onsdag 26 mars 2014

Det blir inget storkrig i Ukraina, kriget där stod för 70 år sedan

Nyss tycktes alla övertygade om att det skulle bli storkrig. Alla mediaröster, från MSM till internethögern, sprang runt som drogade möss och skrek "krig! krig! det blir krig!" Och kriget, det skulle stå i Ukraina sa man. Massiva pansarslag mellan Nato och Ryssland hotade vilken dag som helst. Men det blev inget av det. Och sedan jag skrev i NyT att det inte blir storkrig har man slutat basunera ut sina vansinnesteorier.




Inte så att min artikel påverkade läget så elementärt. Men nu har media -- all media, både MSM och alternativa källor -- tydligen lagt ner krigssnacket. Summa summarum, det blir inte storkrig, det finns inte på kartan, tidsandan är emot det. Den som säger emot saknar koll. Varken i Ukraina eller på andra platser (som Syrien) blir det idag något officiellt förklarat, storskaligt "hett" krig. Mer här.

Men ni som drömmer om krig i Ukraina, om pansarstrider och rasslande ksp:ar över stäppen, ni kan ju läsa om hur det var där för 70 år sedan. Då krigade man i Ukraina. Och det har jag skrivit om. I denna följetong skildras en pansargrenadjär i tyska armén och vad han upplever på de ukrainska vidderna.

I del 5 berättas till exempel detta, om denne Erik Rotenbos tillstånd under reträtten genom östra Ukraina, uppgivandet av Kiev och så vidare:
Det var en metallhård verklighet, ett bronskimmer som på en staty, ett safirblå djup på himlen och ett tideljus över tingen. Det var en patosfylld tillvaro, varken ”god” eller ”ond”. Rotenbo hade för länge sedan lämnat dualismen bakom sig. Han var inget helgon, men han var en människa som strävade mot frigörelse från indignation, ältan och bitterhet. Spaningspatrull med en SPW och en skyttegrupp, över A mot B, skjut er fram mot fienden, iakttag och rapportera... detta var Rotenbos verklighet och han bejakade den till fullo.

Ett ord sammanfattade det hela: elegi. Och ”elegi” är inte lika med ”klagosång”, inte enbart. Det är en mixad känsla av eufori, saknad, patos och något odefinierbart därtill. Rotenbo sa för sig själv dessa dagar: ”Det är hårt nu. Hart wie Kruppstahl.” Och i detta fanns ett tyst jubel. Han gav med denna sentens uttryck för ett elegiskt-ironiskt tillstånd som han njöt av.

Man kan säga: Rotenbo hade hittat hem. Han kände sig varm i kläderna som befäl i fält. Även om operationerna strategiskt gick bakåt, inte framåt.
Där har ni ert Ukrainska krig: i fiktionens värld. Det blir inte krig idag. Ukrainakriget rasade för 70 år sedan. Vill ni ha krig, läs böcker om det.




Relaterat
Erik Rotenbo i Ukraina
Nya Tider: Tidsandan idag är emot krig
Vraket av en Petlyakov Pe-2
Tarnopol
Fanjunkare på I21
Pantherstridsvagn

söndag 23 mars 2014

Att vara Västerbottensförfattare

Jag är författare. Jag föddes i Västerbotten 1965.



Visst är västerbottningen speciell. Han är en född berättare. Hans ansikte lyser ibland upp med ett ja måst' berätt'... Och sedan är vägen fri för fabuleringar kring gammelgäddan i farmorvika, när fan tog bofinken och om vittra i Näversjöberg.

Fråga mig, jag är själv västerbottning, om än i förskingringen. Jag är född i Åsele i Västerbottens läns inland. Landskapsmässigt blir man därmed i och för sig tillhörig Lappland. Västerbottens landskap ligger ju vid Bottenvikens kust.

- - -

Apropå "ja måst' berätt'". Min pappa säger ofta det där "ja måst berätt". Och då är det svårt att få tyst på honom. Men jag har kanske ärvt hans fabuleringsförmåga. Jag är som han född i Åsele i en släkt som grundade orten under sent 1700-tal. Jag har själv skrivit om Åsele i novellen "Norrlandsproblematiken" som finns att läsa på sid 79 i den pdf som länkas här.

I novellen "Norrlandsproblematiken drabbas Norrland av en hemsökelse: folk får plötsligt spader av att bo där, man blir galna av att leva i ödsligheten bland tysta skogsbryn och tigande berg. Så man överger landsdelen i ett veritabelt exodus och inkvarteras i flyktingläger i Mellansverige. En forskare får så i uppdrag att råda bot på denna lappsjuka. Ensam i sin Opel Omega kombi med bränslesläp åker han E4:an norrut från Uppsala och banar sig väg mot mörkrets hjärta, det övergivna Norrland. Väl i Norrlands geografiska centrum, Åsele, "dit vägarna bär", möter han ännu en ditkommenderad forskare. Med henne finner han den esoteriska lösningen på Norrlandsproblematiken.

Sådan är västerbottensprosans ställning idag. Jag har även diktat om Åsele i haikuform.

- - -

Jag har skrivit om olika saker genom åren. Men jag kan ärligt säga att Åsele och Västerbotten inspirerar mig. Jag vandrar i andanom varje dag i dess nejder. Det Åsele som är mitt är kombinationen av ett litet, vitalt samhälle, del av "the global village" med TV och västvärldens kultur, bilar och bensinmackar, allt mot en tidlös bakgrund av blånande berg och Älven, Ångermanälven, landets största älv.

Nu bor jag inte längre i Åsele. Men jag bor vid samma älv, jag bor i Härnösand vid Ångermanländska kusten, söder om älvens utflöde i Bottenviken. Och här i denna bygd möter man ofta älven och här diktar jag: "älvens vågor tar mig tillbaka, älvens vågor för mig till ro"...

- - -

Åsele är lite av en enklav i Västerbotten. Det är platsen "dit vägarna bär", så säger en slogan, men detta kan även tolkas omvänt: det är i mitten av ingenstans, långt bort ifrån allt. In the middle of nowhere.

Västerbotten: de flesta kända författarna från denna region är från kusten, Umeå och Skellefteå med omnejd (Lidman, Enquist, Lindgren...). De är med andra ord från landskapet Västerbotten. Åsele hörde landskapsmässigt från början till Ångermanland men blev med tiden för svårt att nå för Härnösands handelsmän. Så man överfördes till Umeå-sfären som man dock inte riktigt etablerats i.

Åsele är som antytt som en egen värld där i södra Lappland. Desto roligare då att muta in denna enklav som litterärt territorium...! So join me as I return to Saxnäs and Malgomaj, Torvsjö och Blattnicksele, Hälla och Gafsele, Sörnoret och Annersia, country roads take me home...




Relaterat
Åselehaiku
Memoarer: barndom i Åsele
Eld och rörelse: genuin kvalitet
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron

måndag 17 mars 2014

En kväll med rock 'n roll och droger -- kring Bogerius biografi över Noice

Jag har läst David Bogerius biografi över rockgruppen Noice: "Bedårande barn av sin tid" (Alfabeta 2008). Jag gör följande reflektioner.




1.

Våren 1982 var originaluppsättningen av Noice på väg att splittras. Man hade gett ut tre storsäljande plattor och turnerat landet runt under kaosartade former. Publiktrycket var stort.

Bandets kärna var basisten Peo Thyrén, drivkraft inom låtskrivandet. Samt keyboardsnillet och clownen Freddie Hansson. Och så den karismatiske Hasse Carlsson på sång och gitarr. Det var en magisk mix kan man säga. Det var unga killar från Gustafsberg öster om Stockholm, samspelta och väl inne på namn som Bowie, Gary Numan, Sex Pistols, Clash, Mott the Hoople och Magnus Uggla.

Man triumferade stort i pop-Sverige. Men efter en konsert på Ritz i december 1981 verkade luften ha gått ur det hela. Hasse lämnade gruppen under 1982. Före själva detta beslut hände något annat, mycket märkligt och föga omtalat, som beskrivs i David Bogerius biografi.



2.

Det är ju så här: alla vet att Freddie och Hasse hamnade i drogmissbruk. Och man ser dem som offer. Och det kan stämma. Ingen vill väl frivilligt bli slav under en drog. Men i en vidare kontext: kan man säga att Freddie och Hasse hade en dragning till det mörka i form av döden, att de redan 1982 funderade på en väg ut? A rock n' roll suicide så som Bowie besjungit det...?

Man hade kontakt med filmaren Staffan Hildebrand. Hasse var påtänkt i huvudrollen i dennes film "G" (1983). Tack och lov avstod han från detta. Men han behöll Hildebrand som ett slags guru och reservpappa (Hasse var bara 15 när Noice slog igenom) och filmarens lägenhet på Söder blev något av en fast punkt för Hasse och Freddie.

Nu hände det sig en gång på våren 1982 att Hildebrand lånade ut sin lägenhet till duon. De skulle se videofilmen "Den långa flykten" ("Watership Down"), en realistiskt tecknad historia om kaniner som flyr för att skapa sig en ny framtid i en annan del av landet.

Det hela gick av stapeln, Hildebrand var ute och borta på en middag. Men så fick han onda aningar och for hem. Och där mötte honom denna syn: en nersläckt lägenhet, endast illuminerad av några levande ljus i vardagsrummet. Och med Hildebrands egna ord, citerade ur Bogerius biografi, såg han detta:
Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors bakom sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie. [s 187]
Hildebrand och en annan uppdykande vän (skådespelaren Dominik Henzel) lyckades mer eller mindre få liv i Freddie och ringa ambulansen. Omsider klarade sig båda.

Men visst var detta ett självmordsförsök, allvarligt menat. I boken citeras källor som försöker säga att det inte var på riktigt. Då misstar man sig på konstnärssjälen. Freddie och Hasse visste vad det var att stilisera sig, att göra en gest. I sina klädstilar var de alltid medvetna. Och i sina svar till journalister hade de (ofta Freddie) ett snärtigt svar. Som musiker gjorde de aldrig saker "bara för att". Allt var ett statement.



3.

Man överdoserar inte på sömtabletter och lägger sig ner, med ett porträtt av en idol som tagit livet av sig (Morrison) eller besjungit självmord (Bowie, "Rock n' Roll Suicide") bara som en lek. Sådant gör man för ta livet av sig och göra sig till ett evigt giltigt påstående. Man gör det, kan man säga, för att "stoppa tiden".

Om man går ur tiden som ung, då är man odödlig. Alla de bilder man lämnar efter sig är ju den av Den Unge, den evige Adonis.


Och den som inte tror att Hasse var självmordsbenägen kan läsa på s 186 i Bogerius bok. Där berättar Hildebrand att Hasse i december 1981 varit på besök och sedan gått ut. Och därefter hördes ett brak. Och det visade sig att Hasse slängt sig genom glasrutan i porten. Det var 8 millimeter tjockt glas och splittret låg två meter från dörren "så Hasse måste ha tagit sats och kastat sig ut genom rutan", säger Hildebrand. Hasse klarade sig undan med skärsår. Stygnen i pannan fick döljas med ett pannband under Ritz-spelningen som var nästa dag, ett av Hasses och Freddies sista uppträdanden med Noice.

Och där levererade man, det var en solid spelning. Men försöken att döda sig var allvarligt menade, anser jag. Då invänder man: allt detta är ett rop på hjälp. OK, i viss mån. Men varför är det så svårt att erkänna att någon också kan vilja ta livet av sig? Sverige i ett nötskal: ingen är ansvarig, alla är offer, ingen menar något. Detta är i mina ögon nihilism. Man måste erkänna att det finns folk med vilja här i världen, även morbid vilja.

Det är inte populärt att säga det här i Sossesverige. Allt ska slätas över. Att jag här tolkar denna 1982-incident och tar den på allvar -- det tas kanske inte väl emot av alla, som exempelvis Noice-fansen. Jag fick ju massiv kritik 2008 när jag bloggade om Phil Lynott och gick in på väsentligheter.

Så nu får jag väl vänta mig en anstorming av upprörda Noicefans som säger att jag missuppfattat allt. OK, jag är beredd. Jag har försökt skildra en komplex företeelse -- självmordsdrift och dess ontologiska sidor -- så alla är välkomna att kommentera och säga emot.



4.

Allt viktigt och angeläget när det gäller liv och död fuskas bort i detta land. Döden är tabu, självmord får man inte prata om, sinnessjukdom skrämmer. Allt kontroversiellt ska förnekas -- allt, inklusive något annat relevant i sammanhanget: drogandets makt.

Det sägs att Noice introducerades till tyngre droger av de ljudtekniker de fick med sig på turnéerna -- äldre, erfaret folk från Utlandet som kände till en och annan drog. Så var det nog. Men ett visst ansvar har man själv också.

Noice hade själv låten "Rock n' roll å droger" på första plattan "Tonårsdrömmar" (1979). Den skildrar skenbart uppgivet hur Brian Jones och Jim Morrison dog av drogmissbruk. Men det blir ändå del i mytskapandet. Ungefär som Magnus Uggla med en skenbart ironisk attityd tar avstånd från självmord på sin 1977-LP-titel: "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt...?"

Fy för självmord. Men nästan alla attraheras ändå, på något plan, av sådant som droger, självmord och evig ungdom. Den som förnekar det ljuger. Ty moraliska synpunkter åsido är det annat i farten här: konstens själ, rus och inspiration och livet som konstverk.



5.

Det står i Bogerius bok att läkaren på Nacka sjukhus, när han tog emot Hasse och Freddie den där ödesdigra dagen, sa detta: att det var "ytterst ovanligt att två personer försöker begå självmord samtidigt" [ibid]. Men egentligen är det inte så. Självmordspakter är för sin del ett reellt fenomen. Bland annat ingick den japanske författare Mishima det med sin vän Furu-Koga 1974. Sedan kan man även nämna Heinrich von Kleist och hans väninna Henriette Vogel (döda 1811).


För övrigt kommer jag att tänka på Michael Strunge i detta sammanhang. Han var en dansk poet, influerad av Bowie och punk, precis som Noice. Strunge tog livet av sig 1986. Då var han 27, den klassiskt farliga åldern för självmordsbenägna konstnärer (q.v Kort Cobain, Hendrix, Michael Hutchence).

Så Hasses och Freddies akt var som företeelse inte helt unik, varken psykologiskt eller historiskt. Att de båda levde vidare och sedan led mer eller mindre drogrelaterade dödsfall (Freddie 2001, Hasse 2002) hör kanske också till saken. Jag nämner det här for the record.



6.

Jag var med när Noice slog igenom. Jag gillade dem inte. Men visst gjorde de intryck. Noice ogillade man så att säga "på riktigt". Medan ett band som Gyllene Tider inte togs på allvar alls, inte i mina kretsar.

Noice hade sina punkinfluenser. Det får man veta i Bogerius bok. Peo Thyrén redogör för hur han påverkades av punk, från inköp av skivor på skolresa i England till konserter i förorten och hänga runt i Gallerian. Attiyd, man måste vara rätt; det och det går, det och det går inte. Detta var viktigt för ett band som Noice. Man ställde sig verkligen inte bara på scen och körde.

Man blev ett trovärdigt nya vågen-band kan man säga. Kläderna, attityden, bandets sammansättning: en magisk mix. Och det var bandet Noice som var grejen och inte Hasse solo, vilket hans soloskivor möjligen visar.

Noice hade sina stunder. "En kväll i tunnelbanan" är en favorit. Likaså "Rock 'n roll å droger": snyggt intro, gudomligt solo. "Ut i natten" måste också nämnas. Den beskriver rastlösheten en tonåring kan känna en fredagkväll. Man måste ut i natten för att söka den där omöjliga friheten.



7.

För vad det är värt säger jag "kudos" till Noice så här tusen år efteråt. De var äkta. Tonartsbytet i "En kväll i tunnelbanan", där det går över i "Högt uppe ovanför mig / en kamera söker i mängden / ser mig själv på en ruta / där jag står och väntar på tricken" -- detta är magi, tidlös musikmagi. Med en svensk hjälte och ikon i leadsinger-rollen: Hasse Carlsson. Kolla till exempel här i en TV-inspelning från Gröna Lund 1980. Det här är den bästa versionen jag sett på Tuben [not: efter en introduktion börjar Noice spela cirka två minuter in i klippet].

Man hade just slagit igenom då. Genombrottet hade kommit i TV:s Måndagsbörsen i mars samma år. Om det giget skriver Bogerius träffande:
Något med direktsändningen framkallade en extra laddning i luften och 14-årige Hasse Carlsson såg ut att älska -- och frukta -- varenda sekund. Genom tv-apparaterna förmedlades en slags elektrisk energi som tog tag i många tonåringar i tv-sofforna. [s 70]
Det är ett ungt band, man saknar den totala rutinen. Men man är ändå solida. Det var, som Ola Håkansson på Sonet sa, "ett färdigt band" han mötte när han skulle kolla in dem innan kontraktskrivningen.

De kunde spela, de hade massor av egna låtar. Ändå är det ingen lätt sak att gå på scen och leverera. Det är nerver med i spelet. Man ser det i Grönan-klippet och Bogerius antyder känslan väl: man får inte göra bort sig, men just den edgen gör att man höjer sig och levererar ett uppträdande, ger en show. Man kan inte bara ställa sig på scen och köra, man måste ha attityd i vad man än gör. Även om man är laid back som få så måste man som artist göra ett statement. Rock är teater, även om man bara spelar i jeans och tröja.

Det är vad jag utläser ur detta tidiga Noice. Och det är, bland annat, vad som fascinerar med bandet.




Relaterat
Phil Lynotts sista dagar och död
Min Motpolsblogg: Om Yukio Mishima
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Enhörningens Tid, del 1 av 12
Överst och underst: Hasse Carlsson (1965-2002), bägge fotona av Nicklas Östergren. -- I mitten omslaget till Noice debut-LP "Tonårsdrömmar" från 1979. Från vänster till höger ser vi Peo Thyrén, bas, Hasse Carlsson, gitarr och sång, Freddie Hansson, keyboards och Robert Klasen, trummor.

fredag 14 mars 2014

Att söka samma sanning i olika religioner

Halleluja.



Moder Theresa fick en gång frågan:

- När du ber till Gud, vad säger du?

- Inget, svarade hon, jag bara lyssnar.

- Och Gud, vad säger han?

- Inget, han bara lyssnar...

Detta var en bra anekdot må jag säga. Och detta visar på ett "hinduiskt" sätt att be, dvs bön-som-meditation. Att avstå från att "be" om saker, det är rätt väg att gå för den fromme.

Istället för att be kan man tacka. Och man kan -- som här -- bara lyssna, tona in på evigheten.

"Gud i mig, och jag i honom" som det heter i Johannesevangeliet. Enhet mellan âtman och brahman. Samma sanning råder i öst som i väst. -- Visst finns det skillnader mellan kristendom och hinduism men det finns också essentiella likheter.

Vi försöker alla nå vårt unio mystica med det Absoluta. Och som synkretist finner jag vägar till Gud i både kristendom och hinduism.




Relaterat
Ambres
Aslan: fungerande gudssymbol
Bhagavad-gîtâ
Chartres
Den sjungande sjustjärnan

Bilden är från Bajkalsjön i Sibirien.

tisdag 11 mars 2014

Nationalism -- ett sätt att bekämpa Imperiet

Nationalismen är tillbaka på den politiska kartan. Globalism och kosmopolitism har sett sina bästa dagar. Europas folk har alltid slagits för sina rättigheter. Man har stridit mot Imperiet, vare sig det hetat Osmanska riket, Napoleons välde, Habsburgska riket eller EU. -- Denna artikel publicerades tidigare i år på min Motpolsblogg (31/1). Jag brukar inte posta om dem så här, men nu gör jag ett undantag. För ämnet är viktigt. Det handlar om vår överlevnad som ett folk, och hur man kan se det i ett historiskt perspektiv. Nationalismen går inte att stoppa...!




1.

Nationalism, vad är det? – Nationalismen är högst aktuell i dagens debatt. Europas folk reser sig mot globalistväldet. Man reser sig mot Imperiet. I protest mot massinvandring och mångkulturism hävdar Europas traditionella befolkning sin självbestämmanderätt.

Nationalismen är satt på dagordningen. Och nationalismen är ingen fluga, ingen nyvaknad ideologi. Den är, för Europas vidkommande, ett centralt begrepp för historien sedan 1800-talet. Och då uppstod den som en befrielseideologi, en ideologi i kamp mot imperialism och förtryck.

När man betraktar nationalismens historia i Europa, var ska man börja? Man kan till exempel börja i grekernas uppror mot turkarna. Detta tog sin början på 1820-talet. Turkiets osmanska välde hade sitt kärnland i dagens Turkiet och med stora utlöpare i Mesopotamien och Levanten. Dessutom behärskade man hela Balkanhalvön inklusive Grekland. Grekerna återupplivade då sin frihetstradition från antiken och började strida för sitt oberoende. Sinnebilder från perserkrigen med slagen vid Thermopyle, Salamis och Marathon frammanades. Man bekämpade som alltid Imperiet – då perser, nu turkar.

Grekerna ville vara herrar i sitt eget hus. Och hjälp kom från Västeuropa. Omsider vann grekerna sin frihet. En grekisk stat bildades. Den turkiske sultanen gav 1829 upp anspråken på grekiskt land, hållet av turkarna sedan 1400-talet.



2.

Grekerna hade alltså gjort uppror mot imperialism och förtryck. Och nationalismens historia är full av exempel på dylika uppror mot Imperiet. Jag håller mig kvar i 1800-talet så länge. Det grekiska frihetskriget var ett av många nationella frihetskrig denna tid. Natio är latin för ”jag är född”. Nation är lika med det man är född som, en grupp folk med samhörighet etniskt, språkligt och kulturellt. Grekerna kände sig till exempel åtskilda från turkarna. Man var olika denna folkstam språkligt, sedligt, historiskt och religiöst. Grekerna var ett folk. Och man visste det.

Om man på detta sätt är ett folk vill man så klart ha ett land, ett territorium. Grekerna hade sitt traditionella område, man bodde sedan urminnes tider på Balkanhalvöns södra del, på Peloponnesos, i Attika osv, och man stred för att själva få styra detta land. Och man lyckades med det, man fick självständighet i sitt rike. Man grundade då en stat, en nationalstat med centralmakt i form av regering och förvaltning.

Grunden för det hela var nationalismen, nationalitetsidén, nationalkänslan. Man var ett folk och man visste det. I modern tid har denna nationalism präglat Europa sedan Napoleonkrigen, då bland annat tyskarna reste sig mot den franske erövraren (die Befreiungskriege, 1813-15). Nationalismen skapade på sikt nya stater (Bismarcks Tyskland, Cavours Italien), och före det Belgien och Grekland. Nämnas kan här även 1830-talets polska uppror mot Österrike och Ryssland, som slogs ner. Polackernas kamp rönte stora sympatier vid tiden, även i Sverige. Det var andra tider det: man vurmade allmänt för nationalism i dåtidens tongivande kretsar, bland författare, konstnärer och musiker.

Grekerna hade som sagt gjort uppror mot Turkiet. Mot turkväldet kom sedan fler europeiska frihetsrörelser: Rumänien, Bulgarien, Montenegro och Albanien gjorde sig successivt fria före första världskriget. Minns här även hur på våra breddgrader Norge frigjorde sig från den svenska unionen: dagens svenska nationalister torde enbart känna glädje över denna frigörelse. Ty sedan 1905 och allt framgent råder samnationalism i Norden.



3.

Nationalismen är en ädel yttring och alla dess exempel visar det. Nationalismen går inte att hejda. För att fortsätta den historiska översikten kan sägas att nationalismen efter första världskriget var stark i Östeuropa. De ryska och österrikiska väldena gick under och gav frihet åt tjecker, polacker, ester, letter, litauer och sydslaver. Alla dåtidens politiker var med på det. I Versaillesfreden skulle man ju ta hänsyn till ”folkens självbestämmanderätt, utövad i fria och opåverkade omröstningar” [Kunskapens bok 1959, s 2442]. Samma rätt kom senare, efter 1945, att hävdas av de europeiska ländernas afrikanska och asiatiska kolonier. I Europa idag, 2014, förnekar man dock folken denna självbestämmanderätt. Elitfigurer inom media och politik kommer dragande med ”jugoslaviska inbördeskriget” och ”medeltida fasoner” så fort man hävdar folkens självbestämmanderätt. Denna reaktion är, med ett ord, enkelspårig.

Men nationalismen kan inte hållas tillbaka. I vår tid har nationalstater som de ovannämnda plus Irland och Finland bildats. Och i Asien stater som Vietnam, Filippinerna, Laos och Kambodja, och i Afrika har vi ett otal stater som gjort uppror mot Imperiet i alla dess former för att bli herrar i sitt eget hus.

Ska detta vara så svårt att inse? Vad är det med dagens PK-elit? Varför är den emot nationalismen? Är man emot att ungrarna 1956 gjorde uppror mot Sovjetväldet? Är man emot balternas frigörande från Sovjet på 1990-talet? Tydligen, eftersom nationalismen svartmålas så fort MSM får säga sitt.

MSM försvarar Imperiet, folken gör uppror mot det. Och själv ser jag mig som svensk nationalist, i kamp mot det samtida PK-imperiet. Sverige har i och för sig alltid varit fritt och självständigt. Men nu är denna frihet hotad. PK-ismen vill asfaltera landet med mångkulturism, byta ut flaggan mot Prideflaggan och alstra bort de etniska svenskarna med en ny, fjärrimporterad befolkning som agent.

I detta läge måste man protestera. Som svensk måste man hävda sin nationella bestämmanderätt. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. På samma sätt som greker har rätt till Grekland, tyskar till Tyskland, norrmän till Norge, ester till Estland, polacker till Polen osv osv. Där har ni samnationalismen i ett nötskal.



4.

Vi svenskar är ett folk och vi vet det – förhoppningsvis…! Vi måste uppamma den i viss mån slumrande nationalkänslan. Vi måste vilja bli ett folk, annars går det inte. Vi måste, bland annat som grekerna på 1820-talet, inse att det rådande systemet förtrycker oss och att en politik på nationell grund gynnar oss mer. Men idag ska vi förstås inte kriga för vår frihet, inte om jag får råda. Fredlig metapolitisk verksamhet, med folkbildning, debatt och upplysningsverksamhet i dessa frågor, är vägen att gå anser jag.

Vi svenskar har en historia, en kultur och ett språk gemensamt. Vi har en flertusenårig historia som folk, och denna nationalkänsla måste vi nu omhulda och vurma för. Bara om vi vill bli fria från PK-ism och mångkulturism så kan vi det. Bara om vi erkänner oss som ett folk kan vi befria oss från Imperiet och åter njuta sann självständighet.




Relaterat
Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?
Den svenska internethögern går framåt -- här är slagordningen
PK-ismen är låst: tre indicier
Detta är Högakustenbron. Den går över Ångermanälven. Det här är mitt land, mina förfäder har levat här i tusentals år. Imperiet har försökt ta detta land ifrån mig men det har misslyckats.

lördag 8 mars 2014

Bjällerstedt-Mickos, Andersdotter, Lundstedt och Perceval uttalar sig om en bok

Här ska det handla om "Eld och rörelse". Det är en bok, skriven av mig. Närmare bestämt är det en novellsamling, utgiven i pappersform 2007 på Etherion förlag. Den upplagan är slutsåld nu.




År 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den är på 146 sidor i mjukpärm. Folk har läst boken och gillat den, bland annat Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004).

Karolina har gett mig tillstånd att citera det följande utlåtandet (från 2009), så varsågoda:
Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".
Sweet music med andra ord. Fler personer som läst boken och gillat den är till exempel Amelia Andersdotter, piratpartisten. Bland annat novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman" föll henne i smaken. Hon sa att denna text sammanfattade händelsen bra för en som, likt henne, inte var med när det begav sig.


Göran Lundstedt har också läst "Eld och rörelse". Han var tidigare kritiker på SydSv och 1990 gav han ut essäsamlingen "Makten och minnet". I ett brev till mig sa han sig regagera på titelberättelsen, som han tyckte påminde om Ernst Jüngers "Sturm". Han gjorde denna iakttagelse: trots all action finns det i sergeant F:s tillvaro en underliggande känsla av tomhet, av brist på mening: "Entleerung der Sinngehalte" talade han om. Och det stämmer bra att "Eld och rörelse" är åt det hållet, att den har en nihilistisk grundton.

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som också läst boken. Han ansåg novellen "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Och författaren Fredrik F. G. Granlund ("Annorlunda men ensam", 2009) gav här sin syn på boken.

Det var något om vad folk tyckte om denna samling.


Relaterat
FG:s recension
Carlos Castaneda
Erik Andersson

onsdag 5 mars 2014

Jag skrev en gång en roman vid namn "Camouflage"

Jag skrev en gång en roman vid namn "Camouflage". Den kom som fri resurs 2011. Och den finns ännu att ladda ner, tämligen fritt här. Servicen heter Dropbox och är ett vanligt sätt för att dela med sig av sina filer.



I "Camouflage" rasar ett krig. Det är ett okänt, påhittat krig men ändå med vissa bekanta drag. Man kan säga: detta utspelas i en parallellvärld. Det är en värld som existerar på sina egna premisser, en fantasivärld, men också en värld som inte är helt främmande. Det är en värld befolkad av människor.

Det är så här: Gondavien har invaderat Mirotanien. Efter vissa framgångar har kriget gått i stå. En soldat på den gondaviska sidan, Camouflage, är strandsatt i en stad mellan fronterna. Han lever som en Robinson på en ö: staden ligger i ingenmansland och Camouflage är dess ende innevånare, den ende levande i denna strategiska anomali. Härmed en episod i denne krigsrobinsons vardag. Det är när han en dag är ute och går, passerar ett hus och får höra en telefon ringa...

Kapitlet jag här återger ingår i en roman. Pdf:en till den hittar du här, fritt tillgänglig hos dropbox. Nu börjar utdraget:

- - -

Nästa dag går han ut på sedvanlig promenad. Ett hus passeras; det är ett fyrvåningshus i rosa och ljusblå puts, voluter ovanför fönstren. En snygg detalj.

Plötsligt hörs ett märkligt ljud, dittills obekant i denna öde stad: en ringande telefon. Telefonen ringer och ringer utan att Camouflage går in och svarar - men signalen stör honom, så vad göra? Han går därifrån - och han kan fortfarande höra signalerna tills han viker om hörnet och når stillheten och tystnaden.

Det är tyst, det är lugnt. Endast molnen i skyn skvallrar om liv och rörelse – men vilken rörelse är det förresten, är det inte bara rörelsen som tillstånd?

På hemvägen passerar han huset åter. Det ringer fortfarande, en telefon i ett av rummet signalerar. Han funderar på att gå upp och svara; vad skulle man då få höra, kanske en röst som frågar om detta är Alfa Caesar? Och vad skulle man svara, kanske "hörbarhet nolla"? Något intelligent vill man ju säga –

Ring, klocka ring. Ringande telefon, pockande på att säga något; ring ring, bara du slog en signal, tysta den oro som mal. Han ignorerar återigen det hela, går vidare – men just när han kommit till sin egen port får han ett infall och återvänder; han rusar tillbaka till det rosa-och-ljusblå huset, hör telefonen och rusar uppför trapporna, söker sig till rätt lägenhet och går in. Han går i signalens riktning.

Då upphör den. Det slutar ringa.

Camouflage kommer till ett rum med en ensam apparat i svart bakelit, placerad på en pall i rummets mitt. Han lyfter luren, hör bara kopplingston.

Jaha, så kan det gå. Camouflage lägger på luren, rycker på axlarna och går därifrån. En meningslös episod – men på ett symboliskt plan är det betydelsefullt, det är som om en förbindelse med omvärlden upprättats på något sätt. Någon – fienden eller de egna – har staden under uppsikt, har den i sina ekvationer, räknar med den i sina kalkyler. Man spanar över den, ringer till den, så nu är det nog bara en tidsfråga innan denna anomali fylls ut och en armé åter tar den i besittning. Detta ingenmansland, detta tomrum ber om att bli uppfyllt; det är vår nu och det är offensivernas tid, snart söker sig pansartäterna hitåt igen, det vet han det känner han –

Och i väntan på det får man väl vandra runt här i staden bäst man vill, bland hieroglyfer som parkeringsplats, hotell, järnvägsstation och hyreshus – och omklädningsrum, träbänk, förvaringsskåp, maskinhall, betonggolv och vajer i taket – och fönster, flaska, verktygslåda, asfaltväg, trottoar, lagerbyggnad och kaffefabrik – bilhandel, grusplan, ogräs, containerterminal, industrihall, stängsel -- trottoar, betongsilo, transformator, övergångsställe --

- - -

Därmed slut på utdraget. Gåtfullt va...? Men hav tröst, hela romanen kan hämtas här.




Relaterat
Camouflage, fri resurs
Den omöjliga friheten
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Strandsatt
Utbrytningen

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)