torsdag 23 december 2021

Bertil Mårtensson -- några anteckningar

In Swedish. -- Härmed några anteckningar om Bertil Mårtensson. Jag har skrivit om honom förr: här har vi BM som kritiker... och här har vi hans fantasy ... och här hans sf. I dagens inlägg fyller jag främst i några tomma blad i ämnet; jag tar upp några hittills av mig negligerade aspekter.



1. Två sf-romaner

Bertil Mårtensson var en svensk fantastik-författare. Han levde 1945-2018. I mångt och mycket är han min favorit som svensk sf-person. När han var bra, då var han bra. Men han hade också sina brister.

Bilden som illustrerar detta inlägg visar romanen Samarkand 5617 (1976). Den kan stå som symbol för när Mårtensson inte riktigt övertygar. Denna bok må vara en nämnvärd uppvisning av en genre- och stilmedveten författare. Men att riktigt läsa och underhållas av den, se det är en annan sak... Romanens intrig är krånglig. Det hela utspelas på den avlägsna planeten Vilahall där diverse svårförklarliga saker händer. Detta är kruxet: man sitter som läsare hela tiden och gissar sig fram, man famlar liksom i blindo.

Denna bok må vara seriös och aktningsvärd. Stilen i sig är klar och transparent. Men intrigens komplexitet kräver antagligen flera genomläsningar innan man fattar galoppen.

Ska man läsa en sf-roman av Mårtensson där man åtminstone inte behöver gissa gåtor hela tiden är Jungfrulig planet (1977) bättre. Upplägget är inte så originellt (imperialistisk rovdrift hejdas av heroisk planetekolog) men utförandet är ganska snitsigt. Det är en galaktisk intrig, en främmande planet, rymdsamhällets vardag och rätt bra tecknade karaktärer därtill.

Intrigen i korthet: Ekologen Sefrem Ibrahim åker till planeten Batak för intriger och annat hejsan. Världarnas Förbund (= VF) är hans hårde uppdragsgivare – men förmår han sätta hårt mot hårt? Eller vill han bara rulla runt i sänghalmen med Katten och Namiko Wrede?

Detta får i stort sett räcka om BM som romanförfattare. Mer om hans sf-romaner här, mer om hans fantasyroman här.







2. Novellisten Mårtensson

Vi går över till några nämnvärda noveller i sammanhanget.

I Nova SF hade BM ett flertal noveller. Fotot på den krumme figuren som ser en katedral i skyn är från Flygande katedraler i 3/1983. Som ofta i BM-sammanhang är det en huvudperson det är lite synd om. Denne figur finns där liksom alltid: dåren, den halvt misslyckade, ”the odd man out”. Det kan bli lite känslomanipulativt (man förutsätts automatisk stå på denne figurs sida i hans strävanden i en hård värld) men så är det förvisso hos BM, detta inslag finns så gott som alltid i hans berättelser: stackaren är i fokus. Om någon däremot är framgångsrik ses denne som suspekt.

I ”Flygande katedraler” heter stackaren Jormas Alruna. I en galaktisk framtid finner han efter ett tag sin plats som orgeltrampare hos en kantor. Snart lär han sig spela orgel själv. -- Därtill styrs denna novell av djärva visioner. Ty rymdskeppen i denna kultur drivs av musik; i katedralformade skepp är det organisten som styr. Detta är en helt bedövande läcker idé; det är musisk människa, sfärernas musik, till oändligheten på en Bach-melodi... Blotta idén med musikaliskt drivna rymdskepp hör till det bästa som BM åstadkom. Han kunde själv spela instrument och han hade sin stilistiska talang som författare, och i denna novell förenas allt till tidlös konst.

En annan bra Nova-novell av BM var Rock & Roll och marsianer (2/1982). Titeln låter kitschig och ”down-market” men det är en rätt övertygande sak om fluktuerande verklighet. Därtill med moraliserande över spritens skadeverkningar; det sista är en rätt obetydlig detalj men som fenomen intressant. Ty i detta ämne kan vi hos den i regel avspände och urbane BM ändå skymta en hart när puritansk hängivenhet, den om att påpeka det farliga i att dricka sprit.

Ännu en novell av BM som är nämnvärd är Det sista galaktiska kriget (först publicerad i Teknikmagasinet 3/1985, sedan i Nova 6/2005). Den kan beskrivas som en variant av Dicks Time Out of Joint, här med det Mårtenssonska subtemat som är “det är synd om författare”; alltid ska det vara denne stackare i huvudrollen... Men med det sagt så är denna text ändå en rätt snitsig sak på (återigen) temat fluktuerande verklighet.



3. Tragiken, funkar den...?

1986 gavs Ellerströms ut en booklet med tre Mårtensson-noveller, Förvandlas. Jag fokuserar här på en av texterna, Drömmen om jorden.

I en avlägsen framtid åker en grupp på turistresa till jorden. De ser ståtliga traditionella miljöer (New York, London osv.). Men människor finns ej ty de lämnade jorden på 2000-talet pga. miljöförstöring och radioaktiv besmittelse. Bara en människospillra finns kvar, han som guidat gruppen. – Twisten är att detta är tragik, djup tragik. Och funkar det? – Tragik i sf är ett svårt mål att uppnå. Öht. i litteratur är tragik en svår konst; hur ska man då lyckas med det i en egenartad genre som sf – en genre som ju lånar sig till mycket annat såsom idédiskussion.

Det var inte för tragikens skull jag började läsa sf. Det var istället för att serveras ”omöjliga äventyr”, äventyr som trotsade vardagens grå. Det var för att bjudas sinnesutvidgande idéer; det var för att erbjudas alternativa verkligheter, nya angreppsvinklar. Att i denna mix komma dragande med att det också bjuds tragik är lite missriktat. Därför är jag skeptisk till novellen Drömmen om jorden – jag menar, visst är en rapsodi, även en seriös rapsodi över jordens historia i novellform, lovvärt som sf-idé. Men att sedan slänga in dårhus-pessimismen (= jorden förgiftades och människan lämnade den, en kliché i dåtida sf) och antyda att detta är tragik i högsta potens – det rockar inte för mig.

Förvandlas är 62 sidor seriös sf signerad BM, ambitiös och med ställvis lätt handlag, men konceptuellt är detta inget för actionisten.







4. Aspekter

Steve Sem-Sandberg är en rätt nybliven akademimedlem. En gång i tiden skrev han sf. Resultatet ser man bl.a i den samling han och BM gav ut en gång, Vilse (1979). Vi förbigår SSS’ fantastik här, ja för övrigt hela SSS’ prosakonst, och koncentrerar oss på den BM som var hans parhäst i Vilse. Ty i denna bok övertygar skåningen här och där med sina alster. Såsom i Benedictus sällsamma himmelsfärd, där en människa förvandlas, höjer sig andligt – och blir en stjärna. Bokstavligt.

Det är övertygande, även ur ett esoteriskt perspektiv. Stjärnorna lever; alla har sin ande. Såsom Uriel i Paradise Lost. Och här i BM:s novell var det alltså en människa som eleverade sig mentalt till en sådan stellar spirit.

Ett nämnvärt verk av BM i Vilse är även Kvinna med diadem, om musikens makt att skapa verklighet. Det handlar om ett musikintresserat berättarjag, som ute på en skärgårdsö träffar ett geni och dennes experiment – med datorer och musik. Geniet heter Peter Gård och det hela utvecklas dramatiskt. Med alla sina uppslag och attityder är denna text som en hel roman på sina blott 16 sidor; det är en episk novell.

I denna samling finns ett och annat, såsom BM:s bibliografiskt andra publicerade novell, nämligen Femte resan. Den kördes först i Häpna 2/1964 (debuten var i samma magasin med Urhemmet, 12/1963). Vad gäller Femte resan så är det psykologiskt tung-gung i ensam rymdfärd; tonen är pessimistisk och huvudpersonen är, hm, inte ”actionist” om ni fattar.

Mårtenssons generella fel var möjligen detta: att han var för seriös-pretentiös. Ungefär som Poul Anderson. Eller Ursula Le Guin. Dvs: alla dessa skribenter hade nog förmågan att skriva rak, underhållande fantastik. Men alltför ofta lockades de att istället skriva Stor, Odödlig Litteratur. Och visst, det finns sf-klassiker med tragik och djup. Men att alltid försöka höja sig till Den Odödliga Konstens domäner, det sätter hämsko på kreativiteten, det riskerar att göra texten stel och livlös.

Mårtensson har alltså skrivit en fantasyroman där ”allt stämmer”, Maktens vägar del 1. Här, anser jag, är den grundläggande attityden lekfull. Visst finns ett tema om maktkamp mm. men hela den struktur författaren här skapat åt sig medger oändliga möjligheter till fablande, prosapoesi, påfund och hugskott.

Så i denna episka fantasyform frodas han. I sf:en var han generellt lite stelare. Men se, det finns ett sätt att låta denna översikt utmynna i en positiv ton. För i sina kassettfanzines kunde han ha ovan antydda lekfulla attityd och triumfera – även i berättande, även i sf-epikens förtrollade värld...!

Det kan vara så att ”kassettfanzinet Ogre” inte hör till BM:s hävdvunna bibliografi. Eller diskografi. Men i de ex av Ogre jag äger finns å andra sidan ingen brasklapp som förbjuder mig att granska dem; därför måste jag ta med dem i denna kritiska översikt över BM:s författarskap.

Ogre började på 60-talet som ett pappersfanzine. Sedan, kanske från och med nr 6, kom det på kassett. Ville man ha ett ex sände man en tom kassett till BM; så kopierade han verket till det och man fick det hela i retur.



5. Musikern BM

Ogre 6 från tidigt 80-tal är förstås en salig blandning av ”fanniska upptåg” och ”BM leker med gitarren”. Men han kunde iaf. spela, både gitarr och dragspel, senare även synt. Och litterärt finns här en del. Såsom parodiska dikter; han kunde både dikta och deklamera dem; hans diktion är perfekt. Det är inte alla som har ”radioröst”. Jag ska inte citera något, men det vill jag ha sagt: lekfullhet hos en i övrigt seriös författare är det yttersta tecknet på mästerskap. ”Vill du se en mans sanna natur, betrakta honom då han leker” sa ju Goethe. Och svenska författare som även kunde skriva skämtdikter var för sin del Södergran, Heidenstam, Lindegren...

Ogre 6 har därtill en parodisk novell som BM läser upp: Möte i rymden, om en malmletande rymdman som blir galen i rymdens ensamhet. Hotet kommer i form av dragspel... som multimedia-verk (text, musik) är detta slående bra. BM kunde berätta både i skriven text och i ”spoken word”; diktionen, anslaget, tight-but-loose... mästerligt. Denna berättelse låter spontan men jag hävdar, utan bevis, att han läste efter manus.

Det totala mästerverket i denna genre var Ogre 8, med en hel rymdopera av BM: all musik var original, han uppförde den själv och berättade allt själv. Fingals fjäril heter opuset. På 90 minuter får man ouvertyr och tre akter (plus intermezzo), på temat en rymdmans sökande efter en försvunnen planet. Det visar sig att på planeten bor en rymdpirat som håller en kålmask fången; Fingal sätter sig i sinnet att befria denna mask.

Det hela är en parodisk historia men det känns ändå äkta. Jag dristar mig att säga: detta är tidlöst. Man bjuds BM:s berättande i ord vartill man får en diskret ljudmålning i bakgrunden, och man bjuds inskjutna sångnummer, dvs. ”arior” även om det förstås inte är symfoniska arior. Men ouvertyren är lätt symfonisk! – BM:s multitalang (ord och toner) förenas här i ett högre amalgam. Därtill finns moralismen också; att befria kålmasken så att denna kan bli, ni gissar det, fjäril, blir föremål för en stillsam moralisk lektion av typiskt BM-slag. Men man får kapitulera; allt spelar här med i helheten, även söndagsskolemoralen.

Även i Ogre 10: Invasion bjöds man på ett sf-äventyr. Berättelsen interfolieras av repriser ur BM:s musikproduktion, så kallade filksonger som jag kan vara utan (en filksong är en ”fannisk folksång”, en traditionell sång man ändrar texten på för att skoja till det på temat ”sf-fansens liv och leverne”). Så är det med Ogre 10: Invasion, här är det en myckenhet daterad filksongskultur – men kärnan i det hela, berättelsen som är ramverk, är lekfull, väl uppläst och ”spontan men ändå förberedd” – dvs. han läser ur manus. Men som Ingmar Bergman sa, endast den förberedde kan improvisera. Endast med en struktur som stöd kan man som konstnär känna sig fri.



6. Personliga hågkomster

Jag skulle kunna nämna mer om BM -- mycket mer. En i så fall enkel sak att nämna är hans deckare, av vilka jag inte läst någon. Men Jan Erelius’ äventyr ska visst ha varit inspiration för Mankells Wallander: gråväders-krimi i Skåne... så nu vet ni det.

I min privata mytologi framtonar BM rätt skarpt. Jag träffade honom IRL gång, på SweCon 83 i december 1983. Då hade vi redan brevväxlat en del; jag hade fått Ogre 6-8 och njutit av dem, och jag hade läst Maktens vägar 1 & 2, och sedan hade han fått de fanzines jag då börjat ge ut. Så vi kunde där i Villa Kaprifol prata lite löst om musik, bl.a om jazz. BM var en chosefri, trankil typ, lättpratad och tillgänglig.

Detta var enda IRL-mötet. Men vi upprätthöll en viss brevkontakt även framdeles, såsom att jag sände honom fanzines och fick kassettfanzines i retur. Såsom Munkarna i Toypé, ett meditativt syntverk, någonstans i skärningspunkten mellan Ralph Lundsten och Kitharo. Inramningen (kassettverk) är blygsam men konstnärligt är detta new age-musik av bästa sort.

BM:s musik förgyller, liksom i ett återsken, hela hans verk. Lättheten och lekfullheten på kassett skapar ännu en dimension till hans rent litterära verk. Det må vara att lekfullheten ibland fanns även i text (Dummast i universum, Nova 1/1985) och då körde i diket... nåja. BM:s hela opus har en musisk grundton; när allt stämmer, när moral, intrig, målerisk förmåga etc. underordnas helheten så står vi inför konstverk med odödligt, tidlöst skimmer, såsom Maktens vägar 1, Flygande katedraler och, jodå, Fingals fjäril.

Coda

BM var verksam som akademisk fackfilosof. Hans credo var ”reduktionistisk vetenskap”; det var inte esoteriskt-andligt. Det var skolfilosofiskt. Jag måste ibland påminna mig själv om det, eftersom jag har en förmåga att läsa in lite för mycket i hans gestalt. BM framstår ofta för mig som ”arketypisk författare typ 1A”... och då har jag även en tendens att se honom som ”den gamle vise mannen”. Nu har jag en annorlunda tro än skolfilosofisk reduktionism, mycket annorlunda... men med det sagt, när BM gör filosofiska anmärkningar så sker det ibland med ironisk attityd och musisk lätthet (såsom i hans bokrecensioner).

Ska man gå en kurs i rent akademisk vetenskapsteori, från Platon till Popper, vore BM en bra lärare. Han var beläst, och inte bara i vetenskapligt hänseende; troende var han inte men han hade läst Bibeln, det märks här och där; litterärt hade han absorberat något av detta verk. ”I Bibeln står det, att man ska ge, ej ta...” är en rad ur en filksong som fastnat; det är bara ett exempel. En glimt ur ett beläst sinne kallar jag det. BM kunde med musisk lätthet foga in traditionell konst och litteratur i sitt verk.

Slutkläm: BM kunde komponera många sorters musik, ja även popsånger. Här är inte platsen att prisa honom som popkung – men – visst var låtar som Slow Down och Morgonsång nämnvärda i denna genre. Och från den sistnämnda citerar jag nu en del av texten – ty detta är för mig BM i ett nötskal, ironisk men ändå seriös, allt med stilmässigt välbehag. Det är en amorös episod i den äkta sängen, kan man säga:
Du ligger vid min sida, när jag ser dig är jag nöjd,
med kärleken du skänker mig en tröst.
Jag drar mitt svärd ur skida, för vår kärlek är jag böjd,
åt mina känslor måste jag ge röst...




Relaterat
BM recenserar böcker
Maktens vägar
Mårtenssons sf
Nova SF

onsdag 15 december 2021

Svensson: Uppsala Dome (poem)

Sing praise for the Northern temple on the hill... that's how this poem begins. Then it evolves into an all-encompassing tapestry, bringing in the Wild Hunt, Horgalåten, the Valerian album "Birds of the Master," and more... a lot more.



It's time for a poem... by me... for I'm a musical man, eine musische Mensch, and you can't stop me from singing... especially not on this my blog.

The poem you're about to read plays in the Uppsala dome in central Sweden. In Swedish, "Uppsala domkyrka". The largest temple in Scandinavia, with some competition from the Trondheim dome in Norway.

Here goes, then, my poem for today. Uppsala Dome.
I am dancing around in the Uppsala dome,
going clockwise, as we do in the west, as we do in the east --
in Christian churches, around Hindu temples --
clockwise honoring the divine,
circum-ambulating the god.


Dancing around in the Uppsala dome, going
round the altar, going round the ambulatory --
spiral movement forever, like the vortex
creating reality -- for I am the vortex master,
master of storms, king of tornados -- and
the storm begins here, with me, in the dome.


There's a storm coming up and I AM the storm,
creating it by making rounds round the altar,
by going round and round, maddeningly like a flock
of crows in the sky -- or rather jackdaws,
that's the Uppsala variety of passerine --
round and round the church towers they fly --


a vortex of birds, like "Birds of the Master"
in the Valerian adventure... a vortex in the sky,
look at them and go mad, see the twirl and
you're caught in the movement -- like the
dancers having to dance to the Horgalåten,
the evil fiddler forcing them to dance to
their death, forever whirling to the music,
round and round they went, until only their
skulls were rattling around on the ground.

Vortex of dancers, vortex of birds,
vortex of clouds, vortex of stars --

yea, verily, I sing of stars, a vortex of stars --
for the Milky Way, our galaxy, is also such a vortex,
spiral, twirl... a four-armed fylfoot going round
and round in the eternity of space...

And I am all of this...

I am the cloud spiral, the vortex of birds and the
Horga dancers -- and the spiral movement
round the Uppsala altar.

I'm the nexus of the crisis
and the origin of storms...

I'm the whirpool, the maelstrom,
Charybdis, eddy, tornado, taifun...
I'm the rider of the storm, the Wild Hunt,
the Yuletide chase in the sky, led by
the Wild Hunter, Odin, god of storms...

Pagan and Christian I am, heathen and high-church --
I am high in the church as I crazily go round
the altar, creating a vortex, creating a new
world, a new reality -- a new way of looking
at ourselves and the world -- a Pagan-Christian
synthesis, a merger, a new shiny amalgam
of spiritual splendor... the only way to fight
the Astral War, the only way to end the Astral War.




Related
Another poem: Science Fantasy Superman
Yet another poem: Comfortably Strong
Astral War -- some remarks
A presentation of this blog
Horgalåten = "the Horga Song", very fine archaic Swedish folk song, mentioned in the poem; here on Youtube
Same song, musically a little more tame as the previous version, however, this one has the classical lyrics too
Picture from the Svensson archive of, you guessed it, the Uppsala dome.

onsdag 8 december 2021

Deliberation

Good evening and welcome to this blog post.



I sometimes sit down and meditate. I bring down the pace of respiration. I concentrate the look on a certain point before me. I settle down, I come to rest.

I meditate, I become the center of the world. As can you, if you have the will to meditate.

I meditate, I mobilize my will. I want to be calm, I want the world to see the light that I see.

Join me in the light...

In 2011 Earth ascended. The positive forces are gaining ground.

Angels coming down...

Celestial music playing...

Gods and devas soaring down from the sky...

Golden halos radiating higher...

+++

Sky processions, we are watching you arrive...

I stand starstruck...

Evil people can’t endure in the light that is spreading after Earth’s ascension.

We’re in for a coming Golden Age. But first some elite club elements must go.

+++

This awaits to be done. It will be a long process. The linchpin of elite club rule might be the US. Therefore, a restored American republic, based on the Constitution and the Bill of Rights, would be the first step to end elite club or "Cabal" rule.

There are many a good details pertaining to this. There are constitutional issues, there is the question of revaluation of currencies, and there is a vision of grand scale reform. However, we will not go into all this. Instead, we will focus on one aspect of the emerging US governance: the role of the military.

+++

When the Cabal took over the US it succeeded rather well in gaining control over the media, the academy, the industrial-financial sector, the judiciary, and the political sector at large. However, the armed forces were not so thoroughly co-opted.

Historically, the Cabal didn’t manage to infiltrate the military as much as it did with all the other branches of government. Therefore, the US Military might play a role in a restored government to replace the one having usurped it, the so-called US, Inc., the “deep state,” the Cabal co-opted American governance.

You could say that the US defense forces carry the sword of justice. A theory maintains that Pentagon now is ruled by good guys, so-called “white hats”.

The theory is that Pentagon doesn’t any longer obey the commands of US, Inc. We saw this already in September 2016 when (according to NYT, 30/9) Secretary of State John Kerry couldn’t convince the military to back up his threats against the restarted Russian offensive against IS in Syria. It wasn’t spelled out, it was to be read between the lines – but it was in the cards, the syndrome of the US military not doing the Cabal’s bidding any more.

It was like a discreet coup, a kind of “veto coup”. The US military wouldn’t any longer fight the Cabal’s illegal wars; instead, it would defend the Constitution against its enemies, foreign and domestic.

+++

How did this start? How did the US military stop being led by the noose to fight imperialistic wars, how did it put down the foot and start defending the Constitution? This development is in a grey area right now. For instance, you can’t go to the Pentagon website, to Stars and Stripes or whatever to read up on “White Hats History”... But there are clues here and there. For instance, in 2012 David Wilcock (1973-, author of The Synchronicity Key and The Source Field Investigations) said that predominantly, Pentagon now was led by positive forces. The awakening among the crucial leadership is said to have come about after 9/11, with officers noticing how dark forces were at play, with machinations going on putting them outside of the ordinary reporting channels. Then these side-stepped officers are said to have started a subtle (and sometimes not so subtle) resistance movement working for the good, for the Constitution they are sworn to defend and against the madmen ruling the US after 9/11 and before, in short, US, Inc. = the Cabal.

As Wilcock says in the blog post: “Our brave and valiant soldiers have taken an oath: To protect the Constitution of the United States, and its people, against all enemies – foreign AND domestic. – They did not pledge their lives – their blood – to keep a handful of sociopathic, genocidal bankers in control of the planet, its people and its resources.”

The US military is one of the few legitimate governmental elements left, there to protect the Constitution. In this, they have the assistance of police, Federal Marshals, retired military and maybe even responsible civilians.

The linchpin in taking down the Cabal is this legitimate defender of the Constitution, the military. There has to be an executive element in defeating this evil. It can’t just be done by “RV,” the as such sorely needed revaluation of currencies, putting them on a gold backing. What is needed is executive force, performed under the Law, and the US military, police and Federal Marshals are here to do just that. To defeat the Cabal we need Responsible Men, men combining authority with responsibility, and the military might be the place to look out for such men.

For instance, in August 2016, the US Navy and the Marines had an aircraft carrier sent to Libya to bomb IS bases. Most probably this was a White Hat operation, not ordered by Obama or Kerry. Then, in September, came the above mentioned refusal to “go bomb Syria,” to counteract Russia’s new Syrian offensive. This Pentagon would not do and it seems to be part of the same pattern, that of the White Hats not any longer doing the NWO’s bidding.

It is true that since then, President Trump has put “boots on the ground” in Syria, executing a kind of intervention with US troops. But the troop contingent is small, oh so small, and its operations aren’t “hot,” it is mostly a game of watching and overseeing things. A grey area war. All told, major war is still NOT in sight.

+++

To conceive of the military as “the good guys” might be hard for some. In general, after the Vietnam War era “Pentagon” is not a symbol of goodness. But that is because it was infiltrated by evil forces and led astray to fight imperialistic wars. At its core the life of a soldier is about loyalty to the Constitution, to serve; it is not about indulging in death and destruction.

Generals don’t start wars; politicians do. The political leadership decides on policy and who the enemies of the Constitution and the realm are. Now, it seems like the military has seen through the current, evil, Cabal-concocted policy and said no to further imperialistic wars. And in all this there is a tangibly spiritual element. Positive aliens are in on the deal. Archangel Michael wields the sword of justice and, on Earth, positive military and White Hats might be doing the same. On the web, you can for instance find this, a channeling of the selfsame Archangel Michael by Ron Head. In this post, there are some lines about “spiritual military leadership”, like this:
Now it is time for us to speak to you about military matters. You will see almost all of your star brothers and sisters wearing a uniform of some sort. During your long history of conflict, you have learned that to mean conquest. In more peaceful societies, it means service.
This has to be underlined: a soldier’s uniform is the symbol of his willingness to serve. It is not about dominance and haughtiness per se. This is symbolic of the emerging role of “white hats” military we see, backed by spiritual forces.

Does indeed the Pentagon White Hats and all have divine backing? In the above-mentioned post from 2012 David Wilcock intimates it:
Top insiders have now confirmed that everyone in the Pentagon is now aware that some form of Divine Intervention is happening – regardless of what side they are on. – Most of them don’t know who is responsible. Even the ‘bad guys’ are now saying it could be ‘Angels or Aliens’ doing this stuff.
As for indicia of positive aliens being around on Earth since time immemorial, see the previous chapters of this study. Divine presence is no news to the well-read mystic. Thus, we could now be witnessing the Heavenly Host backing up military forces in cleaning out the Cabal. We are seeing “war in Heaven, war on Earth” in our very lifetimes.

+++

In this post, it is speculated how the US military seems to be in for a political role. For its part, this will not mean the declaring of Martial Law. For, it is said, such a move would spoil the good cause forever. Rather, what we might be seeing now is a “benevolent and silent coup d’état”. If so, it would – as intimated above – be a discreet “veto coup,” a case of the military putting down the foot to the forces of evil, saying, “No more of your shenanigans, now we’ll ensure a restoration of Constitutional rule”.

This should be the road ahead. But things can't be done discreetly forever. At some point in time a Responsible Man must go in and take action. However, for certain “image reasons” it isn’t so easy. As we just intimated (no declaring of Martial Law) the military can’t just go in and take over; that would meet public resistance. In “Matthew’s Messages” of 1 October 2021 the problem is addressed in this way:
The ... Deep State [is] operating the government; and the military forces, which pledge to serve the Constitution, are holding them at bay, so to say. While it’s clear to most of the commanders and knowledgeable others that the country cannot continue in this dysfunctional manner, it is not yet clear how to change it with the least amount of disruption and confusion and avoid cries of ‘military coup.’
This has to be mentioned for the record. The US military, with the army in focus, right now has image problems. With a little historical overview you could say: after WWII the goodwill of the US military soared sky high; after Vietnam it surged low. In the 80s and 90s it had a resurgence but this was spoiled after Iraq 2.0 and the Wikileaks film, “Collateral Murder”. Now the US military has retreated from Iraq; at home it sometimes rattles its arms along with the police, rendering it a not-so-favorable image in the public eye. These actions may be lawful and constitutional – but are they popular, are they given the right propagandistic “spin”...?

In short, the US Military needs to become more popular before it can assist positive forces in taking down the Cabal... and this “image-brush up” might take some time.



Related
No Risk for Major War
Commanders (2018)
Burning Magnesium (2018)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)