fredag 11 juni 2010

Dick


Vad är god stil? "Having something to say", sa Matthew Arnold. Därför anser jag att Philp K. Dick var en god stilist. Hans sf-texter säger det de ska med ett minimum av åbäkande. Och därför förstår jag inte The Guardian som anser att Dick borde haft en medförfattare för att putsa upp stilen. Inte ens ett facebookinlägg som sa att han borde haft en strängare redaktör förstår jag; PKD skrev effektivt och utan pynt och det funkar alltid.

Annat är det kanske med Dicks mainstreamböcker, hans vardagsromaner som "The Broken Bubble" och "In Milton Lumky Territory". Där är stilen mer polerad, skribenten spänner bågen för att visa sig seriös och det lyfter inte riktigt. Sf:en däremot skrev han lite mer tankspritt, i väntan på något bättre (kontrakt med Ett Riktigt Förlag och inte Donald Wollheims downmarket-DAW), och just därför har de sådan charm, sådant schwung och sådan känsla av "throw-away" kombinerat med djup filosofi och, ja, äkta tragik. Som i "Flow My Tears, The Policeman Said", där polischefen Buckman på slutet känner sig tom och eländig och går fram till en främmande man och kramar honom. I teorin en fin sak att skildra, nästan för fin - men Dick får bitarna att passa.

Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.

Sagda roman kom 1974 och den jämte "Game-Players" är en favorit. Min tredje favorit får bli "Time Out Of Joint" från 1959, om en småborgerlig vardag som faller i bitar, steg för steg; det är ett pussel som läggs, en gåta som löses. Det är en roman rätt fri från ångest men den har även ett omisskännligt djup. Den kan ses som metafysiskt paradnummer och kryptoreligiöst drama, men parallellt med detta är den även en läsvänlig, spännande roman. Kanske något att rekommendera för den som frågar sig vad sf är och vad man ska läsa.

Dicks sista år såg en religiös kris ur vilken han gick stärkt vill jag mena, han omfattade religionens symboler och stämningar och var inte längre satirikern som drog allt heligt i smutsen, som i "Eye In The Sky" från 1956. Ändå tycks fansen se ner på den kristne Dick, de skakar på hvudet åt honom likt Bob Dylans fans när de fick veta att denne gått samma väg... Dicks efterlämnade papper kring "VALIS" är spännande läsning ("In Pursuit Of VALIS - Selections From The Exegesis", 1991), även om mycket i denna veva också är kaotiskt och lätt blasfemiskt, som romanen "VALIS" självt - men kanske planade allt ut efter ett tag, kanske klarade stormen sikten. Jag frågar mig om "The Divine Invasion" och "The Transmigration Of Timothy Archer" (1981 resp 1982) gav uttryck för sublim ro och vila, att ha hittat hem...? Jag vill tro det även om de som romaner betraktat inte är så lyckade.

Dessa två romanerna kom ut strax innan PKD dog 1982. Dessförinnan hade han såklart gett en massa - som "The Three Stigmata Of Palmer Eldritch" (1964), "this wildly disorienting funhouse of a novel" som en baksidestext säger, om dimensionsresor, en marskoloni, en gåtfull halvgud Eldritch som invaderar ens drömmar - samt droger, dockdioramor och företagskultur. Samt novellen "We Can Remember It For You Wholesale", om artificiella minnen, en marsresa, spioneri och ångest. Samt "Do Androids Dream Of Electric Sheep" från 1968 som blev den asläckra filmen "Blade Runner", med visst djup i storyn (som när Rutger Hauers robotfigur uppsöker sin skapare Tyrrell i denns höga torn) och med ett avsevärt djup i själva scenerierna, i gaturummens lointäner, ljusspelet i mörkret och i de barocka miljöernas överflöd av detaljer.

Sist måste man väl nämna "The Man In The High Castle" (1962) som har en överjordiskt lugn rytm för att vara Dick. Ändå är det en svindlande story med frågor kring vad som är verkligt, japanskt kontra amerikanskt och hantverk kontra industrikultur. Och genom allt finns också något slags sympati för personerna och deras göranden, omöjligt att förmedla om man inte som författare besitter något slags sympati, något slags godhet själv. "Man kan inte skildra personer som är bättre än en själv, och inte heller personer som är sämre än en själv" som Borges sa en gång.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)