fredag 31 juli 2009

Ambres


Jag såg programmet om Ambres igår, det visa väsen som kanaliseras av snickaren Sture Johansson. Ambres talade om tanken att vänja sig vid döden, om karma och reinkarnation och broderlig kärlek: älska varandra som syskon. Det är välbekanta teman i mitt credo men lite repetition skadar inte.

Och för den som tvivlar på att denne enkle snickare, denne sedvanlige snubbe, denne Sture Johansson, kan förmedla utsagorna från det avancerade, esoteriska väsen som kallar sig Ambres, kan jag bara säga: O ye of little faith...!

Men programmet går i repris idag - trodde jag, men en titt på "tv-planeten.se" visar att den inte gör det. Well, kanske går en repris någon gång, så den som vill veta hur det är med den där kanaliseringen och visdomen och allt kan hålla utkik i tablåerna. "Ambres" är en välgjord dokumentär med Johansson/Ambres sittande i olika värmländska miljöer, läggande ut texten om ett och annat - dels hör vi Johansson själv berätta om sig och sitt, på lätt bonnig dialekt, dels hör vi Ambres lätt arkaiska rikssvenska som tar oss med beyond the Beyond.

Så är det. Och mannen som gjort dokumentären är ingen stjärnögd troende utan en sund skeptiker kan man säga. Men hur skeptisk han var sedan han väl mött fenomenet Ambres, verkligen mött det under processen med att filma och redigera filmen, vågar jag inte säga.




Relaterat
Simone Weil
Doriel (novell)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Niven: Ringworld (1970)
Ansel Adams: "Road, Nevada Desert"

torsdag 23 juli 2009

Buick på gatan


Jag såg en sådan här på gatan idag, en Buick Riviera 1971. Snygg sak med svepande linjer och bakruta à la Corvette '65. Grön med originalets pinstripes, en något härjad skönhet får man väl säga, men o så skön...




Jag läser Linnés Gotländska resa. Han skriver SJÄL istället för säl (djuret), TILLBAKARS istället för tillbaka. Till exempel. Bra slöläsningsbok, man kan läsa om allt och inget: agtak, kalkbruk, blommor, fjärilar...

Jag hoppar lite från bok till bok just nu. Hittar ingen att direkt fördjupa mig i. Man KUNDE förstås ta dagens tidning och läsa, det är perfekt slöläsning, men det vill sig inte riktigt. Han man väl slutat med tidningen är det, så att säga, svårt att börja igen. Det tar emot.

Lyssnar på "Ur trollkarlens hatt" av Bo Hansson. Experimentmusik med elorgel i högsätet, Hanssons instrument, det där som han trakterade så väl på sitt album "Sagan om ringen". Här, på "Trollkarlen", finns några överblivna Ringen-låtar ("Fylke" heter en, en idyllisk sak), och i övrigt är det, tja, bra. Det växer för varje lyssning.

Experimentmusik kan vara jobbig. Denna är dock bra. Det är poppig orgel-och-gitarr-och-trummor-sättning, det är instrumentalt, det är lekfullt. Och även hotfullt och mollstämt. Det är en hel ljudvärld, en egen värld.

Så en DRÖM jag hade i natt. Jag gick omkring i ett hus, det var typ Carolina eller Universitetet, det var halva våningar och konstiga trappor. Och i ett rum satt en bisarr man och läste "Loranga, Mazarin och D'Artagnan", men sidorna hade ingen text - nej, de var till och med urholkade. En vårdare förklarade för denne uppenbarligen galne man att en bok måste ha text för att kunna läsas, men det förstod inte galningen.

Well, så var drömmen. Jag har börjat skriva ner drömmar, jag har börjat minnas dem bättre - möjligen beroende på att jag lagt av med TV (också). Det ligger ingen puritanism i detta TV-uppehåll, det har bara blivit så. Jag läser serier och böcker istället, bläddrar i collageböcker jag gjort - och allt detta kanske befordrat mitt BILDSEENDE, och därmed mitt drömmande.




Relaterat
Vit väg mellan två floder
Åselehaiku
Heliopolis (1949)
Finland efter 1945

onsdag 22 juli 2009

Cirkusen har varit i stan


I måndags morse såg jag ett cirkustält, på lägdan vid Flogstamasten. Två kameler sågs gå omkring och beta. I fjärran syntes först gyllene ljus: det var själva entréljusen, portalen. Ljus i fjärran, som i en dröm.

Och i tisdags var allting borta. Som en hägring.

Det var "Cirkus Victoria" som varit i stan. Så varför bara en föreställning, kan de va' nån ekonomi i det?

Jag har nyss läst Henriksons "Ekot av ett skott", om mordet på Gustav III. En ovanligt tajt bok för att vara av Affe Henrikson, han hade annars en tendens att babbla och flyta ut. Nåväl, här höll han sig i kragen. Ingen sensationell bok, men alla böcker behöver inte vara sensationella. Journalistiskt skrivna böcker är roliga de med vid tillfälle. Det behöver inte alltid vara "hög stilnivå" och "lysande prosakonst".

Lite ruggigt väder dessa dagar. Men kanske kommer en efterglöd i slutet på månaden och i augusti, sant gyllene dagar.

(Bild Ulf Wahlberg)

måndag 20 juli 2009

Ernst Jünger: "Psykonauterna"



Det närmsta Ernst Jünger kom att skriva memoarer var i sin drogbok. Den heter "Annäherungen - Drogen und Rausch" i original. På svenska finns den som "Psykonauterna".




Vad ska man med droger till? Behövs de verkligen?

Nåväl, jag erkänner: jag har själv varit en teoretisk drogromantiker, en lagombrukare som fascinerats av myterna kring tyngre droger. Men jag börjar få nog av all romantisk omsvärmning, all den magiska aura som omger haschish och opium och kokain, och Jüngers bok i ämnet styrker mig i den uppfattningen. Drogerna har ingen verkan, varken för att närma sig det Absoluta eller för att kunna skriva bättre. Han redogör för en mängd drogsessioner – men han upplever ju inget! Det är fullkomligt tomma erfarenheter som jag ser det.

Att drogerna är onödiga, överreklamerade och så vidare, detta sa till och med själve Baudelaire, annars sedd som en guru i dessa sammanhang. Han varnar för droger i ”De artificiella paradisen”, där han på ett ställe kommer med (Jünger)... "... den huvudinvändning som brukar riktas mot drogen: att det är en villoväg att lita på farmaceuter och trollkarlar när människan vill nå himlen. Som äkta och hederliga vägar nämner han fasta, bön och arbete men också ’ädla danser’."

Detta passar mig som hand i handske just nu. Jag sysslar inte mycket med droger, intresserar mig inte för dem; jag är ingen försvuren absolutist, men när det bland annat gäller det av Jünger så hett eftertraktade närmandet, detta att närma sig tillvarons esoteriska kärna, så har jag märkt att det går lika bra utan droger. Visst vardagsdrogande, en och annan väl inplacerad backanal kan förvisso ge stora insikter, det håller jag med om – men då ska det inte vara tyngre droger än de man kan köpa på Systemet. Detta är vad jag kallar just ”vardagsdrogande”. Jünger citerar annars en viss källa som säger att vin ger lika stora effekter som opium, och det styrker mig i detta mitt småborgerliga drogcredo.

För övrigt sa väl Baudelaire i sin berömda ”vi måste berusa oss”-harang, att man kan berusa sig med kultur likaväl som med droger. Läsa och skriva, lyssna på musik, skapa bilder: detta är också ett närmande.

Ointresset för droger som esoterisk katalysator delar jag också med Castanedas don Juan. Denne låter sin elev ta droger i början (q v ”Samtalen med don Juan”), men sedan sägs det att dessa bara var just en katalysator, något som skulle rubba den inbitne Castaneda ur dennes inbitna och skepticism.

”Psykonauterna” är rik och överrik på guldkorn. Och det handlar inte bara om droger heller, nej hugskotten och sidospåren är legio. Härmed några spridda reflektioner vi bjuds på, jag ger dem i punktform med eller utan kommentarer:

. ”Framtid” är en omtyckt term bland tänkare som inte kan leva i nuet, säger Jünger apropå att Nietzsche (i ”Fallet Wagner) en gång slängde ut sig: ”Tyskarna själva har ingen framtid”.

. Nu är det, framhåller Jünger, ”första gången i historisk tid som vi går in i ett astrologiskt tecken som inte föreställer ett djur”, alltså Vattumannen. Vad detta må betyda utreder inte Jünger, han bara kastar fram det som det hugskott det är, ännu ett exempel på hans ordknappa men fruktbara stil.

. ”Vid universiteten har grobianismen alltid funnit en fristad och med förkärlek kamouflerat sig som akademisk frihet” säger Jünger i ”Psykonauterna”. Det är träffande – för vid varje svenskt universitet förekommer som alla vet ett väldigt supande, i grunden vanligt drängsupande men förädlat med lite ceremonier och krusiduller, till det där omisskännligt studentikosa.

. Ockult: Dostojevskijs Svidrigajlov säger enligt Jünger att spöken bara visar sig för sjuka personer, och det har sina skäl om ni frågar mig: i sjukdomen (och i drogandet) uppnår man förändrade sinnestillstånd, stadier av ickeordinär verklighet som Castaneda säger. Och detta skänker mer än bara hallucinationer, om det man ser i dessa syner bringar en en viss, innebördsrik insikt till exempel. Då är det ingen hallucination, då är det en upplysande erfarenhet, en lucination i min bok.

Men för att helt återgå till drogerna.

Jünger citerar i sin bok till exempel den suktande pundarens klagan: ”En gång levde jag som Gudar”. Det är mycket belysande: man har en gång vistats i de artificiella paradisen och vill tillbaka dit, men det är ack så svårt, dosen måste bli större och större för var gång så som heroinister erkänt.

Men – och här kommer min poäng, i linje med min absolutism – blotta denna IDÉ att leva som gudar räcker för att försätta sig i ett saligt tillstånd. Den är grunden för satori, upplysning, stilla ro, stilla glädje, allt det där som man (hävdar jag) kan uppnå med blotta viljan. Det är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewiz sa. Den sanna saligheten nås av insikten: det finns bara här och nu. Tänker man så, känner man så, gör man detta till sitt ledmotiv – ja då lever man som gudar.

Åter en sund drogtanke som Jünger återger, ett prov på sunt förnuft i drogandens värld är vad en viss Guido säger, nämligen att överdrivet Närmande, överdriven drogkonsumtion för att nå De Stora Sanningarna – detta bör beivras. Det räcker med tre stora närmanden: vid manbarhetsprovet, före bröllopet och på dödsbädden. Det kan man tolka som en rejäl blecka vid studentexamen (eller före/efter inryckning), så ihop med sin käresta vid ett eller annat tillfälle, och sist på ålderns höst då hälsa, självaktning och allt annat kan flyga och fara!

Således: drogerna har sin roll. En och annan backanal för att främja skapandet må också tänkas; det frigör bilder, frigör låsningar man kan ha som konstnär. Men man ska inte göra drogandet slentrianmässigt, för i drogen själv finns bara tomhet. Med ruset ökar omsättningen, dock inte kapitalet som Jünger träffande formulerade det i krigsdagboken.

Varför tar man droger? I esoterisk mening är det inte för att bedöva sig utan för att nå ett förhöjt medvetande, för att närma sig det Absoluta, Gud om man så vill. Men, säger Jünger, ”man kan endast närma sig det Absoluta, inte vistas där”; öppnar man dörren helt kan man inte återvända.

Man lämnar alltså inte verkligheten, man uppsöker den snarare, verkligheten lika med Verkligheten. Man närmar sig livsgåtan. Den tyska titeln är ”Annäherungen”, vilket betyder just närmanden. Nu var det ju så, som jag antytt, att Jünger inte nådde någon upplysning, något gospel-ögonblick eller någon himlastormande möte med Det Absoluta i sina drogsessioner – men att ändå sträva efter dylikt, att söka sig beyond the Beyond, detta är vad esoterismen i stort handlar om, och ur den synvinkeln har boken sitt värde. Som kartläggare av vissa begrepp, som skiss för detta att söka sig Bortom och Utanför vardagsverkligheten.

Den har sitt värde i att nämna ”en gång levde jag som Gudar”, och inspirera läsaren att uppnå detta stadium utan droger. Kalla det en bakvänd strategi, men det är nu en gång så att man kan lära sig något även av en dåre, även felstegen och återvändsgränderna kan ge lärdomar. Sök alltså Gud inte i droger utan i stilla kontemplation, det är mitt credo – och möjligen även Jüngers, eftersom han ju aldrig mötte något gudomligt under sina drogexperiment. Han upplevde diverse märkligheter, det är sant, men direkt drabbande så som Castanedas drogsessioner i ”The Teachings Of Don Juan” var de ju inte.

Men (invänder vän av ordning), om Castaneda till exempel såg Mescalito sedan han tagit peyote, då är ju droger vägen till det gudomliga? Men (vill jag då ånyo säga), don Juan sa att droger var inte nödvändiga för att bli ockultist, de var bara ett sätt att skaka om den styvnackade Castanedas världsbild: ”Varför lät du mig ta droger, don Juan?” – ”För att du är dum...”

(Not: boken kom på tyska 1970 och på svenska något senare. År 2007 gav H-ström ut en nyutgåva, så boken torde vara rätt lätt att få tag på för den som så önskar.)




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Äventyrshjärta
Heliopolis

torsdag 16 juli 2009

Svensson: Möte med Mannerheim (novell)


Vi tänker oss en finlandssvensk kapten, en Gunno Gripenrede, som deltar på rysk sida i första världskriget. Sedan blir det revolution och allt går överstyr, tsarrikets armé upplöses och vår kapten blir utan enhet att chefa över. Så han drar åstad och beger sig hem, hem till Finland över S:t Petersburg. För protokollets skull kan nämnas att denna stad hette på den tiden Petrograd, en rysknationell markering i det pågående kriget.




Kapten Gripenrede skulle hem, hem till Finland. Kriget var slut, det var revolution och det fanns inte mycket annat att göra.

Det var i november 1917, ny stil. Bolsjevikerna hade tagit över; det var oroligt i staden, tsarryska officerare var inte väl sedda. Gripenrede tog sig dock oskadd till Finska järnvägsstationen, skaffade biljett och gick till sitt tåg. Han tilldelades en kupé i ett tåg destinerat Finland, en kupé upptagen av en värdig officer med gåtfulla, upphöjda drag. Han presenterade sig och fick veta att den andre var general Mannerheim, tidigare i rysk tjänst liksom han själv.

Man skulle just börja samtala då det hördes skrik och bråk i korridoren. Gunno reste sig och fick se rödgardister komma, frikårsmän i bolsjevikernas tjänst. På Gunnos fråga vafalls sa de att de skulle säga generalen ett sanningens ord – så Gunno fattade ett snabbt beslut och sa:

- Bra, bra. Men vi tar det där ute.

Han lyckades mota ut gardisterna ur vagnen och ner på perrongen, vänligen men bestämt. Väl där fortsatte palavern. Hopen hojtade något ohörbart, det var blodvittring i luften. Men Gripenrede samlade kraft, tog till sin bästa orderröst och sa:

- Hör på! Den man ni ropar på har inget att göra med vad ni söker, han är en finsk militär på väg hem. Han är general, det är sant; han har gjort sin plikt. När man strider strider man och det har generalen gjort. Jag har också gjort det, stridit i striderna – så om ni ska släpa ut och döda honom får ni döda mig med.

- Ja! Döda båda! ropade någon i massan och fick bifall. Gunno gjorde en dämpande gest och sa:

- Men så gör det då; ni vinner inget på det. Vi har båda varit i värre knipor än de här; ska vi dö i ett litet bråk på en järnvägsstation, nåväl, då är det ödet.

Tystnad från hopen. Gunno fortsatte:

- Men istället för att slösa energi på oss får ni gå efter bättre byten. Ni måste organisera er och införa militärisk disciplin, det torde gagna er sak. Man kan inte rusa runt i en hop och ropa ”döda”. Ingen revolution har vunnit på det, inte i långa loppet.

- Han talar sant! sa en i hopen, en före detta underofficer med gevär i näven. Vi lämnar dessa gossar, vi drar vidare! Adjö kapten!

- Adjö, mina herrar! sa Gunno, gjorde honnör och återvände in i vagnen. På väg till kupén tänkte han: ”Nu har de väl slunkit in i andra änden och skjutit honom, eller dragit iväg med honom medan jag talade”... Men när han kom till kupén satt Mannerheim kvar; han log knappt synligt när Gunno trädde in och stängde dörren. Generalen reste sig och skakade hand, sa "tack" - och det sa mycket; den fasta blicken var inte att missta sig på, en öppen blick som mötte hans. Generalen blinkade, satte sig igen – och var sedan åter sitt outgrundliga jag, den Mannerheimska GESTALTEN som skulle få sådan betydelse för Finlands och hela Nordens historia. Sfinxen från Norden.

Tåget satte sig i rörelse.

- Så kapten, det var rumänska fronten sa du? frågade generalen.

- Ja, general, sa Gunno, syftande på ett samtal man haft som sedan avbrutits av pöbeln; han fortsatte att berätta om sig själv. Det hade varit ett ridande över slätterna, det var tysken i hälarna och uppför berg och nerför berg, det var vildsvin –

- Jag jagade vildsvin i Bessarabien en gång, sa Mannerheim. Några utvalda högdjur som bjudits in av arméstaben för rekreation. Bokskogar, de bökar efter ollon i myllan, märkliga djur. De kommer som skjutna ur en kanon, skuttar som jag vet inte vad...

- Far som ena Jehun, sa Gunno.

- Jehun, där satt den! De far fram som Jehun och man lägger an, väntar till rätt ögonblick – och pang! där stöp han, en 7,62 millimeters hålspetskula i hjärtat, det räcker alltid. Nästan alltid.

Detta sa generalen, närmare bestämt förre generalen i rysk tjänst, Carl Gustaf Emil Mannerheim där han satt med Gunno Gripenrede och konverserade i tåget på väg till Finland, en decemberdag år 1917.

Man åkte i sin boaserade tågkupé med röda plyschsäten, allt medan de vintriga moarna drog förbi utanför fönstret. En blek sol sken genom skira moln. Man åkte där, Mannerheim och Gripenrede, och delgav varandra lite krigsminnen. Sedan kom man in på det aktuella läget:

- Vet kapten Gripenrede att vårt land är i fara?

- Vårt land? Finland?

Mannerheim nickade.

- Hur så? sa Gunno, han var inte så insatt politiskt.

- De röda håller på att ta över, sa sfinxen. Detta måste stoppas! Vi får inte låta landet gå samma väg som detta Ryssland, med pöbelvälde och strömmar av blod.

- Åhå, berätta..., sa Gunno. Mannerheim redogjorde då för de hotande tendenser han såg, som bonde- och arbetaroroligheter, bildandet av röda garden och plundringar av herrgårdar. Gunno för sin del stödde demokrati men var emot väpnade revolter, så han lovade att hörsamma trumpeten om det bleve allvar – och det blev det också fram på våren, när fullt inbördeskrig bröt ut i landet.

Finland hade då frigjort sig från Ryssland och grundat en egen republik. Men röda garden hade samtidigt bildats med rysk hjälp, alltså med beväpning från bolsjeviker och vänsterelement, så Mannerheim och andra patrioter bildade vita garden för att slå ner dessa. Gunno som då levde i en lägenhet i Helsingfors fick det hett om öronen; arbetarna tog över staden och en före detta tsaristisk officer med adligt namn var lovligt byte. Men en dag i januari 1918, iklädd keps och jacka och med en brödbit på fickan, tog han sig till en kamrat som hade droskverksamhet hos vilken han fick låna en häst. Han red sedan till S:t Michel och anmälde sig hos Mannerheim, och som ärrad krigsveteran fick han genast befälet över ett infanterikompani. Bland annat var man med och striderna vid Tammerfors som hölls av de röda; "framåt" hette stridsropet, bara framåt, om än kulorna var slut, husen brann och fientliga krypskyttar decimerade deras tal. Slutligen intogs staden och de vita stod som segrare. Detta var i april 1918.

Gripenrede blev sedan kapten i Mannerheims stab och kunde tåga in i Helsingfors med sin ÖB i maj samma år. Inbördeskriget var slut och landet var räddat från att bli rysk rådsrepublik. Att de vita tog en gruvlig hämnd på de röda ska dock inte förnekas: avrättningar i tiotusental, fängelser med svält och epidemier.

Gripenrede slapp dock delta i denna hämnd; som kamrat med Mannerheim fick han avsked en tid efter segerparaden. Han bosatte sig åter i Helsingfors, tog ett arbete som personalchef på Dickursby Färg och levde livet. Han hade en fästmö, han hade vänner och han anpassade sig rätt bra till det civila - och här slutar vår berättelse.




Relaterat
Uppgörelse och löfte
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

torsdag 9 juli 2009

L. Sprague de Camp: Lest Darkness Fall


Regnet skvalar ner. Det snackas om ett jätteoväder på ingång, en megasak från Polen-Ostpreussen på väg mot nordväst. Uppland, ja hela östra Svealand är i riskzonen. Stäng fönsterluckor, ta in grillen och veva in markisen.




Osökt sitter jag här och tänker på en viss roman, "Lest Darkness Fall" av L. Sprague de Camp. Här hamnar en amerikan av en händelse i 530-talets Rom; ena stunden är han ute och går i dagens Rom, så träffas han av en blixt och faller genom en lucka i tiden - och vips är han i det senantika eller ska vi säga tidigmedeltida Rom (antiken upphörde ju 476 e Kr). Driftig som han är slår sig denne Martin Padway på affärsverksamhet; han startar ett konjaksbränneri, han startar en tidning och etablerar en semafortelegraf. Det hela går bra och pengarna strömmar in, men så pockar storpolitiken på hans uppmärksamhet, Östrom är på väg att invadera detta avsöndrade, goterstyrda Italien han befinner sig i, så Padway ordnar sig som ÖB för den italiska armén och lyckas avvärja invasionshotet.

Som den historiker Padway är vet han ju att denna invasion i verkligheten blev förödande för detta post-imperiala, efterblomstrande Italien; det blev en cirka 30 år lång period av krig och förödelse efter vilken Italien förföll alldeles, för att hämta sig först under renässansen. Men med territoriet tryggat mot östromare och senare franker, samt med näringslivet vitaliserat med de nymodigheter han introducerat, kan Padway som rådgivare åt kungen se tiden an med tillförsikt: något medeltida mörker kommer inte att falla där, på den nya gren på tidens träd som med hans hjälp vuxit ut. Kanhända förespeglas ett snart återupprättande av hela romarriket dessutom?

Allt detta kan ju få en att spekulera över romarrikets fall som det verkligen gestaltade sig. Frågan "hade det kunnat undvikas" har många ställt sig, men jag anser att rikets fall i dess mediterrana, "circumfluviala" gestalt nog var oundvikligt; att dela imperiet i en östlig och västlig del borde ha gjorts mycket tidigare än 395 e Kr.

Boken finns på svenska som "Om mörkret faller". I sig själv är det en läsvärd roman där dåtidens Rom osökt kommer till liv; man läser om gotiska legosoldater och vanliga romare, om arianska gräl på vinkrogar, om en näringsidkares problem i dåtida miljö med mera. Det är driv i handlingen, det är antik känsla i miljöer och dialog, och det hela känns trovärdigt trots att det ju handlar om en tidsresenär som hamnar i det förgångna och lyckas ändra detta. Som alla vet är tidsresor en fysisk omöjlighet, det jävar lagen om orsak och verkan, men som spekulativ lek är det alltid gångbart.




Relaterat
Sf från höger
Om Hadrianus' Tivolivilla

måndag 6 juli 2009

Krig nyss och nu





Vi ser här några bilder på kavalleri. Det var under dess glansdagar, eller dess aftonglans snarare - för senare under 1800-talet kom kulsprutor och långskjutande artilleri, och därmed var kavalleriets saga all. Infanteriet blev slagfältets kung.

Men infanteriet måste också lära nytt. Man kunde inte som under Napoleontiden storma fram upprätt i brokiga uniformer och täta linjer, nej ner i skydd och utspridda linjer var modellen.

Eldkraften ökade: förr var till exempel kompaniet bara en administrativ enhet, ett matlag (lat. cum pane), en 150-200-mannastyrka som det var praktisk att dela upp bataljonen i under marsch och förläggning. Nu fick sig infanterikompaniet tilldelat egna stridsuppgifter, fick strida för sig själv om än inom bataljonens ram. Det var utspridningen som tvingade fram det, den öppna ordningen; sluten ordning, gammaldags taktik, hänfördes nu blott till kaserngårdens exercis.

Kompaniet fick egna stridsuppgifter, och det fick ökad eldkraft: gevär med längre räckvidd, lätta kulsprutor, handgranater, granatkastare och rekylfria bakblåsvapen. Och därmed är vi framme vid senare delen av andra världskriget.

Vad har hänt sedan dess? En viktig utrustningsdetalj som blivit standard är skyddsvästen, splitterskyddet. Det kan behövas. På dagens slagfält förekommer inte lika mycket arrield som under andra världskriget, det är sant, men dagens pjäser är vida träffsäkrare. Förr kunde man skjuta tonvis med granater för att döda en (1) soldat, idag räcker det med färre. Så för att skydda sig mot splitterverkan kan skyddsväst av lätt material behövas, typ kevlar.

Generellt kan sägas att infanteri alltid kommer att behövas: "Infanterie, du bist die Krone aller Waffen" som det heter. Flyg, robotar och datastyrt arri dominerar kanske stridsfältet, men för att jaga upp fienden ur dennes grop för att skriva under fredsfördraget behövs ännu soldaten på marken.