måndag 29 december 2008

Godståg kör inte efter tidtabell


En gång bodde jag på andra sidan ån, i västra delen av stan: Tuna backar, döpt efter en Linnélärjunge (Tunström?). Det hade sin charm må jag säga, och härmed några intryck från den miljön. (Apropå "chrysantemum och japanska kejsardömet": Japans kejsarhus har en chrysantemum, typ prästkrage som symbol.)

---

Rapport från min nejd, anno 2006: en duva bor i linden, kuttrar och hoar, ett riktigt litet kuttrasju. Jag ser en igelkott, en hare och en katt, ja mer än en katt: svart katt, bondkatt, kosmoskatt och brun-och-vit-katt.

Jag ser koltrast, skata, kaja och korp, korpen som är alla korpar: korpens urbild, dess mönster, dess idé. Och allting blomstrar: liljor, tulpaner och narcisser, och så chrysantemerna med drömmar om japanska kejsardömet...

Nejden lever, ån flyter, molnen seglar och fasader i gult fångar solen, värmer mig och dess gäster, dess hyresgäster.

Ett solur på en vägg räknar tiden, evig tid i evig kretsgång, Torbjörns torg i Tuna backar torg: gult tegel, världens tak.

En vattenspridare vattnar fotbollsplanen samtidigt som det regnar, sicket slöseri, kanske är det åvatten de vattnar med, i så fall gör det ju inget, kostar bara energi, elen som driver pumpen -

Flaggor på Fyrishov, fladdrar i vinden -

Glas på gatan, tistel i rabatten -

Fåglalåten en hymn till Gud, "av barns och spenabarns mun har du berett dig lov"... I söder domkyrkan, i norr Uppsala högar och på himlen en kondensstrimma, en diagonal som rinner upp i Arlanda.

Jag ser Venus i väster och månen i öster, hör murrigt buller från järnvägen, Uppsala-Sala, diesellok i morgonväkten: godståg kör inte efter tidtabell har jag hört, de kör lite hur som helst, när de vill, när det finns luckor i trafikrummet -




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 27 december 2008

Svensson: Dremser och Piló (novell)


Under kulna vinterkvällar brukade min farmor berätta sagor för mig. De utspelades alla i det fjärran Rokkana, ett gåtfullt land som hon i sin tur hört berättas om av sin farmor.

Härmed en saga från detta Rokkana, betitlad "Dremser och Piló".

- - -

Han hette Dremser och var på väg till Piló, en man frejdad för visdom. Dremser skulle fråga denne en mycket speciell fråga: "Vad tänker du när du ber till Gud?"

"Gud" var en övernaturlig entitet i denna värld, Rokkana vid namn. Man gjorde sig föreställningar om denne Gud och bad till honom, men få hade sett honom.

Dremser skulle i alla fall fråga Piló nämnda fråga. Han tog sin häst och red iväg genom skimrande länder, och kom en vacker dag till ett skogsbryn varifrån han såg sitt mål: ett gråbrunt, hotande, taggigt massiv, ett molnomvärvt kungaberg, med skog på nedersluttningen och snö på hjässan.

Dremser lämnade hästen i en by, började bestiga berget och kom efter en passage genom en klyfta till en yppig skog, prunkande av blommor, frukter och nötter. Här såg han omsider ett gyllene palats som han antog var Pilós boning - så han approcherade, passerade en bassäng med näckrosor, kom till en hall och förstummades av åsynen av silverstolar, ett sidobord av mahogny och elfenben och en gåtfull tavla på en vägg, visande en stad vid en flod.

På väggen satt jakttroféer: trämonterade talismaner, shamanska maktföremål. I mitten av rummet stod ett större bord, omgivet av länsstolar och prytt av en bordslöpare med merkuriska tecken. En ljusfontän av alvsmide upplyste härligheten, ackopmanjerad av ljushållare i tenn på väggarna.

Vid bordet satt en långskallig man med hakskägg och kalott, iförd orange kaftan. Han sa:

- Jag är Pilo. Varsågod och sitt.

Dremser satte sig på en länsstol, mitt emot Piló, och sa "tack".

Tjänsteandar kom med skaffning: soppa och dubbelmumma, lingondricka och frusen grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tog Dremser mod till sig och frågade det han skulle, ställde sin enda, stora och dyra fråga:

- Helige man, när du ber till Gud, vad tänker du då?

- Ingenting, sa Piló, jag bara lyssnar.

Dremser blev ställd, vilket svar: detta hade han inte räknat med. Men så kom han på en följdfråga:

- Men vad säger Gud då?

- Ingenting, han bara lyssnar...




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 20 december 2008

Typer: Sf-dåre


Det har blivit dags för ännu en typ. En sån där en vet ni, en sån som står och hänger och glor: en sf-dåre, illitterata avdelningen. Fler typer finner ni under eponym etikett.

- - -




"Jag gillar sf, science fiction. Skiffy, vet du. Om Odysseus och hans män landar på en ö för att slåss mot enögt monster är det blaha-blaha, men om Lucky Starr landar på Merkurius och tampas mot tioarmat monster, då är det grrrreat! Vad fan är klassiska plankor och segel mot teknik, rymdskepp skimrande av tusentals plåtar och nitar och ventiler, glidande fram i rymdens mörker! Det är framtidens litteratur vet ja.

Om någon diktar ett ode, diktar om snö i september och sand i Sahara, då fattar jag 'et inte. Det är alltid trista böcker med anemiska omslag som kan föreställa allt och ingenting. Men om boken har stämpeln "science fiction", då reser jag mig som en hingst, då utlöses alla mina betingade reflexer, snålvattnet börjar rinna. Jag erkänner boken som mitt barn, min vän, mitt allt. Sedan må det vara en dålig eller bra bok, spela roll; det är ju ändå sf. Även dåliga genreböcker har sitt värde; man är väl fan, gillar väl att dissa junk i glada vänners lag.

Shakespeare förstår jag inte. Sf-filmen "Forbidden Planet" gillar jag dock, glatt okunnig om att den baseras på sagde Williams "Stormen". Och Star Trek är ju fina grejer alltså, men att också de lånat en massa intriger av Shakespeare förtiger jag.

Sf ska 're va, annars få 're va. Vem behöver texter om vanligt folk, ångest, glädje, transcendens? Livets mål är sf och dess leksaksländer, någon äkta tragik får ej finnas. Å andra sidan finns ju mycken seriös sf också, som Samjatin, Dick, Orwell. Att den är lyckad beror dock inte alls på de idéer som framförs, på de gestalter som ingår, på intrigernas allmänna upplägg - nej, den beror kort sagt på att den är sf. Sf är bra för att den är sf, geddit!"




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 17 december 2008

Typer: Präst


Det händer att jag hudflänger Svenska kyrkan här på bloggen, angriper den för vissa dogmatiska felaktigheter. Nåväl, nu ska jag låta dem själva få ordet, i form av en tvättäkta präst.

- - -




Har du anlag för schizofreni? I så fall ska du bli präst i Svenska kyrkan.

Ena stunden står jag nämligen och talar om den Gud som så älskade världen, att han lät sända den sin enfödde son. I nästa stund är samme Gud arg på mänskilgheten för att den går sina egna vägar; han måste då ha ett blodsoffer av nämnde son för att blidkas.

I sig själv är kristendomen inte absurd, det är bara i vår tolkning den blir det. Vår: svenska kyrkans, lutherdomens, frikyrkornas och hela katolska kyrkans med, för den delen; Niceanska mötet, Chalcedonmötet. Med ett ord: Pauli tolkning. Vi har aldrig hört talas om att Gud gav människan fri vilja, och att han alltså inte kan vara arg på våra vilsegångna vägar. Vi förstår inte att storyn om den förlorade sonen handlar om denna fria vilja, om en människa som går vilse i världen men en vacker dag minns fadershuset, alltså den himmel där hans själ skapades; han återvänder till sin fader, alltså Gud. Detta förstår inte vi kyrkomuppar; vi ser den som en story om en man som åkte bort och sedan kom hem. En vardaglig son som kommer hem till sin vardaglige fader; nåt annat får man inte tolka det som, det är ju rena esoterismen!

Att Jesus var en lärare som lärde människan att ta ansvar för sitt liv, som sa åt henne "be all that you can be", var mänskliga, var människor - och som sedan gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära; detta förstår jag inte. Jag är kvar på barbarstadiet, i antik offermentalitet.

Jesu som blodsoffer: passar mig bra, jag kan nämligen inte tänka fritt. Inte skudda av mig paulismen, Pauli irrlära. Jag går och ser frälsning som en nådegåva, inte något man kan arbeta för på egen hand; skulle människorna göra det bleve jag ju arbetslös. Att till och med Luther ansåg prästadöme onödigt, att individen själv har en öppen kanal till Gud - det har jag smart nog glömt.

I Uppsala domkyrka ligger Swedenborg begravd; hjärtevärmande kulturellt, en stor svensk med en stor grav! Att sedan denne man var emot det mesta i officiell tro känner jag inte till. Jag vet inget om hans syn på Jesus som Gudsinkarnation, som avatar, om hans påpekande av felaktigheten i treenighetsläran, om hans korrespondenslära som är ett slags platonism; allt detta går över min horisont. Jag hyser dock en svag föraning om att Swedenborgs esoteriska kristendom en dag kommer att ersätta vår nuvarande, primitiva exoterism. Där vi bara ser till yttre ting, där vi jagar all inner space-filosofi på porten. All esoterism.

Jag anar detta, så för att jaga dylika känslor på båten tröstar jag mig med lite hokus-pokus om Kristi nådebank, hans fond av godhetscheckar som envar syndare kan erhålla. Därmed tvättas de rena på ett kick, behöver inte anstränga sig ett dugg.

Som dopet: vissa av Jesu samtida trodde att de därmed blev syndfria för alltid. En fin tanke; vi tillämpar den idag med dogmerna om nattvard och "tron allena".

Och så uppståndelsen, själva absurdismens kungstanke: själen må vara det som ger kroppen liv, men när kroppen dör då dör också själen en smula. Den hibernerar, går i ide där nere i graven. Så kommer den mytologiska "yttersta domen", tunga basuner brölar, och se! likt tonerna klingar, sig själen upp till Gud svingar! Att själen direkt efter döden går vidare till himlen, och sedan vidare till en ny kropp för ett nytt liv, den idén får jag inte tänka. Varför? Det är politiskt beslut på det, Chalcedonmötet 510.

Sa Jesus till rövaren som hängde bredvid honom på korset: "Idag ska du vara med mig i paradiset"? Det gjorde han, men jag låtsas som om jag inte hört det. Detta är ju annars den rimliga synen om själen är odödlig; man går direkt vidare till det hinsides. Men vi som tror på så kallad uppståndelse får inte låtsas om denna rad.

Vill ni ha mitt credo, på ett bräde? Då säger jag som Luthers klockare: "Jag tror vad kyrkan tror. Och kyrkan, den tror vad jag tror".




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 13 december 2008

Sanningens silverflod


Jag gick runt i natt
på min tidningsrunda och fann en silverskatt.

Det var månen som lyste för mig,
en fulllödig måne who lit my way.

Jag blev glad och god
där jag simmade fram i sanningens silverflod.
Så kan man skalda en dag som denna. Faktum är att månen lyste min väg i morse. Jag såg några lussande typer utanför ett studenthus också, det var kul.

Annat som är kul är recensioner av ens böcker. Nu har Granlund på "Marmeladkungen" dragit åstad och granskat min "Eld och rörelse", den första riktiga recensionen frånsett BTJ:s.

FG har verkligen gått in för uppgiften, han har något att säga om nästan alla noveller i boken. Mest förbluffad är han över titelstoryn och dess synbarliga "fel" (tempusbytena, syntaxen, gåtfullheten i var det hela utspelas osv) men funnit att det tycks funka ändå.

Hela räkan finner du här, och inlägg på denna min egen blogg om boken här.

(Marc Chagall, "Jag och byn", 1911)

onsdag 10 december 2008

Pop, rock och bilar




Tänkte visa lite bilder på cars of the stars, bilder jag sökt runt efter på nätet.

Först är det Janis Joplins Porsche 356, handmålad i flower power-stil av en vän. Bilen köptes 1968 men det är en '65:a. Då hade den nyare 911:an redan börjat komma.

Men 356:ans runda former passar i och för sig bra som hippie-bil.

Och om bilen är inte mer att säga än att Janis körde den hårt och väl.

Sedan kommer en Stutz Blackhawk av en typ som Elivis hade. Visst hade han många Cadillacs, men den handbyggda Stutz var ändå något extra: "If you haven't arrived in a Stutz you haven't arrived at all" brukade han säga.

Sist är det John Lennons Rolls Royce. Notera målningen som noga taget inte är flower power, utan mönster av en typ som förekommer på engelska flodbåtar. Det hela målades nämligen av en firma som kunde sånt. Rätt lyckat får man säga, stilrent och klassiskt men ändå hippt.

Beträffande Lennon så hatade han att köra bil, han kunde det knappt trots att han hade lappen. Men en gång tvingade Yoko honom att köra under en utflykt och det hela slutade som sig bör, dvs i diket.

Vissa musiska typer har svårt för detta med att köra bil, det såg jag på tv en gång. Lennon å sin sida lät sig köras av chaufför efter incidenten.

(Mer bilsnack på bloggen här.)

måndag 8 december 2008

Svenska stories


Jag sitter här och tänker på landet vi lever i, Sverige.




Om detta land finns det berättelser. Jag tänker nu inte på sådant som "Svenskarna och deras hövdingar" eller annat ärevördigt. Nej jag tänker mer samtida och småskaligt. Kuliga stories om det här landet.

Först om något som hände på en skola på Östermalm i Stockholm.

Sedan några år firade man S:t Valentine's Day, men det visade sig snabbt att det hela blev orättvist: omsvärmade elever fick massor av blommor, vissa fick inga alls. Detta bekymrade rektorn, så nästa valentinsdag tullade hon på kassan för oförutsedda utgifter, drog åstad och kunde glädja varje elev med en blomma, hjärtligen skänkt av storebror Skolan...

Alltså: totalt missriktat. En valentinblomma fådd från skolan är ju ett skämt i sig, men det fattade inte dumfjollan till rektor. Sancta simplicitas.

Den storyn läste jag i DN 2007. Och i samma tidning, ungefär samtidigt, läste jag ett reportage om vardagen för go-go-dansaren: ni vet den där som står uppe på en kattspång på discot för att inspirera resten med sina moves. Jag säger inget om det; det som är värt att göras är värt att göras bra. Men så intervjuades av av dansarna, en eftertänksam donna som skämdes lite för sitt jobb: "Vi bygger ju inte skolor i Afrika precis"...

Jaså inte, det trodde jag, tänk vad man lär sig...

Till folk som frågade henne hur man blev go-go-dansare, gav hon det magistrala svaret: "Det här är inget jobb, skaffa dig en utbildning istället"...

Sverige: landet där man får en moralkaka även från go-go-dansaren...

- - -

Vad har jag mer på lager i ämnet aktuella stories, sanna berättelser från landet vi lever i? Kanske en som berättades av en korridorgranne en gång.

Det var så att en bekant till denna en gång hade vaknat i sitt hyreshusområde till ljudet av krossat glas. Aha tänkte han, någon går och stjäl bilar, bäst att ringa snuten..!

Ljudet visade sig senare ha kommit från en synnerligen oskyldig källa. Det kom från någon som stoppade glas i en glasigloo...

- - -

Härmed min sista story för dagen, berättad av ännu granne från tiden när man bodde i studentkorridor. Detta var på 90-talet, innan mobiltelefonerna slagit igenom ska jag tillägga.

Från sin praktik i kriminalvården visste min sagesman berätta om en halvöppen anstalt i Uppsala, en där interner fick gå ut på stan under bevakning och spela minigolf eller dylikt; det kallades "P 14-aktivitet". Saken var den att väktaren inte fick hindra internen om denne ville rymma, han skulle bara ringa högre ort och säga att vederbörande rymt. Sedan skulle polisen ta hand om det.

Nåväl. Det var fången Stoffe, för dagen med foten i gips och med kryckor, som skulle åtföljas ner på stan av väktaren Nils för aktuell P-14-aktivitet: mata svanar i Svandammen. Väl där, i flödande solsken och med svanar och änder simmandes i den vackra pölen invid Slottskällan, får Stoffe sin rekreation. Sedan, med svanarna vederbörligen matade, säger Stoffe:

- Öh, du, jag måste sticka nu...

Han tänker alltså rymma. Nils tycker detta låter OK, han behöver ju enligt boken inte hindra honom. Men han säger:

- Visst, bra. Men du vet väl att jag måste ringa basen och säga att du rymt...?

- Jodå, inga problem.

Stoffe ska till att dra men hejdas plötsligt av Nils. Ty för dåtidens fasta telefoner behövdes mynt, men han har inga - men han får chevaljerskt några av Stoffe...

Och sedan rymmer denne, skuffandes iväg på sina kryckor längs Svandammens grusgång, i den ljuvliga majsolens sken bland lunchflanörer, mammor och småbarn. Nils väntar några minuter för att ge honom ett schysst försprång, sedan uppsöker han en automat och ringer.

Den svenska samförståndsandan...




Relaterat
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Ernst Jünger
Mitt liv i Åsele
Erik Andersson

torsdag 4 december 2008

Om tempel och kyrkor och sånt


Jag tänkte tala om tempel och kyrkor och sånt, om Gudshus och vad detta kan associera till. Just det, associationer: det blir lite fria tyglar, men det är väl bara bra som andrum efter "typgalleriet" vi kört den senaste veckan.

För övrigt är nog den där kyrkan som omtalas i början riven nu. Men den finns kvar som koncept, som symbol: se bilden.

- - -




1. Maglarp

En händelse år 2007: man skulle riva kyrkan i Maglarp i Skåne. Det var en 1800-talskyrka i tegelgotik, stor och imponerande – men ingen besökte den, och det fanns visst ett nyare tempel intill, mer avpassat för den lilla församlingen.

Den gamla kyrkan hade börjat förfalla: sten lossnade från fasaden och inuti växte det spindelvävar. Enkelt beslut: riv! Men se då kom protesterna, från när och fjärran: inte kan man riva en kyrka...

Det förment irreligiösa Sverige hade talat, ur folkdjupen kom protesterna mot att avlägsna en endaste kyrka ur landskapet: så gör man inte, vi vill ha våra kyrkor om så bara som blickfång, monument, symboliska påminnelser om det outgrundliga…




2. Le Corbusier

Han hette Le Corbusier, var arkitekt och ateist – och ritade en kyrka som blivit klassisk: Notre Dame du Haut i Ronchamp, mellersta Frankrike. Den är inte blott ett nummer i arkitekturböckerna, nej den har allt det där som ett tempel ska ha, den där oförliknelika utstrålningen. En kyrka kan se ut nästan hur som helst, det finns inga fula kyrkor – men förvisso är denna kyrka förtjänt av sitt rykte, den kurvade betongen gör att ljusspel och skuggor ändrar sig för varje ögonblick, och planlösningen med andaktsrum både ute och inne var originell.

Där har ni det, ett gudshus som både tjänar konsten och religionen, ett tempel för våra drömmar, ett ställe för andakt och bön. Men bara så ni vet det: Le Corbusier var ateist...




3. Bomba dem...?

En svensk radikal lär ha sagt ”bomba alla kyrkor”. Kanske var detta bara en antiklerikal yttring, en markering mot avarter inom kyrkans historia (häxprocesser, mansvälde, konventikelplakat). Kanske var radikalen ifråga blott en sådan där bussig salongsateist, en resonabel människa man kan diskutera konst och kultur med och som skänker pengar till välgörenhet.

Nåväl, hellre en trevlig ateist än en tråkig gudsman, som Martinus sa. Och visst har man själv träffat trevliga ateister i sina dagar, haft berikande samtal med mången salongsnihilist. Men envar ateist som höjer ropet på kyrkobombning må ta sig akt, det kan komma en dag då du blir tagen på orden. Du kan vakna upp med ”strange bedfellows” – med riktiga ateister, barn till
Himmler, Stalin och Attila Hunnern. Äkta blodsugare ur mörka vrår, monster ur sagoboken som plötsligt dykt upp här, i den verkliga världen.

Ateisterna måste bekänna färg, salongsateismen har nått vägs ände. Egentligen har det väl bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche. För sedan han avsatt Gud intog han den lediga tronen själv, som Dionysos – med känt resultat (vansinne).

Det finns inga ateister! Eller som Woody Allen sa: ”Ateisterna är bara Guds lojala opposition."




4. Jesus

Vissa fritänkare tror sig vara ”emot kristendomen”, men kristendomens sätt att tänka (se Bergspredikan, bra sammanfattning) är helt inbäddat i vår tids mentalitet. Och fritänkaren kan inte bara säga att Jesu lära ”hade uppstått ändå”; det där är ett påstående rakt ut i luften, en kontrafaktisk räddningsplanka för den som inte vågar se.




5. Tempel

Det finns inga fula kyrkor, bara fulsnygga. Du kan bygga det assymetriskt och oproportionerligt, i plåt och masonit, ja hur som helst – men själva avsikten röjer att det är ett tempel. ”En hög med sten upphör att vara en hög med sten, om den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral.” (Saint-Exupéry)




6. Lagerkvist, Weil, Herbert...

Pär Lagerkvist kallade sig själv ”religiös ateist”; en broder i anden till Le Corbusier får man anta. Men visst förstod man vad Lagerkvist menade, visst ska man få vara from utan att ansluta sig till alla officiella dogmer.

Vem är du som uppfyller mig med din tomhet,
som uppfyller hela världen med din tomhet?


Så skaldade han, Lagerkvist. Talet om tomhet får en annars att tänka på buddhismen, för shûnyatâ (= tomhet) var ju ett centralt begrepp i denna Shâkyamunis ”fromma ateism”. Men vad det beträffar kan även gudsdyrkare paradoxalt nog behöva lite ateism; se här Simone Weil som ju talade om ”ateismen som rening”. Den vore ett botemedel mot alltför liknöjd vardagsfromhet; den visade på förmågan att riskera lite i sin religiositet, att våga ge sig ut på hal is så att säga.

Weil uppmanade den troende att tänka sig hur det vore att leva i en värld utan Gud, så att religionen bevarade sin nerv, sin essens. Ett sätt att uppnå riktig tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert, författaren till ”Dune” och ”Dune Messiah”:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: "I am not the kind of person I want to be." It must never sink into an assemblage for the self-satisfied.




7. Kyrkor

Kyrkor och tempel, en stunds meditation i tomhet och lugn. I Uppsala domkyrka, Eriksbergskyrkan, Grundsunda kyrka och Helga Tref, i Peterskyrkan och Blå moskén, i Byodo-in och Vasilijkatedralen, i synagoga och Shivatempel, vid husaltare och snart sagt var som helst.

Ja, var som helst: i bilkön, på badstranden och i hängmattan, anywhere. För din kropp är ditt tempel, och ditt bröst ditt altare.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

tisdag 2 december 2008

Typer: Modern man


En modern man får härmed ordet, en av alla dessa "typer" som tagit över bloggen på sistone. Lyss:

- - -




"En polare till mig äger en sällsynt sak, en bok från 1892. Tanken svindlar, 1892! Men egentligen är det ju bara skräp, modern litteratur ska re' va. Allt av värde har skett efter 1945. Historia, kultur, allt; glöm allt som var före, det är rock som gäller.

Före 1945 fanns reaktionära drag i kulturen, som rasism och ockultism -- men nämnda år steg fredens solar över östern, atombomberna, och sedan dess är allting bra. Visst finns det rasism osv även idag, men den försvinner vart efter. Allt blir bättre, ja min själ! Och litteraturen blir för sin del bara bättre och bättre; förr skrev man om kungar, grosshandlare och torgmadamer, idag skriver man om nihilister i storstad. Det är menande tonfall, ledande frågor, modernt, nytt, aktuellt och ironiskt. Ett nytt liv i lobotomerad anda, ingen kan vara friare -- för vi är den fria generationen, vi spejsar ut i spegelblank framtid med miljö, fiberoptik och internationellt samarbete. Allt blir bättre.

Först kom jazzen, sedan kom rocken, sedan popen. Och nu blandas allt, vi återanvänder det bästa ur varje genre. Att sätta sig ner, snegla på vad andra gjort och sedan koka ihop en egen röra, det är för mig höjden av kultur. Att influeras mer allmänt, leva bland elementen och "inspireras", det där som romantiska konstnärer babblar om, förstår jag inte alls. Att se en sak i en annan: höra musik i trafikbuller, se mönster i oljepölar, se sagoslott bland molnen - vad är det för trams? Konst föds ur konst, epigoneri är alltings moder.

Vi är fria, vi lever i städer -- och städerna kommer bara att öka och öka i storlek tills de täcker jordytan. Och människan kommer att förlänga sitt liv med proteser: der Mensch Maschine. Ja vettu, allt som sker idag är av godo. Eventuella miljöproblem kommer att utvecklas bort -- med teknik, med byggande av maskiner och åter maskiner. Att miljöhoten upphör först sedan det skett en förändring i människans sinnen, ett paradigmskifte, förstår jag inte alls.

”Allt färre tror på Gud” -- det är sånt som jag och mina gelikar påstår, eftersom vi inte tror på något hinsides. Att folks andliga klangbotten i stort sett är densamma genom århundradena, att den bara skiftar form, fattar jag inte. Jag är som alla urbana pipel lobotomerad, hjärndöd av födsel. Varifrån tror ni annars den där färglösa fysionomin, den där grunda blicken, den där matta hyn kommer, trots all solariebränna, oréalkräm och botox? "Where did you get that blank expression on your face? -- Why, I was fuckin' born with it!""




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 1 december 2008

Typer: Reklamare, Ateist, Gubbe


Detta typgalleri är synbarligen oändligt. Från ena horisonten till den andra sträcker det sig, med skarpskurna modeller och karaktärer av den ena och andra sorten: stora och små, tragiska och komiska, banala och epokgörande.

Så vi fortsätter väl med ännu en typ? Ja det gör vi! Vi kan till och med ta tre på en gång, så det blir (håll i er nu) Reklamare, Ateist och Gubbe.

- - -




1. Reklamare

Jag jobbar med reklam och har ångest för det; en slogan för ännu en läsk, ännu ett par träningsdojor, ännu en SUV? Men man måste ju leva. Och samvetet stillar jag med att göra annonser för miljö- och välgörenhet på fritiden. Typ "stoppa malarian - sluta kör bil"; efter ett dylikt dagsverke känner man en hart när religiös frid.

Jag kör själv bil, faktiskt en tvåtonsjeep, tjänstebil. Men jag kör mjukt, gasar inte så hårt. Och jag samlar returpapper, pantar flaskor och skänker överskottet till Rädda barnen. Ser bara 50 minuter TV per kväll - för på TV ser man ju en massa hemsk REKLAM, sånt där jag jobbar med, men jag hatar reklam. En bagare vill inte baka bröd då han kommer hem.




2. Ateist

Jag är ateist, salongsateist nota bene; man vill ju inte bli sammanblandad med riktiga ateister som Josef Stalin, Heinrich Himmler och andra.

Men nihilist är jag förvisso. Jag förnekar varje transcendentalt värde... frånsett sanning och rätt, jämlikhet och till alla människor en god vilja, dom står jag ju för. Att dessa skulle vara just transcendentala värden betraktar jag som illvillig propaganda.




3. Gubbe

Volvo Sonett är italiensk. Miljöpolitik är bara skit. Kommunismen: se på Sovjet.

Så är det med det, serru. Sett matchen? Ja, nu får dom ligga i lite, täcka upp bättre. Annars polarn? Jobbar och står i? Full fart? Sedan semester, p-böter, motorgräs, rock'n'roll. Jag säger som jag alltid har sagt: "Hela året, raka spåret, Ystad-Polen"... Ussare kvanting? Isicke-disicke, luntan-tuntan.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 30 november 2008

Typer: Fritänkare


På gräsplätten här mellan hus 5 och 9 ser jag dem passera varje dag, folk som genar ner till Eriksbergs centrum och dess lockelser.

De tar genvägen över gräsmattan, alla dessa modeller, militärer, mödrar och moderna män. Och med min psykometer läser jag av deras inre, omvandlar hjärnvågorna till text och publicerar här på bloggen. Det har som ni ser blivit en hel kavalkad av typer, ja en hel etikett, och idag har turen kommit till en Fritänkare:

- - -




"Jag är en fritänkare, tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte – för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka så långt. Allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?"




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 29 november 2008

Typer: Fotomodell


Som synes ska en fotomodell figurera i dagens avsnitt av "typer". (För fler såna, tryck eponym etikett.)

- - -




"Blått kors på vit botten. Stenålder, bronsålder, järnålder. Lagan, Nissan, Ätran och Viskan.

Jag är inte dum, jag är kunnig och duktig. Man skyller ju annars oss fotomodeller för att vara dumma, obegåvade, men det är vi minsann inte. Jag vet Finlands flagga, forntida skeden och Hallands floder. Yes indeed; jag vet mycket mer än att föra mig på bild, stå framför en kamera och se sådär lite porrsugen ut, lite nypåsatt om ni fattar.

Så vad vet jag mer då? Jag vet att Sverige är en demokrati, val till riksdagen hålls vart fjärde år. Volvo Sonett är italiensk... nej, där skämtade jag. Men i övrigt: jorden är ett klot, tapetserare klär möbler, och styvmorsviol heter som den gör eftersom de två första foderbladen vidrör sina kronblad, medan de yttersta foderbladen bara vidrör de andra foderbladen; de står i ett styvmoderligt förhållande till kronbladet.

Det visste ni inte - men jag vet jag, fotomodellen! Som bara är yta! Som inte ens behöver prata för att tjäna pengar, bara posera och se snygg ut. Men jag är så mycket mer än ett snyggt ansikte - ett par snygga ben till exempel...

Tänk bara på alla fantastiska supermodeller som regerar världen, namn överflödiga. Vi ser dem dagligen, vi betalar deras löner - för vad, kan man fråga. För rollen som ikoner kanske. Men de är inte bara ansikten och symboler, de är människor också. De är tjejer som gått i skolan och läst böcker, som kan lägga ihop två och två. En kollega till mig äger nästan 100 böcker!

Jag är insatt och kunnig, påläst och påsatt - hm, stryk det där sista; påsatt är jag förvisso, men nu ska vi inte tala om det. Jag kan allt och ingenting, jag kan pluttefikationstabellen, vet att livet stammar från urcellen Ellen, och att Dellen är två sjöar i Hälsningland: Norra och Södra Dellen."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 28 november 2008

Typer: Militär (igen)


Det är dags för ännu en typ, och enkannerligen för ännu en militär. Denne gång är det en stabsnisse som för ordet, en teoretiker, en fåtöljstrateg. Så jag kan bara säga: fire away!

- - -




"Jag är skrivbordskrigare, stabsnisse. Jag har i sedvanlig ordning haft befäl i fält, varit på trupp, men så fort det är avklarat är det tillbaka till staben, till ritbordet. Till böckerna, till basen. Till det ideala kriget, kriget i sig som Clausewitz sa.

Jag har alltid ordentligt på fötterna, vet t ex alltid vad som gått fel i en viss operation. Ansvaret då? Det behöver inte jag ta, det hör till sakens natur, till stabsrollen som sådan. Ansvaret har ansvarigt befäl, medan jag bara är rådgivare, smart man.

Och i krigshistorien går jag som barn i huset, samlar fakta till min bok om militära misstag. Massor av material finns det - för i alla slag från Hedenhös till idag har förvisso den ena sidan vunnit och den andra förlorat; den ene gjorde allt rätt, den andre allt fel. Förloraren begick misstag, och det är min sak att ropa ut för världen vilka de var. För i efterhand är allt klart - för stabsnissen.

För övrigt retar jag mig på felbruk av militära ord. Man säger till exempel inte "arméns vapenslag"; armén har truppslag, försvaret som helhet däremot vapengrenar. Man säger inte "riddarkorset av järnkorset"; dessa var två helt olika medaljer med olika klasser. Det är skillnad på fana och standar; det förra har infanteriet, det senare kavalleriet. Det enda beridna förbandet med fana är för sin del dragoner, som är beridet infanteri.

För att inte tala om felöversättningar. I engelskan betyder "mortar" dels granatkastare, dels gammaldags mörsare - men vem faaan tror att de senare används än idag? Svar: översättare...

Och så det här med militära ords tillämpning civilt. Som "strategi"; förr betydde detta en masterplan för att erövra ett land eller dylikt. Idag däremot har alla sin strategi: dammsugning, matlagning, shopping - för allt detta finns strategier. Barnet som vill ha en kaka till, pensionären som planerar sin promenad, TV-tittaren som lägger upp sin kväll - alla är de strateger. Clausewitz tar sig för pannan...

Vardagen som militärkunnig har sina sidor. Men när det väl drar ihop sig till krig får man brått, då kallas man in i TV för att kommentera det hela. Gulfkriget, senaste Irakkriget - ja, det var härliga tider, det var som om man styrde't från sin studiodesk. Mer sån't!

Man kunde säga i stort sett vad som helst, allt gick ner. Ingen kollade vad man sagt, ingen höll emot en sånt man sagt dagen före. Ett privilegium inte bara för stabsnissen, utan för varje intellektuell. Och intellektuell det är vad jag är, i själ och hjärta. Men också soldat, det ena utesluter inte det andra; pennan och svärdet! Gammalt samurajideal, hjärtevärmande kulturellt.

Just det, samurajer! Vill ni höra lite om japanskt svärdssmide, hållfastheten i bamburustningar, pilbågstaktik i 1400-talets inbördeskrig? Inte? Nähä - så då får jag väl retitera till mitt läsrum, sätta mig och läser en bok om gamla fältslag. Riktigt sjunka ner i fåtöljen, ta en grogg och gotta mig åt alla fel som begåtts i stridens hetta: Little Big Horn, Arnhem, Yalu, Midway..."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

torsdag 27 november 2008

Typer del 5: Mystiker


Säg vad ni vill men här kommer ännu en typ, ännu en koll på en krejsy kaippare i mitt galna persongalleri. Idag är det en helig person som får ordet, en "Mystiker":

- - -





"Jag är en from man, en mystiker, en riktigt liten ockultist. Jag anser att jag är bättre än andra. Till exempel: jag börjar dagen med att läsa Bhagavad-gîtâ, och det är det inte många som gör! Alla andra läser ju bara morgontidningen, och på det blir man inte vis. Jag säger som Singer: att börja dagen med en dagstidning är som att börja dagen med att ta gift.

Jag är annorlunda än folk. Bättre, smartare. Jag har mitt förhållande till Gud, redovisar mina evenetuella synder för honom. Hur många andra gör det? Alla bara tror de är bäst i hela världen, som jag - men jag erkänner därutöver Gud som min herre, det gör inte kreti och pleti. Det är skillnaden.

Jag är smart, bildad, kan det här med mystik och sånt. Ser världen symboliskt: tingen är symboler, uttryck för idéer. Och bakom tingen finns något verkligare, en idévärld; vad vi ser är bara sinnevärlden. Hur många fattar det här? Jag har inte träffat någon. Bara jag, Platon och Plotinos (och Swedenborg med sin korrespondenslära) tycks inse världens sanna natur.

Jag är något av en guru jag, en lärare, dock har jag inga lärjungar. För ingen vill höra på mej, alla vill ju bara läsa lifestyleporr, se filmer med plasthjältar och TV-serier med känslopjunk. To be a guru is a proud and lonely thing...

Jag är vis, jag är from, så när ska jag få min lön? Kanske i himlen, kanske ska jag sitta vid Guds högra sida. Då ska jag hämnas - på mänskligheten, som inte bugade för mitt namn, som inte insåg hur vis och from jag var. Njuta av att se dem plågas i helvetet; den frommes lön!"




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 26 november 2008

Typer, del 4: Geolog, Moder, Konservativ


Få torde ha undgått att vi kollar in typer dessa dar, kryper innanför skallen på våra medmänniskor och ser vad de tänker. Idag tänkte jag låta ordet gå till inte mindre än tre typer: Geolog, Moder och Konservativ.

- - -




1. Geolog

"Jag är geolog. En geolog är en sån som kan det här med geologi. Kan du inte geologi? Då är du geologisk analfabet, jag spottar på såna som du.

Hemma har jag planscher med olika mineral och jag prennar på "Geovet i veckan". Är med i Geologernas riksförbund, sitter med på årsmötena, säger "whuööö" om någon dissar geovetenskapen.

Jag är en mikrolog, en knappolog, en tvättäkta soffhörns-Jesus. En som gillar sin nisch - men jag ser den inte ens som nisch, nej den är världen! För tänk om alla kunde geologi, då skulle allt se annorlunda ut, eller hur? Fritt vivre, fritt syre ur jordskorpan.

Dockskåps-dracula, soffhörnssekterist. Det är samma fenomen som att piloter ser ner på dem som inte är piloter, militärer på civila, jurister på icke-jurister. Man är initierad helt enkelt, har invigts i hemligheterna. Är ett slutet sällskap, en selekt skara. Och selektast av dem alla är geologgänget; de har den där typiska geologgången, geologblicken, geologutseendet. Vi är som Hells Angels: "If you ain't riding Harley, you aint shit." Well, om du inte kan geologi, om du inte kan skilja diabas från granit, så pissar vi på dig.

Nu ska jag gå på Kalmars och ta en öl, innestället för oss geologer. Kom dit om du hör till gänget; annars får du sitta och titta på när vi festar som kungar, ja som gudar... geologerna, jordens salt: pun intended!"




2. Moder

"Förr hatade jag barn: de skrek på bio, de dreglade på café. Nu älskar jag barn, i alla fall mitt barn. Jag pratar om mitt barn, jag visar mitt barn, jag är mitt barn.

Jag har gjort detta barn, skapat det. Att, som vissa säger, Gud skapat oss, det tror jag inte på. Har jag inte burit ungdjäveln i nio månader kanske, lidit och kånkat? Jag har skapat ett barn, har designat det med bruna ögon, uppnäsa och gosiga kinder. Att vi människor bara avlar barnen, det fattar jag inte alls. Vadå bara avlat det, jag är skapare! Herre Gud min skapare, det är jag det. Jag är Gud, jag kan skapa min egen mänsklighet – så ni ska dyrka mig, bara mig!"




3. Konservativ

"Allt blir sämre, om detta är jag och mina konservativa vänner rörande överens. Dock tvistar vi om exakt när allt blev sämre. Min religiöse vän säger "efter syndafallet", min klassiske vän säger "efter antikens fall", min burkeianske vän säger "efter franska revolutionen", min geografiske vän "efter Columbus". Osv. Ense är vi alla fall om att allt blir successivt sämre, för var dag som går.

Jag är konservativ. Att ett och annat faktiskt blivit bättre med tiden vägrar jag se. Jag projicerar min idealbild på allt jag ser, betraktar historien genom färgade glas. Jag ser inte det gamla Greklands slaveri och stammentalitet, ser inte bondesamhällets skriande fattigdom, ser inte den pre-globala erans isolering.

Jag ser allt negativt. Datorer: omänskligt. Mobiltelefon: ökat pladder. Internet: global klottervägg. Jag var emot videon också när den kom; sedan insåg jag ju att den var bra att kunna se ”Casablanca” m fl klassiker på video, men det förtiger jag...

"Konservativ" låter så fult; låt säga att jag är skeptisk till saker och ting. Avvaktande. Jag anlägger en tvehågsen attityd till allt nytt. I en av mina tidigare inkarnationer stod jag väl och lyssnade på någon Messias, tänkte "nja, jag vet inte..." om hans idé att vi ska älska varandra. Sedan slog idén an mer eller mindre, idealet om ”mänsklighetens broderskap” etablerades, men då hade jag ju gått vidare till en ny inkarnation – och kunde visa min skepsis mot Columbi plan att finna land i väster, mot telefonen, mot möjligheten att flyga..."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

tisdag 25 november 2008

Typer, del 3: Militär


Jag sitter här och tänker på alla medmänniskor vi möter i våra liv, alla medtrumslagare i livskonserten. Vi träffar dem på busshållplatsen, vid balkongräcket, vid staketet - men vad vet vi egentligen om dem?

De må presentera sig som "ingenjör", "doktor", "målare" och militär", men det där blir mest etiketter. Vad finns bakom etiketten, vad rör sig bakom pannbenet på alla dessa TYPER?

Det är med andra ord dags för ännu ett nummer i serien "typer" (se etikett), och idag har turen kommit till en militär:

- - -




”Dagens väpnade konflikter är löjligt små: jaga banditer i Afrika, talibaner i bergen - vad är det för krig? Nej, ropen skalla från regementen landet över: ett totalt krig är vad vi vill ha, med arméer som går under, städer som jämnas med marken, hela folk som förgås. Så att man själv kan bli en av "den förödda världens herrar", skrida fram över nejden i en stålgrå parad.

Maikäfer fliege, Vater ist im Kriege,
Mutter ist in Pommerland,
Pommerland ist abgebrannt,
Maikäfer fliege...


Så sjöng man under religionskrigen, ja även under senare krig. Härliga tider, allt i stöpsleven, och jag önskar min själ att så bleve igen. Ett riktigt krig, ett långt och blodigt krig. Då får ni något att voja er över, fjollor och posörer, som mår dåligt av ett litet Irakkrig, Vietnamkrig, ja till och med andra världskrig.

För detta kära VKII var väl ändå inget? Under detta bestod ju i vart fall civilisationen, det fanns regeringar som kapitulerade osv; en regering tog över efter en annan vid krigsslutet. Annat blir det om allt går i bitar; då får vi se vem som håller huvudet kallt, vem som har is i magen! Vem som kan jaga pansarlavinen, surfa på trotylvågen och rida ut eldstormen...

Då blir det inte tal om arméer längre, organiserade förband, utan det blir svarta fanor och, hm, banditgäng. Men på global nivå! Barmhärtiga öde tänd blixten, som slår / ett folk av år med elände”...”




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 24 november 2008

Typer, del 2: Förståndig


Här följer andra delen av "Typer", min exposé över folk i vår värld. Ni vet alla dessa typer man träffar, folk med ingrodda åsikter av det ena eller andra slaget. Jag må plocka en del poäng på dessa karaktärer, men jag bekänner mig även till principen "it takes all sorts to build a world". Nu har turen kommit till "Förståndig".




"Jag vaknar till min dag, klar och tydlig. Går förnuftig till mitt arbete i en skyskrapa, utför logiska operationer vid mitt vita skrivbord. Tar paus vid tio, pratar politik med arbetskamraterna och jobbar vidare med svenska system. Äter näringsrik lunch, ringer samtal. Tar en kaffe fram emot tre.

Då, när det börjat skymma så smått, börjar andra melodier spela: jag blir musisk, flyter ut i konturerna. Snackar med mina kamrater om konst, musik, natur. Arbetar på inspiration, får flow. Åker hem i mörker, drömstaden svallar i sitt ljus. Äter middag, tänker på den stundande kvällen: gör upp sublima planer.

Går ut, tar en öl: glada vänners lag, snapsar, sång dans och glädje. Sedan lugubra samtal fram emot midnatt: spökhistorier, folk som sett tomtar. Drar en egen historia om en déja vu, och den beror antagligen på reinkarnation: man känner igen något från ett tidigare liv.

Tända ljus, gåtfull musik. Går hem som i trans. Somnar, drömmer omöjliga drömmar.

Nästa morgon vaknar jag, klar och logisk, och allt är som vanligt. Finns inga spöken, ingen dröm. Allt går ut på att tjäna pengar, jobba i system. Kallt lyser förståndets ljus över en gryende värld."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Noveller på denna blogg
Itto Ogami

söndag 23 november 2008

Turist


Jag tänkte här starta en ny etikett, en ny artikelserie om man så vill. Det ska handla om TYPER, intressanta pipel i vår svenska verklighet.




Dessa typer ska få skildra sina världar med egna ord; ohindrade av mig ska de få rulla upp sina respektive världsbilder, sina credon, sina unika synpunkter. Det blir ett brokigt galleri kan jag lova, det blir alla möjliga mänskor som får paradera förbi här. "Typer", kort och gott.

Vi börjar idag lite löst med en resenär, en turist. Kör i vind, broder!

- - -




"När jag är ledig åker jag på semester. Jag glider in på någon kolonial utpost och vräker mig i billig lyx. Men jag är också kulturell av mig, tar en titt på sevärdheterna; jag går in i något gulligt tempel och tar en bild, och går likgiltig ut. Det är för mig höjden av kultur. Att däremot be i ett tempel, det är för mig ett okänt begrepp.

Att vara turist är mest trevligt, men ni ska veta att jag också kan känna sorg, patos och allvar. Jag känner till exempel väldigt mycket för dem som dog i den därtsunamin. Jag menar, där var de för att njuta, koppla av, bara ha det trevligt. Och så kom döden från havet; då var det extra synd om dem.

Som turist gillar jag i synnerhet att bo på stranden den fina. Vår kulturs höjd- och slutpunkt: en fet, rödlätt stadsbo, spankulerande på en fjärran kustremsa. ”The Terminal Beach”, bara sand och ödslighet; inget mer kan göras, inget mer finns att åstadkomma. Bara nihilism och Nietzsches ”sista människa”.

”I sandaler av plast, och en korv i min mun"..., så sjunger jag där jag går. Sedan går man hem till sitt glashus, låter sig översvallas av elementen: havet, sanden, himlen. En tomhet som stirrar ut över omgivande tomhet; rymd speglar sig i rymd. Ljuva nihilism: Nietzsche On The Beach..."




Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Min privata Operation Barbarossa
Ballard: War Fever (1990)

fredag 14 november 2008

Bra bok


Förra sommaren gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Härmed några exempel på den respons jag fått:
(I novellerna finns) ... en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.
- Magnus Dahlerus, BTJ

Titelberättelsen... framstår nästan som en motsvarighet till Ernst Jüngers "Sturm" -
- Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) i brev

Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag stark, gripande och välskriven, med sådana ringlande meningar av barockstilmässig hopning som jag brukar uppskatta och använda.
- Martin Glännhag (Linköping) i mail
Jag fick också en påringning av Percival ("Fantasins mirakel", "Från en värld till en annan"), som gillade novellerna "Riddaren, djävulen och döden" samt "Nineves skatt". Den förra kunde passa som radiopjäs och den senare påminde honom om något ur "Tusen och en natt", sa han.

Boken är alltså en novellsamling. Titelberättelsen är närapå en kortroman. För övrigt finns här stories som "Kvartsklippan", "Ett svenskt Roswell", "En stad vid havet", "Norrlandsproblematiken" och annat, som ultrakorta saker och några inledande pastischer.

Pdf:en till boken finner du länkad här. Filen finns på Dropbox, en vedertagen fildelningssajt.

(Léon Bakst, "Lightning")

måndag 10 november 2008

"Just A Closer Walk With Thee"...


1.

Sitter här och tänker på detta med glädje.

Så pretentiöst... kan man inte skriva om att deppa istället, det är ju så creddigt och dannt...

Okej då: även jag har deppat i mina dar. Men på sistone har jag även, oförklarligt och obetingat, känt glädje. Det är konstigt.

Jo det är konstigt, nästan omöjligt att förklara för en skomakarrealist. Glädje känner man när man sitter på stranden i tropikerna och dricker en drink. Och detta gör jag ju inte, jag bor i ett höstligt Uppsala. Och har ändå ögonblick av inspiration och allt det där.

Eller: glädje känner man om man bor i en lyxvilla, har en Corvette och en Jaguar i garaget och är gift med en fotomodell. Mitt liv är ytligt sett väldigt olikt detta, ändå ser jag ljuset.

Hur ska jag fortsätta detta utan att det blir hurtigt och dannt? Jag gläder mig för intet, tra-la-la...

Någon kunde invända: om du satt i fängelse, skulle du vara glad ändå? Åt blå himmel genom fönstret, mat och husrum?

Mitt svar blir då: ja, antagligen!

Sån är den obetingade glädjen.

Det obetingade, det opåverkade, det spontana - det är vad jag talar om. Alla har upplevt det men få har det som grundbult i sina liv. Som esoteriker däremot har jag inga problem att skapa en världsbild utifrån obetingad glädje och allt vad därtill hör. Men jag orkar inte predika just nu.

Så nu ska jag gå ut i den dag som lovade "mulet, regn och blåst" och känna mig eländig... eller motsatsen, eller kanske det bästa: känna harmoni och balans, med andra ord apatia.




2.

Så där, nu har jag varit och handlat. I soligt höstväder: inget regn än.

Det skulle handla om glädje, obetingad glädje. Denna glädje är det väl de kristna menar, och sånt hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...

Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".

Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.

3.

Vad mer har jag på hjärtat? "Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... Voilà lite bibliska bhakti-stämningar, i en av de sista numren i Psaltaren.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man kyligt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie. Har den börjat gå igen? Säsong två?

Inom mig nynnar jag nu på "Just A Closer Walk With Thee", en gospel. Jag har börjat gilla denna musik. Jag gillar även rock och pop och allt sånt, se bloggen, men gospel känns rätt just nu. För det är, kort sagt, musik som uttrycker glädje.

Den världsligare musiken är mer ägnad den betingade glädjen, om vi nu ska hårdra. "Gonna have fun in the city, be with my girl she's so pretty"... Och är man ensam är man olycklig: tungfotad blues som stapplar fram i tolvor...

Gospel däremot är lovsång, praise the Lord och I love you Jesus. Det kan bli lite för hetsigt ibland, jag är mer för den stilla glädjen. Annars finns det inga strikta regler för gospelmusik; det kan vara rock, pop, hiphop eller vad du vill, bara känslan är sann. Termen "gospel" började förresten användas i USA på 40-talet, före det fanns det bara "black spirituals" och andliga sånger i största allmänhet.

torsdag 6 november 2008

I god jord


Den eviga ungdomens uråldriga stad,
där forntid med nutid sig förenar...
Det är Uppsala det, den stad där jag bor. Här har jag en del vänner och bekanta, och när "Eld och rörelse" var nyutgiven skänkte jag en del ex till dem. Och vissa av dem tycks ha fallit i god jord, ty härförleden träffade jag till exempel Carl-Henrik Feldt som sa om novellen "En stad vid havet": "Den berörde mig på något konstigt vis..."

Han hade sett tragiken i denna story om en krigsveteran som kommer till en stad vid havet och fejsar sina demoner, sin Post Traumatic Stress Disorder.

Sedan talade jag med Tomas Winbladh som sa att han läst boken med behållning. Och en tredje uppsalamänniska mailade mig och sa att "Ett svenskt Roswell" var hans favorit, i alla fall dittills. Boken innehåller ju över dussinet stories så vem vet vad han senare kan finna.

Ja min själ: "Eld och rörelse" innehåller 14 berättelser varibland den långa titelstoryn. Här finns fantasy i form av "Nineves skatt", här finns sf i form av "Galaxens herre", här finns samtid i "Åsiktskonstnär" och här finns pastischer, überkorta noveller och texter om riddare, stadsandar, ett avfolkat Norrland och mycket mer. Mer om boken läser du här.

söndag 2 november 2008

Kul con


Det är söndag morgon, 03.00. Har sovit några timmar, kanske bara två; o så romantiskt, sicket liv man lever, folk har ju inte en aning...

Var i alla fall i gång hela gårdagen med festivalen, Kontext, med dess höjdpunkt som var lördagen (för conen se "att vara Svensson" igår och i förrgår). Jag sålde ytterligare några ex av "Eld och rörelse", ja till och med ett av "Den musiske matlagaren", jag medverkade i en programpunkt (om 80-talets fandom) och jag köpte Robert Anton Wilsons "Cosmic Trigger", en gammal bekant.

Och så umgicks jag så klart med folk, mötte storheter som Karin Kruse, Maria Nygård, Tony Eriksson, Ahrvid Engholm, Centerwall, Hans Persson, Bellis med flera med flera... Mycket kul, allt i ett nätt kongresspalats som ni ser på bilden. Musicum i Observatorieparken.

Nu är det dags att möta pressen, dejta buntarna, fara till budjobbet asså. Friskt. Och när det ljusnar ska jag närvara på tredje kongressdagen, den sedvanligt "bakfulla" dagen med sin egen, serena charm.

lördag 1 november 2008

Ernst Jünger: Sturm


1.

Kontext pågår för fullt. Jag berättade om den igår, så scrolla ner om ni nu orkar det, vilket jag i och för sig tvivlar på att ni gör. Tar någon viss webbaktivitet mer än en sekund (sic) att göra, ja då struntar vederbörande i det har jag hört...

Kongressen pågår i alla fall och jag var där igår, jag sålde min bok och jag pratade med folk. Som uppvärmningskväll betraktat var det helt okej.

Nu är klockan 2.15 på lördag morgon, jag sitter här vid datorn och jag kan ta det lugnt, vi är nämligen lediga idag. Inga tidningar. Så vad gör man då? Jo, osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig på ett sideboard. Boken kom på tyska 1923 och på svenska 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget, men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som såklart bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, som han ibland tenderar att göra i sina böcker.

Sedan är det intressant att få frontlivet skildrat sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:

Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.




2.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön, där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:

På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.


Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...

Ett sista citat får bli detta, som skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:

Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.


Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation, och du kan köpa boken här.

torsdag 30 oktober 2008

Festivalen


Mystiken tätnar, mörkret smyger sig närmare och folk kurar ihop sig i sina lyor, spejar misstänksamt upp mot regntunga skyar.

Det är höst, midhöst.

Men se! Ett ljus skimrar i fjärran, blir en ledfyr för vår vandring. En högtid, en festival närmar sig - och då menar jag inte Halloween, även om den pågår samtidigt, utan fantasikmötet Kontext i Uppsala.

Dit kommer vi att vallfärda; vi kommer att vandra genom mörkret för att få se ett stort ljus. "Populus qui ambulabat" osv. Lokalen kommer att sjunga och svänga av sf och fantasy i dagarna tre, tillvaron kommer att skifta festligt i rött och alla kommer att vara brinnande i anden. Själv ska jag sälja min bok till hugade besökare; vill det sig väl kommer jag att ha ett eget bord bakom vilket jag kan sitta och känna mig dryg.

Kanske kommer jag att blogga under tiden, kanske inte. Idag känner jag dock för att länka till mina esoteriska inlägg, tunga saker om tillvarons diskretare strömmar. Så varför inte läsa om "Vandra mot ljusets" gåtfulla, men klargörande synpunkter, eller varför inte kolla in vem den där Swedenborg var och vad han tänkte, eller varför inte känna sig djup och bildad efter att ha läst om Bhagavad-gîtâs centrala idéer?

Eller varför inte pendla djupet, bredden och höjden i Neale Donald Walsch' fantasiska värld?

Det föreslår jag idag. För övrigt ska jag läsa "The Power Of Silence" av Castaneda, jobba, beundra en tavla på väggen och recitera poesi innan jag somnar: "Denker du im Wort und Rat, lenker der erwog'nen tat"...

(Illo av Frank Paul, från en magasinsbacover.)

lördag 25 oktober 2008

Resa till kärlek (Melina Starr, slutet)


Här kommer slutet på vår följetong om Melina Starr, 25, kvinna i tillvaron, traditionalist med esoteriska böjelser. Här ges den andligt högstämda upplösningen på denna själsliga resa. Det kommer förvisso en epilog efter detta sjunde avsnitt. Den epilogen finner du här. Och del 1 finner du här.




"Lugnare vatten, makligare sjö. Och vid horisonten, Lycksalighetens ö"...

Hon kom att tänka på dessa rader där hon satt utanför templet. Det fanns bara en liten damm här och någon ö såg man inte skymten av, men det var känslan hon associerade till.

Hon kände frid och ro och såg ut över landskapet. Närmare bestämt såg hon detta:

. en himmel, azurblå och mörk i zenit

. en stad med vita hus

. en gräsplätt med ett bestånd gula blommor i mitten, kantade av krokus

Så romantiskt, så fint! Ja, det var fint. Hon hade rest med tåget (se förra avsnittet), rest söderut, rest till kärlek - andlig kärlek. Hon hade rest genom dag och natt för att finna sitt odefinierade mål, och en vacker dag hade hon vaknat i en stad.

Hon hade vaknat i sin tågkupé, på en station, i en stad. Så hon gick av och gick ut i en gryning, trevade längs vita gator under en gul himmel, följde skuggor, ekon, följde ett spår - och hon kom vad det led till en höjd. En trappa ledde henne till högre echelonger, och väl uppe skådade hon ett rundtempel med kupol. Hon gick in där och föll i trans, föll i sömn.

Tusen år senare vaknade hon och gick ut. Och där satt hon nu och såg ut över staden i kvällningen.

- Min resa är slut, sa hon till sig själv - hon, Melina, denna storys hjältinna. Jag började min resa i Sålunda, tog farväl av min guru, Aspilian, och mötte min syster på traden. Sedan skildes jag från Zinnia och kom till en stad, Stockholm, där jag mötte den konspiratoriske Topsy. Och detta ledde omsider till ett nytt möte med syrran, i Mariestad...

Allt detta har vi kunnat läsa om tidigare. Del 1 finner du till exempel här.

- Jag mötte syrran igen, fortsatte Melina sin monolog, donade med hennes retreat, men stannade inte. En delfin jag mötte på Vänern sa åt mig att resa. Och jag reste igen. Och nu är jag här. Allt är väldigt dunkelt, ni läsare vet egentligen föga om mitt liv - men så ska de va...

Hon log enigmatiskt in i en tänkt kamera och sa:

- Jag säger som Emmanuelle: "Ni tror ni känner mig - men ni känner mig bara till hälften"...

Staden brusade i kvällningen, ljusen tändes. Melina andades lugnt, såg allt liksom i trans.

Här slutar alltså vår följetong om Melina, en gåtfull sökare i smäktande miljöer, en new age-hjältinna som kan det här med att tona in på tillvarons osynliga krafter. En gåtfull nunna som rest och mött människor. Nu, slutligen, har hon mött sig själv, och därmed slutar vi. Hon mötte sig själv genom att överge sig själv, kapitulera i templet och sova i tusen år. När hon vaknade kunde hon se sig själv på nytt, se världen på nytt.

Himlen välvde sig mörk över scenen, bredde ut sin sammetsduk över staden, templet och kvinnan. En stjärna blinkade och Melina blinkade tillbaka.

- - -

Det finns som antytt en epilog till denna berättelse om Melina Starr. Den finner du här.

måndag 20 oktober 2008

H. P. Lovecraft: "Alienation"


"Idag tar vind och regn guldmynt ur kronorna", skriver min pappa i mitt brev. En sån kongenial höstbild, rena poesin.

Så far kanske är en omedveten poet. En mer medveten poet, på gott och ont, var för sin del H. P. Lovecraft. De 36 sonetterna i "Fungi From Yuggoth" är ibland lite knöliga, orden har skavts in för att passa versmåttet ("from the fixt mass whose sides the ages are"). Men ibland får han såklart till det, får det att svänga - som i följande drapa som inte för inte bär sin titel, "Alienation". Den kan sägas illustrera HPL:s dagboksanteckning från något av de sista åren: "I am more and more of a stranger among those who are still men"...

His solid flesh had never been away,
for each dawn found him in his usual place,
but every night his spirit loved to race
through gulfs and worlds remote from common day.

He had seen Yadith, yet retained his mind,
and come back safely from the Ghooric zone,
when one still night across curved space was thrown
that beckoning piping from the voids behind.

He waked that morning as an older man,
and nothing since has looked the same to him.
Objects around float nebulous and dim -

false, phantom trifles of some vaster plan.
His folk and friends are now an alien throng
to which he struggles vainly to belong.


(Bilden är Léon Bakst, "Elisium".)

fredag 17 oktober 2008

H.P. Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward


Han hette Howard Philips Lovecraft och var en man som ingen annan man. Han hatade samtiden, vördade forntiden, älskade gamla hus och gillade katter.




Denne H. P. Lovecraft ges ut ofta på svenska numera. Och ännu en aktuell lovecraftare på svenska är Vertigos "Fallet Charles Dexter Ward" (2008). Här kan man glädja sig åt nekromantik, onda stämplingar, mentalsjukdom, undersökningar i New Englands bakvatten och en framstöt mot en viss bungalow, ondskans högborg.

Språket är - till och med för Lovecraft - ovanligt arkaiserande och 1700-talsmässigt; på med peruken. Och ha Svenska akademins ordbok (den där med otaliga folioband) redo för svåra ord. Lovecraft själv hade Dr. Johnsons ordbok som bibel.

Gällande bokens kvalitet, dess litterära värde, så kan man väl säga: you either put up or shut up. Lovecraft är en klassiker, bortom all kritik. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Han kunde aldrig skriva enkelt och sakligt, skulle alltid "johnsonisera" sina utsagor. Det kunde bli tendens till byråkratspråk ibland, hellre långa latinbaserade ord än korta germanska, men det får man ta. Lovecrafts sine qua non är det barocka skulpterandet i ord, en suggestiv ordmusik.

Dock är det intressant att ibland läsa enklare stil i samma universum så att säga, som Derleths fullbordan av HPL:s fragment "The Horror From The Middle Span" samt "More Tales Of The Cthulhu Mythos" (mer om dem här, i ett rapsodiskt inlägg). I den sistnämnda skriver till exempel folk som Lumley, Attanasio och T. E. D. Klein Cthulhu-storiesar med gott resultat. Det moderna idiomet funkar trots allt i denna, som vissa tror, enbart för gammalt språk avsedda mytvärld.

"Fallet Charles Dexter Ward" är på 140 sidor i min engelska pocketutgåva (på svenska har den 210 sidor, översättningar blir alltid längre än originalet). Det är ett bra format, en tajt ram som dagens fetarschlade författare sällan ryms i.

Romanen skrevs ursprungligen 1927 och kördes därefter postumt i Weird Tales, 1941. I bokform utgavs den 1943, i Arkham House-samlingen "Beyond The Wall Of Sleep". Vertigos översättning är en revision av Gunnar Gällmos tolkning, "Gengångaren", som gavs ut av Delta 1975 och 1987. Vertigos utgåva innehåller dessutom ett efterord samt några originalillustrationer av Pontus Lundkvist. Generöst. Här kan du köpa boken.




Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik

söndag 12 oktober 2008

Höstsol


Gripenberg har en dikt i fyra delar kallad "Sol". I somras återgav jag första delen, gissa vilken årstid, och nu kommer höstdelen.

Den talar kanske för sig själv. Notera dock andra strofen, där Gripenbergs vurm för jakten åter kommer till synes. I andra dikter besjöng han ju "ledum, getpors, jägareblomma", han hyllade låten av ett jakthorn i fjärran, och han mindes "blickarna / över glasets glittrande rand", alltså den där ceremoniella hutten man tog under jakter.

Men över nu till Sol, höstkapitlet:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.

torsdag 9 oktober 2008

H. P. Lovecraft: Sökandet efter det drömda Kadath


Jag har alltid gillat Lovecrafts "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis, och konceptuellt är den en av Lovecrafts bästa. Därför tyckte jag det var roligt när Aleph gav ut den 2005, som "Sökandet efter det drömda Kadath".

På förlagets hemsida står det att boken är slutsåld. Men den torde gå att låna på bibliotek; jag har själv sett ett ex på Uppsala stadsbibliotek.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves; han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner, men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sån strategi.

Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:

The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than others places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.


Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig ni-vet-vad, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak, och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!

Storyn är på cirka 120 pocketsidor i den version jag läste ("At The Mountains Of Madness And Other Tales", 1985). Alephs utgåva är på 125 s i stort format. Texten saknar helt kapitelindelning, och detta kan ju verka charmigt och exklusivt och dannt, och man ska såklart inte ändra sånt. Men faktum är att Lovecraft aldrig hann revidera sin text, och här och där märker man det. Vissa episoder är lite poänglösa, som ett besök i någon vacker stad där man bara ser på de märkliga husen och parkerna. "Turistprosa".

För övrigt är denna bok en pärla, av skäl jag redan yppat. Alephs utgåva är en kulturgärning; deras andra HPL-böcker jämte Deltas beredde, kan man säga, vägen för den Lovecraftvåg vi idag ser på svenska: böcker från Bakhåll, Alastor Press och Vertigo. (Alastors bok recenserades häromdagen. Samtliga Lovecraftinlägg på bloggen här.)