lördag 29 augusti 2009

Sensommar


Det är natt, det är tidig morgon och det är dags att gå till jobbet. Jag ska bara knacka ner några rader.

Jag ska skriva om mitt jobb, mitt tidningsbudande så som det är dessa dagar, augusti 2009.

Jag kan andas,
se hur dagen randas...

Flogstamasten lyser i natten,
stirrar slött med röda ögon.
Lyktor lyser i natten,
silvermatt, magnesiumvitt,
belyser grönska i gårdar och täppor
där jag går med mina tidningar
och stoppar i lådor till hugade prenumeranter.

Jag far runt, jag kommer med tidender
till kreti och pleti, nyheter om ditt och datt.

Oslogatan --- Vänortsgatan ---

Jag ser dagen randas, jag ser lönnar och lindar,
jag ser rosor, röda som frälsarblod...
"Jag ser hans ansikte i varje blomma,
jag ser korset i varje träd"...

Sankt Johannesgatan --- Helsingforsgatan ---

Det ljusnar, det dagas, jag andas -

Luthagsesplanaden ---

Kommer jag att se solen idag?
Eller hinner jag hem dessförinnan?

Jag ser en hare, jag ser en katt -

Jag ser duvor på marken, två duvor,
de går ostört runt innan folk vaknat,
går runt och pickar frö -

I dagningen går jag, far förbi en container,
lämpar av skräp som blitt över -

Och i morgon samma sak, samma luft,
samma blommor, samma mast,
samma lönnar och frälsarblod,
samma mörker och ljus...


(Illustration Rowena Morill)

onsdag 19 augusti 2009

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)


Härmed en saga från rokkanska länder, den evigt skimrande nejd där äventyret lever och myten är vardagsmat.




En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen och fick omsider veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller bara Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon, och när han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan, för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger, av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko som hjälten hette, och en man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på ett träd i byns mitt, ett fullkomligt kalt och förtorkat träd.

- Jag vet inte hur ni ska göra. Men jag kanske kommer på något, för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en stad med korsvirkeshus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var staden Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. På hjältens fråga varför sa en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram och såg ner i schaktet, och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och kom till en skog. Träden i denna skog växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, hassel, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Han red närmare, böjde sig ner och läste:

- "Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian." Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, den sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring, och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett likandne uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här, som föremål för drömmar. Allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

Han stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda, och om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där bjöds han god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där, och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger.

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd, sa Blasko när han träffat på mannen i slokhatt, är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden - men väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon lopp i land och blev en fri man.

Här slutar vår saga. Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis, red iväg till en sjudande metropol och levde livets glada dagar som säkerhetskonsult. Men det är en annan historia.

Detta var ett äventyr från Rokkana.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 16 augusti 2009

Dikt: Plågan är en drog


Härmed en dikt om tvångstankar, självplågeri och botemedel mot sådant.

Jag plågar inte mig,
jag drogar inte mig;
att plågas är att drogas,
självplågan är en drog.

Att tänka negativt
är att njuta i tysthet,
att tänka positivt däremot
är livets hemlighet.

Jag vill inte plåga mig,
nej hellre belöna mig,
att ta ett andetag, att tänka
på nåt konstruktivt.

Jag tar ej längre nån drog,
sjunger heller "My Sweet Lord",
går ut i gröna marker
tar emot himlens ljus.

Ljus från kyrkofönster,
från UFO-strålkastare,
ljus från solen själv,
från soldevan som skänker guld.

Jag drogar inte mig,
jag plågar inte mig,
jag möter hellre livet glatt,
jag andas, jag är fri.


(Ni har just läst en Svenssondikt. Fler dikter av min hand finner ni här.)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 9 augusti 2009

Japansk bilindustri


Bilar, bilar: jag tittar på bilar, jag kan köra alla bilar, folkor och rollsrojsar och lätta och tunga lastbilar: JAG KAN DET DÄR. Bensinmackar, diamantkorsningar och motorleder, vägkrogar och motorhotell, det är mina jaktmarker. Så vad är då naturligare än att ge ett inlägg om BILINDUSTRI, och inte vilken som helst utan JAPANSK BILINDUSTRI.




En bra historia förtjänar alltid att berättas igen, som detta med de japanska bilarnas segertåg över världen.

Kriget var slut och den japanska industrin kom så sakteliga på fötter. Bilar började lämna tillverkningsbanden hos Nissan, Mazda och Toyota. Men vem ville köpa dessa små bilar förutom japanerna själva? Man försökte sig på export till USA, men amerikanerna skämtade och sa att om man skrapar på plåten ska man se att där står "Made in USA"...

Men skrattet fastande snart i halsen. Det blev 70-tal och oljekris och efterfrågan på små bilar steg i väst. Försäljningen av japanska bilar ökade. Västfirmorna kunde även de tillverka små bilar, men nu hade kunderna börjat upptäcka den höga kvaliteten på Japanbilarna.

Detta kvalitetstänkande hade japanerna lärt sig av en amerikan vid namn Deming. Denne hade varit verksam i USA-industrin under kriget. Man märkte att alltför mycket av produktionen krigsmateriel hade för låg kvalitet, mycket fick ställas åt sidan och efterarbetas. Då lanserade Deming tanken på kvalitetskontroll inlemmad i produktionen: arbetaren som tillverkade sakerna skulle även kolla deras kvalitet innan han släppte iväg dem. Procenten produkter som inte klarade slutkollen sjönk därmed; det mesta hade hög kvalitet redan efter montering.

Så slutade kriget, USA:s industri började tillverka för konsumentmarknaden och kraven sjönk. Det var säljarens marknad, det mesta gick åt och kvalitetskollen sackade efter. Inom USA:s bilindustri vande man sig vid att en stor procent bilar måste efterarbetas sedan de var färdiga; det rörde sig nu om småfel så fabrikanterna tänkte inte så mycket på det, men med "många bäckar små" steg kostnaderna. Dessutom tenderade bilar med skavanker slippa igenom trots detta efterarbete. USA- och västbilar i stort fick rykte om sig att ha dålig finish jämfört med de japanska.

Hur kom då det sig? Jo, japanerna hade tagit Demings lärdomar till sig, kvalitetskollen som del av produktionen. Varje bilarbetare fick på sin lott att kolla kvaliteten förutom detta att svetsa, nita, skruva och kitta.

Till slut nådde kunskapen om Japanbilarnas höga kvalitet biltillverkarna i väst. En belysande anekdot ges om Chrylser, ett företag med allehanda problem i slutet av 70-talet. En chef lät rulla in en Toyota i monteringshallen, arbetarna sattes att ta isär den och till slut utbrast en: "Herregud, de bilar vi bygger är faktiskt inte bra!"

Kunderna började omvärdera Japanbilar, från rullande skämt till bra, ibland ypperliga produkter. Några amerikanska bildirektörer nåddes av en röst ur konsumentdjupet, en kvinna som sa: "Blir jag utbjuden av en snubbe i en amerikansk bil åker vi kanske till en hamburgerbar, blir jag däremot utbjuden av en snubbe med en japansk bil blir det ett besök på en fin restaurang!"

Imagehöjningen var i full gång: "My Toyota is fantastic"...

De japanska biltillverkarna hade fler äss i rockärmen än kvaliteten; man rationaliserade bland annat sättet att konstruera bilarna. I väst körde man enligt stafettprincipen: först designades bilen, sedan konstruerades det tekniska, sedan räknade man ut hur det hela skulle produceras och slutligen monteras. I Japan integrerades alla led från början; det sparade tid och tid är som bekant pengar. Men väst sackade efter; ännu på 80-talet kunde exempelvis SAAB använda staffettprincipen vid konstruktion.

Vidare kom någon i Japan på att lagerhållning av komponenter är dyrt, sådana man köper från underleverantörer, alltså borde dessa anlända till fabriken först när man behöver dem. Dylik "just in time"-leverans är nu standard i bilindustrin världen över.

Om japansk driftighet kan man tala länge: om den japanska industrins höga produktivitet, personalens lojalitet, deras relativt låga lönekrav osv. I vart fall blev allt detta en varningsklocka för väst, ett incitament för bland annat bilindustrin att skärpa sig - och man gjorde det, man tog till sig de japanska lärdomarna. På 80-talet trodde man till och med att de japanska bilfabrikerna skulle slå ut alla andra - men så började västfabriker köpa andelar i dem och vice versa (korsägande), så någon Japandominans är väl inte att befara längre. Men de japanska bilarna hann kapa åt sig en rejäl nisch innan dess, de var här för att stanna.

I andra sektorer blev japanerna nästan dominerande, som mc-branschen. Europeiska tillverkare tycks ha strukit med en masse (Norton, BSA, Triumph, Husquarna...) och amerikanska Harley-Davidson blev rejält nockat. De japanska motorcyklarna dominerar idag (år 2002) på den svenska marknaden; Yamaha, Honda och Suzuki har bortåt hälften av marknaden. Japanska industriprodukter är alltjämt attraktiva hos oss, trots allt tal om Japan av idag som krisland. Men denna kris är av finansiell och industripolitisk natur, inte produktionsrelaterad.

Så visst regerar japansk industri, visst gör de fantastiska bilar. Synd bara att de är så fula... Av och till kommer en snygg design, men det tycks mest vara lyckträffar. Någon japansk bil kommer aldrig att nå status av arketyp, av ikon, à la Mustang, Folkabubbla, Hundkoja, Jaguar E-Type och Saab Turbo. Bildesign ligger västerlänningen i blodet, det är dödligt allvar för henne; japanen däremot gör bilar mest som teknisk utmaning eller som födkrok. Skulle de tjäna mer pengar på tvättmaskiner skulle de övergå till det, hux flux och utan att fälla en tår.
Bilden visar en Datsun 240 Z.