måndag 19 november 2012

Recension: "Ride the Tiger" (Evola 1961)


Julius Evola var en man som ingen annan man. Här ska jag behandla hans sista verk, ”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”. Översättningen från italienska gjordes av Jocelyn Godwin och Constance Fontana. Boken gavs ut på Inner Traditions, USA 2003 (orig 1961). Den är på 248 s.




Man brukar säga att Evola i slutet av sitt liv reviderade mycket av sitt credo. Han demonterade sina metanarrativ, han reducerade ambitionerna, han omtolkade en del av vad han sagt. Men detta var gott och väl. Ty den tidige Evola tycker jag är en aning svårsmält.

Jag menar så här.

Evolas tongivande verk var ”Revolt Against the Modern World” (1934) och ”Men Among the Ruins” (1953). I båda dessa ansåg Evola att vi borde återvända till antiken. Romarrikets höghet med sina stoiska krigare och sin allom omfattande religiösa känsla vore ett evigt ideal. På detta kan jag genmäla: visst, Romarrikets anda var imponerande. Republikens Rom hade en allt genomsyrande attityd till livet och universum som gått förlorad. Själva samhället var religiöst, stoiskt och autentiskt. På den tiden valde man inte livsåskådning, man var en del av ett större helt där det esoteriska credot var immanent.

Evola i sitt bakåtblickande, i sin alltför hängivna romarvurm, ansåg att vi borde reverse engineer denna antika ådra, detta romarnas livscredo, börja leva som om vi åter vore romare. Men det går inte. Det är att försöka hoppa över sin egen skugga, det är emot naturlagarna. Och 1900-talet visade för sin del att Mussolinis Italien inte kunde leva upp till de imperiala ambitionerna. Evola var positiv till fascismen och han deltog i dess metapolitiska verksamhet. Men han strök inte regimen medhårs. Han ansåg att man måste ha allt eller intet: ett totalt omfattande av antik anda, inte bara någon urvattnad romantik och söndagskultur.

- - -

De italienska fascisterna tröttnade efter ett tag på att lyssna till Evolas antikiserande credo. Men Evola vidhöll det antika, holistiska samhällsidealet ännu på 50-talet. 1953 års ”Men Among the Ruins” försöker ännu teckna en ideologi som omfattar hela samhället.

Men som antytt, jag stödjer inte denna heltäckande, samhällsinriktade baklängeskonstruering. Man kan, mutatis mutandum, behålla de romerska idealen -- men -- man måste för ett ögonblick glömma samhället och fokusera på individen. Den är utgångspunkten. Evola nyttjade iofs inte termen ”indivd”, han talade om ”personen”, men det kvittar här. För Evola insåg, sedan han väl skrivit ”Men Among the Ruins”, att vi kan inte återskapa antiken fullt ut. Inte på ett samhälleligt plan. Men han behöll sin kritik av den småborgerliga attityden att ha antiken som helgdagsnöje, ha dess esoterism och stoicism blott som en kuriös förströelse. Kultur och bildning är nog bra men är man filosof måste man vara kategorisk. Man måste formulera ett credo. Och detta får vi i Evolas sista bok, ”Ride the Tiger” (1961).

- - -

"Ride the Tiger" betraktas av de radikala som en kuriös ålderdomsskrift, en senkommen reträtt från det mesta han ansett och torgfört under sin levnad. Men jag anser att Evola här sa något avgörande för oss moderna kunskapare. Han gav en färdriktnig åt efterkrigstidens barn, åt det kalla krigets och postmodernismens generation som ville något mer än att leva i betongliberalism och hedonism. Han gav byggstenarna till en framåtblickande traditionalism.

I ”Ride the Tiger” inses att modernismens ångvält utplånat det mesta av traditionen. Arbetarens värld har omvandlat jorden till ett industrilandskap. Evola anser nu inte att man ska beklaga detta: tvärtom ska man man bejaka det hela, ge sig in i det moderna livet och judomässigt ta emot och föra tillbaks kraften i angreppet på angriparen. Nåväl, liknelsen med judo gör han inte, men jag tycker den passar i sammanhanget. Som få andra högertänkare vågade han gripa tjuren vid hornen. Bokstavligt talat vågade han rida tigern.

- - -

Det kan förvisso bli lite extremt detta att, som Evola tycks mena, idka ren, rå materialism för att berika sig andligt. Men denna attityd har dels rötter i den buddhistiska tantra han torgfört redan under mellankrigstiden. Dels är det tämligen svårt att leva som världsföraktande eremit idag, knappt ens om man vill gå i kloster eller ”banka på Hare Krishnas tamburin”. Jag menar, all heder åt Bhagavad-Gîtâ, kristen esoterism och så vidare, men existensiellt är sedvanlig kvietism en något märklig väg att ta idag. Bättre då att leva fri i samhällets mitt, tagande del av det som bjuds och inte låta bespara sig någon erfarenhet. Det är mer i tidens anda, det är mer faustiskt än att leva som reaktionär samtidshatare som säger nej till det mesta.

Visst kan man leva som eremit och andlig upptäckare även i vår tid. Men att helt avsäga sig världen är hart när omöjligt. Allting är idag politik. Då får man acceptera det och i rimlig mån engagera sig i politik, ekonomi och världshändelser. Man må återvända till sin eremitboning mellan varven -- stillhet, konst och läsning må vara huvudfåran i en tänkande människas liv -- men omvärldens närvaro är en annan idag än under antiken. ”Ride the Tiger” tycks mig inlemma denna fundamentala lärdom och formulera en alternativ, affirmativ radikalism, ägnad att transcendera den materialism och nihilism, den ironi och dandyism som i kulturtrötthetens tecken tycks vara den enda gångbara hållningen.

- - -

Evola förenar som få tänkare esoterism med traditionalism, nietzscheanism och passion. Det är ingen stel rigorism, ingen blind vitalism, ingen enögd dyrkan av handling och makt per se. Det handlar om att ha makt över sig själv, att ”hänförd i lugnet” styra genom den malström som det senmoderna samhället är med all sin konsumism och mindfuck. Evola erkänner sakernas tillstånd, han gillar läget i militär anda och skisserar en handlingsplan för dessa extrema tider.

Denna handlingsplan är som sagt inriktad på individen, inte samhället. Det borgerliga samhället med dess konventionella religion, samt dess moderna religion i form av hedonism och sentimental materialism, kan fara all världens väg. Individen är utgångspunkten.

- - -

Slagfältet är du själv. Att du kan uppnå en stunds ro i stormen, det är det avgörande. Och ro vinner man genom esoterismen. Man måste gå inåt, om så bara för några sekunder.

Evola må vara nietzscheanskt påverkad, men till skillnad från Hammarskallen ansåg han inte att Gud var död. Evola fann verkligheten i det osynliga, inte i västvärldens moderna bejakande av omvärlden. Men väl förankrad i det esoteriska och det traditionella kulturarvet, kunde man gå ut i världen och möta och vända kraften i dess angrepp.

Detta synes mig vara den sene Evolas credo. Man kan kalla det: en gilla läget-strategi för en operativ kunskapare.




Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Jünger: Der Arbeiter
Jünger: Der Waldgang
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Doriel (novell)

onsdag 14 november 2012

Edith Södergrans krigiska sinnelag


Edith Södergran var en poet som levde 1892-1923. Hon tillhör mainstreamen i svensk dikt. Hennes storhet är erkänd av alla. Men vad få vet är att hon gillade krig och skrev längtansfullt om eld och rörelse, blod och död. -- Källan för denna text är hennes samlade dikter (Wahlström & Widstrand 1996).




Edith Södergrans sinnelag var tämligen krigiskt. Hon dyrkade kriget som estetisk företeelse. Här ska det handla om hennes mer krigiska poesi. Och hur hon dyrkade Nietzsche, som också hyllade krig och eld.

Edith Södergran har poem som handlar om kamp, om att strida. Skimrande heroiska, ja mytologiska är rader som:
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast,

all litenhet vill jag hånande döda.

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.

Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara
bägare.
[”Mysteriet” ur Framtidens skugga, 1920]
Det är som hämtat ur antiken, ur sagan eller, om man så vill, fantasyn. Att strida och sedan se världen förvandlad till en gudomlig dröm: få andra svenska poeter har uttryckt sig så djärvt.

Det var krig i världen när detta skrevs: första världskriget gick mot ett crescendo av offensiva blodbad och Södergrans eget Finland drabbades av inbördeskrig.

Södergran tog intryck av detta krigande. Och hon förde det till mytologiska höjder, ungefär som Tolkien speglade andra världskriget och fick det att bli en tidlös kamp mellan mytiska horder. Just det, tidlös: Aragorn och Gandalf kan dra ut i strid på nya slagfält. Filmen ”Arrivals” (q v Youtube) såg den förre som Jesus och Gandalf som mahdin, den tolfte imamen. Här finns potentialer för mytisering, inget är avgjort. Ringtrilogin kan ännu fascinera. Den skrevs under AVK men speglar inte detta enbart.

Men jag avviker. Edith Södergran var ämnet. En rätt verklighetsnära dikt är denna. Den ska ha inspirerats av avrättning av röda inbördeskrigare i närheten:
Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
[”Månens hemlighet” ur Septemberlyran, 1918]
Men mer jordnära än så blir det sällan. Södergrans naturliga hemort är sagan. Det är arketypiskt, tidlöst och mytiskt. Södergrans krigare gungar likt antikens ryttare i lösa sadlar, sjungande går de i striden: ”sångens anda är kriget.”

Detta fångar det bellatoriska sinnelaget, känt och upplevt av krigare från Marathon till Marsala, från Salamis till Salla. Det är Castaneda, indiankrigare och sanningen som bland annat kan ges till Kunskaparen, han vars sinnelag är som en krigare.

Södergran klädde sina krigsscenarios, sina stridbara scener i sagodräkt. Det finns ju risk att man försvagar dem därmed men Södergrans dikter är aldrig svaga. Det är skönheten hos brännförgylld brons. Så här beskriver hon en båtfärd nerför en virvelström:
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.
[”Vanvettets virvel”, 1918]
Möjligen i samma anda, sagostil med kraft, är detta:
Marshjälmar i dimman...
Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
Okända styra världen...
Högre, skönare, gudalika.
[”Stormen”, 1918]
Södergran kunde alltså dikta i fantasytermer. Men hon nämnde även moderna ting, moderna vapen, som ”Pansartåg”:
Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika.
Hänsända vände de tomma...
Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar:
tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.
Södergrans krigiska sida brukar inte gillas av kritikerna. Den sägs vara en övergående fas, en labil andes gensvar på en stormig värld. ”Den sanna” Södergran utrryckte sig sedan i kontemplativa, kvietistiska termer: ”Sanningen fann jag i skuggan av hallonsnåret”. Men jag vill mena att hennes krigiska alster ännu lever, de speglar krigarens själ. ”Sångens anda är kriget” – kan det sägas bättre...

Och det behöver inte fungera som soldatinstruktion, som handbok för krig per se. Det kan elda en svag själ som behöver ta kommandot i sitt liv, som behöver leva mer autentiskt. Detta uppnås om man vet att man ska dö: memento mori. Med lite soldatiska förebilder därtill blir livet lättare att leva. ”Ta kommandot över ditt liv som kaptenen på skutan”, som Trevelyan sa.

- - -

Södergran var påverkad av Nietzsche: det handlar inte bara om att bearbeta inbördeskriget, det handlar om att likt många andra dåtida, ja även moderna européer som Evola och Jünger ta upp Nietzsches fallna mantel. Södergran gjorde det bättre än någon annan. Hon var mer nietzscheansk än Nietzsche själv. Hon uttryckte hans credo ut i sant musiska, sant poetiska alster. Nietzsches stilkrav känner vi, ”Zarathustra”-bokens pampiga inledning och övriga scener röjer en stilvilja, en ambition som emellertid inte alltid upprätthålls. Zarathustra föresläser, Södergran sjunger:
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
- - -
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
[Triumf att finnas till” ur Septemberlyran, 1918]
En mer kontemplativ Nietzschedikt av Södergran är denna. Den heter ”Vid Nietzsches grav” och understryker att mannen ifråga var katalysatorn till denna stora lyrik. Södergran är en större diktare än Nietzsche, visst. Men en sak i taget nu. Nietzsche var unik, äras den som äras bör:
Den store jägaren är död...
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.
Sällsamma fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt ... här är min plats,
här är min faders förfallna grav...
Gudar - hållen evigt vakt på detta ställe.
[Ur Septemberlyran, 1918]
Södergran hade alltid denna nietzscheanska ådra. Redan i debutsamlingen ”Dikter” från 1916 sa hon utan att blinka, utan att be om ursäkt:
[S]könhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.
Det är rader som står sig än. De går på tvärs mot det som idag är det sedvanliga, det fina och påbjudna. Att vara from (= tjäna högre makter) och finna inspiration i kampens andliga höjning, det är sannerligen inte mainstream, comme il faut eller tillåtet i dagens salonger! Därför bör vi lyssna till Södergran.

Södergran är som Karin Boye: en amazon. Genom att de var kvinnor hade ingen krävt av dem att de skulle göra värnplikt, försvara sitt land med vapen i hand. Då kunde förhålla sig mer fritt till krigsmentaliteten, mindre tyngda av nödvändighetens spärrar. De behövde inte hålla igen, de kunde ge allt. Boye stred mot drakar och troll, ”min död var ädel och god”, det var rustning och blod och död. En man som skrivit det hade fått höra ”krigshetsare och våldsapostel”. En kvinna med samma repertoar riskerade inte sådana etiketter.

Det är en aspekt av dessa kvinnors krigslyrik. Södergran hade mer bredd än Boye, hon kunde dikta om allt, om kvinnors särart, om bergsbestigning, solar och stjärnor, om sagoslott i sjumilaskogar och jordens början och slut. Hon var kosmisk, elementär. Och en av många elementära attityder är krigarens och den speglade hon så som ingen speglat den på svenska förr:
Sångarna voro inga harpospelare,
nej – förklädda gudar – Guds spioner.
Gamla tiders sångare – trösten eder,
gott blod har flutit i edra ådror –
ymnigaste röda krigarblod.
Sångens anda är kriget.
[”Apokalypsens genius”, 1918]




Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

tisdag 13 november 2012

Lovecraft på svenska 2008-2012


Här kollar jag in den senaste svenska Lovecraftutgivningen. Det är en rik skörd kan man säga. Visst gavs det ut översatta lovecraftare även förr. Som av Delta och Fakta&Fantasi. Typ på 80- och 90-talet. Men det förbigår jag här.




Det ges ut mycket H. P. Lovecraft på svenska nuförtiden. Denne amerikanske skräckförfattare tycks ha något att säga dagens bokläsande svenskar. Det är i och för sig inga jätteupplagor han säljs i. Men jag får för mig att böckerna går bra.

All denna utgivning kan delvis förklaras med att Lovecraft är copyrightfri. Det är över 70 år sedan han dog. Han lämnade det jordiska 1937. Därför gäller ingen copyright. Men detta är inte den enda förklaringen till vår Lovecraftvåg.

Det ges i alla fall ut Lovecraft i Sverige, bok efter bok. Utgåvorna talar sitt tydliga språk. Som hårdpärmsutgåvor från Bakhåll ("Pickmans modell" 2008, "Fasansfulla händelser i Dunwich" 2009 och "Sarnaths undergång" 2011). Även Vertigo förlag har gett ut en lovecraftare mellan hårda pärmar, den välmatade antologin ”Skräcknoveller” (2011). Det är en snygg bok; den skulle nog jag satsa på om jag inte läst någon Lovecraft förr. Jag köper mest inbundet idag nämligen. Vertigo gav även ut HPL-romanen "Fallet Charles Dexter Ward" 2008.

En fin mjukpärmsbok, en tjock samling även det, är för sin del ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” från Hastur förlag 2011. Den är på 362 sidor och sägs vara den tjockaste Lovecraftbok som getts ut i detta land. Här får man ”allt”: de klassiska novellerna med sällsamma händelser, av och till med märkliga gudomar som väntar i kulissen på att ta över världen (”Cthulhu-mythos”). Man får allt detta och man får det förmedlat på ett annorlunda språk, ett gammaldags, barockt men fullt läsvärt språk som var Lovecrafts signum. Enda nackdelen är att den är i mjukpärm. Vertigos "Skräcknoveller" som jag nämnde nyss är snarlik men inbunden. Kudos för den detaljen säger jag.

Hastur förlag var jag nyss inne på. De har i år gett ut Lovecrafts ”Mardrömsboken”. Det är en sammanställning av diverse mardrömmar som Lovecraft redogjorde för i sina brev. Breven är skrivna mellan 1916 och 1937. Originalantologin kom på engelska 1994. Svenska översättare är Fredrik Granlund och Arthur Isfeldt. Förord och kommentarer av har skrivits av Martin Andersson. Om man gillar mardömmar ska man alltså kolla in denna bok. Jag har iofs inte läst boken. Jag kan bara säga gällande mardrömmar att de inte intresserar mig per se. Mardrömmens psykologi svär mot min nuvarande mer positiva, affirmativa läggning. I lovecraft-termer så gillar jag mer de ljusa, skira drömlandskapen från texter som "Celephais" och "The White Ship".

Detta är drömmens andra sida. OK, ibland är mardrömmar ihopflätade med positiva drömmar. Men i min bok pendlade Lovecraft mellan mörker och ljus, och i så fall är ljuset mer fruktbart att utforska. Man ska inte förneka det mörka men man ska heller inte frossa i det, som Lovecraft ibland gjorde.

Jag påstår inte att "Mardrömsboken" frossar i drömmar. Jag vill bara ha sagt att ljuset vinner över mörkret och att Lovecrafts ljusagenda bör lyftas fram mer än den görs idag.

- - -

"Mardrömsboken" är den nyaste lovecraftaren på svenska. Men det är inte allt vad gäller en total översikt av Lovecraft på vårt språk. För vi har även Alastor Press med böckerna "Skuggan över Innsmouth" från 2008, ”Vid vansinnets berg” från 2009 och ”Viskningar i mörkret” från 2010. Alltsammans är centrala, lite längre HPL-narrativ i svensk språkdräkt och med tjusiga omslag.

Lovecraft är en av de författare som fått ett adjektiv myntat av sitt namn, något han delar med bland andra George Orwell. Talar man till exempel om något ”orwellskt” menar man till exempel ett samhälle som präglas av tankepolis, riggat språk och en statsmakt som ser allt – alltså ungefär som vår tid, även om vi upplever ”sammetsvarianten” av detta i våra demokraturer. Något som är ”lovecraftianskt” är för sin del en skräckstämning som får djup genom namnen på vissa påhittade gudar och forskandet i gamla urkunder, förmedlat med massor av adjektiv och en gammaldags berättarstil utan dialog.

Textkroppen Lovecraft, Lovecrafts verk, har sitt värde. Vad det än är så är det irreducibelt, det är eget, det är personligt. Och personality pays som jag brukar säga. Men det är inte bara en egen och originell stil, det är en sann stil. Lovecraftprojektet företer en viss stelhet ibland. Lovecraft hade kunnat förenkla sin stil och fått budskapet att gå fram bättre. Men det är en randanmärkning. Lovecraft känns autentisk även om hans oevre kan få att tänka på ord som barock, överlastad och arkaiserande.

Summa summarum: Lovecraft är inte min favoritförfattare. Men han är en near great konstnär som i noveller som ”The High House in the Mist”, ”Celephais”, ”Polaris” och ”Sökandet efter det drömda Kadath” målade upp en fantasyvärld som inte var heroisk och inte efterbildade gamla epos, men som sökte något eget i osedda länder. Inflytandet från lord Dunsany i det här skira och romantiska ska förstås inte underskattas. Man kan säga att Lovecraft mixade Dunsany och Poe plus diverse andra weird fantasy-förebilder, la till av sin egen personlighet och sina egna visioner och skapade ett verk av bestående värde.




Relaterat
Drömlandskapen hos Lovecraft
Skuggan över Innsmouth
Tolkien och Jünger

torsdag 8 november 2012

Recension: "Eisenhower - Soldier and President" (Ambrose 1991)


Här ska det handla om Ike. Källan är Stephen E. Ambrose’ biografi ”Eisenhower – Soldier and President” (Touchstone Books, New York 1991).




This was his finest hour: tiden före D-dagen 1944. Då åkte nämligen Dwight David Eisenhower runt och talade med förbanden som skulle delta i invasionen. Han kunde vid lämpliga tillfällen samla manskapet omkring sig för lite informellare samtal. Detta var ett genidrag uppgav hans chef Marshall senare; det var något som ingav förtroende för ledaren hos den enklaste G. I. Joe. Det var samma chefsnärvaro som den som Rommel samtidigt utövade på den andra sidan. Före invasionen åkte ju Rommel runt och besökte alla tyska kanalkust-förband för lite management by walking around. Jünger noterade denna Rommels verksamhet i sin krigsdagbok och kallade den ett gammeldags drag, detta att vilja besöka varje soldat före slaget. Men bra ledning är det, om det utförs med den energi och närvaro som Rommel och Ike var mäktiga.

Eisenhower skulle leda den allierade invasionen, även om de huvudsakliga militära planerna utarbetats av Montgomery. Denne hade dittills inte varit så imponerad av ”Ike” som militär ledare, hans oerfarenhet var en visa. Ike hade till exempel inte deltagit i första världskriget och han hade inte sett stupade på ett slagfält förrän under Nordafrikafälttåget 1942. Detta fälttåg ledde han som ÖB. Före detta var han chef för den amerikanska militärmissionen till England, den som skulle bli deras invasionsarmé jämte den brittiska.

Med tiden blev Eisenhower ÖB för hela denna Operation Overlord, chef över amerikaner och engelsmän, flotta, flyg och armé. Och visst var han lite oerfaren i början men han blev bättre med tiden. Till och med Montgomery såg honom växa med uppgiften. För strax före D-dagen kände han på sig att man valt rätt man för uppgiften, en klippa som inte skulle svikta i prövningen. Ikes djärva beslut att lansera operationen trots vissa väderproblem var ett exempel på hans rätta virke, för vädret förbättrades snart och allt gick i stort sett som planerat.

- - -

Efter kriget blev Ike femstjärning general och USA:s försvarsstabschef, en post han innehade från december 1945 till oktober 1947. 1948 blev han så privatman och skrev sina memoarer, "Crusade In Europe". Man märker den politiska positioneringen här, han torde ha hoppats på att bli nominerad till det republikanska partiets presidentkandidat, men platsen gick istället till en viss Thomas Dewey istället varför Eisenhower fick hitta på något annat att göra. Det blev posten som chef för Columbiauniversitetet i New York, följt av tiden som NATO-chef i Paris 1951-52. På den tiden låg nämligen dess högkvarter i denna stad. Det var innan de Gaulle i nationell yra trädde ut ur NATO i fredstid och bad organisationen flytta, vilket blev till Bryssel 1967.

Det drog ihop sig till nytt presidentval och nu fick verkligen Ike den republikanska nomineringen. Utåt sett var Ike motvillig men det torde inte vara så djärvt att påstå att han själv också ville bli president. Fenomenet generaler som blir presidenter är lite kontroversiellt, för enligt en viss tradition ska generaler stå över all politik och bara ägna sig åt sitt yrke. Själv tycker jag det på ett mänskligt plan är sunt att även en general kan ha politiska, demokratiska ambitioner. Att Shermans beröma diktum – ”if nominated I will not run, if elected I will not serve” – ska vara det eviga idealet i denna fråga, det kan jag inte gå med på. För övrigt har vi ju generaler som Washington, Jackson, William Harrison, Zachary Taylor och Grant som blivit presidenter så den karriärvägen är etablerad i amerikansk historia.

Vad gäller Andrew Jackson så var denne president på 1830-talet. Han hade ingen formell militärutbildning, men under 1812 års krig var han högste chef för den amerikanska styrkan i New Orleans, en milisstyrka som må kallas armé i bemärkelsen ”självständig häravdelning” – och därmed var Jackson general, och inte minst viktigt var att man vid denna stad vann en viktig seger över engelsmännen vilket gav Jackson renommé som hjälte, ett plusvapen i presidentkampanjen. ”Old Hickory” var hans smeknamn. På 1840-talet blev så William H. Harrison president, en general som vunnit ett slag mot indianer i staten i Indiana; det var slaget vid Tippecanoe, och sedan Harrison nominerats av whigpartiet med en Tyler som vicepresidentkandidat, skrev man kampanjvisan med refrängen: ”Tippecanoe and Tyler too, Tippecanoe and Tyler too”... Om jag minns rätt ådrog sig Harrison en förkylning efter att ha hållit sitt installationstal i en snöstorm, han avled i sviterna och Tyler fick tillträda ämbetet. En släkting till Harrison var president i slutet av 1800-talet, Benjamin Harrison, men denne var ej general.

På 1850-talet satt whigen Zachary Taylor som president. Han hade utmärkt sig som ledare för den norra armén under Mexicokriget; den södra fördes av Winfield Scott, den som gick iland i Vera Cruz och som Robert E. Lee tillhört. Två inbördeskrigsgeneraler som blev presidenter var för sin del Hayes och Rutherford, republikaner båda liksom Grant som satt före dem, den gode generalen som blev en rätt dålig president. Avgående presidenten Truman hänvisade för övrigt till denne och spådde att Ike komme att bli en ny Grant, en låt vara kompetent general som går vilse i politiken och leder en korrupt administration. Så illa blev det nu inte. Ike besegrade demokraternas Adlai Stevenson och blev en hyfsad president.

- - -

Ike blev en medelgod-till-god president. Några större skandaler inträffade inte och någon Grantlik korruption förekom inte. Ike må ha blivit lite senil i slutet av sin andra period (han hade också genomlidit en eller två hjärtattacker, förtiget för allmänheten då det begav sig). Han införde dock bruket att ha en stabschef, en chief of staff som presidentmedhjälpare, med förebild i militär ledning av divisioner och uppåt. Alla mer komplicerade jobb kräver förstås en medhjälpare av detta slag och tidigare presidenter hade nog sina kanslichefer och dylikt, men Ikes administration med Sherman Adams som stabschef förde denna medarbetarfunktion till nya höjder. Kanske hade denne Adams mest en negativ roll, nämligen att som portvakt se till vilka som fick träffa presidenten. För att vara en funktionär som inte skapade policy utan bara hade hand om det formella så hade Sherman Adams rätt stor makt. Det har många senare stabschefer också haft. Som Nixons Bob Haldeman.

För övrigt hade Ike som person flera sidor, på gott och ont. Dels var han charmig och kunde vinna folk för sin sak, kvaliteter som gav honom jobbet som ÖB i Europa 1944-45: ”Ikes leende var värt tre armékårer” sa Marshall. Men samtidigt hade han koleriska drag och ”exploded in anger” då och då, som man ser i Ambrose’ biografi. Vidare var han hök i Vietnamfrågan och förblev i sin generalspersona långt efter det han gått i pension; jämför Marshall osom på ålderns höst hade förmågan att lägga det gamla bakom sig, inklusive karriären. – Ike stödde president Johnson i Vietnam, men Ikes gamle antagonist MacArthur var emot det. Den av många sedd som galne och överambitiöse Mac, urtypen för en hök, insåg att intervention i Vietnam var fruktlös. Det sa han i ett tal till West Pointkadetterna 1962. USA:s försvarslinje i öst borde bestå av Japan och Filippinerna medan fastlandet var en annan femma. Och hur rätt hade han inte. Men visst, Mac hade sina megalomaniska ögonblick när han var befälhavare under Koreakriget så hans dåliga rykte har viss grund.

En intressant detalj med Eisenhower är slutligen hans puritanska bakgrund i det Kansas där han föddes. Hans mor var aktiv inom mennoniterna, en sekt bildad av tysken Menno Simon en gång i tiden. Den kom att bli besläktad med amishsekten, den Midwest-baserade rörelse som lever ett fromt jordbrukarliv på 1800-talsnivå. Så att Eisenhower, mannen som sägs ha hotat koreanerna med atomvapen för att få slut på Koreakriget, nästan hade amishbakgrund – detta är en tanke som svindlar.

- - -

Ike föddes 1890, gick ut West Point 1915 och förblev i USA under första världskriget, bland annat som instruktör vid det skjutfält armén hade vid Gettysburgs gamla slagfält. 1925 gick han krigshögskola: US Army Command and General Staff College i Fort Leavenworth, Kansas. Åren 1929 till 1939 hamnade Ike i en smärre återvändsgränd, nämligen som major under Douglas MacArthur. Först var han assistent åt Mac som arméchef, därefter dennes adjutant som filippinsk militärbefälhavare. Ike var inte så förtjust i detta, han försmäktade under den caesariske MacArthur, men order var order. När Eisenhower skulle spela in TV-reklam för sin presidentkandidatur, sa han åt TV-folket att det här skulle nog gå bra; han hade ju gått scenskola i tio år, ”The MacArthur School Of Dramatic Arts”... Det var en hänsyftning på Macs teatraliska beteende, dennes hävdvunna sätt att stilisera sitt uppträdande i alla situationer.

När Ike återkom till Staterna blev han bland annat chef för ett regemente. En dag skulle han inspektera köket; han blev hungrig, så medan han gick där tog han upp en handfull köttfärs och en rå lök och smaskade på dessa medan han inspektera. En kock som såg det hela tänkte: ”Now there’s a tough guy!” Bland annat detta berättar Stephen E. Ambrose i sin biografi och jag tycker det är rätt roligt.




Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner

måndag 5 november 2012

Recension: "The Source Field Investigations" (Wilcock 2011)


Det senaste året har jag av och till nämnt en viss David Wilcock. Han är en amerikan född 1973. Han skriver böcker och föreläser om esoterism och vetenskap. Härmed en titt på hans bok "The Source Field Investigations". Den gavs ut av Dutton/Penguin 2011 och är på 536 s. På Adlibris kostar den 115 SEK.




1.

Vad sägs om en liten teori om allting? En där livet, universum och allting förklaras? Materia, energi, tid och rymd, livets uppkomst, kosmos’ och jordens utveckling, inklusive människans ursprung och öde...? Det vore väl bra...? Och sedan lägga till småsaker som Mayakalendern, pyramider, exopolitik, ESP och märkliga fenomen. Då får vi något som liknar David Wilcocks ”The Source Field Investigations”. Trots min raljanta ton gillar jag boken, författaren och hela upplägget. Detta är populärvetenskap för 00-talet. Wilcock är en Paul Davies, James Gleick och Gary Zukav för vår tid.

Den nyssnämnde Paul Davies kom ju 1983 med boken ”God and the New Phsyics”. Han ansåg att konventionell vetenskap inte räckte till för att beskriva självorganiserande processer såsom ”livets uppkomst”. Wilcock fortsätter på samma spår. Han kallar Gud ”källan” och Guds immanenta närvaro för the Source Field. Detta källfällt har som natur att organisera materia och energi så att liv uppstår, så att entiteter med DNA-molekylen som instrument kan uppstå och fortplanta sig. Fältet kan inte undgå att alstra liv. Livsalstrandet är i detta fält immanent.

Fältet är allnärvarande. Vartän det finns skapar det liv. Man kan säga: detta allnärvarande fält är svaret på vad som kom först, hönan eller ägget. Ty fältet alstrar själva den process som visar sig i höna och ägg, ägg och höna.

Wilcock ger en rad belagda exempel på hur källfältet yttrar sig. Som hur liv kan uppstå synbarligen ur intet i steriliserade provrör som endast innehåller sand och vatten (professor Ignacio Pacheos experiment, s 191 ff), samt hur man genom att lasra salamanderägg och styra strålen till grodägg kan få dessa att transformeras till salamanderägg (doktor Peter Gariaevs experiment, s 209). Detta torde bl.a betyda att DNA:s fysiska substrat är underordnat. DNA är information, en vågrörelse, del av källfältet. DNA är inte bara något som har uppstått spontant. Själve doktor Crick, denna molekyls upptäckare, ansåg att bakom DNA röjer sig en högre ordning.



2.

Wilcock redovisar många experiment inom medvetandets sfär för att påvisa källfältets existens: ESP, parapsykologi osv (s 13 ff, s 67 ff). I kontrollerade labbförhållanden (experiment av lögndetektorns (med)uppfinnare Leonarde Keeler, dennes arvtagare Cleve Backster, samt landvinningar av sådana som Thomas Garrett och Wilhelm Reich) har man fått indicier på att människans psyke är en märklig tingest. Generellt kan sägas att med vilja och tanke kan under uträttas. Intuition, infall, lumina och apercu råder i idéernas värld, inte systematik och steg för steg-analys. Inte enbart. Kontakt med Guds kreativa källor har alltid varit geniernas kungsväg.

Är allting således en tanke i Guds medvetande...? Wilcock är inne på det. Hans bok är en illustration av tesen ”the universe is mind” och ”consciousness is king”.



3.

”The Source Field Investigations” behandlar många fenomen, fler än jag kan redovisa här. Gåtfulla saker och ting, i skärningspunkten mellan idéhistoria, historia och naturvetenskap. Hit hör sådant som Gizapyramidens egenheter, sädesscirklar, Mayakalenderns cykler som är applicerbara på modern kosmologi samt antydningar att USA:s grundlagsfäder kände till Mayakalendern och 2012. Det sista visas på en fris i Kapitolium där en bild av ett möte mellan Cortes och Moctezuma har en synnerligen intressant kalenderskiva som bakgrund.

Boken innehåller dylikt och det är fascinerande. Men om jag ska välja en sak bland gåtfulla, esoteriska och historiedigra ting som Wilcock studerar så väljer jag detta med tallkottskörteln. Descartes ansåg t.ex att denna körtel, belägen i huvudet, var säte för själen. Forntida mystik tycks vara inne på samma sak. Avbildningar av tallkottar spelar en central roll i konsten. Tänk bara på bronsstatyn i Vatikanen som föreställer en jättelik tallkotte. ”The Pine Court” kallas platsen där den står och en jättelik exedra är byggd runt den. En högst märklig plats, tillgänglig för turister. – Tallkottssymbolik: vi har vidare sådant som Bacchi tyrsosstav som hade en tallkotte i toppen, Omfalosstenen som kan tolkas som en tallkotte samt Shiva Lingam som även kan tolkas så jämte andra interpretationer.


Vi finner även tallkottsliknande symboler i Mexico och Egypten. Och påven himself har en tallkotte i en av sina stavar. Allt visar på någon andlig funktion för det organ som här antyds. Wilcock tycks mena att tallkottskörteln är vårt tredje öga, chakrasystemets ajnacentrum, det inre seendets, drömmens och fjärrskådandets organ. Men inte nog därmed. I en tour de force säger Wilcock att ett visst, numera nedlagt, hemligt projekt i USA, ”the Looking Glass”, skapades genom reverse engineering of the pineal gland [s 447 ff].

Maskinen sägs ha varit en psykisk förstärkare. Stående inför den kunde man projicera sina tankar in i en gulaktig bubbla med fiskögonslins-förvrängningar runt kanterna. Således kunde man skåda hit och dit i tid och rum, dock ej bortom 2012 då det blev dramatiskt mycket svårare, hart när omöjligt. Detta kunde ge ett indicium på 2012:s särart, på dess roll som tröskel till en ny tid. Men i denna nya tid, ja kanske redan nu kan vi mer allmänt göra bruk av tallkottskörteln och ha fjärrsyn, varsel och tankeläsning. Sådant har hittills mest utövats av asketer och esoteriker, men källfältet har höjt oss i vår andliga utveckling. Tallkottskörteln tycks i alla fall vara medlet för kontakt med högre världar, ett inre öga som får oss att se bortom Bortom. Wilcocks utredning av fenomenet är onekligen en början till en förståelse av detta.



4.

Esoterismen, så som den formulerats genom historien, ger indicier på källfältets realitet. Religiösa märkesmän som Hermes, Orfeus, Kristus, Buddha, Shankara och Zoroaster har lett oss mot ljuset. Att tona in på kosmos, att se en broder i varje människa, att leva i nuet, att inte känna evig skuld för gårdagen eller rädsla för nuet: detta är sann intoning på källfältet. Detta har mystikerna lärt oss i tusentals år. Nu har David Wilcock försökt formulera en syntes mellan vetenskap och andlighet, mellan västerländsk objektiv vetenskap och personcentrerad kvietism. Likt Hugo Fischer på 50-talet (”Die Aktualität Plotins”, 1956) visar Wilcock på hur all sant spekulativ vetenskap är esoterisk i botten. Och laboratorieexperiment tycks stödja hela hypotesen, se ovan. Jag uttryckte det hela så här i "Till Smaragdeburg" (2010), där Pilgrim på sin väg träffat på en viss Ancyra i dennes labb:
– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens; ”världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...



5.

Wilcocks stil har sina sidor. Ibland, som i kapitelingresser, kommer den med alltför grundläggande påståenden. Och ibland finns det ”blinkningar mot publiken” (typ ”get that?”, ”detta kan låta invecklat men är intressant”). Men bortsett från det är ”The Source Field Investigations” värd sitt salt. Det är boken för den som vill ha en syntes mellan vetenskap och andlighet samt en överblick av vetenskapliga indicier som visar på 2012:s särart. Wilcock är något av ett underbarn som redan vid sju års ålder läste böcker om ESP t.ex. Därför kan han säga att denna bok har 30 års research bakom sig.

Wilcocks credo är att vad vi tänker och känner spelar roll, harmoni och balans kan uppnås med viljestyrka och Den Ende Skaparen kan inge förundran. Och detta har gett honom många hängivna anhängare, så pass att de tror han är en ny Messias. Wilcock har dock tonat ner dessa påståenden. Han är ingen Messias säger han. Kristusenergin tas emot i vårt inre, det är det eventuellt messianska vi kan uppleva i vår tid. Likt Edgar Cayce hävdar han att detta är Kristi återkomst: Kristi återuppstår i våra själar, i anden hos dem som vill ta emot Kristusimpulsen med allt vad det innebär. Som jag sagt på annan plats är idén om Kristi fysiska återinkarnation feltänkt. Och Wilcocks infogande av Kristus i sitt system med denna esoteriska, i-hjärtat-hos-varje-individ-idé om återuppståndelse – den harmonierar till fullo med den tanken.

Wilcock är nog inte Messias. Men han är bra. Och kul. Som föredragshållare är han vitsig, tänkvärd och bred. Här talar han om den bok jag just recenserat, här om 2012-relaterat material i en första vända och här om 2012-material som addenda. Varje Wilcockuppträdande tenderar att återvända till samma saker och dessa tre gör det förvisso (så man behöver inte se alla för att getta driften). Men som sagt nämner han exopolitik också och här är en utskrift av en intervju där han återger substantiella idéer från de hemliga projektens värld. Del 1 har även självbiografiska ord om hans uppväxt och insikt om att han antagligen var den reinkarnerade Edgar Cayce. Cayce var en siare och helare som levde i USA 1877-1945 och Wilcock har en del indicer som kan styrka påståendet att han var denne i ett tidigare liv. Bl.a är de väldigt lika utseendemässigt. Inte så att det gör hans bok eller hans föreläsningar bättre, men en krydda är det onekligen. Det är del av the David Wilcock Experience.

Ska man sammanfatta Wilcocks roll så är han en esoteriker som skriver klart och transparent och alltid tänkvärt. Hans videos är sevärda; han kan prata, han talar inte entonigt och uppstyltat, tvärtom. Blinkningarna mot publiken får man ta på köpet, dvs man hade kunnat tänka sig ett striktare framförande. Men sådan är nu Wilcocks personlighet och visst, man måste ha en gnutta personlighet för att fånga sin publik. Inte för att jag vill göra ner Graham Hancock, men Wilcock har dennes akribi plus större esoteriskt djup plus en mer varierad framställningsform. Kort sagt, mer personlighet. Och personlighet betalar sig när man ska kommunicera. Personality pays.




Relaterat
Redeeming Lucifer
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock