torsdag 16 juli 2009

Svensson: Möte med Mannerheim (novell)


Vi tänker oss en finlandssvensk kapten, en Gunno Gripenrede, som deltar på rysk sida i första världskriget. Sedan blir det revolution och allt går överstyr, tsarrikets armé upplöses och vår kapten blir utan enhet att chefa över. Så han drar åstad och beger sig hem, hem till Finland över S:t Petersburg. För protokollets skull kan nämnas att denna stad hette på den tiden Petrograd, en rysknationell markering i det pågående kriget.

Kapten Gripenrede skulle hem, hem till Finland. Kriget var slut, det var revolution och det fanns inte mycket annat att göra.

Det var i november 1917, ny stil. Bolsjevikerna hade tagit över; det var oroligt i staden, tsarryska officerare var inte väl sedda. Gripenrede tog sig dock oskadd till Finska järnvägsstationen, skaffade biljett och gick till sitt tåg. Han tilldelades en kupé i ett tåg destinerat Finland, en kupé upptagen av en värdig officer med gåtfulla, upphöjda drag. Han presenterade sig och fick veta att den andre var general Mannerheim, tidigare i rysk tjänst liksom han själv.

Man skulle just börja samtala då det hördes skrik och bråk i korridoren. Gunno reste sig och fick se rödgardister komma, frikårsmän i bolsjevikernas tjänst. På Gunnos fråga vafalls sa de att de skulle säga generalen ett sanningens ord – så Gunno fattade ett snabbt beslut och sa:

- Bra, bra. Men vi tar det där ute.

Han lyckades mota ut gardisterna ur vagnen och ner på perrongen, vänligen men bestämt. Väl där fortsatte palavern. Hopen hojtade något ohörbart, det var blodvittring i luften. Men Gripenrede samlade kraft, tog till sin bästa orderröst och sa:

- Hör på! Den man ni ropar på har inget att göra med vad ni söker, han är en finsk militär på väg hem. Han är general, det är sant; han har gjort sin plikt. När man strider strider man och det har generalen gjort. Jag har också gjort det, stridit i striderna – så om ni ska släpa ut och döda honom får ni döda mig med.

- Ja! Döda båda! ropade någon i massan och fick bifall. Gunno gjorde en dämpande gest och sa:

- Men så gör det då; ni vinner inget på det. Vi har båda varit i värre knipor än de här; ska vi dö i ett litet bråk på en järnvägsstation, nåväl, då är det ödet.

Tystnad från hopen. Gunno fortsatte:

- Men istället för att slösa energi på oss får ni gå efter bättre byten. Ni måste organisera er och införa militärisk disciplin, det torde gagna er sak. Man kan inte rusa runt i en hop och ropa ”döda”. Ingen revolution har vunnit på det, inte i långa loppet.

- Han talar sant! sa en i hopen, en före detta underofficer med gevär i näven. Vi lämnar dessa gossar, vi drar vidare! Adjö kapten!

- Adjö, mina herrar! sa Gunno, gjorde honnör och återvände in i vagnen. På väg till kupén tänkte han: ”Nu har de väl slunkit in i andra änden och skjutit honom, eller dragit iväg med honom medan jag talade”... Men när han kom till kupén satt Mannerheim kvar; han log knappt synligt när Gunno trädde in och stängde dörren. Generalen reste sig och skakade hand, sa "tack" - och det sa mycket; den fasta blicken var inte att missta sig på, en öppen blick som mötte hans. Generalen blinkade, satte sig igen – och var sedan åter sitt outgrundliga jag, den Mannerheimska GESTALTEN som skulle få sådan betydelse för Finlands och hela Nordens historia. Sfinxen från Norden.

Tåget satte sig i rörelse.

- Så kapten, det var rumänska fronten sa du? frågade generalen.

- Ja, general, sa Gunno, syftande på ett samtal man haft som sedan avbrutits av pöbeln; han fortsatte att berätta om sig själv. Det hade varit ett ridande över slätterna, det var tysken i hälarna och uppför berg och nerför berg, det var vildsvin –

- Jag jagade vildsvin i Bessarabien en gång, sa Mannerheim. Några utvalda högdjur som bjudits in av arméstaben för rekreation. Bokskogar, de bökar efter ollon i myllan, märkliga djur. De kommer som skjutna ur en kanon, skuttar som jag vet inte vad...

- Far som ena Jehun, sa Gunno.

- Jehun, där satt den! De far fram som Jehun och man lägger an, väntar till rätt ögonblick – och pang! där stöp han, en 7,62 millimeters hålspetskula i hjärtat, det räcker alltid. Nästan alltid.

Detta sa generalen, närmare bestämt förre generalen i rysk tjänst, Carl Gustaf Emil Mannerheim där han satt med Gunno Gripenrede och konverserade i tåget på väg till Finland, en decemberdag år 1917.

Man åkte i sin boaserade tågkupé med röda plyschsäten, allt medan de vintriga moarna drog förbi utanför fönstret. En blek sol sken genom skira moln. Man åkte där, Mannerheim och Gripenrede, och delgav varandra lite krigsminnen. Sedan kom man in på det aktuella läget:

- Vet kapten Gripenrede att vårt land är i fara?

- Vårt land? Finland?

Mannerheim nickade.

- Hur så? sa Gunno, han var inte så insatt politiskt.

- De röda håller på att ta över, sa sfinxen. Detta måste stoppas! Vi får inte låta landet gå samma väg som detta Ryssland, med pöbelvälde och strömmar av blod.

- Åhå, berätta..., sa Gunno. Mannerheim redogjorde då för de hotande tendenser han såg, som bonde- och arbetaroroligheter, bildandet av röda garden och plundringar av herrgårdar. Gunno för sin del stödde demokrati men var emot väpnade revolter, så han lovade att hörsamma trumpeten om det bleve allvar – och det blev det också fram på våren, när fullt inbördeskrig bröt ut i landet.

Finland hade då frigjort sig från Ryssland och grundat en egen republik. Men röda garden hade samtidigt bildats med rysk hjälp, alltså med beväpning från bolsjeviker och vänsterelement, så Mannerheim och andra patrioter bildade vita garden för att slå ner dessa. Gunno som då levde i en lägenhet i Helsingfors fick det hett om öronen; arbetarna tog över staden och en före detta tsaristisk officer med adligt namn var lovligt byte. Men en dag i januari 1918, iklädd keps och jacka och med en brödbit på fickan, tog han sig till en kamrat som hade droskverksamhet hos vilken han fick låna en häst. Han red sedan till S:t Michel och anmälde sig hos Mannerheim, och som ärrad krigsveteran fick han genast befälet över ett infanterikompani. Bland annat var man med och striderna vid Tammerfors som hölls av de röda; "framåt" hette stridsropet, bara framåt, om än kulorna var slut, husen brann och fientliga krypskyttar decimerade deras tal. Slutligen intogs staden och de vita stod som segrare. Detta var i april 1918.

Gripenrede blev sedan kapten i Mannerheims stab och kunde tåga in i Helsingfors med sin ÖB i maj samma år. Inbördeskriget var slut och landet var räddat från att bli rysk rådsrepublik. Att de vita tog en gruvlig hämnd på de röda ska dock inte förnekas: avrättningar i tiotusental, fängelser med svält och epidemier.

Gripenrede slapp dock delta i denna hämnd; som kamrat med Mannerheim fick han avsked en tid efter segerparaden. Han bosatte sig åter i Helsingfors, tog ett arbete som personalchef på Dickursby Färg och levde livet. Han hade en fästmö, han hade vänner och han anpassade sig rätt bra till det civila - och här slutar vår berättelse.

Relaterat
Skogens vilda härskarinna
Uppgörelse och löfte
Resan till Ghislane

6 kommentarer:

Anonym sa...

Denna utmärkta kortnovell gör mig nyfiken på hur du ser på historisk korrekthet i litterära produkter. Det finns såvitt jag kan se några "fel" eller saker som tyder på ofullständig research i texten. Jan Guillou menar ju - och just på den punkten håller jag med honom - att sådant "bryter pakten" mellan författaren och läsaren. Pakten går ut på att "jag ska hitta på en berättelse, och du ska tro på den" och villkoret är att allt ska vara alldeles korrekt utom den påhittade berättelsen.

Men S:t Petersburg hette inte så när din berättelse utspelar sig, utan Petrograd.

För den som känner till förhållandena är det lite löjligt att kapten Gripenrede tog sig till Finska järnvägsstationen och tilldelades en kupe i ett tåg destinerat till Finland. Alla tåg från Finlandski Voksal gick till Finland. Betänk att gränsen gick vid Systerbäck.

Sedan undrar jag om inte de vita gardena började bildas redan när ryssarna avskaffade den finländska armen.

Och så brister logiken när Mannerheim omväxlande kallar kapten Gripenrede "du" och "herr Gripenrede".

Jag läste en gång en novell av den svenske författaren Jan Sigurd, som handlar om en värnpliktig på julpermis som besöker Köpenhamn dagen före julafton 1939 (i förhoppning om att där träffa en prostituerad). Den 23 december 1939 kallas det krig som då pågick i Finland för Finska vinterkriget av novellens karaktärer, vilket fick mig att irriterat studsa till. Innan det kriget var slut, och man visste hur det gick och att det hade pågått endast en vinter, betraktar jag det som otänkbart att denna benämning användes. Att författaren låter sina karaktärer använda den benämningen när kriget pågått i tre veckor visar - för mig, åtminstone - att han inte har tänkt sig in i den tid han skildrar. Detta "bryter pakten" mellan författaren Sigurd och mig. Men jag kanske överreagerar?

Vilka historiska fel och tabbar anser du "bryter pakten"? Finns det ett kvantitativt element?

PB

P.S. Jag kan tyvärr inte åstadkomma accent över e.

Svensson sa...

Helt klart bör man som författare av historisk fiktion ha koll på ett och annat. Du skulle ha talang för att vara faktagranskare/granskare av historisk känsla i manus.

Så visst, Mannerheim kanske bör säga kapten genomgående, det låter mer plausibelt. Sedan "S:t Petersburg", well officiellt hade man bytt namn men det var inte förbjudet att använda det gamla namnet. Och om det nu var i berättande text tycker jag S:t Petersburg säger mer om vilken stad det gäller än det kortvariga Petrograd.

Det finns som du antyder en gräns för de fel man tål. Jag minns själv TV-serien "Längtans blå blomma", baserad på roman av Alice Lyttkens. Tid: 1808. Ryssland anfaller Finland. En person kommer in och säger:

- Det är krig! Ryssland har anfallit Finland!

- O så hemskt, säger någon, kommer Sverige att bli indraget?

Sverige styrde ju över Finland då, vi var per automatik indragna i kriget. Lapsus i manus!

Annars anser jag att fiktion, även historisk fiktion, inte är en exakt vetenskap. Vissa fel får man tåla. Man får se till helheten, se om om författaren förmedlar någon övergripande trovärdighet eller om det är bedrägeri i botten. Så detta med "kvantitativt element" - nja, jag föredrar en god, medryckande historisk roman med ett antal fel än en usel, tråkig roman utan formella fel.

Jag läser hellre en medeltidsroman av en Heidenstam, där dagens smartisar kanske kan hitta fel, än en medeltidsroman av en Guillou som "kan fakta" och är så duktig så på att göra research.

Anonym sa...

Man bytte stadens namn från S:t Petersburg till Petrograd därför att det förstnämnda lät tyskt och Ryssland befann sig i krig med Tyskland, medan det andra var genuint ryskt. Att i december 1917 - innan någon fred med Tyskland slutits - kalla staden för S:t Petersburg var nog en landsförrädisk handling i det lilla, som en finländsk officer i den tsarryska armen knappast skulle göra sig skyldig till. Benämningen går alltså inte ihop med novellens två huvudkaraktärer.

Dessutom skulle din novell kännas mer äkta om du kallade staden Petrograd. Man kan ju lägga till (ungefär) "som före kriget kallades S:t Petersburg" om man befarar att läsaren villar bort sig i geografin av det av somliga bortglömda namnet Petrograd.

Jag tycker nog att en författare av historisk fiktion bör lägga ner stor möda på att skapa autenticitet. Och jag tycker för en gångs skull som Guillou, att det finns en "pakt" mellan författare och läsare som bryts när autenticiteten fallerar. Jag tror att kraven därvidlag har ökat med tiden. Av Heidenstam begärde man nog inte samma historiska korrekthet som man skulle kräva av en nutida motsvarighet.

Särskilt stora krav torde ställas på den författare som skriver fiktion med andra världskriget som bakgrund och miljö. Med tanke på hur många medlemmar den Militärhistoriska bokklubben har, och hur stora upplagor de populär- och militärhistoriska böckerna om det kriget går ut i, och hur många TV-serier om "The War" som förekommer, så gissar jag att det finns bortåt 100.000 svenskar som är speciellt intresserade av andra världskriget.

Vilket torde betyda att de ganska lätt upptäcker historiska felaktigheter och är obenägna att acceptera dem.

Vad tror du om detta?

PB

Svensson sa...

Öht är fiktion om AVK inte så gångbart längre. Fakta ska det vara, inte romaner, det har jag från The Horse's Mouth - SMB själva.

Annars har jag själv ägnat de senaste 25 åren åt att fundera över hur man framställer Östfronten som text, som narrativ. Resultatet är detta. Det är en roman om ett krig mellan fantasiländer, Gondavien mot Mirotanien. Men om man vänder kartan så att söder kommer i öster och tar bort havet så får man, tja, ett slags nyckel till hur jag tänkt. Soldaten Camouflage blir då "tysk", hans land Gondavien blir gissa-vad och Mirotanien blir gissa-vad.

Men leta inte mer ledtrådar i kartan, det funkar inte.
För det är blott, som jag skriver i inlägget, "östfrontsaktigt". Man kan ju läsa det hela som "vad som helst" om man vill. Men om man som jag präglats av östfronten i AVK och funderat hur man framställer dess essens, utan att behöva kavla ut klichéer och få med rätt fakta, så är lösningen att göra som jag gjort. Dvs placera det i fantasiländer.

Det var iofs inte faktakollen som oroade mig. Det var ideologin. Skriver man om östfronten och nazitiden måste allt vara så antinazistiskt. Allt annat lika orkar jag inte med sådana markörer. Jag vill vara fri. Och i "Camouflage" är jag fri, bara bunden av den inre logik som finns.

Så den som står ut med att läsa en roman i pdf-form har i "Camouflage" en lösning på cirkelns kvadratur, hur man skriver AVK-aktigt utan att skildra AVK.

Anonym sa...

Jag ville framför allt peka på det generella "problemet" för en författare att ju större kunskaper läsarkollektivet/målgruppen har om den historiska perioden, desto mer noggrann "måste" researchen och den historiska korrektheten vara.

Håller du med om det, eller ...?

Jag ska genast läsa Camouflage!

PB

Svensson sa...

Visst är det så med research versus läsarkunskap. Inget är gratis: vill man skriva om ett lukrativt ämne, AVK, måste man se till att ha ALLA siffror rätt annars döms man ut som amatör.

Själv ska jag gå igenom Mannerheimnovellen under dagen och tvätta bort eventuella fel, påpekade och andra.