Sverige krigar i Afghanistan. Våra infanteriförband bedriver väpnad strid i detta land. Själv bedriver jag väpnad strid i virtuell form i kriget Gondavien-Mirotanien. Det är samma sak: det är kolonn och linje, eld och rörelse, anda och disciplin. Det hela har jag skildrat i min roman "Camouflage".
Sedan ett år krigar den gondaviska armén i Mirotanien. Nu har man inringats och måste bryta sig ut. Det har gått hyfsat. Men Camouflage' pluton, en skyttepluton i en av gondaviens stridsgrupper, har skilts från de övriga. Man måste ta sig norrut på egen hand, nå egna linjer via en marsch genom fiendeland. Man är så att säga en amöba på drift genom landskapet, en rörlig igelkottsställning på väg hem. Och en vacker dag vaknar plutonchefen Camouflage i ett vassbestånd. Ännu en dag i marschen genom fiendeland förestår:
Han låg och sov i vassen. Det var ett vassbestånd på torr mark, vass intill en liten å, knappt mer än en bäck. Det var hög vass, höga stänglar som gav bra med skugga. Camouflage låg och sov i vassen, låg där och sussade, tog en tupplur.
Grycks kom och väckte honom, ryckte honom i rockärmen; fänriken hajade till och grep efter sin pistol, men han lugnade sig då han såg vem det var, hans ordonnans. Det var utbrytningens tredje dag och man var trötta av allt marscherande och av att hela tiden vara på helspänn, av att spana efter fientliga enheter, men man närmade sig den egna fronten.
Camouflage reste sig, borstade skräp från uniformen, kisade mot solen, gäspade och sträckte på sig. Det luktade surt i markerna, rötmånad med ruttnande blommor och blad.
Man hade som sagt slagit sig ur inringningen tillsammans med kompaniet, detta i sin tur ihop med bataljonen, om än kompaniets utbrytning i sig skedde enskilt. Sedan, efter att man med kompaniet slagit sig igenom hela kordongen och var ute i ingenmansland, med raka vägen hem till egna förband, hade Camouflage’ pluton avskilts från kompaniet, tappat sambandet. Så man fortsatte den återstående dryga milen hem som enskild pluton på marsch genom ödemarken.
Man marscherar norrut, hem till egna linjer. Man är gondaviska armén, även känd som Den Stora Armén. Kriget började med att man erövrade nästan hela Mirotanien, nådde dess södra kust. Men då lanserade Mirotanien en motoffensiv med reserver den haft redo på en öfästning. Man måste lämna kusten och staden Neftalian som varit ett huvudmål med operationen, att ta en hamn för flottexpeditioner mot Söderns Paradis. Gondavien är nämligen en landbunden stat, den behöver hamnar för sin existens. Det södra grannlandet Mirotanien har dylika hamnar.
Man retirerar:
Generellt var det så för Den Stora Armén att man retirerade denna tid, drog sig norrut, avlägsnade sig än mer från kusten och hamnstaden Neftalian vid vilken så många drömmar förknippats: "ner till varma vatten, bort till Söderns Paradis" var nu ett minne blott. Men just detta gjorde inte Camouflage så mycket, han var nöjd att bara vara tillbaks i leden. Han fick åter sitt lystmäte av den drog som hette striden, av sin anima kriget.Man går iväg, marscherar norrut:
Grycks hade väckt sin plutonchef och nu sa denne:
”Jag drömde så underligt, drömde att vi skulle sättas in, hela kompaniet.”
”Jaså?” sa Grycks.
”Ja”, sa fänriken. ”Det kokade och rykte vid horisonten; attackplan flög över himlen, dånade och hade sig, sköt raketer. Stridsvagnar mullrade på tomgång, stod på rad. Ett genombrott hade skapats och vårt kompani skulle fullfölja genombrottet – så vi hoppade upp på bakpansaren och for iväg över en slätt, strålande himmel, jetplansbuller.”
”Gamla drömmar”, sa Grycks med tonfallet hos en veteran, han hade förvisso härdats av utbrytningen denne nykomling. Han började gå från platsen och ledde vägen upp till en banvall, ett järnvägsspår genom lövskogen. Här stod manskapet, knappa tjoget man med slitna uniformer, trasig utrustning och trasiga själar. Det var vapnen i remmen gevär, magasinsväskor, kulsprutor, vattenflaskor och trötta blickar, här och där ett leende. På en ihopsnickrad bår låg en soldat, medvetslös. De två andra sårade man burit på hade avlidit av sina blessyrer.
”Jag kommer att tänka på en målning”, sa Camouflage apropå ingenting, lite lagom tankspritt: "General, detta är allt som återstår av mitt regemente... En officer med två sårade soldater, han anmäler sig inför en general till häst, de står på en lerig väg, på en öde slätt under en mulen himmel.”
Alla lyssnade men ingen sa något – och vad skulle de säga, Camouflage bara tänkte högt. Han sa:
”General, detta är allt som återstår av kompaniet: bandlåda, jeepdunk, segeldukstält. Lindelöv, lindelöv susa.”
Pladder av en granatskadad? Camouflage insåg hur som helst att han svamlade så han fann sig och sa åt soldat Visio att ta täten. Framåt marsch beordrades, båren plockades upp och styrkan började gå: som spejare Visio, därefter resten av kolonnen med Hokums grupp, Marfs ksp-gäng, så Yrkos gäng och så Camouflage med Grycks i kön. Soldatesken gick iväg längs banvallen, genom lövskogen, under en blå himmel och med rötmånadslukt i markerna.
Männen knallade iväg längs banvallen, traskade på genom ingenmansland. Deras plan var att undvika trubbel, hoppas på det bästa och sjunga en glad melodi. Man förflyttade sig som rörlig igelkottsställning; man var en väpnad amöba på drift i landskapet, en vandrande kittel som kringgick hindren så gott den kunde, rörde sig genom landskapet med ödlelik säkerhet. På ett ställe höll man dock på att inringas, det var i en skog och man hamnade i närstrid varunder Camouflage fick ett sår i pannan av en kniv. Det blödde väldeliga men det gör det alltid i ansiktssår utan att det hela behöver vara så allvarligt; värre är det om man såras i vitala organ som buken, bröstet, hjärtat och underlivet. Vid aktuellt tillfälle drog Camouflage hur som helst sin egen kniv och dödade sin vedersakare.Detta är ett utdrag ur romanen. Några har läst den. Häromdagen sa till exempel en läsare som kommentar till detta inlägg: "Har også såvidt sett på Camouflage, og denne teksten gir umiddelbare assosiasjoner til Cervantes. Kampen mot det store alltmer unevnelige trollet..."
Hans sergeant, Yrko, redde samtidigt upp situationen genom att finta mot ett skogsbryn så att man kunde slinka ut genom ett annat. Väl ute tog Camouflage fram ett första förband, förband sig själv så gott det gick och sökte samband med resten av styrkan. Den förste av de egna som fick syn på honom sa: "Du ser för djävlig ut"; det gjorde han nog, blod i hela ansiktet. "Tack så inni helvete för det" sa Camouflage och gav honom en magsopare: "Det ska lära dig att skymfa dina befäl!"
Relaterat
Det röda massanfallet
Eld och rörelse (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar