onsdag 30 december 2009

Dikt: Uppsalasommar


Jag är en musisk man, poetisk som få: vart ord jag säger är en sonett, vart bräkande en alexandrin. Allt jag rör vid blir poesi, sång, svävande lyricismer och förtrollande runosång, mumlande och rumlande över nejden från Eriksberg till Gamla Uppsala.

Jag är Uppsalapoet och skald, rörs till sång av denna teglade, stensatta, grönskande plats som är Vår Lilla Stad. Mest gillar jag sommaren när allting savas och bakas, blommas och flummas, festas och mestas, så därför tänkte jag idag bjuda på följande poem från början av 2000-talet. Den skildrar kort sagt Uppsala om sommaren, sakligt sjungande om det och det och interfolierat med Kâlidâsas rader ur "Ritusanghâra", Årstiderna och dess kapitel om högsommar, "Grîshma". Var så artig.

- - -

Dagar som dessa förvandlas staden till Indien
sadâvagâha-kshata-vâri-samcayah
med en katt som söker svalka från solen under en bil
raver mayukhair abhitâpito bhrisham
och värmedaller över järnvägsspåren
nirîkshya bhinnânjana-samnibham nabhah
och rötmånadslukt i parkerna
sabhadra-mustam parishushkha-kardamam.

Sådan är vår stad denna årstid, ett veritabelt Indien.

Tänk dig bara solgasset över Vaksala torg
trishâ mahatyâ parishushka-tâlavah
och ett störtregn som får källare att svämma över
navodakam vipânduram kîta-rajas-trinânvitam
och solen som blänker i vattendroppar i gräset
mudita iva kadambair jâta-pushpaih samantât
och ljumma kvällar med pulsen från Club Dacke
dinânta-ramyo, ’bhyupashânta manmatho
- den varma årstiden har kommit, min kära!
- nidâgha-kâlo ’yam upagatah priye!




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 27 december 2009

Prosaskiss: Detta är mellanzonen


Mellandagsmakten lägger sig som en dimmig aura över öde nejder. Ingen människa syns till, alla ligger utslagna i julmys bak barriakder av TV-apparater, julskinka, tomma kartonger och frasbak av trasigt presentpapper. Över allt sammans välver sig himlen blek som en klorindopad sappör, grävlastare och småtraktorer plöjer upp gator i snön och sparkstöttingar glider osedda nerför isande backar.

Så är det minsann, det är en öde vinter i ingenmansland. Och vad passar då bättre än att publicera en dikt jag skrev 1992 om Uppsalas öde mellanzon om hösten, ja det är höst här och det får ni tåla -- en höstdikt om öde sus i betongkulvertar, gyllene ljus från motorvägen och flippfladder och fladdermuspladder natten lång.

En dikt om mellanzonen om mellandagarna, är inte det lämpligt så säg? En dikt om det där fysiska ingenmanslandet mellan centrum och stadens utkant, publicerad i det kronologiska ingenmanslandet mellan jul och nyår. Here goes:

Mellanzonen, detta gränsland mellan centrum och periferi, denna värld i sig, detta tillstånd, detta limbo...

Här är det alltid natt. Här kan man se skolgårdar där skriken förefaller att ha tystnat för alltid, här kan man se slottsliknande villor som döljs bakom täta granhäckar, här kan man se gudsförgätna caféer vid små torg som aspirerar på satellitstatus....

Här kan man se ödetomter som genom en ödets skickelse undgått planerarnas argusögon och därmed antagit karaktären av nollplatser, här kan man se motorvägar med system av viadukter och kulvertar som badar i gyllene ljus natten igenom, här kan man se cykelbanor som försvinner i det grönskande mörkret av en allé och här kan man se värmeverk och transformatorer med valmade tak och konstfullt murade tegelfriser.

Här kan man vandra runt, synbarligen i evighet – men allting slutar vid en långsträckt esplanad, där gatlyktorna speglar sig i den regnvåta asfalten, där trafikljusen tycks ha fastnat på rött och där fallna löv virvlar bort i fartvinden från en passerande bil.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 25 december 2009

Ur amerikanska flottans minnen


Jag sitter här och tänker på amerikanska flottan, även känd som U. S. Navy. Kring den finns det ett antal anekdoter, som den där en viss kommendör Perry skådade fienden. Det var i 1812 års krig på någon av De Stora Sjöarna, och när han siktade fiendefartyg vid något tillfälle sa han: ”We have seen the enemy – and he is ours.”

Han var med andra ord säker på seger. En parodiering av detta gjordes sedan av tecknaren Walt Kelly 1953 i hans serie Pogo: ”We have seen the enemy – and he is us”...

En annan anekdot som senare parodierats utspelades på Pearl Harbor 7 december 1941, dagen för den japanska attacken. Det var en söndag och någonstans på Oahu höll ett korum på att förberedas. Men när japanska plan blev synliga i skyn reagerade militärpastorn ifråga blixtsnabbt; han rusade efter en kulspruta som fanns i närheten, la den på predikstolen och började beskjuta planen! Händelsen blev vida känd och gav med tiden upphov till visan ”Praise The Lord And Pass The Ammunition”, en slogan som för sin del redan användes av Cromwell i engelska inbördeskriget.

Det var ju kul i sig men parodin ifråga kom senare, under Vietnamkriget. Det var när någon prästman uttalat sitt stöd för kriget som någon gjorde en karikatyr av honom i full ornat och med bajonettgevär i högsta hugg, med bildtexten: ”Pass The Lord And Praise The Ammunition”...

(Bilden visar USS California under andra världskriget. Skeppet sänktes faktiskt i Pearl Harbor men räddades och kunde tjäna kriget ut.)

måndag 21 december 2009

Dikt: Mannen från Mandala


Jag tänkte skriva en dikt på temat mandala, en cirkel symboliserande helhet, vila, ro och fullhet. C. G. Jung var för sin del mycket inne på mandalan som sinnebild, han såg den som en arketyp.

I följande dikt tar jag fasta på mandalan som målet, en "happy place" man alltid kan återvända till. Dvs försätta sig i mentalt närhelst man önskar.

Jag är en man,
en mandala-man,
sitter mitt i mandalan
som bara jag kan.

I min egen krets
finns bara mitt jag,
men alla mänskor har förvisso
sin egen mandala.

Så sätt dig ner
och finn gudomlig ro,
tona in på kosmos' helhet
i mandalans mitt.

Universums mitt
är du likväl som jag,
sådan är stilen
i min metafysik.

Mandalan är min
lyckliga plats,
mitt virtuella paradis
jag alltid har med mig.

Jag kan alltid sätta mig
mitt i denna plats,
andas fritt och lätt som få
och uppnå helheten.

Vad mer säger jag?
Mandalan är min;
jag är mandala-mannen,
mannen från Mandala.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 20 december 2009

Dikt: Satanspolka


Det lackar mot jul, allt är trevligt och mysigt och hemtamt och fridfullt och så, ja känner ni inte FRIDEN krypa fram och svepa in er i sin varma filt? Seså, kämpa inte emot, ta en kopp glögg och se tillbaka på ett fint år och en fin genenskap, och en fin framtid i EU:s och NATOS hägn - NATO som bombar fram fred i Afghanistan och Irak, en miljon döda är för dem ett bra pris för fred och demokrati och godhet i oändlighet amen.

Fin jul, lagom glädje, smått-gott i bägaren och sockerskålen. Jaja men tänk också på andra stämningar, friden över POMPEJI, fluffiga moln på drift över ruinerna där skriken tystnat för tillfället. Pompejus Pompejanus, svavel från skyn och eldstorm över bukten. Vi bjuder upp till dans i dimensionen, Shiva Natarâja leder långdansen i ett hav av flammor, Satanspolkan går och Horgalåten ljuder i natten, makabra danser till fet mans ära:

Satanspolka – dödsdans – danse macabre –

Orkestern spelar upp.

”Den västerländska kulturens svanesång”.

Dissonanser och harmonier om vartannat,
ett ledmotiv som fulländas, tvärvänds
och körs baklänges.

Det blåser upp till storm:
- ... torrento!
- What’s he saying?
- There’s a storm coming up.
- I know.
(”Terminator I”)

”Bryt ut, efterlängtade oväder!” (Chateaubriand)

Stormavstånd.

Soundtrack till undergången:
satanspolka – dödsdans – danse macabre.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 16 december 2009

Lennart Svensson: Kristallskeppet (novell)


Härmed en novell från Etherion, den eviga staden. Berättare är en viss Dryber Stax, Kontrollör vid stadens Centralverk.

Stax berättar om ett besynnerligt skede i stadens historia, om en viss högtid som beseglar stadens öde och gör dem alla till dansande stjärnor. Det är en berättelse om ande och teknik, kontroll och meditation, färger och former.

Så nu ger vi ordet till Dryber Stax och låter storyn börja, storyn vid namn "Kristallskeppet".





Det var festligt värre den där dagen. Det var, kort sagt, festivitas. Det var fest!

Orkestrar spelade, barn jublade och en procession avgick från Tempelplatsen ner till hamnen. Folk stimmade, skepp i hamnen tutade och bogserbåtar lät flodsprutorna gå i korsande mönster. Hamnen var full av liv men det talades också om Kristallskeppet, ett fartyg från Högre Dimensioner som skulle anlända denna dag. Anlända för att ta oss med. Vart? På äventyr, bort från vår stad, bort från Etherion det ljuva, nerför floden, genom länderna och ut på galej på gränslösa hav.

Men nu var det festens dag, en celebration av att kampen mellan teknik och ande var över, en strid som rasat länge och väl men nu bilagts. Det var en fest för öga och öra, allt flödade samman i diskret harmoni. Jag skulle hålla tal mitt upp i alltihopa och det gjorde jag. Jag gick upp i en talarstol av mahogny och förklarade Etherion invigd i en högre vibration, en subtilare energi, inträdd i en fyrdimensionell värld. En stöt genomfor folkmassan, eteriska vibbar genomflöt oss; den gamla epoken med dominans, konkurrens och maskinteknik var ute. Nu gällde färgterapi, intoning, meditation och subtil teknik.

En långvarig kamp var slut. Teknik hade stridit mot ande och allt hade gått vilt till, vi hade flugit varandra i strupen och ren nihilism hotade ett tag. Så hade vi besinnat oss och jämkat våra ståndpunkter; tekniken intellektualiserades och vi hade fått en eterisk ingenjörskonst, andliga faktorer hade influerat maskintekniken och färger och former tilläts blomstra i ingenjörspalatsen.

Mitt namn var Dryber Stax. Jag var Kontrollör i Etherions Centralverk, en man som la om spakar och kollade displayer för stadens funktioner. Men i och med det nya läget, med ande och teknik förenade i ett högre amalgam, blev i ett slag min tjänst överflödig, för i de nya vibbarna fungerade vi alla som stadens styr- och reglermästare. Vi dyrkade alla helheten, insåg att staden ej existerade oberoende av oss; vi skilde inte längre mellan primärt och sekundärt, allt var staden och staden var allt. Färg, lukt och smak var lika viktiga som mått, vikt och längd. Doften av regnvåt asfalt var lika viktig som uppgiften om höjden på Centralverket.

Jag stod i talarstolen nere på Hamnplan, hade talat och fått applåder. Allt vibrerade av subtil energi. Då såg vi alla ett überskönt fartyg stäva in i hamnen, ljudlöst och gåtfullt.

Det var Kristallskeppet. Det var gjort av gnistrande glas, skimrande mineral, djup kristall. Legenderna hade som sagt nämnt detta skepps ankomst - och nu var det här.

Vi gick alla bort till fartyget, klev ombord som i trans och seglade bort till nya sfärer och nya städer. Sagan Etherion var slut, min karriär som styr- och reglertekniker var över; alla vi etherionbor var klara med vår existens i denna betingade stad. Nu skulle vi fortsätta äventyret i en obetingad stad, i ett nytt Etherion bortom Bortom.

Kanske var det lite snopet att lämna vår stad, bara som så där: att överge det vackra Etherion med sina palats och sluttningar, sina gatuschakt och parker och tempel och sin glittrande vik. Men så var det: vi skulle åka till en ny tillvaro, leva vidare i en högre vibration i Annorlunda Länder nerströms, bortom haven. Där skulle vi leva i än vackrare omgivningar, i än skönare nejder. Så sas det i alla fall.

Och det var vad som hände. Vi seglade i sann eufori nerför floden och vaggades till sömns av vårt Kristallskepp, och i drömmens land fördes vi bortom Bortom till Annorlunda Land.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 6 december 2009

Mystikens värld (dikt)


Jag sitter och filar på en diktsamling.

Dvs: jag letar i gamla pärmar och inlägg efter mina bästa dikter. Och faktiskt hittar jag en del. Det har blivit några poem under de säg 25 år jag hållit på...

Här är en från 90-talet, "Mystikens värld":

Mystikens värld är världen där allt uppgår
i Gud, där allt är besjälat,
där tillvarons innersta natur är andlig.

Gud flödar genom allt i världen,
i Mystikens värld, en värld där jag lever –
en värld där jag lever,
om än jag måste övertyga mig om det varje dag,
varje dag meditera över den kosmiska energin,
energin som flödar genom världen –
som finns inom mig, som kommer från Gud,
som är Gud.


Fler Svenssondikter, prosaskisser etc finner ni här.

fredag 4 december 2009

Krogliv


Häromdagen var jag på krogen, se bild. Jag träffade bekanta och diskuterade gresasnuvan, 2012 och A. E. van Vogt. Jag tog en Fish 'n Chips och en öl (se bild), jag har glömt märket men det var något tjeckiskt.

Jag träffade folk, snackade med Karl-Henrik, Sten, Gunnar, Lennart, Anders, Johan och George och kanske någon mer som jag glömt... just det, Thomas! Jag tog en rökpaus, gick ut på S:t Olofsgatan och rökte min sista Camel (paket, se bild!) - och nu får det vara slut med all rökning tänker jag, jag köpte paketet i oktober och har småtullat på det sedan dess, tänkte ett tag att man skulle börja röka igen på allvar men BORT DET! Jag tog mig i kragen häromdagen och sa: "Lägg av, ta ett andetag nästa gång du blir sugen, säg AUM och bli fri". Och då försvann suget. Och på den vägen är det: säg AUUUMMM...

Jag var alltså på krogen, det var PIPES OF SCOTLAND här i Uppsala, notera den skotska flaggan i bakgrunden. Jag åkte dit vid sex, umgicks och smorde kråset, snackade och besåg folkvimlet och sedan for jag hem, per cykel såklart, jag åker aldrig buss lokalt.

Det blev en lyckad kväll.

(Foto Anders Allander)

onsdag 2 december 2009

Militärt mode


Jag tänkte här tala om moden i militärväsendet. Man tror ju att militären är immun mot modetrender och annat ovetenskapligt, men i själva verket är modetrender i det militära mycket vanligt.

Se bara på Sverige: man slås av hur ofta vårt lilla land kopierat den för tillfället starkaste militärnationen. Det må vara naturligt, man vill ju inte efterlikna förloraren, men ibland tar det sig lite lustiga intryck.

På 1800-talets slut kopierade vi till exempel Tyskland: pickelhuvor skulle det vara! Och när samma land vunnit slaget vid Tannenberg, i Ostpreussens träskmarker hösten 1914, blev det plötsligt populärt här att öva i träskmarker. Detta nämndes i Lars Gustafssons roman "Bernard Foys tredje rockad".

Vi går vidare. När USA införde olivgrönt för sina uniformer på 50-talet skulle vi genast ta efter det: m/59. Sedan skulle det vara kamouflagemönster och då var vi där igen: m/90. Denna uniform sägs ha införts framför allt som moralhöjare; själva den dokumenterade, vetenskapliga effekten av kamouflageuniform däremot, den är omstridd. Dvs: man införde en ny uniform främst för att den var snygg, snyggare än den gamla uttjänta m/59.

Samma känslor vidlåder flygplan och deras färger. På 50-talet körde USA till exempel med omålad titanium, silverglänsande plan, och så gjorde även vi när vi flög Tunnan, Lansen och Draken plus tidiga Viggen. Sedan när USA krigade i Vietnam införde man skogskamouflage, svart undersida och ovansida i grönt, brunt och svart. Detta togs genast upp av oss med brokigt flerfärgskamo. Detta varade fram till 90-talet då vi övergick till gråmålade plan med ofärgade nationalitetsmärken, med förebild gissa-var...

(Detta inlägg postas som sig bör i den militära kategorin; fler inlägg finner ni här.)

lördag 21 november 2009

Jubileum


I morgon den 22 november är det tvåårsjubileum här på bloggen. Det känns roligt; allt bara rinner på, inspirationen för denna blogg finns där fortfarande så verksamheten fortsätter antagligen som vanligt. Mer eller mindre.

En dag som denna får man lust att länka till äldre inlägg, till exempel det äldsta blogginlägget. Det finner ni här. Annars kan jag ju länka till diverse roliga etiketter jag har, som denna, denna och varför inte denna. Och denna!

Denna blogg är verkligen unik. Jag har ingen allmän profil, inget statement att komma med. Jag bara odlar min svenssonska särart och hoppas att andra är intresserade. Och läsare har jag, det vet jag. Jag sjunger i skon och bloggar som det faller sig, följer ingen masterplan utan bara kör på.

Så är det. Och vill ni kolla in lite allmänt vad denna blogg har att bjuda så se på klicka här, detta är etiketten "bing" som sorterar in alla möjliga typer av inlägg. Ett tvärsnitt av bloggen alltså.

måndag 16 november 2009

Att bryta mot regeln




Jag sitter här och tänker på ett fenomen ur krigshistorien: detta att bryta mot regeln, att inte slåss "efter boken". Det kan ha sitt värde ibland.




Som tumregeln att man alltid ska ha överlägsenhet 3:1 när man anfaller.

Vintern 1862 skulle till exempel U. S. Grant anfalla Fort Donelson i Tennessee som hölls av en större styrka än hans egen, men generalen sa bara att det var bättre att anfalla genast med 5000 man än med 50 000 om en månad. Han hade alltså inte den överlägsenhet i 3:1 som en anfallare ska ha enligt boken, tvärtom. Men han intog fortet i alla fall och vann en strålande seger, unionssidans första riktiga seger i inbördeskriget. Dessutom var det vinter och traditionen bjöd att man inte opererade under denna årstid.

Fler exempel på att anfalla trots underlägsenhet kunde vara Karl XII vid Narva samt Rommel strax efter ankomsten till Nordafrika 1941. Ännu en mästare på att ge sig in i strid utan att matematiskt beräkna motståndet var såklart Napoleon. Han yttrande "vitesse, vitesse, de l'activité" sammanfattar det hela i ett nötskal.




Relaterat
Bertil Malmberg och Härnösand
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Bilderna har inget med saken att göra men de visar ett svenskt ellok, en akvamarin och ett amerikanskt ånglok. Ifall ni undrar.

fredag 13 november 2009

Antropolis avhyvlad


Det har kommit ännu en recension av "Antropolis". Det är Peter Öberg på bloggen "Spektakulärt" som satt tänderna i dess gröna klotband, läst och förundrats men också förbryllats. Han säger bland annat detta:
I boktitelns stad befinner sej den filosoferande Jenro Klao, stadens grundare, eller återupptäckare om man så vill. Han blir vittne först till stadens förvandling till "städernas stad", sen till kampen mellan teknik och ande representerade av två fraktioner i staden. ---

Språket är skönt, präglat av ett behagligt om än kanske för jämnt tempo, och fyllt med allehanda funderingar samt referenser och fina ord som undertecknad inte är bekant med men som vittnar om författarens bildning. ---

Så skriver Öberg. Hela räkan finner ni här.

Fler recensioner här. Och i detta inlägg finns länk till pdf:en så att du kan granska hela innehållet i förväg.

(Vimmerby station)

fredag 6 november 2009

Koenigsegg


Koenigsegg är en bil, skapad av Christian von Koenigsegg.




Jag såg dokumentären om bilen Koenigsegg igår. Skaparen, Christian von K., hade självironi. Han insåg att en superlyxbil som går i 390 knyck egentligen är helt onödig - men va fan...! Kul grej!

En man i min smak. En sann visionär, en konstnär, en diamantslipare, en subtil konsthantverkare. Det är samma med konstverket: ingen behöver strängt taget musik eller litteratur, vi behöver bara mat och kläder och tak över huvudet. Men så finns det ju något som heter drömmar och strömmar också, visioner och känslor, och Koenigsegg hör hemma precis här.

Det unika med Koenigsegg är att den är snygg. Det finns fler exempel på sportbilar byggda i liten skala men de är inte alltid så snygga. Christian von Koenigsegg tycks dock ha haft en känsla för både prestanda och design, både form och innehåll, så han kunde förmedla vad han ville ha till sin designer. Man får väl säga att de levererade.

- - -

Koenigsegg lyckades med att bygga en komfortabel sportvagn som kan köras på allmän väg samtidigt som den är ruskigt snabb. Och designen ska stå sig, den ska inte ändras vart femte år; det inre kan uppgraderas men skalet ska vara i stort detsamma.

Hur det nu går för företaget i framtiden och med Saabaffären och allt vet jag inte. Dock ska Christian von Koenigsegg ha kudos för att han lyckades, för att han bar sin vision om en svensk superbil utan att slakna. En sann konstnär...!

Och när det gäller själva prestationen, detta att leverera, att ro iland tuffa projekt, tycker jag Koenigsegg påminner om Jacksons "Sagan om ringen" och Göran Kropps Mount Everest-bestigning. Få, inklusive jag, trodde att dessa herrar skulle lyckas med vad de förutsatte sig: att filma Tolkiens trilogi på Nya Zeeland och få det att se "riktigt" ut, respektive att cykla till Himalaya och bestiga Everest utan syrgastuber.

Men de lyckades: Jackson och Kropp och även Koenigsegg, alla tre rodde iland "omöjliga" projekt. Jag lyfter på hatten.




Relaterat
Fenor och krom
Mythago Wood

tisdag 27 oktober 2009

Mellantext (slutet)


Regnig morgon. Men mild.

Följetänger kan vara roliga ibland, veritabla fortsättningsserier här på bloggen. Vi är mitt inne i en sådan just nu, den oefterhärmliga dikten Mellantext. Den handlar, kan man säga, om mig och mitt och lite till. Här kommer upplösningen, de sista sex delarna.

- - -

16.

Jag är spion; jag spionerar, cirkulerar och samlar upp information, vittjar döda brevlådor. Jag har en pistol i min fickradio, stationsratten verkar på avtryckaren: pang!

Jag är spion, bor på Spion Kop, spanar ut över världen som en annan Heimdall, ser allt, hör allt, expanderar ut i astralkroppen och vibrerar som en kristall.

Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit seinem Wiederspruch: jag vandrar längs koloniområde i natten och ser små hus på små tomter, dystra fönsterluckor och gunnebostängsel; ack att bo här i en liten stuga med trädgårdsland och sol, vatten i en brunn och så en bokhylla: "Den som äger ett bibliotek och en trädgård är rik"...



17.

"Var vänlig uppviska medhavd kasse/väska för kassörskan."

Den politiska Eddan, tio små systrar, Bert Håge Wells, Sune från Dune.

Jag är Svensson, Medelsvensson, mannen i mitten, mandalamannen. Total harmoni.

Nedstigning i helvetet, karusell i psykstormen, yl och skrik och dödsångest. Så en skylt om utgång, stapplande upp i ljuset och halt vid kondis, kaffe och kakor.

Illusionernas träd: en julgran behängd med krims-krams, änglar, trumpeter och jet-kolibrier, flöjter ur ödsligheten, Kitaro.

Skräckmaskarna, uppdrag i det okända: jag irrar runt på en främmande planet, försöker minnas mitt uppdrag; möte med rena rama Clarke, en annan verklighet, en högre verklighet; en kausalsfär, kristallsfär, platonisk kropp.

Metamorfoser: jag förvandlas från minus till plus, från sur materialist-nihilist till livsdyrkande, trädgårdsodlande mysfarbror.

De hundra hänryckningarnas hus. Ryckning ett: denna värld är inte verklig. Ryckning två: man kommer att reinkarneras. Ryckning tre: man har reinkarnerats från tidernas begynnelse. Ryckning fyra: man skapas två och två, man och kvinna, och följs åt genom inkarnationerna. Ryckning fem: världen är en illusion, en dröm.

Ryckning sex-fyrtiotvå: återuppleva sina 36 första liv. Ryckning fyrtiotre-nittiofem: de 52 resterande. Ryckning nittiosex: gudalegender av alla slag talar sanning. Ryckning nittiosju: vad som hänt i sagan ska även hända dig! Ryckning nittioåtta: du är fri. Ryckning nittionio: vara och tänka är samma sak. Ryckning hundra: det är som det är, var som det var och blir som det blir.



18.

Vårens löv och höstens: vår gröna löv, höst gula; oktobers bladguld virvlar överallt, gran korta barr, tall långa.

Postflyg syd: i säcken ett vykort från grillbaren Valsaren i Fagersta, tre skilling banco; Ellilord, O Lord!

Stormen: det var en mörk och stormig natt.

The restaurant at the end of the universe: ingår påtår.



19.

Det här är en reboot, det här är den befriade världen: aldrig mer ska vi tänka på pingis, fika och wienerbröd -- nej, vi ska bli eteriska och danna, växa tillsammans, bygga ekobyar och skulptera våra drömmar, i marmor och trä, keramik och alabaster.

Vissa spelar spel, andra beundrar bara schackpjäsernas skönhet.

Vissa spelar tvådimensionellt över planen, fram och tillbaka, andra däremot spelar bakom buren, som hockeylirare. Det ger spelet en ny dimension, en svängigare rytm.

Vissa slår spelet över ända, andra ändrar reglerna under pågående match. Vissa spelar med domarpipa i munnen.



20.

Recap, rehab, utan början, utan slut. Jag har levat, jag har rehabiliterat, samlat upp energi.

Nu ser jag bonden komma i byn, han har bylingen med sig. Nu ser jag motorvägen sträcka ut sig i morgonljuset; jag sadlar min springare, sitter upp och säger: "Sträck ut!"

Nu har jag lämnat slutenhetens förhållningssätt, nu går jag över Siratbron med en leksasbil i handen, min obol och heliga skarabé, min talisman: hell on my right, paradise on my left, and the angel of death behind...



21.

En reboot, en rekapitulation: jag har tagit min fana och målat den, smyckat den med brokiga bilder i rött och grönt, silver och guld, blått och violett. Jag vajar den för kreti och pleti, överlämnar den till konsternas armé; jag ser dem marschera bort, ut i markerna och in i solnedgången.

Recap, rehab, Jerobeam och Melkisidek. Jag är klar, kan vila, men ändå fortsätter jag: rörelsen som tillstånd. Jag inkarnerar och reinkarnerar, går från liv till liv, från kropp till kropp; ser en flamma vid horisonten, överskottsgas från oljeborr. Jag går ut i öknen, finner en blomma och plockar den, kommer till ett tempel, går in och lägger blomman på en sarkofag, en tomba av röd porfyr. Sjunger:

I know, I know, I know, ye-eah I know...
My life it started long time ago,
where will it end I don't know -


Återge färgerna deras djup, formerna deras kontur, elden sin glöd och linjerna sin spänst. Be all that you can be -- be the change -- undo the heavy burden, and let the oppressed go free --



Relaterat
Mellantext, del 1
Mellantext, del 2
(Illustration Boris Vallejo)

måndag 26 oktober 2009

Mellantext (forts)


Jag sov nästan tolv timmar i natt.

Mild morgon.

Då så, dags för dagens blogginlägg -- och det blir fortsättningen på gårdagens prosaskiss, "Mellantext". Går allt vägen avslutas det hela i morgon med de sista fem styckena.

- - -

10.

Mellantext, energiladd, turboladd, ladda basen, dela in hypstasen, dela in i kapitel, domkapitel: Chapterhouse Dune -

The currents of space -

The watering place of good peace -

A cleft of stars -

The new improved sun -

I'm a flame burning higher, trying to burn the sun...

Jag kapitulerar, jag cirkulerar, samlar upp energi.

Jag laddar batterierna och beser konst, energirik konst; äter kost, energirik föda, morgon, början och ljus. Julafton, äventyr, liv och livtrasa.

Varför är jag så lugn? Varför är där inga moln på himlen, varför är där ingen is till punschen? Uthärda skönheten, stå ut med den fria motorvägen framför dig.

Heading out to the highway -

Midnight highway -

Roll on down the highway -

Den höga vägen, "The high history of the Runestaff". High commissioner to the emperor of China, treated with a high hand, högtyska, högalviska, högt bland Saarjärvis moar.



11.

Jag körde budbil, körde grejor och körde bandvagn, målade skylt och putsade skor, mina egna skor. Blev bra på det hela, uppfann en ny metod: jag tände eld på skokrämen och baddade skon med detta flytande vax; krämen trängde in i lädrets alla ojämnheter. Det hela fick torka och sedan putsade jag, polerade mina pjuck till spegelglans, mina svarta lågskor: svarta snabba.

Jag gick in på ett automatfik, köpte päronfestis och släta bullar. Automaten gick att manipulera, gick att få retur samtidigt som maskinen trodde den fått betalt; jag skattade den på tre festis och två bullar på detta sätt, satte på en jukebox, Tour de France med Kraftwerk.

Musiken plingade, jag fikade och solen sken. Jag var ensam på automatfik med mat jag inte betalt, som att befinna sig i en lucka i rumtiden: jag kunde sitta där för evigt, äta och sova och lyssna på musik.



12.

Jag laddar, jag cirkulerar -- och samlar upp energi.

Jag laddar batteri, sitter säck, runkar sump och jobbar båt, längtar sten och leker barn.

Jag far runt i en virvel, samlar upp energi, leder in den i mitt syste och gör den till min egen. Jag fångar in angripande pilar, vänder deras kraft och sänder ut dem igen.

Jag är mellan arbeten, mellan världar, mellan Skylla och Charybdis, pest och kolera, orsak och verkan. Jag är mannen i mitten, i centrum av corridan, mitten av mandalan. Man kan inte komma längre än till mitten.

Ta't lugnt, ta en Toy, två alnar blå boj: Willem Boy, Guillaume de Boyers.

Recap, hubcap, reset cap on hub after use. Hubcap, hobnob, Notts county. Jag är Pripp och jag är sipp, jag är Leif och har en slejf, Quintin Hogg seglar kogg; Krobbe Lundberg, Troggs, two thousand hogs and two thousand sheep.

Jag samlar upp mina utströdda år, jag recyclar, restylar, reinventar min varelse; Varela, sa 're va 're, Vasari, Waasanlaivat; Vasse Vasá, há-há-há-haà.

Jag går tillbaka: re-iterate, roten r, gå; going back all the years now, going back... go back, general Lee, go back!



13.

Jag fick komma på omslaget till Teknikmagasinet, jag spekulerade på agiot, ylade under Paris' broar, irrade full från Blåsut till Danvikstull.

I en Dodge Highway Kingsman Custom Sports Sedan kryssar jag landsvägen fram, mål Det Perfekta Stället, där jag ska leva i ära och förundran för evigt. Jag kör om en Ford Fairlane Crown Victoria Sunliner, en Chevrolet Corvette Mako Shark, en Plymouth Road Runner Superbird och en Cadillac Eldorado Brougham, med Turbo Fire, Electro Touch, Power Glide, Dyna Soar: "still leaves second gear rubber"...

Four on the floor --

Bucket seats --

Seats a whole baseball team beautifully --

Double barrel carburettor --

Per apostlahästar vidare mot intet. Man är redan i mitten, är redan framme, ändå går man: rörelsen som tillstånd.



14.

Jag rechargerar, restituerar, går ner i mörkret och snappar åt mig den försvunna diamanten, återvänder i triumf.

Nu ska jag göra film om Dag Hammarsköld, Raoul Wallenberg, Sigvard Bernadotte. Nu ska jag lyfta fram kulturfrågorna. Nu ska jag öka bidragen till den fria dansen. Nu ska jag gå ut i skolorna och informera, tala med ungdomarna, höra vad de har att säga: religion, vad tycker ni om det? geografi, vad tycker ni om det? litteratur, konst? Claude Lorrain, Brueghel den äldre? cambridgeplatonismen? sofisterna?

Jag kapitulerar, rehabiliterar, blir någon annan: mig själv.

Jag kommer till himlen, återger mitt liv: vad har jag gjort, vad har jag förslösat? Har jag tagit till vara på gudomliga skatter, prisat ett glas vatten, en blå himmel? "Svaga är de som hädar, starka är de som prisar"...

Jag vecklar ut min nonexistenta fana; vad står skrivet? Svensson, det står Svensson, han är en Svensson, en svenne: "Håll dig till höger Svensson, annars slutar det -- med en präktig smäll! snälla Svensson”...

Jag beser konst, stor konst, läser de tunga böckerna som tynger mitt bröst; man ska bara läsa till sängs eller i skön fåtölj.

Signor Rossi går på Savoy, i sin lilla auto-jet --

Jag kastar min gläjde som fåglar mot vinden. Jag ger mig ut för att hitta mitt land, och finner det i en avkrok bortom en vägbom: en grusgrop med en barack, ett transportband och en hundsjö; lera, mossa och rasbrant och en FibAktuellt från 1972 på matbordet i baracken.

Här slutar allmän väg. Men här börjar något annat: wie man wird, was man ist.



15.

Valet är illusoriskt, man kan bara välja sig själv.

Att välja och vilja det valda: tung trafik på Enköpingsvägen, nian körandes runt Örnparken, soptraktorn kommer!

Kvart över armen, dag noll; nihilism? Nej, zenbuddhism och désir à la vide i Weils anda. Tidlöshet, stoppa världen och genombryta Mayas slöja, se hur tingens tomma molnvärld går.

Tung yrkestrafik = tung yrkes

Statsisbrytare = statsis, grabbar, statsis!

Himmel och helvete; jag var i paradiset och hamnade i helvetet, kravlade mig så sakteliga upp till en grå nejd, ett varken-eller, ett limbo, en gryningszon, en löftesrik zon med ljus vid horisonten: Belo Horizonte.

Korsordslexikon, orden korsar sig, jag korsar mig: struphuvud, höger axel, vänster axel, hjärta; ajna-cenrtum, höger öga, vänster öga, struphuvud; try it, you'll like it, världen stannar upp, ett förstadium till veritabelt stopping the world à la don Casta.

Fakta om Sverige: nio miljoner själar, berg och träd och städer: Åsele, Enköping, Övik och Uppsala.

Jag är rymdskeppskapten, grovt kriminell, guru och grottman, rymdsoldat med jet-pack och jetlag: I´m a loser baby, so why don't you kill me?

Jag är på jakt efter Andernas svarta te, den heliga bägaren. En resa, ett sökande med brokiga basarer, gåtfulla ceremonier och legender och samtal med indianer i avlägsna byar. Kommer jag att hitta min skatt, hitta mitt mål, hitta mig själv? Resan fortsätter...

Litteratörer och militärer, pennan och svärdet, pennfajtare: a warrior-poet in the old, classical sense. Kipling talade om "mina regementen", och menade då såna han besökt eller som legat i städer där han bott...

Sällsamt, egendomligt, besynnerligt och gåtfullt: stormslitna himlar, knarrande dörrar, fullmåne och vargyl.

Reboot, rehab, Jerobeam och hans vänner. Rekapitu, in situ: capo di tutti capi.



Relaterat
Mellantext, del 1
Mellantext (slutet)

(Carl Lundgren, "Rest")

söndag 25 oktober 2009

Mellantext (början)


Härmed en längre prosaskiss, en "mellantext" kan man säga.

Den må vara lite dunkel. Nu är ni varnade; läs själva och se.

- - -

1.

Det här är en mellantext, in between jobs. Gråzon, mellanzon. Jag cirkulerar -- och samlar upp energi.

Det här är Faresta och Arnäs, "största Arnäs-stölden" och Ilo Piano.

Det här är Övik, Uppsala, Enköping: skiffertak på Korsängsskolan, Savoia-Marchetti, Fanna, Bacho och P1, Första pansarregementet, Göta pansarlivgarde, kedjeslammer mot gatsten.

Det här är Sollefteå, Köpenhamn och Berlin, fällda broar i Leningrad, Stockholm och Läby, snö på antennen.

Det här är en mellantext i mellanzonen.



2.

Jag återger mitt namn, Svensson, och min ålder, 43. Jag cirkulerar, laddar upp, gör en halv takts paus.

Det här är reboot, rehab och Jerobeam; det här är pansarskott, grg, ksp och ak, kpist och svarta snabba, vita blixten, vita nejder, vita frun.

Jag går genom tempel och trädgårdar, mediterar över tomheten, läser på skyltarna: "Kasta ej ut föremål, som kan vålla brand eller annan skada." -- "Luckan till sopnedkastet ska stängas tyst och försiktigt." -- "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen."

Jag sätter mig ner, mediterar och samlar energi. Söker i egna register, bedriver inre spaning.




3.

Jag återgår, återger, återskapar molnen ovan Myrstigen, älven utanför Trillen, Soptraktorn, Tures lägda och bilvraken, krossat glas och galon, ledsna strålkastare i mina drömmar: Ford Galaxie, Dodge Highway, Chev' Biscayne.

Jag återger: Scaniamodell, Tekno tankbil, Shell; Shellpengar, dyraste guld, hårdvaluta, värdelöst och oväderligt.

Tekno var det danska modellbilsfabrikatet; jag högaktade Danmark för Tekno, för dess modeller av polisamazon, scanias och Volvo 144, röd. Danmark må ha varit ett skruttland, de hade ju varken Saab eller Volvo, men de hade Tekno! Bilmodeller, heliga skarabéer som låg skönt i handflatan; tullpeng för passage till andra sidan.



4.

Reboot, rehab, rehabilitering för utnött själ. Jag återger färgerna deras glöd, formerna deras kontur och ljuset dess lyster, ur juvelslipade strålkastare: jewelled headlights.

P 1800, Dinky Toys, djupröd, racing och fart. Freddie fartfantomen, brandeliusimitatören Persson och visselkonstens Napoleon, ett skogslejon: nabu-leon.

Jag läste sanskrit, blev galen och konsumerades av the fire from within, spontaneous combustion, och kvar blev endast skorna. Nu går jag här som ett spöke, genom parker och trädgårdar, palats och tempel -- och söker den omöjliga friheten, far som en osalig ande genom skriande helveten, pandemonium, skärseld och bergets topp, vidare upp i saliga ängder: himlar 1-7, och så det allra heligaste, agnostos theos i sin åttonde himmel, sanningens pleroma.

Gud summerar, Jesus sänder ut; vid anträffandet av Gud summeras mitt liv, rekapituleras.



5.

Jag kapitulerar, jag rekapitulerar.

Mina regementen: I 21, I 14, Dalregementet, guld i solnedgången, T3, S1 och P1. What's the name of that very fine regiment marching over there...?

Brokig fana: jag strider, jag lever. Vit fana: jag kapitulerar. Svart fana: Black Flag... Så vad blir min fana under denna reboot, denna rehab, denna Jerobeam-jeremiad? Vit grund, brokiga figurer? Grön fana, vapen i guld och violett? Renfana?

Jag återgår och återger min strid och min kampanj, återger förloppet som jag känner det. Allt är symbol: ett par skor, en stockros, en cykel i ett ställ av galvaniserat järn.



6.

Återtåg, zooma bakåt: läs läxan annars dör du, torka skivan annars repas den, ta på mössan annars får du öroninflammation.

Jag rådfrågar åter datorn; du är dator, du ska ge mig något, detta är din innebörd: roten da, som i datta, damyatta, dayadhvam, det givna - givmildhet -- givandet. Så vad kan du ge mig dator, kanske inget annat än vad du programmerats till -- men vad kan du återge, dator?

Jag återger min barndom: fransig jacka, halvlång, konstläder, praise the lord i Vårfrukyrkan; Arnäs' kyrka, Öviks kyrka, Uppsaladomen, Kazaankatedralen, Michaeliskirche, Wahlmans Engelbrektare.

Prisa Gud, loven honom med psaltare och cymbal, med puka och dans; loven honom i hans helgedom, loven honom på fälten, i hängmattan, i bilkön.

Gud kommer av roten hu, betyder "kalla, åkalla": sanskrit huta är ett particip av hu, "åkallad", och så vidare till germanska gudha, den åkallade; Gud betyder alltså "den åkallade": I-I-I am caaaaling youuuu, Bagdad Café. Så lunka vi så småningom...



7.

Nixon, Carter, Ford, O Lord! Hårda strider vid Papegojnäbben, Kina invaderar Vietnam, nu tar vi vicekungen i Khyberdalen. Gruppera i skogsbrynet, slå ut fiendens pansar. Ta Sydgeorgien, använd den som bas för återtagandet av Falkland. Landsätt från fartyg, raska på och ta Port Stanley innan löven faller. Bv 202, fotmarsch, helikoptrar sänkta med HMS Sheffield.

Återgivande av tal, av färger, av ljud: this is a journey into sound. Kedjeslammer mot gatsten, krypkedjor, larvfötter; "ur P1:s gråa stenar, hans kedjor gnistor sprängt". Hemglassbilen hade först vällingklocka, sedan trudelutt; vällingklockan farlig, kunde förväxlas med backvarning, därför trudelutt.

Ljud: kyrkklocka, "kling-klang, klockan slår, stig upp och plocka mossa", sonnez les matines, ringklocka ring. Aspen bad mig löpa-löpa, linden bad mig vila. Spelar min lind? Sjunger min fågel? Gör sig kungen glada dagar? Lita på Lind, fråga Lund.



8.

Jag kastar min glädje som fåglar mot vinden. Free as the Byrds: fri att jangla min gitarr, Hey mr. Man. Som en tjuv i en film av Michael Mann: regnvåt gata, lyktor, Tangerine Dream och Diamond Diary: moll, moll, en oändlighet av moll -- men resan tar fart, riffet gör genombrott och med gryningen kommer frälsningen.

Through metamorphic clouds: jetflyg och dharmashâstra, spela harpa på ett moln, prisa Gud; loven honom i smäktande salar, på Ljungby hed och vid pilträdens fläkt: The wind in the willows.

Jag återtar min energi, vandrar fri -- ni däremot, "ni som går åstad med osköna rörelser, vet ni hur det är att lyfta sitt huvud fritt?"



9.

Jag känner döden nalka sig: all my life-blood is slowly draining away, and I feel that I'm weaker every day...

Man har döden alltid på sin högra sida, säger don Casta. Att vara du och bror med döden; hans ansikte är ännu bortvänt men den dag man ser honom en face, då är det dags.

Jag kapitulerar, slänger fanan, genomgår luttring, reser mig och lever utan fana. Allt är min fana, alla symboler är mina, alla arketyper: barnet och blomman, skeppet och nyckeln, friden och ron.




Relaterat
Mellantext: del 2

(Carl Lundgren, "Water")

måndag 19 oktober 2009

Imagicon2


Kära dagbok. I helgen var jag på sf-kongress i Stockholm. Det var roligt.

Det var Imagicon2 som hölls borta i Skarpnäck, ändstation på linje 17. Jag höll bland annat ett föredrag om Ballard, jag sålde böcker, jag nätverkade och stod i.

Böckerna sålde bra, till exempel strök alla ex av "Den musiske matlagaren" med. Och jag träffade folk, gamla och nya bekanta, ingen nämnd och ingen glömd. Och jag snackade och fikade och gick på krog och hade mig, ja jag bevistade även en programpunkt om Nova Science Fiction. Allt inom ramen för detta event.

Jag köpte några van Vogt på conen, bland annat den med Penningtonomslaget ovan. Dessutom en ockult roman av Colin Wilson.

Så in alles kan man säga: det blev en lyckad helg.

fredag 9 oktober 2009

Svensson: Jul på Ryggebyholm (novell)


Jag har levat ett rikt liv. Jag har varit runt i världen och jag har skaffat mig vänner, och en av dessa vänner är en viss Fredrik af Trumpeterstråle. Honom tjänstgjorde jag med på HV/Friv på I 21 en gång i tiden. Han är en sällsynt esoteriker, en hängiven åkallare av gudomar, och detta är berättelsen om en jul hos Fredrik i Sålunda, Värmland.




Genom ett skirt, soligt, snötäckt Värmland åkte jag i min hyrda Volvo S60. Jag for upp förbi Karlstad, Hagfors och Torsby och tog av på en smärre väg åt öster. Denna följdes genom täta skogar tills terrängen öppnade sig bortom Ginsebo. På en ås såg jag snart ett gods med tre flyglar presidera, dominerade av tornet på huvudflygeln. Denna flygel var själva corps de logiet.

Det var julen 2007. Jag skulle fira den hos min vän Fredrik af Trumpeterstråle, boendes på godset Ryggebyholm utanför Sålunda.

Slottet stod där läckert rosa med vita knutstenar och fönsterinramningar. Koppartaket var som kontrast till detta svart och dystert. Men denna svärta skulle man inte ta alltför symboliskt. Det berodde ju bara på att det var i inlandet. Hade det legat vid kusten hade taket varit ljusgrönt och detta beror på salthalten i luften: salt havsluft gör koppar grön, brist på salt får den bara att mörkna.

Jag var där i alla fall denna jul. Och när jag anlänt och kommit till ro firade jag i stillhet med Fredrik och hans gamla mor, syster med make och en kusin. Långa tider spenderades framför brasan i festsalen. På kvällen annandag jul satt vi där och drack sherry, min vän och jag, medan de andra var på en bjudning hos Gyllenskogs.

- Det mörknar, sa jag och såg ut över parken, som skymtade genom de franska fönstren.

- ”It’s growing very dark, mother, very dark”..., sa Fredrik kryptiskt.

- Men klockan är ju redan fem, tillade jag.

- Det finns alltid tid för en bra story, va...? sa Fredrik plötsligt och sken upp. Jag kunde bara hålla med, så jag la några trän på elden, satte mig tillrätta och lyssnade när min vän berättade att ute i skogen fanns en visst byggnad, en liten pyramid av plåt. Den utgjorde nergången till en hemlig gång, en gång som mynnade i en stenöken i norra Värmlands ödemark mot gränsen till Norge. I denna stenöken fanns en kal klippvägg, och i väggen fanns en ingång, en entré till ett i klippan uthugget tempel. Här vistades en hemlig sekt som förenade kristendom med hinduism, och med shamanism och zenbuddhism och alla andra lödiga credon som fanns i denna värld.

- Dit brukar jag gå ibland för att dansa till Guds ära, sa Fredrik.

- Så fint, sa jag. ”Sång, dans och glädje, från den första till den tredje”?

- Ackurat så.

- Men vad är poängen? Med denna story?

- Ahh, det är att vi snart kommer att ta över världen -- vi i denna sekt, vi synkretister -- vi ska överraska världen med sång och dans, med filosofiska resonemang.

- Som...?

- Som att alla floder leder till havet; alla religioner uttrycker en och samma esoteriska sanning.

- Nej, det menar du inte...?

- Jo, sa Fredrik. Solen må lysa vackert genom färgat glas men bäst lyser det genom ofärgat.

- Så du menar att religioner i vanlig mening är ”färgat glas”, medan er synkretism är ”ofärgat glas”.

- Just det, ren diamant. Vi har funnit diamanten i lotusen, smaragden i rosen, sa Fredrik gåtfullt.

Nästa dag visade han mig pyramiden i skogen, huset som täckte ingången till den hemliga gången. Vi skidade dit och kom fram, och så gick vi in och gick ner i plåtpyramiden, och kom vad det led till stenöknen i sin vinterskrud.

Klipptemplet uppbringades omsider. Och där träffade jag den gåtfulla sekt han tillhörde, kaippare utstyrda i blå kaftaner med vinröda turbaner. Jag lyssnade på en sång de framförde, förfördes av deras allomfattande, synkretistiska budskap och lämnade en femkrona i kollekten. Sedan återvände vi till Ryggebyholm för lunch på julmat, Fredrik och jag. Vi hade nu sällskap av hans mor, syster med make och en kusin, alltså de som vi firade denna herrgårdsjul med. Det var dagen efter det vi gett oss av ut i skogen. Fredrik hade lite problem att förklara vår bortavaro.

Här slutar min berättelse. Fredriks avslöjande för mig om sekten han tillhörde och om alla religioners gemensamma, esoteriska källa skakade mig i mitt innersta. Sedan den dagen väntar jag med spänning på när denna sekt ska komma och ta över, när de ska komma sjungande över fälten och invärva hela världen i sin inspirations magi, i sin hängivenhets glöd.




Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow

torsdag 8 oktober 2009

Amerikanska generaler


Hösten lider men vad bryr jag mig om det. Här är det alltid vår, ständig blomstring.

Idag tänker jag på amerikanska generaler, närmare bestämt sådana under inbördeskriget; det är till exempel en populär sport bland amerikaner att utse den bäste generalen från detta krig. Sydstatare brukar då fastna för Lee, nordstatare för Grant, och originella andar väljer Sherman, Hooker, Burnside, den sistnämnde för hans magnifika polisonger (som han även gav namn åt, dessa "sideburns").

Men här på bloggen är det inga futila rökrumssamtal det gäller, här är det forskning! I kortform ges nedan mina porträtt av sju generaler från sagda krig, en sydstatare och resten yankees. Vi tar dem i anciennitetsordning.

Robert Edward Lee var så klart stor. Som taktiker. Men klen som strateg? Det har nog Boney Fuller rätt i, den gode Lee hade föga grepp om detta med att samordna krigsskådeplatsen i öster med den i väster, samordna Richmond-Washington-dragkampen med vidderna i väster med sina Vicksburg, Chickmauga och Atlanta. Det åsido var Lee sant karismatisk, kunglig i framtoningen - och efter kriget en moralisk förebild, en besegrad man formellt men inte ideellt. Man hade slagits för något man trott på sa han, gott så, och nu är det nya tider. Gilla läget. Han försörjde sig som skollärare på ålderns höst.

George Gordon Meade blev chef för nordsidans Army of the Potomoac sedan Grant blivit ÖB. Meade ledde armén ifråga under slaget om Gettysburg och stod pall, samt förde den söderut mot Richmond under syds sega avvärjningsförsvar. Men han var nog mest arméchef till namnet, Grant hade avgörandet de facto.

William Tecumseh Sherman led något av ett sammanbrott i början av kriget, ansågs inte stå pall; hans vision om de enorma strider man stod inför ansågs galna men var i långa loppet visa. Han hämtade sig snart och återinsattes lagom till slaget vid Chattanooga i väster, ett tillfälle 1862 då nordsidans linje höll på att helt överrumplas av sydgeneralen Hill. Men Sherman hade sin division i ordning och räddade dagen. Arméchefen Grant fick upp ögonen för honom och därefter ledde Sherman styrkor i söder vid Chickamauga ("Blodfloden" på indianska) samt mot Atlanta. Som arméchef ledde han en veritabel plundrings- och bränn-allt-ni-ser-marsch ner mot havet och sedan upp i ryggen genom Carolinastaterna mot Richmond. Fienden var fångad som mellan hammare och städ, med Potomacarmén i fronten.

Sherman brukar uppskattas för att han insåg det totala krigets kraft. Ett något dubiöst rykte. Men samtidigt var han en klok man som ansåg att krigets mål var en bättre fred. Och hans senare vägran att låta sig väljas till president blev en visa; han vägrade hårdnackat och sa: "If nominated I will not run, if elected I will not serve."

President blev dock Ulysses Simpson Grant. En lätt korrumperad regim, tyvärr. Som general var han dock bättre; han tjänade sig upp från kompanichef till unionell ÖB. Framför allt hade han strategisk blick; han förstod att man från Washington aldrig skulle komma åt sydstatarnas armé, aldrig kunna inringa den. Därför måste man dra ut linjerna ända bort till Missisippi, kringå konfederationen där och småningom kunna tåga upp i ryggen på honom. Vilket var vad som skedde - även om koncipierandet av denna strategi inte skedde fullt medvetet, Grant famlade sig fram, men han vann slag efter slag och nådde slutmålet: strategisk seger, villkorslös kapitulation för rebellsidan.

Grant var såklart inte var någon taktiskt finlirare som Lee, nej raka motsatsen: samla överlägsna resurser och slå med släggan var receptet. Hyllar man måttot "Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl" har man nog INTE Grant som sin favorit...

Thomas "Stonewall" Jackson var en mer än en dugande kårchef under Lee. Ett taktiskt snille som denne, därtill en fanatiskt religiös som inte slogs på söndagar; han var mer extrem vad gäller detta än Jeanne d'Arc, som faktikt tillät strid på söndag om läget så krävde... Jackson stupade för "friendly fire" i slaget vid Chancellorsville. "Tänk om han ändå levat inför slaget vid Gettysburg, då minsann" tänker sydstatsromantikern.

George Brinton McClellan lät bygga upp nordsidans Army of the Potomac efter nederlaget vid första Bull Run. Man måste ha en proffsig armé som klarade flera års krig, som klarade usla chefer - och det gjorde den. McClellans fel var att han aldrig vann någon tydlig seger, det bästa var väl det oavgjorda Antietam 1862. Sedan han avskedats på grund av motvilja att förfölja motståndaren kandiderade han till president, till råga på allt - men Lincoln vann detta val ändå.

McClellan har av Frans G. Bengtsson (i Grantessän) utmålats som lätt debil, vilket är att gå för långt. Han var "a near great general", omtyckt av manskapet. Men en general utan segrar håller inte, man måste trots allt slå fienden i de drabbningar man leder.

Slutligen George Armstrong Custer. Denne hade en lång karriär som kavallerichef på östra krigsskådeplatsen, innan han blev chev för 7:e kavalleriet och stupade vid Little Big Horn. Här kan man tänka på de som frågar sig varför östfrontens alla stora slag drunknar i jämförelse med D-dagen. Dels beror detta så klart på okunskap, men i min bok är det för att D-dagen är så bildmässig och så symbolisk, att den så lätt fastnar i minnet med kanalöverfart, landstigningsfartyg, rusch in mot strand osv, att den spänner över tre element (hav, luft och land) som gör den odödlig, medan östfrontsslagen mer försiggår i ett odefinierbart slättland, stora arméer på slagfält utan gränser fattbara för mannen på gatan.

Detsamma med Little Big Horn! Här deltog knappt 1000 pers på "den vita sidan" (8 kavalleriskvadroner), men o så klassiskt det blivit. Custers män inringade av indianer har blivit en symbol helt enkelt. Att Custer deltagit i inbördeskriget från Bull Run över Chacellorsville osv ända fram tills syds kapitulation vid Appomattox Court House, är det få som vet. Dessa kampanjer är helt enkelt svårare att föreställa sig, bildar ingen fattbar sinnebild för mannen på gatan.

Det var allt jag hade att säga för dagen om amerikanska inbördeskriget och dess generaler.

tisdag 29 september 2009

Silverräven på svenska


Hej alla ni lässugna kaippare där ute, nu ska ni få lästips så det står härliga till. Det ska bli en lista - på verk - av Ernst Jünger - som ni kanske hatar - men hatar ni honom så älskar ni att hata honom.

OK, han är lite svårläst, det medger till och med jag som är hans trogne fan. Men i längden betalar det sig att läsa karln. Hans böcker saknar bäst före-datum.

Härmed en lista över de böcker av Jünger som finns på svenska. Håll till godo.

På Marmorklipporna (”Auf den Marmorklippen”, 1939). Övers Bertil Malmberg. Natur & Kultur, Stockholm 1950 /reviderad utgåva på Cavefors 1975, nyöversättning på Bakhåll 2011/

Heliopolis (”Heliopolis”, 1949). Övers Kjell Ekström. Natur & Kultur, Stockholm 1954

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval ur krigsdagböckerna av Stig Jonasson, även övers. Cavefors, Lund 1975

Psykonauterna (”Annäherungen. Drogen und Rausch”, 1970). Övers Stig Jonasson. Cavefors, Lund 1978 /nyutgåva på h-ström 2007/

Eumeswil (”Eumeswil”, 1977). Övers Richard Matz. Cavefors, Lund 1981

Farligt möte (”Eine gefährliche Begegnung”, 1983). Övers Stig Jonasson. Interculture, Stockholm 1987

Över linjen (”Über die Linie”, 1950) i Linjen tillsammans med en essä av Heidegger. Övers Peter Handberg. Kykeon, Stockholm 1993

Sturm (”Sturm”, 1963). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2006

I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Övers Urban Lindström. Atlantis, Stockholm 2008


(Carl Lundgren, "Earth")

lördag 26 september 2009

Ernst Jünger: Das abenteuerliche Herz (1938)



"Das abenteuerliche Herz" är en bok av Ernst Jünger. Titeln kan översättas "Det äventyrliga hjärtat" eller varför inte "Äventyrshjärta". Härmed en titt på detta verk. På vägen diskuteras även detta med fantasyns roll i diktaturer, hur skenbart harmlösa fantasterier har lätt att utges i diktaturstater. En smart författare må utnyttja detta faktum.




1929 utgav Jünger ”Äventyrshjärta”. Nio år senare kom en reviderad utgåva, en för sin del märklig revision eftersom 220 av originalets 263 sidor strukits och bytts ut – för då är det knappt en revision längre, det är en ny bok. Men Thomas Nevin ("Into the Abyss") hävdar att denna manöver kan ha gjorts för att undgå censuren, det goebbelska propagandaministerium som nu var en realitet. Under skydd av den vedertagna titeln kunde Jünger smyga in vassare texter som till exempel ”Violetta endiver”. Den ska jag återkomma till.

”Äventyrshjärta 1” hade en del själviografiska skisser men ”Äventyrshjärta 2” strök dessa till förmån för drömskildringar och surreala noveller. ”I Hitlers stat kunde bara drömmar undgå censuren” säger Nevin och det må stämma; i diktaturstater har det overkliga lättare att passera än det uppenbart verkliga. Mindre vägande exempel på detta må vara Tintinalbumet ”Den mystiska stjärnan” som gavs ut i det naziockuperade Belgien, med en medvetet fantastisk intrig för att undgå censuren; den handlar om en meteor som hotar krascha med jorden, en meteor som sedan landar i havet och som man sänder en expedition till, en rymdsten där bisarra svampar börjar växa. Det är en fantastisk intrig utan djupare innebörd. Det oaktat finns mycket ångest i äventyrets början med världsundergång, ”kometen kommer” och allt. Helt undgår man inte sin samtid.

Ännu ett exempel vore Francospaniens ”Delta 99”, en agentserie med diverse fantastiska inslag. En klar produkt av censuren säger de som vet; science fiction stämplades av denna regim som harmlöst, som sagor. På gott och ont frodades sf-serier allmänt i den tidens Spanien. Ett tredje exempel på detta fenomen vore den tsarryske författare som skrev fabler, Semen Kanatchikov. Enligt Staffan Skott skulle fabelformen för denne tillåta en frispråkigare form än sedvanlig realism; Tsarryssland hade förvisso sina repressiva sidor om än en västanfläkt från leninism och stalinism.

Möjligen även detta att en Borges kunde få medalj av Chilejuntan vore ett exempel på diktaturers faibless för fantasy.

Låt oss titta lite närmare på ”Äventyrshjärta 2”, den andra versionen från 1938. Här finns bland annat rena noveller, ren fiktion med drömlogik, ormsymbolik och embryonala motiv till ”På marmorklipporna”. Här finns även kloka iakttagelser av vardagsvärlden som hur det är att gå och handla i grönsaksaffärer jämfört med charkuterior, i tyg- jämfört med järnaffärer; där det handlas med grönsaker och tyg styr kvinnan, i de andra fallen styr mannen med allt vad det innebär. Här finns dessutom reflektioner över färgernas symbolik – rött som varningsfärg och eldfärg, och rött foder till slängkappa och rödfodrade bestickslådor, det är bara några av rödfärgens typiska användningsområden – och vi finner naturiakttagelser naturligvis, liksom smärre resebrev från nord och syd. Plus lite mer; boken defies description, trotsar alla försök att klassa den och beskriva den.

Stilen är förhållandevis enkel men med vissa utflykter i den polerade prosans rike. En central text som ”Violetta endiver” är dock genomgående enkel, här förmedlas det symboliska budskapet i rättframma satser, här finns inte plats för polish. Det är den nakna skräcken som rör sig under rader som dessa, föraningen att något oerhört håller på att ske; minns att boken gavs ut i Tyskland 1938.

Jag klev in i en lyxig delikatessaffär där jag i skyltfönstret hade sett en rätt ovanlig sorts violett endiv. Jag blev inte förvånad när biträdet förklarade för mig att den enda typ av kött som kunde serveras till den var människokött; jag hade vagt misstänkt det.

Vi talade länge om hur den skulle beredas och sedan gick vi ner i kylrummet där jag såg människor hänga på väggen likt harar framför en slakteriaffär. Biträdet poängterade att jag skaffade mitt byte här, enbart här, utan att ens tänka på de stycken som trängdes i rader vid uppfödningsanstalterna: ”Magrare, men – jag säger det inte för att skryta – mycket smakrikare”. Händer, fötter och huvuden var placerade på speciella fat och märkta med små prislappar.

När vi gick tillbaka uppför trappan sa jag: ”Jag visste inte att civilisationen i den här stan var så framskriden.” Här tvekade biträdet ett ögonblick, för att sedan kvittera det hela med ett tjänstvilligt leende.




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Heliopolis

torsdag 24 september 2009

Svensson: Solarium (novell)


Härmed en berättelse kallad "Solarium". Det är en saga om kristall och möjlighet, om resor i en vidare rymd och om solen som skiner på gräddgula fasader.




Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man ett förödande krig bakom sig, ett krig som inneburit slutet för den tungfotade faustiska kulturen och som sett en eterisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Tiden närmast efter kriget hade man konsoliderat sig: man hade byggt sig sin lysande stad vid en viss flodkrök, Så hade man beslutat sig för att bygga ett rymdskepp och med det integrera universum oändliga ekvation, bege sig ut på pilgrimsfärd till de främmande kulturer som det ryktades levde där, och detta skedde. På de jungfrueliga markerna i söder, nedanför floden, kallade Experimentfälten, började man bygga ett äggformat moderskepp av glas och brons. Namnet blev ”Astrea”. Samtidigt valdes fem människor ut att styra skeppet och anteckna de saker man fann på färden.

Kapten blev Gimbu Tallion och pilot blev Aura Rhanes. Med sina tre vetenskapare – en tekniker, en filosof och en biolog – drog man åstad en vacker dag, lämnade det trygga Solarium, lyfte friktionsfritt från fältet och styrde med kristallmagnet ut i universum.

Man var borta i sex år. Så en dag anmälde skeppet sin ankomst, det gled viktlöst ner genom atmosfärskikten. En välkomstdelegation samlades norr om floden. Astrea landade där det startat, på Experimentfälten söder om floden.

Det äggformade skeppet landade på sina fjädrande landställ. En dörr öppnades i skrovet och en lejdare fälldes ner.

Gimbu Thallion stannade på toppen av lejdaren och såg ut över staden som bredde ut sig i norr. Solen lyste på templets fasad, staden lägrade i sommargrönskan och soldiset värvde in de utomliggande stadsdelarna i sina slöjor.

På andra sidan floden stod välkomstkommittén. Det var mycket högtidligt alltsammans: en halvcirkel med dignitärer i brons ände, och bakom dem var halva stan på fötter verkade det som.

- Vi går väl ner, sa Gimbu till sina fyra följeslagare, alla klädda i ljusblå dräkter med vita muddar.

- Vi borde haft slängkappor, sa Aura Rhanes.

- Precis, sa Gimbu och log. Det hade varit stilriktigt.

Man nådde marken, korsade plattan och nådde floden. Halvägs ute på bron stannade Gimbu och såg ner i flödet.

- Gamla Plejon, gamla flod, sa han. Old man river, that old man river...

Välkomstkommittén skruvade oroligt på sig där de såg kaptenen för Astrea stå och glo ner i vattnet. Vad betydde detta? Men det var bara en man som återsåg sin hemstad, en personlig avvikelse från protokollet.

Gimbu och hans män och kvinnor fortsatte gå, nådde kommittén och fick åhöra ett tal av borgmästaren. Han bar slängkappa.

Det var högtidligt och skulle så vara. Man hade trots allt sänt iväg ett rymdskepp för sex år sedan och nu bevittnat dess återkomst.

Gimbu svarade något högtidligt som tack på talet och emottog en statytett som symbolisk gåva. Det föreställde en man bredvid en gammaldags raket.

Så började man alla gå paradgatan upp mot templet på sin kulle. Ännu en symbolakt väntade på att fullbordas: en bön till högre makter. Människan i det 22:a seklet sysslade mycket med sådant, med att – som man sa – tona in på högre sfärer.

Man gick upp mot templet. Gatan kantades av boningshus, gräddgula envåningshus som badade i eftermiddagssolen, och trottoarerna i sin tur kantades av stadens människor, iklädda brokiga dräkter i violett, grönt, vitt och rosa. Gimbu nickade avmätt på alla människor, vagt bekanta ansikten från sex år tillbaka; skeppet hade tack vare kristallmagnet och genvägar via ER-bryggor undsluppit relativitetseffekter. Ändå kände sig Gimbu som en främling, kände sig lätt obekväm i allt det högtidliga. Han hade ju bara fört befäl på skeppet.

Så fick han se en liten fet man, ganska glad och livlig, sticka fram mellan två resligare män:

- Plexus! sa Gimbu och stannade. Är det du?

Han gick fram och skakade den lilles hand.

- Javisst är det jag, sa denne. Säkert har du längtat efter mitt käk under alla dessa år...

- Minsann att jag har! sa kaptenen. Uppvärmd mat tröttnar man på rätt fort...

- Så kom ner till krogen då! Genast! Jag ska duka ett bord.

- Hm, kanske senare. Vi måste göra lite formalia först...

Men kommittén insåg att en måltid vore bra för att besegla händelsen så man tog på stående fot och bokade in en bankett om en timme, att äga rum på Plexus’ krog. Dessförinnan gick man till templet för en mediation och därefter hade Gimbu och hans besättning en debrief med stadens dignitärer i Heliotropia, Solariums stadshus.

- - -

Under debriefen talade Gimbu om alla de märkliga kulturer man mött under sin resa, stellära civilisationer som dansade i glädje vid mötet med människorna. Gimbus råd till de egna i Solarium var: vi må fortsätta dessa resor, fortsätta att utveckla dessa kontakter.

Därefter drog besättningen ner på Plexus’ krog för en brakmiddag. Kött och potatis, grädde och jordgubbar stod på menyn: klassiker, skön omväxling för rymdfarare som levat på frystorkat ett bra tag.

Efter middagen bereddes Gimbu ett rum på ett hotell. Han gick ut på balkongen och betraktade natthimlen med sina stjärnor. Han såg ut över sin födelsestad, såg floden glittra i månskenet – och han kände vemod.

Ja, han kände vemod. Gimbu hade återkommit till jorden efter sin långa resa och blivit en främling i sin hembygd. Varför? Det var mycket enkelt: han var biten av rymdflugan. Han insåg redan nu att han åter måste ut och blästra rymdvidderna, åter ut och karva sig en bana längs universums stjärnglänsande rutter. Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Han ville inte stanna på jorden, hur progressiv och utvecklad än den solariska kulturen må ha varit. Gimbu dyrkade den nya esoterismen, han fröjdades åt kristallkulturen och han besjöng med liv och lust vetenskapens nya vibrationer – men han ville mer än så! Han ville ha änglalik strålglans, främmande planeters auror, stoftmolnens spektrala tjusning och utbyten med främmande kulturer. Han ville byta till sig osedda mineraler och hittills ej drömda konstverk.

Nästa dag gick han omkring i Solarium, det Solarium som sett honom födas och växa upp. Han gladdes i och för sig åt att återse gamla träd och stenar, gamla gränder och torg, gamla välbekanta miljöer. Men han ville mer än detta, han ville mer än att sitta vid ett skrivbord i denna stad och administrera den nya tidsåldern. Han ville spaka Astrea ut i de kosmiska vidderna och bli en stjärnskeppens banérförare, en mänsklighetens härold i ett pulserande kosmos.

För att göra en lång historia kort, kan jag meddela att så skedde också. Astrea laddades för en ny resa och Gimbu blev kapten för en ny besättning – ny, för Aura Rhanes och de andra valde att stanna hemma, de hade rest färdigt. Astrea bereddes för en ny dust med stjärnstoff och rymdpartiklar, för en ny bana ut i det okända, för en ny resa mot stellära Terrae Incognitae.

Det var dagen för avfärd. Gimbu Tallion satt i Astreas befälhavarstol. Han la handen på startknappen, tog ett andertag och såg på sin nye andrepilot, en viss Foxi Duur, en kvinna med brett mellan ögonen och smärt gestalt. Hon var likt Gimbu klädd i en ljusblå tunika med vita muddar, hennes dock med bröstsömmar och delvis annan skärning. Gimbu sa till henne:

- Då så. Kontakt!

Gimbu tryckte på startknappen. En skakning genomfor skrovet. Så la Foxi handen på motorreglaget och drog det till sig; skeppet höjde sig lätt som en fjäder. Bakom sig på flygdäck hade man tre nya experter, en ny biolog, kulturfilosof och tekniker, välartad ungdom med lust för hinsides äventyr, nyutexaminerade medelmåttor från Solariums universitet. Det föll på Gimbus lott att lära upp dem medan man flög, lära dem livets väsentligheter under själva detta uppdrag.

Över Experimentfälten och floden, över Solarium steg den kristalldrivna farkosten med drömmar i lastrummet och den musiske matälskaren vid spakarna, den oförbrännerlige Gimbu Thallion. Han var mänsklighetens avantgarde, kristallkulturens standarförare i människans möten med nya kulturer, nya arter, nya möjligheter.




Relaterat
Sf man minns
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

måndag 14 september 2009

Svensson: Nagymotorernas dån (novell)


Härmed en braskande novell, en framtidsstory från interstellära nejder. Det handlar om en viss Jasta Rayon som ska ut på sitt första uppdrag som soldat. Skeppet drivs av laser som bringar luft att explodera i speciella kamrar, en framdrivningsmetod skapad av en viss Sandor Nagy; därav titeln, "Nagymotorernas dån".




Nagymotorernas dån hördes svagt genom skrovet. Menige Jasta Rayon ryckte till och satte sig upp, blinkade och anpassade synen. Skyttelns inre badade i rödaktigt ljus, lagom ledljus som inte förstörde mörkerseendet, det visste han. Dagens datum var den fjärde mars 2564.

Utrymmet upptogs av ytterligare fjorton soldater, anonyma bakom mörka visir. De bar stridsdräkter som var tvärrandiga i blått och svart, med extra skydd vid armbågar och knän. Runt midjan satt ett stridsbälte och på fötterna kängor av kolfibergummi.

”Jädrar alltså” tänkte Rayon när han besåg sina kamrater, ”nu är det på riktigt. Vi ska ut i vår första strid, i vår första duvning med ressibaterna. Men någon gång ska ju vara den första, all vår början bliver svår och allt det där”...

Han kollade på kronografen i taket: 48 minuter till markkontakt. Det gav en gott om tid att oroa sig på. Men han gick lugnt igenom sin utrustning: laserkarbinens indikatorlampa lyste, komlänkens batteriindikator visade ”full”, och i bröstfickorna fanns reservbatterier. Vidare var hjälmen inpassad som den skulle med gasfilter aktiverat, och dräktens splitter- och kemvapenskydd var på. Tyget bestod av nanofiber och kallades canormatyg, och för att försegla det hela användes komlänken; det var bara att scrolla fram ikon för ”dräkt”, klicka och sedan följa menyn på den lilla skärmen. Komlänken var ett slags armbandsdator.

Framför sig på durken hade Rayon sin ryggväska. Han öppnade dess magnetlås och kollade innehållet: konserver, termiska ringar och första förband.

För uppgiften som förestod hade Rayon inget övergripande ansvar, han hade bara att lyssna på vad Motoyan hade att säga. Denne var gruppchef, och så fanns det ju plutonchefen Branwell också, och ställföreträdare och vicekorpraler och allt.

Allt var välövat och inrepeterat. Rayon kunde fortfarande minnas vad Branwell sagt till dem i en ordersal på hemmabasen:

- Vår kompanistridsgrupp ska raida en fiendebas, en ressibatstation på planeten Avoosl. Vi går in med tre plutoner, en från vardera hållet. Simultan penetration. Vår pluton är tredje pluton. Eventuella minor skannas, vi röjer väg, och sedan är det bara att gå in och härja. Vår pluton tar sig in från nordväst. Och väl inne ska vi plundra med oss en fältgenerator, en manick som alstrar personligt skydd mot energistrålar. Fienden lär ha sådana, vi har dem inte – så för krigets fortsatta förlopp är det viktigt, ja nödvändigt att vi får med oss en sådan. Så att våra ingenjörer kan konstruera en egen.

Så hade han sagt, plutonchefen. Och nu, i skytteln på väg ner mot målet, Avoosl, kunde Rayon se sin plutonchef i främre delen av motsatta raden. En bredaxlad figur i blåsvartrandig uniform och mörkt visir som alla andra, karbinen i ett fast grepp.

Tre skyttlar till var på väg ner, med styrkans två andra plutoner plus en stabstropp. Allt var planlagt och sjösatt och han, Rayon, kunde slappna av. Än fanns det tid, än kunde han slumra – och han lät sig föras bort i dvala, lät tanken fara till sitt allra första minne, av en rykande ruin och svartnade lik, och han själv som kröp runt bland dem utan att förstå.

Det var ressibater som varit framme, den fientliga art som människan råkat i strid med. Som kolonisatör på en rad planeter hade hon plötsligt stött på en främmande art, ett krigiskt väsen som ofta sköt utan att fråga. Det var på 2540-talet. Och som människan inte hade några väpnade styrkor i dessa koloniserande tider, i dessa interstellära dagar, hade hon blivit ett lätt byte för ressibaternas attackskepp, stormtrupper och slagflottor. Hon hade drivits bort från alla sina planeter utom en, Bononsia, som var skyddad från angrepp tack vare sina underjordiska miljöer.

Människan hade jagats bort från sina kolonier, inklusive Jannoka IV där Jasta Rayon fötts 2541. Han hade som sagt krupit runt bland ruiner som spädbarn, inget roligt första minne; solen hade gassat över solbrända ängar, likstanken grasserade och han förstod ingenting, bara att något oförklarligt, något förfärligt skett. Han satte sig i askan och skrek och grät.

Då hade ett raketskepp blixtrat till på himlen, det hade landat och ut hade tre män i visirhjälm och gråsvart uniform kommit. De hade plockat upp den lille, tagit med honom in i skeppet, och iväg hade man blästrat sig – mot Bononsia och säkerheten.

Han hade räddats av en patrull, en av de sista egna styrkorna som uppehöll sig på planeten. Väl på Bononsia hade Rayon placerats i ett fosterhem; han gjorde planetens stålkorridorer och grottor till sitt hem, han gick som barn i huset till logement och kontor, och han lekte runt labben och verkstäderna där vapen och materiel togs fram för en motattack mot ressibaterna.

Rayon visade sig ha anlag för soldatlivet, så han placerades vad det led i en militärskola. Han var vid tiden 12 år, men man skulle förvisso inte skicka barn i elden; det var blott med tanke på att människan stred för sin överlevnad som dylika rutiner var nödvändiga. I skolan lärde sig Rayon laserskytte, taktik och skydd mot elektronstrålar, eldställning och bivack, allt efter de inledande passen då man lärde sig stå, gå och tala. Det var anfall och försvar, minering och desarmering, grundläggande infanteribruk som nog hade lätt primitiv prägel – men människan på 2500-talet måste bokstavligen åter lära sig strida, hon hade levt fredligt ända sedan hon gav sig ut och koloniserade rymden på 2000-talet.

Så vad hände? Vad hände sedan denna commandostyrka Rayon ingick i nått sitt mål, Avoosl? Jo, man raidade Avoosl - och man drog lärdom av raiden och skapade en armé, en stor armé, en miljonarmé - och man drog i fält mot ressibaten, återtog vad denne erövrat. Rayon å sin sida avancerade till pluton- och sedermera kompanichef. Han blev en infanterismens guldgosse i detta 25:e sekel, en man som kunde det här med laser, pulsvapen och svävare, svepelektron, termiska konkavspeglar och allt.

Så det hände en del, det korsades en del energistrålar innan allt var över. Men man besegrade sin fiende och stiftade fred, återfick vad som tagits och levde sedan i fred med dessa ödlemänniskor. Det var, kan man säga, en händelserik fas i människans historia; man lärde ressibaten att erövringar betalar sig inte, krig och tyransklighet är inte vägen att gå. Samarbete och harmoni är bättre än strid och kiv.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
(Illustration: Carl Lundgren)

lördag 29 augusti 2009

Sensommar


Det är natt, det är tidig morgon och det är dags att gå till jobbet. Jag ska bara knacka ner några rader.

Jag ska skriva om mitt jobb, mitt tidningsbudande så som det är dessa dagar, augusti 2009.

Jag kan andas,
se hur dagen randas...

Flogstamasten lyser i natten,
stirrar slött med röda ögon.
Lyktor lyser i natten,
silvermatt, magnesiumvitt,
belyser grönska i gårdar och täppor
där jag går med mina tidningar
och stoppar i lådor till hugade prenumeranter.

Jag far runt, jag kommer med tidender
till kreti och pleti, nyheter om ditt och datt.

Oslogatan --- Vänortsgatan ---

Jag ser dagen randas, jag ser lönnar och lindar,
jag ser rosor, röda som frälsarblod...
"Jag ser hans ansikte i varje blomma,
jag ser korset i varje träd"...

Sankt Johannesgatan --- Helsingforsgatan ---

Det ljusnar, det dagas, jag andas -

Luthagsesplanaden ---

Kommer jag att se solen idag?
Eller hinner jag hem dessförinnan?

Jag ser en hare, jag ser en katt -

Jag ser duvor på marken, två duvor,
de går ostört runt innan folk vaknat,
går runt och pickar frö -

I dagningen går jag, far förbi en container,
lämpar av skräp som blitt över -

Och i morgon samma sak, samma luft,
samma blommor, samma mast,
samma lönnar och frälsarblod,
samma mörker och ljus...


(Illustration Rowena Morill)

onsdag 19 augusti 2009

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)


Härmed en saga från rokkanska länder, den evigt skimrande nejd där äventyret lever och myten är vardagsmat.




En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen och fick omsider veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller bara Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon, och när han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan, för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger, av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko som hjälten hette, och en man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på ett träd i byns mitt, ett fullkomligt kalt och förtorkat träd.

- Jag vet inte hur ni ska göra. Men jag kanske kommer på något, för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en stad med korsvirkeshus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var staden Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. På hjältens fråga varför sa en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram och såg ner i schaktet, och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och kom till en skog. Träden i denna skog växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, hassel, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Han red närmare, böjde sig ner och läste:

- "Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian." Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, den sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring, och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett likandne uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här, som föremål för drömmar. Allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

Han stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda, och om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där bjöds han god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där, och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger.

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd, sa Blasko när han träffat på mannen i slokhatt, är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden - men väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon lopp i land och blev en fri man.

Här slutar vår saga. Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis, red iväg till en sjudande metropol och levde livets glada dagar som säkerhetskonsult. Men det är en annan historia.

Detta var ett äventyr från Rokkana.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf