tisdag 31 januari 2012

Sverige, del 20: den gamla armén


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- En flygövning i Norrbotten har fått ställas in. Lufttrycket var för högt. Detta gav felvisningar i höjd- och fartmätare. Nåväl, det hålls i alla fall militärövningar i det här landet än. Vem minns inte sådant som Västgräns 85. Det var en övning för både armé och flyg. A 37 Viggen deltog jämte mig i min bandvagn 206. Idag gällde det dock Jas 39 som inte kunde flyga. Och här nedan gäller det den gamla tidens armé i Sverige. svd svd
Fria Tider


Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Låt oss se närmare på hur vi i Sverige organiserat våra krigsförband genom tiderna. Detta är inte krigshistoria per se, det rör främst värvningen. Men något om stridssättet, det vill säga krigskonsten och taktiken kommer också med. Det handlar här om marktrupper, om arméförband i snävare mening. Och kärnan i armén har historiskt varit infanteriet.

Infanteriförband hade funnits i Sverige sedan tidig medeltid: det var uppbådet, plikten för allmogen att gå man ur huse och försvara landet med klubbor och påkar. Men efter hand minskade uppbådets taktiska värde; det kunde inte försvara sig så bra mot rytteri, som ju blev ett slagkraftigt vapen under högmedeltiden. Slaget vid Visby ringmur 1361 sägs visa hur överlägset det pansarklädda rytteriet var mot ett traditionellt uppbåd. Under senmedeltiden fick dock infanteriet en renässans ute i Europa med bågskyttar, hillebardierärer, pikenerare och armborstskyttar. Dessa visade sig kunna besegra riddarhärarna.

Gustav Vasa satsade på infanteri i sina försök att ta makten från unionsväldet. Den uppbådade allmogen hade nog anda och en viss slagkraft, men den lämpade sig föga för längre operationer. Manskapet tenderade att avvika hemåt vid sådd och skörd. Man kunde heller inte belägra Stockholm effektivt. Så Gustav hemförlovade efterhand sina allmogekämpar och satsade på värvade tyska knektar istället. Dessa visade sitt värde i såväl intagandet av Stockholm som vid brytandet av Dalupproret. Då hade man även modernt artilleri med sig: bronskanoner. Artilleriet kallades på denna tid för ultima ratio regnum, kungarnas yttersta argument. Som jag visat tidigare avlönades legoarmén genom reduktion av kyrkogods.

Infanteri var tidens lösen. Men svaret var för Sveriges del inte legoknektar. En uppgradering av den inhemska soldatesken, en ny sorts allmogekrigare, var bättre. Under Dackefejden visade det sig nämligen att de specialiserade legoknektarna inte klarade av gerillakrig mot bönder i skogarna. Bättre gick det med de allmogeknektar Gustav förmått olika landskap att ställa upp. Legoknektarnas dominans var därmed förbi. Infödda soldater skulle utgöra kärnan i de svenska arméerna allt framgent. Visst kunde utländska proffsförband anlitas både under 30-åriga kriget och stora nordiska kriget, men normaltypssoldaten i svenska armén blev allt framgent en infödd svensk man.

Begreppet ”regemente” tycks ha förkommit redan på Erik XIV:s tid. En synonym var legion. Även om 1500-talet för oss blott var en förskola i krigstillvaro så lades grunden för kommande storhet nu. Ett slags krigsmentalitet präglade folkhushållet: landskapen skulle permanent förse kronan med soldater. Allmogen vandes vid tanken på krig. Snart tilläts bönder och bondsöner att leja folk som skulle gå i krig för dem. På 1590-talet sas till exempel att 20 gårdar skulle lämna en knekt; bättre då att en lös och ledig karl fick denna tjänst än att bönder drog ut i krig med risk för inkomstbortfall om de stupade. Lösdrivare som träffades på gick raka vägen till knekttjänst.

Vi fick ett ”ständigt knektehåll”. Det innebar att så kallad utskrivning, statlig tvångsvärvning i händelse av krig, med tiden ersattes av fasta satser som landskapen fick leverera. Dalarna var pionjärer härvid då man 1613 befriades från utskrivningsskyldighet mot att ställa upp 900 knektar i fred som krig. Bruket spred sig och fullbordades när knektarna under fredstid gavs 1/8 hemman att bruka. Detta var, lite förenklat, indelningsverket som skapades 1635. Det var en etablering av naturahushållet som det enklaste sättet att avlöna såväl krigsfolk som förvaltningspersonal.

- - -

År 1634 fick Sverige en regeringsform. Den militära organisation som bestämdes där kom att bestå ända in på 1900-talet. För stormaktstiden gällde så att Sverige-Finland skulle sätta upp 23 infanteriregementen och 8 kavalleriregementen, alla på läns- eller landskapsbas. Inom egentliga Sverige var de, för infanteriet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings, Östgöta, Hälsinge, Älvsborgs, Västgöta-Dals, Västmanlands, Västerbottens, Kalmar och Närke-Värmlands regemente samt Dalregementet. Det egentliga Sveriges kavalleriregementen var på denna tid Östgöta, Västgöta och Smålands ryttare samt Upplands ryttare, detta omvandlat 1697 till Livregementet till häst.

Ett infanteriregemente bestod av två bataljoner, vardera på fyra kompanier. Regementet bestod alltså av åtta kompanier. Dessa räknade 150 man var. Ett kavalleriregemente hade också åtta kompanier, dock på vardera endast 125 man. Skvadron var benämningen på ett halvt rytteriregemente. Rytteriet i sig var uppsatt på rusttjänstens grund. Det var som ett eko av Alsnö stadgas ryttarfrälse: eho som ställde upp med en fullrustad ryttare åt staten gavs skattefrihet. Ännu på 1500- och tidigt 1600-tal kunde det förekomma att hemmansägare ”red för eget rusthåll”, alltså själv tjänade som kavallerist likt en sentida riddare. Men liksom med infanteriet uppmuntrades rusthållets bönder att skaffa ersättare, en så kallad sventjänare, så att inte skatteinkomsterna riskerade att minska om gårdsägaren stupade i strid. Utöver det värvades kavalleriet genom adelns rusttjänst som mer entydigt än rusthållet gick tillbaka på Alsnö stadga.

De svensk-finska knektarna skrev historia under 30-åriga kriget. Det var tack vare sin anda och disciplin och tack vare den nya, bättre balans mellan eld och rörelse som Gustav II Adolfs reformer skapade inom den operativa taktiken. De avgörande segrarna vanns under förra hälften av 1630-talet med våra egna trupper. Sedan sparades dessa för garnisonstjänst medan fälthärarna mest kom att bestå av värvade utlänningar.

Något om 1600-talets taktik kan behöva nämnas. På denna tid bar alla infanterister värja som självförsvar. Det hörs ju i själva namnet: man värjer sig med en värja. I övrigt var infanteriet uppdelat på pikenerare och musketerare. Pikenerarna kunde dels bilda en mur som försvar mot kavalleri, dels anfalla sedan musketerarna eller artilleriet avlossat salvor som skakade om fiendens led. Musköten var för sin del inte så eldkraftig, den tog tid att ladda om och var tung; en gaffel behövdes som stöd. Antalet pikenerare var större i den svenska armén än den kejserliga.

Infanteriet ställdes upp på sex led. Med detta ringa djup vann man att även de bakre leden kunde höra kommandoropen. Det sedvanliga tyska infanteriet vid samma tid var uppställd i massivare fyrkanter, tertior. De kunde ha upp till 50 led. Där kom bara det första ledet till skott medan de bakomvarande laddade om. I den svenska brigaden kunde tre led skjuta på en gång genom bland annat knästående skjutställning. – Sedan artilleriet mjukat upp fiendens linjer skulle det svenska kavalleriet anfalla genom ridande approch följt av inbrytning med blankvapen. Det var effektivare än den rådande stilen där ryttarna i tur och ordning red an och avlossade sin pistol. En så kallad svensk brigad bestod av två fältregementen och understöddes av nio till tolv lätta kanoner, trepundiga bronskanoner. Dessa sköt snabbare än till och med musköterna. Och de var lättare att transportera än de sedvanliga pjäserna på denna tid: de var häst- istället för oxdragna.

- - -

Under Kristina och Karl XI:s förmyndare mötte indelningsverket vissa påfrestningar. Sedan tog Karl XI itu med vanskötseln som bland annat lett till skånska krigets närapå katastrof. Saken tycks ha varit att man då ännu hade utskrivning som vanligt förfarande för soldatvärvningen. Nu övergavs denna och man slöt kontrakt med varje landskap, som ålades att i fred som krig sätta upp ett regemente om cirka 1200 man. Den ”ersättning” landskapet fick var så vitt jag vet endast negativ, dvs ”frihet från utskrivning”. Utskrivningen var hur som helst en godtycklig värvningsform, ett gissel för alla och envar. Med konsekvent indelning av landskapet i rotar, vanligen två gårdar, som skulle sätta upp en soldat blev systemet mer förutsägbart. Bönder och bondsöner kunde koncentrera sig på jordbruket och egendomslösa – torparsöner, drängar och inhyseshjon – kunde alltid satsa på att bli indelt soldat. Om en soldat avled skulle roten inom tre månader värva en ny rekryt. Detta system ska kallas rotering, roteringsverket eller det ständiga knektehållet. De gårdar som ställde upp soldater på detta sätt var privatägda. Det var som antytt ett avtal mellan stat och landskap att frita dem från utskrivningens gissel.

Man kan i dagligt tal kalla en infanterist avlönad av en rote för indelt soldat. Men det egentliga indelningsverket torde ha varit de kronans gårdar som, med vidhängande avkastning, indelades att bli boställen för officerare. Parallellt med denna medborgarmilis som roteringen och rusthållet skapade fanns värvade förband. Svea livgarde var värvat. Även artilleriet var värvat; det behövdes kunnigt folk för att sköta kanonerna. Ända sedan medeltiden hade fyrverkarna varit ett utrikes värvat skrå av specialister.

Karl XI hade tagit över ett konkursbo. Men redan på 1680-talet hade han bringat reda i rikets finanser och försvar. Indelningsverket fungerade bra för att försvara vårt glest befolkade, fattiga rike. Att via indelning, rotering och rusthåll ha (Artéus) 1/3 av rikets inkomster bundna i gårdar med naturahushållningen som princip blev med tiden ohållbart, men för att möta anfallet från Danmarks, Polens och Rysslands förenade krafter 1700 var det nära nog optimalt. Hade till exempel ett regemente förlorats kunde ett nytt sättas upp inom några månader via rusthåll och rotar. Och om rotar slogs samman två och två, tre och tre, fyra och fyra eller fem och fem kunde man sätta upp ännu fler förband, så kallade fördubblings- eller tre-, fyra- eller femmänningsregementen. Nog tärde allt detta på landets resurser, speciellt med tanke på de nödår som allmänt kom att råda på 1710-talet, men enligt Erik Bellander var återväxten god för soldatmaterialet:
Trots allt detta var de rent svenska regementenas styrka förvånansvärt god vid Karl XII:s död. De bestod inte till största delen av pojkar och gubbar, utan i en del fall var soldaternas åldersfördelning vid krigets slut till och med fördelaktigare än vid dess början. [s 18]

En nymodighet i beväpningen på den karolinska tiden var att flintlåsmusköter ersatte luntlåsmusköter. Man slapp hålla en brinnande lunta vid avfyrning; gnista skapades här av en bit flinta som slog ner i gevärslåset. Pikenerare förekom ännu rätt allmänt, Sverige övergav som en av de sista detta vapen eftersom Karl XII föredrog det framför bajonetten. Dock förekom även bajonetter i den karolinska armén. Andra nymodigheter var grenadjärer utrustade med handgranater samt bruket att med ett helt kavallerikompani anfalla i samlad plogform, knä vid knä.

I nästa avsnitt ska det handla om drottning Kristina.

Artéus, Gunnar: Den gamla krigsmakten. Arméns tekniska centrum 1996
Bellander, Erik: De svenska regementenas framväxt i Kannik, Preben: Uniformer i färg. Almqvist & Wiksell 1969




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 17: Gustav Vasas söner
Sverige, del 16: Västerås arvförening
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar
Torp för indelt soldat vid Nerike-Vermlands regemente

måndag 30 januari 2012

Sverige, del 19: Gustav II Adolf


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Gustav II Adolf kallades ett tag efter sin död "den store". Det var riksdagen 1633 som bestämde det. På sarkofagen i Riddarholmskyrkan står det också på latin: "Gustavus Adolphus Magnus". Epitetet har inte hängt med, det har inte fäst som vid Fredrik den store eller Alexander den store. Men visst var Gustav i samma klass som de var. Hans insats hade världshistorisk betydelse: viljans frihet segrade över den nakna makten. Det skedde när vi under Gustavs ledning intervenerade i 30-åriga kriget.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Vi har hunnit fram till slutet av Karl IX:s regering. Han hade som sagt fört krig med Polen och Ryssland. Även Danmark stred vi mot. Alla tre krigen hade gått dåligt eller inte gett något. Så det var en bruten man som nu lämnade över spiran till sin son Gustav.

Gustav II Adolf regerade 1611-1632. Han visade sig som 17-åring mogen ansvaret att styra riket. Han hade redan varit i fält under det danska kriget. Detta hade börjat 1611 och fördes liksom nordiska sjuårskriget med gränsintermezzon, brand och härjningar. I det halländska Knäred vid floden Lagan slöts fred 1613. Älvsborg var nu åter i fiendens hand och vi måste åter betala en lösen, den egentliga Älvsborgs lösen, nu på en miljon riksdaler vilket minst motsvarar 40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Vi hade sex år på oss att betala detta, annars skulle fästet förloras. Det var en hög summa som ”drog fetma ur landet” länge och väl. Vi hade dålig likviditet, landet hade nästan naturahushåll; det var ont om kontanter. Och vi kunde inte bara låna upp summan. Allt måste betalas med jordbruks- och malmproduktion av ett svenskt folk som då bara räknade knappt en miljon. Danske kungen hade satt summan så högt att vi inte skulle kunna betala men vi gjorde det till slut och behöll sedan Älvsborg för gott.

Kriget mot Ryssland hade som sagt påbörjats av Karl och förts med viss bravur som expeditionen till Moskva 1610. Det avslutades 1617 med en fredsförhandling i byn Stolbova söder om Ladoga. Vi fick då sammanhängande land från Finland till Estland genom att Ingermanland och Kexholms län avträddes till oss. Ryssarna blev i sin tur utestängda från Östersjön. Gustav visste det och sa på en riksdag efter freden att nu hade ”ryssen blivit skild från oss genom sjöar, moras och strömmar.” Trygghet rådde för Finland och Estland, ty ”Finland är skilt från Ryssland genom den stora Ladogasjön. Och hoppas jag, att det ska bliva ryssen svårt att hoppa över den bäcken.” [citerat efter Grimberg II s 117]

Karl IX hade på sin tid knäckt adelns makt. Men nu kom den tillbaka. Vid sitt trontillträde avtvingade adeln Gustav löftet att i viktiga ärenden inhämta rådets mening och ständernas samtycke. Det kallades kungaförsäkran. Visst var detta ett skydd mot maktmissbruk men det var också en början på ett nytt adelsvälde som efter kungens död nådde nya nivåer. Vi fick nästan livegenskap: adeln styrde sina domäner som småkungar. Ledare för adeln var Axel Oxenstierna. Han var rikskansler vilket reellt gjorde honom till både stats- och utrikesminister. Låt oss se närmare på honom.

- - -

Man kan säga: om adeln saknar en fast, överordnad makt tenderar den att bara gynna sig själv. Men om adeln leds av en stark, rättvis kungamakt så brukar denna adel göra landet stora tjänster. Se bara på den gustavianska tiden: under Gustav III:s tidiga regim gjorde adeln Sverige gott eftersom landet styrdes av en monark som visste vad han ville. Detsamma gäller landet under Gustav II Adolf: kung och adel samarbetade för att göra Sverige stort. När sedan kungen dött uppstod ett adelsvälde. Under båda perioderna var Axel Oxenstierna en inflytelserik man. Han symboliserar såväl det goda som det mindre goda med adeln.

Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland den 16 juni 1593. Föräldrarna var riks- och kammarrådet Gustav Gabrielson Oxenstierna och Barbro Axelsdotter Bjelke. Axel var för sin del en begåvad ung man, redan 1609 blev han riksråd hos Karl IX. Axel var en boklig begåvning, en pennans och ordets man men ingen krigare. Men detta att kunna förhandla, känna till juridik och ekonomi och styra landet enligt vissa principer var lika viktigt som att leda härar, kommendera och ligga i fält. Det var som munken sa till barbaren: ”Du har erövrat ditt land från hästryggen men du kan inte styra det från hästryggen.” Armén är statens ryggrad och Gustav Adolf skapade Sveriges storhet från hästryggen, men han kunde inte styra det från hästryggen. Det styrdes i kammare, via brev och under förhandlingar av Axel Oxenstierna och Gustav gemensamt.

Som 28-åring blev Oxenstierna förmyndare för just denne Gustav Adolf, Karl IX:s son. Redan här visade sig Oxenstiernas lömska, adelsgynnande natur; man tror det var han som bidrog till att formulera den kungamaktsförsvagande försäkran Gustav Adolf avgav vid trontillträdet. Oxenstiernas ideal sägs ha varit en inskränkt kungamakt grundad på adelns upphöjande. Det lät nog bra men adeln per se har aldrig kunnat styra Sverige för det gemensammas bästa. De har alltid gynnat och berikat sig själva. Hade de fått fortsätta med det, oinskränkta av den karolinska och gustavianska offensiven, hade Sverige gått Polens väg och blivit ett rov för sina stormaktsgrannar.

Men nu hejdades Oxienstiernas excesser av en fast hand, lika med Gustav II Adolfs. De samarbetade bra: den senares hetta balanserades som sagt av den förres lugn. Det kallas personkemi. För övrigt är det bra om statsledarpar består av ”en fet, en smal” som här. Oxenstierna var smal, Gustav fet. Se här även Göran Persson – Bosse Ringholm, Augustus – Agrippa, Per-Albin - Wigforss, Churchill – Eden med mera. En rund, en leptosom.

För Oxenstiernas fortsatta bana som rikskansler kan sägas: handel och industri, lagstiftning, finansiering av krigen, inre styrelse och yttre politik, diplomati, utnämnande av ämbetsmän, utdelande av förläningar, fredsstiftande (Brömsebro, Westfaliska). Drottning Kristina ogillade för sin del Oxenstierna. Hon blev också fokus för adelsinskränkande krafter till en början; adeln hade skott sig på det allmännas beskostnad och blivit en stat i staten. Den kungaförsäkran hon avgav var till exempel mindre bindande av faderns och inte heller bekräftade hon 1634 års regeringsform. Oxenstierna och dennes söner utstängdes från inflytande; gott så, för även om Oxenstierna var klok var han inte oersättlig. Senare försonades Krisina och Oxenstierna och den senare kunde ge vissa vägande råd om utrikespolitiken.

Vad gäller Kristina så blev hennes regim inte så lyckad. Hennes frikostighet med allmänna medel och gods fortsatte att utarma staten på adelns bekostnad. Det återstod för Karl X:s och i synnerhet Karl XI:s regimer att vända utvecklingen. Oxienstierna dog för sin del strax efter det Karl X bestigit tronen 1654. Den gamle statsmannen ligger begraven i Jäders kyrka i Södermanland.

- - -

Stolbovafreden medgav lugn och ro för Sverige att samla krafter för nya utmaningar. Förvaltningen ordnades och näringslivet gynnades. Vad gäller rättsväsendet fick vi överdomstolar i form av Svea hovrätt i Stockholm och senare Göta hovrätt för Götaland. Finlands hovrätt förlades i Åbo. Här kunde man överklaga mål i vanliga domstolar. Ansåg man sig fortfarande orättvist behandlad kunde man klaga hos kungen; man kunde ”gå till kungs” med sitt ärende. Handeln gynnades på flera sätt, bland annat genom en satsning på städerna. De i det danska kriget förödda Jönköping, Linköping och Kalmar återuppbyggdes. Dittills var Härnösand rikets nordligaste stad, anlagd 1585, men nu fick Norrland även metropoler som Umeå, Piteå och Luleå. I sydväst fick vi Borås, Alingsås och Göteborg. Gustav Adolf står lämpligt nog staty på sitt självbetitlade Göteborgstorg och pekar i marken, sägande här ska staden ligga. Det är en sant kunglig gest.

För övrigt gynnades bergsbruket och smidesverksamheten. Vägarna höjdes från medeltida standard, från gång- och ridvägar till präktigare forvägar. I samband med detta inrättades postväsendet med så snabb brevbefordran som gick (postryttare). Vad gäller jordbruket sattes enligt Grimberg inga särskilda åtgärder in, det fick det klara sig bäst det kunde. Och allt eventuellt överflöd som skapades gick till att finansiera flotta och armé; åren 1621-1648 var Sverige oavbrutet i krig. Vi fick några tyska provinser som tack för det och vi kontrollerade många östersjöhamnar, men några sötebrödsdagar var det inte.

Vi hade nyss varit i krig med Ryssland. Med Polen var läget oavgjort: Sigismund sades rusta mot Sverige och detta kunde tolkas som del i den alleuropeiska katolska motoffensiven. 1618 hade ju kejsardömet rivit upp 1500-talets fred mellan katoliker och protestanter. Lutherdomen var på defensiven. Det skulle ta 30 år att lösa detta, delvis genom Sveriges ingripande i detta trettioåriga krig.

Gustav ville komma till rätta med Polen. Han ville hindra Sigismunds nålstick mot hans regim som utmålades som illegal, vilket den kan sägas ha varit för kannstöpare och formalister. Men att Gustav ville Sveriges väl till skillnad från Sigismunds autodafé- och jesuitvälde förstår alla. Gustav landsteg därför i det polska Livland och började belägra Riga. Detta starka fäste föll omsider och Gustav blev strax herre över hela Livland. Offensiven fortsatte och krigsskådeplats blev Preussen, då en polsk provins. Målet var att ta kontroll över Polens handel genom att erövra Weichsels och andra floderns mynningar. Strategin lyckades. 1629 slöts ett stillestånd med Polen enligt vilken vi fick Livland samt rätten att i sex år uppbära tillinkomsterna i Preussens hamnar. Inkomsterna var stora men de gick åt till att finansiera det kommande kriget med kejsaren.

Gustav var befäl i fält och han gillade det. Han hade talang för fältherrekonsten. Han var kanske väl långt fram och utsatte sig för större risk än nödvändigt, men enligt uppgift ville kungen inte nöja sig med att föra befäl från en kulle i bakgrunden. Han var en hetsig natur och den kom möjligen väl till sin rätt i rollen som härförare, en som likt en Caesar och en Alexander inte aktade sig för att gripa in där striden stod som hetast. Kungen ville enligt en Grimbergkälla ”icke bara vara kommenderande general, utan kapten, underofficer, artillerist och soldat i ledet, kort sagt allt”. Man kan då anmärka och säga att befälhavaren inte ska rida runt och göra allt, han ska befinna sig i en brännpunkt där han kan nås av ordonnanser från alla delar av hären. Men ingen kunde råda över kungen, han ledde som han ville. Och till syvende och sist gjorde han det som generaler förväntas göra, vinna segrar.

I och med att Sverige nu kontrollerade en och annan tysk delstat var vi redan indragna i ”Trettioåriga kriget”, i de protestantiska staternas försvar mot kejsaren, Man ska inte stirra sig blind på religionen här; detta var bara den yttre formen för konflikten. Essentiellt handlade det om den tyske kejsarens vägran att låta Nordtysklands stater gå sin egen väg. De skulle tvingas in under färlan och anta katolicismen igen. Så försvaret protestantism var ett försvar av viljans frihet, av ”fri åsiktsbildning”. Därför trädde Sverige in i konflikten; vi ville försvara de nordtyska staternas rätt att bestämma sitt eget samhällsliv, uttryckt i protestantism och lutherdom.


Fältherren Wallenstein gavs i uppgift av kejsaren att kuva Nordtyskland. En värvad massarmé, uppåt 100 000 man stark, tågade norrut. En liknande armé hade aldrig setts i världen. Alexander tågade till exempel mot perserriket med endast 40 000 man. Wallenstein krossade allt motstånd. Danske kungens ingripande slutade med nederlag för denne. Med ekonomiskt bistånd från Frankrike lovade så Sverige att sätta en armé i fält mot kejsaren. Frankrike var katolskt men det gällde realpolitik också. Man kan inte få allt. "Fiskar lever inte i rent vatten" som japanen säger.

Gustav Adolf tog avsked av sitt folk i ett gripande tal. Midsommaren 1630 kunde så den svenska armén landstiga vid Oders mynning i Pommern. Vi tog ledningen på den protestantiska sidan. Katolikerna sökte slag med oss och det fick de – vid Breitenfeld i Sachsen. Wallenstein var sjuk så han ersattes som fältherre av Johann Tserclaes Tilly. Gustavs krigsöverstar var Johan Banér, Lennart Torstensson och Gustav Horn.

Slaget vid Breitenfeld stod på ett fält söder om Loberbäcken, öster om byn Breitenfeld och norr om Leipzig. Svenskarna var grupperade på en öst-västlig linje i norr, katolikerna stod i söder. De senare utgjordes av 35.000 man. Svenskarna var 23.000 plus 18.000 sachsare på vänsterflygeln. Sachsarna bröt dock ihop tämligen snart och flydde.

Dagens datum var den 7 september 1631. Man stred manligen hela dagen. Till slut var dock segern vår, klart och entydigt. Fienden hade flytt, lämmande massor av döda och fångar efter sig. Fiendens läger plundrades. Tillys armé revs upp. Vår sida hade också förluster, men inte lika stora (cirka 5.000 mot fiendens enligt uppgift 27.000). Vi kunde rent av förstärka armén med tusentals krigsfångar. Den katolska segersviten var bruten, protestanternas frihet var räddad. Trots fler slag stod sig detta kriget ut. Breitenfeld var krigets största slag och dess vändpunkt.

- - -

Efter Breitenfeld följde en hel del: tåget mot Sydtyskland, Gustavs hegemoni, Lützen 1632. Efter Gustavs död i det sistnämnda slaget fortsatte kriget i dryga 15 år till men bladet var vänt. Kejsarens offensiv hade misslyckats, de nordtyska staterna fick fortsätta att själva bestämma sitt öde, sin kultur och sitt samhällsliv. Kejsaren hade misslyckats med att utrota kätteriet. Det tyska rike han styrde över fortsatte att vara en löslig federation av självständiga stater, ”Det heliga romerska riket av tysk nation”. Det levde en skuggtillvaro tills det fick dödsstöten av Napoleon 150 år senare. Parallellt med detta hade tyske kejsaren sina arvländer med tyngdpunkt i Österrike. Nationalstater började ta form som Preussen och Bayern. Efter 1815 blev dessa, i synnerhet Preussen, fokus för de tyska strävandena. När Hitler lät Österrike ansluta sig till Nazityskland 1938 var den utvecklingen fullbordad, den så kallade ”stortyska lösningen”. 1871 hade Bismarck nöjt sig med en ”lilltysk lösning”, med majoriteten tyska stater som Preussen, Bayern, Hannover, Württemberg och så vidare, dock ej Österrike.

I nästa avsnitt blir det lite bakgrundsinfo i form av en specialartikel. Det ska handla om hur den svenska armén var organiserad från medeltiden till och med den karolinska tiden.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket - kulturell högborg
Sverige, del 1
Ragnar Lodbrok
Karl IX räddade landet från Sigismund
Övre bilden: Gustav Adolf ber om seger vid Breitenfeld 1631. Teckning av E. Berggren. Undre bilden: Streiff, den häst Gustav red när han stupade vid Lützen 1632.

söndag 29 januari 2012

Sverige, del 18: Karl IX


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- I förra avsnittet berättade jag om Gustav Vasas söner. Jag hann ända till Karl IX:s kuppartade, men nödvändiga verksamhet. Han tog ju tronen från Sigismund. Denne hade "rätt" till den. Iofs. Men han hade skadat landet om han blivit kung. Mer här. Nu blir det mer om Karl samt något om de svenska krigen på 1500- och tidigt 1600-tal: förskola i imperialism...!

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Gustav Vasas yngste son hette Karl. Han blev omsider kung som Karl IX. Dittills hade han bara varit hertig. Han saknade Erik XIV:s och Johan III:s kulturella läggning. Men vad gjorde det. Han hade ju räddat landet från Sigismund och papismen. Karl var en saklig typ; hans regim innebar en synnerligen nödvändig återgång till gamle kung Göstas intresse för handel och näringar. Under Johan hade dessa eftersatts till förmån för lyxkonsumtion. Nu gynnades till exempel järnhanteringen med grundandet av Karlskoga och Karlstad bergslag; det var en region som omhuldats av Karl ända sedan Värmland varit hans hertigdöme. Karlstad fick ju sina stadsrättigheter redan 1584. ”[E]n idog bygd växte upp på de förut nästan öde sjö- och älvstränderna.” [Grimberg I s 185]

Likt fadern höll Karl efter sina fogdar med koleriska brev: ”Det rätter och packer eder därefter” var en vanlig avslutningsfras. Detta var ett sätt att värna allmänintresset; fodgar som tagit mutor eller stoppat överskott av skatteuppbörden i egen ficka hade ögonen på sig. Vissa fogdar hängdes: ”Vi skola hålla räkenskap med dem, så att de fastna i galgen” var inget tomt hot. Karl kallades av adeln för ”bondekung”, ett pejorativ som skulle antyda dennes brist på värdighet och bildning. Men man kan ju också se det som en hedersbeteckning: en kung som såg efter böndernas sak mot herrarna. Sant är att särintressena hade det svårt under denne kung. Lagar upprätthölls. Karl var en barsk typ men hade också, tro det eller ej, öga för bildning; Uppsala möte hade ju till exempel beslutat att Uppsala universitet skulle återupprättas vilket skedde med tiden.

Med tiden, ja: Gustav II Adolf skänkte omsider universitetet 300 uppländska hemman. Med dessa kunde professorer och lärare avlönas och inkomsterna användas till underhåll av byggnader och anslag för biblioteket. Gustavianums byggnad (utan mittkupol) blev universitetets huvudbyggnad, en vit tvåvånings länga med sadeltak, belägen mitt emot domkyrkan vid andra änden av domkyrkoplan. Det var en andlig landvinning av bestående värde. Senare under 1600-talet la Olof Rudbeck till Anatomiska teatern som kupol på byggnaden; denne lärdomsbjässe blev symbol för svensk lärdom. Han sysslade med allt ifrån historia och filologi till studier av växter och djur. Han var bland annat en säker tecknare. Hans fågel- och växtteckningar har tidlöst värde som vetenskapliga planscher.

- - -

I Baltikum fanns på denna tid något som hette Tyska ordensstaten, omfattande dagens Estland och Livland. Den grundades efter de tyska korstågen i denna region. Med tiden hade staten förfallit på grund av vällevnad och ohanterbara geopolitiska hot. Från öster kom i mitten av 1500-talet ryska krigarföljen och härjade. På grund av detta sökte det protestantiska Estland hjälp av Sverige; man gav sig under den svenska kronan 1561. På detta sätt kunde man kanske räkna med beskydd mot det ortodoxa Ryssland och det katolska Polen. Polen försökte för sin del fördriva Sverige ur Estland, vilket misslyckades. Sedan försökte sig Karl IX själv som krigsherre och ledde en offensiv mot Livland, vilket i sin tur gick i stöpet. Samtidigt fick Sigismund ett polskt uppror på halsen så kriget fördes utan kraft under flera år.

Vid denna tid började vi också intressera oss för Ryssland. Med Pontus de la Gardie försvarades det svenska Estland; en offensiv in i Ingermanland tvang tsaren till stillestånd. Ryssland hade nu sin ”stora oreda”, medeltidens regim löstes upp i tronstrider, och det ordnade upp sig först 1613 när ätten Romanov installerades. Karl IX anade svagheten och ville få ett ord med i laget. En svensk här ledd av Jakob Pontusson de la Gardie sändes iväg mot Moskva där Kreml intogs. Det var i mars 1610. Men hären var värvad och när legosoldaterna gjorde uppror måste de la Gardie återtåga med endast 400 trogna svenskar. Väl hemma efter stora faror lanserade de la Gardie en ny offensiv. Den gick mot östra Karelen. Novgorod, den västryska handelsstaden med anor från vikingatiden, erövrades.

Danmark hade för sin del utövat hegemoni över Norden under senmedeltiden. Sverige frigjorde sig sedan under Gustav Vasa och danskarna skickades hem. Men Danmark erkände inte förlusten av Sverige; man förde Tre kronor i sitt riksvapen. Erik XIV ville å sin sida göra Sverige till en stormakt i Östersjön och Danmark var ett av hindren för detta; han ogillade att detta land orätt hade de tre kronorna i sin sköld. Danmarks offensivanda flammade så upp igen under Fredrik II (1534-1588) som ingick förbund med Lybeck och Polen, Östersjöns övriga stormakter. 1563 utbröt ett smärre nordiskt krig. Vi vann här några sjösegrar under Klas Kristersson Horn. Det var en ärofull början för den moderna svenska flottan, senare markerat av sådant som skeppet Ölands strid mot nio engelska skepp 1704 samt Svensksund 1790. - I slaget vid Bornholm besegrades den dansk-lybska flottan i grund. Den blågula, tretungade örlogsflaggan behärskade Östersjön. Fler segrar vanns och danskarna gick inte till sjöss mer. Klas Horn dog emellertid av pest redan 1566.

- - -

Till lands fördes kriget i Halland med plundringar och mordbränder. Erik manade sina befälhavare till terrorkrigföring. Som fältherre var han feg och oduglig. Till lands var detta ett ärelöst krig. Kulmen var när danskarna på hösten 1567 inföll med 8 500 man i Småland och Östergötland. Efter sedvanligt brännande och plundrande försökte svenskarna att avskära fältherren Daniel Rantzaus återtåg genom Holaveden som avgränsar Östergötland från Småland. Men Rantzau undgick att fångas och hade i mitten av februari 1568 återkommit till Halland. Då hade Johan III ersatt Erik XIV och fred började mäklas.

Diverse strider fortsatte på grund av att vi förkastade det första fredsfördraget. I Stettin 1570 slöts slutligen fred mer eller mindre på status quo ante bellum. Johan III avstod sina anspråk på Skåne, Halland, Blekinge och Gotland. I gengäld skulle dansken uppge sina anspråk på Sverige; detta var Kalmarunionens formella slut sägs det. Dock behöll Fredrik tre kronor i riksvapnet. En svår post för Sverige var att vi förlorat vår enda port västerut, Älvsborg vid Göta älvs mynning, som danskarna tog redan 1563. Vi skulle återfå det mot en lösen på 150 000 daler silvermynt, erlagd inom tre år, annars skulle danskarna behålla fästet. Denna lösen ska inte sammanblandas med en ännu högre summa vi fick betala efter freden i Knäred 1613, efter ännu ett danskt krig då fienden ånyo tagit Älvsborg.

I nästa avsnitt ska det handla om Gustav II Adolf.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 17: Gustav Vasas söner
Sverige, del 16: Västerås arvförening
Bibliografi
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar
Vid Avenyn i Göteborg står Karl IX:s ryttarstaty, gemenligen kallad "Kopparmärra". Karl grundade nämligen en föregångare till dagens Göteborg på Hisingen. Senare på 1600-talet grundade Gustav II Adolf den stad söder om älven som vuxit till dagens Göteborg.

fredag 27 januari 2012

Sverige, del 17: Gustav Vasas söner


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Gustav Vasa hade tre söner som blev kungar: Erik, Johan och Karl. Johans son Sigismund styrde ett tag men han avlägsnades inom kort. Det var bra. Med honom hade nämligen landet legat öppet för inkvisition, jesuiter och kättarbål. Med upproret mot Sigismund säkrades den dyra svenska suveräniteten.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Gustav Vasa hade övertagit ett konkursbo: ett söndrat rike, behärskat av främmande makter. Sonen Erik fick överta ett enat rike, styrt av inhemska män och välmående som aldrig förr. Unionstiden och den danska hegemonin hade inte varit någon tid av direkt svält men den var orolig. Under ett stabilt styre kunde nu handel och näringar utvecklas bättre. Men Eriks regering blev inte stabil; denne begåvade, kanske överbegåvade monark styrde inte statsskutan med tillräckligt fast hand. Riket överlevde, någon katastrof skedde inte under de åtta år, 1560-68, som Erik styrde men någon storhetstid var det inte. Riket mådde väl och den grund Gustav lagt tålde även att en mindre kompetent kung styrde. Men när efterträdaren Johan ville återinföra katolicismen hotades allt. Karl IX blev för sin del något av en kuppmakare och tronkrävare, Johans son Sigismund hade rätt till tronen, men vad Karl gjorde var nödvändigt för att Sverige skulle överleva som suverän stat.

Låt oss titta på Erik XIV:s person och regering. Denne var till skillnad från fadern boksynt, han gillade att läsa. Han kunde latin, sjöng och målade. Intet mänskligt var honom främmande. Han var en kammarlärd men han försökte sig åtminstone på härskarrollen, han tog ansvar för vad det innebär att styra; han läste Machivellis ”Fursten” och utfärdade regler för armé och flotta, dock utan att ha praktisk erfarenhet av krig och örlig. De tidiga Vasarna var ju inga krigarkungar, det var först med Gustav II Adolf det blev norm för regenten att föra befäl i fält.

Erik blev med tiden vansinnig och fängslades av brodern Johan. Fängelset var Örbyhus i Uppland, vad det beträffar belägen i en märklig bygd, ”typisk Upplandsterräng” om man så vill. Denna kan ha sin charm men är lite egen. Det är ett slättland med inslag av skog, ful, knagglig, ogenomtränglig blandskog ej ägnad att ströva i som på en norrländsk mo. Sjöar finns knappt. Det är ett ingemansland, ett never-never-land av sedvanlig uppländsk typ – och man tänker – var inte Erik galen innan så blev han det väl av utsikten från fängelsefönstret. Det finns ingen horisont, inga vyer, bara åkerlapp begränsad av skog och sedan intet. Det finns inga berg för blicken att söka sig till. Det finns inget djup i bilden.

Erik hade ett labilt psyke; minns här brodern Magnus som tidigt blev otillräknelig. Erik hade dunkla perioder omväxlande med klara. Nog var hans kärlek till den enkla kvinnan Karin Månsdotter ärlig och uppriktig. Men Erik passade inte som regent. Den Johan som tog tronen var inte så mycket bättre. Han härskade rätt länge, 1569-1592. Johan såg mer konungslig ut än brodern men han slösade och la tunga skatter på folket. Försvarsanslag bortsnillades till praktbyggnader och hovhållning. Johan liknade sin far till det yttre men var likt Erik en boklärd svärmare. Något intresse för jordbruk och näringar hade han inte. Grimberg återger en skildring av tillståndet i landet från Johans sista år: ”Där, som förr varit åker och äng, där växer nu stora skogen, och de, som i många år varit välbehållna bönder, löpa nu kring landet med stav och säck”.

- - -

Under trycket av protestantismen, av Luthers och andras reformer, så började nu själva katolska kyrkan reformera sig. Avlatshandeln avskaffades och kunskaperna i grekiska och latin förbättrades hos prästerna. Men det handlade inte bara om läran, det var politik. Ingen fick ostraffat frigöra sig från Rom var budskapet. Kättare skulle brännas på bål; det såg inkvisitionen och jesuitorden till, två nyinrättade organ som gjorde katolska kyrkan ökänd. Johan III må ha varit en kulturälskande skönande som gillade katolicismen för dess prakt och yppiga religiösa konst i kontrast mot protestantismens vitkalkade kärvhet, men hans försök att vrida gudstjänstlivet mot katolska seder misslyckades.

Johan hade en polsk fru, Katarina Jagellonica. Med henne fick han sonen Sigismund. När denne omsider var på väg för att tillträda sitt svenska arvland sammankallade Gustav Vasas yngste son, hertig Karl, ett möte i Uppsala 1593. Där bekräftades protestantismen i form av den augsburgska trosbekännelsen som blivit tyska lutheraners skydd mot Roms imperiala hot. Luthers bibelöversättning blev rättesnöre i Sverige. Johan III:s så kallade Röda bok förkastades.

Vad innebar då detta? Det hela var ett religiöst, ideologiskt uttryck för att bekräfta svensk suveränitet och oberoende från Rom. Under medeltiden underkastades nämligen påven inte bara religiösa beslut utan även en mängd politiska beslut, som vem som skulle vara kung i Sverige. Nu, med reformationen som yttre form, avsade vi oss Roms hegemoni och blev herrar i eget hus. Det var tvunget att säga nej till katolicismen för att kunna styra Sverige som suverän stat. Sedan kan man tvista om helgondyrkan, om katolicismens klangfulla gudstjänster och rika konst. Men vi var för vår egen skull, för vår rena överlevnad tvungna att anta lutherdom och prostestantism: detta var det enda sättet att ena landet och hindra att vi åter kom under utländsk hegemoni. Ordförandens utsaga på Uppsala möte sammanfattade sentimentet: ”Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud.”

Sigismund anlände ohindrad till Stockholm. Hertig Karl mötte upp och fordrade i folkets namn att han skulle bekräfta Uppsala mötes beslut. Sigismund ignorerade det och lät sina medföljande katolska präster predika. Lutherska präster höll motpredikan. Landet var på gränsen till inbördeskrig: ”Svenskar och polacker slogs på gatorna, ja i själva Riddarholmskyrkan.” [Grimberg I s 180] Inför kröningen 1594 avtvingades Sigismund löftet att hålla Uppsala mötes beslut och icke använda katoliker i rikets tjänst. Men ingen trodde honom. Han lär ha skrivit en privat brasklapp, en hemlig protest, där han inför Gud och påven lovade att införa katolsk gudstjänst i landet. Enligt Grimberg var detta på inrådan av jesuiterna; dessa hävdade att man inte behövde hålla löften från kättare, ungefär som muslimer inte behöver tala sanning till icke-muslimer (taqquiya).

- - -

Sigismund for omsider hem. Han tänkte styra Sverige från Polen med dekret. Men därav blev intet. Det blev uppror. Så enkelt som ”Sverige mot Sigismund” var det nu inte. Sverige styrdes ju av hertig Karl och rådet gemensamt. I det sistnämnda satt representanter för högadeln. Dessa gillade splittring under en svag kung, styrande från det fjärran Polen. Då kunde de berika sig. Detta skulle på sikt ha lett till att dessa särintressen slitit sönder landet. Hertig Karl å sin sida företrädde idén om en stark stat, en etatism som här kan sägas ha gynnat allmänintresset.

Adeln hade fått en smärre renässans på sistone. Det hade sett mörkt ut tidigare, under 1500-talets förra del: först nackade ju Kristian Tyrann många svenska adelsmän i Stockholms blodbad och sedan kom Västerås arvförening som höjde kungaätten över de andra ätterna. Men Erik XIV och Johan III reformerade nu adelsväsendet efter kontinental förebild och upphöjde de främsta adelsmännen till grevar och baroner. De fick bland annat ärftliga jordagods och blev ”konungar i var sin landsort”. Dessutom fick de privilegier såsom skattefrihet utan någon därtill kopplad skyldighet. Alsnö stadgas adel måste för sin del tjänstgöra som riddare för att bli frälse (= fri från skatt). Adelsmän som inte längre hade råd med rusttjänst trycktes ner till bondeståndet igen. Johan III beslutade nu ”att adelsmän, som var för fattiga för att göra rusttjänst, ändå skulle få behålla adlig sköld. Därmed lades grunden för adelsskapets ärftlighet.” [Grimberg I s 181] Privilegierna var inte längre kopplade till några skyldigheter. ”Adel förpliktar” blev i mångt och mycket en fras, en idé om exklusivitet för dess egen skull. Vi fick en tärande samhällselit ungefär som idag med överbetalda journalister som kavlar ut propaganda, med antirasismföreningar, toleransprojekt och annat fint som får miljoner i skattefria bidrag.

Adeln kan förvisso, då som nu, stå för traditioner och bildning. Rät ledd kan adeln göra riket stora tjänster, som de exempelvis gjorde under stormaktskrigen. Men på denna tid, med svag kungamakt, hotade adeln att bli en gruppering som värnade om sitt särintresse på ett för landet skadligt sätt. Detta syndrom återvände flera gånger i svensk historia, ett veritabelt gissel och hot mot Sveriges enhet och överlevnad: vi såg efter Gustav II Adolfs död, efter Karl X Gustavs död, under frihetstiden samt i oppositionen mot Gustav III hur adeln berikade sig och ignorerade allmänintresset till förmån för sina särintressen.

Hertig Karl hade denna adel emot sig i rådet. Då fick han söka stöd hos rikets ständer, hos borgare och bönder. Prästerna hade vad det beträffar för nära band till högadeln. På riksdagen i Söderköping 1595 insåg ständerna att riket var i fara och att Karl borde bli riksföreståndare i kungens frånvaro. Han blev regent i ett nödläge liksom Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa varit före honom. De högadliga som inte ville gå ed med Karl på att försvara beslutet flydde till Sigismund i Polen.

- - -

Inbördeskriget var ett faktum. I Finland slog den kunagtrogne Klas Fleming ner den med klubbor beväpnade allmogen. Det kallas därför klubbekriget. Till Sverige kom kriget 1598 när Sigismund landsteg med en armé för att slå ner upproret. Visst var det formellt ett uppror mot den laglige kungen men reellt var det nödvändigt att säga ifrån. Det var på samma sätt nödvändigt att dra in kyrkogods 1527. Det var ett slags stöld men nödvändigt för landets överlevnad. Men detta hör man inga legalister protestera mot idag. Och att utse Engelbrekt, Sturar och Gustav Vasa till riksföreståndare var också illegalt: rätt kung, formellt valda vid Mora sten, var ju då danska unionskungar. Men det protesterar inga förlästa historieadvokater emot. Men de väljer väl sina strider: de brukar protestera mot avlägsnandet av Gustav IV från makten 1809. O ett sådant brott. Men ni förstår vart jag vill komma: den som kallar Bernadotterna illegitima på grund av detta är överdrivna formalister. Ibland uppstår nödlägen då lagens bokstav måste korsas. Huvudsaken är att man är andan trogen, att den idé som är ”ett fritt, suveränt Sverige” upprätthålls. Med Sigismund – för att nu återvända till honom – hade denna suveränitet varit i fara. Han var en svag regent, inte ens omtyckt av polska historiker, och med honom vid styret hade landet stått vidöppet för jesuiter, inkvisitorer och kättarbål för att bara nämna något. Med hertig Karl som regent skyddades svensk särart och det svenska allmänintresset mot adelsvälde och katolsk reaktion.

Sigismund kom inte långt. Vid Stångebro i Östergötland besegrades han. Den katolska världen gav upp hoppet på att återfå Sverige under sin färla. Sigismund förhandlade till sig ett vapenstillestånd. Han måste utlämna de rådsherrar som följt honom från Polen, lova att regera efter sin försäkran 1594, skicka hem sin polska krigshär och sammankalla en riksdag. Han antogs alltså stanna i landet och styra landet enligt denna överenskommelse men han valde istället att fly hem till Polen. Nästa år förklarades han avsatt på en svensk riksdag. Han regerade omärkligt sitt polska rike tills han dog 1632.

- - -

Karl gjorde processen kort med de adelsherrar som stått på Sigismunds sida. Finland rensades och i Åbo halshöggs över 20 personer, däribland Klas Flemings son. På Linköpings riksdag 1600 sökte vissa adelsmän nåd, de erkände sig skyldiga till att ha bekrigat fäderneslandet, att ”mot riket ha fört avog sköld” som det hette. Men visst kunde Sigismundanhängarna formellt hävda sin rätt: de hade ju bara lytt sin laglige konung. Denna kung hade emellertid brutit sin ed till folket vilket gör detta fall till en juridisk delikatess. Några adelsmän avrättades och berövades sin egendom, som till exempel Gustav Banér vars son blev stor fältherre i 30-åriga krigets svenska armé. Dessutom föll ledarfiguren Erik Sparre samt två andra rådsherrar och en krigare för bödelns svärd.

Det var hårda tider. Lutherdomen blev statsideologi, den enda tillåtna tankeriktningen för svensken. Men detta hade inte primärt med credo och världsåskådning att göra; religion var lika med politik på denna tid. Det var som i Japan vid samma tid: man ogillade katolicismen eftersom den tvingade sina trosbekännare att svära trohet till en främmande monark. Det var ungefär som senare kommunismen öppnade upp för Sovjettrohet och förräderi. Anti-katolicism var nödvändigt för att försvara det svenska rikets suveränitet. Kejsaren bara väntade på att utrota kätteriet i Tyskland och därnäst stod Sverige på tur.

Sitt konkreta uttryck fick det svenska sentimentet på riksdagen i Norrköping 1604. Där beslöts att ingen främmande religion någonsin skulle få finnas i riket. Envar svensk som avföll från lutherdomen skulle fråntas sin egendom och landsförvisas. På 1800-talet fick vi så religionsfrihet (vissa av staten godkända trosyttringar blev legala) och på 1900-talet kom rätten att träda ut ur statskyrkan, vilket främst betydde rätten att bli fritänkare eller ateist. Idag missbrukas religionsfriheten till att propagera västerlandsfientlig islamism.

I nästa avsnitt blir det lite mer om Karl IX. Dessutom blir det en titt på 1500- och det tidiga 1600-talets krig. Detta krigande var liksom en förskola i stormaktskunskap, en prolog till det svenska imperiala skedet.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Svenskarnas hövdingar
Tegnérs "Svea"
Carl Snoilsky: Svensk bushido
Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther 1582.

torsdag 26 januari 2012

Sverige, del 16: Västerås arvförening


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Jag har berättat om Gustav Vasa här och här. Nu handlar det om hur han gjorde Sverige till arvrike, hans insatser för jordbruket och lite annat innan han dog 1560. Detta är alltså det tredje inlägget om denne kung. Det är motiverat: man måste känna till Gustav Vasa om man är en tänkande människa i detta land, om man anser sig vurma för landet och dess traditioner. Gustav var förvisso en realpolitiker som skövlade kyrkor, han var anti-traditionell i så måtto, men hans betydelse går bortom det. Han säkrade Sveriges existens som suverän stat i en turbulent tid. Utan Gustav Vasa och det statsbyggande han utförde hade Sverige saknat stadga. Det hade blivit ett lätt byte för Danmark, Ryssland eller Tyskland i en eller annan mening.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




Dackefejden hade varit en svår utmaning. Upproret var nerslaget men än fanns risken av inre söndring och orolighet. Gustavs tron var inte så stabil som den kunde vara. Vi hade ju ännu valkungadöme. Om till exempel den sittande kungen hade en lämplig son valde man i regel denne. Valet i sig var en formalitet. Aktuell kandidat valdes alltid med acklamation. Det var indoeuropeisk sedvänja. Se till exempel vad Theodor Mommsen säger om det romerska kungavalet i ”Romersk historia”.

Systemet gav emellertid stor makt åt aristokratin. De kunde tubba en nyinkallad kung att avge försäkringar om att regera med konsulterande av rådet. Detta skyddade mot maktmissbruk, det var ett slags konstitutionalism med garantier mot envälde, men i ett geopolitiskt läge som Sveriges 1540 måste exekutivmakten stärkas.

Kungaval var för instabilt. Ett arvrike vore en optimalare styrelseform. Gustav fick det därhän att ständerna antog en arvförening. Detta var en lag om att kronan skulle gå i arv inom Gustavs manliga avkomma efter förstfödslorätt. Därmed upphörde Magnus Erikssons landslags paragraf om kungaval: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” Därmed blev kungen mer än den främste stormannen i riket, mer än primus inter pares; Vasaätten hade höjt sig över adeln och skapat en fastare institution som bättre kunde lotsa Sverige genom de utmaningar som väntade. Det handlade inte om etatism eller dyrkan av makten; det handlade om att kunna förbli ett suveränt rike med stundtals aggressiva grannar som Danmark, Ryssland och diverse tyska aktörer som Lübeck, Hansan och omsider Preussen. Jag menar, se på Polen och hur det gick för dem. Det var en fri republik, ett adelsvälde, en stat med svag centralmakt, en stat som saknade konsekvent politik för att motstå Preussens och Rysslands aggression. Polen utplånades i slutet av 1700-talet som självständig stat. Sverige slapp det. Det var för att vi hade en stark kungamakt som motverkat tendenserna till adelsrepublik.

Som Geijer säger bestod Gustav Vasas verk av tre delar: befrielsen, reformationen och tronföljden. Det sista säkrades genom Västerås arvförening 1544. De andra två medgav att vi kunde styra oss själva, fritt från kejsardömets politiska och ideologiska makt samt fritt från Danmarks och Lybecks imperalistiska hegemoni.

Gustav satte upp en stark legohär och en liten men god flotta. Han undvek krig så långt det gick, han var ingen härförartyp som Gustav II Adolf och Karlarna, men enligt Grimberg kände han till sentensen: ”Om du vill ha fred, så rusta dig för krig.” Si vis pacem, para bellum. Inkomster från 12 000 beslagtagna kyrkohemman gick till försvarets kassa. Man måste ha reda pengar att avlöna de stående knektförband som var tidens lösen. Bondeuppbåd visade sig vid denna tid ineffektiva liksom beridna adelsföljen. Under Dackefejden ska Gustav dock ha fått upp ögonen för fördelen med inrikes värvade bondesoldater. Detta gav upphov till ett embryo till indelningsverket (= det äldre indelningsverket) med avlöning av soldater in natura.

- - -

Gustav Vasa styrde sitt rike som en storbonde med koll på de minsta detaljer. Rikets bönder fick råd med hur de skulle röja mark, dika och bärga skörden i tid. De som inte lydde, exempelvis lät åkrar växa igen, straffades av fogdarna. ”Det var stränga medel; men det behövdes, ty den svenske bonden var trög.” [Grimberg I s 158] Fogdarna hölls i sin tur efter i de brev de fick: om till exempel räkenskaperna inte stämde fick de höra hur odugliga de var, men ”vältra och söla sig i rikets pengar”, det kunde de. Gustav ordnade fisk, salt och bräder åt fogdarna, han sände murmästare och båtbyggare, och i gengäld ville han att fogdarna emellanåt skulle skänka honom en tanke och hedra honom med ”något gott” från sina landskap.

Grimberg berättar hur Gustav kunde få klagomål från bönderna under dyrtid och missväxt. Då ska Gustav ha mästrat dem och sagt att de borde bli flitigare och sluta fira så många katolska helgdagar. På den tiden fanns sådant som fjärdedag jul och tredjedag påsk. Istället borde bönderna ta upp nybyggen i ödemarkerna, särskilt i Norrland och Finland. Bättre att som ensam nybyggare ha ny mark under plogen än att ”ligga och trängas åtta eller tio starka friska karlar på ett hemman”. En stor nyodlingsverksamhet ska också ha skett nu till båtnad både för dem som odlade samt för kronan, som fick ökat skatteunderlag.

Bergsbruket utvecklades: förr hade man tackjärnssmide men nu kom stångjärnssmide, införd av tyska smeder. Sala silvergruva utvecklades; den grundades på 1400-talet men hade sin första storhetstid under tidigt 1500-tal. Handeln utvecklades. Vi var ett rikt land som utförde koppar, järn, lax, finska gäddor, smör och hudar, men det var ogynnsamt att föra dem till andra städer vid Östersjön såsom Lybeck. Istället, ansåg Gustav, borde man fara till Nordsjö- och Atlanthamnar. England, Holland och Frankrike blev nu destinationer för vissa svenska handelsmän.

Gustav var en hetsig typ, svår att hållas i overksamhet. Man talar om ”Vasablodet”, ett koleriskt temperament. Det fanns även hos sonen Karl IX och dennes son Gustav II Adolf. Den senare balanserades ju av Axel Oxenstiernas lugn. Gustav lär en gång ha sagt till sin kansler:

- Om inte min hetta satte liv i er köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av.

Kanslern svarade:

- Om inte min köld svalkade ers majestäts hetta, så skulle ni redan ha brunnit upp.

Samtalet är kanske påhittat men det säger något om hur personlighetstyper kan komplettera varandra. Även drottning Kristina kan sägas ha ärvt denna lite otåliga läggning. Hennes regering bedrevs hipp som happ, utan styrsel men med ett ständigt festande och firande. Och när hon väl abdikerat ångrade hon sig efter ett tag och ville återvända till Sverige. Dessutom lät hon mörda en betjänt. Detta kan vara indicier på ett instabilt temperament.

Det mesta blomstrade under Gustavs regim: han samlade silver i kammaren Eskils gemak på slottet, han ägde 5 000 hemman och han kunde ge lån. Men skolbildningen låg för fäfot. Katolska präster och lärare hade flytt från det kättarland som Sverige blivit men inga ersatte dem. De bildade män som fanns att tillgå var högst mediokra. Kulturlivet skövlades: när man plundrade kloster och kyrkor tog man till exempel handskrifter på pergament, skar sönder dem och använde som omslag till räkenskapsböcker. Det kunde då, tänker man sig, vara handskrifter av antika klassiker, av evangelierna eller liknande. Nu förstördes de och fick med själva materialet (kalvskinn) tjänstgöra för enklare ändamål.

- - -

Man kan lugnt påstå att ingen bodde i stenhus i detta land under vikingatiden. Allt var trähus, även för den rikaste storman. Under högmedeltiden började man så bygga stenhus men många var de inte. Som boningshus fanns vissa stenslott för 1500-talets adel men de flesta herrgårdarna var enligt Grimberg envåningshus av trä med halm- eller torvtak. Glas var ovanligt, istället täcktes fönstren av oljat skinn. På natten stängde man för fönsterluckorna. Fristående möbler var ovanliga; väggfasta bänkar och bord var normen. Mattor, bordsdukar och bonader på väggarna var sällsynt, även om det förekom vid festligheter.

Man åt på trä- eller tenntallrikar. Sked och kniv användes, gaffel var sällsynt; man åt oftast med händerna.

- - -

Ingen svensk kung har haft så många gemåler som Gustav Vasa. Det vanliga är en; Gustav var gift tre gånger. I första giftet hade han en tysk prinsessa, Katarina av Saxen-Lauenburg. Med henne fick han sonen Erik. Efter hennes död gifte sig Gustav med sin ”hjärtans allra käraste Margareta”, svenskan Margareta Leijonhhufvud. Med henne fick han bland andra sönerna Johan och Karl. I sitt tredje gifte hade Gustav Katarina Stenbock.

Gustavs sista tid blev dyster. Han hade tandvärk och var deprimerad. Att Erik och Johan var oense i det mesta smärtade honom. Erik var för sin del lättsinnig och slösande och betedde sig trotsigt mot fadern. Till slut tog Gustav avsked av ständerna på Stockholms slott. Innebörden av talet var att han och riket kommit en lång väg på fyrtio år: då var han en jagad flykting och riket slets sönder av katoliker, danskar och lybeckare; nu var riket välmående och skyddat och Kristi ord predikades rent och klart. Gustav testamenterade kungakronan till äldste sonen Erik och gav i samgermansk anda de yngre sönderna hertigdömen: Johan fick sydvästra Finland, Karl fick Södermanland, Närke och Värmland och den svagsinte Magnus fick delar av Öster- och Västergötland. Detta bruk var gammaldags; det skulle ge sönerna tryggad försörjning men öppnade upp för förnyad politisk splittring av den typ som frihetskriget och grevefejden bekämpat. Gustav förmande sönerna till endräkt, att ”såsom käre bröder varannan älska och endräktigt bliva”. Han mindes kanske Folkungaättens brödrastrider som närapå slet landet itu.

Testamentet antogs av ständerna, stadfästes och gillades. Gustav dog kort därefter, år 1560.

I nästa avsnitt ska det handla om vad Gustavs söner företog sig. Läs om Erik XIV, Johan III och Karl IX.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Gustav Vasa reformerade Sverige
Befrielsekriget
Bibliografi
Axel Oxenstierna
1900-talspoesi: traditionalism
Bild: slottet Tre Kronor, Stockholm. Detta var alltså den kungaborg med medeltida grundvalar som Gustav Vasa och andra styrde från innan den brann 1697. I norra längan till dagens slott finns dock valv från medeltiden bevarade i form av Museum Tre Kronor.

onsdag 25 januari 2012

Sverige, del 15: reformationen


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Vi är visst på väg in i Europakten. Den självständighet vi fick av Gustav Vasa säljs ut för en vattgröt. Gustav Vasa murade det svenska statsbygget, han utförde ett värv som gagnade oss alla. Ibland tog han i med hårdhandskarna, ibland gick han för långt. Men förutom honom är Sverige som tidigmodern skapelse otänkbar. Utan honom hade vi inte kunnat bli det självständiga land vi blev fram till 1900-talets slut. Idag är denna självständighet hotad och vi måste betala notan åt sydeuropéer och plutokrater.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I förra avsnittet berättade jag om hur Gustav Vasa befriade landet från Kristian Tyrann. Gustav blev vald till kung på en riksdag och tågade in på Stockholms slott vid midsommartid 1523.

Men därmed var inte allt frid och fröjd. Det land han kom till var, kan man säga, utplundrat. Rikets finanser var förödda. Det var tomt på kistbottnarna. Landets odling och bergsbruk låg för fäfot på grund av krigen. Handeln var rudimentär. Det flöt därför inte in så mycket skattemedel. Dock fanns ju kyrkan som var välmående. Kyrkogods hade skattefrihet och kyrkor och präster avlönades med tionde. Detta hade sedan Skänninge möte 1248, då det andliga frälset beslöts, samlat en del rikedom. Nu är det förvisso så att dessa rikedomar var ärligt förtjänta, katolska kyrkan hade rätt till dem inklusive Peterspenningen som var en årlig skatt till Rom. Men reellt var det galet att kyrkan skulle vara en stat i staten, frikopplad från kungamakten men samtidigt rik nog att sätta egna småstyrkor i fält och ha folk som Gustav Trolle i sina led, inställda på att gynna utländsk makt till förfång för det inhemska allmänintresset.

Katolska kyrkan och dess kloster stod för kultur och bildning. Men att näpsa dem var nödvändigt vid tiden. Den så kallade reformationen, då vi skapade ett religionsliv på grundval av Luthers teser (”allmänt prästadöme” det vill säga präster behövs ej eftersom inget står mellan individen och Gud, översättning av Bibeln till folkspråket, nej till avlat, nej till formalism, tron allena frälser) och med staten som förman för kyrkan, var det vid tiden bästa. Hade prästerdömet och kyrkotvånget helt avskaffats – allmänt prästadöme, remember – hade vi fått en optimal lösning. Men man kan inte få allt.

Kyrkan ägde då 1/5 av Sveriges jord. Mycket hade erhållits genom donationer från privatpersoner. Nu ”drogs detta in” till staten till stor del. Det var stöld men kyrkan hade som sagt blivit något av en stat i staten. Hade kyrkan varit en genuint andlig makt hade den inte låtit sina biskopar bygga borgar och ha beväpnade följen. En svensk som tidigt anslöt sig till Luthers protestantism, det vill säga uppror mot påvemakten, var Olaus Petri. Som predikant i Strängnäs förkunnade han Luthers idéer. Gustav fick omsider höra talas om denna mäster Olofs opinionsbildning och gjorde honom till predikant i Stockholms Storkyrka, alltså den kyrka med medeltida grundvalar som ligger intill slottet. Olaus Petri påbörjade den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Gustav planerade att konfiskera kyrkans egendomar utan att fråga påven om lov. Dock behöll han tills vidare de katolska kyrkobruken. Dessa var svåra att ändra. Han hänsköt avgörandet av hela denna reformation till en riksdag som hölls i Västerås 1527. Att få borgare och bönder med sig på en reduktion av kyrkogods kanske skulle gå, men vad skulle prästerna säga? Dessa hade ju svurit att lyda påven i allt. Därför kunde de inte avstå kyrkoegendom, sa biskob Brask enligt Peder Svarts krönika. Adeln höll med om det. Detta gjorde kungen rasande. Han hotade att abdikera. Efter ett strafftal drog sig Gustav tillbaka till Västerås slott. Dagen därefter förhandlade stånden utan att komma fram till något. Den tredje dagen började köpmän och bönder bli otåliga och sa sig villiga att stödja kungen. Vissa adelsmän började ge vika och på den fjärde dagen sände man efter kungen, som möttes med vördnad när han trädde in i rådssalen. Hotet att avgå och dra sig undan ett tag hade gett effekt. Han hade fått ständerna att tänka själva och inse vad som var bäst för riket.

Adel, borgare och bönder enades. Prästeståndet blev utröstat. Man beslöt att indra överflödiga inkomster från biskopar, domkyrkor och kloster, rikedomar från ett andligt frälse som ofta ”satt sig upp emot landets herrar, fördrivit dem och dragit in främmande herrar till rikets allra största fördärv” [citerat efter Grimberg II s 91]. Man beslöt även att det i kyrkorna skulle predikas på svenska, inte talas (dåligt) latin som dittills: ”Guds ord skulle överallt i riket predikas rent och klart”. Man sålde in de nya idéerna som en reformering och förbättring av det rådande religionsbruket, inte som någon nymodighet.

Kungen skulle bli kyrkans överhuvud. Präster skulle dömas i världslig domstol; de fick inte längre vara en stat i staten och ”endast dömas av sina jämlikar”, vilket ju kan ge för milda domar. Biskoparna förlorade sina slott och fick inte sitta i rådet. Kyrkan som världslig maktfaktor var ett passerat stadium. Biskop Brask, han med brasklappen inför Stockholms blodbad, fick nog av detta och emigrerade. Vad gäller klostren så förtvinade de när de fråntogs sitt överflöd. Vadstena kloster fanns som det sista kvar till slutet av 1500-talet. Där instiftades med tiden Vadstena krigsmanshus som var ett slags invalidhotell för gamla soldater.

- - -

Dalkarlarna var på gott och ont ett självmedvetet, lättrörligt, välbeväpnat släkte. Gällde det att göra uppror mot tyranni ställde de upp och gick man ur huse. Nu visade det sig att Gustav Vasa inte alltid var så frihetsvänlig och konciliant. Då började det ånyo jäsa i dalbygden. Deras klagobrev påminde hur han hade allt att tacka dem för sedan han gått fredlös i deras skogar. Till sist blev det öppet uppror. Tre sådana ägde rum och det sista var allvarligast. Det kallades klockupproret. Staten hade en skuld till Lybeck för dess bistånd med skepp och legosoldater. Riksdagen beslöt att betala det med de bronsklockor som fanns i rikets alla kyrkor. Det låter som en desperat åtgärd men det var det sista av värde vi kunde avvara. Varje kyrka i landet skulle avstå en klocka eller dennas värde. I övriga landskap löd man befallningen men i Dalarna sa man nej och jagade iväg kungens män med hugg och slag.

Gustav agerade smart här och lät dalkarlarna hållas. Han hade tiden på sin sida. Han lät bli att gå handgripligt tillväga med trupp mot dem och sysslade med andra bestyr. Under tiden tröttnade dalkarlarna på att gå beväpnade och hålla vakt. Till slut drog dock Gustav själv till Dalarna med en liten men god armé. Dalkarlarna uppmanades att samlas vid Kopparberget i Falun. Där omringades de med kanoner och knektar.

Gustav höll ett strafftal, flera timmar långt uppges det. Han hade talets gåva. Det var ord och inga visor: han hotade att föröda hela dalbygden om de inte gav med sig och lämnade ut sina klockor. Till slut fick folk bege sig hem men anstiftarna till upproret avrättades som landsförrädare. Till dem hörde kungens gamle vän Anders Persson i Rankhyttan. Efter det höll sig Dalarna lugnt fram till mitten av 1700-talet, då ett sista daluppror inträffade. Detta såg en veritabel allmogemarsch ner mot Stockholm för att markera missnöjet med regimen; denna hade bland annat inskränkt dalkarlarnas gränshandel med Norge. Man ogillade också att Dalregemnetet lidit stora förluster i kriget mot Ryssland 1741-43. Allmogen marscherade så sommaren 1743 från Dalarna till Stockholm. På Norrmalmstorg möttes man av artillerield och hären upplöstes i vild flykt. Det hela kan påminna om Skottland som samtidigt hade sin sista frihetsyttring i Culloden. Skottland var likt Dalarna en egensinnig landsända med gammal frihetstradition.

Åter till 1500-talet. Rikets kyrkor fick uppge sin klockor. Sedan plundrade Gustav dem på deras nattvardssilver, kors och klenoder. Detta hade han minsann inte fått rätt till på Västerås riksdag. Nu blev det åter missnöje i landet, den här gången med Småland som fokus. Småland var likt Dalarna en lite enslig bygd med frihetssinne och bångstyrighet hos sina innebyggare. En stridsfråga var smålänningarnas försäljning av oxar till Danmark via Blekinge; det blev köttbrist i Sverige på grund av detta. Gustav förbjöd exporten av oxar. Smålänningarna hade tidigare slagit ihjäl fogdar när dessa kom för att inkräva skatt och skipa rätt. Ledare för smålandsupproret blev en Nils Dacke som medverkat i fogdedråp och sedan dragit till skogs. Flera fribasare samlades under hans fana och så blev det allmänt uppror.

Gustav sände trupp till Småland. Men upproret var svårt att komma till rätta med. Det var ett slags gerillakrig. Risk fanns för att upproret skulle sprida sig. Gustav skrev dock lugnande brev till de andra landskapen. Han förklarade för dem att de höga skatterna var till för försvaret. Tidigare var skatterna lägre men då styrde främmande män landet och osäkerhet rådde. Nu hade vi självständighet och den kostade, bland annat i att hålla legoknektar.

I Småland gick det framåt. Bondehären led nederlag och Dacke stupade för en bågskytts pilar. Det skedde i gränsskogarna mellan Småland och Blekinge 1543.

I nästa avsnitt ska det handla om Västerås arvförening, jordbrukets utveckling och Gustavs död.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket - kulturell högborg
Sverige, del 1
Ragnar Lodbrok
Rolf Krakes saga
Carl Milles' staty av Gustav Vasa i Nordiska museet. "Varen svenske" står det på sockeln.

tisdag 24 januari 2012

Sverige, del 14: Gustav Vasa


I det förra avsnittet skrev jag att kung Kristian i sin plan på att kuva Sverige gjort ett, stort misstag: Gustav Vasa. Det låter nästan melodramatiskt. Det är som i Rambo: "You've made one, big mistake... Rambo." Men Gustav Vasas saga VAR spännande och melodramatisk. En och annan detalj kan ha vinklats av propagandan. Men att Sverige led under denne Kristian som svekligen tågat in i Stockholm och väl där avrättat gode svenska män, och att Gustav Vasa räddade oss från detta blodsregemente, den bilden tänker inte jag revidera. Gustav var väl inget helgon på tronen. Men det var heller ingen kulturförening han drev, det var ett tidigmodernt land i en tuff realpolitisk verklighet. Riket behövde ryckas upp ur medeltida slummer och sättas på rälsen mot Storhet. Det var dags att åter göra Sverige till ett land av män, dags att bejaka arvet från Ivar Vidfamne och Erik Segersäll, från Erik den Helige och Birger Jarl. Våra grannar var aggressiva och väntade bara på att inta oss. Så är det i politiken: makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet. Om man då stärker staten blir man ett svårare byte. Man kan rentav själv inleda en offensiv utrikespolitik. Det gjorde vi också. Under Gustav Vasas söner började den svenska stormaktspolitiken. Och den var inte någon aggressiv imperialism utan en ansvarsfull process av statsbyggande. - Om detta ska jag berätta senare. Idag handlar det om Gustav Vasas insatser till och med hans kungakröning 1523.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I förra avsnittet berättade om hur Danmarks kung Kristian under ett Sverigebesök 1518 lurat med sig sex höga adelsmän. Bland dessa sex fanns en viss Gustav Eriksson Vasa. Han föddes i maj 1496 på Rydboholms slott mellan Stockholm och Vaxholm. Hans far var riksråd och modern var syster till Kristina Gyllenstierna. Under ett år hölls han i ett slags husarrest på ett slott i östra Jylland. Det gick ingen nöd på honom men han hörde samtidigt talas om Kristians förberedesler för angreppet på Sverige, det som skedde 1520. Gustav lyckades omsider fly till Lybeck. Där skaffade han sig båtlägenhet till Sverige.

Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Gustav tog sig norrut till Södermanland där han ska ha träffat sin syster och svåger. Dessa var sorglöst på väg till Stockholm och Kristians kröning. De lyssnade inte på Gustavs varningar. Senare fick han nyheter från blodbadet: svågern och fadern var avrättade och modern och systern satt i fängelse. Det enda hoppet för Gustav var nu att söka hjälp hos dalkarlarna liksom förr Engelbrekt och Sturar. Gustav begav sig till Dalarna incognito, förklädd till arbetskarl. Hans äventyr i denna bygd må ha utbroderats med tiden men han var de facto där. Källor om hans dalafärd sträcker sig tillbaks till Peder Swarts krönika från 1500-talet. Narrativet som helhet är inte skapat av någon sentida romantiker, vilket dagens nihilister tycks mena. Det är en legend men med en kärna av sanning. Någon enstaka detalj kanske går att återföra på Plutarkos, som att Gustav en gång blev gömd i ett hölass likt Marius. Men det betyder inte att allt är lögn och förbannad dikt.

Vi går fram till jultiden 1520. Efter en gudstjänst i Rättvik vid Siljan höll Gustav ett tal till folket på kyrkvallen. Allmogen förstod vad han menade med den fara som riket befann sig i, med Kristian som mördat våra styresmän och insatt danskar och tyskar i deras ställe, men något enhälligt stöd fick inte Gustav. Han begav sig då till Mora norr om Siljan. Enligt legenden hade han Kristians knektar efter sig. Personligen betvivlar jag inte det. Gustav kom i vart fall fram till Mora till slut och talade, efter en gudstjänst, till dess allmoge på kyrkbacken. Det var den naturliga platsen att nå den församlade menigheten på. Gustav talade enligt uppgift om den kung Kristian vars trolöshet han personligen hade erfarenhet av och om Stockholms blodbad; han påminde om Engelbrekt och Sturarna och manade dalkarlarna att gripa till vapen under hans ledning.

Men Morkarlarna gav inget stöd. Då såg Gustav slaget förlorat och beslöt sig för att dra skogsvägen till Norge. Men snart svängde sentimentet i Mora; några som undkommit Kristians härjningar anlände och kunde berätta om blodsregementet. Strax antogs Kristian komma till Dalarna och anställa räfst och rättarting, konfiskera allmogens vapen och lägga på en straffskatt. Då ska en bygdens man ha erinrat sig Gustavs manande tal; han sa att det var synd att man avvisat denne frihetskämpe. Då sände man några skidlöpare efter honom. De tog sig från Mora norrut och hann upp Gustav vid Sälen nära norska gränsen. Dessa nio mil är idag omvänt den sträcka man åker i Vasaloppet första söndagen i mars. Den traditionen har upprätthållits sedan 1922.

Man eskorterade Gustav tillbaks till Mora. Man ville att han skulle leda dem. I januari 1521 utsåg de främsta bönderna från Öster- och Västerdalarna Gustav Eriksson till Dalarnas hövitsman.

- - -

Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Under tiden hade herrarna i Stockholm hört vad som försiggick i Dalarna. Man samlade en här och drog mot nordväst. Vid Brunsbäcks färja vid dagens Krylbo stod omsider ett slag. Dalkarlarna vann och unionshären slogs på flykten. Det var en märklig seger i så måtto att Gustav var borta denna tid för att få allmogen i Hälsingland och Gästrikland att resa sig.

Gustav samlade en upprorsarmé på flera tusen man. Den tågade runt i Svealand 1521 och vann fler landskap för sin sak - Gästrikland, Västmanland och Närke. För att nå ett avgörande måste man dock inta Stockholm och det var svårt. Dansken kunde försörja staden sjövägen. Gustav saknade krigsfartyg för att hindra detta. Bäst vore om han kunde inta staden innan Kristan återvände. Dessutom måste Gustav skaffa en professionellare här. Allmogekrigarna hade god anda men de tenderade att dra hem vid sådd och skördetid. Men han fann en utväg i form av hansestaden Lybeck, som råkat i krig med Kristian. Av Lybeck köptes krigsfartyg och hyrdes legosoldater, antagligen på kredit men med löfte att betala när riket vunnits.

Detta lyckades så småningom. På midsommardagen 1523 kunde Gustav Vasa tåga in i Stockholm. När han så trädde in i Tre Kronors gamla kungaslott var han Sveriges laglige kung. Det hade en riksdag i Strängnäs samma år utsett honom till. En berömd målning av Carl Larsson skildrar detta Gustavs intåg i Stockholm. Den hänger i Nationalmuseum. Den tidigare nämnda "Midvinterblot" skulle vara pendang till denna men så blev inte fallet, inte direkt för den refuserades 1916. Den ansåg lite stötande och barbarisk. Sedan 1992 hänger dock ”Midvinterblot” i den övre trapphallen på Nationalmusem, mitt emot ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”.

I nästa avsnitt ska det handla om reformationen och upproren mot Gustav Vasa.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser, knutpunkter, skogar
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Bild av E. Berggren, föreställande Gustav på flykt i Dalarna, hämtad ur "Svenskarna och deras hövdingar" av Heidenstam.

måndag 23 januari 2012

Sverige, del 13: senmedeltiden


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Medeltiden lider mot sitt slut i denna krönika. Jag inledde den här i tidig medeltid. Nu handlar det om senmedeltiden, om det som Jan de Huzinga träffande kallat "medeltidens höst". Ett lätt anarkiskt, möjligen friare samhälle ger vika för ett mer ordnat. Svensk senmedeltid var dock en förfallstid rent politiskt. Jag har inget till övers för den danskstyrda unionen av sent 1400-talssnitt. Ingen annan svensk historiker har det heller. Gustav Vasa gjorde rätt som befriade oss från det danska oket. Sedan blev han kanske smått översittaraktig men vad skulle han göra då. Sverige på den tiden var ingen diskussionsklubb, det var en tidigmodern stat med mäktiga grannar i form av Danmark och Hansan. - Om Gustav Vasa ska det handla först i nästa avsnitt. Nu blir det berättelsen om den sönderfallande unionen, kongenialt avslutad med Stockholms blodbad.

Index: Svensk historia: alla 30 delarna




I förra avsnittet berättade jag om Kalmarunionen. Den förste unionsregenten var Erik av Pommern. Han styrde över alla de tre nordiska rikena. Han efterträddes av Kristoffer av Bayern. Denne tillhörde huset Wittelsbach.

Huset Wittelsbach var en bayersk ätt dit även vår stormaktstida Pfalzätt, "karlarna", hade anknytning; Pfalz hade i sitt vapen bilderna för husen Wittelsbach, Jülich, Berg och Kleve. Wittelsbachs vapenfärger var för sin del vitt och blått i ett rutnät vilket blev Bayerns traditionella färger. Tänk här även på bilmärket BMW, Bayerische Motorenwerke; detta har traditionellt legat i det bayerska München och har vitt och blått i sitt varumärke. Det är ett eko av Wittelsbachs vapen. Näste kung av Sverige, Kristoffer av Bayern, var hur som helst av huset Wittelsbach. Han styrde 1441-48. Från hans tid har vi Kristoffers landslag med de berömda orden att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”.

Det svenska politiska pusslet var invecklat under denna unionstid. Det såg ut ungefär så här: vissa bönder och adelsmän ville motverka unionen och danskväldet; vissa stormän och bönder ville värna unionen, möjligen med en regent som höll sig i Danmark och medgav adelsvälde i Sverige. Bland bönderna var alltså en del för union och en del för ”svensk suveränitet”. Det uppstod således ett svenskt och ett danskt parti i Sverige, striden stod inte bara mellan svenskar och danskar.

Härmed regentlängden vid denna tid:
. Karl Knutsson 1448-57
. Kristian I, den danske kungen, 1457-64
. Karl Knutsson igen 1464-65 och 1467-70
Sten Sture den äldre var för sin del riksföreståndare 1471-97. Han kom till makten som en reaktion på att den danske kungen Kristian I av Oldenburg ville krossa den svenska självständigheten. Denna strävan symboliserades av att vi haft svensken Karl Knutsson som regent i tre omgångar mellan 1448 och 1470. Dansken kan sägas ha haft rätten på sin sida, han ville bara fullgöra sina plikter som unionsmonark, men den traditionella syn som säger att Engelbrekt, Karl Knutsson och Sturarna stod för Sveriges väl är lika sann den. Kristian satte sin plan i verket 1471 då han med en mäktig arméstyrka seglade till Stockholm och intog åsen Brunkeberg. Adelsmannen Sten Sture hade för sin del utsetts till riksföreståndare av rådet. Hans armé bestod av riddare samt bönder från Dalarna och Västergötland. Man drabbade samman i ett fältslag på det då förhållandevis obebyggda Norrmalm; staden var främst belägen på Söder, i Gamla Stan samt på Kungsholmen.

Den politiska uppdelningen mellan härarna var som antytt inte mellan svenskar och danskar utan mellan unionspartiet, företrätt av Kristian, och dess motståndare som leddes av herr Sten. Det fanns svenska män även på den danska sidan, som riddare av släkterna Oxenstierna och Vasa samt vissa bönder. Själva slaget började med att Stures armé försökte storma fiendens befästa ställning på åsen. Det misslyckades två gånger. Då angrep herr Sten Kristians vänsterflank vid Sankta Klara kloster. Kristian sände reserver dit.

Det rör sig alltså platsen för nuvarande Klara kyrka mellan Stockholms centralstation och Sergels torg. Här fick man grepp om dansken och förluster tillfogades, bland annat av en bonde kallad Starke Björn som röjde väg framför herr Stens häst med ett tvåhandssvärd. Det var som ett eko av gamla vikingastrider vid Bråvalla och Fyrisvall: nordmannablodet svallar, furor germanicus i fält. När så Kristians mannar retirerade uppför åsen försökte riksföreståndaren att storma för tredje gången. Samtidigt kom ett anfall från Stockholms borgare samt en östlig framstöt av Nils Sture och dalkarlarna. Då sviktade danskens här; Kristian själv var sårad och förmåddes till återtåg neråt Stockholms ström där han hade sin flotta. Kungen seglade iväg med det fåtal som lyckats rädda sig. Sverige hade vunnit en strålande viktoria över unionskungarnas försök att dominera landet. Det skulle dröja ännu 50 år innan Gustav Vasa blev kung vilket satte en officiell ände på unionstiden, men marken var beredd för sann nationell självständighet och oberoende. En nordisk union är som sagt en vacker tanke i sig men då ska den vila på likabestämmande, inte vara en hegemoni under ett land som medeltidens Kalmarunion var. Dansk imperialism, utkavlad som ideal av generationer av verklighetsfrämmande liberaler; en händelse som ser ut som en tanke.

- - -

Sten Sture kunde nu konsolidera riket och gynna bildningen. Under hans regim grundades ju ett inhemskt universitet, Uppsala, år 1477. Dittills måste svenskar ge sig av till Paris eller Leipzig för att skaffa sig högre bildning.

Enligt den formella regentlängden var dansken Hans svensk monark mellan åren 1497 och 1501. Men Hans kom aldrig Stockholm nära; Sten Sture var den reelle makthavaren, han var riksföreståndare återigen från 1501, varefter en Svante Nilsson övertog ämbetet och satt till 1511. Slutet av unionstiden markeras av att Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1512-20 och att den danske kung Kristian II styrde 1520-21. Sten Sture den yngre var för sin del sonson till Sten Sture den äldres vapenbroder Nils Sture som deltagit i slaget vid Brunkeberg. Sten Sture den yngre hade ambitioner på att bli kung sägs det. Men han hade en fiende i Gustav Trolle. Trolle var ärkebiskop men föga av en gudsman. Han var en storman och aristokrat som ville ha makten i riket. För att få övertag i kampen sökte ärkebiskopens parti hjälp av danske kungen Kristian II, ”Kristian Tyrann” som han ibland kallats.

Sten Sture gjorde ett försök att medla:
I Uppsala domkyrkas sakristia hade herr Sten ett samtal med sin fiende, vilket slutade med att han räckte Trolle handen till försoning. Men hans högvördighet svarade med ”spotska och spefulla ord.” Då sammankallade Sten Sture en riksdag och berättade för ständerna om Trolles förräderi. Fyllda av harm dömde de ärkebiskopen till avsättning. Och eftersom han från sitt fasta slott vid Mälarsundet Stäket trotsat riksföreståndaren, beslöt riksdagen, att borgen skulle jämnas med jorden. Domen sattes genast i verket.” [Grimberg II s 72]
Då agerade kung Kristian i Danmark. Han seglade till Sverige för att ”tillträda regeringen som unionsmonark”, för att knäcka oss och ta makten. Med sin armé av legoknektar mötte han Sten Stures allmogehär i slaget vid Brännkyrka i Stockholm. Det var år 1518. Kristian förlorade. Inför fortsatte diskussioner förhandlade han till sig gisslan: andemeningen var att om Kristian vistades bland svenskarna fanns risken att de dödade eller fängslade honom, därför måste några svenskar sändas som gisslan att vistats på hans skepp under tiden. Man gick med på det. Detta var vedertaget, allmäneuropeiskt bruk sedan högmedeltiden. Men Kristian stannade inte i landet; efter att ha fått ombord sex höga adelsmän seglade han hem. Allt detta tal om utväxlande av gisslan var blott en list.

En ny armé sattes nu upp av Kristian. Han förberedde sig ordentligt, denna gång måste han vinna. Han gjorde det också – temporärt. På nyåret 1520 föll han in i Västergötland. Ett ödesdigert slag stod på sjön Åsundens is. Sten Sture sårades i benet av en kanonkula. Då brast sammanhållningen i den svenska armén, bönderna flydde och danskarna avancerade över Tiveden in i Svealand. Sten Sture reste i en släde för att komma till Stockholm och leda försvaret, men avled i sviterna av såren någonstans på Mälaren. En berömd målning avbildar detta: ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” av Carl Gustaf Hellqvist 1880 (se nedan).


Kristian visste vad han gjorde när han lurade med sig de sex adelsmännen 1518. Efter Sten Stures död 1520 fanns nämligen ingen ledarfigur som kunde ena motståndet mot Kristian. Gustav Trolle arbetade hårt för att omvända den svenska adeln för Kristians sak. De enda som ännu ville försvara Sverige samlade sig kring Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna. Hon tog befälet på Stockholms slott och hindrade Kristians alla försök att ta staden. Men till slut vann dansken Stockholm med list: han sa att om borgerskapet gav sig skulle han förlåta alla som varit hans fiender. Då öppnades stadens portar och Kristian blev Sveriges herre. Detta skedde på hösten 1520.

Sin vana trogen bröt Kristian genast löftet. Nu skulle han låta nacka de svenskar som gjort motstånd. Först kröntes han till svensk kung. Dagen efter lät han åter samla alla högdjur på slottet. När han satt sig på tronen kom Gustav Trolle fram. Den förre ärkebiskopen bad nu, i form av en klagoskrift, att de som dömt honom till avsättning och berövat honom hans gods skulle straffas hårt.

Detta hade ingen i salen väntat sig att få höra. Men riksdagsbeslutet som avsatt Trolle lästes upp. Det var bekräftat med riksdagens vaxsigill. Men då biskop Brask nu anklagades för att ha varit med om att skriva under domen så hade han en återförsäkring. Han kände åtminstone till gällande rätt som sa att endast påven hade rätt att döma en biskop. Härför hade han smugit in en lapp under sitt sigill med påskriften: ”Härtill är jag nödd och tvungen.” Han hade förutsett ett uppträde som detta på Stockholms slott 1520. Därför undgick han dom. Detta kan man kalla en tvivelaktig narrow escape.

Hans Brask undslapp med livet. Men många andra rannsakades och dömdes: adelsmän, präster och borgare. Nästa dag, den 8 november, avrättades så de främsta fångarna på Stortorget: biskoparna i Skara och Strängnäs, riddare, borgmästare och rådmän i Stockholm. Hög och låg som stött Sturepartiet halshöggs utan dom. Sammanlagt föll över 80 personer för bilan. Kvinnor som Kristina Gyllenstierna fängslades.

Detta var Stockholms blodbad. Kristian hade svikit sitt löfte att glömma allt motstånd han rönt. Över hela landet fortsattes utrensningen mot Kristians och Gustav Trolles motståndare. Trolle fick hand om regeringen jämte danskar, tyskar och några svenskar. Därmed trodde Kristian att Sverige var kuvat. Någon ledare som kunde organisera motståndet fanns ju inte. Hela den dåtida svenska eliten hade mördats.

Kristian hade dock gjort ett misstag, det fanns en faktor han inte räknat med: Gustav Vasa.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 30 delarna
Mina bloggnoveller
Sverige, del 1: svioner är svear
Den översta bilden i detta inlägg är tecknad av E. Berggren. Den är hämtad ur en Bonniersutgåva 1947 av Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar". Den föreställer Sten Sture den äldre (höger) i slaget vid Brunkeberg med standarförare (vänster) och bondekrigaren Starke Björn till fots. Målningen mitt i inlägget är som sagt Carl Gustaf Hellqvists ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” från 1880.