sände Stonewall Jackson uppför dalen för att få nord att försvaga McClellans angrepp framför Richmond – vilket förvisso skedde då, styrkor togs från McClellan för att skydda Washington. Visserligen sände Grant nu två armékårer till huvudstadens skydd men det ändrade inget i grundstrategin, han kunde ligga kvar med huvudarmén framför Richmond-S:t Petersburg.
På våren 1865 var Lees armé helt utsvulten. Man tvangs att uppge Richmond som president Davis halsstarrigt velat försvara i det längsta. Lee lösgjorde spillran av sin armé och tågade västerut, i det fåfänga hoppet att förena sig med Joseph Johnston i Nordcarolina, Johnston som för sin del jagades av Sherman som genomtågat de vitala sydstaterna sedan 1864, plundrande där man gick fram. Lees regementen övermannades dock en efter en, han nådde aldrig Johnston, och till sist måste Lee begära stilleståndsförhandlingar med Grant. Dessa ägde rum den 9 april i Appomattox Court House. Därmed var kriget i princip över. Syd kapitulerade på nåd och onåd, men en detalj Grant kunde bjuda på var att officerare fick behålla sina värjor vilket var uppskattat; samma erbjudande fick för övrigt Paulus vid Stalingrad 1943, som lite socker i botten för att få medicinen att gå ner. Grant sa även att soldater som red egna hästar fick behålla dem för att använda dem i jordbruket.
Dessa militära medgivanden var Grant befullmäktigad att göra. Politiskt var dock sydstaternas framtid i händerna på presidenten och kongressen.
Mötet i sig var spektakulärt: Grant kom som vanligt lite okammad, och i smutsig uniform, medan Lee var ståtligheten själv i sin bästa uniform med maggördel av siden. Det var dock ingen glädjens dag för Lee, tvärtom: ”I would rather die a thousand deaths than go see General Grant” lär Lee ha sagt vid tillfället. Men Grant tog hövligt emot honom och började småprata om mexikanska kriget, där båda deltagit. Man talade så länge om detta att Lee till sist fick påminna sin kollega om mötets egentliga syfte...
Efter kriget var Grant först arméchef, sedan blev han presidentkandidat för republikanerna i valet 1868. Hann vann förvisso detta val men som president var han misslyckad; det var korruption bland medarbetarna och Grant verkade handfallen när det gällde att stävja detta. I politiken går det inte bara att ge order, det är en det möjligas konst där olika påtryckningsmedel och manövrer måste till, piska och morot om vartannat. Man kan inte bara kommendera, man måste kunna övertala också. Dock hade Grant en bra utrikesminister i Hamilton Fish, vilket inte var oviktigt eftersom utrikesministern inofficiellt har rollen av premiärminister i USA:s regeringsmodell. Detta var före USA expansiva, imperialistiska fas och utrikesministern hade kanske inte så mycket att göra, men alldeles i sjön satt man inte. Grant satt som president i två perioder, sammanlagt från 1868 till 1876. Han avled 1885.
Grant var förmodligen inbördeskrigets störste general. Han hade blick för strategin, för krigets helhet; han blev vad det led en sann holist i denna fråga, han förenade alla krigets operationer och krigsskådeplatser till ett samlat uttryck. Folk som McClellan och Lee kunde inte förena den västra krigsskådeplatsen med den östra; de såg bara den senare, såg bara axeln Richmond-Washington, hade bara ett tåg mot fiendens huvudstad på hjärnan: detta borde avgöra kriget tänkte de var för sig. Vidare vad gäller Grant så sägs det att han inte var någon stor taktiker som exempelvis Lee eller Jackson, men för en toppgeneral behövs det inte heller, det räcker med att säga åt sina underordnade att vinna slaget, att utarbeta taktiken som leder till seger. Toppgeneralen måste ha strategin i sikte. I slutskedet fanns förresten inget utrymme för taktiskt finlir, den aktuella terrängen i Virginia medgav inte tjusiga manövrer utan storsläggan måste till för att vinna kriget – och den släggan var Grant inte rädd att svinga. Han var en envis f-n, han hade staying power som han visade vid Vicksburg då en sydstatskvinna retade honom och frågade när han väntade sig ta fästningen. ”Det vet jag inte”, sa Grant, ”men jag tänker stanna här i 20 år om så behövs!”
En stor, ovärderlig fördel som Grant hade i sitt generalsskap var att han fick tjäna sig upp. Han kunde i relativt lugn lära sig av felen. Han började som regementschef, fortsatte att leda en brigad och kom sedan upp på toppnivåerna. Folk som Sherman och McClellan slängdes ju in på arménivån direkt. Detta bör man minnas då man eulogiserar Grant.
Relaterat
Commanders -- bok om amerikanska generaler
"Eisenhower -- Soldier and President" (1991)
Actionism -- presentation på svenska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar