onsdag 28 december 2011

Anarkist i Harens år


Häromdagen sa jag: ensamma terroristdåd ger sällan effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men då sa mig signaturen Utlandssvensk att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget. svd svd ab dn




John Brown åstadkom en del. Utlandssvensk skrev så här:
... John Brown, den militanta vita slavmotståndaren som ställde till en massaker i Kansas och även angrep den federala arsenalen i Harpers Ferry strax innan amerikanska inbördeskriget. Han avrättades som terrorist men hans handlingar hade utan tvekan stor effekt: "Historians agree that the Harpers Ferry raid in 1859 escalated tensions that, a year later, led to secession and the American Civil War." Wikipedia

Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

- - -

När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen. Drakens år ska medföra "stora förändringar och förstörelse av det gamla". Det år vi just är på väg att lämna, 2011, var för sin del Harens år. Detta kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde). Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (se bild). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Bildkälla

söndag 18 december 2011

Melina Starr


Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp




I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.


- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:
Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.




Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil
Den översta bilden är "Sancta Lilias" av den engelske konstnären Dante Gabriel Rossetti 1874. Den nedre föreställer en Chevrolet 1955 i unik guldmålning som jag fann på Svammelsurium.

lördag 17 december 2011

Jag har sett allt förut


Jag har sett allt förut, skrivit om detta, skildrat allt detta i avslöjande detalj. Jag läser dagens nyheter och jag känner igen mig: detta är, mutatis mutandum, min värld. Jag har målat samma scener, beskrivit samma dåd i en följetong här på bloggen. När jag läser om dagens upplopp och spioneriaffärer, om mord och religiöst våld så anser jag att detta är Trygger Disiums värld i ett nötskal. Det är en faustisk värld som kör slut på sitt krut i ett beklämmande, hjärtknipande skådespel. Allt går över, allt kör sista varvet i en desperat utlevelse i våld, uppror och övervakning. Det är som Trygger Disiums värld: i "Kerubernas Svärd" lever kulturen i sin sista fas, allt är urartning och degenerering. Då får Disium i uppdrag att hämta det yttersta vapnet, Kerubernas Svärd, för att råda bot på sjukan. Han finner det. Och han drar det och flammor sticker ut, sticklågor som sticker iväg och tänder eld på hela jorden. dn dn svd svd svd exp exp ab ab




Han drar svärdet och skrattar vansinnigt. Han ser elden sprida sig och det är lika bra tycker han, lika bra att låta världen renas i flammorna för att sedan kunna resa sig ur stoftet som Fågel Fenix. Det är faustisk undergång, katharsis och rening av gammalt gott, klassiskt slag.

Disium hade alltså letat efter detta mäktiga svärd. Han sökte all världen kring. Han fann det till slut, detta svärd kallat Galuxion, detta Kerubernas Svärd, i en byggnad kallad Clydons tempel belägen i söderns länder. Beväpnad med klingan red han så iväg från detta tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Del två av berättelsen finner du här.)




Relaterat
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik

tisdag 13 december 2011

Spengler: Människan och tekniken


Ett tåg i Skåne har kört i maxfart med öppna dörrar. Detta rör teknikens titaniska sida. En viss komponent i så kallade led-lampor kan störa annan elektronik. Detta är en teknisk nyhet. Följetongen om Saab rör en delvis högteknologisk produkt, de moderna Saab-bilarna. Vi läser om forskarna vid Cern som bedriver vetenskap med dyra, högteknologiska maskiner: detta är faustiskt så det förslår, Big Science. Och hur trafiken i Slussen i Stockholm ska ordnas rör i högsta grad Människan Och Tekniken, detta som Oswald Spengler skrev en bok om 1931: "Der Mensch und die Technik". Samma år kom den på svenska på Hugo Gebers förlag. Titeln var: "Människan och tekniken - bidrag till en livsfilosofi". -- Edit 2012: boken har nu kommit i en nyutgåva på Arktos förlag. dn dn dn dn dn dn kvp exp ab svd svd




Man kan säga: en gång bodde vi alla i skogen, samlande bär och nötter och vad som fanns att få. Sedan sken förnuftet in i vårt sinne och vi började använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett "teknikens födelse". Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok, "Människan och tekniken". Han skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: "ideal är feghet". [kap III] Spengler skulle ha gillat den tidige Artur Lundkvists rader om hur den primitva människan blir civiliserad men inom sig bevarar vilden:
Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss -
är det inte av glänsande stål?
I ljus badar vi. Våra lemmar badar i ljus.
Men djupt ini oss drömmer en uråldrig mörk skog -
där lever ett djur, gömt i snåren:
om natten vrålar det ut sin hunger
och i en obevakad stund störtar det fram likt en tiger
och river vår vackraste hind -

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vid maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är Ernst Jünger i "Feuer und Blut" från 1925:
[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. - - - Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på... kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Spengler målar upp teknovärldens triumf. Det är som "Tider skola komma" och "Metropolis" i koncentrat. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. Men för nihilisten och preussaren Spengler finns bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det "pacifism i kampen mot naturen". [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles' måtto: "Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll":
Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. -- Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen - kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida - han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar"... den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan." [kap I]. Jünger säger detsamma i "Feuer und Blut"; han hånar den "Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen".

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Guillaume Faye

söndag 4 december 2011

Ruben Östlund: "Play" (2011)


Jag kallar fenomenet för "sprickorna i muren". Det är när någon MSM-skribent går utanför ramarna och kritiserar PK-monoliten. Nu senast är det Lena Andersson i DN. Hon har sett filmen "Play" och är emottaglig för budskapet. Hon har, kan man säga, börjat inse att invandring också för problem med sig. dn dn dn dn svd




Ruben Östlund har gjort filmen "Play": Den visar hur invandrarungdom i dagens samhälle äger gatan. De kan bete sig lite hur som helst mot omgivningen, ofta svenskar som systematiskt utsätts för angreppen. Och de vita ungdomar som drabbas kan inte göra motstånd. Då kallas de för rasister.

Invandrargängens dåd behöver inte ens vara stöld. De övertalar vita barn att räcka över prylarna. I filmen är det i form av en invandrare som säger till en svensk, "min bror blev av med sin mobiltelefon i en stöld, därför måste du ge mig din". Det är "brorsantricket" och det utövas inom ramen för sentimentet: invandrare får inte kritiseras, vita måste alltid be om ursäkt. Motstånd är inte socialt acceptabelt om förövaren är svart.

Ruben Östlund problematiserar dylikt i sin film. Inte alla förstår greppet. Jonas Hassen Khemiri gråter. Åsa Linderborg i AB reagerar ungefär, "vad är detta för SD-propaganda"? En ärligare analys står Lena Andersson i DN för. Hon förstår filmens budskap. Det handlar om hur vita pojkar devriliserats i PK-samhället, de får inte hävda sin identitet. Och i motsvarande grad har de svarta ungdomarna fått ökad makt. Andersson:
De svarta pojkarna i filmen, och i den verklighet den bygger på, utövar en förfärande makt över sina offer. Dessa gör inte motstånd, ringer inte polisen, är inte rasister, har inte förtjänat behandlingen. De är apatiska av skräck men vet att världen ser ut så här. Hot, makt, gäng och tråkningar mot svennar, det vill säga töntar, är en del av skolvardagen.

"Play" vänder upp och ner på idealbilden tycks Andersson mena. Vanligtvis ska det vara de svarta man tycker synd om. Det är detta som förvirrar tittaren. Men det anti-vita sentimentet har gjort invandraren helig, har gett honom oinskränkt makt i vissa lägen. Andersson förstår vad Östlund siktat in sig på, maktutövningen hos de svarta ungdomarna:
Om Östlunds film handlade om den fattiges nöd skulle rånarna ta vad de behöver och dra vidare till nästa mobilinnehavare. Men de har gott om tid. De har hela dagen på sig och drar ut på njutningen i att förnedra. De leker och har roligt med sin makt, såsom maktmissbrukare alltid har gjort.

Den svarte på filmduken ska enligt regelboken vara "den andre", en god och fin människa. Det blir en veritabel dyrkan av den främmande, det där som Faye kallar xenofili. Att skildra svarta som idioter och bufflar går inte för sig, därför upprör "Play".

Andersson orkar problematisera, hon orkar ge sig in i den gråzon Östlund skildrar i "Play". Heder åt henne. Men en sak i taget: jag faller inte i trans över denna avvikelse. Likt andra MSM-skribenter som vågat sig på att kritisera PK-ismen (Marcus Birro, Kjell-Albin Abrahamsson, Ulf Nilson) så lär hon tassa försiktigt. Hon lär med andra ord inte gå samma regimkritiska linje i varje krönika hädanefter. Det blir kanske lite slalomåkning mellan det korrekta och det oppositionella. Men man kan inte få allt.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer