Morgondagens barn (novell)

Härmed en novell jag skrivit. Den heter "Morgondagens barn". Den utspelar sig i det sagolika Rokkana och har diverse teman och egenheter. Det är sådant som andlighet, att bygga en ny värld, att gå från ett vita activa till ett vita contemplativa och tillbaks. Allt skildrat genom sökandet efter försvunna barn som visar sig vara Morgondagens Barn...! Mycket nöje.

1.

Vi seglade över ett grått hav under gråblå skyar. Vi sökte ön Valderalia, en gåtfull ö dit några barn skulle ha kidnappats.

Så enkelt var det – och så svårt. Vi hade nämligen sökt på all världens hav, kryssat i lugna och stormiga vatten, sökt i norr och i söder, men inget spår hade hittats. Så hade vi, det vill säga jag, Plusor Gumm, mannen som hade i uppdrag att hitta barnen, lagt om strategi. Jag hade lagt av mig mitt gamla, stridbara jag, hade blivit from och pilgrimsk, börjat se mer positivt på saker och ting.

Det var mer invecklat än så. Men detta var huvudlinjen i den nya taktiken. Så hade jag åter lagt ut med min galleon och min besättning och en ny farled hade prövats.

Nu var allting annorlunda, jag visste det, jag kände det. Jag såg en albatross cirkla uppe i den grå skyn. Kanske var detta ett tecken, tänkte jag, kanske var detta en symbol för en ny tid...!

Jag såg på min lärare som stod intill mig vid relingen. Han hette Findalon. Han var klädd i vit särk med rött bälte, hade långt vitt hår och vitt skägg. Det var han som rått mig att ändra stil, ändra mentalitet; sluta vara krigare och bli pilgrim istället. Jag sa:

- Nå, tror du vi finner ön snart? Den legendariska Valderalia?

- Tror du? sa han.

Aha, ett test tänkte jag. Så jag måste väl svara jakande, det hörde till pilgrimsdräkten så att säga.

- Jodå, vi kommer att hitta den, sa jag.

- Gott, min son, sa trollkarlen, för det var vad han kallade sig: en trollkarl. Jag hade aldrig sett honom trolla, aldrig strö magiskt pulver omkring sig eller liknande, men visst hade han oanade gåvor den gamle.

- Vi hittar den nog! sa en man på min andra sida där vi stod vid relingen, en grönklädd kaippare med kort skägg, brett ansikte, lädermössa och kort svärd i sidan, en hirschfängare. Mannen var även en smula kort i rocken; han hette Jibon Ludgo och var en gammal kamrat till mig, en följeslagare på krigets och fredens stråt de senaste tjugo åren. Mest krigiska vägar, om jag ska vara ärlig. Som sagt var jag numera pilgrim, inte krigare – men Ludgo var fortfarande krigsman, om än införstådd med uppdragets nya inriktning: att söka barnen som kunskapare, inte som straffande väktare eller prisjägare.

- Bra, sa jag. Vi är alla positiva till uppgiften.

- Med all rätt, sa Findalon och pekade med sin stav utåt vidderna.

Jag såg dit – och jag såg ön, belyst av en stråle genom en molnreva. Den verkade vara av guld, rent guld; en solbelyst klippa i fjärran, ett hägrande Shang-ri-la, ett Eldorado inför våra blickar. Jag ropade åt styrman att styra dit.

Vi närmade oss så sakteliga ön. Det måste vara Valderalia tänkte jag, vårt mål, det var jag övertygad om. Det var ön dit de kidnappade barnen förts, jag kände det på mig.

Vår galleon länsade mot ön. När vi kom närmare såg vi att den inte var av guld. Det var vanlig sandsten. Men nog var ön vacker: träd kantade klipporna, en äng sökte sig inåt land och i fonden låg en lummig skog.

Vi styrde mot en vik och kastade ankar. En matros rodde mig, Ludgo och Findalon in till land. Vi skulle göra en dagsutflykt och se om vi fann något intressant.




2.

Vi sökte barn, bortrövade barn. Jag hade fått uppdraget när jag kom till en viss stad på Rokkanas västkust, Kobelburg. De sa att deras barn var försvunna, bortrövade med ett Kristallskepp som lagt till i hamnen en dag. Som i trans hade deras barn gått ombord på skeppet och som i trans hade de, deras föräldrar, sett på. De var som förstenade, kunde inte röra sig ur fläcken. De hade bara sett på då barnen gått ombord och seglat iväg med det gåtfulla skeppet.

Jag hade fått en summa pengar för att finna barnen. Så jag hyrde ett skepp med besättning och startade min seglande sökning. Efter ett års fruktlöst sökande hade jag mött Findalon i en sydlig hamn, Mekadus. Gurun hade rått mig att göra sökandet till en pilgrimsfärd istället. Han hade även erbjudit sig att följa med – och han hade på färden lärt mig saker som ”vägen är målet”, ”det finns bara här och nu” och ”världen är en helhet där mitten är du”.

Styrkt med dylik visdom hade jag fortsatt min seglats. Och nu, på den gröna ön, verkade målet vara nått. Med Findalon som ledsagare hade jag endast seglat i en månad, men hans närvaro verkade redan ge resultat.

Vi vandrade uppför ängen och kom in i skogen, en skönt kvittrande miljö med lövträd och blommor.

- Titta sa Ludgo och pekade på marken. Inga löv, inga döda löv! Bara blommor och grönt!

Jag såg att det stämde. Det var sommar så nog borde det grönska. Men vanligtvis ser man i skog och mark fjolårets döda, bruna löv här och var på marken under det gröna. Men här fanns inga vissnade löv. Jag vände mig till Findalon för ett svar.

- Det är en helgad ö, sa denne. Ett värdigt mål för en pilgrimsfärd. Här blomstrar allting ständigt.

"Blomstrar ständigt"... detta lät konstigt tyckte jag. Jag sporde:

- Har du varit här förr?

- Kanske, sa trollkarlen. Jag har hört talas om denna ö.

Han verkade inte ha lust att säga mer, så jag vände mig till Ludgo istället medan vi gick:

- Så har vi då kommit hit på våra vandringar...

- Visst, gamle kaippare, sa min kamrat. Vi har delat vått och torrt både här och där...

Det hade vi. Från mitt tjugonde år hade Ludgo följt mig i krig och på äventyr, i skattjakter och i jakter på kvinnor och öl. Många ljuva kvinns hade man mött och lika många bittra avsked hade det varit, ja min själ... Vi hade levat livet, hade njutut av att vara krigsmän och storskrävlare i det fagra Rokkana. Så hade det kommit en kris i världen, en brand som förtärde mycket. Det kallades Världskrisen och i dess kölvatten hade banditer och rövare tagit makten. Vi ombads av goda krafter att strida på deras sida, de godas, så vi deltog i upprensningar och jakter på dessa banditgäng.

Det var ett slitgöra, det var inget äventyr längre. Banditerna gav inte nåd, därför trodde de att de själva skulle förvägras det – så när vi, efter att ha tvingat in dem i kittlar erbjöd dem nåd, vägrade de att tro oss. Det blev en strid till sista man för banditerna.

Vi besegrade dem men det var en bitter seger. Så när detta väl var gjort drog jag mig undan till Norra skogarna för att meditera i stillhet. Jag hade fått nog av krigarlivet, nog av likstanken, nog av allt. Dock återvände jag till civilisationen efter ett år, eremitlivet gav inte så mycket. Ludgo blev åter min följeslagare och vi for runt i den plågade världen på jakt efter den gamla glöden – men vi fann den inte. Det var slut med äventyr i det-inte-längre-så-fagra Rokkana. Kriga ville jag inte längre; banditväldet var brutet men något nytt hade inte kommit i dess ställe. Endast här och var levde små samhällen upp. De gamla gudarna svarade inte, det gamla credot värmde inte längre. Folk gick runt som bedövade, glädjelösa, trots att man i regel hade mat för dagen: röken hade förvisso skingrats och solen sken. Och det hade kommit livgivande regn och askan gödde marken.

Det var då vi kom till Kobelburg, en hamnstad med branta gavlar och slingrande gränder, och här fick vi uppdraget med att finna barnen. Också i denna stad var man bedrövade och glödjelösa, men här hade man ju orsak till det: deras barn hade försvunnit.

- Vi har varit vapendragare, sa Ludgo till mig där vi gick genom skogen. Men du bär inte vapen längre. Är det för gott?

- Jag vet inte, sa jag. Jag fick på sätt och vis nog av ’et efter Världskrisen och banditjakten. Idag bär jag stav.

Det gjorde jag: jag hade stav, vinröd tunika utan vapenbälte och på huvudet en halmhatt.

Vi kom ut ur skogen och såg en dal med vita byggnader. Vi närmade oss, åter kände jag det på mig! Tysta gick vi tre, Ludgo, Findalon och jag, ner mot husen, inbäddade i grönska. De grå skyarna hade blåst all världens väg och himlen var blå med vita moln.




3.

Via en gränd nådde vi ett torg. Där, kring ett bord, satt ett trettiotal män och kvinnor i olikfärgade dräkter. De vände sig alla mot oss där vi kom – och jag rös. Ja, jag rös av anblicken av deras ansikten som utstrålade makt, andlig makt. Det var en god kraft men också en som kunde få dig att darra. Ett numen tremendum et fascinosum, så att säga. ”Jag darrade inför det heligt milda som inför ett anslag mot mitt liv”...

En av de trettio reste sig. Det var en man med gyllene långt hår, grå ögon och en välvillig uppsyn. Han bar en violett särk.

- Välkommen, sa han, slå er ner. Välkommen alla! Välkommen Broder Findalon, vår medsvurne, och välkommen ni andra två!

- Va? sa jag och vände mig mot trollkarlen. Vad är detta? Är du...?

- Ja, sa denne. Jag har varit här förut. Jag är medsvuren i denna orden. Men var lugn, vårt syfte är gott.

- Jaså, och hur ska jag veta det?

- Vi arbetar på världens räddning.

- Men kunde du inte ha sagt det när vi träffades första gången? I Mekadus?

- Nej, sa Findalon. Då hade du sparkat bakut. Jag tog det med lämpr: jag övertalade dig att söka denna ö på ett fördomsfritt sätt – och då fann du ju den också! Du fann ön själv, det var nödvändigt.

- Jaha, sa jag, knappt övertygad. Nåväl, vi får väl slå oss ner och höra vad dessa typer har att berätta.

Mannen i violett visade oss till bordet och pekade på tre tomma säten. Jag och Findalon satte oss, och sist Ludgo sedan han blivit ombedd att lägga ifrån sig svärdet på en gräsplätt. Här rådde nämligen andliga makter, inget järn fick komma när! Järnet, denna vapenmetall föraktades här. Man dyrkade istället brons och guld.

Vi hade satt oss. Alla i sällskapet var bänkade. Nu sa värden:

- Välkommen till Valderalia och staden Siderion. Jag är Nycalias. Och jag och mina syskon, vi är dem ni söker. Vi fördes bort hit från Kobelburg för ett år sedan och nu har vi vuxit upp.

- Redan? sporde jag. Var ni inte små när ni gick ombord...? Och hur vet ni förresten att vi...?

- Ja, sa Nycalias, vi har vuxit sedan vi kommit hit – andligt och kroppsligt. Vi är mogna för en ny tidsålder. Och våra lärare har lärt oss att en viss pilgrim sökte efter oss. Så du är välkommen, Plusor Gumm; du kan bli vår interlokutör när vi återvänder till fastlandet, det fagra Rokkana.

Jag såg frågande på Findalon för att se om detta stämde, och min guru nickade. han var ju medsvuren i detta sällskap.

Jag såg på de andra ”barnen”, de trettio barn som så gåtfullt förts från Kobelburg på Kristallskeppet för att hamna här, växa upp på nolltid och bli – gissade jag – andliga stormästare. De kallades ”De trettio”; det var både män och kvinnor, ljushåriga och mörkhåriga och allt däremellan, och deras dräkter skiftade i allt från brandgult och rosa till ljusblått, mellanblått och ljusgrönt. Svarta dräkter fanns för sin del inte och endast Nycalias bar violett. Nu sa han:

- Får jag be er dela en måltid med oss, nykomlingar!

Han reste sig och ledde vägen till ett hus med arkader. Väl inne satte vi oss vid ett långt bord. genom ett fönster anade man havet där långt borta, skimrande safirblått under ljusa himlar.




4.

Någon började sjunga en sång där vi satt i refektoriet. Det lät som en paian: lätt, snabb och öm. jag tonade in på den och kom till ro. Ja, jag lugnade ner mig, försonade mig med Findalons svek och med allting annat: jag försonade mig med mig själv, insåg att mitt livs sökande nått sitt mål, inte bara sökandet efter barnen.

Ända sedan Världskrisen och de strider som följde hade jag känt mig vilsen. Förödelsen och de bittra striderna hade fått mig att tappa tron på mig själv. Vem var jag? Var jag krigare och äventyrare? Men var det längre möjligt, i en krig där äventyret bokstavligt talat gått upp i rök? I en värld där man inte accepterade nåd utan bara stred till det bittra slutet, som råttor instängda i ett hörn?

Vi hade rensat upp efter branden men jag drog mig undan från kulturen, drog upp i Rokkanas Norra skogar. Mitt försök till eremitliv misslyckades dock, jag hade inga principer att meditera kring.

Sedan slog jag mig på ett vita activa igen. Jag fick uppdraget att finna barnen – och efter mötet med Findalon kom en vändpunkt, jag la ner mina vapen och blev pilgrim. Och nu var jag här, vid pilgrimens mål. Men vilket mål? Esoteriska ungdomar som ville att jag skulle bli deras tolk, deras interlokutör? Och Findalon som var medsvuren; han hade visst förklarat varför men jag kände mig ännu förvirrad.

Maten kom, inburen av tre rödklädda ynglingar. Det var bröd och linser, det var frukter och nötter, det var blommor och dryck på honung, olja och välling som skiktade sig i glasen. Efter en bön av Nycalias började vi äta. Tystnaden sänkte sig över salen.

Det var en passande måltid, enkel och utsökt på samma gång. Jag fascinerades särskilt av drycken, som man kunde blanda och se skikta sig på nytt; den kallades kykeon. Efter skaffningen visades jag till ett sovrum där jag tog en tupplur. På kvällen mötte jag Nycalias och Dindalon igen; Ludgo hade gått ner till skeppet för att meddela att allt var väl. Vi satt på en altan och såg en äng breda ut sig, fragranta dofter lägrade över nejden och himlen stod purpurfärgad i väster.

- Vad det handlar om, sa Nycalias, är att du kan bli vår ledare. Du kan bli exekutiv chef, du kan bli domare, kalla det vad du vill. När vi återvänder till fastlandet och tar tag i saker och ting kan du bli världslig ledare. Vi tänkte nämligen erbjuda världen en färdriktning och du kan bli bas för de praktiska sakerna. Vi som levat här på ön, vi som fått utbildning i allehanda esoteriska läror, vi är inte så lagda åt organisation och praktiska saker förstår du. Du däremot har handlaget.

- Mmm, sa jag och drack av det vin man serverat, runt och fylligt. Men vad rör det sig om, konkret? Det fanns ju esoteriska läror även före Världskrisen.

- Sant, sa Nycalias, men mycket var missförstått och inskränkt. Man dyrkade sina sakrament, sina lokalgudar; man såg sig inte först och främst som människor, som syskon i mänsklighetens familj. Det däremot är den nya tidens credo: varen människor!

- Bra, sa jag. Vi ska bli en enda familj. Men tror du inte vissa folk sätter sig till motvärn? De kan ju tro att de blir uppslukade i en oformlig massa. Får inte folk behålla sina sedvänjor? Måste allt bli nytt?

- Visst, sa Nycalias. Folken får behålla vissa lokala särarter i legender och myter, i sedvänja och tradition. Men för det högre credot bör världen enas under en tro, tron att vi alla är människor under En Högre Verklighet.

- Så ni ska bringa detta budskap till världen? Bara det?

- Det och mycket annat. Som kristallodling, och energi via kristaller och magneter, och olika tekniker för att tänka och känna. Det låter enkelt men det enkla är svårt – och vice versa.

- Hur då, menar du?

Findalon tog vid och sa att de nya lärorna var sådant som han redan lärt mig. Som att ”söka vila i handling”, ”se vägen som målet”, ”tänk rikt så blir du rik”, ”Se helheten”, ”se en värld i varje blomma” och så vidare. Sluta sök det hinsides bortom Bortom, finn istället friden här och nu: detta var den skatt som skulle beledsaga den nya tidsåldern. Credot som åter skulle få Rokkana att blomstra!




5.

När jag vaknade i Siderion den andra dagen slogs jag av en märklig känsla: jag hade varit där förut! Under mitt tidiga sökande efter barnen hade jag gjort strandhugg på ön men inte funnit något misstänkt. Bara en stad med låga hus och barn som undervisades av lärare.

Findalon gav mig senare under dagen svaret på denna gåta:

- Du har nog varit här, min käre Plusor, men du var på den tiden en jägare med en jägares mentalitet. Du letade kidnappade barn, men barn som fritt undervisades i en lund stämde inte med din bild av ”kidnappade barn”. Alltså lämnade du stället. Nu däremot, när du nyss approcherade detta Siderion, då var du inte jägare längre, en sådan som går på djurets instinkt, utan en pilgrim driven av intuition. Därför insåg du obetingat att du kommit rätt. Så enkelt är det!

Så enkelt, tänkte jag, och så svårt...

Vi stannade i Siderion en vecka för att bekanta oss med De trettio och allt de kunde. De utstrålade alla en stilla glädje och kunde såväl praktiska saker som handel och hantverk liksom sång och dans, poesi och etik, ontologi och stjärnskådning, och ett i allt och allt i ett. Jag var helt införstådd med projektet, såg fram mot att leda dem till Rokkana för att fullfölja det.

Veckan förflöt med studier och planer och så blev det dags att ge sig av till Rokkana. Vi stod på torget i Siderion där vi först sett De trettio sitta till tings. Nu bar alla hatt och stav, liksom jag då jag kommit dit. Ludgo, min gamle stridskamrat, var åter med mig och nu hade han hämtat sitt svärd, det som han varit tvungen att lägga ifrån sig.

- Så vad säger du, gamle järnätare, sa jag, är du med i den nya tidsålderns galej?

- Ja, antagligen... Jo, jo, det är jag! Det blir väl ett äventyr detta med, gissar jag...

- Ackurat så! Äventyret lever. Vi ska inympa en droppe glädje i en dyster värld.

Ludgo hade som sagt återvänt till vårt skepp redan första dagen, bara för att meddela att allt var i sin ordning. Därefter hade han återvänt till den vita staden, De trettios säte, och lärt sig om det nya som skulle komma. Han skulle fungera som min adjutant i vår nya uppgift.

Nycalias gav tecken och De trettio tog upp sina ränslar. De började gå och jag, Ludgo och Findalon följde dem. Färden styrdes genom samma skog som vi kommit genom. Jag sa till Findalon:

- Så du lyckades med ditt uppdrag, att få mig hit...

- Tja, sa min lärare, du hittade ju hit själv. Du hittade mig!

- Så du sökte inte upp mig?

Jag syftade på vårt första möte i Mekadus. Gurun sa:

- Låt säga att Den Store Anden pekade ut dig för mig.

Vi gick in i lövskogen. Fåglar kvittrade, brokiga fjäderdräkter svischade förbi.

- Så vitsen var, sa jag, att jag skulle känna det som om jag valde dig till lärare...?

- Något sådant. Den fria viljan måste råda. Du sökte fritt och du fann, både en lärare och de försvunna barnen. Du fann Rokkanas framtid!

- Men hur kom du med i denna orden, vad var det för hemlighetsmakeri bakom scenen...?

- Jag har vandrat länge i vida nejder, sa Findalon. Jag har levat i många tidsåldrar. Jag vill människorna väl men ibland kan det vara befogat med lite hemlighetsmakeri. I det gamla Rokkana jagade man ju kättare.

Jag nickade. I den gamla världen, före krisen, hade det funnits vissa fixa idéer om renlärighet, som detta att endast lagstagade gudar fick dyrkas. Men nu, efter bränderna och krigen, hade det gamla credot dött ut utan att ersättas av något nytt. Vi, jag, Findalon, Nicalias och De trettio, skulle komma med det nya.

Vi kom ut ur skogen och såg viken där vår galleon ankrat. Men nu låg där också ett annat skepp: Kristallskeppet, det som tagit barnen med sig från Kobelburg. Det var en stor, gnistrande farkost av slipat naturglas, en skön skapelse av eteriska dimensioner, skinande av många färger. Nu skulle det ta oss med till Rokkana – för inte skulle vi stanna i Kobelburg inte. Hela världen skulle uppmuntras och ges en ny färdriktning, på basis av vad de trettio lärt sig på ön.

Jag frågade mig plötsligt vilka deras lärare varit. Jag frågade Findalon och denna sa bara:

- Det var devor. Änglar!

Jaså minsann? Det skulle förklara varför man aldrig sett till dem...

Väl nere vid stranden roddes Ludgo ombord på galleonen medan jag, Findalon, Nicalias och De trettio via en spång vandrade upp på det andra skeppet. Väl samlade på dess spegeldäck, med skimrande master och rosa reling, började skeppet röra sig; energifritt gick dess färd mot öster, mot det rokkanska fastlandet.

Med en albatross som vägvisare nåddes Kobelburg. Vi gick iland och gick upp till stadens torg, omgivet av branta gavlar. Där kunde jag säga åt folk att jag funnit deras barn. Det blev ett märkligt återseende; föräldrarna kände knappt igen sina barn, de som i ett nu blivit morgondagens barn, beredda att leda världen på en ny väg. Men visst fanns det lite av värmen från de gamla familjebanden kvar.

Stadens äldste ville ge mig belöningen för att jag fullgjort uppdraget. Men jag tackade nej; jag var ju pilhgrim numera, inte prisjägare! Findalon rådde mig dock att ta emot denna kruka med guld; den kunde komma väl till pass i vårt missionsarbete, sa han. En pragmatisk trollkarl denna Findalon, en jordnära esoteriker får man säga.




Epilog

Tio år senare. Jag gick med min fru, den rågblonda Gina Leitis, i en prunkande trädgård. En jättefjäril rullade ut sin snabel och drack nektar ur en enorm, orangeröd blomkalk. Gina skrattade till och jag log. Tillsammans gick vi bort och satte oss på en bänk vid en damm. En tät cypresshäck omgav oss som en omslutande famn.

Vattnet porlade från ett litet vattenfall. Himlen var blånande blå. Berusande dofter steg från buskar och blommor. I fonden såg man spirorna från ett palats resa sig – mitt palats.

Jag hade gått åstad och blivit Rokkanas statsöverhuvud. Jag hade inga arméer, inga tvångslagar; jag hade bara lett De trettio i att rycka upp världen ur sin letargi, sänt ut dem i alla riktningar för att lära folk nya sånger om självförtroende, lycka, stilla glädje och annat man fann inom sig. I den rådande nihilismen var detta som vatten för en törstande.

Vi kom med nya eller kanske nygamla läror. Det var i vart fall ett system med harmonin som grundval, med intoning på helheten i jord, himmel, vatten och solens värmande anlete. Allt det där hade jag börjat fatta redan som pilgrim, som Findalons elev vilket jag varit redan under sökandet efter ön. Nu fick hela världen lära sig det – och allting vände, folk reste sig ur askan och fann mening igen, fann glädje i nuet. Man fann kärlek strömma till från En Högre verklighet, från det heliga inom oss.

Man fann glädje i att odla och bygga, att slöjda och snickra, att väva och sjunga och dansa och dikta hymner till Den Store Anden. Världens stater såg att det nya credot fungerade, och man såg att mannen som ledde det tydligen var en reko kis – så man lät bygga mig ett palats, man gjorde mig till ett slags världens överdomare, och där var jag nu – med en drottning vid min sida.

Visst hade jag haft mina älsklingar förr men nu var Gina min anima, min dual, min livsledsagare. Jag hade nått livets mål, hade sökt och funnit äventyret i både handfast och ideell mening. Jag kunde njuta mitt otium men ändå få utlopp för min aktivitetslista: ett veritabelt sätt att ”finna vila i handling”, det där som Findalon lärt mig för så länge sedan. Ty jag arbetade också, satt inte bara i trädgården och njöt dagen lång. Jag ledde möte i palatset, jag språkade med furstar och dignitärer och präster och diktare och kristallsiare, alla vi som arbetade mot ett och samma mål: ett blomstrande Rokkana.

Vi satt vid dammen. Jag tryckte Ginas hand, såg henne i de blå ögonen; där var allting nytt, där kunde jag spegla mig och finna mig själv. Jag kysste henne och hon kysste mig; vi var förlorade för världen i ett ögonblick. Så reste vi oss från bänken och gick tillbaka in i palatset, gick in i en tronsal med röd matta och kristallpelare. Väktare i gröna livréer skyldrade. Chefen för gardet, en bred och trygg man som stod nedanför tronen i samma livré, nickade åt mig. Det var Ludgo, min gamle vapendragare.

Jag satte mig på tronen, snidad ur en jättesmaragd. Gina satte sig på en rubintron bredvid. Med en diamantstav i handen kom Findalon fram bakom en ridå, satte sig på en länsstol snett framför mig och sa:

- Nå hur känns det, Plusor Gumm, att styra världen i dessa dagar?

- Ånej, sa jag, jag styr inte. Det är bara som om jag styr...

Findalon smålog åt detta och även jag själv drog på munnen. Och Gina skrattade sitt pärlande skratt.




Relaterat
Melinas resa
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Doriel
Jakten på Minilorden