Sverige, del 2: Ynglingaätten

Edit 2018: en följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges ett online-smakprov i tre delar. -- En svensk uppfinnare var Christoffer Polhem. DN meddelar att Tekniska Muséet har en utställning om denne Polhem. Han föddes nämligen för 350 år sedan i år. Polhem var en svensk storman, ett karolinskt geni som konstruerade lås, slussar och mycket annat. En annan nordisk storman var Snorre Sturlasson, vars svenska kungalängd jag tänkte titta närmare på här.

Index: Svensk historia: smakprov: alla tre delarna

Här skrev jag om hur stammen svear gav namn på Sveland och i överförd bemärkelse Sverige. Källan för svear eller "sviones" var romaren Tacitus. En nordisk källa till Sveriges äldsta tid är Snorre Sturlasson som jag perifert berörde i nyssnämnda inlägg, inlägget "Sverige, del 1". Här, i "Sverige, del 2", ska jag se närmare på Snorres så kallade Ynglingasaga.

Geijer nämner att Sveakungen bland annat fick sitt renommé ”genom trott gudomligt ursprung”. Han stödjer sig här på Snorre Sturlassons ”Nordiska kungasagor” (Fabel 1991). Där sägs att arla i urtid invandrade asarna från Asien och tog Sverige i besittning. Den förste kungen enligt denna legend var Oden, den andre Frej. De var människor men ska genom den dyrkan de fick ha förvandlats till gudar efter sin död, de genomgick en apoteos. Frej kallades Yngve Frej och från detta Yngve härleds namnet Ynglingarna och Ynglingaätten. Sedan följde kungarna i linje med allittererande namn som Domalde, Domar, Dyggve och Dag, Agne, Alrek, Erik, Yngve och Alf, Hugleik och Hake, Aun, Egil, Ottar och Adils.

Det finns en del att berätta om alla dessa. Och myter åsido, gudahärstamning åsido: Uppland torde som sagt ha styrts av någon form av kungar under denna tid. Ynglingarna är i så fall kandidater så goda som några. Danmark har sina Sköldungar, vi har våra Ynglingar: en mytisk början, dock en början. Man kan återigen säga: Ynglingaätten är en hypotes, en modell över det tidigmedeltida, svealändska styret. Så om man antar något slags kungaätt och linje som härskade över det gamla Uppland så är det med Ynglingaätten man måste börja. Ynglingasagan har också den fördelen att den har ålderdomlig, forntida prägel. Den är nedskriven av 1200-talsmannen Snorre men denne har inte lagt till samtida bruk och seder som ringbrynjor, adelsmän och kristendom, något som annars kan hända fornsagor nerskrivna av kristna (q v Mabinogion, Arturssagan). De nordiska sagorna som Rolf Krakes saga, Sigurdssagan och Hervarasagan har samma ålderdomliga, icke-moderniserade prägel: det är hedniskt och gammelgammalt, ej så värst anpassat till sina högmedeltida nedtecknares världsbild.

Att Oden och Frej en gång styrt över Sverige tror inte ens jag. Men narrativet som anger Oden som den förste svenske kungen är en svensk berättelse och jag tänker inte förtiga det bara för sakens skull. Oden var stamfadern; han tog landet i besitnning och förlänade det åt sina undersåtar som i sin tur offrade till honom när de skördat. Enligt Snorre dog Oden sotdöden och blev sedan dyrkad som en gud. Sedan ska den likväl gudaberömde Njord ha regerat, och efter denne den likaledes gudomlige Frej som kallades Yngve Frej. Av honom fick som sagt ätten namnet Ynglingarna.

Frejs son Fjolner gästade för sin del en gång danske kungen i Lejre. Man drack mycket så Fjolner kände ett trängande behov mitt i natten och gick ut för att lätta på trycket. Men nedanför den loftgång han gick längs fanns ett mjödkar; han föll ner i detta och drunknade.

Det fanns under sagotiden vissa jordandar, kanske troll men i synnerhet dvärgar som vistades i berg. Detta finns speglat i eddasagornas Nifelhem, Tyrfingsmederna Durin och Dvalin som bodde i en sten samt Tolkiens Moria land som är ett bergskungarike. En dylik gnom lurade in Fjolners son Svedger i en sten där han försvann. Svedger blev med andra ord bergtagen.

Svedgers son hette Vanland. Denne togs av daga av en häxa.

Vanlands son hette Visbur. Han blev innebränd.

Om man räknar Oden som den förste så är den åttonde Ynglingakungen Domalde. Denne offrades till Frej för bättre äring vilket avbildas i Carl Larssons tavla ”Midvinterblot” från 1915: en naken kung dras på en släde till ett hedniskt offeraltare med allmoge, lurblåsare och krigare i bakgrunden. Kunganamnen i denna ätt har som sagt allitterationer; vi har sett Vanland och Visbur, och efter Domalde kommer Domar och Digner, som båda dog sotdöden. Därnäst kom Dag den vise som stupade i strid. Detta, kan man säga, gör honom till den förste svenske krigarkungen.

- - -

En förklaring till varför forntidens Gamla Stan i Stockholm hette Agnafit ges av näste kung i raden, Agne Skjafarbonde. En legend som Snorre berättar slutar med att denne Agne hängs i sin halskedja på den ö som fick hans namn, Agnafit.

Agne hade två sönder som blev sveakungar. De hette Alrik och Erik och dödade varandra i handgemäng (se bild; de använde sina hästbetsel som vapen). Nästföljande kungar var söner till Alrik och hette Alf och Yngve, vilket alltid får mig att tänka på den svenske sf-författaren Alf Yngve. Även Alf och Yngve dödade varandra. Alfs son hette Hugeleik; denne begrov sig enligt vikingased på ett skepp. Nyssnämnde Yngve hade en son som hette Jorund. Denne blev sveakung men slutade sina dagar i en galge, hängd av danske kungen.

Kungarna nummero nitton till tjugotvå av Ynglingaätten är belagda i andra källor såsom Beowulfkvädet. Det är Aun, som dog på anstiftan av sin hird, Egil, som blev ihjälstångad av en tjur, samt Ottar som stupade i Danmark. Adils föll av sin häst under disarblotet.

Adils är värd att fokusera på. När han levde hade han ju sitt mellanhavande med danakungen Rolf Krake. Om dessa figurer funnits så kan det hela hänföras till cirka 500-talet e Kr. Snorres legend om det hela börjar med Adils vikingatåg till Tyskland eller Saxland som det hette då efter stammen saxare. Här ska Adils enligt Snorre ha rövat med sig en flicka vid namn Yrsa. Hon var en vacker och duktig flicka och befordrades från trälinna till kungagemål; Adils gifte sig med henne, Yrsa blev drottning i Svitjod.

Senare anfölls Svitjod av danske kungen Helge Halvdansson. Adils flydde inför denna stora invasionshär. Helge härjade och tog byte samt rövade med sig Yrsa. Väl hemma i Lejre på Själland gifte han sig med henne. De fick en son vid namn Rolf Krake. Eventuell äktenskapslycka grusades av att en viss Ålov, tidigare endast omtalad som härskarinna i Saxland, nu kommer till Lejre och säger åt Yrsa att Helge är hennes far och hon, Ålov, hennes mor. Då for Yrsa tillbaks till Adils i Svitjod och fortsatte sitt regentskap som drottning till sin död. Helge föll i strid, okänt var, och Rolf valdes till ny dansk kung. Han var då åtta år gammal.

Fortsättningen på denna legend, som skildrar Rolf Krake och hans expedition till Uppsalahovet, följer här. Det blir alltså "Rolf Krakes saga" plus något om de Ynglingakungar som kom efter Adils.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Sverige, del 1: om svioner och svear
Index: Svensk historia: alla tre delarna