Lennart Svensson tar en titt på fenomenet TIMEWAVE ZERO

Jag ska som sagt behandla "Timewave Zero" här. Denna idé är spekulativ i överkant. Frågan är: ÄR den verkligen substantiell? Eller är det bara en science fiction-skapelse som roar för stunden? Var med och säg din mening. Men Terence McKenna kan vara något på spåren här. Han kan med sin graf ha upptäckt en dold struktur i det kinesiska horoskopet I Ching, "Förändringarnas bok". Med grafen applicerad på historien får man ett förutsägelseinstrument. Überprofetian är i så fall att tiden slutar i december i år. "Time as we know it" kan snart vara ett minne blott...!

1. Tidsvåg Noll

En viss Terrence McKenna lanserade idén om Timewave Zero. Det är en eskatologisk, eller möjligen anti-eskatologisk tanke om hur tiden upphör i slutet av detta år, 2012. Det handlar om den relativa dosen av novelty versus habit, av ”radikal nyhet” versus ”vanemässighet”. Det ena är inte sämre eller bättre än det andra, de kompletterar varandra som yin och yang. Och likt yin och yang, en ostasiatisk idé, fick McKenna idén från det hela ur det kinesiska förutsägelsemedlet I Ching. Han databehandlade förändringarnas natur i dess 64 ideogram och fick en självliknande graf som resultat.

Denna graf eller våg eller kurva blev ”Timewave Zero”. Applicerad på efterkrigstiden, med augusti 1945 och atombomben över Hiroshima som start, slutar vågen i november 2012. Senare fick McKenna höra talas om Mayakalenderns slut i december 2012 så då tog han det som slutdatum istället.

Här kan man säga att han lappade och lagade lite. T.ex ändrade han ju inte startdatumet en smula för att få det att passa – han tog t.ex inte FN:s grundläggande i oktober 1945, som annars var en lika stor radikal nyhet som atombomben. Dessförinnan hade världen aldrig enats i ett råd som detta.

Hade i så fall kurvan passat bättre med midvinter 2012 som slut...? Men oktober är kanske för långt fram i så fall. Han borde ha haft ett startdatum i mitten av september eller så för att få det att passa bättre. Vad hände i september 1945...? VJ Day...? "Victory over Japan-day" var 15 augusti då Hirohito kungjorde Japans kapitulation. Men fredsdokumentet skrevs förvisso under den 2 september av japanen Mamoru Shigemitsu inför MacArthur, Nimitz och andra amerikanska generalspersoner ombord på USS Missouri i Tokyobukten. Detta var det formella slutet på andra världskriget och kan mycket väl tas som den sista 67-åriga epokens startpunkt (riktigt var han fick "67" ifrån vet jag inte). För då torde den väl sluta i mid-late december, om en applikation på 6 augusti, så som McKenna först tänkte det, slutade i november...?

Man kan ha åsikter om McKenna och Timewave Zero. Etablerandet av teorin med en smula backward engineering för att få den att passa med Mayakalendern kan ju kritiseras. Men dock: utan att ens ha hört talas om Mayakalenderns slut i december 2012 så fann han en graf som förutsade tidens slut till november samma år. Det är en ganska bra träff, givet att vi snackar om ett perspektiv som innefattar hela människans historia. Ja, hela universums historia om man så vill...! Och nu sägs även en viss John Sheilak ha korrigerat grafen, bland annat med hjälp av s.k vektoranalys. McKennas ekvation hade ett fel sa Sheilak men nu stämmer allt med slutdatumet 21/12 2012. Vi har även "The Watkins Objection" som ledde till en annan korrektion.

Korrektioner har gjorts. Och grafen tycks nu gå sin gilla gång. Och man kan bl.a göra makroapplikationer av denna kurva, som på universums antagna början för 72 miljarder år sedan. Eller på civilisationens traditionella början 4000 år f Kr etc. Grafen är som sagt självliknande, den är en fraktal kurva som i det lilla speglar utseendet i det stora.

Timewave Zero kan brukas till mycket. Risk för övertolkning finns. Det hela har dock flera intressanta aspekter, många idéer inom modern fysik spelar med, och jag ska tala om dem här. Jag utgår till viss del från reflektioner av en viss Chris Kirk. Men först en reflektion kring begreppet ”steam engine time”.



2. Steam Engine Time

Personligen är jag inte så road av eskatologi: denna tanke på att allt ökar till en kris. Allt stiger, intensifieras, går uppåt, kulminerar i det yttersta (gr. ton eschaton) ögonblicket. Detta kan tyckas lite väl dramatiskt och linjärt i sin approach. Men man får ju medge att det, i vår moderna tidsålder, skett en hel del utveckling inom sådant som energianvänding, teknisk komplexitet och kommunikation, mer på sistone än förr, hela tiden med ökande takt...! Det intensifieras, det är eskatologiskt. Charles Fort brukade säga att efter uppfinnandet av ångmaskinen går tiden liksom fortare: We ”steam-engine” when comes ”steam engine time”. Timewave Zero påminner om detta: radikala nyheter sägs öka med tiden.

Terence McKenna var en amerikansk esoteriker som dog år 2000. Hans idé om Timewave Zero kan, enligt den Chris Kirk vars essä i ämnet jag nu ska diskutera, belysas genom att ta en godtycklig tidsrymd, t.ex från den moderna tidsåldern och säga: från 1800-talet till idag har det skett mycket. Sedan kan man, på en kortare tidsskala men med samma Timewave Zero-graf (en graf som är fraktal, dvs självliknande, dvs ser likadan ut i vilken skala den än ges) fortsätta: från 1900-talets början till idag har det skett ÄNNU MERA i termera av teknisk utveckling. Och från 1945 till idag ÄNNU MERA. Och från 1990-talet till idag ÄNNU MERA. Detta är ”steam engine time”, detta är ”ökning av radikala nyheter”. Och i slutet av 2012 ska vi ha nått ett tillstånd av maximala radikala nyheter, maximum novelty. Begreppet ”novelty” tror jag etablerades inom fysiken av Alfred North Whitehead. McKenna har i alla fall påverkats en del av denne etablerade fysikers metafysiska spekulationer.

Vi får alltså enligt hypotesen maximal novelty år 2012. Vad detta tillstånd torde innebära vet inte ens Chris Kirk. Men han försöker uttrycka slutet så här, hur allt kulminerar 2012:

[W]e end the whole thing. We collapse the state vector and everything goes into a state of novelty. And what happens then, I think, is the universe becomes entirely made of light.

Och detta, mina vänner, är intressant. För det harmonierar med andra förutsägelser om 2012 jag sett: vid uppstigandet, ascension, rapture och hänryckning denna 21 december så realiseras våra själars ljusnatur. För idag är vi ljusvarelser som valt att inkarnera i 3d:s materiella verklighet. Efter ascension kommer vi att vara ljusvarelser som lever i 4d:s drömtid, en tid då ”time as we know it” inte kommer att finnas längre.

Ljusaspekten och tidens död har jag alltså läst om annorstädes, på internetsajter som Galactic Free Press, svenska S:t Germain och Steve Beckow (2012 agenda), sidor som aldrig nämnt McKenna och hans tidsvåg. Så hans idéer harmonierar med vad som idag diskuteras. McKenna dog som sagt år 2000.

2012:s kulmen kan alltså innebära att ”allt blir ljus”. Sker detta genom att endast fotoner kommer att finnas, ty fotonen har ingen antipartikel likt andra partiklar...? Kanske skapades materia och antimateria i tidens början, och nu, efter en lång separation, är de på kollisonskurs. Kirk:

And a model like this holds open the possibility of the instantaneous transformation of the entire cosmos because the collison of these two universes would not occur in three-dimensional space, it would occur in a higher-dimensional space. So this cosmological model holds out the possibility that all matter in the universe could be instantaneously cancelled in this encounter with the antimatter twin that was born at the beginning of the cosmos.

Och nu kommer vi till fotonen, den märkliga ljuspartikeln. Kirk: "Every particle known to physics possesses an anti-particle (...) with one exception, one astonishing and amazing exception. The photon has no anti-particle. There is no anti-photon. So this universe is on a collision-course with itself in hyperspace”, och vid krocken försvinner all materia, allt som återstår är ett universum helt gjort av ljus. För oss människor torde det betyda att vi åter blir de ljusvarelser som de andliga internetsajterna talar om: vi blir åter de skinande devas vi var innan vi inkarnerade i materiens fängelse. Men att föreställa sig en värld av idel ljus är svårt, säger Kirk. Så omsider kommer även han in på andligheter:

[W]e have no model, I have no model, for a universe made of light. – What would happen to forms? What would happen to your body, my body, this planet? The answer is, no one can know. But it is interesting that the esoteric traditions of nearly every religion talk about light a great deal. Talk about ascent into the light, cultivation of the light, the after-death vehicle as a thing made of light.

Kirk medger att detta är spekulativt. Men det är ett försök att förstå Timewave Zero – ett försök att med modeller ur klassisk fysik (materia och antimateria, ljusets natur) få konceptet att harmoniera med känd vetenskap. McKennas idé kan tolkas med fysikens lagar säger Kirk. Han avslutar denna del av essän med att tala om upplysning, enlightenment:

So perhaps enlightenment is when an entire universe drops its matter and antimatter out of its structure and it becomes entirely made of light.”

3. Novelty Accordeon

Saker och ting utvecklas. Vi har idag internet, en förening av alla människors vardagsmedvetanden. Detta påfund är en klassisk novelty, en radikal nyhet som ökar komplexiteten i världen. Kirk. ”Novelty is the quality in nature that seeks complexity”, och dess motsatta och kompletterande kraft är habit eller vana, vanemässighet, tradition, konvenans. Enligt Kirk och McKenna växelverkar nyhet och vana som plus och minus, yin och yang, tradition och revolution, manligt och kvinnligt.

Vana kan ses som entropiökning, linearitet, en konservativ tendens, en förvaltande tendens. Vana är allt detta och lite till. Nyhet däremot är spontanitet, självorganisering, kreativ omkombinering, ökad komplexitet, överraskning. Dessa båda krafter kompletterar varandra, det ena är inte bättre än det andra. Men novelty tycks öka med tiden.

System tycks utvecklas mer ”nya” än vad de var från början. Detta går emot klassisk fysik (q v termodynamikens andra lag) men det bekräftas av den modernaste fysiken. Nobepristagaren Ilya Prigogine var inne på detta; han kallade det ”principen om ordning genom störning” (the principle of order through perturbation). Då tangerar vi sådant som kaosforskning, instabila system som når ny stabilitet, spontana mutationer som leder till en ny nivå av ordning. Nyckelordet är, tycks det mig, SPONTANITET. Detta uttolkas som ”opåverkat av något yttre”. Av sig själv, eller från sitt inre, esoteriska ursprung, från sin öververkliga verklighet, utvecklas system såsom universum, jorden och den här skapelsen vi kallar människan till högre nivåer. Novelty växelverkar med habit och novelty vinner.

Västerländsk vetenskap, säger Kirk, kan lätt studera avgränsade fenomen som är möjliga upprepa i en kontrollerad miljö. Viktigt är att man kan återställa de ursprungliga förhållanden som rådde vid typexperimentet. Men tiden förlöper ju, saker förändras, om så enligt termodynamikens andra lag (energi förbrukas och blir mer oorganiserad) eller Timewave Zeros postulat om ökad komplexitet, så att återställa typexperimentets förhållanden är omöjligt. Modern vetenskap, säger Kirk, studerar naturfenomen så avgränsade att antagandet om återställande av ursprungliga förhållanden inte förstör fenomenets egenart. Modern vetenskap är alltså, säger Kirk, en lins som endast kan fokuseras till ett visst djup.

Men den nyare fysiken har lärt sig studera komplexa fenomen, instabila system, ”brutna formationer” (fraktaler) och icke-linjära processer. Ungefär sådant som ”kärleksaffärer, dynastiska relationer, företagsräder, politiska revolutioner och familjefäder”, allt detta som enligt Kirk är vad som egentligen intresserar oss, inte lokalt observerbara laboratoriefenomen. Vi lockas av komplexa fenomen, unika fenomen: ”the complexity of those phenomena ensures their uniqueness”. Och komplexitet är som sagt ett mått på nyhet = novelty, det där som ökar med tiden i Timewave Zeros graf.

Kirk hävdar att Timewave Zeros idé är svår att smälta för västerlandet, men jag tror inte det är omöjligt. Vi har idag kaosforskning, Mandelbrots fraktaler och icke-linearitet mm, allt skildrat i James Gleicks ”Kaos – forskning på nya vägar” från 1988. Spontan ordning och självorganisering har för sin del skildrats av Paul Davies i böcker som ”Gud och den nya fysiken”. Båda besökte på sin tid Sverige och föreläste för fulla hus. Deras böcker var bestsellers här och i hela västvärlden, jämte titlar som ”De dansande wu-li-mästarna” och ”Tao och den nya fysiken”. Så vi behöver inte strida mot väderkvarnar, det har hänt en del inom fysiken efter Newton. Einstein lärde oss att allt är energi, materiens beständighet är en illusion. Och Heisenberg lärde oss t.ex att vi kan inte delta utan att iaktta. Vi deltar vare sig vi vill eller inte. Våra personliga psyken spelar med i tillvaron, det finns inget utanför. Man kan inte längre som forskare tro att man kan iaktta slutna system som oberoende iakttagare. Tiden går medan experimentet fortgår, saker förändras irreversibelt som jag var inne på nyss.

Med en dylik attityd etablerad hos dagens fysiker torde nog idén om att varje ögonblick är unikt gå att acceptera för dem. Kirk nämner i vart fall uniciteten i varje ögonblick som grundläggande för Timewave.



4. I Ching

Varför ”I Ching”? frågar sig Kirk. Han skisserar Ostasien som en mer individcentrerad, esoterisk kultur inriktad på stillhet medan västvärlden var intresserad av den yttre verkligheten, maskinbyggande och rörelse. Vi analyserade ner tillvarons element till 110 i det periodiska systemet, Ostastien analyserade ner det till 64 element via I Chings ideogram. Hur de regelbundna förändringarna i detta I Ching överfördes till Timewave Zeros graf kan ni läsa här.

I Ching har alltså något slags struktur. Och McKenna anser sig ha funnit den och applicerat den på historien, utvecklingen och trenden. McKenna tog mönstret i I Chings s.k King Wen-sekvens och deriverade en matematisk våg ur den, en graf som förutsäger världen apoteos i synk med Mayakalenderns slut.

Kirk säger detta om McKennas modell. Och mer specifikt säger han om den att när grafen går upp så betecknar det att vanan ökar, och när grafen går ner visar den att nyheten ökar. Om vi t.ex börjar vid den tidpunkt då livet utvecklas på jorden så ökar graden av nyhet, och den ökar stadigt och kontinuerligt. I begynnelsen går kurvan upp, sedan går den successivt ner. Det är precis det jag sagt: nyhet ökar, vana minskar. På slutet planar kurvan ut helt = når nollpunkten = når maximal nyhetsgrad, maximal förbundenhet = eng. connectedness. Bortom nollpunkten upphör tiden så som vi känner den, allt kommer att vara förbundet med allt – förbundet omedelbart, inte vagt intutitivt så som det kan vara för vissa klarseende andar.

Maximal nyhet, maximal förbundenhet, ljus i evighet, slut på materialismens 3d-rike och starten på 4d:s drömtid med potential för vidare höjningar ipp till 7d – där kommer vi antagligen att hamna i slutet av 2012. Vi håller, som Kirk säger, på att falla in i ett svart hål av maximal nyhet.

Glöm linjär historia. Det nyss gångna ögonblicket är inte det som är viktigast i att härleda det nuvarande ögonblicket. I att skissera tillvarons utveckling skisserar Kirk fram ett nät av relationer mellan alla ögonblick: ”[E]very moment in time is an interference pattern made by other moments in time that are related to each other not through linear seriality but through this much more complex schema of relations.” Det är ungefär som T. S. Eliots time is a series of timeless moments. Serialitet är ute, tvärsnittsperspektiv är bättre, att hoppa i tiden och skåda tematiskt. Att ta till sig det som angår en – det är historiens sanna vara. Att däremot skildra saker ab ovo är bedrägligt.



5. Självliknande

Kirk: om grafens sista cykel från 1945 till 2012 är korrekt så är, enligt grafens självliknande natur (egentligen: dess scale invariance), alla större cykler sammanfattade och speglade i den. Vi återlever hela historien i denna 67-åriga epok. Och vi kan om vi vill känna hur saker och ting går fortare, utvecklas fortare, även om jag tycker man blir stressad av en sådan synvinkel. Men enligt I Chings 64 ideogram kan man kanske finna en 1/64-relation hos tiden, se hur varje cykel var 1/64:e-del så stor som den föregående cykeln. Enligt Kirk ökar nyhet på ett – svårt ord – asymptotically – vis under 2012:s sista månader, dagar, timmar och minuter, sekunder och millsekunder. Allt kommer att upplösas och höjas till ljus och 4d. Materiens nexus stängs ner, vi stiger upp till en högre verklighet.

Om vi tar 1/64-delsmodellen så är den sista epoken 67 år, och 1/64:e-del av det är 384 dagar. Den går från slutet av 2011 till slutet av 2012. Hela historien repriseras i denna 384-dagars-period” sa Kirk när han skrev detta i januari 2011. Och jag som nu skriver detta i september 2012, tycker jag att människans historia repriserats sedan slutet av 2011...?

Det tål att tänkas på. Sant är i alla fall att informationen vi människor producerar ökar. 2005 sägs den ha fördubblats var 36:e månad, 2008 var fördubblingshastigheten 11 månader och 2010 skapades varannan dag lika mycket info som från civilisationens början till 2003. Det sista enligt Googles VD Eric Schmidt.

Man kan diskutera om anhopning av information är något framsteg i sig. Men något borde det betyda, det torde spegla något slags höjning av mänskligheten, detta att vara sysselsatt med immateriella ting som information istället för med materia. Vibrationerna är högre idag och de ökar.



6. Vi dras mot nollpunkten

Jag nämnde den sista 67-årsfasen samt 1/64:e-del av det som är de 384 dagar vi nu är i. Sedan då? Ja, 1/64-del av 384 är sex dagar. Nu torde novelty – graden av radikal nyhet i tillvaron – vara synnerligen märkbar. För i denna sexfagarsfas ska allt det föregående sammanpressas och åter gestaltas. Sedan kommer en 95-minutersfas. Sedan en 1 ½ minutsfas. Sedan en 1,3-sekundsfas. Kirk säger att utifrån antagandet att partiklar har fasta relationer mellan riktning och laddning (Planks konstant) så kommer det i denna 1,3-sekundersfas att återstå 13 cykler, och vi har likaledes just passerat genom 13 cykler. ”So the universe is only half done 1,3 seconds before its end.” Så det är svårt att fatta detta tidens slut. Men det är i sig en spegel av tidens början. Universums skapelse , synbarligen ur intet, är svår att förstå, liksom utveckling under dess första sekund. Därför är det inte konstigt att Timewave Zeros slutsträcka mot nollpunkten är svår att bilda sig en uppfattning om.

Novelty ökar tills nollpunkten, sedan går den mot oändligheten. Tiden upphör, vi når en högre level, materialism är passé och vi har hänryckts. Vi dras mot nollpunkten säger McKenna, vi rör oss inte själva mot den. Tiden finns ju inte, tiden är en illusion, och världen bortom nollpunkten blir den yttersta lektionen i tidens illusoriska karaktär.

Annorlunda uttryckt, enligt Wikipedia/Terence McKenna: vid tidens slut finns en teleologisk attraktor som ökar alltings förbundenhet, som ökar interkonnektiviteten. Maximal förbundehet nås i slutet av 2012, då allting som är möjligt att föreställa sig kommer att ske simultant.

Det kanske är övertolkning. McKenna var ingen skolad metafysiker, han var en genialisk visionär som ibland for ut i luddiga resonemang. 2012 och ascension torde höja oss till en högre dimension, men vi blir väl inte allsmäktiga gudar bara för det. Eller blir vi perfekt medvetna, allomfattande psyken som kan resa till Sirius med tankens hastighet...?



7. Vad vet man?

Vad vet man? Här citeras McKenna sägande "Novelty is density of connection” (april 1996). Samt att information som är lika med novelty vill frigöra sig från vana som är lika med entropi. Hela kosmos tycks vilja bli information...! Allt vill bli sammanlänkat med allt annat. Allt strävar mot ett tillstånd där varje punkt i universum är förbundet med varje annan punkt. Kirk sa som ni minns att "allt vill bli ljus" (se stycke 2 ovan) vilket är samma sak. Information är upplysning, döljande av information av mörkande.

Information är sant vara, evigt liv. Entropi är fallet ner i materien och en lägre vibration.

Man kan säga: själen måste bli exteriöriserad. Nu lever den ju bara i det inre, den är interiör. När tiden slutar och vardagsverkligheten kollapsar kommer själen att förverkligas, förkroppsligas, ”exteriöriseras”.

3d kollapsar, vi approcherar hyperspace, ett universum där allt flödar samman. Den ökande graden av novelty leder till en reality warp där vi kan bli allt vi vill. Voilà kristallomniversum där rummet är oändligt och tiden ej finns till.

Detta låter fantastiskt; kan detta superverkliga tillstånd realiseras i december 2012...? 2012 blir i så fall portalen till detta tillstånd, som nås i 7d och högre. Men först måste vi gå från dagens 3d-materialism till det mer själsliga 4d. En sak i taget.

McKennas Timewave-graf är lockande. Hans förutsägelse med den, oberoende av vetskapen om Mayakalenderns slut, att sent 2012 sker Något, det är något man som analytiker i detta ödesdigra 2012 bör uppmärksamma. Den kinesiska kalendern har för sin del 2012 som Drakens År, ett år av ”stora förändringar och förstörelse av det gamla”. Och utöver det har vi muslimernas förutsägelse om Mahdins återkomst och hinduernas om Kalkis uppträdande i år, när Kâli Yûga upphör och ersätts av Sat Yûgas guldålder. Med allt detta i minne så får man för sig att Något verkligen håller på att hända. Men vad? Den som ascenderar får se.





Relaterat
Terminering av tidslinjer
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
Mondovista: hur tidsvågen skapades utifrån I Ching

Illustrationen är ett fotomontage av LS. -- Den översta Timewave Zero-grafen är från Mondovista. De undre är båda från Beyond 2012.