tisdag 31 oktober 2017

Recension: Frostens barn (Lindbohm 1980)


This is a text in Swedish about a Swedish book.




Dénis Lindbohm (1927-2005) skrev en rad sf-romaner. Ingen av dem är direkt bra. Inte vid första anblicken. Normaltyps-romanen av Lindbohm kan vara stelt berättad, ha rudimentär intrig och passager som förklarar onödiga elementa.

Men ändå... man kan inte helt avfärda Lindbohm. O nej. Han må vara mindre konstnärlig än sina generationsbröder Sam J. Lundwall och Bertil Mårtensson, men idémässigt är han in toto mer infallsrik framåtsyftande än de.

Lindbohm kom ibland med läsvärda texter. Ibland hettar det till i knäckebrödsprosan. Ibland kommer det passager av diskret visionär styrka. Lindbohm kan spela ut trumfkort som ingen annan sf-författare är mäktig, inte ens internationellt. Ingen annan sf-författare skriver till exempel som han om "tankevilja".

Allmänt taget var Lindbohm ojämn. Den som söker upp hans många romaner som Delta gav ut på 70- och 80-talen må alltså känna sig varnad.

- - -

Härmed en titt på en Lindbohmroman som jag trots allt kan rekommendera: Frostens barn (Stockholm: Delta, 1980, 184 s.). Den har alla de svagheter som antytts ovan: den konstnärliga presentationen är rudimentär, självklarheter presenteras utförligt, rapsodisk intrig. Men utöver det finns här en stark esoterisk ådra, ett fokus på människans inre liv och hur detta kan odlas och utvecklas. Detta ihop med en spekulation hur tekniken kan utvecklas i samklang med det gör att science fiction-elementet är tillgodosett. Som "psykoniska datorer", se nedan.

Intrigupplägget är pessimistiskt. Mänskligheten går mot den parallella ekluten av kärnvapenkrig och ny istid. Människan i princip utplånas -- men! -- en skara som ser vart det barkar hän grundar en underjordisk koloni i skandinaviska bergskedjan. Med tiden sluts den för omvärlden, allt isas över men Nifelhem -- så heter grottvärlden -- lever vidare i högönsklig välmåga.

Bokens cirka 30 inledande sidor berättar långrandigt hur den ovan antydda processen går till. Sedan blir det lite mer angeläget när väl Nifelhemstillvaron är i fokus. Nog berättas det hela på sedavanligt stelt Lindbohm-manér men helt förkastligt är det inte. "Ikea-prosa" kan vara OK det med. Så här beskrivs till exempel det fantastiska grottsamhället:
Det fanns lummiga parker i bergen, parker anlagda i salar som var hundra meter höga och flera hundra meter i vidd. Där fanns träd, buskar, blommor, gräs, vattendrag, dammar. Och där fanns även djur, för man hade fört in en mängd djur i början, avsedda för experiment, samt en mängd sällskapsdjur. Ur dessa första djur härstammade parkernas fauna.

Det fanns otroligt praktfulla jättesalar i bergen, där skimrande väggbonader och draperier, många praktfullt mönstrade, hängde ner från ett lysande takvalv hundra meter upp. Vissa takvalv såg ut som blå himlar, där ulliga moln makligt seglade förbi och en skenbart alldeles äkta sol flödade ett bländande ljus. Perfekta illusioner, långt bättre än vad som i denna tid fanns på utsidan.

Rankor omkretsade skönt marmorerade pelare, breda trappor med rikt ornamenterade räckverk svängde upp mot altaner och gallerier, vattenkonster sorlade och glittrade i vackra bassänger, överallt fanns statyer, reliefer, väggmålningar. Alla hade sina egna hem, väl utrustade, rikligt möblerade. Vad kunde man sakna? Friheten? Vilken frihet? Utsidans råa helvete? Var det frihet?

[s 68-69]
Den första tiden i Nifelhem blir hård. Man är en liten rest av mänskligheten som måste leva vidare med förstklassigt genmaterial. Så man praktiserar eugenik, såsom euthanasi på utvecklingsstörda och gamla. Som intrigidé betraktad är detta rimligt. Men det kräver visst mod att fullfölja. Bara en Heinlein i Beyond This Horizon (1948) vågar annars behandla denna heta potatis. Övriga sf-författare ignorerar eugenik som idé, de förkastar den enligt mall 1A för politisk korrekthet.

Nifelhem har en hård första tid men det är ingen helt igenom titanisk värld man bor i, inga sterila stålgrottor; se ovan. Och medborgarna hålls uppe med positivt tänkande, konst och tillåtelse att forska om föregivna onödigheter, som rymden.

Allt detta skildras med rapportprosa och det kan bli lite påvert läsmässigt. Men flödet av idéer och operationer håller intresset uppe. Och några personer framträder trots allt. Det blir en del diskussion mellan poeter, esoteriker och tekniker såtillvida, den eviga striden mellan makt och ande.

- - -

I denna roman skildras en avancerad teknik: psykoteknik. Med denna teknik blir folket i Nifelhem omsider universums herrar. Det handlar, kort sagt, om att behärska materien med viljan.

Man finner i sin forskning att det i tillvaron fundamentala urkvantat är en psykisk partikel, psykonen. Bortom elektroner och neutroner mm. finns psykonen som en urpartikel, den ur vilken alla andra partiklar bildats. All energi är omvandlingar av psykonens fundamentala energi. Med makt över psykonen kan man så transmutera grundämnen samt få energi genom kall fusion.

Lindbohm använder inte begreppet "själ". Han går omvägen via "psykonen". Men det är detsamma. För själen likt psykonen är energi. Och denna energi kan transmitteras till ett psyko-elektroniskt fält.

Psykonen är i stasis existerande bortom tid och rum, i dynamis rumtidslig och observerbar. Psykonen, mobiliserad av viljan, kan bland annat påverka omvärlden. Om psykonen absorberas av en elektron uppstår ett magnetiskt fält, påverkbart av viljan. Detta PEM-fält – psykon-elektronfält – kan bland annat användas till dataprocessorer. Det är datorer som är psykoniska istället för elektroniska, med psykonprocessorer (PP) inspelade i PEM-program.

Så är det ju. Och med detta kan i romanen bland annat DNA-koder modifieras. Om en människa placerades i ett PEM-fält, som genomträngde kroppens alla otaliga celler, så påverkade det i PP inlagda modifierade DNA-mönstret cellkärnorna.

Detta var en glorifierad, snabb genmanipulation; med denna kunde till exempel neuroner och muskelceller reproduceras och förnyas. Evigt liv stod för dörren. Efter att ha utsatts för ett PEM-fält blev en medelålders människa föryngrad: grått hår fick färg, rynkor försvann. Man kunde med särskild modifikation dessutom förändra sitt utseende. Man kunde nu även få skadade lemmar att återbildas, som ödlor kan.

Människan, i form av Nifelhem-samhället, hade fått varaktig hälsa och skönhet. Hon var praktiskt taget odödlig.

- - -

Enligt andevetenskapen försiggår hjärnaktiviteten essentiellt inte i hjärnans fysiska struktur utan i ett kraftfält som omger den, ”den astrala hjärnan”, astralkroppens hjärna. Här finns minnen, här tänks det. I romanens begreppsvärld, med PEM-relä och kommunikator, buret som pannband, kunde snart Nifelhems människor telepatiskt kommunicera med datacentralen, allt med astralhjärnan existens implicit. Man kunde även kommunicera med varandra: man var så utvecklade att telepati bara var en tillgång, en förbättring av kommunikationerna, inte ett sätt att spionera på och rota i varandras inre liv.

Vidare i intrigen: ett robotrymdskepp byggs, styrt telepatiskt via ett PEM-fält. En pilot ”personifierar” sig i ett skepp och ”blir” detta, blir dess styresman och kapten på virtuell väg medan pilotens kropp är kvar i Nifelhem. Man utforskar på så vis galaxen.

Det bakgrundsbrus man hör i universum sägs vara en yttring av psykonfältet. Om man sedan får veta att detta psykonfält är medvetet så har man mött Gud.

- - -

Med PEM-fältet kunde man som sagt transmutera grundämnen. Man kunde även kondensera psykisk energi till materia.

Dylik spekulation är Lindbohm ganska ensam om inom science fiction. SF idag tävlar ju om att vara reduktionistisk, förneka själen, förneka fri vilja osv. Så detta slags esoterism behöver vi mer av i genren. Lindbohms transmutationer och tankeviljor är vägen framåt. Det är som Miguel Serranos framtida idealvetenskap: “an alchemical transmutation, sublimination, a spiritualization of matter” -- “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

- - -

Slutsats: om man står ut med lite primitiv berättarteknik och skissartad intrig och personteckning, är Frostens barn att rekommendera. Lindbohm hade av och till snits och vision i sin sf-konst. När han var bra var han oslagbar, vilket denna roman ställvis demonstrerar.

Med andra ord: tänd ett ljus för Frostens barn.




Relaterat
Min sf-studie: "Science Fiction Seen from the Right" (2016)
Lindbohm: allmänt
Jagets eld mm.
Bertil Mårtenssons sf
Jag och sf-fandom

torsdag 26 oktober 2017

Antropolis: säljes


This is a post in Swedish about one of my Swedish novels.




Jag har har ett litet restlager av min svenskspråkiga roman, Antropolis. Nu säljer jag exemplar av denna roman till hugade köpare.

Antropolis gavs ut 2009. Det är en utopi utspelande sig 2165. I Antropolis strider progressiva mot reaktionära krafter, det är makt mot ande, esoterism mot teknokrati. Och i allt detta är huvudpersonen Jenro Klao en joker i leken med sin musiska sida. Mer info här. Boken är på 205 sidor. Den är i hårdpärm med grönt klotband med skyddsomslag. Pris 150:- inkl frakt.

Betalning mm. sker så här: meddela mig din adress genom att maila den till lennart.svensson24@comhem.se -- I mitt svarsmail meddelar jag dig det bankkontonummer du ska sätta in pengarna på. När jag ser att pengarna kommit skickas boken.

Du kan i mailet säga till om du vill ha boken signerad. Samt om du vill köpa mer än ett ex.

Passa på, det finns inte hur många böcker som helst kvar.





Relaterat
Antropolis

torsdag 19 oktober 2017

This I Blog Today


This is a blog post, written today, 19 October 2017.



I'm a poet. And my latest poem sounds like this:
Have no fear, just believe.

Have not fear 'cos I am here.

Be still and know that I AM.
- - -

More than being a poet I'm a writer of novels. Therefore, I often play around with novel titles. And my latest batch of "novels waiting to be written" are:

The Nightfighter; Vittra -- Resurrection; The Destiny of the Universe, Part Three: Stellar Harvest; Rants of a Neurotic Dandy; Ecstatic Trance: The Way of the Manic Guru; Do You Have What We in Sweden Call "flamskyddsmedel"?

- - -

It's autumn. Leaves are falling. And why not.

- - -

Mankind must put the divisive, quantified, dualistic paradigm behind it and settle for a science shaped by wholes, health and wholesomeness.

Example: the old paradigm sees matter as particles, as separate and tangible quanta. The new paradigm sees matter as waves and reality as a network of energy and guiding patterns, a flow of many possibilities.

We must usher in an era of spirit science, aiming at expressing one world – unus mundus.

More of this paradigm shift in my essay Borderline.

- - -

Art is the creation of gold through the alchemy of time and thought.

- - -

Curently reading:

. Parzival by Wolfram von Eschenbach. A fine Gral story, imbued with pious-spiritual feeling. "You can't win the Gral by force". No, your name first has to appear on it. Which is what happens to hero Parzifal after a long process. -- The foreword and afterword by translator Hatto are rather useless, focusing on technicalities. You must go to Evola and Serrano to get some sense out of the book. For instance, Hatto means that Eschenbach has construed the Gral to magically supply food and drink for the Monsalvat knights in order to not having to have peasants in the story! How utterly insane an interpretation of the supernatural features of the Gral. The poverty of reductionism.

. The Rediscovery of Man by Cordwainer Smith. SF stories by an American who died in 1964, still fresh. Linguistically these stories are a kind of "Heinlein meets Gene Wolfe meets Douglas Adams". Indescribable. Hard sf with human interest. -- I have the SF Masterworks edition, a reasonably fine edition.

. Short stories and poems by Swedish author Mika Henry Tenhovaara. I find them in old fanzines and they are generally great. Surrealism, wavering reality, a tinge of occultism; it's hard to get that working but MHT just had it. He was born in 1963 and published one (1) book (in 1987, "Y -- en berättelse") before he stopped writing. Artistically "done" while still rather young, like Rimbaud quitting writing altogether after an early "peak period". Nevertheless, a real author genius, his work coming through like a kind of revelation.

- - -

The future’s going to be nationalistic, small scale, smart tech and spiritual.

- - -

Of having the divine angle in art, Richard Wagner said:
I believe in God, Mozart and Beethoven, and likewise their disciples and apostles; - I believe in the Holy Spirit and the truth of the one, indivisible Art; - I believe that this Art proceeds from God, and lives within the hearts of all illumined men; - I believe that he who once has bathed in the sublime delights of this high Art, is consecrate to Her forever, and never can deny Her; - I believe that through Art all men are saved.
More about Wagner in this book.

- - -

He who doesn't carry divine seeds will never give birth to a new world.

- - -

My favorite artists are Gustave Doré, Giorgio de Chirico, Gustave Moreau, Puvis de Chavannes, Giotto, Rafael, Botticelli, Fra Lippo Lippi, Leander Engström, Otto Hesselbom, Prins Eugen. And Robert Svensson.

- - -

And so it goes.




Related
Richard Wagner -- A Portrait
Redeeming Lucifer
Borderline
Photo by LS: view from the surroundings of Klara church, Stockholm.

tisdag 10 oktober 2017

Mårtenssons science fiction

In Swedish, because this is about a Swedish author and books not translated into English.




Bertil Mårtensson (1945-) är en svensk författare. Jag har tidigare bloggat om hans fantasy samt hans insats som kritiker.

Här ska det handla om Mårtenssons science fiction. Det är ingen uttömmande studie.

Låt oss först titta på hans roman Detta är verkligheten (Stockholm: Bonniers, 1968; denna läsning efter Jönköping: Kindbergs, 1980, 232 s). Detta var Mårtenssons debutroman och den börjar som en fantasy i stor stil, med en målerisk prosa som inte var vanlig i Sverige 1968. Då gällde vardagsverklighet och samhällsengagemang från vänster. Tidstypiska författare var P. O. Enquist, Sjöwall-Wahlöö och Bo Baldersson.

Mårtensson målade med annan pensel än dessa. Så här låter det i början av Detta är verkligheten:
Skymningen föll snabbt i Kamwarlu. Solen var plötsligt försvunnen bortom bergen och luften blev iskall på bara en kort stund. Underligt nog blev dofterna starkare nu, nästan berusande aromatiska i kvällens stillhet, och nästan värmande, som vin. Carli stålsatte sig och spände musklerna, där han hukade inne bland Kamfi-träden, för att inte bli omtöcknad av blommornas förföriska dofter, som smeksamt lindade sig om hans halvnakna kropp, och mista sin vaksamhet. Hans hand krökte sig om fästet på den långa kniven, och ögonen spanade genom den tätnande natten. I fjärran skrek en fågel hest, fick svar från öster. En hund ylade. Snart skulle månen höja sig över de taggiga bergsmassiven och sprida sitt silvermatta ljus i natten.

[Mårtensson 1980 s 11]
Vad som händer i romanen: hjälten Carli räddar prinsessan Denée från ett slott och för henne hem. De blir förälskade. Sedan visar sig denna gammaldags värld vara en datorgenererad illusion. Hela romanupplägget vänds upp och ner; Carli visar sig vara en Carl Brandon i en ödelagd framtidsvärld där det han upplevt som Carli var ett hjärnspöke. Men med filosofiska resonemang räddas illusionen ändå på något sätt kvar. ”Allt finns.” [s 231] Medvetandet är allt. ”Idam sarvam, yad ayam âtmâ.”

Man kan säga att vi är de vi är, i de världar vi lever i, på grund av vår mentala disposition. Tillvaron är ett realiserande av intentionerna. Så Carl återvänder omsider till romaninledningens sagovärld och lever där i förundran i evighet med sin älskade Denée.

Vad romanen tycks förespråka är alltså holism, att se helheten. Att inte gå ner sig i detaljer, inte alltid ta sina fem sinnens vittnesbörd för givet, utan även acceptera realiteten av högre, intuitiva verklighetsnivåer.

Detta blir min slutsats av raden "allt finns", se ovan, som är en framskjuten del av romanens pay-off.


Detta är verkligheten har snits och charm. Mårtensson var den förste i sin generation av sf-författare att debutera i romanformatet. Dessutom på det då prestigefyllda förlaget Bonniers. Så det var en lovande debut. Mårtensson hade sedan en diversifierad författarkarriär med fler sf-romaner och kriminalromaner. Och storverket, Maktens vägar. Samt en diktsamling.

Vad gäller den sf han skrev så kunde han stundom briljera. Som i några av de noveller som trycktes i tidskriften Nova SF på 80-talet (Rock 'n roll och marsianer; Flygande katedraler). Hans romaner i genren gör mig kanske inte alltid lika euforisk. Det gyllene språnget och Jungfrulig planet (1987; 1977) må båda vara vällovlig kritik av rovdrift och imperialism. Men deras transartade dyrkan av ädla aliens, ställda mot den elaka människan, är inte mitt bord. Men döm själva; Det gyllene språnget är till exempel intrigmässigt klar, utan behov för läsaren att gissa gåtor under läsandet. Den är transparent: vad som sker, sker.

Men så är verkligen inte fallet i Skeppet i kambrium (Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974. 206 s.). Detta var Mårtenssons andra roman och här spändes de konceptuella ambitionerna högt. Kanske för högt.

Konceptet är avancerat. Men språket är genomgående ledigt, tack och lov. Det är inget prosapoetiskt målande. Mårtensson kan förvisso den stilen också, som i citatet ur debutromanen ovan och i sin fantasy. Men i denna roman (1974) är det överlag en enklare stil.

Men handlingen är vid min Gud inte enkel. Den är invecklad. Allt må förklaras på slutet men vägen dit är "a bumpy ride -- fasten your seatbelts".

Verklighetens natur ifrågasätts på varje sida, ibland i varje stycke. Och det kan bli för mycket.

Någon form av struktur finns. Det är inte uttrycklig surrealism.


En av aspekterna i den komplicerade handlingen är att ett spionkrig rasar med avlyssning av telefoner, ett systematiskt bruk av koder, infiltration. Detta ihop med fluktuerande verklighet kanske är tänkt att ge upphov till ett tillstånd av paranoia, ”vad är verkligt”. Anomalierna duggar tätt.

Härmed ett citat för att beskriva den fluktuerande verkligheten och stilen i stort:
John vaknade av att någonting ringde. I hans huvud? I den objektiva yttervärlden? Ville han erkänna existensen av den senare? Men det fortsatte ringa. Mödosamt öppnade han ögonen.

En bild som liknade en skärm upplyst av en filmprojektor tycktes sväva i rummet. Skärmen visade ett ansikte. Det var en till det yttre attraktiv kvinna, men hon betraktade honom kyligt och professionellt.

”God morgon, mr Fernström”, sa hon. ”Jag är den Galaktiska Federationens Presidents sekreterare.”

”Och jag är Homeros,” svarade han. ”En poet.” Han var mer irriterad än vaken. Drev någon med honom?

[Mårtensson 1974 s 131]
Så nog måste man erkänna att denna roman har sina stunder.

Det är en fjärran framtid och ett hologram av London som fungerar som fängelse, det är en intergalaktisk flotta som närmar sig, det är tidsagenter och mycket mer. Kanske är jag puckad som inte får rätsida på detta ur perspektivet "text som går att läsa för nöjes skull så som romaner är tänkta att göra".

Jag får ingen ingång till denna roman. Men kanske är du som läser detta ett geni som förstår romanen och som kan doktorera på den, i din avhandling "Vad är verkligt? -- fluktuerande verklighet i Mårtenssons Skeppet i kambrium".

Som antytt förklaras allt på slutet. Och klarhet nås, transcendensen ligger om hörnet: ”När du sett allt, kan du göra allt” säger gudarna, ”sett det tidlösa, det sköna, det nonsensartade, ändamålen och värdena”. [s 203]

Återigen ser vi här holismen: att greppa alltet. Transcendens, att gå bortom sig själv, att ta sig ur verklighetens fängelse och se idéerna oförmedlat. Transcendens, det där som Alexei Panshin ansåg är ett markant drag i den seriösa sf:en. Som i Clarkes 2001.

Det kan möjligen vara så att Skeppet i kambrium har framtiden för sig. En fortsatt läsning och reception av nya generationer svenska holister kan kanske föra upp denna roman på dagordningen, göra den till obligatorisk sf-läsning. Dess intrikata struktur kanske blir vardagsmat för morgondagens läsare. Som Jünger sa (om sin dagbok): "Här finns rader som ännu inte är verkliga, men som med tiden byggs upp till verklighet."




Relaterat
Min sf-studie: "Science Fiction Seen from the Right" (2016)
Katedralbyggare och kritiker
Maktens vägar
Vakthundarna

torsdag 5 oktober 2017

Om "Jagets eld" och annat


Jag har läst Dénis Lindbohms första esoteriska bok, Jagets eld från 1971. Om detta och annat nedan.




Ernst Rune Dénis Lindbohm, död 2005. Född 11/7 1927 som son till Gunborg och Oscar Lindbohm. DL insåg redan 1928 att han var reinkarnationen av sin döda moster Esta Thynell, 1914-1918. Senare mindes Lindbohm ett liv som en svensk 1800-talsförfattare, samt ett liv på en värld i en fjärran stjärnhop, Kvatur-Glon, även känd som NGC 6205.

Som esoteriker behöver jag, LS, ingen förklaring till detta. I vid mening tror jag på Dénis' utsagor. Som företeelse är reinkarnation rimlig; det är den "livets skola" själen genomgår för att utvecklas. "We come here to learn."

Min syn på reinkarnation ges annars i essän Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015).

Lindbohm gjorde värnplikten på A6 i Jönköping 1948-49. Efter detta, bland annat med påverkan av läsning av science fiction-materialet i Jules Verne-Magasinet, startade han en sf-förening. Detta var embryot till den svenska sf-rörelsen, den sk. sf-fandom.

Lindbohm publicerade senare noveller i sf-magasinet Häpna. I bokform kom Lindbohm med en rad sf-titlar med Soldat från Jorden som första verk (Lindfors, Stockholm 1973).

- - -

En tidig fackbok / essä av Lindbohm var Jagets eld (Stockholm: Sökarens förlag, 1971). Här behandlade Lindbohm för första gången sin reinkarnationshistoria systematiskt. Han hade antytt denna händelse redan 1967. I denna 116-sidiga bok utredde han den tämligen grundligt.

Minnet av att ha sett ett foto av den döda mostern, vilket triggade reinkarnationsminnet, gås här igenom. Samt minnen av ett liv på en annan planet, Kvatur-Glon. Detta bjuds oss i Jagets eld.

I denna bok finns även detta, om att skjutsa hem sin nyfödda dotter från BB:
Dotter min, Ann-Christin, jag bar Dig i min famn ut till min Messerschmitt år 1960. Min hustru skrattade åt detta att jag skulle köra hem i en så vinglig farkost. Jag lade det lilla knytet i hennes trygga armar, när hon satt sig i baksätet, och sen försökte jag dra igång Messerschmitten i tvåans växel för att inte bullra för mycket inom sjukhusområdet. Det gick slött. [s 43]
Som biografisk detalj är detta upplysande anser jag. En "telling detail" rent personligt, utan djupare mening i sig.

Jagets eld är liksom Eldens barn (Psi-Cirkeln 1983, Malmö), en blandning av minnen, resonemang som försöker förklara det hela ur skolvetenskapens synpunkt och esoterica. Kanske är som bok betraktad Eko över bron (1982) mer stringent med koncentration på minnesincidenten med Esta samt en skiss över livet som barn med moderns vardagsslit som subtema. Eko över bron har också dikter, som denna, ”Eko av ljus”:
Det var allt vi drömde,
ett eko över bron –
ett fjärrhimlars återsken
varje vision
och drömmen oss lärde
att livet blott var
en väntan på värden
som evigt stå kvar.
Samt denna, ”Vandraren”:
Jag vandrade vida med ro och med kiv
långt ute i mörkret i Randen
och sökte med möda i liv efter liv,
men allting var tecknat i sanden.
Förgänglig och kort är all livstidens handling
och allt av funktion blir till stoft i förvandling.
Det eviga värdet är utan funktion
och hän mot bestående ljus spänner bron...
Här kan man ju undra hur det står till med metafysiken: i den första dikten talas om ”värden som evigt stå kvar”. Men i den andra sägs att ”det eviga värdet är utan funktion”. I ena andetaget omhuldas alltså platonsk idealism; i det andra, inte. Lindbohms idémässiga svaghet är att han inte har sin grund i perennial spirit science utan i reduktionistisk vetenskap. Han berör förvisso esoterism i sitt opus och han utvecklar den väl också, men lika ofta reducerar han allt till materiell, icke-intuitiv vetenskap.

Slutraderna i själva prosatexten till Eko över bron är dock stämningsfulla: ”Det har gått några år sedan mina sinnen var så känsliga att jag kunde höra ljudet av en fjärils vingslag. Men jag skall höra det igen.”

Mer om Lindbohm i detta inlägg.




Relaterat
Jag och sf-fandom
Lindbohm: Frostens barn
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)

onsdag 4 oktober 2017

Preachment


I'm a teacher, a preacher and a poet.




And so I sing:
Burn, holy flame!
Rage, holy fire!

I am the flash in the firepan,
fire and movement preaching man.

- - -

I am superomismo
inititation, inspiration, inebriation –
initiation into the art of Action as Being.

I am battle as an inner experience –
death as an adviser –
the warrior way of truth.

- - -

I have gone beyond fate, beyond necessity.

I am faith.

I am astrality.

- - -

I am the holy flame,
burning all materialism
to ashes.

Burning it to ashes,
then burning the ashes.
And so it goes. More fiery poetry in Chapter 39 of this book.




Related
Temple and Tree (poem)
Astral War
Evolian Art
Pic: Photo montage by LS.