Han heter idag Henry Grynnsten. Men när han gick under namnet Mika Henry Tenhovaara var han en särdeles intressant författare.
Mika Henry Tenhovaara föddes 1961 i Sveriges hjärtland, Bergslagen. Hallstahammar blev platsen för den unge MHT:s liv och leverne. Senare flyttade han till Södertälje.
I sin krafts dagar skrev Tenhovaara surrealistiska noveller. Såsom Y. Som var en långnovell. Som kom på Janus förlag 1987.
Jag hävdar: Tenhovaara är Sveriges okrönte kung inom magisk realism, drömfiktion och surrealism.
Han började sin karriär med att ge ut sf-fazines. Det var t.ex diktzinet Four Deneb och novellzinet Omikron.
Härmed några citat ur hans surreala guldmakeri:
Det hade börjat droppa från skyn ... Jag såg ut genom regnet som vanställde neonskyltarna. En oidentifierbar kväll något oidentifierbart år; allting flöt samman till en färgskimrande brokad, som när man just håller på att somna.
[ur Antoinettas vägg, citerat efter Der Leuchtturm 8, november 1982, s. 42]
Det enda utmärkande kännetecknet för en medlem av de grå är att personen är evigt ung och bär en silverring på höger hands långfinger. Efter att ha uppfyllt någon gudomlig önskan försvinner de till Druc Yul, där de lever till tidens ände. På vår jord finns det endast sju personer samtidigt av de grå, och när en ny person försvinner, invigs en ny.
[ur X, citerat efter Oxomocco 1, mars 1984, s. 15]
Runstenarna ligger oupptäckta överallt i gläntan
och mossan bryr sig inte ens om dem
allt fler livsmedelsbutiker stängdes och förföll
och naturen återtog vid minsta chans alltmer
gräset trängde med explosiv kraft genom betongen
katter smög omkring och längtade efter farbrors filt
men den gick till mig när arvet delades ut
[ur obetitlad dikt på s. 2 i fanzinet Eilean-Mor, Tenhovaara-oneshot från mitten av 80-talet]
Tenhovvara publicerade sig alltså i tidskrifter. Egna och andras.
Men han gav som sagt även ut en bok. Y -- en berättelse. På Janus förlag 1987.
Efter den blev det inga fler böcker. (Iaf inte under namnet "Mika Henry Tenhovaara". Och det är bara den perioden vi behandlar här, guldåldern så att säga.)
Y var ändå krönet på en sagolik fandomkarriär. Som novellist i det egna fanzinet Omikron var Tenhovaara i en klass för sig. Outstanding.
Sui generis. Obeskrivbar.
Han skrev alltså inom genren surrealism -- magisk realism -- psykedelia -- drömberättelse.
Nämnvärda noveller var annars Vattenfärger, Quantum satis, X, Antionettas vägg, Romte och en gammal spegel, Korparna, och My name is eternite.
Därtill skrev han som sagt dikter (qv. diktzinet Four Deneb). Och han kunde raljera och skämta i fanzinet Arnold Layne Had a Strange Hobby (= ALHASH). I början av 80-talet kom det ALHASH-nummer på 50 sidor ibland...
Och all denna talang erkändes. När det begav sig. Av fandom. Teenhovaara fick förvisso Alvarpriset som bäste svenske sf-fan 1982.
+++
MHT tycks idag inte omhulda sin prosakonst. Redan när han fick Alvarn så nämndes i nyhetsblurben i JVM 396 att han ogillade sitt verk och att han ansåg att "det borde brännas". Se där, en svensk Kafka: anser att det han skrivit bör destrueras. Men denna attityd får man som läsare leva med. Det är del av konstverket...!
Tenhovaara är ett geni och därför oförutsägbar. Han har t.ex inte som andra fandom-prosaister (Sem-Sandberg, Inger Edelfeldt) efter debut-inom-magisk-realism övergått till mer gångbar vardagsrealism. Nej han slutade skriva,
cold turkey.
Oförutsägbart, obeskrivbart -- och kanske genialiskt det med, så som hans prosa är genialisk.
Relaterat
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)
Norling: Man kan inget veta om sedan (2011)Illustration av Helena Eriksson och David Nessle. Ur Der Leuchtturm 8, 1982. Till Tenhovaara-novellen Antoinettas vägg
