En kväll med rock 'n roll och droger -- kring Bogerius biografi över Noice

Jag har läst David Bogerius biografi över rockgruppen Noice: "Bedårande barn av sin tid" (Alfabeta 2008). Jag gör följande reflektioner.

1.

Våren 1982 var originaluppsättningen av Noice på väg att splittras. Man hade gett ut tre storsäljande plattor och turnerat landet runt under kaosartade former. Publiktrycket var stort.

Bandets kärna var basisten Peo Thyrén, drivkraft inom låtskrivandet. Samt keyboardsnillet och clownen Freddie Hansson. Och så den karismatiske Hasse Carlsson på sång och gitarr. Det var en magisk mix kan man säga. Det var unga killar från Gustafsberg öster om Stockholm, samspelta och väl inne på namn som Bowie, Gary Numan, Sex Pistols, Clash, Mott the Hoople och Magnus Uggla.

Man triumferade stort i pop-Sverige. Men efter en konsert på Ritz i december 1981 verkade luften ha gått ur det hela. Hasse lämnade gruppen under 1982. Före själva detta beslut hände något annat, mycket märkligt och föga omtalat, som beskrivs i David Bogerius biografi.




2.

Det är ju så här: alla vet att Freddie och Hasse hamnade i drogmissbruk. Och man ser dem som offer. Och det kan stämma. Ingen vill väl frivilligt bli slav under en drog. Men i en vidare kontext: kan man säga att Freddie och Hasse hade en dragning till det mörka i form av döden, att de redan 1982 funderade på en väg ut? A rock n' roll suicide så som Bowie besjungit det...?

Man hade kontakt med filmaren Staffan Hildebrand. Hasse var påtänkt i huvudrollen i dennes film "G" (1983). Tack och lov avstod han från detta. Men han behöll Hildebrand som ett slags guru och reservpappa (Hasse var bara 15 när Noice slog igenom) och filmarens lägenhet på Söder blev något av en fast punkt för Hasse och Freddie.

Nu hände det sig en gång på våren 1982 att Hildebrand lånade ut sin lägenhet till duon. De skulle se videofilmen "Den långa flykten" ("Watership Down"), en realistiskt tecknad historia om kaniner som flyr för att skapa sig en ny framtid i en annan del av landet.

Det hela gick av stapeln, Hildebrand var ute och borta på en middag. Men så fick han onda aningar och for hem. Och där mötte honom denna syn: en nersläckt lägenhet, endast illuminerad av några levande ljus i vardagsrummet. Och med Hildebrands egna ord, citerade ur Bogerius biografi, såg han detta:

Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors bakom sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie. [s 187]

Hildebrand och en annan uppdykande vän (skådespelaren Dominik Henzel) lyckades mer eller mindre få liv i Freddie och ringa ambulansen. Omsider klarade sig båda.

Men visst var detta ett självmordsförsök, allvarligt menat. I boken citeras källor som försöker säga att det inte var på riktigt. Då misstar man sig på konstnärssjälen. Freddie och Hasse visste vad det var att stilisera sig, att göra en gest. I sina klädstilar var de alltid medvetna. Och i sina svar till journalister hade de (ofta Freddie) ett snärtigt svar. Som musiker gjorde de aldrig saker "bara för att". Allt var ett statement.




3.

Man överdoserar inte på sömtabletter och lägger sig ner, med ett porträtt av en idol som tagit livet av sig (Morrison) eller besjungit självmord (Bowie, "Rock n' Roll Suicide") bara som en lek. Sådant gör man för ta livet av sig och göra sig till ett evigt giltigt påstående. Man gör det, kan man säga, för att "stoppa tiden".

Om man går ur tiden som ung, då är man odödlig. Alla de bilder man lämnar efter sig är ju den av Den Unge, den evige Adonis.

Och den som inte tror att Hasse var självmordsbenägen kan läsa på s 186 i Bogerius bok. Där berättar Hildebrand att Hasse i december 1981 varit på besök och sedan gått ut. Och därefter hördes ett brak. Och det visade sig att Hasse slängt sig genom glasrutan i porten. Det var 8 millimeter tjockt glas och splittret låg två meter från dörren "så Hasse måste ha tagit sats och kastat sig ut genom rutan", säger Hildebrand. Hasse klarade sig undan med skärsår. Stygnen i pannan fick döljas med ett pannband under Ritz-spelningen som var nästa dag, ett av Hasses och Freddies sista uppträdanden med Noice.

Och där levererade man, det var en solid spelning. Men försöken att döda sig var allvarligt menade, anser jag. Då invänder man: allt detta är ett rop på hjälp. OK, i viss mån. Men varför är det så svårt att erkänna att någon också kan vilja ta livet av sig? Sverige i ett nötskal: ingen är ansvarig, alla är offer, ingen menar något. Detta är i mina ögon nihilism. Man måste erkänna att det finns folk med vilja här i världen, även morbid vilja.

Det är inte populärt att säga det här i Sossesverige. Allt ska slätas över. Att jag här tolkar denna 1982-incident och tar den på allvar -- det tas kanske inte väl emot av alla, som exempelvis Noice-fansen. Jag fick ju massiv kritik 2008 när jag bloggade om Phil Lynott och gick in på väsentligheter.

Så nu får jag väl vänta mig en anstorming av upprörda Noicefans som säger att jag missuppfattat allt. OK, jag är beredd. Jag har försökt skildra en komplex företeelse -- självmordsdrift och dess ontologiska sidor -- så alla är välkomna att kommentera och säga emot.




4.

Allt viktigt och angeläget när det gäller liv och död fuskas bort i detta land. Döden är tabu, självmord får man inte prata om, sinnessjukdom skrämmer. Allt kontroversiellt ska förnekas -- allt, inklusive något annat relevant i sammanhanget: drogandets makt.

Det sägs att Noice introducerades till tyngre droger av de ljudtekniker de fick med sig på turnéerna -- äldre, erfaret folk från Utlandet som kände till en och annan drog. Så var det nog. Men ett visst ansvar har man själv också.

Noice hade själv låten "Rock n' roll å droger" på första plattan "Tonårsdrömmar" (1979). Den skildrar skenbart uppgivet hur Brian Jones och Jim Morrison dog av drogmissbruk. Men det blir ändå del i mytskapandet. Ungefär som Magnus Uggla med en skenbart ironisk attityd tar avstånd från självmord på sin 1977-LP-titel: "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt...?"

Fy för självmord. Men nästan alla attraheras ändå, på något plan, av sådant som droger, självmord och evig ungdom. Den som förnekar det ljuger. Ty moraliska synpunkter åsido är det annat i farten här: konstens själ, rus och inspiration och livet som konstverk.




5.

Det står i Bogerius bok att läkaren på Nacka sjukhus, när han tog emot Hasse och Freddie den där ödesdigra dagen, sa detta: att det var "ytterst ovanligt att två personer försöker begå självmord samtidigt" [ibid]. Men egentligen är det inte så. Självmordspakter är för sin del ett reellt fenomen. Bland annat ingick den japanske författare Mishima det med sin vän Furu-Koga 1974. Sedan kan man även nämna Heinrich von Kleist och hans väninna Henriette Vogel (döda 1811).

För övrigt kommer jag att tänka på Michael Strunge i detta sammanhang. Han var en dansk poet, influerad av Bowie och punk, precis som Noice. Strunge tog livet av sig 1986. Då var han 27, den klassiskt farliga åldern för självmordsbenägna konstnärer (q.v Kurt Cobain, Hendrix, Michael Hutchence).

Så Hasses och Freddies akt var som företeelse inte helt unik, varken psykologiskt eller historiskt. Att de båda levde vidare och sedan led mer eller mindre drogrelaterade dödsfall (Freddie 2001, Hasse 2002) hör kanske också till saken. Jag nämner det här for the record.




6.

Jag var med när Noice slog igenom. Jag gillade dem inte. Men visst gjorde de intryck. Noice ogillade man så att säga "på riktigt". Medan ett band som Gyllene Tider inte togs på allvar alls, inte i mina kretsar.

Noice hade sina punkinfluenser. Det får man veta i Bogerius bok. Peo Thyrén redogör för hur han påverkades av punk, från inköp av skivor på skolresa i England till konserter i förorten och hänga runt i Gallerian. Attiyd, man måste vara rätt; det och det går, det och det går inte. Detta var viktigt för ett band som Noice. Man ställde sig verkligen inte bara på scen och körde.

Man blev ett trovärdigt nya vågen-band kan man säga. Kläderna, attityden, bandets sammansättning: en magisk mix. Och det var bandet Noice som var grejen och inte Hasse solo, vilket hans soloskivor möjligen visar.

Noice hade sina stunder. "En kväll i tunnelbanan" är en favorit. Likaså "Rock 'n roll å droger": snyggt intro, gudomligt solo. "Ut i natten" måste också nämnas. Den beskriver rastlösheten en tonåring kan känna en fredagkväll. Man måste ut i natten för att söka den där omöjliga friheten.




7.

För vad det är värt säger jag "kudos" till Noice så här tusen år efteråt. De var äkta. Tonartsbytet i "En kväll i tunnelbanan", där det går över i "Högt uppe ovanför mig / en kamera söker i mängden / ser mig själv på en ruta / där jag står och väntar på tricken" -- detta är magi, tidlös musikmagi. Med en svensk hjälte och ikon i leadsinger-rollen: Hasse Carlsson. Kolla till exempel här i en TV-inspelning från Gröna Lund 1980. Det här är den bästa versionen jag sett på Tuben [not: efter en introduktion börjar Noice spela cirka två minuter in i klippet].

Man hade just slagit igenom då. Genombrottet hade kommit i TV:s Måndagsbörsen i mars samma år. Om det giget skriver Bogerius träffande:

Något med direktsändningen framkallade en extra laddning i luften och 14-årige Hasse Carlsson såg ut att älska -- och frukta -- varenda sekund. Genom tv-apparaterna förmedlades en slags elektrisk energi som tog tag i många tonåringar i tv-sofforna. [s 70]

Det är ett ungt band, man saknar den totala rutinen. Men man är ändå solida. Det var, som Ola Håkansson på Sonet sa, "ett färdigt band" han mötte när han skulle kolla in dem innan kontraktskrivningen.

De kunde spela, de hade massor av egna låtar. Ändå är det ingen lätt sak att gå på scen och leverera. Det är nerver med i spelet. Man ser det i Grönan-klippet och Bogerius antyder känslan väl: man får inte göra bort sig, men just den edgen gör att man höjer sig och levererar ett uppträdande, ger en show. Man kan inte bara ställa sig på scen och köra, man måste ha attityd i vad man än gör. Även om man är laid back som få så måste man som artist göra ett statement. Rock är teater, även om man bara spelar i jeans och tröja.

Det är vad jag utläser ur detta tidiga Noice. Och det är, bland annat, vad som fascinerar med bandet.




Relaterat
Mythago Wood
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska