söndag 23 mars 2014

Att vara Västerbottensförfattare

Jag är författare. Jag föddes i Västerbotten 1965.




Visst är västerbottningen speciell. Han är en född berättare. Hans ansikte lyser ibland upp med ett ja måst' berätt'... Och sedan är vägen fri för fabuleringar kring gammelgäddan i farmorvika, när fan tog bofinken och om vittra i Näversjöberg.

Fråga mig, jag är själv västerbottning, om än i förskingringen. Jag är född i Åsele i Västerbottens läns inland. Landskapsmässigt blir man därmed i och för sig tillhörig Lappland. Västerbottens landskap ligger ju vid Bottenvikens kust.

- - -

Apropå "ja måst' berätt'". Min pappa säger ofta det där "ja måst berätt". Och då är det svårt att få tyst på honom. Men jag har kanske ärvt hans fabuleringsförmåga. Jag är som han född i Åsele i en släkt som grundade orten under sent 1700-tal. Jag har själv skrivit om Åsele i novellen "Norrlandsproblematiken" som finns att läsa på sid 79 i den pdf som länkas här.

I novellen "Norrlandsproblematiken drabbas Norrland av en hemsökelse: folk får plötsligt spader av att bo där, man blir galna av att leva i ödsligheten bland tysta skogsbryn och tigande berg. Så man överger landsdelen i ett veritabelt exodus och inkvarteras i flyktingläger i Mellansverige. En forskare får så i uppdrag att råda bot på denna lappsjuka. Ensam i sin Opel Omega kombi med bränslesläp åker han E4:an norrut från Uppsala och banar sig väg mot mörkrets hjärta, det övergivna Norrland. Väl i Norrlands geografiska centrum, Åsele, "dit vägarna bär", möter han ännu en ditkommenderad forskare. Med henne finner han den esoteriska lösningen på Norrlandsproblematiken.

Sådan är västerbottensprosans ställning idag. Jag har även diktat om Åsele i haikuform.

- - -

Jag har skrivit om olika saker genom åren. Men jag kan ärligt säga att Åsele och Västerbotten inspirerar mig. Jag vandrar i andanom varje dag i dess nejder. Det Åsele som är mitt är kombinationen av ett litet, vitalt samhälle, del av "the global village" med TV och västvärldens kultur, bilar och bensinmackar, allt mot en tidlös bakgrund av blånande berg och Älven, Ångermanälven, landets största älv.

Nu bor jag inte längre i Åsele. Men jag bor vid samma älv, jag bor i Härnösand vid Ångermanländska kusten, söder om älvens utflöde i Bottenviken. Och här i denna bygd möter man ofta älven och här diktar jag: "älvens vågor tar mig tillbaka, älvens vågor för mig till ro"...

- - -

Åsele är lite av en enklav i Västerbotten. Det är platsen "dit vägarna bär", så säger en slogan, men detta kan även tolkas omvänt: det är i mitten av ingenstans, långt bort ifrån allt. In the middle of nowhere.

Västerbotten: de flesta kända författarna från denna region är från kusten, Umeå och Skellefteå med omnejd (Lidman, Enquist, Lindgren...). De är med andra ord från landskapet Västerbotten. Åsele hörde landskapsmässigt från början till Ångermanland men blev med tiden för svårt att nå för Härnösands handelsmän. Så man överfördes till Umeå-sfären som man dock inte riktigt etablerats i.

Åsele är som antytt som en egen värld där i södra Lappland. Desto roligare då att muta in denna enklav som litterärt territorium...! So join me as I return to Saxnäs and Malgomaj, Torvsjö och Blattnicksele, Hälla och Gafsele, Sörnoret och Annersia, country roads take me home...




Relaterat
Åselehaiku
Memoarer: barndom i Åsele
Eld och rörelse: genuin kvalitet

måndag 17 mars 2014

En kväll med rock 'n roll och droger -- kring Bogerius biografi över Noice

Jag har läst David Bogerius biografi över rockgruppen Noice: "Bedårande barn av sin tid" (Alfabeta 2008). Jag gör följande reflektioner.




1.

Våren 1982 var originaluppsättningen av Noice på väg att splittras. Man hade gett ut tre storsäljande plattor och turnerat landet runt under kaosartade former. Publiktrycket var stort.

Bandets kärna var basisten Peo Thyrén, drivkraft inom låtskrivandet. Samt keyboardsnillet och clownen Freddie Hansson. Och så den karismatiske Hasse Carlsson på sång och gitarr. Det var en magisk mix kan man säga. Det var unga killar från Gustafsberg öster om Stockholm, samspelta och väl inne på namn som Bowie, Gary Numan, Sex Pistols, Clash, Mott the Hoople och Magnus Uggla.

Man triumferade stort i pop-Sverige. Men efter en konsert på Ritz i december 1981 verkade luften ha gått ur det hela. Hasse lämnade gruppen under 1982. Före själva detta beslut hände något annat, mycket märkligt och föga omtalat, som beskrivs i David Bogerius biografi.




2.

Det är ju så här: alla vet att Freddie och Hasse hamnade i drogmissbruk. Och man ser dem som offer. Och det kan stämma. Ingen vill väl frivilligt bli slav under en drog. Men i en vidare kontext: kan man säga att Freddie och Hasse hade en dragning till det mörka i form av döden, att de redan 1982 funderade på en väg ut? A rock n' roll suicide så som Bowie besjungit det...?

Man hade kontakt med filmaren Staffan Hildebrand. Hasse var påtänkt i huvudrollen i dennes film "G" (1983). Tack och lov avstod han från detta. Men han behöll Hildebrand som ett slags guru och reservpappa (Hasse var bara 15 när Noice slog igenom) och filmarens lägenhet på Söder blev något av en fast punkt för Hasse och Freddie.

Nu hände det sig en gång på våren 1982 att Hildebrand lånade ut sin lägenhet till duon. De skulle se videofilmen "Den långa flykten" ("Watership Down"), en realistiskt tecknad historia om kaniner som flyr för att skapa sig en ny framtid i en annan del av landet.

Det hela gick av stapeln, Hildebrand var ute och borta på en middag. Men så fick han onda aningar och for hem. Och där mötte honom denna syn: en nersläckt lägenhet, endast illuminerad av några levande ljus i vardagsrummet. Och med Hildebrands egna ord, citerade ur Bogerius biografi, såg han detta:
Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors bakom sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie. [s 187]
Hildebrand och en annan uppdykande vän (skådespelaren Dominik Henzel) lyckades mer eller mindre få liv i Freddie och ringa ambulansen. Omsider klarade sig båda.

Men visst var detta ett självmordsförsök, allvarligt menat. I boken citeras källor som försöker säga att det inte var på riktigt. Då misstar man sig på konstnärssjälen. Freddie och Hasse visste vad det var att stilisera sig, att göra en gest. I sina klädstilar var de alltid medvetna. Och i sina svar till journalister hade de (ofta Freddie) ett snärtigt svar. Som musiker gjorde de aldrig saker "bara för att". Allt var ett statement.




3.

Man överdoserar inte på sömtabletter och lägger sig ner, med ett porträtt av en idol som tagit livet av sig (Morrison) eller besjungit självmord (Bowie, "Rock n' Roll Suicide") bara som en lek. Sådant gör man för ta livet av sig och göra sig till ett evigt giltigt påstående. Man gör det, kan man säga, för att "stoppa tiden".

Om man går ur tiden som ung, då är man odödlig. Alla de bilder man lämnar efter sig är ju den av Den Unge, den evige Adonis.


Och den som inte tror att Hasse var självmordsbenägen kan läsa på s 186 i Bogerius bok. Där berättar Hildebrand att Hasse i december 1981 varit på besök och sedan gått ut. Och därefter hördes ett brak. Och det visade sig att Hasse slängt sig genom glasrutan i porten. Det var 8 millimeter tjockt glas och splittret låg två meter från dörren "så Hasse måste ha tagit sats och kastat sig ut genom rutan", säger Hildebrand. Hasse klarade sig undan med skärsår. Stygnen i pannan fick döljas med ett pannband under Ritz-spelningen som var nästa dag, ett av Hasses och Freddies sista uppträdanden med Noice.

Och där levererade man, det var en solid spelning. Men försöken att döda sig var allvarligt menade, anser jag. Då invänder man: allt detta är ett rop på hjälp. OK, i viss mån. Men varför är det så svårt att erkänna att någon också kan vilja ta livet av sig? Sverige i ett nötskal: ingen är ansvarig, alla är offer, ingen menar något. Detta är i mina ögon nihilism. Man måste erkänna att det finns folk med vilja här i världen, även morbid vilja.

Det är inte populärt att säga det här i Sossesverige. Allt ska slätas över. Att jag här tolkar denna 1982-incident och tar den på allvar -- det tas kanske inte väl emot av alla, som exempelvis Noice-fansen. Jag fick ju massiv kritik 2008 när jag bloggade om Phil Lynott och gick in på väsentligheter.

Så nu får jag väl vänta mig en anstorming av upprörda Noicefans som säger att jag missuppfattat allt. OK, jag är beredd. Jag har försökt skildra en komplex företeelse -- självmordsdrift och dess ontologiska sidor -- så alla är välkomna att kommentera och säga emot.




4.

Allt viktigt och angeläget när det gäller liv och död fuskas bort i detta land. Döden är tabu, självmord får man inte prata om, sinnessjukdom skrämmer. Allt kontroversiellt ska förnekas -- allt, inklusive något annat relevant i sammanhanget: drogandets makt.

Det sägs att Noice introducerades till tyngre droger av de ljudtekniker de fick med sig på turnéerna -- äldre, erfaret folk från Utlandet som kände till en och annan drog. Så var det nog. Men ett visst ansvar har man själv också.

Noice hade själv låten "Rock n' roll å droger" på första plattan "Tonårsdrömmar" (1979). Den skildrar skenbart uppgivet hur Brian Jones och Jim Morrison dog av drogmissbruk. Men det blir ändå del i mytskapandet. Ungefär som Magnus Uggla med en skenbart ironisk attityd tar avstånd från självmord på sin 1977-LP-titel: "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt...?"

Fy för självmord. Men nästan alla attraheras ändå, på något plan, av sådant som droger, självmord och evig ungdom. Den som förnekar det ljuger. Ty moraliska synpunkter åsido är det annat i farten här: konstens själ, rus och inspiration och livet som konstverk.




5.

Det står i Bogerius bok att läkaren på Nacka sjukhus, när han tog emot Hasse och Freddie den där ödesdigra dagen, sa detta: att det var "ytterst ovanligt att två personer försöker begå självmord samtidigt" [ibid]. Men egentligen är det inte så. Självmordspakter är för sin del ett reellt fenomen. Bland annat ingick den japanske författare Mishima det med sin vän Furu-Koga 1974. Sedan kan man även nämna Heinrich von Kleist och hans väninna Henriette Vogel (döda 1811).


För övrigt kommer jag att tänka på Michael Strunge i detta sammanhang. Han var en dansk poet, influerad av Bowie och punk, precis som Noice. Strunge tog livet av sig 1986. Då var han 27, den klassiskt farliga åldern för självmordsbenägna konstnärer (q.v Kort Cobain, Hendrix, Michael Hutchence).

Så Hasses och Freddies akt var som företeelse inte helt unik, varken psykologiskt eller historiskt. Att de båda levde vidare och sedan led mer eller mindre drogrelaterade dödsfall (Freddie 2001, Hasse 2002) hör kanske också till saken. Jag nämner det här for the record.




6.

Jag var med när Noice slog igenom. Jag gillade dem inte. Men visst gjorde de intryck. Noice ogillade man så att säga "på riktigt". Medan ett band som Gyllene Tider inte togs på allvar alls, inte i mina kretsar.

Noice hade sina punkinfluenser. Det får man veta i Bogerius bok. Peo Thyrén redogör för hur han påverkades av punk, från inköp av skivor på skolresa i England till konserter i förorten och hänga runt i Gallerian. Attiyd, man måste vara rätt; det och det går, det och det går inte. Detta var viktigt för ett band som Noice. Man ställde sig verkligen inte bara på scen och körde.

Man blev ett trovärdigt nya vågen-band kan man säga. Kläderna, attityden, bandets sammansättning: en magisk mix. Och det var bandet Noice som var grejen och inte Hasse solo, vilket hans soloskivor möjligen visar.

Noice hade sina stunder. "En kväll i tunnelbanan" är en favorit. Likaså "Rock 'n roll å droger": snyggt intro, gudomligt solo. "Ut i natten" måste också nämnas. Den beskriver rastlösheten en tonåring kan känna en fredagkväll. Man måste ut i natten för att söka den där omöjliga friheten.




7.

För vad det är värt säger jag "kudos" till Noice så här tusen år efteråt. De var äkta. Tonartsbytet i "En kväll i tunnelbanan", där det går över i "Högt uppe ovanför mig / en kamera söker i mängden / ser mig själv på en ruta / där jag står och väntar på tricken" -- detta är magi, tidlös musikmagi. Med en svensk hjälte och ikon i leadsinger-rollen: Hasse Carlsson. Kolla till exempel här i en TV-inspelning från Gröna Lund 1980. Det här är den bästa versionen jag sett på Tuben [not: efter en introduktion börjar Noice spela cirka två minuter in i klippet].

Man hade just slagit igenom då. Genombrottet hade kommit i TV:s Måndagsbörsen i mars samma år. Om det giget skriver Bogerius träffande:
Något med direktsändningen framkallade en extra laddning i luften och 14-årige Hasse Carlsson såg ut att älska -- och frukta -- varenda sekund. Genom tv-apparaterna förmedlades en slags elektrisk energi som tog tag i många tonåringar i tv-sofforna. [s 70]
Det är ett ungt band, man saknar den totala rutinen. Men man är ändå solida. Det var, som Ola Håkansson på Sonet sa, "ett färdigt band" han mötte när han skulle kolla in dem innan kontraktskrivningen.

De kunde spela, de hade massor av egna låtar. Ändå är det ingen lätt sak att gå på scen och leverera. Det är nerver med i spelet. Man ser det i Grönan-klippet och Bogerius antyder känslan väl: man får inte göra bort sig, men just den edgen gör att man höjer sig och levererar ett uppträdande, ger en show. Man kan inte bara ställa sig på scen och köra, man måste ha attityd i vad man än gör. Även om man är laid back som få så måste man som artist göra ett statement. Rock är teater, även om man bara spelar i jeans och tröja.

Det är vad jag utläser ur detta tidiga Noice. Och det är, bland annat, vad som fascinerar med bandet.




Relaterat
Min Motpolsblogg: Om Yukio Mishima
Mythago Wood
Ballard
Överst och underst: Hasse Carlsson (1965-2002), bägge fotona av Nicklas Östergren. -- I mitten omslaget till Noice debut-LP "Tonårsdrömmar" från 1979. Från vänster till höger ser vi Peo Thyrén, bas, Hasse Carlsson, gitarr och sång, Freddie Hansson, keyboards och Robert Klasen, trummor.

lördag 8 mars 2014

Bjällerstedt-Mickos, Andersdotter, Lundstedt och Perceval uttalar sig om en bok

Här ska det handla om "Eld och rörelse". Det är en bok, skriven av mig. Närmare bestämt är det en novellsamling, utgiven i pappersform 2007 på Etherion förlag. Den upplagan är slutsåld nu.




År 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den är på 146 sidor i mjukpärm. Folk har läst boken och gillat den, bland annat Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004).

Karolina har gett mig tillstånd att citera det följande utlåtandet (från 2009), så varsågoda:
Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".
Sweet music med andra ord. Fler personer som läst boken och gillat den är till exempel Amelia Andersdotter, piratpartisten. Bland annat novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman" föll henne i smaken. Hon sa att denna text sammanfattade händelsen bra för en som, likt henne, inte var med när det begav sig.


Göran Lundstedt har också läst "Eld och rörelse". Han var tidigare kritiker på SydSv och 1990 gav han ut essäsamlingen "Makten och minnet". I ett brev till mig sa han sig regagera på titelberättelsen, som han tyckte påminde om Ernst Jüngers "Sturm". Han gjorde denna iakttagelse: trots all action finns det i sergeant F:s tillvaro en underliggande känsla av tomhet, av brist på mening: "Entleerung der Sinngehalte" talade han om. Och det stämmer bra att "Eld och rörelse" är åt det hållet, att den har en nihilistisk grundton.

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som också läst boken. Han ansåg novellen "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Och författaren Fredrik F. G. Granlund ("Annorlunda men ensam", 2009) gav här sin syn på boken.

Det var något om vad folk tyckte om denna samling.


Relaterat
FG:s recension
Carlos Castaneda