torsdag 28 februari 2013

Att träffa kvinnor -- tips och råd



Jag älskar kvinnor. Härmed mina tips om hur man träffar dem, kommer dem in på livet och så vidare. Vare sig det gäller din blivande fru eller bara en flickvän.




1. Var hängiven det du gör

Hur gör man som man för att komma närmare det andra könet? -- Den första regeln är: det finns inga regler. Var dig själv och gör det du gör. Gestalta ditt liv så som du vill ha det. Då blir du en energirik, vital typ vilket i sig attraherar kvinnor. Var till exempel inte rädd för att framhålla en viss hobby du har. Alla hobbies, intressen och läggningar kan någon gång, ur någon synvinkel, stämplas som ohippa. Snarare ska du bli mer hängiven det du håller på med, vare sig det är dataspel, löpträning eller bokläsande eller vad. Bli någon annan -- dig själv.




2. Stil

Med det sagt så finns det vissa objektiva regler för hur man lyckas i dejtingspelet, brudraggandet, "komma-i-kontakt-med-kvinnor"-komplexet. När det gäller din yttre stil är det till exempel alltid en fördel att vara kortklippt och välrakad. Och ha propra, hela kläder; det måste inte vara kavaj, huvudsakligen är att det ger ett energirikt intryck. Trasiga kläder gör nämligen inte det.

Dessa råd kan tyckas "tråkiga och ohippa" för dig som läser detta. Men du har fel. Tjejer vill oftare ha en "tråkig, välvårdad" typ än en "easy rider". Undantag finns, en äkta rebell har nog sin plats i detta spel, men är du en äkta rebell då...? Nej, den välvårdade stilen går alltid hem. Och "välvårdad" betyder ju inte att ditt inre ska vara tuktat; det ska vara hängivet, se punkt 1.




3. Pengar

Har du pengar ökar dina chanser att vinna kvinnornas kärlek. Kärlek ska förstås vara något ideellt, det handlar inte om att köpa horor här. Men vi lever ju inte i himlen, vi lever i den materiella tillvaron. Även för "normala kärleksförhållanden" måste pengar med i bilden. En ordnad ekonomi är som ett välvårdat yttre: "tråkigt" och "orebelliskt", men i 9 fall av 10 bättre än att vara fattig. Konkret exempel: om du just mött en tjusig dam, hur tror du hon reagerar om hon får höra att du är arbetslös? Svar: hon tänker: denne man är en loser, glöm honom. Undantag finns. Men du måste ha någon färdriktning i livet, du måste kunna utstråla energi. Och pengar är ett sätt varigenom denna energi utstrålas.




4. Karriär

Detta anknyter till "färdriktning i livet". Och till punkt 1: var dig själv. Vad gäller karriär och yrke är alltså rådet: var hängiven det du gör, vare sig du går juristlinjen, satsar på en officerskarriär eller rörmokeri eller är bagerilärling. Kvinnor gillar vitala män (detsamma för män: män gillar kvinnor som utstrålar någon form av liv). "If you so are the plumber, then plumb away...!" som sångerskan Anastacia sa.

Att ha som mål att alltid tjäna mer än sin kvinna kan för övrigt vara svårt då kvinnor idag ofta har egen inkomst. Pengar måste du ha för att vara attraktiv på "marknaden" (se punkt 3), men du måste inte ha mycket. En stadig inkomst, och en färdriktning i livet, är vad som behövs.




5. Kärleken

Som antytt finns det undantag från "välvårdad, målmedveten typ". Man kan vara en fattig typ och ändå lyckas med kvinnor. Men då måste man också ha något mer: man måste utstråla energi, i detta fall "bohemisk energi": detta att vara en personlighet. Även som "rebell" och "easy rider" gäller regeln att kvinnor dras till män som utstrålar något. "Kärleken är blind" heter det. Även komplett omöjliga fall kan få kvinnor. Men vare sig du söker din blivande fru eller bara en sommarflört, kom ihåg att det handlar om att utstråla liv, energi eller bara "något". Att däremot vara en "lovable loser" är dödfött.

Med det sagt, kompromissa inte med den du är. Om du till exempel träffar en tjusig kvinna som råkar vara PK så ska du inte tona ner dina regimkritiska åsikter. Det leder bara till bråk senare. Visst kan politiska skiljaktigheter finnas i ett förhållande men då ska man vara medvetna om dem.

Att vara medveten om att kvinnor förväntar sig en välvårdad, ekonomiskt gångbar man ska heller inte leda till att du alltid betalar, att du blir någon toffelhjälte. Du måste ställa krav på henne också. Kom ihåg det. "Man is the price; let the women compete for us." Nog är kvinnan värd att dyrka men det får inte bli ensidigt.




Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Hur man håller tal
Överlägsen teknik

lördag 23 februari 2013

Svensson i Nya Tider: Nydahlbok granskas




Jag har tidigare skrivit om den nya, oberoende tidningen Nya Tider. Se här. Det senaste numret är nr 7, vecka 8. Jag fick det härom dagen.




I detta nummer medverkar jag. På uppslaget s 12-13 recenserar jag Thomas Nydahls bok "Black Country" (2012). Nydahl är en oberoende vänsterman som på sistone börjat bli kritisk mot mångkulturen, i Sverige och i västvärlden. Han är ganska unik i detta land i sin roll som beläst, reflekterande iakttagare. Han skräder inte orden; det vill säga, han formulerar sig väl, men i kärnfrågan om massinvandring ska tillåtas fortgå eller om vi måste få diskutera denna avgörande fråga, så ställer han sig på de oppositionellas sida. Massinvandringspolitiken och blindheten inför islamism och invandrat gängvåld, den agendan har nått vägs ände. Och det måste vi i demokratisk ordning få diskutera utan att bli karaktärsmördade.

Så tolkar jag Nydahls vinkel. Han uttrycker sig inte så direkt, han ger inga svar, men modet att problematisera dessa frågor, i boken "Black Country" och på den egna bloggen gör Thomas Nydahl till en unik röst i detta land. Jag skriver det i min recension i Nya Tider. Boken handlar i sig om Nydahls privat finansierade reportageresa till den engelska Birminghamregionen, förr en dynamisk industriregion, nu en postindustriell, social öken där varken engelsmän eller invandrare verkar trivas. Regionen har problem. Är den storskaliga fjärrinvandringen del av problemet? Nydahl svarar inte rätt ut. Han porträtterar en region med reseintryck och citat ur nya och äldre skrifter. Men han gör det så som ingen annan i detta land, i vart fall inte vad gäller traditionella vänsterskribenter, skulle ha gjort.

- - -

The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs soundet som skapades av Beatles, Gerry and the Pacemakers med flera. Och i Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad. En tung rockstad. Blytung.



Birmingham och London var den brittiska metallens legendariska ursmedjor. Att Black Country idag är en dysfunktionell region ska inte hindra mig från att, som Judas Priest-fan, i andanom ständigt befinna mig på pilgrimsfärd till denna nejd i centrala England och dess hårt klingande ässjor.

- - -

Aktuellt nummer av Nya Tider innehåller mycket. Man kan läsa om den socialdemokratiske politiker som via nätet trakasserat SD-kvinnor (Flashbacktråd här,) om den specielle projektungdom som, inhyst hos prinsessan Christina, stal smycken värda 855.000 SEK, om Sydafrika och läget i Syrien mm. Jag tycker som prenumerant att tidningen är värd sina pengar. Hemsida med prenumerationsinfo här.



En ledare i aktuellt nummer har rubriken "Objektivitet är vår styrka". Är då Nya Tider objektiv? Vissa frågar sig det. Jag, som inte är anställd, bara en frilansare, skulle vilja säga att denna tidning ger ett objektivt intryck. Man skriver korrekt och noggrant om ämnen som finmedia struntar i, ämnen som problem med fjärrinvandring, statens ideologiproduktion av Korrekt slag och utrikesfrågor som MSM vinklar eller förtiger. Inom dagens media är NyT en ny aktör, fri från de ingrodda manér och attityder som etablerade tidningar och etermedia har.

Längst ner på sidan 2 står det att NyT är en obunden nyhetstidning. Den "är inte knuten till någon organisation eller något parti". Och detta stämmer. Chefredaktör är Vávra Suk, vice redaktör är Sanna Hill. De var tidigare verksamma på Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag. Men nu är Suk och Hill inte kvar där. De driver NyT som är en oberoende tidning. De belyser frågor som dagens svenskar vill veta mer om: mångkulturens avigsidor, sammetsdiktaturen, bristen på debatt om vart detta land är på väg. Därför behövs NyT liksom mediala aktörer som Dispatch International, Flashback, Fria Tider och regimkritiska bloggar.

Det är en mediarevolution i det tysta. Gammelmedias tidningar är som Pravda, SVT är som att se Fox News, vänstervariant. Då är det inte så konstigt att nymedia rycker fram och tar terräng.




Relaterat
Pressnytt: Nya Tider
Vaka över ensamheten: Thomas Nydahls blogg
Judas Priest

måndag 18 februari 2013

Boktips: februari




Härmed några lösryckta boktips.




Jag börjar med att tipsa om en bok av Puck Beer: "Fursten och furstinnan" (1974). Den handlade om det gamla Egyptens Echnaton och Nefertite. Man får väl säga kudos åt de annorlunda ambitionerna, det var en gåtfull bok. Dock lite väl gåtfull. Dunkel.

Jag menar: det behöver inte vara epos och Mika Waltari, men man måste kunna förstå vad som berättas. Och då är jag ändå van vid avancerad litteratur som Jim Ballard, Joyce och Dick.

Så att: "Fursten och furstinnan" kanske har sin charm, kanske går hennes bok att förstå vid andra läsningen. Det är ju bara bra om en text ger lite motstånd, sa Stig Larsson en gång. Betyget blir 3+ på en femgradig skala. Värd att kolla upp, dock med reservationen att boken kan framstå som märklig och esoterisk. Beer var, namnet till trots, en svensk författare.

- - -

Vidare till en helt annan bok: att bygga mental styrka, klassisk variant. En bra bok för detta är "The Book of Five Rings" av Miyamoto Musashi. Han var en japansk 1600-talssamuraj som analyserade duellens ontologi. Jag har tidigare sagt detta om Musashis credo:
Musashi nämner i sin bok att det finns fem element vilket är betecknande för asiatisk ontologi. Utöver de fyra som vi räknar med (jord, luft, eld vatten) har man i Ostasien även "tomhet", sanskrit shûnyatâ. Kanske är termen akâsha, rymd, bättre; någon veritabel tomhet existerar ju inte, även världsrymdens så kallade vakuum är ju genomdraget av strålning, energi och partiklar. - Men det har även i väst laborerats med fem element; det talas förvisso om quinta essentia, "den femte substansen" i vissa källor. Målet för fäktmästaren var hur som helst att verka i detta femte element, där allt skulle bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul" för att tala med Nietzsche. Den dag man kunde "dansa på svärdseggen" var man fullärd.
Vad har då elementen med mental styrka att göra..? Allt. Lever du likt Musashi i elementen når du ett större lugn. Du kan aldrig besegras.

Boken finns på svenska som "Fem ringars bok". Stefan Stenudd har översatt. Wikipediaartikel (engelsk) här.

- - -

Slutligen ska jag tipsa om några bra böcker på latin. "Metamorfoser" av Ovidius är vad jag först kommer att tänka på. Detta är episka dikter (noveller i metrisk form) om mytologiska ämnen som Pyramus och Thisbe, Apollon och Dafne, Morpheus, Deukalion mm. Den utgåva jag äger har både latinsk text och svensk text, sida vid sida (uppslagen har svensk text till höger, latinsk till vänster). Detta är pedagogiskt och bra. Man kan snegla från svenskan och lära sig lite latin medan man läser. Det hela är översatt av Per-Erik Wahlund.

Böcker på latin är inte det man slöläser direkt. Men det går. Se ovan. Jag äger även en latinsk bibel, Biblia Vulgata. Och den kan ställvis förstås, även av mig, som inte läst latin systematiskt. Jag har nämligen delar av den svenska Bibeltexten i huvudet, som psalm 23, början av Johannes (i början var Ordet - in principio erat verbum) osv. Då kan man hjälpligt ta sig fram i latintexten.

Sedan lär det finnas tecknade serier på latin, som Asterix (som utspelas i antiken, om upproriska kelter under Caesar). Det är en komisk äventyrsserie.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Jim Ballard
Philip K. Dick

söndag 17 februari 2013

Project Montauk: experiment med tiden




Philadelphiaprojektet var ett gåtfullt projekt, utfört 1943 av USA:s flotta med fler aktörer. Det var enligt uppgift ett försök att resa i tiden med elektromagnetiska medel. Projektet drevs omsider i en bas i Montauk, Long Island, New York (se bild halvvägs ner i inlägget). Därför omtalas allt nedan av mig som Projekt Montauk. Det hela bedrevs fram till 1980-talet. Min källa är del 2 i Project Camelots intervju med David Wilcock, kallad ”The Road to Ascension”, gjord i juni 2007. [källa] -- Varför berättar jag då detta? Varför återger jag detta gråzonsnarrativ? Tror jag att tidsresor är möjliga? Nej, inte på rak arm. Men de indicier som ges kring detta och annat är, som fenomen betraktat, intressant. Som teorier och hypoteser är det nedanstående värt att sätta sig in i. Därför detta inlägg. Man kan även säga: som science fiction-författare är detta mammas gata för mig. Så jag kan förstå om mina mer vardagligt orienterade läsare inte vill följa med här. Men no offense, det är bara att klicka er vidare i internets fascinernade värld. Det är en fri värld och en värld av fri information.




1. Källan ”Daniel”

David Wilcock satt en gång på ett snabbmatshak i New York, del i kedjan Denny’s. Han läste en bok som hette ”The Montauk Project” av Preston B. Nichols och Peter Moon (1992). En viss Daniel råkade då komma förbi. Han sa att det som stod i boken var sant. Wilcock tvivlade. Men Daniel började berätta om det hela, för han hade varit med.

Hände detta möte? Mötte Wilcock verkligen denne Daniel på matstället? – Jag har personligen inga problem med att godta Wilcocks påstående om detta. Wilcock satt och läste boken och oförhappandes kom Daniel, som kände till det boken skrev om, förbi. Märkligare saker har hänt. Vad sedan Daniel berättade var förstås nära, och bortom, science fiction.

Centralt i Montaukprojektet, sa Daniel, var stolen. Det var en stol ur ett OVNI, sa han, använd som växelverkare med medvetandet på den människa som satt i den. Projekt Montauk konstruerade en stol för att göra resor i rumtiden genom den virvel som skapades av denna växelverkan.

Sätet i ett OVNI fungerar så här: man växelverkar mentalt med det. Man sätter sig i det, tonar in, föreställer sig resans mål mentalt. Därmed öppnas en virvel framför dig, en öppning i rumtidsväven. Skeppet åker igenom virveln, väven stängs bakom dig och du har synbarligen försvunnit eftersom du, bortom Bortom, rest vidare mot ditt mål. Därför förefaller OVNI:s ibland att försvinna och dyka upp obetingat. En viss spole i oktahedronal form fungerade som antenn för denna stol.



2. Duncan Cameron

En viss person i projektet, Duncan Cameron, var expert på stolen. Man försökte reverse-bygga en men misslyckades. Man fick istället ta en ur aktuellt OVNI, själva originalet. ”There was something about these Helmholtz coils that had to be altered" (Wilcock). Väl i stolen sägs ens hjärnvågor växelverka med 22 våglängder som stolen skapar. Första steget är att komma till ro, lugna ner psyket. Detta görs, som alla förstår, med viljestyrka, inget annat. Man måste vilja bli lugn. Utan detta lugn kommer vågorna att fluktuera. Med sinneslugn plattas vågorna ut, they flatline. Det hela kan sammanfattas som: växelverkan mellan maskinen, med 22 vred som kalibreras, samt stolspersonens inre sinne; stabilitet är målet.

Det hela krävde mycket elenergi. Den nyttjade en ovanlig hertzgrad, bortom 120. Men väl igång kunde man utöva herravälde över materien. Mind over matter, medvetandet kan skapa materia visade det sig. Tänk på ett bord, se bordet materialiseras. Och sedan stanna där beroende på hur starkt man visualiserar. Sedan fann man att man kunde resa med stolen: man tänker på en plats, en öppning skapas. Man kan även sända andra på resor till avsett mål. Men stolsoperatören, mannen i stolen, måste sedan dra en sådan resenär tillbaka med medveten ansträngning, detta för att få denne tillbaka från resan och inte bli strandsatt eller utplånad via tidsreseparadoxer mm.



3. Zero Time Reference

Montauk-figurer som kan nämnas förutom Duncan Cameron är Al Bielek, Preston Nichols och Stuart Swerdlow. Dessa brukar nämnas när detta projekt kommer på tal. De är högst verkliga. Nichols skrev ju boken som Wilcock läste, nämnt i början av detta inlägg, och Bielek har intervjuats här och där (se nedan). Daniel kände alla dessa när han själv var där. Swerlow shanghajade för sin del luffare och barn för dylika tidsresor; det var inte snällt gjort. Det hela hade sina hänsynslösa sidor. Nåväl, tidsresor blev vad man med tiden gjorde. Och då måste man ha sin Zero Time Reference i ordning.

”Zero time reference” är en hävdvunnen term inom elektroniken. Det är den referenspunkt i tiden från vilken opererandet av vissa radarkretsar mäts. Och för mätandet av jordtid kan Greenwich Mean Time sägas vara (noll)tidsreferensen. I Project Montauk fick begreppet även tillämpning på humanvetenskap: ens zero time reference (ZTR) sägs där vara födelseögonblicket, den tid då ens själ eller astralkropp reellts knyts till fostrets fysiska kropp. Egentligen har själen knutits till den fysiska kroppen redan i livmodern, men för detta resonemang kan sägas att vår nolltidsreferens är när vi emanerar i den fysiska världen. När man föds har astralkropp och fyskropp beröring med zero time. Med tiden skapas en vidgande kon mellan fysiskt och metafysiskt jag. Det, sägs det, är ens biologiska ålder.

ZTR bestämmer ens absoluta biologiska ålder. Om man reser till framtiden åldras ens kropp i motsvarande grad. Reser man tillbaka föryngras man.



4. Högenergisvetsning

Idén om ZTR har klar anknytning till detta projekt. I Montauk/Philadelphia rubbades nämligen ZTR för vissa besättningsmän. Det var under seglatsen med jagaren USS Eldridge.

Allt detta startade nämligen på 40-talet. Ursprunget ska enligt Wilcocks källa ha varit högenergisvetsning man sysslade med inom flottan: arc wielding. Detta ska ha utförts på USS Eldridge 1943. Högenergetiska pulser skapade hål i rumtidsväven, hål i vilka verktyg försvann. Man kan säga att ett slags svarta hål skapades. Man forskade kring detta och fann att elektrisk energi kan göra hål i rumtidsväven, eller i Wilcocks termer skapa en förbindelse mellan rumtid och tidrymd. Man kan komma till den märkliga värld där tiden är tredimensionell, till astralvärlden.

Detta projekt ska även ha fått besättningsmän att försvinna, att hamna i en gråzon där de var halvt synliga och halvt osynliga. Detta låter otroligt och har avfärdats av normalvetenskapen. Men förklaringen till detta med ”halvt synlig, halvt osynlig” är enligt Daniel att besättningsmännen fått sin Zero Time Reference rubbad.

Om USS Eldridge och experimenten 1943 kan mycket sägas. Jag berör detta nedan. Men nu lämnar jag detta skepp och går vidare till vad Wilcock säger om Project Montauk. Bilden av det hela är dimmig, medges, men sluta läsa då om ni ogillar detta. En detalj i Project Montauk var i alla fall denna: en snubbe i Montauk sägs ha rest bakåt i tiden och dödat sin fader. Det gick formellt bra men sedan blev denne man dödad i en trafikolycka. Lärdom: tiden reparerar de revor som skapas.



I detta projekt talas även om en ”20-årsloop”. 20 år var, sägs det, redan en konstant, en naturlig harmonisk del i jordens rotation. Man kunde utifrån vågen plotta i vilken tid någon var, baserat på hur långt vågen gick. Om vågen for en bit och sedan stannade kunde de t.ex säga att detta var 15 januari 1996. Men alla vågor flatlinade 21/12 2012, uppstigningens dag som vi ju sägs ha upplevt förra året.

Resor beyond the Beyond kunde enligt uppgift vara kosmiska: man blev universum, man kunde vara en atom, en galax, vad du vill. Som jag sa i början, detta liknar science fiction. Jag hävdar inte att allt är sant. Men de spekulativa narrativ som dessa i övrigt sansade figurer som Wilcock, Daniel och Bielek återger – de narrativen förtjänar att studeras som teorier.



5. Skåpet med ZTR-generatorn

Project Montauk är verkligen spekulativt. Det tänjer på bilden av vad som är möjligt. Jag menar, nog har man inom science fiction-litteraturen hört talas om tidsresor. Men att det hela skulle ha praktiserats av ett amerikansk regeringsprojekt...? Men det är vad David Wilcock, hans källa Daniel och Preston B. Nichols och Peter Moons bok ”The Montauk Project” påstår. Det hävdas även av sajten oriontechnology. Där står bl.a en del apropå projektets tidsslinga (timeloop) som jag nyss var inne på. Den sägs ha löpt mellan 12 augusti 1943 och 12 augusti 1983, och oriontechnology säger i fallet detta: ”The vortex locked on the 12 august 1943 test and formed a loop.” Detta ska alltså betyda att Project Montauk på 80-talet sattes i esoterisk förbindelse med Project Philadelphia på 40-talet. På oriontechnology står även att ”[t]he cabinet with the zero-time reference generator was intact”, vilket ju låter vederhäftigt – vederhäftigt som uttryck, som rad i en sf-bok.

Och det är så jag i detta inlägg behandlat Project Montauk: som ett narrativ, en spekulativ berättelse, en hypotes, en teori och en modell. Denna teori har redan visat oss vissa intressanta förhållanden, som detta med en persons Zero Time Reference. Kan den visa oss något mer intressant?

Källan till det följande är alltså sajten Orion Technology. Och där sägs vidare detta om tidsloopens under, om USS Eldridge-experimentet 12 augusti 1943 och Montauk-projektets experiment samma datum 1983:
The important thing is that there were two tests that were exactly 40 years apart to the day. It was a 40 year separation in hyperspace. Now, the Earth itself has a biorhythm that peaks on a 20 year cycle on August 12th. It "just happened" to peak and provided the connecting link through the fields of the Earth for the two experiments to lock up in hyperspace. Walk-in efforts are aided if they occur during this peak.


6. John von Neumann

Instant sf finns även i följande passage. En viss John von Neumann, en tyskfödd fysiker, var med i detta projekt. Han är bl.a känd som uppfinnare av vissa datatekniska koncept, som detta att skilja hårdvara från programvara. Nedan nämns förvisso hur han byggde en dator. Det var i Project Montauk där han en gång ska ha talat med en strandad utomjording. Återigen, detta är spekulativt, men det hela har återgetts på en formellt seriös sajt, och i form av en massiv wall of text, så var glad att jag luskat fram följande godbit:
Von Neumann asked it [= utomjordingen] what the answer to the invisibility problems could be. He learned that he had to go back and do his homework in metaphysics. The nature of the problem was that the personnel on the ship were not locked to the zerotime reference of the ship. Humans are normally locked to the point of conception as a time reference, not a zero-time reference. The time stream lock allows the person to flow in synch with the system so interaction is possible.

Time locks are fragile. All the power of the project disrupted the time-locks of the people on the deck on the ship. When the ship came back in time, the people didn't come back to the same reference.

Von Neumann realized that he needed a computer, as well as some knowledge of metaphysics in order to be able to lock the time reference of the people to the time reference of the ship. He built a computer in 1950 for the purpose. It was ready to be installed in 1952 and a test was performed in 1953 that was successful. They didn't go floating off into space when it was over. At this point, the Navy canceled Project Rainbow and changed the name to project Phoenix.
Så långt oriontechnology. Biblioteca Pleyades skriver också om det hela. Man nämner ”Time machines anchored in the 40 years rift”. Till exempel. Det är samma dokument som Orionsajten nyttjat så detta är bara en kopia, dock ger jag länken här.



7. Al Bielek

Mer i ämnet finner man på sajten Crystallinks. Den kunniga, och skeptiska, Ellie som driver sajten skriver i frågan om timelock och ZTR. Återigen blir dett sf-aktiga saker, otroliga när man ser dem nämnas rätt upp och ner, men andra för döma om detta är rätt eller fel, jag fascineras av det hela som fenomen:
Bielek claims that his brother time traveled to 1983 and lost his 'time-lock'. As a result, his brother aged one year every hour and eventually died. Bielek then claims that his brother was reborn.
Otroligt? Ja. Intressant? - ja, det också.

Mer från samma sida är detta. Det handlar om Einsteins fältteori som ska ha legat till grund för det hela – en hemlig, komplett variant av denna teori:
The principle that lay behind the Philadelphia Experiment was the Unified Field Theory. This theory states that gravity and magnetism are connected, just as mass and energy are connected through the formula E=mc2. Einstein never solved the Unified Field Theory, but the very nature of the Philadelphia Experiment suggests otherwise. It is probably that this theory has become a government secret because it is capable of doing many things, possibly even space travel without the assistance of rockets.
Och strax efter detta stycke kommer detta om ZTR och den där 20-årscykeln, som Wilcock hävdar är en jordisk konstant:
In a search for actual technical data on the experiment, not much information can be found that isn't tainted with doubt and speculation. The basic design has two large Tesla coils (electromagnets) placed on each hull of the ship. The coils are turned on in a special sequence and their magnetic force is so powerful that they warp gravity itself. Bielek also says that on August 12 every twenty years, the magnetic field of the Earth reaches a peak and allows the synchronization between the Tesla coils.
Därefter berättas bl.a om den maskin om bord på USS Eldridge som berörts ovan, apparaten som kallas Zero Time Reference Generator. Och hur von Neumann på Montauk (med ”stolen”?) kunde öppna en tidsvirvel tillbaks till 1943.



Sammanfattning

Jag har inget att tillfoga till detta idag. Sant eller ljug? Jag vet inte. Project Montauk kan dock, tänker jag mig, ge uppslag åt en vetenskapligt intresserad person. Och för mig, som gillar att vistas i gråzonen mellan sf och vetenskap, har det hela sina poänger. Alla sf-författare gillar att umgås med vilda idéer och spekulera över vad som för samtiden är ”fiktiv vetenskap”, som förutom tidsresor är sådant som färder fortare än ljuset, materietransmitters och ESP. ”Project Montauk” är som företeelse ett fullt legitimt intresse för en sf-människa. Den, och andra spekulativa sidor jag läst, får mig att undra om tidsresor och materietransmitters kanske ändå är möjliga. Månresor ansågs ju av många kunniga människor helt omöjliga, ännu på 50-talet, men ack vad de bedrog sig när vi verkligen åkte till månen 1969. Därför tror jag att sådana begrepp som ”tidsresors omöjlighet” och ”omöjligheten att ögonblickligt överföra materia från två vitt skilda punkter” kanske kommer att ifrågasättas snart inom vetenskapssamfundet. Omöjligt är det inte.

Vad gäller de politiska implikationerna av detta projekt så tror jag inte det finns några. Likt andra Black Ops med mörka skuggor (som detta att man tvångsvärvade luffare och förrymda barn till exeperimenten) är Project Montauk nedlagt sedan länge. En annan enligt uppgift nerlagd Black Op är Looking Glass, en manick med vilken man kunde se in i framtiden. Wilcock berättade om den i "The Source Field Investigations" (2011).

Återigen, de mer konkret vetenskapliga resultaten av Project Montauk kanske kommer med tiden. Kanske kommer vi att kunna resa i tiden under kontrollerade former. Inom de ramar som diskuterats så kan man tydligen interagera med det förgångna, men man bör inte döda sin egen farfar och liknande. Man försvinner då inte som i en blixt, men man kan riskera att dö efterhand. ”Naturen balanser sig”, ”tiden reparerar de skador som uppståt” så som det antyddes ovan, om han som for tillbaks i tiden, dödade sin förfader, kom tillbaka – och sedan dog i en bilolycka.

Med andra ord: utmana inte ödet. Utöver det är det tydligen fritt att som tidsresenär turista i det antika Egypten, 1700-talets Paris eller 1950-talets Sverige. Bara man har sin Zero Time Reference i ordning via lämplig generator. Och någon som vid denna manick ser till att dra en tillbaks till ens egen tid när det är dags.




Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Redeeming Lucifer
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock
Den övre bilden visar omslaget till Nichols och Moons bok. Den undre bilden visar AN/FPS-radarn på Camp Hero vid Montauk, Long Island, New York.

torsdag 14 februari 2013

Hur man håller tal




Disclaimer: detta är inte ett inlägg om "hur man kommer över sin ångest inför att hålla tal". Ångest botas på sin höjd av detta inlägg. Jag kan förstå om vissa har noja inför att hålla tal. Men det ämnet är för stort för att utreda här. Här ska det i stället ges olika tips inför detta att hålla tal - tal på begravning, på firmafest, på 50-årskalas och på bröllop.




1. Håll det kort

En regel som alltid går hem, alltid, är att du kan hålla ditt tal kort. Ju kortare dess bättre...! Cirka två-tre minuter räcker om du är ombedd att hålla tal. Du ska förvisso inte jäkta förbi din uppgift, du ska ta den på allvar och tala lugnt. Men du behöver inte tala länge om du inte vill. Det är bara på akademiska middagar man uppskattar (normal)långa tal, sådana där man är retorisk och dann och lägger ut texten, citerar dikter och har sig. Men det kan du glömma här. Akademiska tal är en konstform i sig, gillad av dem som sysslar med den. Jag tror inte prat- och skrivglada akademiker har några större problem att festtala, varken på egna sammankomster eller på begravningar etc.




2. Tal vid begravning

Svenska begravingstal hålls så vitt jag vet aldrig vid själva graven. Tala får man göra efteråt, vid kaffet i församlingshuset eller under gravölet (= middag). Men om man ska tala här då, vad säger man?

Jag sa själv detta när min mor begravdes. Det var i församlingshuset efter kyrkceremonin. Alla som ville säga något fick anmäla sig hos prästen, som var med. Vi som ville tala var mammas ungdomsvän Blenda, min syster och jag. Vi talade sedan i den ordningen. Blenda talade kanske i fem minuter. Hon återgav minnen från hennes och mors studenttid. Min syster citerade en dikt och sa några väl valda. Sedan talade jag. Jag hade skrivit en prosadikt som jag först presenterade.

Det hela var kort och bra. Vi som talade ville ju göra det så det var inget svårt i sig. Jag kan förstå att tvånget att hålla tal kan inställa sig om ingen annan vill säga något, men då får man improvisera. Tips: säg vad som faller dig in. Kör på gudomlig inspiration. Men det kan vara bra att hålla känslorna i schack. Det framstår inte som okänsligt att inte gråta när man begravningstalar. Det framstår som värdigt. Övervinn dig själv. Viljestyrka är ett måste i alla livets skiften.

Att hålla ett kort tal är uppskattat på begravningar. Man må ha det trevligt under gravöl/middag/kaffet efteråt men någon glädjens dag är det ju inte. Högst fem minuter är min, något stränga, regel här. Men visst, faller det sig rätt, känns det rätt, så prata på.




3. Tal på bröllop

Om du enligt någon regel ska hålla tal vid bröllop (du är far till bruden, du är best man etc), skriv ner några punkter på en lapp som stöd för minnet inför ditt tal. Färdigskrivet tal verkar lite stelt. Men OK, gör ett färdigskrivet tal om du inte kan låta bli. Det är bättre än inget.

Vad du ska ha med i talet bestämmer du. Börja med att tacka alla du vill tacka. Du vet vilka det är. Sedan kan du tala om vad som faller sig. Men även här bör du ha som riktmedel att hålla talet kort. Ingen gillar pratkvarnar. Men du kan förstås känna av stämningen i lokalen om folk verkligen fångas av dina ord. Då är det bara att, inom rimliga gränser, prata på.




4. Tal på 50-årskalas

Du är ombedd att tala på ett 50-årskalas. Du känner uppebarligen jubilaren. Vad ska du säga då? Well säg vad du vill, gratta jubilaren, berätta anekdoter, hur svårt kan det vara...?!?




5. Tal på firmafest

Någon inledande vits kan vara bra för dessa tal. Sök på internet efter "partyvitsar", "starting joke/speech" och dylikt.




Coda

Tal ska vara korta! Tal inför trupp ska ju t.ex högst vara en minut. Se på Napoleons tal till Italienska armén inför övergången av Alperna 1799: "Ni är hungriga och klädda i trasor. Jag ska föra er till ett rikt land bortom dessa berg. Följ mig!" Så drog man över Alperna och intog Italien.

Så ska ett tal se ut. Militärisk koncentration är bra i alla väder. Det är bra som riktmärke. Men det får inte bli en tvångstanke. I andra sammanhang utom i militära får du vara beredd på att publiken, när du väl börjat, kan bli sugna på att höra mer. Då är det bara att prata på. Inget hindrar att du talar i en timme om du har inspirationen, publiken är med och alla hamnar i trans, allt går med flow.




Relaterat
Begravning: januari 2011
Ångest
Möte med Mannerheim
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)
Teckning: Jim Kaluta

tisdag 12 februari 2013

Hur man botar oro och ångest: min medicin är besk: men den fungerar


I detta inlägg ska jag nämna en VARAKTIG bot mot ångest och oro. Det handlar inte om någon sedvanlig medicin, utskriven på recept. Det handlar om ett annorlunda tänk. Om att bryta deprimerande tankebanor. Disclaimer: jag kan inte garantera att du blir botad. Du kanske även tycker att "tänka på döden, minnas att man ska dö" förvärrar ångesten. Och det kanske den gör. På kort sikt. Men jag sa ju att medicinen var besk. Det följande är till för dig som är trött på oron som mal och som vill göra något åt det hela. Men om du är rädd för denna beska medicin, sluta läs omedelbart.




Om du fortfarande läser inlägget så varnar jag dig, igen: min medicin är besk. Och anklaga alltså inte mig för att din ångest, på kort sikt, kanske förvärras en aning efter att ha läst detta. Denna metod är den väg jag en gång fann ut ur dylik ångest. Jag vet vad jag talar om. Härmed alltså plats för MMM -- Memento Mori-Metoden.




1. Memento mori

Jag har redan antytt metoden för hur man botar sin ångest. Det är "tänk på döden, minns att du ska dö". På latin blir det memento mori.

Döden: det är ytterst den vi är rädda för. Den där malande, odefinierbara, men påtagliga olustkänslan, vantrivseln etc man kan ha trots att man formellt har allt man ska ha: tak över huvudet, mat på bordet -- den känslan bottnar i rädsla för döden.

Således: kan du fejsa döden, kan du i din vardag inlemma medvetenheten att detta liv ändå är ändligt, att det tar slut en dag -- då lättar trycket. Då blir det enklare att stå ut i vardagen.

Det är sant det jag säger. Du måste inse att du, en vacker dag, ska dö.

Jag är inte den förste som säger detta. I modern tid har filosofer som Kierkegaard, Sartre och Heidegger tagit "medvetande om döden" som grundsten i sina läror. Har man den fysiska döden klar för sig klarnar det. Man nyktrar till ur sitt drömmande. Man slutar älta småproblem, lugnar ner sig och lär sig njuta av ögonblicket.




2. Jag tar inte lätt på det här

Jag tar inte lätt på det här. Ett otränat psyke som plötsligt tar till sig tanken på att döden är en realitet, blir inte glad. Den människan hamnar troligen i ett tillstånd av ökad ångest. Alla vet vad döden är men få har den i sitt medvetande. Få säger till sig själv: "Jag NN vet att jag ska dö och att det kan ske när som helst."

Den första fasen, medvetande-om-döden-fasen, är inte rolig. Carlos Castaneda genomgår en liknande kur och han säger att det är miserabelt. Han anklagar sin lärare don Juan för att han på detta sätt tvingats leva i helvetet. Visst, det är inte roligt att vänja sig vid tanken på döden. Men det är en nödvändig fas för att ta itu med slentrianångest och oro.




3. Frossa inte i död

När du väl vant dig vid tanken på döden finns en fallgrop: att man börjar gilla det hela. Att gilla tanken på döden lite för mycket, ungefär som Edith Södergran eller Karin Boye. Dessa poeter hade en viss, morbid dödslängtan. Då säger jag bara: detta är frosseri. Detta är inte hur man varaktigt botar ångest med memento mori-metoden.

"Memento mori" är som sagt latin och betyder "minns att du ska dö". Och det är den metod jag skriver om här. Den innebär INTE, när man väl vant sig vid tanken på döden, att man ska frossa i död. Man ska, nyktert och sakligt, men utan överdrift, inse att man en dag kommer att dö. Då botar man sin ångest och oro. Om man däremot börjar gilla död, om man klär sig i svart och börjar sova i en kista -- då har man gått för långt.

Memento mori är ett sätt att spara mental energi. Med medvetande om döden slutar man älta småproblem och att känna ångest för helt normala förhållanden.




4. Det enkla är svårt

Min metod är enkel. Men det enkla är svårt. Som sagt, att behöva vänja sig vid tanken på döden är inte roligt. Det tar emot. Men på sikt kan det bota ångest och oro. Fråga mig. Jag är mer i balans sedan jag läst Carlos Castaneda som, på ett övertygande sätt, introducerade mig för denna idé. Jag menar: många säger "memento mori", men Castanedas utläggning av problematiken var det som verkligen fick mig att fatta.

Vad det handlar om är detta att komma till ro. Hur gör man det på ögonblicket? Jo, genom att ta ett djupt andetag. Men hur många som är oroliga lyder efter att få höra, "lugna ner dig, ta ett djupt andetag"...? Jag gissar att man slår ifrån sig inför en sådan order. Bättre då att ta en beskare medicin, min medicin. Med MMM-metoden tvingas man ta ett djupt andetag. Med mento mori i bakhuvudet tvingas man att varaktigt lugna ner sig.




5. Tänk på döden

"Tänk på döden" står det över ingången till Härnösands begravningsplats. Det är vad jag skrivit om här. Jag kan tänka mig att mina sedvanliga läsare skakar på huvudet åt detta. "Tänka på döden, varför ska jag göra det, jag är ju en man i mina bästa år...?" Så du anser dig stå över tillvarons elementa? Men även du kan må bra av att tänka på döden. Någon gång ska man göra det. Vissa vågar ju inte tänka på den ens när de ligger på sitt yttersta. Nej, bort det och tala om något annat... Så illa var det inte när min mamma dog. Men nästan.

Detta inlägg riktar sig till den som uppriktigt vill veta "hur botar man sin ångest". Här är mitt svar. Återigen: memento mori handlar inte om att frossa i död. Det handlar om att nyktert vänja sig vid tanken på döden. Det är ett tänk som sparar energi och, på sikt, eliminerar slentrianångest. Jag är medveten om att min medicin är besk. Och att den är svår att fatta för ett vardagsfokuserat psyke. Men jag skulle vilja hävda att den som, efter att ha läst detta, blir en morbid dödsvurmare -- han har vantolkat mig.




Relaterat
Ett system där "memento mori" ingår: kanske kan detta hjälpa dig än mer att bota ångesten
Castaneda lärde mig vad döden var
Närstående som "vandrat vidare"
Södergrans dikter
Boye: Kallocain

måndag 11 februari 2013

Pressnytt: Nya Tider


En ny papperstidning har sett dagens ljus. Det är Nya Tider, utgiven av Vávra Suk och AlternaMedia. Tidningen kommer ut en gång i veckan. Vávra Suk var tidigare chefredaktör för Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag.




Jag prenumererar på Nya Tider. Jag har tecknat mig för ett halvår. 285 SEK kostade det. På AlternaMedias hemsida kan du läsa mer om prenumeration.

Det första numret jag fick var nummer 4, vecka 4 år 2013. Här läser man framför allt om Syrien. Det kan behövas. MSM:s rapportering om inbördeskriget i Syrien är ju mycket vinklad. Ett avlossat skott av en rebell framställs som "stort slag", en demolerad stridsvagn omtalas som "avgörande seger". Snart faller Assad, det vet MSM. Men det har man sagt i två års tid nu. I Nya Tider ges en annan bild. Bland annat sägs att Ryssland nyligen skeppat in markmålsrobotar av typen Iskander för att neutralisera de Patriot-robotar som Nato placerat ut i Turkiet. Västmedia sa bara att de ryska skeppen var där för att evakuera ryska medborgare ut ur Syrien.

Vidare säger Nya Tider att Natos och USA:s flottor har gett sig av från Syriens kust. Nåväl, de är nog kvar i Medelhavet. Men Nya Tider har mer info. Med israelisk media som källa sägs Syrien vara på väg med att sätta upp pansarstridsgrupper för att rensa i rebellkontrollerat land i norra Syrien.

Christer Eriksson säger detta och annat i sin artikel. Läget i Syrien är en gråzon. Nya Tider ger sig in i den och lyser upp den, som ingen annan i svensk media. Det ska bli intressant att följa Nya Tiders fortsatta rapportering från Syrien. Och, vad det beträffar: enligt en ledare på sidan 2 tar man varken parti för eller emot Assad. "Vår uppgift är att rapportera om vad som faktiskt händer, inte att ta någons parti."

- - -

Nummer 4 innehåller vidare ett uppslag om förslagen att öka stödet till gammelmedia. Kulturminister Liljeroth (se omslaget) har press på sig att komma med tilläggsbestämmelser till den nya presstödslag som kommer att gälla från 2017. Och nog vill hon stödja regimtrogen gammelmedia av typen DN, SvD och Expressen. Men hon vill också förhindra tillägg som försenar att lagen träder i kraft. Så man kan nog säga att frågan "ökat stöd till gammelmedia" inte är alldeles lätt att realisera på studs. Lagberedningens kvarnar måste få mala. Tills dess hinner det svenska printlandskapet ritas om.

Nya Tider är en tabloid. Men veckoutgivningen och de djuplodande artiklarna gör att den känns litegrann som ett magasin. Ungefär som Tempus. Den var en vällovlig, mainstream, politisk veckotidning med översatta artiklar om läget i världen. NyT har originalartiklar och skriver både om Sverige och världen. Nog finns det plats för en alternativ, vecklig oberoende-höger-nyhetstidning i Sverige. I NyT läser vi i alla fall vidare om hur guld behåller sitt värde och att Tyskland tar hem sin guldreserv från Fort Knox. Vi läser att "migrationsverket ställer in möten med allmänheten", vi läser nyheter om Kim Dotcom (kryptera internet i kampen mot övervakning) samt en hel del till på de 16 sidorna. En kritisk artikel om arkitekten Le Corbusier (1887-1965) ges även. Han är aktuell med en utställning på Moderna Muséet.

Jag tycker det är spännande med en tidning som faktiskt skriver, så objektivt det går, om ämnen MSM väljer att mörka eller vinkla bortom sans och vett.




Relaterat
Absolut Sverige
AlternaMedias hemsida
Le Corbusier

lördag 9 februari 2013

USA: en stormakt söker sin roll


George Bush den yngre målar tavlor. Det är hans hobby som pensionär. Han var, som alla vet, president 2000-2008. Sedan tog Obama över. Denne blev omvald i höstas. Nu får jag veta att Obama ska besöka Israel senare i vår. Han har inte varit där på länge. Hans första resa sedan han blev omvald gick ju till Ostasien. Är detta ett sätt att kyla ner MENA-regionen, att få den att lära sig att den inte är världens centrum?




USA är inte vad det en gång varit. Efter 9/11 är denna stormakt en skugga av sitt forna jag. USA lockar inte längre. Till exempel sa den franske skådespelaren Gérard Depardieu nyss att han funderade på att flytta från Frankrike, till Belgien eller möjligen Ryssland. Om detta talar för Depardieus egensinne eller om det visar på ett trendbrott i lockelsen, eller bristen på lockelsen, för USA – det vet jag inte. För nog har man hört om europeiska kändisar som drar västerut, till det glamorösa USA. Men till Ryssland...?

Sant är i alla fall att USA inte lockar längre. För oss kritiska andar finns inte mycket att hurra för i USA längre. Under 80-talet kunde man i en Reagan finna en motkraft mot nihilism och röd monotoni. Nu däremot tycks USA vara ett konkursbo. Barack Obama har inte haft det lätt att ta över detta. Men det åsido tycker jag man kan ge honom viss erkänsla för vad han gjort. För vad är det som räknas för en president? Det är utrikespolitiken. Och utrikespolitiskt tycks Obama ha lotsat USA bort från krigets skugga och ut i fredligare marker.

Det är inte slut än. Mycket återstår att göra. Men med Obama vid rodret tycks något slags freds-/gråzonsagenda bli rådande. Om däremot hans motkandidat i valet i höstas, Mitt Romney, blivit vald – då hade vi antagligen haft krig med Iran vid det här laget. Ett visst land i Levanten, Israel, har de senaste fem åren propsat på ett sådant krig. Och Mitt Romney var en sedvanlig Israelsupporer. Obama har gått en annan väg. Detta är en delikat fråga. Den är något av ett tabu för en amerikansk president. Men Obama har brutit detta tabu.

Barack Obama blev alltså omvald som USA:s president i höstas. Nu har han, som omvalda presidenter ofta gör, valt att ombilda sin regering. Han har gjort en del överraskande utnämningar. Han har utsett Chuck Hagel till försvarsminister samt John Kerry till utrikesminister. Obama har dessutom nominerat en ny CIA-chef, John O. Brennan.

Brennan och Kerry kan vi lämna åsido så länge. Kerry, demokratisk presidentkandidat 2004 och Skull and Bones-medlem, samma elitklubb som George Bush den yngre tillhörde – honom skulle jag inte ta för någon ängel. Men Hagel som försvarsminister var ett gott tecken. Han har, som Obama själv, visat viss likgiltighet mot att dansa efter Israels pipa. Enligt Fria Tider sa Hagel detta när han utnämnts:
Låt mig klargöra en sak för att undanröja alla tvivel. Jag är en amerikansk senator, inte en israelisk. Jag stöder Israel, men mitt första intresse är, och det har jag gått ed på, att vara lojal mot USA:s konstitution. Inte mot en president, inte mot ett parti och inte mot Israel.
Detta är synnerligen ovanliga ord att höra från en amerikansk försvarsminister. Ingen har sagt något sådant under hela Israels existens. Det grundades som bekant 1948. Det hela är, gissar jag, del i en större plan som Obama kan ha. Obama tycks vilja fortsätta på vägen som heter ”minskad imperialism, minskat utrikes engagemang, nedmontering av krigsmaskinen”. Allt går inte över en natt, men att utnämna Hagel var ett fortsatt steg i denna riktning. Vi har ju redan under Obamas första presidentperiod sett sådant som att låta USA återvända till Haag-tribunalens domvärjo, hemtagning av alla militära trupper från Irak och nedskalning av försvaret generellt. Under presidentvalshösten 2012 distanserade han sig, som antytt, från Israel. Republikanernas Mitt Romney fraterniserade för sin del glatt med Bibi Nethanyahu under dennes USA-besök. Det var under samma besök Bibi uppträdde i FN med en karikatyr som sas visa att Iran nästan hade en atombomb. Alltså borde landet angripas tycks han ha menat. Detta var i samband med det tal Bibi höll i FN 27/9 2012.

Iran är politiskt sett ingen dununge. Men någon atombomb har man inte. Försöken att bygga en gavs upp 2003 enligt CIA. Bibi vann inget med sitt FN-tal. Han framstod bland bedömare och allmänhet som bisarr. Han, Romney och USA:s neokonservativa är i otakt med tiden. Obama med sin fredligare läggning och vidare utblick tycks mig vara bättre i harmoni med tidsandan. Obama kammar hem stöd i världsopinionen, inte Israels Nethanyahu.

Bibis FN-tal var dålig teater. Och Obama genomskådade det hela. Han vägrade träffa Bibi under dennes USA-besök. Obama har, till skillnad från sina föregångare som president, slutat vara fixerad vid Mellanöstern. Hans första utrikesresa efter valet gick ju till Ostasien, inte det överreklamerade Mellanöstern. Hillary Clinton, förre utrikesministern, reste för sin del som en skottspole 2012 för att få till stånd en intervention i Syrien. Det blev inget av det. Och Hillary har fått gå nu.

MENA-regionen behöver kylas ner. Obama tycks anse detsamma. För hans fortsatta utrikespolitiska gärning är jag, som det heter, försiktigt positiv.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Iran har inga kärnvapen
Korsningen Nybrogatan-Storgatan

söndag 3 februari 2013

Recension: "Kallocain" (Boye 1940)


Karin Boyes roman "Kallocain" finns åter i tryck. Lindelöws har i år gett ut den.




Karin Boye (1900-1941) hade många strängar på sin lyra. Hon kunde vurma för både solsken och ”död och natt och blod”. Visst försökte hon i viss mån förtränga de mörkare sidorna. Olof Lagercrantz frilägger vissa diskrepanser i Boyes verk i ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” (1973). Även när hon diktade livets lov lät det lite hårt:
”Var tyst. Ha tillit”, ropar Karin Boye, och orden ljuder som ett kommando. (...) ”Dra skon av din fot. Var still, håll vakt”, heter det i berömd dikt. Det låter som vore det fråga om en avspänningsövning i gymnastiken. [Lagercrantz 1973 s 71]
Lagercrantz kanske övertolkar, men han är något på spåren anser jag. Han berör vidare hur romanen ”Kallocain”, med sin föregivet kritiska skildring av en diktaturstat, ändå visar ett slags vurm för dess spartanska sidor. Mer om ”Kallocain strax”. En inte försumbar del av Boyes väsen var hemma i en medeltida värld av askes, offer och disciplin, hövisk kärlek och kompromisslöshet. Allt eller inget, seger eller död. När hon bejakade dessa drag skrev hon med kraft. När hon förnekade dem blev det svammel och ”stipendieprosa”, texter som vill vara goda men skriker av oförlöst rigorism. ”Rigorism” betyder här inte kall dödslängtan, även om Boye också hade det draget (”De lugna stegen bakom”). Det betyder hängivenhet, offervilja, idealism.

I sin karakteristik av Boye har Lagercrantz en del poänger. Boyes verk har en del stela och ytligt moraliska texter, fina ideal som kavlas ut i skolmästaraktig anda. Hennes ”dödsdikter” är mer äkta. Nog för att ”De lugna stegen bakom” dyrkar döden i sig på ett märkligt sätt. Döden är ju bara en övergång, inte ett tillstånd. Men jag ska alltid hylla Boye för en dikt som ”Sköldmön”. Dess rader är unika, hårdare än vad till och med den krigiska Edith Södergran kunde dikta: ”Jag drömde om blod i natt. Jag drömde om död i natt. (...) Jag drömde min död var fager och god. - - - / Så drömde jag i natt.”

Det är sanna rader. Boye har yttrat sköldmöns essens, fångat hennes condition. Det är en sann skildring om en längtan efter ”död och natt och blod” i Yukio Mishimas anda.

- - -

Boye förstod soldatpsyket. När hon i ”Kallocains” första kapitel skildrar den egna statens sed att alla ska bära uniform låter hon sitt berättarjag, kemisten Leo Kall, visa uppskattning för detta. Möjligen ska detta visa på hans av propagandan vilseledda psyke, men i sak är detta en korrekt iakttagelse: i ett samhälle utan lyx och flärd, där alla bor i likartade hus och alla äter samma centralköksmat, får strävan uppåt sin belöning i symboliska ting som gradbeteckningar:
Den allmänna uniformen – en för arbetet, en för fritiden och en för militär- och polistjänsten – var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symboliserade. Så högt förandligad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde knappast har någon mera konkret form för honom än tre svarta slingor på ärmen – tre svarta slingor, som är honom en pant både på egen självaktning och aktning från andras sida. Av materiella njutningar kan man säkert få nog och mer än nog – just därför misstänker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrumsvåningar knappt heller var mer än en symbol – men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan ha så mycket aktning och så mycket självaktning, att han inte vill ha mer. På det mest förandligade, det mest luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta samhällsordning trygg för alla tider. [kapitel 1]

Detta är mer än soldatpsyke, mer än nivellering och ”en för alla, alla för en”. Många har hyllat nivellering per se, hur alla görs lika. Men Boye såg här hur man i nivelleringen ändå kan låta folk få utlopp för sin strävan att bli något mer, höja sig över sin ställning, och göra denna strävan till en andlig praxis. Det är en allmänmänskligt gångbar iakttagelse, en reflektion som röjer en andligt insiktsfullt intellekt. Inte ens i det nivellerade Sovjetunionen hade en general samma lön som en menig soldat, i Boyes framtid har man gått längre, och det hela har viss bärighet på sina egna premisser som Boye visar.

Fler rigoristiska, skarpsinniga iakttagelser i denna bok finns. Som filmbyråtjänstemannen Djin Kakumita som hävdar att det mest effektiva dramat inte får skygga för hjältens död. Att dö är inte vad heroiska naturer, dem som man vill fostra med sådana filmer, är rädd för. Det är istället ”[f]ruktan för att vara feg, ärelös, ful i inre bemärkelse” som är ”en starkt drivande kraft hos den heroiska typ” det här gäller att påverka. [kapitel 11] Det är sant för alla dramafilmer, inte bara propagandanummer i en diktatur. Man måste ta ämnet på allvar, man kan inte skygga för dödens majestät om man exempelvis skildrar soldater i strid. Se till exempel den förment anti-heroiska, men essentiellt heroiska "Okänd soldat" av Mollberg (1985).

- - -

Boye var en skarp iakttagare generellt. Hon hade till exempel en gång sett ett porträtt av Hitler i Wien 1938. Till en väninna skrev hon:
Så är det, detta är sant, inte alla karikatyrer, inte heller de vanliga schablonmässiga idealiseringarna, men detta asketiska, sammanbitna, invigda, hängivna och samtidigt ansträngda ända till yttersta gränsen för spänning... [Boye efter Lagercrantz s 82]
Allt annat lika noterade hon utstrålningen i detta porträtt; hon var ärlig, hon kunde uttrycka sig rakt på sak även i saker som inte var comme il faut, i synnerhet inte för den vänstersinnade clartéist hon var.

Boye gav sig in i det totalitära psyket och redde sig ganska bra där. ”Kallocain” skildrar frihet mot slaveri och ljus mot mörker, men ofta rör sig det hela i en gråzon där egenheter och särdrag i Världsstaten får ett sällsamt liv. Det är som ett liv i månsken, eller kanske i konstgjort månsken à la 1944 då man belyste undersidan av moln för att illuminera slagfältet. Boye har gestaltat sin värld och sin framtid, hennes roman är full av fyndiga kreationer. Möjligen är Eugen Samjatins ”Vi” (1921) en förebild. Kanske läste hon den när hon var i Tyskland. Samjatins bok kom i alla fall på engelska 1924, så mycket vet jag. Nåväl, om hon sett denna bok vet jag inte. Den har onekligen viss likhet i upplägget: lojal diktaturtjänare som börjar tvivla på propagandan. Samjatin tecknade en särpräglad framtid och Boye gjorde detsamma. Var för sig är hennes detaljer inte märkliga, men sammantaget. Man åker metro och har paternosterhiss, man har ”bergsgrå och ängsgröna presenningar” som kan dras över staden för att dölja den för anfall för fiendens ”luftflotta”, man har polisöron och polisögon (avlyssning och kameraövervakning). Om man ska jämföra är Boyes kreation mer litterärt avancerad än Orwells ”1984”. Orwells bok är klassisk men språkligt lyser journalisten igenom i hans verk. Han skrev effektivt, visst. Men bristen på konstnärlighet bör noteras. Boye däremot var poet och hade mer bredd i sin språkvärld.

Därför är ”Kallocain” en märklig roman, en klassiker värd namnet, en av svensk science fictions milstolpar. Så gå till runeberg.org och njut av dess passager, gotta dig åt repliker som ”Är ni härifrån staden, medsoldat hembiträde?” [kap 1], ”Maktens pansarvagn” [kap 18] och ”På mitt regemente firades en fest den kvällen” [ibid]. Och mys åt de egendomliga, klart sf-mässiga egenamnen som de nämnda Djin Kakumita och Leo Kall samt Edo Rissen, Kalipso Lavris och, min favorit i detta hänseende, Hung Paipho, censor. Boye var som sagt poet och detta är poesi in nuce. Hon hade klar begåvning för att skapa sf-aktiga namn. Hur roligt var det till exempel inte att en gång läsa Asimovs ”Stiftelsen” och hänföras av klangen i namn som ”Hober Mallow”, ”Bel Riose” och ”Hari Seldon”. Boyes namnflora är av samma höga klass. Den har samma atmosfärskapande förmåga.

Vurmare för dystopier av Samjatins, Orwells, von Harbous och Esséns slag bör läsa ”Kallocain”. Ni har här en läsfest att se fram emot, en kärnsvensk bild av en spartansk krigarstat, ”inte utan en kall lockelse” som Karl Vennberg sa om Samjatins bok.

- - -

Bara så att vi är överens: visst var Boye emot diktatur. Och visst berörs även jag illa av hennes Världsstat där barnen uppmuntras att leka krigslekar och alla familjer har ett hembiträde med parallellfunktion som angivare. Detta och annat i romanen, som injicering med sanningsserum och ett liv i underjordiska städer som det ”naturliga”, är skrämmande. Man måste erkänna det. För även om dagens samhälle med hjärntvättande massmedia, propagandistisk regim och materiellt slaveri inte är någon tebjudning, så får man inte låta det skymma att gårdagens diktaturer också var hemska.

Boye fångar särarten i de ryska och tyska diktaturer hon kände. Resultatet blev ”Kallocains” fiktiva värld. Men hon förverkligade denna värld med all den gestaltning man kan kräva av en roman, så att interiörerna och scenerna antar fler betydelser än ”varnande exempel”. Detta är vad en stor konstnär förmår: att låta viss mångtydlighet råda, att inte lägga allt tillrätta i varje mening utan låta romanens verklighet få råda på sina egna premisser.

Men frågan är egentligen: lever denna roman? Jag har noterat dess förtjänster. Boye har en rikare förmåga att gestalta miljöer än en Orwell. Men mot en Samjatin ligger hon i lä. Hans roman har språklig spänst på varje sida; det är ett avancerat bildspråk men det är äkta, hans roman spritter av liv. Boyes roman däremot, med en Leo Kall berättande i jagform, har dennes trista malande i alltför banala passager alltför ofta. I början talar han som diktaturrobot. Mot slutet blir det lite som demokratirobot. Nog är frihet bättre än slaveri men denna roman känns, som antytt, inte helt övertygande i sitt ”dålig diktatur vs god demokrati”-upplägg. Det blir stipendieprosa: se på mig, jag dissar döden, hyllar livet, halleluja...!

Samma diskrepans som i vissa av Boyes dikter finns: en skärrad författare som noterar rigorismen och soldatismen inom sig och försöker skriva sig ur den. Stora författare erkänner att de är motsägelsefulla. ”I contradict myself? – Well, then, I contradict myself!” som Walt Whitman sa. Stora författare har dessutom självironi och humor. Södergran hade det: hon kunde skriva hur hon ”bakade katedraler”. Hos Boye finns bara allvar. Visst, allvar behövs. Men också något mer.

- - -

På dessa grunder kan en viss varning mot ”Kallocain” ges. Den är lite torr och konstlös. Och den har dissonans mellan hur diktaturen medvetet framställs och hur den, ska vi säga, symboliskt skildras. Boye vill säga nej men mellan raderna är det som om hon sa ”ja jag ville! ja jag vill” åt att marschera till arbetet i en uniform som är likadan för alla, hög som låg. Romanens upplägg, med hur det sanningsserum Kall uppfinner visar hur folk vill ha frihet, inte diktatur, känns en smula platt. Kalls storögda förvåning inför denna vändning övertygar inte, det blir för välstädat. Som Goethe sa: Man märkt die Absicht und wird verstimmt (= man märker avsikten och förstummas, dvs den alltför väluttänkta intrigen känns inte trovärdig).

Samjatins berättarjag, som var ett liknande rov för stridiga känslor som Kall, blir för sin del hjärntvättad och diktaturkramare. Orwells Winston Smith likaså. Hur intressant hade det inte varit om Boye istället valt en tredje väg – inte kapitulation, inte uppror, men ett fritt valt omfattande av ”död och natt och blod”. Hon kunde ha skrivit en hyllning till rigorismen, trovärdig på sina premisser. Kanske en historisk roman om en krigarhustru som hyllar Spartas ideal.

Men då hade vi förstås fått en helt annan roman. Inom diktaturfiktionen kommer "Kallocain" alltid att leva. Frågan är bara om den som roman är en kuriositet, en välrepeterad läxa eller odödlig klassiker. Boyes gestaltningsförmåga gör att den går att läsa som underhållning. Men i den vägen kunde hon ha gjort mer, mycket mer, visat av formglädjen hos en sådan som Samjatin.




Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
von Harbou: Metropolis (1926)
Linna: Okänd soldat (1954)
Edith Södergrans bellatoriska sinnelag