måndag 31 december 2007

Det finns 261 volymer i serien om NICK CARTER


Vissa Nick Carter-romaner var rätt bra.




"Min son, akta dig för den första cigarren, ty den leder dig även till det första glaset och den första kvinnan"...

Förbjuden frukt, begrepp med mörk aura, giftskåpskultur: Clint Eastwood, Sven Hassel och Nick Carter, Dredger, Spinball och Seriemagasinet...

Det är tänkt att handla om all den där förbjudna kulturen man en gång stötte på. Allt annat lika är det kul att åter frammana den där omisskännliga auran som fanns kring mycket av detta, pestflaggorna som vajade över kioskböcker om krig, porr och våld... Det har sin charm att ta sig igenom denna gåtfulla djungel, denna farofyllda skog med trädblad i form av svärdsklingor, letalt vajande i vinden...

Stram prosa och symbolism i rörelse, konkreta poem i aftonbrisen med kalibrar, bilmärken, arketypiska kvinnor och legendomspunna artefakter; det är alltid den där "fläkten från det arkaiska" för den urbana nihilismens dandyagent. Möten och jakter, "stjärnsmällar och praktgrejor som blandas med iskall briljans" -- och uppgörelsen bortom Bortom, på den hemlighetsfulla ön, på den ontologiska nejden bortom begravningsplatsen, eller i ingenmansland mellan containerterminaler, skrotgårdar och ödetomter. Och slutscen i 100 knyck i en cabriolet nerför motorvägen med Chesty LaRue i sätet bredvid, tillfälligt lycklig men det är en chimär, egentligen vill man ju ha ett nytt uppdrag...

Så var finns denna verkligt goda cigarr? Svar: den står ännu bokhyllan hos en esoterisk snobb, en man som rensat ut många böcker men som känner att han ändå inte kan göra sig av med sina Nick Carterböcker, inte alla, några är kul att ha -- för, säg, en Klara Johansson går alltid att låna på Carolina, och en Jan Guillou och en Alistair Maclean kan sannolikt finnas i stadsbibblans källare, detta är ju middle-brow, hyfsad litteratur med hyfsad moral -- men den mörka auran vidlåder ännu Killmaster, och förresten var det ju kioskböcker och såna köpte biblioteken aldrig in, därför måste man äga dem. Och nog finns de på Carolina men då får man inte låna hem dem.

De må ännu stå där i bokhyllan att ta fram den dag man vill ha stram prosa, tät intrig (högst 160 sidor, tio tryckark!), stiletten, Lugern och gasbomben och kalla kriget som metaintrig -- för, ledsamt att säga, Nick Carter-serien dog med det kalla kriget. Sista numret i serien var "Dragon Slay" från 1990, volym 260, medan nummer 1 var "Run Spy Run" från 1964. Läser jag på sajten Fantasticfiction.

Vissa av Nick Carter-böckerna var skrivna av Martin Cruz Smith, kan jag meddela.




Relaterat
Dödens diamanter: Nick Carter-roman recenserad
Moorcock
van Vogt
The Man In The High Castle
Dickish
Paranoid science fiction

Klinkern ligger blank


Tillvaron är en serie tidlösa ögonblick, livet är nu och Eriksberg.

Livet är en grön gata, skrotbilar på en äng, grottliknelse och Zubeides homozygot, Ozgoth, Azathoth och Gothmorgon, Smiorgan och Smee, Kalle Lorgan och hans fé.

Livet är tallar och björkar i morgonbrisen, "sukha-dukha-samâ", njutande sin apatia ren och oblandad. Klinkern ligger blank, havet är så stort, så stort - och ändå ser man bara det översta.

Schengensamarbetet ligger fast, teknostaden tonar bort i fjärran, "like city lights, receeding"... Ett rasande vilddjur vräker sig över horisonten, slår upp i dungar och hålvägar, på kostigar och i gläntor, i hängmattor, på badstränder och i bilköer. Ikoner hoppar, strukturer stiger och stayer tiger.

Kom till konkarongen, parkera på balkongen, skjut den galna hunden och njut av lugna guldstunden, på huvudgatans mätartavla, Evertsgatan 8, fyra tappor över går'n.

lördag 29 december 2007

Genrernas magi


En gång i tiden fanns hård rock, tung hippiemusik kan man säga. Sedan uppstod "hårdrock" a k a "heavy metal"; en genre hade sett dagens ljus och allt blev kringgärdat av taburegler och måtton, nästan religiöst. Syntpop fick man inte gilla, topplistan var förbjudet land, och punken å sin sida hatälskade man som en vilsegången broder: hård musik förvisso, men med fula frisyrer och trista texter...

"It's like little armies fighting each other" sa Brett Anderson om popens genrer, fanskarorna bekämpar varandra med sann kämpaglöd. Och omvänt tas besläktade andar genast upp och blir en i gänget, initieras i detta ords sanna betydelse.

Man har sina husgudar, vare sig det är genrer eller enstaka artister eller författare eller vad. Själv är jag ännu rätt tagen av magin i begreppet "science fiction"; står man exempelvis och skummar en slumplåda med böcker och denna beteckning dyker upp, börjar hjärtat slå snabbare. Sedan må det vara en Olof Möller eller en Gregory Kern, det spelar ingen roll, trollmakten verkar ännu. Man får positiva vibbar av 'et, är präglad av allt det man en gång laddat in i sagda begrepp.

Makten i ordet "science fiction" är till och med så stor att många värjer sig mot den, de försöker förgäves undfly dess mäktiga aura. Per Wästberg lär nogsamt ha undvikit begreppet när han harangerade Doris Lessing i prisutdelningen, en sällsynt bedrift. Men man får ta det onda med det goda; en genre som, säg, "kriminallitteratur" har inte samma aura kring sig, tas för given, är i sig oproblematisk. Men själva namnet saknar samtidigt den poetiska schwung som finns i "science fiction".

Den som vill veta mer vad jag anser om science fiction och dess bäring på metafysik och symbolism och sånt, kan gå till http://vetsaga.se. Där har jag en rätt fet artikel i ämnet, resultatet av 30 års sf-läsning kan man säga! Annars gillar jag att vara ute på nätet och kolla in bokomslag i genren, reproduktioner av sf-konst. "The Heinlein Bookbin" har till exempel generösa återgivningar av denne författares alla utgåvor, amerikanska och engelska och andra. Även om man bara kollar in USA-utgåvorna kan man få se fyra-fem omslag genom tiderna; Signet på 70-talet hade till exempel väldigt läckra "batik-trycks"-omslag, flower power-elegans för en ny era.

Så finns ju sajten "Xenagia" med listor över allsköns sf, fantasy och skräck plus 40 subgenrer; ett och annat omslag återges, men tonvikten ligger på baksidestexter och referat. Roligt att således återuppleva böcker man en gång läst, som kondenserade stories, instant mytologi. Ett slags poesi nästan, om poesi är lika med ordekonomi, att koncentrera uttrycket.

Hör man någon i mediaflödet säga att hon gillar "science fiction" skiner man genast upp, man har en befryndad ande därute... På samma sätt fungerar så klart musiken som vi var inne på i början; vissa gruppnamn blir som koder, inträdesord à la "sesam öppna dig". I sin mest extrema form kan det yttra sig så här: man väcks av att grannen festar, spelar hög musik, men ens ilska lägger sig lite när man hör att de spelar Motörhead...

Mental jukebox


Var igår inne på Peter Englunds blogg och läste om "Lady Bump", den där 70-talslåten med Penny McLean. Tack vare det har jag gått och nynnat på låten sedan dess; det verkar finnas något slags jukebox i hjärnan som triggas av låttitlar. Detsamma erfor jag när jag var hemma i somras och hittade ett kassettomslag i en låda. En av de uppskrivna låtarna var "Surfers Rule" med Jan&Dean, och genast började jag nynna:

Surfers rule, they've taken over school,
surfers rule, they've taken over school...
Now when the surfers rule it's gonna be fun now...

En låt jag inte hört på 20 år började plötsligt "sjunga sig själv".

Annat jag nynnar dessa dagar är låtar ur Povel Ramels "Semlons gröna dalar", som TV haft godheten att visa i repris. Del två kommer på nyårsdagen. "Rödluvans sång", "Lingonben", "Hemmafru som ser på TV" var det i första avsnittet, och att vänta är så klart "Det bästa och det sämsta", "Lubbetur först och elske sen", "Upp i smöret" och så vidare! Serien har 30 år på nacken men är purt guld kan jag säga, den är ännu rolig och har ordvitsar och kuliga scener och allt, utöver det rent musikaliska. "Gesamtkunstverk".

Musisk TV har vi också på julafton varje år. Det är musiken som gör "Kalle Anka önskar god jul" och "Karl-Bertil" så minnesvärda, tonerna är perfekt integrerade med scenerna. Som jiggen som kickar igång en bit in i "Husvagnssemester"; allt sjunger och svänger till musikens rytm. En jigg är det väl också som spelas i "Snövit"-klippet; jag diggar särskilt ensträngssolot på mandolin.

Och så bluesen i Karl-Bertil! Scenen på ölcaféet när han delat ut alla klappar kommer ju utsökt till ro med några pianoackord, signerade Helmer Bryd. Och Dompans sax ljuder elegiskt över hustaken - men det är inte en klagosång, nej långt därifrån, för som Malmberg säger: "I blotta ordet 'klagan' bor silverflöjter"...

fredag 28 december 2007

Blogopeden


Folk har varit inne och kommenterat mina blogginlägg, som synes, men jag har även fått glada tillrop per mail. Brevhemligheten ska respekteras, men jag kan ju återge vad som sagts utan att röja brevskrivaren. Och då har jag i förstone en kompis här i stan som säger att han inte läser bloggar i vanliga fall, "idiotiskt slöseri med tid", men för min blogg kan han tänkas göra avsteg från sina principer. Han bifogade även en Steve Jobs-anekdot, apropå "anekdoter om näringslivssnubbar"; fortsättning följer.

Sedan fick jag ett mail från en annan bloggare som sa att det jag skriver om Jünger stämmer bra. Det var det där om smärtan och sorgen över sonen som stupade vid fronten, mer eller mindre en säker död eftersom denne varit vid flottan, sagt något upproriskt om Hitler och sedan fått välja fronttjänstgöring framför frihetsstraff. Antagligen sändes han rakt ut i elden, utan särskilt mycket utbildning, så detta torde ha tagit Jünger senior hårt.

Så var det en brevskrivare i Lund som tyckte att min blogg var trevlig. Och brorsan, van bloggläsare och -kommentator, tyckte den var välskriven. Enkla ord, men uppriktiga.

torsdag 27 december 2007

Hur man (inte) skriver "fight fiction"


Välkomna till denna kurs i att skriva krigsberättelser, för såväl film som romaner. Allt är mycket enkelt och kan sammanfattas i punktform:

. Du behöver inte ha någon kunskap om stora operationer, massverkan och "striden som tillstånd". Nej, ett litet löjligt kommandoföretag räcker, "ett gäng grabbar på äventyr". Som i "Saving Private Ryan", "Kanonerna på Navarone", "Örnnästet", "Bron över floden Kwai" och "De nakna och de döda"; all action i denna sista roman är koncentrerad till en patrull.

. Överhuvud taget är action inte så viktigt, nej koncentrera dig du på gruff mannarna emellan, lägerlivets nolltillvaro, "sergeanten är dum, majoren är dum" osv. Detta kan lösas genom att ha all eller stor del av handlingen förlagd till utbildning, som i "Full Metal Jacket".

. Känslopjunk är ett måste. Löses lätt i filmen med att ha smetig musik i bakgrunden till varje scen. I textform utförs det hela med introspektion i personernas psyken, gärna med tillbakablickar över vad som hänt innan, allt med målet att visa hur synd det är om dem.

. Ett tillgjort språk måste också till. Kalla för all del inte en spade för en spade, nej sökta omskrivningar är alltid bäst. I film är detta lika med löjliga kameraåkningar, överdrivet långa inzoomningar på själsplågade ansikten och frosseri i militär formalia vilket ger en ironisk effekt.

. Du behöver inte känna till något om hur militära operationer och ledning går till, nej alla bara rusar i en skock och skjuter. Samurajartad coolness kan du strunta i; alla soldater får gärna skrika och kommentera vad de gör, à la "nu är det hett om öronen", "vi kommer aldrig att klara det här" (q v "Pearl Harbor").

Så går det alltså till enligt handboken. Vill ni däremot ha en krigsstory som bryter mot alla dessa regler - som behandlar en stor, sammanhängande operation med ett befäl mitt i smeten som leder sitt förband, utan fredsmässigt gruff och känslopjunk, med ett avskalat språk där en spade kallas spade - läs då "Eld och rörelse". För att ladda ner pdf:en till boken går ni hit, ett inlägg som länkar till filen på Dropbox. Det är gratis.

tisdag 25 december 2007

Symbolisk religion


Kan man ha elljus i en kyrka? Denna för oss lite märkliga fråga var central för en sån som Jünger; han ansåg det lite dubiöst, lite förflackat och blasfemiskt. Vaxljus skulle det så klart vara.

Det var stilen som vägledde honom, i konst såväl som i liv, i dikt såväl som i religion. Urverksdrivna kyrkklockor? Ånej, hellre en Quasimodo som svingar sig i klockrepen, det är mer stilfullt. Nog gillar jag även stilfrågor, både i vardag och konst och religion, men på sistnämnda område får det inte bli till trosartiklar. Ordet allena frälser, sedan är sakrament och all annan kringutrustning sekundär. Vilket inte innebär att jag vill ha "ett tempel med plåttak och tidningspapper på golvet" (Eliot), sedvanlig vördnad för skönhet måste till, men Jüngers symbolfixering tycker jag gick för långt.

Symboler i konsten måste vi ha - men att bedöma religion efter dess yttre former för helt fel. Här måste man nog kritisera Jünger för hans åsikt att judarna borde bli mer traditionella, inte mindre; det var förvisso originellt att yttra sånt under mellankrigstiden, men i min bok ser jag hellre en eukumenisk samverkan mellan kristna och judar än att vi båda retirerar in i ceremonier och sakramentsdyrkan. Det enda sakramentet ska vara " det heliga inom oss"; se där en mötesplats för envar esoteriker, sanningssökare och religiös människa.

Det försiggår en viss förflackning i religionsutövningen idag. Vi kan till exempel i USA se hur man frångår "merry Christmas" till förmån för ett mer neutralt "happy holidays"; in alles tycker jag detta är okej, detta är embryot till en världsreligion. En dag kan vi alla förenas under ett credo, under vilket scientister, idealister, kristna, judar, muslimer och ateister (och buddhister och hinduer och shintoister...) kan fylkas; det som förenar blir "tron på framtiden, en bättre värld, Något Annat". Tiden är förbi då vi investerade vår längtan i en visst ceremoniel. Det för alla religioner gemensamma andaktsrummet i FN-skrapan är en vägvisare för framtiden: ett altare med abstrakta väggmålningar.

Det där förstod inte Jünger. Han levde kvar i arkaiska tider, föredrog antika tempel och mångguderi och rökelse och myrra. På ålderns höst kom så konverteringen till katolicismen; gott så, man måste böja sig för något högre, men huruvida frågan om antalet sakrament är vad som ska sysselsätta oss Jüngerexegeter i framtiden vet jag inte. Hellre ska vi ta hans holism ad notam, behandlad i förra inlägget; religiösa urkunder från när och fjärran besitter ett inre värde, ett irreducibelt vara som vi blir delaktiga i när vi läser dem. Religionens symboler åter må bejakas som värdebärare och historiska uttryck för fromhet, men de får inte bli utslagsgivande tecken, inga "sine qua non" för esoterism.

Vår kommande världsreligion må alltså bli lite formfattigare än de tidigare kulterna, utåt sett lite torftig - men det inre värdet består ju, det heliga inom oss. Det finns inget beklämmande i glaset vatten du ger den törstande; detta är ju, som en viss guru påpekat, större än oceanen...!

Silverräven och hans läromästare


Jag läste nyss att Alistair Maclean var isviddernas man: romaner som "Station Zebra", "Natt utan slut", "Björnön", "HMS Ulysses", "Åtta glas" och "Örnnästet" utspelades alla i isiga, snöiga, vindpinade trakter. Till och med "Hemliga vägar" med sin ungerska inscenering börjar med hjälten liggande i en snödriva.

Hur annorlunda då med Ernst Jünger! Hans arketypiska landskap var den yppiga södern, med fruktträd, orkidéer och färgstarka insekter, och som pricken över i sömniga ödlor lägrandes i solen. Vi har sett det i "Heliopolis", "Eumeswil" och "På Marmorklipporna", och finner det i rikt mått i reseberättelserna, från både för- och efterkrigstid.

Nordliga nejder besökte han sällan. Visst var han i Norge en gång, förevigat i "Myrdun", men i Sverige var han till exempel aldrig. Det hindrar inte att han uppskattade Linné; fler än en gång bugar han för dennes gärning. Linné för sin del hade sinne för naturens helhet, för hur flora och fauna och mineraler och människor påverkar varandra ömsesidigt; alla ingår i en större konsert, i ett "ekosystem" som vi säger idag. Detsamma ansåg för sin del Goethe, en annan av Jüngers husgudar - och konstn att se varje enskild blomma som en gestalt, förmågan att uppskatta gåtfullheten i ett djuransikte, detta var ett arv från Weimarapollon till Silverräven. Att reducera naturens nätverk till simpla utvecklingslinjer och tabeller, att försmå skönheten i skapelsen och kalla allting för slump, detta var en väg som varken Jünger eller Goethe gick.

Goethe hade ett valspråk: "Mitt åskådande är ett tänkande, och mitt tänkande är ett åskådande." Detta pekar på hur han förkroppade sina resonemang, förankrade idéér och uppslag i konkretioner i form av blommor, bergarter, moln och färger. Ett liknande drag finner man hos Jünger; han höll skådandet för lika viktigt (om inte viktigare) än ett begreppsligt sönderdelande av världen. Att se helheter och gestalter når längre än att diskursivt tänka sönder problemen.

Vad hade han mer för läromästare då, den gode Jünger? Hugo Fischer är ett namn som inte kan förbigås. Denne filosof var inne på exakt samma holism som apostroferats ovan. Med Plotinos som ledfyr kunde Fischer till exempel kalla blomman "ett spontant och massivt livssammanhang", "en totalitet av färg och form, växande och uppkomst" som står i samklang med sin omgivning. Och en katedral var i samma anda att likna vid en fuga som ackompanjerande sig själv, en struktur med inre rytm där del speglades i helhet och vice versa; dess struktur var "den varande utläggningen av dess tema, dess 'sursum corda'".

I "Die Aktualität Plotins. Über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik" gick Fischer till storms mot mekanistiska och reduktionistiska synsätt, till förmån för en mer gestaltisk helhetssyn. Redan i det 50-tal då studien utgavs kunde han finna stöd hos Heisenberg och Whitehead, ja ett flertal engelska fysiker som var på väg bort från det strikt Newtonska arvet:

"Universum liknar mer en stor tanke än en stor maskin" - James Jeans

"Molekyler, atomer och elektroner tycks utföra en koordinerad dans" - J B S Haldane

"Det finns inga fasta och fixerbara ting, bara ett nätverk av skeenden och förändringar" - Alfred North Whitehead

"Universum är en tanke hos Gud" - Arthur Eddington

Idag kunde man placera in en sån som Paul Davies i denna tradition, djärvheten att våga sig ut i metafysiska marker för att förstå universum. Vi har ju också en viss David Bohm som propagerar för systemsyn istället för reduktionism, konsten att se alltings "implicita ordning" samt förståelsen av världen som helhetsflöde där inget är isolerat utan "allt är i allt". Detta är Plotinos i modern dräkt, och Fischer var en av pionjärerna i denna skola vill jag hävda.

Lekande lätt fogar Fischer in antika holister i sitt system liksom Leibniz, Spinoza och Goethe, för att inte nämna målare och författare som alla haft blick för helhet och under, som inte bara grinigt reducerat allt till en trasa. På målerisidan nämner han sådana som Rembrant, Leonardo och El Greco, och som skolexempel tar han den venetianska eran från Tizian till Tiepolo den yngre, där alla deltagare blir del av en större opusgeatlt, ett supraverk vars fullhet man inte kan fatta förrän det hela gått till historien.

Dylik holism kan man såklart även se hos Jünger. Den är svår att formulera i klatschiga slagord, just för att den är så omfattande, så väldig i sin gestalt - men vägledande för en Jüngers hela tänkesätt tycks mig vara credot "allting finns", tolkat som att hela historien bjuder oss mänskliga dokument, läsefrukter och tankefrön, och som det är vår plikt att åter ta upp och läsa, kommentera och reflektera över. "Plikt" kan låta lite stramt, men Jünger såg nu sitt författeri som ett kall, ett slags ämbete - vilket förstås inte hindrar att det är med en stor lust han läser Bibel och kyrkofäder, epos och historiker, Eckart och Machiavelli, moralister och idealister och allt. Han var väldigt beläst sa Jonasson om Silverräven, det förtjänar att nämnas.

Jag har behandlat Goethe och Fischer, så vad blir det tredje namnet i denna exposé över Jüngers privatgurus? Kanske Nitezsche - om man i denne förmår se en besjälad mystiker, en glorifierad vulkandansare och bildstormare, en ropandes röst i öknen. Jag är inte den förste att hänföra honom till mystikernas skara, även om detta inte är platsen att utreda Nietzsches kryptoreligiösa attityder. Och riktigt vari dennes påverkan på Jünger består är inte lätt att säga; dock hade den senare en klar blick för Krutskallens betydelse, för hur dennes "filosoferande med hammaren" drog med sig många i 1900-talets Tyskland. Bland annat ska alla dessa idéer om vilja till makt, om tragik och heroism ha fått många prästämnen att lämna sin bana.

Heroism och nihilism läser jag in i Zarathustragestalten, och detsamma präglar Jüngers tidiga skrifter i rikt mått. Så finner ju också denne Nietzsches alter ego gröna öar i havet, precis de resemål som Jünger ofta hade: "Atlantische Fahrt", "Ein Inselfrühling" och "Besuch auf Godenholm", för att inte nämna den roll Hesperiderna spelar i "Heliopolis".

måndag 24 december 2007

Mishima, Heidenstam, Byron, Saint-Ex...


Var Yukio Mishima Japans Ernst Jünger? Vi kan bortse från sånt som att Mishima var 30 år yngre (född 1925), aldrig var soldat på riktigt samt på det litterära området var mer orienterad åt vardagsrealism - för annars är de tu som ler och långhalm, du och bror, Lolek och Bolek i världslitteraturen, var och en i sitt väderstreck.

Sinnebilden av Jünger är för många den uniformerade Pour le Mérite-bäraren, och sinnebilden av Mishima är ofta "Sköldsamfundets" fotogeniske teatersoldat. Jünger spekulerade över stöttruppslivets ontologi, Mishima över bodybuildingens metafysik. Båda förekom perifert i Nobelprissammanhang, och båda hade sina aktivistperioder, Mishima på slutet och Jünger mer i början av karriären; generellt saknade båda den sedvanliga intellektuella framtoningen, "glasögonprydd man i grå kostym", även om de såklart kunde vistas i salongen iklädd övlig författarpersona .

Sedan kan man ju fråga sig... att Mishima var homo vet vi, han tog livet av sig, delvis (nota bene) som en pakt med sin älskare Furu-Koga. Visst är det impertinent att guilt-by-association-knyta Jünger till sånt här - men det får han tåla, som den offentliga figur han är och förblir, genom sina dagböcker och sitt poserande som tidsvittne och allt. Nåväl; i Jonassons förord till Krigsdagboken säger i vart fall en Pariskvinna att hon aldrig kände sig som kvinna i Jüngers sällskap. Det behöver inte betyda att Jünger var homo, men vibbarna fanns där. Jag tror annars inte att detta är ett fruktbart uppslag för littvetenskapen; Jünger nämner här och där homofolk och homoerotik som fenomen, han går så att säga inte till den andra ytterligheten och förtiger allt sånt. Och för övrigt var han gift två gånger.

En annan författare som Jünger liknar är annars Verner von Heidenstam. Vi behöver här inte nämna konservatismen, historiekänslan och allt det där - nej, vad som slår mig som likartat hos båda är den lite upphöjda positionen, detta att avhålla sig från debatt. Det kan verka som irriterande snobbism och elfenbenstorneri, men för författarskapet som gestalt, som skapelse i sig, är den välgörande. De behöver inte skriva några sura debattinlägg, de vet ju ändå att de har rätt... Eller att debatt som sådan ofta bara alstrar negativism och hat; motståndaren kan också ha rätten skriven på sin sköld (ansåg Heidenstam), och Jünger med sin högerprofil hade generellt inget emot vänstern.

"Heidenstams uppgift här i världen är att bilda en lätt igenkännbar profil mot himlen, likt renarna på Skansen" sa Klara Johanson. Det var posörsattityden hon fångade, och ett liknande drag hade Jünger: profilporträtt, tillgjort avslappnad hållning, "désinvolture" som ikonografi...

Hur enkelt vore det inte om Jünger varit en sån där konventionell författare, med trist biografi och verksamhet begränsad till skrivkammaren. Men det är som med Byron: dennes utomlitterära bravader, som kärlekshistorien med kusinen, Europatrippen som gav upphov till "Childe Harold" och slutscenen i grekiska frihetskriget, är förknippade med namnet "Byron" så pass att textkropp och privatperson är svåra att skilja. Eller som hos Saint-Exupéry: privatpersonens bravader i postflyget och som rekordflygare, och som stridspilot i andra världskriget, kastar återsken på de litterära texterna.

Fler exempel på halvt om halvt heroiska författarliv är André Malraux, Evert Taube och Rupert Brooke. Och i fallet Jünger så får man acceptera att läsandet av hans verk alltid kommer att vara färgat av hans biografi; hans namn kommer för alltid att vara förknippat med första världskrigets skyttegravar, 20-30-talets Berlin och andra världskrigets fälttåg och staber, på gott och ont. Helt omöjligt är det så klart inte att betrakta hans litterära verk åtskilt, att granska texterna på deras egna premisser. Att strunta i eventuell avsikt som författaren kan ha haft med verken, glömma tidsrummet där de skapades och läsa dem så förutsättningslöst det går, det är en uppgift att bita i. Kanske kommer jag rent av att ta tag i den i dessa spalter.

Saken är bara den att Jünger är så speciell, så enastående, att betraktandet av hans verk inte kan göras med blott en strategi för ögonen. Ibland gör man en biografisk approach, ibland en textfokuserad - och ibland skriver man parodier och parafraser, allt för att ringa in denne gåtfulle Silverräv! Dock slinker han ofta ur nätet, trogen sin natur...

Räddande repliker II


Som sagt: när du befinner dig i det ena eller andra likgiltiga samtalet, den ena eller andra sistsen du inte vill befinna dig i, utan vill hem, hem till din ljuvliga eremitboning - då kan repliker som dessa rädda dig:

. Du får ursäkta, men jag måste hem och produktsätta och marknadsföra ärtsoppan "Erik XIV".

. Jag måste hem och ställa fram mat åt hustomten

. Jag ska hem och läsa den 48-sidiga webbsidan med referat över Alistair Macleans samtliga romaner

. Jag måste gå och köpa batterier till min plantkommunikator

söndag 23 december 2007

Stil och självstilisering


"Jünger ist immer Ernst", och är han rolig emellanåt så är det oavsiktligt. Som när han i "Jahre der Okkupation" är på cyklande hemfärd i mörkret över den saxiska heden, och han gör en lustig iakttagelse över det dynamodrivna lyset: vill jag ha starkare sken måste jag cykla snabbare, men om jag cyklar långsammare och får svagare sken så kvittar det, den långsammare farten medför ju färre risker...

Inte så vansinnigt roligt, men ni fattar. En lite lillgammal observation av en benhård logiker.

Jünger var inte bara en medveten stilist, även som person stiliserade han sig, möjligen med förbild i Nietzsche som ju poserade som Zarathustra i aktuellt verk. En fullt godtagbar strategi om man med den får sagt mer än en enklare stil skulle förmå. Man kan dock bli offer för detta skådespel. Egentligen var väl tiden ute för högglansprosa, poserande och självmytologiserande när Jünger började drabba bokhandelsdiskarna, dessa drag hörde 1800-talet till, men i så fall hade han sällskap av en annan ordvägare: Frans G. Bengtsson. Det var personlig stil, opposition mot förflackning och l'art pour l'art som gällde. Inte så att Jünger med sina krigsmemoarer passade in helt i denna fålla - men han lär ha gillat rollen som litterär dandy och ska ha möblerat sin dåvarande lägenhet som ett bohemnäste.

Högtravande, lite gammaldags stil - och så nykter iakttagelse av första världskrigets furiösa fältslag på det, med kontrollerad andning, ett skott i loppet och fienden klart i sikte; det skär sig en smula. Jünger förlorar sig aldrig åt det maskinella tempot, den nya rytm som angavs av de kulsprutor, jaktplan och haubitsar han så hemvant rörde sig bland. Allt skrider fram, sakta och kontrollerat, vare sig det är i en värld bestående av kratrar, taggtråd och inte ett träd så långt ögat ser, eller i en drömvärld med rubinströdda fält och gotiska tempel i vilka dunkla psalmodier ljuda...

Självstilisering: en riskabel väg. Gör man sig själv till litterär figur, i dagböcker och nyckelromaner, kan allt falla platt till marken om verkligheten så att säga inte stämmer med dikten, om stil och person skiljer sig. Nog ror Jünger skutan i land, men det kan konstateras att den självironi som Lars Gustafsson omger sin persona med i "Herr Gustafsson själv" helt saknas hos denne Silverräv. Dylik ironi kan vara bra som återförsäkring - "det är ju bara en litterär text" - men å andra sidan hade vi då gått miste om vissa höjdpunkter i det Jüngerska verket. Som när han är på östfronten 1943, åker runt i tröstlöshetens krigslandskap och längtar bort, och formulerar sitt dilemma så här:

"Berufswahl: ich möchte ein Sternfahrer sein."

Här får man in nuce en sentens som sammanfattar hela resan, ja hela världskrigssituationen för författaren. Allt blir därmed förlåtet: att han gör sig själv till litterär hjälte, stiliserar sig som lidande heros i detta verklighetens drama, framställer sig som guru och tidsvittne i sin resa genom salonger och staber och över bomblandskap och slagfält. Stenstilen fungerar; självstilisering och högglansprosa gifter sig i ett himmelskt bröllop, skimrar likt ett högre amalgam. Nämnda sentens lyser som ett sädeskorn och ger liv åt hela texten, kastar återsken över verket på samma sätt som de gröna linnepärmar gör som min låneutgåva av "Strahlungen" var försedd med, ett ex som finns till utlåning på Carolina Rediviva.

Le Croix Bleu


Carl-Göran Heidegrens bok slutar egentligen där den borde ha börjat...

Visst är "Preussiska anarkister - Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår", med sin utredning av det högerextrema ormboet Tyskland 1929-34 värd sitt salt. Det är en bok som förmår att behandla mer än en tanke åt gången.
Men vad gäller den i titeln apostroferade Ernst Jünger så anser jag att det var efter nazisegern som han blev verkligt intressant som författare. Nu lät han sin blidare, livsbejakande sida blomma ut, och härtill påverkades han av brodern F. G. Jünger säger Bo Cavefors.

Men Jünger hade detta småborgerliga, stillsammare väsen i sig redan från början. I essän "Tristram Shandy" i "Das Abenteuerliche Herz II" berättar han hur han läste denna bok under stridspauser 1918, och minnet av Sternes bok är tydligare än striderna som förvisso var intensiva så det räckte. Detta är kvietismen i ett nötskal, besläktat med den kultursinnade filisterns credo som vi finner i Snoilskys dikt: hellre köpa en vacker vas som kan glädja även kommande generationer, än att i maktsinnad fåfänga lägga pengarna på tio grenadjärer. Soldaterna dör ju förr eller senare, medan vasen för ett annorlunda, beständigare liv.

När så Jünger efter "die Machtübernahme" inser att politiken är ett avslutat kapitel för honom, anträds en smalare väg som efter hand breddar sig. Smal väg: där och då kan det nya kursvalet ha tett sig dunkelt och småtrist, men eftersom det ledde till "På Marmorklipporna" får man säga att det var alldeles rätt. Det måste också ha burit med sig en hel del smärta, smärtan att åse nazisternas första härjningar och samtidigt känna att han saknade språket att uttrycka sin motvilja mot det hela. Jag menar, han kunde ju inte bara sätta sig ner och skriva en debattartikel. Dels var ju pressen helt i Goebbels hand, dels hade han med "Das Abenteurliche Herz I" (1929) anträtt symbolismens väg, detta att förkroppa idéer och stämningar i scenerier och berättelser.

Så reaktionen mot gangsterväldet, mot "detta oerhörda som höll på att ske" (jodå, han hade sina intuitiva känslespröt ute) blev med tiden "På Marmorklipporna"; han måste bli romanförfattare, han tvingades till det skulle jag vilja säga. Tillkomsten av detta verk är nu i stort sett fördolt för våra blickar, skapelseprocessen är och förblir något svårfångat för en littvetare. Men ovanstående är en fingervisning.

När så andra världskriget bryter ut är den nye Jünger där, fix och färdig. Den tidige stormpionjären hade älskat maskiner och materielslag, medan gentlemannaofficeren anno 1940 säger sig må illa vid åsynen av stridsvagnar. Det låter lite tillgjort, det är en 180-gradersvändning - men man måste trots allt ha rätt att ändra sig. Nietzsche bytte ju också åsikt från bok till bok, till fromma för författarskapet.

Jünger uttrycker sitt nyfunna credo, vändningen till "vita contemplativa" från "vita activa" i krigsdagboken så här: om man vid skiljevägen erbjuds makten att dels gruppera sju regementen rätt innan slaget börjar, dels ordna sju ord på papperet så att de bildar ett perfekt poem, torde den senare förmågan vara att föredra i längden.

Blomälskaren och skalbaggsvännen är äntligen framme, "he has arrived". Och utan denna "Kehre" hade inte "Strahlungen" och "Jahre der Okkupation" kunnat skrivas. Eller "Heliopolis" och allt det andra. Sedan kan man hålla det emot honom att han ännu bär uniform och ser ut som idealpreussare, att han inte lämnar igen sina ordnar och medaljer som en annan Vietnamprotestant, och att han fortfarande står för det han sagt i Sturm-und-Drang-tidens texter. Men vad som sker hos honom är en andlig fördjupning, och övergången till ett privatare liv efter offentlighetens teater bejakas, ja omfattas för att till slut, med nödtvång, bli den enda möjliga - och detta är ett livsdrama väl värt att fångas av. Sedan får man säga vad man vill om "anpassning till Förbundsrepublikens bokmarknad" och spel för gallerierna; för en uppburen löjtnantsgud var det ändå inte alldeles lätt att en gång ge politiken på båten och uppsöka lugnet vid sidan om allfarvägarna, i "die Hütte im Weinberg", i Borglandet och på Marmorklipporna.

Storness och Silverräven


Han hette Nannvel Storness, levde i Sverige 2007 och var författare. Ansåg han. Han hade bara gett ut sitt opus "Död och förintelse" som potatistryck, men det räknades ändå tyckte han. "Jag är författare" ropade han ut över nejden där han for fram på sin 28-tumscykel.

Han for fram på sin gamla Fram, cyklade ner på stan, svischade förbi tallar och björkar och stannade vid Café Fågelsången, det friliggande etablissemanget nere vid Svandammen, ett rappat funkishus med sadeltak. Till gässens kväkande gick han in, och direkt fick han syn på sin kamrat Ivo Livi, en slug snasabrasare. Storness tog en kopp, satte sig hos Livi och sa:

- Annars...?

- Jodå, bara bra, sa Livi. Jag sitter här och läser "Auf den Marmorklippen" av Ernst Jünger. Man måste ju hänga med, killen börjar bli inne.

- Visst, sa Storness och såg sig om i lokalen med sin heltäckningsmatta och sina jacquardvävda stolar. Och vet du, jag tror jag är den reinkarnerade Jünger...

- Nähä! Men vänta, han levde ju när du föddes '65, det kan väl inte...

- Nej jag vet, sa Storness och drack av kaffet, någon konventionell reinkarnation är det ju inte frågan om. Men jag för hans traditioner vidare.

- Hurdå?

- Tja, redan på 80-talet var jag känd som Jüngerfantast, "uppsalaslättens svar på Ernst Jünger" stod det i ett fanzine.

- Och...?

- Hmm, sa Storness, är vi inte väldigt lika somatiskt? Långa, blonda nordiska typer...?

- Kanske det, sa Livi och fördjupade sig i resterna av sin mandeltårta. Men mer då?

- Vi har båda skrivit om krig, han om skyttegravarnas drömvärld, jag om teknokrigets löften. Och utöver det har vi båda esoteriska strängar på vår lyra, hyllar holism och vitalism och konsten att se en värld i varje blomma.

Livi började se försiktigt positiv ut. Storness märkte det, och parerade med:

- Och så har en tongivande kritiker jämfört min roman "Död och förintelse" med Jüngers "Sturm"...!

Livi nickade; nu började det likna nåt...

- Och inte minst, sa Storness sedan han druckit upp sitt kaffe, har vi den där berömda tavlan av Paul Schmitt, med Jüngerbröderna spelandes schack. Den leptosome Ernst och den pykniske Friederich Georg bildar en mytologisk duo, en smal och en rund, en förening av motsatser - och detta får mig att tänka på mig och min bror, Bastion Styrbiskop, som är min pykniske partner i djupa samtal. Jag är den kvicke leptosomen, han den mer jordnära typen, "visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd" - och i våra stimulerande samtal påminner vi i allo om Jüngerbrothers, för vi vet ju hur ofta dessa samtalade och fick uppslag från varandra.

- Du har mig! sa Livi till slut och sken upp. Du har övertygat mig. Du är vår tids Silverräv, 2000-talets uttolkare av tidsandan: vår tids mytiske augur, den slutande metropolitanska kulturens egen lille blomsterkung och teknopoet! Gå nu bara efter påtår åt mig så ska jag hylla dig i än fler tonarter.

Storness reste sig med kopparna och gick till hurran. Han log, i hans dolikocefala ansikte spred sig ett brett flin. Det var en god värld, en fin värld; han var guru och grottman och popfilosof i vardande, en aktad samhällsmedborgare och en fin herre, allt i ett! Han var Nannvel Storness: baljfästarnas bard, en bakladdningsgevärets be-bop-kung!

lördag 22 december 2007

Svensson talar bloggish


Jag har försökt skapa en så kallad länklista i bloggmarginalen, jodå det är upplagt för sånt - men makterna bestämde att det får vänta, jag är tydligen inte mogen för så avancerade skapelser...

Istället ska jag här nämna olika bloggar ni kan läsa, tunga lättheter och glada vetenskaper, det ena med det andra. Gällande en viss Silverräv som behandlats i min galax så kan läsa mer om honom i nättidningen "Cavefors position", det finns tre nummer och massor att läsa. Kommentarer kan även lämnas. Cavefors är Jüngers "meste" svenske förläggare, med "Eumeswil", "Marmorklipporna", "Psykonauterna" och "Krigsdagböcker" på sitt samvete. I nämnda nätpublikation får man en allsidig inblick i fenomenet Jünger, samt nyheter som att karln övergick till katolicismen strax innan han dog.

Jüngerrelaterat stoff finns även i "Café Exposé", "Reseanteckningar" och "Ir/Rationell". Och väl inne på dessa bloggar kan man enkelt finna länkar till andra Jüngerbloggare. "Café Exposé" kan även framhållas för sitt övriga material, med ledord som Mishima, Plotinos, Parsifal och muslimsk mystik.

I sammanhanget kan jag tipsa om "Johan Wanloos Blorg!", kul grej med subtila cartoons. Samt "David Nessle" med perkussiv pugilism, fladdermuslokaler och Potensimma... måste ses.

Det sista bloggtipset får bli "Den moderna munken" (det står så, skriver jag rätt går det väl inte att googla). En milt självironisk mirakelkursare, med dagliga så kallade affirmationer att läsa och meditera över. Bra start på dagen, schysst ceremoni för privatreligiös bloggare som undertecknad.

Moria land


Trött på den blanknötta pjunkfilosofin på den alltför klart belysta kontinenten, begav jag mig till Moria land för att ge mig rigorismen i våld. Jag läste böcker om kriget, om vilja till makt och om västerlandets undergång, tills jag själv blivit en skuggvarelse som drack blod i nattlampans sken.

Då kom där en Silverräv och slog sina lovar runt mitt läger, en guru med en drömmares blick. Och nog kunde även han tala om krig och makt och värdenas undergång - men han kunde även tala blommornas språk, och fåglarnas, och kristallernas - och han kunde berätta om sydliga länder med yppighet och överflöd, om skriande papegojor i grönskande djungler.

"Han räckte mig händerna - de var tomma. Men i dem fanns något annat: världens fullhet."

Så jag lämnade Moria land, bordade ett skepp och styrde mot annorlunda länder, med Södra korset som kompass och bilder av druvor, rosor och bägare med vin som karta.

torsdag 20 december 2007

En mauretanier sadlar om


Jünger spenderade tiden efter första världskriget som nationalist, hade "Deutschland über alles" skrivet på fanan. Sedan insåg han att den moderna, titaniska, alluppslukande tekniken och ingenjörskonsten höll på att omvandla världen; nationalstatens ramar sprängdes därmed, hela världen höll på att bli ett industrilandskap.

"Der Arbeiters" jakt på råvaror och marknader drog in allt i sin trollkrets. Moderna titaner skapade ett veritabelt planetherravälde med sin totala mobilisering av människor, materia och energi.

Vad skulle man då ha för hållpunkt i tillvaron? Vart skulle en operativ kunskapare ta vägen i titanernas tid, vad skulle en intellektuell skönande med rötter i slagfältsontologin ha som rättesnöre? Jünger gnuggade geniknölarna och fann svaret i smärtan: säg mig vad du anser om smärta och jag ska säga dig vem du är. Förmågan att uthärda smärta är tecknet på den nya tidens adel.

Parallellt med detta marscherar lemurerna upp, vilket får Jünger att ta tillflykt till sin kvietism och sitt elfenbenstorn. Samtidigt odlar mauretanska element den titaniska livsstilen vilket Jünger kan se på med viss förståelse, han är själv gammal hedersmedlem i denna orden: teknodyrkarna, organisatörerna, visionärerna för en osentimental arbetsvärld.

Så bryter kriget ånyo ut och Jünger drar i fält, men han jagar förgäves den gamla gnistan och känner nu att han ogillar krigets mekanisering. Han seglar sedan runt i armélivets högre echelonger som stabsfigur, lider emotionellt av den ena och andra lemuriska oförrätten, utan att inse att detta är en annan aspekt av det lidande han apostroferat innan kriget, det lidande vars uthärdande vore det yttersta tecknet på andlig halt.

Han inser det inte! Medlidandet med de oskyldiga, med martyrerna och de slagna - det är också lidande. Fysiskt lidande kan man stålsätta sig mot med viljekraft - men hur med det emotionella lidandet, det existensiella lidandet? Vad gör man med sorgen över en son som stupat 20-årig vid fronten?

För detta är vad som händer. Jüngers son, Ernstel kallad, hade arresterats för oppositionell verksamhet och sedan fått välja fronttjänst som strafflindring - och han stupade vid Carraras marmorklippor. Och så var cirkeln fullbordad; Jünger lärde sig att smärta var något subtilare än det som lämnas av ett köttsår efter en gevärskula, smärtan över en död son var ett annat slags smärta. Andlig, emotionell, själslig smärta. Men hur komma till rätta med den? Med att sätta en lykta på graven vid allhelgona, nämna sonens dödsdag i dagboken år efter år efter år?

Kanske insåg han det trots allt. När Apollo kretsade kring månen julafton 1968 sa han att detta åstadkommer mycket, men betyder föga. Att samtidigt gå till kyrkogården, göra en liten snögrotta för ljuset och tända det - detta åter, detta åstadkommer föga, men betyder mycket.

Relaterat
Der Arbeiter (1932)
Der Arbeiter - sf-roman i förklädnad
Der Waldgang (1951)
Ernst Jünger om konst
Eumeswil (1977)

onsdag 19 december 2007

Biografi


För att sticka av mot alla djupa och skarpsinniga inlägg om Jünger på denna blogg, härmed en rak biografi.

Ernst Jünger föddes 1895 som äldste son till en apotekare i Heidelberg, en stad i Rhenlandet. Sedan flyttade man till Hannover i Niedersachsen. Modern var en mörk skönhet med franska anor medan fadern var en stabil biedermeiertysk med materialistisk världsbild. Som barn fick Ernst en gång boken "Der Käferfreund", om att samla skalbaggar, vilket blev en livslång hobby; sedan utökade han vurmen till fjärilar varav en art är döpt efter honom (se Petri/Cederberg i Expressen 16/9 '88).

Vid 18 års ålder rymde Ernst hemifrån för att gå med i franska främlingslegionen, men äventyret blev till intet och efter vissa trubbel kom han hem igen. I "Afrikanische Spiele" från 30-talet skildras allt detta, då med hjälten föryngrad till 16-åring. Det var hur som helst inte så konstigt att Jünger sedan blev arméfrivillig på hösten 1914; många andra blev det, hänförelsen var allmän. En inblick i "den sanne Jünger" får man kanske, när man i en sen dagboksanteckning läser att han helst av allt velat stupa som volontär i detta Schlieffenplansanfall.

Men han överlevde i trotylstormen, och av fadern fick han rådet att anmäla sig som officersaspirant. Han torde ha slutat kriget som löjtnant (premiärlöjtnant, strax över sekundlöjtnant; viktig distinktion!), och i förbifarten sårades han ett antal gånger och fick medaljen Pour le Mérite, en orden med anor från "der alte Fritz" dagar. I den egenutgivna "In Stahlgewittern" från 1920 (strax på svenska) redogörs jargongfritt för det jüngerska kriget, och i "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut" skildras episoder från samma tid. "Der Kampf als innere Erlebnis" (1922) drar filosofiska växlar på frontupplevelsen, en guldgruva för Jüngerhataren...

Efter kriget läste Jünger filosofi i Leipzig för Hugo Fischer, en figur som lånat vissa drag till den Nigromontanus som dyker upp här och var i fiktionen. Sedan studerades marinbiologi i bland annat Neapel. Men den akademiska banan blev kort, och framgångarna för krigsböckerna gjorde att Jünger kunde bli författare på heltid och flytta till Berlin. Här levde han (som han själv sagt) "i Leviathans buk" i skiftet 20- och 30-tal, blev bekant med Goebbels och en rad andra typer, konservativa anarkister eller preussiska bolsjeviker med Ernst Niekisch i spetsen. Dessa var armélojala extremhögerpipel, inspirerade av både Marx och Nietzsche, men i regel utan antisemitisk färgning. Många blev också inspärrade av nassarna sedan dessa tagit makten, som Niekisch, medan andra övergick till segerlägret utan alltför myckna kval.

Jünger förblev dock Jünger. Han ogillade Hitler och gänget av elitistiska skäl, tyckte de var för simpla plebejer med sitt ölhallsskrålande och judehatande. Själv hade han en romantisk-arkaisk syn på judendomen, ansåg att den borde bli mer judisk, mer traditionell och särartsmässig och mindre sekulär och anpassad; vart än en sådan väg hade lett så inte var det en konventionell åsikt. Jünger avböjde också stilriktigt ett nazistisk riksdagsmandat, vägrade inval i Goebbels "Deutsche Akademie der Dichtung" och förvägrade 1934 radion att citera hans skrifter; svårt att implementera detta sista kanske, men in alles är tendensen klar.

"Münchenskolan tog hem spelet alltför lätt" sa Jünger om nazisternas maktövertagande. Han tycks ha velat en mer intellektuell högerregim, militärt organiserad så klart, kanske i stil med Mussolinis Italien - som ju hade lite avantgardistisk konst att pryda sig med, d'Annunzio och Nietzsche och övrig intelligensia, mer stimulerande än Julius Streicher och gänget. Men som tur var lämnade Jünger den aktiva politiska sfären vid denna tid, bosatte sig vid Bodensjön och senare i Kirchhorst i Sachsen, skrev reseskildringar och inte minst "På marmorklipporna", som kom ut 1939.

Han gick vid denna tid från ett "vita activa" till ett "vita contemplativa" kan man säga - men bara i andanom, för vid krigsutbrottet blev han inkallad i armén igen och var kompanichef i anfallet mot Frankrike. Sedan spenderade han lata dagar i Paris i ockupationsarméns stab, och hade rätt att gå civilklädd vilket möjliggjorde besök hemma hos Braque och Picasso och andra notabiliteter. En resa till östfronten företogs också samtidigt som 6:e armén fångades i Stalingrad, vilket allt sammantaget blev till "Krigsdagboken", på tyska som "Strahlungen". Prolog och epilog utgörs av "Gärten und Strassen" samt "Jahre der Okkupation", om 1940-fälttåget respektive tiden som civil i Kirchhorst fram till 1949.

Efterkrigstidens emblematiska hem blev jägmästarbostället i släkten Stauffenbergs slott i Wilflingen, Oberschwaben, där Jünger levde tills han dog. Första frun Gretha von Jeinesen avled på 60-talet, och Jünger gifte då om sig med en Liselotte Lohrer. I första äktenskapet hade han barnen Ernst, som stupade i Italien 1944, samt Alexander som blev läkare. Jüngers roll i det sakta sig återhämtande Västtyskland blev som ett slags guru, konservativ stöt och sanningssägare. Han blev något av en institution, en som fick rätt många besök av kända och okända - men det fick han så klart ta, han hade ju stiliserat sig själv som augur och orakel, samvetets röst i en stormig tid. Med det ståtliga hemmet och de legendariska böckerna blev han sinnebild för Den Store Författaren, rätt likt Heidenstams och Lagerlöfs roller på sin tid här i Sverige.

Men skaparkraften var det inget fel på: den efterkrigstide Jünger lämnade efter sig verk som "Heliopolis", "Eumeswil" och dagböcker i fem band, liksom udda romaner och kortprosa, särtryck och skogsvandringar. Och på den officiella sidan var han till exempel med i den fransk-tyska försoningsceremonin vid Verdun 1984, och året därefter besökte Mitterand honom i Wilflingen på 90-årsdagen. Jünger åkte också med Helmuth Kohl till Paris i januari 1988 för att fira minnet av det tysk-franska vänskapsfördraget, ingånget 1948.

Cykloper, kentaurer och titaner


I min lägenhetsdörr har jag en så kallad dörrspion, ett cyklopöga mot omvärlden. Likartade cyklopväsen finner man här och var i den moderna världen - som i stridsvagnen med sin gloende kanonmynning, i ubåten med sitt periskop och i bevakningskamerans elektroniska öga.

Den som visat på denna cyklopens fortlevnad i vår värld är så klart Jünger. Han kan fördjupa sig i mytens värld och visa på dess relevans för världen omkring oss, han plockar fram och återanvänder synbarligen abstrusa begrepp från myternas domäner. Ännu ett exempel skulle vara från romanen "Farligt möte" (1985), om Parislevande tyskar på 1890-talet. En av dem gillade att rida i Bois de Boulogne, och i texten blir fenomenet häst-ryttare till "detta inträdande i den kentauriska naturen".

Avslutande väsen i denna mytiska triad får så klart bli titanerna, som spelar en stor roll i Jüngers texter, särskilt efter 1945. Det kan ha varit efter läsandet av brodern F. G. Jüngers "Griechische Mythen" som han fick upp ögonen för det titaniska och dess hemvist i vår tid - för som vi får veta i sagda studie så var de olympiska gudarna frejdiga väsen som festade och gladde sig, som dömde mellan rätt och fel och omhuldade mänsklig kultur, medan titanerna närmare associerades med tungt arbete, smideskonst, prekulturell tillvaro och elementarisk återkomst, stenåldersmässigt liv utelämnat åt naturens krafter. Och titanerna hade inga fester.

Alldeles lätt att dra gränsen mellan olympgudars och titaners domäner är det inte. Men detta är inte platsen. Betonas ska i vart fall att både Apollon och Dionysos, annars ett berömt kontrastpar, båda tillhörde Olympen; rus och inspiration, katarsis, klarhet och hängivenhet går här hand i hand, och bildar en motpol mot titanvärldens metallrytmiska smedjor, rovgiriga arbetsdrift och glädjelösa vardag, en vardag som är evig eftersom titanen varken känner fester, helger eller andra avbrott. Han känner bara arbetet.

Vad betyder då detta, konkret? Vad har det för bäring på vår värld? Jo, Jüngers parad består här i att han etiketterar visa fenomen i vår värld som titaniska, i kontrast mot exempelvis det heroiska. Sänder man låt säga en 1000-plansflotta och bombar Japan även sedan den andra atombomben fällts, då finns det i detta inget sedvanligt heroiskt, inget som hör till de mänskliga konflikternas värld. Och inget som gudarna längre har någon del i. Då är det bara titaniskt.

Detsamma gäller driften att fiska ut världshaven, kalhugga regnskogar och idka gruvdrift på havsbottnen, ja överhuvud sätta ekonomisk tillväxt som kulturens mål och se trädgårdsmässig omvårdnad som stagnation och förtvining. All denna rovdrift leder till ett överflöd, det är tydligt - men överflödet i sig skänker ingen musisk glädje eller olympisk ro, utan väcker bara hunger efter mer. Det är kort sagt titaniskt.

"Holger danske har vaknat i Kungsör, östgöta nio riddare har stigit i sadeln och ridigt ut i en ny gryning. En tidigare igenmurad port slås upp och läget blir flytande, obestämt; ångesten växer i samma mån som frihetskänslan." Det där kunde man kalla ett kvasicitat - men det bjuder jag på, för jag är nu inte akademiker som måste ange källan för sina texter, jag är bara Svensson som spånar kring Silverrävens mytiska makter. Denne går som barn i huset i envar mytvärld; han må ha en lätt magistral yta men den som orkar lyssna finner sig snart försatt i tingens kärna, i innebörder och mening. Man bestiger förundrad Smaragdberget, deltar i jakten på Leviathan, kikar över muren på Mässingsstaden och går berikad därifrån, finner att mytens symboler inte är lösa påfund utan förkroppade sanningar.

tisdag 18 december 2007

Silverräven raskar över isen


Det ges ut en del Jünger i landet kan jag meddela. Bokförlaget Augusti i Lund har gett ut kortromanen "Sturm" från 1920, om en arketypisk frontsoldat och hans vänner och deras diskussioner. Samma förlag lär ha en utgåva av "In Stahlgewittern" på gång, Jüngers frontmemoarer från 1914-18: sakliga, detaljrika och utan känslopjunk.

Man ska även ha återutgett "Psykonauterna", en jüngersk "vertikalmemoar" à la "Subtile Jagden", men nu på temat droger och rus. Författaren minns sina drogresor, alltifrån den första ölen till laudanum och LSD i sällskap av Hoffmann, drogens upptäckare. Denna gavs först ut av Cavefors men fick då knappt några reaktioner, vilket kan ha berott på förläggarens klammeri med statsmakten; oavsett detta tror jag att konjunkturen är gynnsammare idag för Jüngerreception i det här landet. Boken i sig är som alltid hos aktuell författare uppslagsrik och ger valuta för pengarna. Man kan kallade den en memoar-cum-faktabok-cum-kulturhistoria.

Åter tänker jag på Jüngers särart. Jag har tidigare liknat honom vid Vilhelm Ekelund, en arkaisk vurmare och sträng stilist. En annan svensk han påminner om är Lars Gustafsson: glädjen i att filosofera, detta att inte rygga för komplicerade resonemang och abstrus lärdom, sättet att "röra sig genom den europeiska lärdomens urskogar". Att sedan Gustafsson är mer publiktillvänd och har förstått problematiken i att göra sig själv till litterär figur (se "Herr Gustafsson själv"), hör såklart till; jag sätter inte likhetstecken mellan de tu, visar bara på vissa likheter.

Svenska författare, svensk reception; egentligen har Jünger varit rätt väl emottagen här i landet. Aspenström jämförde t ex Marmorklipporna med 1984 och framhöll Jüngers bok som bättre, eftersom den var konstnärligare. Detta kan man kalla symbolens makt. Det är alltid vanskligt att jämföra, och Orwells bok är nog värd sitt salt - men de friskt flödande formerna i Jüngers fiktion, ger den förvisso ett liv bortom litteraturseminariet och slagordsfabrikerna.

Var det också Aspenström som sa att Jünger var som en Gert Bokpräntare, han hade två intyg: ett på att han var klok och ett på att han var galen... Detta må stå för Jüngers tvivelaktiga natur, en karaktär av att vara omstridd som inte dör i första taget. Man kan säga: även om Jünger levde och inte vore lastgammal så skulle han ändå aldrig få Nobelpriset. Rollen som högerspöke, krigsgubbe och "profet för det annorlunda" är och förblir hans, det går aldrig att tvätta bort.

Han var som han var, han var människa. Och mer konkret: sedan han blev känd som krigshjälte för tyska allmänheten (sårad 14 gånger i kriget) blev han del av etablissemanget, han var sinnebilden för tysk heroism i nedgångens tid. Och detta gouterades även av Hitler och nazisterna; Jünger kom ju att ställa sig emot regimens nihilism och mordpolitik från cirka '41, han var inte öppen motståndsman men hörde till "oppositionslägret" - men samtidigt publicerades hans böcker i Tredje riket, han var fortfarande del av etablissemanget. Publiceringsförbudet kom rätt sent.

En tvivelaktig ställning således. Och det går alltid att hitta belägg för att vissa nazister kände honom och att vissa överklassare såg honom som inbegreppet för Det Bestående, sann heroism och gamla dygder. Därför är det fruktlöst att försöka utmåla honom som den kvietist han senare blev; han övergick (som någon sa) från ett "vita activa" till ett "vita kontemplativa", lät åldern ta ut sin rätt och landade i förbundsrepubliken som blomsterkung, privatman och resenär. Denna lätta transformering (även om kvietismen funnits där tidigare) lät honom fortsätta sitt skribentliv, bli en röst i efterkrigstidens Europa, men den mörka auran gick fördenskull inte att tvätta bort.

Man måste stå för det man sagt, och i Jüngers tidigare böcker finns rader om ljuvheten i att storma fram under blodröda skyar med dragna bajonetter, om nödvändigheten att kunna uthärda smärta och användningen av kyrkor som inskjutningspunkter för artilleriet. Sånt gör en inte till Nobelpriskandidat... Samtidigt var han de facto djur- och naturintresserad från barnsben, och många texter från mellankrigstiden visar samme lugne småborgartyp man vant sig vid från senare år: reseskildringar, "Das Abenteurliche Herz" båda utgåvor och "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond", med argument för att såväl ett vetenskapligt synsätt som ett mytologiskt kan försvaras, de ger en stereoskopisk blick över tingen.

Jag känner mig själv lätt småborgerlig dessa dagar, och har inte alls svårt att hitta förebildliga livshållningar hos Jünger. Han gillade katter till exempel, det kan väl ge lite myspoäng? Trädgårdsodling och hembygdspromenader, resor till främmande kulturer, vänskapliga nickar åt vänsterrörelsen...? Nähä. Nå, vem försöker jag omvända. Vissa kommer alltid att hata mannen, ungefär som vissa högerpipel aldrig kommer att säga ett gott ord om Jan Myrdal.

Som slutkläm i denna "plus- och minusbingo", denna summering av svart och vitt hos Jünger, tänker jag nämna skildringen "I de blindas kvarter" i DAH. På slutet sätter sig här författarjaget ner och pratar med en blind, och han frågar sig vad de ska tala om så att samtalet blir jämlikt. Man kan inte prata minnen, inte om saker man sett - men så kommer han på det; man börjar prata om "det oförutsedda"... Jag tycker det är en snygg gest, en human gest och en finurlig grej, allt på en gång.

Äventyrshjärta


I detta Jüngerinlägg tänkte jag följa god bloggartradition och blott citera, bara visa lite excerpter och låta dem tala mer eller mindre för sig själva.

Det blir utdrag ur "Das Abenteuerliche Herz", andra utgåvan från 1938. Här finns betraktelser över det moderna livet à la Benjamins "Einbahnstrasse", drömmar som blir till veritabla surrealistnoveller, enklare naturbetraktelser som sväller ut till filosofiska spetsfundigheter, meditationer över färgernas symbolik - med mera.

Apropå färgsymboliken har han bland annat detta att säga om den blå färgen:

"Det djupa havet upptar denna färg i sig och återspeglar den flerfaldigt, från matt kobolt till ljus azur. Det finns havsvidder av dunkelt sidenmatt eller safirisk glans, sedan åter ytor av kristalliskt skimmer över lysande botten, och vid klipporna virvlar, i vilka strömmen blixtrar av färger från blomkalkar och ögonstjärnor och brer ut sig underbart. Var och en som älskar havet erinrar sig ögonblick av bestörtning och sedan ljus, andlig glädje inför sådana skådespel. Det är inte vattnet, och inte vattnets oändlighet som frammanar denna glädje, utan dess gudomliga, dess neptuniska kraft, som även innebor i minsta våg."

Så inledningen till en text om "Huvudnyckeln", konsten att träda in i tingens essens:

"Varje betydelsefull händelse liknar en cirkel, vars periferi helt låter sig stegas upp i dagsljus. Om natten däremot försvinner periferin för att ersättas av skimret hos den fosforiska medelpunkten, likt bladen hos Lunarian som Wierus berättar om i sin bok De Praestigiis Daemonum. I ljuset framträder formen, i dunklet den skapande kraften."

Sist en passage ur "Fixeringsbilderna", om ett besök hos den uppdiktade läraren Nigromontanus och dennes underbara ting:

"Han älskade föränderliga material, iridiserande glas och vätskor, vars färger skimrade eller förändrade sig med ljuset. Hans favoritstenar var opalen och den slipade turmalinen. Han hade även en samling maskerade bilder, som likt genom trolleri framträdde ur enfärgade mosaiker. Dessa var sammanfogade av småstenar, som man under ljusa dagar inte kunde urskilja från andra, likartat formade; under skymningen däremot lyste de upp som fosfor. Man såg hos honom ugnar på vilka, när de upphettades, talesätt i röd skrift framträdde, och i trädgården terrasser, på vilka en regnskur framtrollade svarta symboler. Även ornamenten, som han använde i sina rum och på sina verktyg, gav blicken oväntade belöningar - som meandern, på vilken omväxlande den svarta strömmen eller den ljusa klippan höjde sig, eller virvlar tecknade på ytan, som än vände betraktaren sin framsida eller baksida. Han hade transparanger på vilka harmlösa ting blev till hemskheter, eller där det hemska förvandlades till det vackra genom ljusets strålning. Han gillade även kaleidoskopet, som han lät bygga exemplar av, i vilka slipade halvädelstenar med tankens lätthet formade sig till rosetter och stjärnor, i vilka frihet och symmetri tävlade."

måndag 17 december 2007

Sankt Michael


"Michael Moore är en predikant" sas det i en dokumentär om mannen som nyss gick i SVT. Och visst är han det; världen förenklas och högern är satan, vänstern är de rättrognas skaror som till sist ska segra. Sedan har ju mannen humor också, han har känsla för vad som går hem, och detta fattar inte alla de som motarbetar honom. Att göra "anti-Michael-Moore-filmer" stärker honom ju bara, såvida man inte använder humorn som vapen.

Nåväl, sagda dokumentär var en mildare form av anti-MM-uppvisning. Vad jag fäste mig vid var de kvasireligiösa dragen hos mannen, predikantrollen och allt. Han använder känslomanipulationen som vapen; Charlton Heston förevisas en bild på ett Columbineoffer, Bush vägrar möta Irakkrigsinvalider, och båda vägrar bryta ihop inför hans helighet Michael Moore och bekänna sina synder. Denne kan bara stå där med tvådda händer.

"Shame on you, George Bush, shame on you"... gammaldags uttryckssätt, kryptoreligiöst. Kommentarer överflödiga.

Och i "Roger and me" var det GM-ordföranden som skulle krypa till korset. Michael Moore var såklart ödmjukheten själv, han begärde "bara" att Smith skulle "spendera en dag i Flint" tillsammans med honom, för att i andanom förödmjukas medan man gick runt i stadens nedslitna och övergivna stadsdelar medan Moore mässade och höll låda. Att det sedan var ohållbart att bygga bilar i USA på 80-talet med de höga lönerna, och att Smith var tvungen att utlokalisera jobb till bl a Mexico (som drabbade Flint), fattade såklart inte Moore. Det fanns en väldig överkapacitet i industrin.

Alla högerspöken ska komma fram till altaret och bekänna sina synder. Och sedan ska de få en björnkram av Michael Moore. Och sedan ska allting bli bra.

Det är denna smygreligiösa sida hos honom jag retar mig på. Att han sedan småljuger och redigerar sanningen för att passa in i den dramatiska mallen stör mig mindre. Att ta såna genvägar är fullt accepterat idag verkar det, omöjligt att opponera emot. Det är som när Jünger redigerar sina dagböcker, även sedan de givits ut; det är ett fel sett ur genreformen (som bygger på att dagboken för evigt ska återges i den form den en gång offentliggjorts, annars är det historieförfalskning), men Jüngers syften med redigeringen är ju stilistiska så låt gå då.

Moores syften med sina genvägar och fejk är för sin del att skapa ett tydligare narrativ, en bättre film, och det får väl passera det med. Det hela är ett slags stilfråga - och som l'art-pour-l'art-snobb sätter jag förstås stilen i högsätet, vad det än gäller...

Övriga genregränser som brutits idag är annars dokuromanen. Förr skrevs historiska romaner med i regel okända, påhittade figurer i huvudrollen, och sedan skymtade Caesar, Napoleon och Churchill förbi en passant. Som i "Krig och fred" där Napoleon på ett ställe passerar på slagfältet vid Borodino och ser en av huvudpersonerna ligga sårad, fäller ett "pro patria mori" och drar vidare.

Idag gäller inte denna tumregel. Idag ska man fritt gå in i skallen på Marilyn Monroe, Strindberg och Ria Wägner och skildra saker och ting så som denne hade kunnat uppleva dem. Läs en biografi och stoffera ut resten, ett lite fult knep - men va fan, gillar folk att skriva och läsa sånt så må det väl vara hänt. Kanske nåt att själv ta till när man fått idétorka, säg randa om en Bertil Malmberg hemkommen från Tyskland, intagen på nervklinik: ooo vilken ångest jag har, men nu läser jag lite stel konstlyrik av Stefan George, tänker på min barndom i Härnösand och beskådar molnens flykt på himlen, då blir allt bättre om en stund...

fredag 14 december 2007

Jag kan köra alla bilar


Jag har ägt många amerikanska bilar, förvisso bara som modeller men känslan är densamma, drömmarna desamma. Här ska det dock inte handla om Mustanger och Corvetter per se, utan om termer och begrepp. Kring jänkebilar. En liten A-Z så här i vintersmusslet, akademisk utredning kring ord och toner som inte har någon djupare betydelse - men vad vet man!

AAA, "American Automobile Association". "The Triple-A has no maps, to the lair of great Cthulhu"... Så sjunger lovecraftfansen till tonerna av "Chattanooga Choo-choo". Antyder att detta amerikanska KAK bland annat ger ut vägkartor.

Blue Flame Six, rak sexa från Chevrolet, "the stovebolt six" som hängde med länge och väl. Motorblocket var målad i blått, därav namnet.

Channeling - på den tid man hade separat ram på bilarna kunde man sänka dem (för snyggare, smartare look) genom att ta upp inverterade kanaler (eng. channels) i durken, där ramen fick löpa.

Dragracingens 402,33 meterslöpa är en kvarts engelsk mil, vilket är den sedvanliga kvarterslängden i amerikanska städer, alltså längden mellan två rödljus. Annars har termen anor från häst-och-släde-epoken, med tävlingar med såna på huvudgatan i gamla tidens städer. "Drag-" alltså släkt med svenskans dylika ord, man drog slädar och tävlade i sprinterlopp.

Four-on-the-floor, fyrstegad växellåda med golvspak. Vanligt på sportigare bilar som Mustang, GTO och Corvette.

"Gotta be cool now, power shift here we go", tuff rad från Beach Boys' "Shut Down". Det handlar om dragracing såklart.

Howard, Ron, har en roll i George Lucas' genombrottsfilm "American Graffiti". Kör pappas Chevrolet Impala '58 i denna rulle om raggarsvängen i en amerikansk småstad i början av 60-talet.

"It was dark and moon, on the sixth of June, and a Kenworth pulling logs"... Inledningsraden till låten "Convoy", som faktiskt fanns före filmen. Och låten i sig är ett slags country-rap, rytmisk talsång innan rapen blev allmängods! Se även "Rubber Duck".

"Little Deuce Coupe", Beach Boys-låt om en hottad 30-talsford. "Deuce" ska syfta på tvåsitsig.

Mopar, "Motor Parts", trimsatser som såldes av Chrysler. Det hela har blivit ett begrepp, så pass att "syssla med Mopar" osv betyder att trimma och customisera bilar från Chryslerkoncernen (som är Dodge, Plymouth och Chrysler).

Pro Stock, en klass i dragracing för modifierade standardbilar.

"Rubber Duck", radiokoden för Chris Christoffersons rollfigur i filmen "Convoy". "He said 'Big Pan, this is the Rubber Duck, and we're about to go-a-huntin' bear!''"

"Turbofire", Chevrolets toppventils-V8 som kom 1955. Motorblocket var målat i orange.

"Ventura Highway", solig bilåkarlåt av gruppen "America". Om kaliforniska kustvägen mellan LA och San Francisco.

Y-Block, namnet på Fords toppventils-V8 som kom 1954. Sidventils-V8 från Ford kom för sin del redan 1932.

Relaterat
Bildesign genom historien
Lösryckta bilfakta
Bilmusik
Channeling, sectioning, chopping...
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood

torsdag 13 december 2007

En blomma i december


Om allt stämmer ska det finnas en bild här nu.

Det verkar spännande.

Vänsterställd placering.

En viol som ute i backarna står, påminner oss om grönskande dagar i Moder Naturs famn.

Dagens datum är annars luciadagen; ett osökt tillfälle att sjunga "Lussilelle, lussilelle, tio dagar före jul"...

Man kallade mig Lelle en gång i tiden.

Lille Lukens, Persefone åsså jag...


Hur underbart att få vandra i purpurne nejder med krapplackade konkaronger...

Vi korsade älven i pontonformade kajaker, snajdade över och såg Gudinnan i skyn, en gyllene halo bak skira moln...

Hoppande ikoner och stigande strukturer, saxiska pajsare och mickade muckar...

onsdag 12 december 2007

Minnesvärda ögonblick på TV


Ian McKellen skulle en gång gästa Conan O'Brien; orkestern spelade inledningsriffen till Black Sabbaths "The Wizard". Det tyckte jag var en elegant entré. Och kul att höra tung metal från ett gäng kostymklädda musikanter. Jo jag vet, Max Weinberg har varit trummis åt bland annat Springsteen, men ändå...

Vad är det mer man minns från senare års TV? Sånt som vägrar gå bort, sånt som likt en ringande telefon "tvingar en att gå upp och svara"?

Jo, bland annat detta: en deltagare hade röstats ut från USA:s "Top Model", hon låg bland de fyra översta och var lätt chockad men samtidigt glad över resan hon gjort. Hon grät och var glad samtidigt, och det var en oxymoron om något: enkelsvårt, tung lätthet, glad sorg...

I ett program på Kanal 9 skildrades sopåkare, råttjägare och kloakrensare med flera tabuyrken; mycket intressant, utan tvekan! Så var det saneringsgänget som skulle städa ur en knarkarkvart; liken var bortforslade, men kvar fanns kanylerna, skräpet, smutsen... När gänget kom dit fick de se en tarotkortlek med "Döden" överst - och senare, när korten städats ut med allt annat rosk, gick den glade cockneyn förbi och fick se "Dåren", skrattade och sa "det är typiskt mig"...

Så var det en annan Kanal 9-serie, en om bråkiga ungar som fick åka på uppfostringsläger i USA, på Iowas bondvischa. Där byggdes de upp med "tough love" och ibankades den enkla regeln att de måste lyda sina föräldrar...

Visst var många av ungarna hemska, men vissa hade så att säga skäl till det; en flicka hade till exempel en pappa som dött, och i protest mot detta började hon supa och bete sig svinaktigt. En irrationell reaktion, visst, men kanske rätt vanlig. Men på "turn around-camp" fick hon lära sig att ta ansvar och fejsa sina demoner - och hennes ansikte förändrades omsider, från ett överlägset hånflin till ett, tja, mänskligt ansikte. Det var guld värt att se...

En samling stories


"Eld och rörelse" som pappersbok har format A5, sidantal 146, limbindning. Och i elektronisk form en pdf upplagd fritt. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit, till detta inlägg. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis.

Jag talar om "Eld och rörelse", novellsamlingen av min hand. Köper du denna får du en snygg produkt: omslaget är vältecknat, går i sobert svart-vitt och är tryckt på 125 g träfritt papper. Och inlagan är snyggt layoutad med erforderliga titelsidor och fetstilsrubriker, med mera med mera. Layout är, har jag förresten märkt, "konsten som inte märks": är den korrekt gjord noterar man den inte, men är den ful reagerar man direkt. Men "Eld och rörelse" uppfyller som sagt alla krav på boktypografi.

För övrigt finns här något för alla. Vill du läsa om kärlek? Då har vi "Latonia" samt "Norrlandsproblematiken", ärliga möten man-kvinna med omgivande stad som psykologiskt landskap. Vill du läsa om en man i dagens Sverige, som förkroppsligar infosamhället och dess avarter? Läs "Åsiktskonstnär", om en skottspole på infomotorvägens snabba körfält. Och vill du läsa om tallmoarnas sus, i Norrland, i Sörmland och i okänt land, läs, "Ett svenskt Roswell", "Kvartsklippan" och titelnovellen.

Gillar du historia? Då kan du få ditt lystmäte i texter om Olof Palme och perserriket. Gillar du mytiskt drama med lagoma anakronismer? Läs "Riddaren, djävulen och döden", en sann illustration till en viss Dürertavla.

Space opera med strategisk-filosofisk vinkel bjuds man i "Galaxens herre". Teknodrömmaren kan sedan gå vidare till "Synkrongeneratorn":s sublima maskinvärld. När huvudpersonen lämnar komplexet, vänder sig och ser en sista gasförbränningsflamma stiga mot himlen, så är det mitt testamente ni läser. Ungefär som Gösta Ekman ansåg att "Papphammar utan byxor i högt gräs" vars hans arv till mänskligheten.

Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit, till detta inlägg. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis. Fritt liksom, inget cash on the table.

Apatia


Tänker dessa dar på "apatia"...

Jag åker till jobbet och ser ett träd, tänker "hej träd, lever du också din apatia där du står, oberörd av lycka och olycka, vinter och sommar, "shîta-ûshna-sukha-dukha-samâ"...?

Jag ser en hare skutta över en fotbollsplan, jag ser katter jama och stryka i natten, hör koltrast och påfågel och Emil Örn. Jag går genom nejden som en naturpojke, är allas vän och gör mitt jobb - och åker hem och kan slutligen säga hej till Preembjörnen, glatt grön-orange i sin andlighets bensinstation, här finns luft och vatten...

Apatia, wu-wei, not-doing, jämnmod och sinnesro; jag kan vara lugn...

ICA-människan


ICA har fuskat med köttfärsen asså, nu får de schavottera... Hett samtalsämne i december 2007.

Visst är det kul när de stora faller, då kan vi alla små lilleputtar dansa runt kadavret. "Men hon är ej död, hon sover" - ty snart reser hon sig till gammal styrka igen, skuddar stoftet av sig och säljer halvrutten mat som förr utan att någon märker det...

Jag tror den så kallade stormen mot ICA består i att folk ibland varit där nån gång och fått med sig halvkass mat, men inte orkat åka tillbaks och klaga. Så är det nämligen: även om man har nära till affärn drar man sig för att åka tillbaks när man väl är hemma, det stör rytmen i dagen. Därför gläds man nu lite till mans över att ICA får bannor för sitt geschäft.

Betraktar mig annars som en ICA-människa. Här i Eriksberg har vi bara Konsum och Tempo, men Konsum känns lite fel även om det sannolikt är mer välsorterat än Tempo - så det får bli sistnämnda i brist på annat. Ja, denna varumärkeslojalitet, helt byggd på irrationella faktorer... Uppsöker dock ICA ibland i det fjärran Flogsta eller Norby för att köpa deras knäckebröd, det i blå förpackning; det finns inget Vasabröd som matchar det. Wasa Rågi är nämligen för tunt och Wasa Husman är för tjockt, och båda smakar masonit; ICA-knäcket däremot smakar som knäckekex, lagom tjockt och dannt.

Skulle en dag gå på ICA Flogsta för att kvittera in en gratiskupong frysta kanelbullar. De var svåra att hitta, så jag frågade en trotjänare var de fanns:

- De står vid kassorna, sa han. Där finns det frysboxar med glass och bröd och sånt...

"Glass och bröd", tänkte jag, "livets nödtorft". Jag skattade aktuell box på sin vara, gled ut genom kassan med uppvisande av kupongen, och for hem över dalen sjungandes:

"Glass och bröd, glass och bröd, här har vi boxar med glass och bröd --- vid kassorna har vi glass och bröd, bröd och glass och embarasse de richesse --- largesse! largesse! som kungen skrek när han krönts, här vare gratis bröd och glass på vår terass --- kröningsmynt åt mängden och fontäner med vin, glass och vin, vin och melass, stortorgslasset med bröd och glass"...

Relaterat
Gripenbergs sol
Blue Öyster Cult

tisdag 11 december 2007

Modernt spökhus


Härmed en titt på en välstädad horreur.

Jag läste i Henrik Alexanderssons blogg om hur han besökte Sveriges Television i något ärende. Kanske för en presskonferens.

Han åkte i alla fall dit, till det långa, låga huskomplexet på Gärdet, och gav en talande ögonblicksbild av stället: gamla tanter i färgglada ponchos, "gammal-moderna" trävita möbler från 60-talet, och inte minst stora, yviga krukväxter som lät ana att de stått där länge. In alles en bild av stagnation och förstelning, vilket såklart speglas i aktuella programtablåer med proggig slagsida, tantig hippness och gammalt vin i nya läglar.

Det blir nästan som ett modernt Huset Usher, en välstädad horreur där "mycket sitter i väggarna", de fina vita, linnestrukturerade väggarna med litografier från Konstfrämjandet. En trävit mardröm, ett välplanerat koncentrationsläger för tanken.

Inte så att jag har så mycket emot SVT. Visst är tablån generellt fylld av mycket foderväxter, men de visar ju även en del kvalitesfilm så man ska inte klaga. Det var mest Alexanderssons inlägg som fick min fantasi att dra iväg; man kanske kunde använda sinnebilden av detta hus för något annat, för stelnad byråkrati, för detta med "på ytan vackert och ljust, men därunder bärande på mycken gammalt groll". Ett dunkelt spökhus som i Poes novell blir automatiskt rysligt - men vad med ett vitbonat modernisttempel?

Framför allt gillade jag detta med de yviga krukväxterna, en bild som säger mer än tusen ord.

Interiörer från TV-huset fick man annars i komediserien "Ulvesson och Herngren", ett dokudrama om att göra just en komediserie på SVT. Interiörer: ödsliga korridorer med en kopierande pryoelev i fjärran, fina kontor med utsikt över ingenting, konferensrum utan fönster med evighetsdiskussioner ekande mellan väggarna...

Relaterat
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
De glömda själarnas ö (2008)
Min svenska historia
Svensk mathistoria
Svensk säkerhetspolitik

måndag 10 december 2007

Åsele


Alla som läst "Eld och rörelse" och novellen "Norrlandsproblematiken", hajar så klart till inför den spännande upplösningen i samhället Åsele. "Så realistiskt allt är" sa mig en läsare, "man kan praktiskt taget ha novellen som orienteringskarta!"

Visst är det så. Trots min numera fasta förankring i Uppsala och Mälardalen sedan 20 år, står mig min bardoms Åsele ännu "in memory yet green - and in joy still felt". Jag föddes i detta Åsele i södra Lappland, Västerbottens läns inland, vid Ångermanälvens strand. Bergen, skogarna, friden...

I "Den musiske matlagaren" skrivs om abborrfiske i samma nejd, i Söråsele utanför stan där man ser ett av dessa gudomligt sköna berg, som ett upp-och-nervänt baktråg:

Bergets silhuett
mot sommarnattens himmel -
sjön ligger stilla.

Jag föddes i Åsele 1965. Då fanns där fyra bensinmackar: Esso i västra stan, Shell ner mot Breviken, OK nedanför kyrkan och BP på Norrstrand. Nu är det bara Shell kvar, omlokaliserat till Norrstrand. Möjligen under nytt namn, men kvar torde det ligga; har inte varit där på länge men dess läge vid korsvägen Vilhemina-Umeåvägen är nog lukrativt.

Fler bensinmackar förr, fyra etablissemang i en småstad: kanske gillade respektive bas att driva mack, även med halvlitet kundunderlag, eller så var stans befolkning helt enkelt större på 60-talet. Antagligen det senare; många, inklusive min familj, drog ju därifrån i slutet av 60-talet och framöver. AMS-politik: Alla Måste Söderut.

Inte så att jag idag beklagar flytten. Hade man bott kvar hade man t ex fått åka buss långa vägar på gymnasiet, kanske bo inackorderad eller på skolhem. Istället bodde man ju i Övik då så där hade man gymnasiet i samma stad.

Än minns jag bergen i Åsele, det är en fin sinnebild att spankulera i, samtidigt som man går här bland Mälardalens grottor och rubinströdda fält...

lördag 8 december 2007

Domare, pedant och en "de små stegens tyrann"


Bloggar man om Jünger får man antagligen stå sitt kast. Man får väl stämpeln "Jüngermaffia" på sig, och kommer sedan att för alltid associeras med konservatism, entomologi och såpbubblor.

Nåväl, att jag gillar Jünger ska jag inte förneka. Hans böcker kommer alltid att vara hälsokällor för mig. Dock har jag här och där i dessa inlägg markerat mina reservationer mot karln, och härmed ännu en.

Det gäller åter stilen, men "l'homme et la style c'est la même"; fallet Jünger är omöjligt att bena upp utan att man hamnar i ett kraftfält där personalia och verk, biografi och bibliografi vävs samman. Och en aspekt på Jüngers stil är känslan av kontroll; det är korta meningar (bra att lära sig tyska på kanske, hans lakoniska stil är lätt "otysk") där tanke och associationer inte tillåts löpa iväg alltför okontrollerat. För den skull är det inte rent pedanteri, han kan förvisso förena disparata element i nya synteser, men känslan av nykterhet, vakenhet och spärrar mot diffusa utmarker finns där alltid.

Ett annat exempel på kontrollnojan är att Jünger ofta bearbetat sina texter i efterhand. "In Stahlgewittern" av idag skiljer sig på många punkter från de första utgåvorna, och vad vi idag kallar krigsdagboken har sett olika varianter genom åren - vilket är ett slags bedrägeri, för dagboken som form bygger på att man skriver och publicerar och sedan låter det vara, annars blir det ju historieförfalskning. Men Jünger sätter stilen högt och vill polera den tills den skiner. Essäsamlingen "Das abenteuerliche Herz" såg även två skilda utgåvor inom loppet av tio år. "Revidierungsmanie" har någon kallat det hela.

Så var det domarrollen. I "Eumeswil" talar Jünger om "historikerns smärta", den skriande ångest denne kan känna över alltings förgänglighet, över tystnaden hos gångna släktled och tigandet hos gamla ruiner. Samtidigt sägs att historikern ska vara en domare, partilös ska han sitta vid sin pulpet och döma alla som passerar revy. Då vill jag hävda att den smärta och ångest det rör sig om är specifik för Jünger; vi kan alla känna gripenhet inför historien, men den smärta Jünger nämner torde vara den som uppstår hos en som dagen lång placerat in allt i fack, en som klassat och dömt alla historiska personager han mött och som därmed tror sig kontrollera hela scenen, hela historien från Hedenhös till idag.

Men tomheten består. "Men jag då? Vad ska jag göra med min ångest?" frågar sig domaren när han lagt av sig kappan - och detta vill jag mena är den "historikerns smärta" Jünger talar om, vilket bara är bondångest av sedvanligt, personligt slag. Men han erkände aldrig någon ångest den gode Jünger. Låt vara att sakprosan är fri från detta, det hör till saken (det blir skrymteri att säga "idag har jag ångest" i sin dagbok) - men romanerna med sin metalliska högglansprosa blir ibland lite tomma, det filas och putsas på utanverket medan en råare, mindre bearbetad stil ibland hade varit effektivare.

Ta bara "nedstigningen i underjorden" i Heliopolis; med narkotiska medel ska mötet med mörker och nihilism gestaltas, men det hettar aldrig till. Här lider kontrollstilen skeppsbrott; att släppa efter litegrann och låta spelet spela sig själv hade varit effektivare, men Jünger var oförmögen till sånt.

"Jünger är en domare" sa en kritiker, "han tror sig vara den tyska metafysikens sista domstol. Hans tolkning av metafysiken ska vara den enda giltiga." Detta citerades av Bo Cavefors i en SvD-artikel 1987, och det visar på fler nackdelar med Jüngers stil, ja hans sätt att vara. Likt Fredrik den store resonerar han aldrig, nej stenstilen kräver tvärsäkra utlåtanden om allt och alla - inklusive ontologin, varmed full kontroll över hela universum uppnås med ett penndrag. Visst är samma stenstil effektiv när Jünger har alla hästar i stallet, när han får bitarna att falla på plats - men nackdelarna må framhållas. Det är själva syftet med detta inlägg, som blir min räddningsplanka om jag stämplas som jüngerian, som partigängare med dem som sväljer allt Jünger säger.

Har jag sagt allt i ämnet? Vad blev det av rubrikens "de små stegens tyrann"? Detta må vara inseglet på vad jag talat om, författaren som diktator över sina ord och tankar. Inte för att Jünger själv var omedveten om problemet. Någonstans säger han till exempel: "Den gode stilisten. Jag ville skriva 'jag handlade rätt', men jag skrev 'jag handlade orätt' eftersom det lät bättre". Voilà etik som estetik i ett nötskal, och visst finns andra exempel på hur stil och moral korresponderar i Jüngers verk; "På marmorklipporna" är ett exempel. Men kanske insåg han själv med tiden att "den tuktade koturnprosan" hade sina nackdelar, för efter "Heliopolis" 1949 skrev han i en sakligare stil. Hans prosa var därmed inte fri från alla sina avarter, men ingen kan å andra sidan hoppa över sin skugga. Som han själv framhållit.

Varning för Silverräven


Det lönar sig inte att propagera för något, då vänder sig folk bara emot en. Nej, man får köra psykologernas "paradoxala intention" istället och uttryckligen varna för det man gillar (se f ö "Varning för 'Eld och rörelse'" i denna blogg, november '07)...

Således vill jag å det skarpaste varna för denne Jünger, denne försåtlige Silverräv som för ungdomen vilse! Han filosoferar, jodå det gör han, i varje text och på varje sida; sitter han så och väntar på bussen filosoferar han över väntandets ontologi, och förknippar det med shamanism och zenbuddhism och japanernas "matsuo", "att vänta under tallar"...

Nej nu spånar jag, men ni fattar: Jünger filosoferar om allt han ser. Du som är van vid common sense-attityd och förenkling av alla problem, och som är allergisk mot begrepp som "gestalt", "väsen", "innebörd" och "högre verklighet", bör gå någon annanstans.

Han är en flanerande dandy, en såpbubbelblåsare, en skyttegravsstormare och insektsfluktare, ja mer än så: han har varit belagd med publiceringsförbud (av både nassar och demokrater), han är både galen och klok - för han kan i ena ögonblicket tala om kyrkor som utgångspunkt för eldgivning och i nästa hylla eremiter i deras dunkla natt. En sådan man är skvatt galen och bör ej läsas.

Läs därför inte "Eumeswil" från 1977, som går sakta fram genom myt och historia och miljöer i en smäktande hamnstad som än tycks vara belägen vid Medelhavet, än vid Nordsjön. Läs heller inte "Das abenteuerliche Herz", med essäer, drömmar och kortprosa om flygfiskar, färger och "anschaulicher Skeptizismus" - detta sista att inte tro på vad man ser, tvivla på sina ögons vittnesbörd trots att scenen ligger verklig framför en. Och undvik framför allt "På marmorklipporna" som är fulländad i sin art, form och innehåll gifter sig i ett högre amalgam, ett heligt bröllop, ett iakttagelsens och reflektionens "hieros gamos"! För vem vill läsa något fullbordat, det är ju mer än man som människa klarar av.

Undvik också "Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation"; du kan komma att uppleva smärta, sorg och förtvivlan över en tid när man byggde likfabriker och jämnade städer med marken. Lägg heller inte händerna på ett ex av boken "Das Sanduhrbuch", för den fångar charmen med att se sanden strila i timglaset, frammanar känslan av ödestid, ja tidlöshet. Skys bör även romanen "Farligt möte", "In Stahlgewittern" (snart på svenska; spring!) och "Heliopolis", om en Lucius de Geer i gåtfull vandring genom grottor, kvarter och trädgårdar i en stad vid en blånande bukt.

"Heliopolis" behandlas för sin del rätt ingående i bloggen "Reseanteckningar". Och "Café Exposé" skriver en hel del annat om Jünger. Varning för dessa alltså!

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)