söndag 13 juli 2008

Tittskåpet som fick liv


Kanske ville Tolkien helst skriva pastischer på gamla krönikor, konstruera alvspråk och skriva brev från jultomten. Kanske var han lycklig med det, kanske skulle han ha nöjt sig med att vara språkprofessor och ha Midgård blott som en hobby.

Han skrev så en hel bok med stilhärmande krönikor och legender ("Silmarillion") och försökte intressera en förläggare för den. Det gick inte alls. Dock tipsade honom Allen Unwin att berätta en riktig story från sitt Midgård, och då satte sig Tolkien ner och skrev "Bilbo".

Än var det någon lättsamt över det hela, problemen var förbehållna intrigen, och efter förättat värv kom Bilbo hem till sitt gryt och kunde njuta en pipa rök. Tolkien var fortfarande professor med sagor blott som tidsfördriv.

Sedan hände något märkligt. Tolkiens fantasivärld började leva sitt eget liv. En viss ring pockade på att förstöras, för om så inte skedde skulle fanstygen ta över Midgård. Samtidigt drog sig mörka moln ihop över den riktiga världen, den främmande kontinenten där Tolkien senast satt sin fot 1916. Som veteran och skadad från slaget vid Somme ville han bara glömma allt, syssla med fornengelska och sagopastischer - men nu flödade allt samman i en ny virvel, verket fick honom i sin makt, och han måste skriva "Sagan om ringen".

---

Som sagt gillar jag C. S. Lewis eleganta klacksparkar numera, medan Tolkiens trilogi är mer svårsmält. Men det ska erkännas att Tolkien var en konstnär av annan dignitet än Lewis; den förre hade större stilmässiga ambitioner, det var något pre-rafaelitiskt över hans verk. Ta bara en passage i tredje boken där Gimli berättar för Legolas om några sagolika grottor de kan besöka när kriget är över, juvelbesatta hallar med fontäner och gallerier, rum efter rum som öppnar sig efter varandra, och där man kan gå "as if passing from one dream to another"...

Visst fanns det suggestiva passager även i Lewis' Narniaböcker, men som helhet målade Tolkien på en större kanvas. Tolkien var prerafaelit, Lewis var kåsör. I min skivsamling har jag till exempel en skiva av Enya, "Shepherd Moons", där en låt heter "Lothlórien". Nåväl, kanske skrivs det poplåtar även till Narnias lov - men hela symfonier som Bo Hanssons "Sagan om ringen"?

Och ska man vara riktigt orättvis kan man nämna att Tolkien var en fulländad tecknare. Medan Lewis väl inte hade någon talang för dylikt.

Lewis skrev för barn när det gällde fantasy. Och inte fanns det någon regelrätt poesi i hans verk, rätta mig om jag har fel. Tolkiens versepos om Tom Bombadill visar på klasskillnaden:

Gamle Tom Bombadill var en lustig fuling,
klarblå hans rock och var stövel som en guling,
grönt var hans bälte, och hans byxor var av läder,
han bar i sin topphatt en svanvingefjäder,
bodde vid Kullens fot, där Vitte springs vatten
rann från källans gräs ner i mörka bergklyftsnatten.


Översatt av Åke Ohlmarks. (Ska inte Andersson ta och nyöversätta detta också, han var ju så dålig den där Ohlmarks, så felskrivande och slarvig och dann...?

---

Tolkiens Midgård började leva sitt eget liv. Tolkien inledde sitt oeuvre med att hitta på språk och skriva gammeldags kungalängder. Sedan blev det "Bilbo" och trilogi, det blev gestaltning på en helt annan nivå. Den stela tittskåpsvärlden fick eget liv, och liv är utveckling. Just i trilogin är förändring ett tema. "I feel the change" säger Lavskägge på ett ställe, "I feel it in the wind and the earth and the rain"...

Det konservativa utopia kan inte bestå, tiden måste ha sin gång. Ondskan må besegras och långbottenblad må ännu finnas att röka, men tillbaks till ett tänkt idealtillstånd kan man inte bege sig. Alverna ger sig av mot västerns odödliga länder, människans tid tar vid, och allt blir en smula annorlunda.

Att Tolkien lät verket leva sitt eget liv, lät dess inre logik komma till synes, är beundransvärt. Han hade möjligen velat ha sitt Midgård som en tillflykt från en hård värld, där han skrev de första utkasten i skyttegravar och på krigssjukhus. Men en statisk idealvärld vill ingen läsa om, man vill ha konflikter och gestaltning. Att Ringtrilogin förkroppsligar detta, och att den ytterst handlar om förändring och utveckling, är fascinerande. Hade Tolkien själv trott att han skulle skriva en sådan bok?

Relaterat
Lovecraft och rasism
Bhagavad-Gîtâ
Illustration av The Man himself.

9 kommentarer:

Johan A sa...

Jag har påpekat det för dig tidigare, men det behövs tydligen fortfarande: Tolkien hade tre förnamn, men alla tre var inte tilltalsnamn, lika lite som alla förnamn är det hos oss. Jag är inte "Bengt", exempelvis. John Tolkien var professorns son. Själv hette han J.R.R. eller Ronald.

Svensson sa...

Visst, strängt taget är "John" fel i sammanhanget. Om man träffat honom i livet skulle man inte kunnat ropa "John" åt honom. Men jag använder namnet för att variera mig, eller för att dra till med något enklare än det där vassa "JRR" man ser överallt.

Men jag lovar, jag ska inte gå ut på stan och tala om "John Tolkien, mannen som skrev ringtrilogin" :)

Johan A sa...

Variera i så fall med hans tilltalsnamn: Ronald. Det handlar inte om att John "strängt taget" är fel, det är helfel helt enkelt. Han kallades inte det. Du skulle inte kalla statsministern John Reinfeldt, eller hur?

Svensson sa...

You're so right. Shame on me...

Svensson sa...

För den som undrar vad vi diskuterar, kan nämnas detta: i sista raden, den inom parentes, stod det "John Tolkien" där det nu står "The Man".

Matvraket sa...

För mig är Ohlmarks översättning den enda rätta. Hans ortnamn och ättnamn med mera. Har i min ägo en skrift av honom sedan han blivit Tolkiens bittre fiende. Han skräder sannerligen inte orden! Ska inte läsa den nya översättningen, aldrig!

Svensson sa...

Ohlmarks tre böcker om Tolkien är en läsfest, från den positiva biografin till "Tolkiens arv" och "Tolkien och den svarta magin".

Lite bråkig var han, Ohlmarks, men han var ett salt.

Johan A sa...

Salt, tjo hejsan. Avdankad, alkoholiserad före detta (?) nazisympatisör som ägnade sin författargärning åt oredlighet med fakta och att bete sig odrägligt och arrogant mot sin omgivning. Ljög och fuskade.

Visst, alla får ha de idoler de vill.

Johan A sa...

Fast jag håller med Matvraket beträffande namnformerna i böckerna. Jag säger också och kommer alltid att säga "hober", Bagger", "Vattnadal" osv.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)