lördag 26 juli 2008

Ernst Jünger: Heliopolis


I natt var det upp vid tretiden som vanligt, ut och iväg under skira himlar: ljusblå metallic, inte ett moln i sikte. Och så runt på rundan, dela ut tidningar, och sedan hem och sova igen. Det var alltså molnfritt och dant idag, en sommarmorgon på tidningsrundan. Och även nu vid niotiden är himlen klar, solen öser för fulla händer, skänker för intet. Det är en soldränkt stad man lever i, vilket osökt får en att tänka på Jüngers "Heliopolis" som inte förgäves bär sitt namn, "Solstaden" vill säga. Solen lyser i varje kapitel vilket kanske kan blända en smula, men sanning att säga känns det helt rätt. Att för kontrastens skull ha lagt in en mulen dag skulle ha känts onödigt.




Brödraparet i "På Marmorklipporna" hade sina mulna dagar mitt i all sällhet. Där passade det in, där stämde det melodin till en annan tonart. Men "Heliopolis" utspelas efter katastrofen, efter debaclet; branden ligger bakom den, staden har seglat vidare och ridit ut stormen, och nu ligger den där vid sin vik som ett smycke. Kaptenen Lucius de Geer tjänstgör i Palatset och deltar i intrigerna mot Centralverket, mörka krafter finns ännu i schvung, men mestadels är det idylliskt:

Ut till Vita udden gick man i sakta mak längs den härliga Allée des Flamboyants. De höga träden stod nu i blom; som ett rött prydnadsband avtecknade sig kronorna mot den ljusa stranden. Hibiscushäckar infattade rabatterna och gräsmattorna som följde allén, och denna trädgårdskonst fortsattes på andra sidan gallren och murarna kring palatsen som var radade i en kedja längs strandremsan. I parkernas halvdager rådde den tystnad som omger de rikas och mäktigas boningar. Marmorslotten lyste vida ut över havet. Stilarna var mångfaldiga men dock förbundna genom platsens enhet som genom en grön gördel. De stora ordnarnas hus framträdde med särskild prakt. Mot residensen svarade på stranden vasstäckta båthus.


de Geer manövrerar mellan Palats och Centralverk, mellan gammal makt och ny, mellan plikt och frihet, mellan tjänsteliv och musiska böjelser. Ett litet privatkrig leder så till en konflikt med Chefen, en stabsofficer med tycke av Hans Speidel, så de Geer får ta avsked från sitt kära militärväsende och fundera vadan och varthän. Han beger sig till berget Pagos och gamle Pater Foelix, en biodlande guru. Denne pekar på sina bistockar och håller en föreläsning om huruvida bina egentligen arbetar och är flitiga, så som vi gärna vill se dem; men bina har varken väckarklockor eller sirener som kallar dem till värvet, säger patern, de väcks av solskenet och träder "honungsdansen som en av nektarn berusad melodi, alstrad av lust och glädje":

Förvisso (fortsatte patern) skulle vi kunna lära oss av bina vad arbete är. Det finns ju här i världen ingen sysselsättning som kan bära frukt utan en gnista av sådan kärlek. Livsglädjen håller ihop alltsamman, mycket starkare än ekonomin eller den rena makten. När du ser bonden med naket bröst gå efter plogen i morgonsolen, när du ser smeden stå vid städet eller fiskaren sänka sitt nät, anar du hos dem en känsla av tillfredsställelse i och för sig som är omätbar och obetalbar. Också i marknadsplatsernas och städernas vimmel märker du den. I denna källa av tillfredsställelse ligger världens kapital, det rena guldet - skördarna och vinsterna är blott räntan av det. Detta gäller också för näringslivet - ingen ekonomi kan blomstra som inte bygger på kärleksförhållandet. Välviljan har en gyllene hand.


Man kommer att tänka på Emerson: "Inget åstadkoms utan entusiasm." Jünger tar avstamp i ett dylikt påstående, och bygger ut det hela till en hyllning till livet, en lågmäld panegyrik över detta att lägga ner sin själ i arbetet. Han går från delen till helheten, från den ynka droppe nektar som biet samlar till hela skördar, "världens kapital".

Bin och biodling spelar förresten en viktig roll i Jüngers berättelser. Pater Lampros i "På marmorklipporna" hade också bikupor, och de bin av glas som "Gläserne Bienen" skildrar var själva kontrasten till den vitalistiska glädjen hos naturbin. Zapparonis robotbin förödde de blommor de sugit nektar ur, lämnade död och förtvining i sina spår.

Nå, men vad rådde Pater Foelix sin elev? (Spoilervarning:) Han hänvisade honom till Den blå piloten, Phares vid namn, en kapten på ett av de rymdskepp som människan sänt ut vid denna tid. Att svinga sig ut i ett större rum, en äventyrlig eter tycks vara lösningen, så Lucius med sin kvinna blir rymdkadetter och lämnar staden med nästa tur.

Nåväl, detta är handlingen. Romanens behållning är dock föreläsningarna av Pater Foelix' typ ovan, utläggningar om dolda harmonier och diskreta uppenbarelser i natur, myt och historia. Detta ger boken en lätt magistral ton men det får man tåla; en text måste ge lite motstånd sa ju Stig Larsson, och en filosofisk roman som denna ska inte kunna läsas ut på en kväll.

En given klassiker, en hörnsten i varje Jüngerfanatikers bokhylla. Man lär sig ett och annat av den, får friska perspektiv på tiden och tillvaron. Resonemangen känns dessutom aktuella, trots att boken utkom 1949; vi kan aldrig få nog av fingervisningar på de krafter som får jorden att snurra, den diskreta Eros som får allting att röra sig som i dans.

Stilnivån är som synes rätt hög. "Gläserne Bienen", "Eumeswil" och "Farligt möte" må vara mer lättlästa, men den som är på jakt efter sköna ställen får här sitt lystmäte. Det är måleri, det är glansdagrar och klärobskyr, det är fulländat:

Vid öns södra strand hade i lyckligare tider rika heliopolitaner byggt en rad villor i romersk lanthusstil för att där i lugn och ro ta del i vinårets gång. De bjöd sina vänner dit till herde- och vinodlarfester och även till fiskafänge när tonfisken i stora stim drog genom Castelmarinosundet. Sedan landsfogden hade inrättat sig på grannön, hade emellertid denna munterhet förstummats. Villorna stod tomma, murarna och vinranksbersåerna var förfallna, och kring statyerna i trädgårdarna slingrade murgrönan. I middagshettan solade sig ormarna på de färgrika mosaikerna, och vid skymningen svävade ugglan ljudlöst ur de runda gavelfönstren ut i parken.

(Citaten är efter svenska utgåvan från 1954, övers Kjell Ekström.)




Relaterat
Min Jüngerbiografi
An der Zeitmauer (1950)
Das Abenteuerliche Herz (1938)
Der Arbeiter (1932)
Der Waldgang (1951)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)