Ernst Jünger på svenska: en lista

In Swedish. -- Jag är något av en Jünger-expert. Jag har till exempel skrivit den enda biografin om honom på svenska. Och denne Jünger har genom åren getts ut på svenska så det står härliga till. Därför kan en titt på vad som finns utgivet vara på sin plats. Jag har tidigare haft ett inlägg postat med en dylik lista. Det kan ha gjorts 2014. Men det inlägget finns inte kvar. Därför denna lista.

Härmed en lista över Jünger-böcker mm. på svenska. Från 1950 till 2022. Listan är selektiv. Dvs. diverse smärre texter av Jünger finns inte med. Men de viktigaste böckerna, essäerna och antologibidragen finns med. För en mer komplett lista, se förteckningen i den svenska utgåvan av Sturm från 2006. Där har översättaren Urban Lindström sammanställt böcker och allehanda texter av Jünger som publicerats på svenska. Så där, i Lindström, har vi -- förutom mig -- ännu en Jünger-expert i detta land.

Nu till min lista. Verken listas i tidsordning: den äldsta svenska Jünger-publiceringen på svenska först, osv.

+++

På Marmorklipporna (”Auf den Marmorklippen”, 1939). Övers Bertil Malmberg. Natur & Kultur, Stockholm 1950 [reviderad utgåva på Cavefors 1975, nyöversättning på Bakhåll 2011]

Heliopolis (”Heliopolis”, 1949). Övers Kjell Ekström. Natur & Kultur, Stockholm 1954

Stormcentrum: modern tysk prosa. (Jünger bidrog här med kapitlet Det stora slaget ur I stålstormen.) Redaktörer: Stig Jonasson och Carl-Henning Wijkmark. Prisma, Stockholm 1964.

Modern tysk berättarkonst. (Jünger bidrog här med kapitlet Les Eparges ur I stålstormen.) Redaktör: Daniel Hjort. Aldus, Stockholm 1965

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval ur krigsdagböckerna av Stig Jonasson, även övers. Cavefors, Lund 1975

Psykonauterna (”Annäherungen. Drogen und Rausch”, 1970). Övers Stig Jonasson. Cavefors, Lund 1978 [nyutgåva på h-ström 2007]

Eumeswil (”Eumeswil”, 1977). Övers Richard Matz. Cavefors, Lund 1981

Farligt möte (”Eine gefährliche Begegnung”, 1983). Övers Stig Jonasson. Interculture, Stockholm 1987

Historia in nuce: lyckohjulet ("Historia in nuce: das Glücksrad" ur "Das abenteuerliche Herz", 1938). Övers Hans Ruin. Tidskriften Kris nr 41, 1990, red Horace Engdahl

Över linjen (”Über die Linie”, 1950), i utgåvan Linjen tillsammans med en essä av Heidegger. Övers Peter Handberg. Kykeon, Stockholm 1993

Kapitel 30-31, 34-35, 43 ur "Der Arbeiter" (1932). Tidskriften Res Publica nr 23, 1993

Sturm (”Sturm”, 1963). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2006

I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Övers Urban Lindström. Atlantis, Stockholm 2008

Om smärtan, i antologin Att tänka smärtan. Övers Sven-Olov Wallenstein. Södertörns högskola, 2009

Skogsvandringen ("Der Waldgang", 1951). Övers Stefan Jarl. Augusti, Lund 2014

Glasbin ("Gläserne Bienen", 1957). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2021

Det äventyrliga hjärtat ("Das Abenteuerliche Herz, 1938). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2022 -- [Härmed en recension, på denna blogg, av det tyska originalet från 1938.]

Eumeswil ("Eumeswil", 1977). Översättning Richard Matz. Augusti, Lund 2023

Krigsdagböcker i urval. Phaeton, Stockholm 2023. [nyutgåva av Caveforssamlingen 1975, se ovan, alltså Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval av Stig Jonasson, även övers. Ett nyskrivet efterord av Daniel Pedersen har lagts till av Phaeton.]







Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Heliopolis
I stålstormen
Das abenteuerliche Herz

Senaste podden med mig

En ny podd...!

Den ständigt aktive Jalle Horn kör vidare med sin podd. Den heter På gamla och nya stigar och görs i Svegots regi. Svegot är DFS:s mediahus. Och DFS uttyds "Det fria Sverige". De har ett hus. I Älgarås. Svenskarnas hus kallas det. Och detta hus besökte jag i höstas.

I det senaste avsnittet av aktuell podd gästas Jalle åter av mig. Nu gäller det Ernst Jüngers roman På Marmorklipporna. Romanen är en klassiker och envar högerradikal kan få ut något av den. Ja, litteraturfantaster i allmänhet behöver känna till den.

+++

Jünger har förekommit en del på sistone här på bloggen.

Dels gav jag ut en biografi om honom i höstas.

Och för ett tag sedan behandlade Jalle och jag hela Jüngers verk i ett poddavsnitt.

Men nu gäller det alltså Jüngers Marmorklippor.

Mycket nöje.



Relaterat
Den nya podden -- om Marmorklipporna
Ernst Jünger -- en biografi
Podden från februari då hela Jüngers liv och verk gicks igenom
Svenskarnas hus i Älgarås och mitt besök där i oktober 2021

Senaste svenska utgåvan av På Marmorklipporna (Bakhåll 2011)

Boknytt: Ernst Jünger -- en biografi (Svensson 2021)

In Swedish. -- Nu har min Jüngerbok kommit i en svensk version. Titeln är Ernst Jünger -- en biografi. Förlaget är Logik.



Köp boken på Amazon.se



Äntligen är det alltså dags för en svensk version av min Jüngerbok. Den kom, som alla vet, först på engelska 2014 som Ernst Jünger -- A Portrait. Denna svenska version återger allt som den engelska versionen säger, plus en del till. Såsom information om den speciellt svenska receptionen.

I ankdammen Sverige är Jünger den värsta bad boy som tänkas kan. Patrik Ehn blev ju utesluten ur SD pga. att han vurmade för Jünger (se bokens kapitel 4). Och tidigare i år, 2021, myntades begreppet "yxhögern" av en f.d. socialdemokratisk minister sedan en SvD-skribent citerat Jünger.

Med andra ord: Jünger är och förblir kontroversiell i detta land. Det bara är så.

Hur som helst: nu får Sverige sin första Jüngerbiografi någonsin. Heidegrens bok om Jüngers roll i Weimarrepubliken, samt den om Ernst och brodern Fritz, täcker en del. Men inte allt. Summa summarum, detta är den första heltäckande biografin över Jünger på svenska. En bok som Sverige av idag behöver, menar vi blygsamt.

+++

Boken inleds med ett biografiskt kapitel. Sedan följer kapitel om den kontroversielle Jünger, lika med nationalisten och militaristen. Sedan gås centrala verk såsom romaner och diverse essäer igenom. Sedan följer specialkapitel inriktade på ämnen som historia, konst, religion etc, allt ur Jüngers synvinkel.

För att annars karaktärisera denna bok, hur göra? Tja, man kan till exempel citera ett lovord den engelska versionen fått på Amazon.com: "Köp!"

Kort sagt, nu är den här, en epokgörande Jüngerbok på svenska. Med sitt exklusiva omslag av Jünger som tidlös gestalt i ett heroiskt landskap. Och med ett register; detta fanns inte i den engelska utgåvan.

Som sagt: Sverige behöver en Jüngerbok som denna, så är det bara. Jüngers centrala verk har översatts till svenska från 1950 och framåt. Han har en rätt stor skara fans i detta land. Och ska man läsa en biografi över mannen finns annars bara tyska böcker. Och väldigt få i detta land läser tyska. Så du som gillar Jünger och vill veta mer, du är i stort sett hänvisad till Ernst Jünger -- en biografi, utgiven på Logik i detta nådens år 2021.



Köp boken på Amazon.se



Relaterat
Den engelska versionen
Smakprov: Om romanen Heliopolis
Smakprov: Om romanen På Marmorklipporna
Smakprov: Jünger och religionen

Recension: Der Kampf als inneres Erlebnis (Jünger 1922)

Ernst Jünger skrev en rad böcker baserade på sin första världskrigsupplevelse. Den första var "I stålstormen" (1920). Detta var den bearbetade dagboken om hans fronttjänstgöring, hans personliga krigssaga från nyåret 1915 till hösten 1918. Han skrev även "Sturm". Förutom dessa skrev han "Der Kampf als Inneres Erlebnis" samt ”Das Wäldchen 125” (”Dunge 125”) och ”Feuer und Blut” (”Eld och blod”). Detta är kompetent skrivna, sedvanligt detaljrika och lite pedantiska Jüngerböcker. Och i detta inlägg behandlas både "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut", men fokus ligger på ”Der Kampf als inneres Erlebnis”. -- Sedan inlägget skrevs har min Jüngerbiografi kommit ut på svenska. Nedanstående text ingår i den.

Den mest slående förstavärldskrigsbok Jünger skrev efter ”I stålstormen” var ”Der Kampf als inneres Erlebnis” (1922). Det var en bok om striden som inre upplevelse. Man kan fråga sig: behövs denna bok? Försöker inte Jünger säga det outsägliga i denna, i sin ambition att fånga vad det är i striden som lockar? Vet inte varje människa det att striden, förutom att bjuda på vidrigheter, förstörelse och förfall, också kan ha sina lockande sidor? För varför skulle annars män ge sig ut frivilligt i krig, generation efter generation, trots de eviga ropen om nie wieder Krieg...?

Pedanten Jünger analyserar här vad det är i striden som är så speciellt, ungefär som när Kant i sin text om humor (”The Critique Of Aesthetic Judgement”) försöker luska ut vad det är i humor som får oss att skratta... Ni förstår parallellen: varje normalt funtad människa förstår att humor, det är sådant som är roligt, utan att för den skull behöva analysera varför det är så – och krig kan nog för utövaren ha sina passionerade och ”äventyrliga” sidor utan att det för den skull låter sig formuleras i en uppsats.

Men med det sagt: ”Der Kampf als inneres Erlebnis” är värd sitt salt. I denna drygt 100-sidiga essä avsåg Jünger att tolka sin frontupplevelse metafysiskt. Han försökte, som antytt, luska ut vad det var i striden som lockade. Är detta att utsätta sig för fara ett sätt att höja sig mentalt...? Är detta att leva på gränsen ett slags supermeditation...?

Jünger antyder dylika spörsmål. Striden blir en andlig akt. Hur krig, strid och krigaren som företeelse kan tolkas esoteriskt har många andra varit inne på tidigare. Bland de mer moderna uttolkarna finns sådana som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Castaneda och Taisha Abelar. De två sistnämnda ingick för sin del i en sydamerikansk, shamanistisk tradition där den ockulte kunskaparen skulle se sig som en krigare. Bara så kunde han höja sig mentalt, bara så kunde han möta de ontologiska utmaningar som Kunskapen ställde i hans väg.

Att gå ut där och möta elefanten: så kallade för sin del soldater under amerikanska inbördeskriget detta att gå i strid, att begå sitt elddop. Man går ut i det okända och får sina fysiska, och framför allt mentala, krafter satta på prov. Kommer jag att bli vansinnig? Eller kommer jag att bestå provet? Och för att bestå provet måste man ha någon form av mental beredskap. Enkla propagandafloskler som att ”vi strider för sanning och rätt” hjälper inte på slagfältet. Här är det mer elementära krafter i omlopp. Att vilja härda ut eller att inte vilja. Det är knäckfrågan. Ingen kommer att hjälpa en att höja sig i denna utmaning.

Man måste gå till sig själv, skåda inåt: det är vad striden som inre upplevelse handlar om primärt. Och sekundärt, när man begått elddopet, väntar en annan värld, en högre nivå, en annan ontologisk medvetenhet. Jüngers bok skildrar detta numinösa möte med ”elefanten”, denna mentala stegring och energihöjning, ur olika synvinklar. Han liknar det bland annat vid rus och extas, vid vad som även diktare och helgon möter, ja även det som ”den stora kärleken” erbjuder. Att se denna sista analogi är modigt. Och man bör inte ta lätt på det. Mäktiga, psykiska krafter frigörs hos människor i strid; här måste viljan vara i kontroll av tanken, annars är man förlorad. Jüngers beskrivande av ruset och extasen i sammanhanget leder honom att jämföra det med en naturkraft. Denna och andra översättningar ur aktuella böcker är mina egna:

Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band. Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. Där är människan som den brusande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Sedan smälter hon in i alltet; hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och när vågorna purpurfärgade slår ihop över henne har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som om en våg gled tillbaka ut i det svallande havet.

Ingen annan uttrycker sig så djärvt. Visst var en Evola i "Metaphysics of War" (2011) inne på samma saker som Jünger gällande hur striden har en andlig kvalitet. Denne italienare hade en mer akademisk approach till ämnet. Han citerade till exempel vad Bhagavad-Gîtâ säger om striden som tillstånd, hur en krigare med esoterisk jämnmod (apatia) når frälsning. Jünger hade varken läst Bhagavad-Gîtâ eller en text som den japanska Hagakure. Han visste inget om den indo-europeiska traditionen att viga sig åt striden och lägga avgörandet i Guds hand (devotio). Men intuitivt förstod Jünger stridens metafysik. Och han lyckades, en aning riskabelt men sant, förknippa dess drifter med kreativitet och erotik.

- - -

Jämfört med Evola går Jünger längre. Och han uttrycker sig konstnärligare. ”Der Kampf als inneres Erlebnis” må som alla Jüngers böcker vara lite osystematisk, men det gör inget för läsaren blir rikligt belönad. Om denna bok kan detsamma sägas som det som stod på affischen till Leones ”För några få dollar mer”: ”stjärnsmällar och praktgrejor blandas med iskall briljans”. Och det enklaste sättet att fånga bokens särart är därför att återge diverse citat, med eller utan mina kommentarer.

Boken försöker fånga vad detta med strid är. Och Jünger återfaller ofta till vad han själv upplevt. Första världskriget är bokens klangbotten, men slutsatserna är evigt giltiga. Och ska man ta ännu ett citat som fångar krigets särart kan man ta detta. Man måste vara skönlitterär författare för att kunna skriva så här. Jünger hade ännu inte skrivit romaner men detta var en förskola i romanstil:

De gestalter av stål, som med örnblick över snurrande propellrar genomfar himlarna, som inklämda i stridsvagnar vågar sin helvetesfärd genom larmande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade stödjepunkter omgivna av högar av lik halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kampanda, av en stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.

Citatet fortsätter med att skildra infanteristerna, de stöttrupper som Jünger själv ledde som befäl i fält. I lyriska, men nyktra ordalag tecknas bilden av världskrigets elitsoldater:

När jag ser hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med självlysande urtavla, tar ut riktningen mot norr efter stjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, listig, stark och målmedveten. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer i morgon att vara den axel kring vilken livet roterar allt snabbare. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.

Detsamma försöker Jünger fånga här. Det är en infanterismens höga visa, smidd av Solingenstål:

Det var en helt ny ras, förkroppsligad energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen energiska blickar. De var övervinnare, stålnaturer inställda på striden i dess ohyggligaste form. Deras framfart över det fraktala landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt dessa oförvägna trupper in i demolerade ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot dem, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest stridbara som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.

Som sagt är Jünger inne på hur driften att döda är elementär. Det hör inte till sådant man gärna diskuterar, ens med sina vänner. Vissa personer blir illa berörda av detta. Det är ett tabu. Som sex. Som för sin del är besläktat med allt detta. Att i skrift fånga det hela är ett svårt företag. Det kan balansera mellan det sublima och det löjliga. Jünger går möjligen över gränsen ibland. Döm själva. Som när det talas om ”blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros”... Han är något på spåren här, men visst är det riskabelt att uppehålla sig i denna gråzon. Jag menar, för en upplyst själ med ordning inom sig är detta något man kan ta till sig. Men för en tygellös ande, en blanknött nihilist, kan vistelse i dessa marker leda till undergången. Alla spärrar släpper och vägen till helvetet är utstakad. Jag har varit inne på det förut: man måste ha viljekontroll över sina impulser. För mig är detta självklart men kanske inte för en nihilist och hedonist som bara styrs av sina begär.

Jünger hyllar kriget. Striden är karaktärsdanande anser han, den höjer en andligt och får en att komma i kontakt med tillvarons elementa. Han hyllar det i striden som går bortom striden, som är själva livet, själva energin i tillvaron, prâna, vitaliteten och livskraften:

Här förbi flyter viljan till liv, viljan till strid och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till striden blir alla värden intiga, alla begrepp tomma. Man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.

- - -

Jünger skrev som sagt fler böcker om sitt första världskrig. Nästa viktiga bok var ”Das Wäldchen 125”, som kom 1925. Där skildrade han de veckolånga striderna om en viss dunge på västfronten, Dunge 125. Händelserna utspelas sommaren 1918. De återfinns kortfattat i ”I stålstormens” kapitel ”Engelska framstötar”. Nu tar Jünger om det hela och lägger till detaljer. Till exempel är inledningen suggestiv med en nattlig motormarsch över månlysta fält. Utöver detta skjuter Jünger i sedvanlig stil in olika reflektioner. Han talar om den anda och disciplin som behövs för att skapa en armé, han talar om viljan att segra, och han talar om hur tekniskt kunnande och samverkan med maskiner är en grundbult i det moderna kriget. Hur människa och maskin är ett helhetsfenomen sägs bland annat så här:

Mekaniseringen av kriget betyder inte bara ökad makt utan skapar också högsta tänkbara krav på de män som deltar i det. De bästa männen kommer att ha de bästa maskinerna och de bästa maskinerna kommer att ha de bästa männen – för de två är oskiljaktiga.

Samma år (1925) som ”Das Wäldchen 125” kom ”Feuer und Blut”. Den skildrade Jüngers upplevelser under våroffensiven 1918. Det hela hade redan tecknats i ”I stålstormens” kapitel ”Det stora slaget”, men nu gav sig Jünger på att bygga ut narrativet horisontellt liksom i ”Das Wäldchen 125”.

”Feuer und Blut” innehåller en rad intressanta passager. Dit hör även reflektioner över sådant som inte rör striden per se; stridens metafysiska och övriga innebörd hade han ju redan avhandlat i ”Der Kampf als Inneres Erlebnis” och ”Das Wäldchen 125”, så nu började krigsfältet bli genomtröskat så att säga. Jünger skulle alltid värdesätta sin krigsupplevelse, ja så länge han levde, men något direkt nytt att säga om skyttegravsstriden per se hade han inte längre. Ett citat av icke-taktisk natur kan därför ges och jag nöjer mig med detta, som är en teknoromantisk lovsång till maskinen:

[M]askinen är skön. Och den måste vara det för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Tänk här på Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, och det han anförde mot darwinismen, nämligen detta att livet inte endast är en eländig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål. I detta måste även maskinen inbegripas. Den får inte endast vara ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall även skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, och strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar båda på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.

Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait
I stålstormen
Metaphysics of War

Tro och otro: katolicism och ateism: Jünger

Edit 2021: nu finns min Jüngerbiografi på svenska, en bok där nedanstående text ingår. -- DN:s Susanna Birgersson har idag ett intressant inlägg. Hon diskuterar så kallade "nyateister" som förnekar gudar, änglar och esoterism men som ändå låter sig inspireras av religionen i form av myter, moral och konst. "[D]en schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton... säger att ateister borde låta sig inspireras av den tröst, moralism, gemenskap och pedagogik som finns i religiösa ritualer och traditioner." Hon nämner även namn som Christopher Hitchens och Sam Harris. Ateister kan söka kraft och energi från den meditation och den koncentration som troende har.

Det finns och har alltid funnits ett kraftfält mellan troende och ateister. Själv torde jag räknas till den troende skaran. Men jag har inte alltid varit det. Så jag kan känna igen mig i det sökande som Ernst Jünger ägnade ett liv åt. Han var en tysk författare som levde 1895-1998. Och på 30-talet gjorde han till exempel en Brasilienresa. Han skildrade den i sedvanlig ordning och gav ut den efter kriget som ”Atlantische Fahrt” (Atlantresa, 1947).

Centralt i denna skrift är när han besöker tyska munkar i ett benediktinkloster. Jünger inspireras av mötet, han fascineras av dessa kvietister som tycks besitta en stor glädje – glädje trots att de avsagt sig det yttre livet med alla dess glädjeämnen! Så märkligt, så konstigt; det kan väl inte stämma...? Klosterlivet är ju hårt och dystert, det ”vet” man ju...

Jünger besöker klostret och förvånas, stimuleras. Det inrutade livet intresserar honom, klosterregeln; det kanske påminner honom om det militära. Disciplinen blir för munkarna till ett slags andlig bodybuilding, klostret blir en ”idrottsförening för det inre sinnet”. Jünger sa sig på annan plats gilla jesuiterna för att de stod för ordning – och ordning härskade förvisso i Arbetarens värld som han levat i före Brasilienresan. Där fanns ingen glädje. Men det fanns hos dessa benediktiner. Vi ser inte vad vi ser av en slump, vi möter de människor som motsvarar våra inre förändringar har Jünger hävdat – och i så fall motsvarade dessa glada munkar en inre vänding hos honom, en Kehre till musiska marker. Det är bort från titaner till förmån för olympiska gudar, bort från dödens land till livets. Det är ner till vattenrika nejder; resesklidringen ifråga innehåller ju också mängder av naturskildring, bilder av ekvatorns paradisiska nejder, denna sista rest av en varmare period i jordens historia.

Så visst satte detta munkamot, detta glorifierade munkmöte sina spår, men omvänd blev han inte för den skull. Det skulle dröja sextio år till.

Låt oss titta närmare på den fromme, religiöse Jünger. Det är lite invecklat det hela. Det visar på den diskrepans mellan profant och heligt som Birgersson försökte överbrygga i dagens DN. Ta bara ordet ”religiös”, det är kanske inte det första man kommer att tänka på för en sådan som Jünger. Snarare ses han som fritänkare, anark, möjligen ateist och nihilist; det är populärbilden av "I stålstormens" och "Der Arbeiters" författare. Men skärskådar man hans böcker från krigsdagboken och framåt så är det mycket Bibelläsning, tal om Gud och det gudomliga, om nåd och trygghet och om ateismens baksidor. Det talas om mycket annat också, det medges, men det religiösa är en aspekt som aldrig uteblir från böcker som "Heliopolis", "Eumeswil" och "På Marmorklipporna". Den sistnämnda hade ju sin fader Lampros i en brännpunkt.

Ändå medger Jünger stundom att han inte riktigt når fram, det är mycket tvivel på vägen. Som hos Ortner i "Heliopolis":

Jag räknas till dem som världsångesten driver till altarna. Jag följer budorden och efterlever lagen. Ändå känner jag i mitt innersta hur mysterierna har förlorat sin kraft och att bönerna inte når fram.

Här har vi ett dilemma för många kulturmänniskor: man ser på kyrkorna, man hör psalmerna och tycker att detta är vackert och fint, gammal kultur som bär på traditioner, en krets som bjuder ett credo och en väg att följa – så det kanske är något för mig också...? Så man följer buden och läser Skriften men det vill sig inte, ”man sneglar ändå mot de tvivelsjukas skara” (Malmberg).

Att ge sig hän låg inte för Jünger. Allt skulle företas med noga förberedelser, ett veritabelt pionjärarbete, ett andligt broslageri måste till innan han vågade sig ut i det okända, som han sa i krigsdagboken och konkluderade: ”Jag måste snarare ha Gud bevisad för mig innan jag kan tro på honom” (Paris, 18 juli 1943). En dylik "gnosticism" vore så klart en väg för honom, att med kunskapen (= gnosis) som medel nå det gudomliga – men man såg honom ju heller aldrig ta denna väg! Han redogör aldrig för några läsningar av gnostiska evangelier, av studier i teosofi eller antroposofi eller veda eller dylikt. Och gjorde han det satte det föga spår i hans andliga approach; spekulativ och sökande var han nog men på ett styvnackat sätt.

Som sagt konverterade han till slut, på 1990-talet, men då skedde det i hemlighet. Varför? Det är detta man kan kalla ett esoteriskt underskott i Jüngers texter: för en författare som sysslar så mycket med tankar kring döden och det kommande, om Gud och ateism och tro och allt, så saknas ändå – tro!

Jünger och andlighet är som sagt en invecklad historia.

- - -

Bertil Malmberg nämndes ovan. Låt oss betrakta ett annat citat av honom: ”Diktaren når icke det heliga rum dit han visar dig väg.” (”Diktaren” ur ”Sångerna om samvetet och ödet”)

Här finns kanske en tråd att spinna vidare kring, för även om Jünger är lite styvnackad när det gäller det religiösa så kan hans texter i ämnet vara synnerligen inspirerande. Jünger visar vägen mot mycken fromhet och religiositet även om han själv inte alltid når dit.

En central bok för den fromme Jünger är "Eumeswil". Berättarjaget, Manuel Venator, säger där till exempel att han börjar dagen med att be, att tona in på det gudomliga. Denna akt – bönen, intoningen – sägs vara en central mänsklig drift, lika viktig om inte viktigare än sexdriften; ”vidriga ting väntar om den uteblir”. Ord som dessa hör inte till vardagsmat i vår tid. En psykolog skulle skratta åt den och till och med en sedvanlig kyrkoman skulle tveka att yttra den. De enda som omfattar den är väl kvietisterna och de tiger, trogna sitt namn (jfr eng. quiet). Ingen tvekan råder däremot om att Jünger här säger något centralt om vad bön är, bön som meditation.

Mer som yttras i denna ”Eumeswil” är till exempel glaset vatten du ger den törstande är större än oceanen, sagt av en rysk munk, och det kan inte bli mer pregrant kristet än så. Det behövs en Jünger för att lära oss vissa fromma elementa dessa dagar. Hans anark i detta Eumeswil kan ses som inbegreppet för denne moderne profet, en guru fri från alla bindningar. Uwe Wolf kallar för sin del denne anark för gudsomedelbar, en individ med något slags direktkontakt med de högre världarna. Om Jünger själv hade denna kontakt är oväsentligt här, minns Malmbergs poem om diktaren som vägvisare. Jünger-som-författare har dock enligt Wolf samma roll som öknens profeter under Gamla Testamentets tid (och Jesus och hans lärjungar under Nya Testamentet): en andlig gerilla, en anarkisk rörelse som står fri från ett stelnat religionsväsen. Präster och kyrkor må behövas säger Wolf, de förvaltar Ordet och Traditionen, står för kontinuiteten, men uppgiften för den frie anden är i alla tider att komma med impulser, med nytolkningar och påminnanden om gamla bruk som fallit i glömska.

Jünger talar ofta om teologi, han hoppas på en renässans för denna vetenskap; detta är åter något som kan förvåna en modern läsare. Men Jünger fattar begreppet i dess basala mening, som teosofi i vid mening, en lära om Gud och det gudomliga som håller på att gå förlorad för de breda massorna. Teologin som akademisk disciplin ger han föga för; iställer är det kyrkofäder, profeter och mystiker han odlar. Mystiker och kvietister kallas till fanorna, de och andra må kultivera teologin så att den åter ska spira, åter vitna till skörd för att tala med Kristus.

Vad gäller just kyrkofäderna, namn som Origenes, Chrysostomos, Paulus och andra, så hade Jünger en komplett utgåva av deras skrifter lätt tillgänglig vid skrivbordet, en halv böj neråt till höger. Även i ”På marmorklipporna” nämns dessa kyrkofäder som ett nödvändigt inslag i privatmannens bibliotek; de blir till ett tecken, en symbol, ett värn mot den nihilism som hotar i markerna:

Bokraderna fortsatte ut i den lilla hallen, och de följde trappan, som ledde uppåt, ända mot herbariet. Här stod kyrkofäderna, tänkarna och de klassiska författarna från äldre och nyare tid...

Jüngers positiva bild av den katolske prästen i denna bok, fader Lampros, är åter ett ovanligt inslag i vår moderna kultur: prästen som hjälte. I likhet med sin motsvarighet i ”Heliopolis”, pater Foelix, har denne Lampros biodling som attribut, en pregnant symbol för natur, flitighet och arbete-som-kärlek. Ska han likt en Zarathustra begå honungsoffret för att besegla symboliken i detta...?

- - -

Åter till Jüngers privata sökande. Här kan man säga att det smärtar att se hans tveksamma närmande till kyrkan, till katolicismen som det var frågan om i hans fall. På 20-talet var han till exempel fascinerad av Chartreskatedralen som miljö och sinnebild, han frågade sig om man inte borde döpa den nyfödde Ernstel katolskt – varpå Gretha snabbt gick och döpte barnet protestantiskt. Jünger lät sig nöja även om han ofta svartmålat protestantismen sedan dess, klagat på dess nihilism och sterilitet – men han var själv döpt inom denna kyrka och upprätthöll väl ett slags vapenstillestånd mot den. Så låt oss glömma vad han anser om protestantismen och åter till katolicismen!

På 30-talet besökte Jünger som sagt Brasilien och ett benediktinkloster, detta gjorde intryck – och ett besök i ett annat kloster på 1980-talet var också betecknande; hos munkarna fanns en tillfredsställelse som om de tagit droger enligt Bo Cavefors (webbsidan ”Cavefors Position” 1/11 ’05). Ett lugn, uppnått utan substantiella droger: de var höga på Gud. Sedan åkte Jünger enligt uppgift hem och avnjöt två haschcigarretter, utan effekt. Detta är en smärtsam bild, hur Jünger liksom vill tro men inte kan, hur varken droger eller böner tycks hjälpa för att nå frälsningen. Kanske hade han för höga krav, kanske var han för inbiten och styvnackad. Man sätter sig inte gärna till doms över en ädel figur som Jünger. Han har dock lämnat ut sitt själsliv i böckerna så därmed må det vara fritt fram – inte för att vara skadeglad, utan för att teckna en bild av detta med hur man närmar sig ett credo.

Jünger övergick till katolicismen på 90-talet. I hemlighet. Cavefors sa för sin del att Jünger ansåg en präst nödvändig för en sökare; den katolske prästen är ingen inkastare till paradiset, med dock ”oskattbar - - - han är inte vägen mot målet men underlättar resan dit.”

Vi behöver här inte ironisera hur ”den gudsomedelbare anarken” till slut föll på knä inför altaret. Var och en blir salig på sin fason. De spridda esoterismerna och teosofierna i Jüngers texter är goda ledstjärnor på vägen för en sökare, och de blir inte mindre fascinerande när man vet hur svårt privatpersonen Jünger hade det att verkligen finna en tro.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Heliopolis (1949)
På Marmorklipporna (1939)

Recension: "Sturm" (Ernst Jünger 1923)

Ernst Jünger är mannen helt enkelt. Här ska det handla om ett verk ur hans tidigare produktion, kortromanen "Sturm".

1.

Osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig. Boken kom på tyska 1923. På svenska kom den 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. 

Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion...! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som bär jüngerska drag -- men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, det där som han ibland tenderar att göra i sina mer sakliga böcker.




2.

I "Sturm" skildras frontlivet sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare redan här vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:

Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:

På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.

Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...




3.

Följande citat har sin charm. Det skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:

Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.

Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away, en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På Marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation. [Edit 2020: länk till nyutgåvan på Adlibris.]




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Äventyrshjärta
Heliopolis

Ernst Jünger: Das abenteuerliche Herz (1938)

"Das abenteuerliche Herz" är en bok av Ernst Jünger. Titeln kan översättas "Det äventyrliga hjärtat" eller varför inte "Äventyrshjärta". Härmed en titt på detta verk. På vägen diskuteras även detta med fantasyns roll i diktaturer, hur skenbart harmlösa fantasterier har lätt att utges i diktaturstater. En smart författare må utnyttja detta faktum. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbiografi utgiven på svenska.

1929 utgav Jünger ”Äventyrshjärta”. Nio år senare kom en reviderad utgåva, en för sin del märklig revision eftersom 220 av originalets 263 sidor strukits och bytts ut – för då är det knappt en revision längre, det är en ny bok. Men Thomas Nevin ("Into the Abyss") hävdar att denna manöver kan ha gjorts för att undgå censuren, det goebbelska propagandaministerium som nu var en realitet. Under skydd av den vedertagna titeln kunde Jünger smyga in vassare texter som till exempel ”Violetta endiver”. Den ska jag återkomma till.

”Äventyrshjärta 1” hade en del själviografiska skisser men ”Äventyrshjärta 2” strök dessa till förmån för drömskildringar och surreala noveller. ”I Hitlers stat kunde bara drömmar undgå censuren” säger Nevin och det må stämma; i diktaturstater har det overkliga lättare att passera än det uppenbart verkliga. Mindre vägande exempel på detta må vara Tintinalbumet ”Den mystiska stjärnan” som gavs ut i det naziockuperade Belgien, med en medvetet fantastisk intrig för att undgå censuren; den handlar om en meteor som hotar krascha med jorden, en meteor som sedan landar i havet och som man sänder en expedition till, en rymdsten där bisarra svampar börjar växa. Det är en fantastisk intrig utan djupare innebörd. Det oaktat finns mycket ångest i äventyrets början med världsundergång, ”kometen kommer” och allt. Helt undgår man inte sin samtid.

Ännu ett exempel vore Francospaniens ”Delta 99”, en agentserie med diverse fantastiska inslag. En klar produkt av censuren säger de som vet; science fiction stämplades av denna regim som harmlöst, som sagor. På gott och ont frodades sf-serier allmänt i den tidens Spanien. Ett tredje exempel på detta fenomen vore den tsarryske författare som skrev fabler, Semen Kanatchikov. Enligt Staffan Skott skulle fabelformen för denne tillåta en frispråkigare form än sedvanlig realism; Tsarryssland hade förvisso sina repressiva sidor om än en västanfläkt från leninism och stalinism.

Möjligen även detta att en Borges kunde få medalj av Chilejuntan vore ett exempel på diktaturers faibless för fantasy.

Låt oss titta lite närmare på ”Äventyrshjärta 2”, den andra versionen från 1938. Här finns bland annat rena noveller, ren fiktion med drömlogik, ormsymbolik och embryonala motiv till ”På marmorklipporna”. Här finns även kloka iakttagelser av vardagsvärlden som hur det är att gå och handla i grönsaksaffärer jämfört med charkuterior, i tyg- jämfört med järnaffärer; där det handlas med grönsaker och tyg styr kvinnan, i de andra fallen styr mannen med allt vad det innebär. Här finns dessutom reflektioner över färgernas symbolik – rött som varningsfärg och eldfärg, och rött foder till slängkappa och rödfodrade bestickslådor, det är bara några av rödfärgens typiska användningsområden – och vi finner naturiakttagelser naturligvis, liksom smärre resebrev från nord och syd. Plus lite mer; boken defies description, trotsar alla försök att klassa den och beskriva den.

Stilen är förhållandevis enkel men med vissa utflykter i den polerade prosans rike. En central text som ”Violetta endiver” är dock genomgående enkel, här förmedlas det symboliska budskapet i rättframma satser, här finns inte plats för polish. Det är den nakna skräcken som rör sig under rader som dessa, föraningen att något oerhört håller på att ske; minns att boken gavs ut i Tyskland 1938.

Jag klev in i en lyxig delikatessaffär där jag i skyltfönstret hade sett en rätt ovanlig sorts violett endiv. Jag blev inte förvånad när biträdet förklarade för mig att den enda typ av kött som kunde serveras till den var människokött; jag hade vagt misstänkt det.

Vi talade länge om hur den skulle beredas och sedan gick vi ner i kylrummet där jag såg människor hänga på väggen likt harar framför en slakteriaffär. Biträdet poängterade att jag skaffade mitt byte här, enbart här, utan att ens tänka på de stycken som trängdes i rader vid uppfödningsanstalterna: ”Magrare, men – jag säger det inte för att skryta – mycket smakrikare”. Händer, fötter och huvuden var placerade på speciella fat och märkta med små prislappar.

När vi gick tillbaka uppför trappan sa jag: ”Jag visste inte att civilisationen i den här stan var så framskriden.” Här tvekade biträdet ett ögonblick, för att sedan kvittera det hela med ett tjänstvilligt leende.

Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Heliopolis

Ernst Jünger: "Psykonauterna"

Det närmsta Ernst Jünger kom att skriva memoarer var i sin drogbok. Den heter "Annäherungen - Drogen und Rausch" i original. På svenska finns den som "Psykonauterna".

Vad ska man med droger till? Behövs de verkligen?

Nåväl, jag erkänner: jag har själv varit en teoretisk drogromantiker, en lagombrukare som fascinerats av myterna kring tyngre droger. Men jag börjar få nog av all romantisk omsvärmning, all den magiska aura som omger haschish och opium och kokain, och Jüngers bok i ämnet styrker mig i den uppfattningen. Drogerna har ingen verkan, varken för att närma sig det Absoluta eller för att kunna skriva bättre. Han redogör för en mängd drogsessioner – men han upplever ju inget! Det är fullkomligt tomma erfarenheter som jag ser det.

Att drogerna är onödiga, överreklamerade och så vidare, detta sa till och med själve Baudelaire, annars sedd som en guru i dessa sammanhang. Han varnar för droger i ”De artificiella paradisen”, där han på ett ställe kommer med (Jünger)... "... den huvudinvändning som brukar riktas mot drogen: att det är en villoväg att lita på farmaceuter och trollkarlar när människan vill nå himlen. Som äkta och hederliga vägar nämner han fasta, bön och arbete men också ’ädla danser’."

Detta passar mig som hand i handske just nu. Jag sysslar inte mycket med droger, intresserar mig inte för dem; jag är ingen försvuren absolutist, men när det bland annat gäller det av Jünger så hett eftertraktade närmandet, detta att närma sig tillvarons esoteriska kärna, så har jag märkt att det går lika bra utan droger. Visst vardagsdrogande, en och annan väl inplacerad backanal kan förvisso ge stora insikter, det håller jag med om – men då ska det inte vara tyngre droger än de man kan köpa på Systemet. Detta är vad jag kallar just ”vardagsdrogande”. Jünger citerar annars en viss källa som säger att vin ger lika stora effekter som opium, och det styrker mig i detta mitt småborgerliga drogcredo.

För övrigt sa väl Baudelaire i sin berömda ”vi måste berusa oss”-harang, att man kan berusa sig med kultur likaväl som med droger. Läsa och skriva, lyssna på musik, skapa bilder: detta är också ett närmande.

Ointresset för droger som esoterisk katalysator delar jag också med Castanedas don Juan. Denne låter sin elev ta droger i början (q v ”Samtalen med don Juan”), men sedan sägs det att dessa bara var just en katalysator, något som skulle rubba den inbitne Castaneda ur dennes inbitna och skepticism.

”Psykonauterna” är rik och överrik på guldkorn. Och det handlar inte bara om droger heller, nej hugskotten och sidospåren är legio. Härmed några spridda reflektioner vi bjuds på, jag ger dem i punktform med eller utan kommentarer:

. ”Framtid” är en omtyckt term bland tänkare som inte kan leva i nuet, säger Jünger apropå att Nietzsche (i ”Fallet Wagner) en gång slängde ut sig: ”Tyskarna själva har ingen framtid”.

. Nu är det, framhåller Jünger, ”första gången i historisk tid som vi går in i ett astrologiskt tecken som inte föreställer ett djur”, alltså Vattumannen. Vad detta må betyda utreder inte Jünger, han bara kastar fram det som det hugskott det är, ännu ett exempel på hans ordknappa men fruktbara stil.

. ”Vid universiteten har grobianismen alltid funnit en fristad och med förkärlek kamouflerat sig som akademisk frihet” säger Jünger i ”Psykonauterna”. Det är träffande – för vid varje svenskt universitet förekommer som alla vet ett väldigt supande, i grunden vanligt drängsupande men förädlat med lite ceremonier och krusiduller, till det där omisskännligt studentikosa.

. Ockult: Dostojevskijs Svidrigajlov säger enligt Jünger att spöken bara visar sig för sjuka personer, och det har sina skäl om ni frågar mig: i sjukdomen (och i drogandet) uppnår man förändrade sinnestillstånd, stadier av ickeordinär verklighet som Castaneda säger. Och detta skänker mer än bara hallucinationer, om det man ser i dessa syner bringar en en viss, innebördsrik insikt till exempel. Då är det ingen hallucination, då är det en upplysande erfarenhet, en lucination i min bok.

Men för att helt återgå till drogerna.

Jünger citerar i sin bok till exempel den suktande pundarens klagan: ”En gång levde jag som Gudar”. Det är mycket belysande: man har en gång vistats i de artificiella paradisen och vill tillbaka dit, men det är ack så svårt, dosen måste bli större och större för var gång så som heroinister erkänt.

Men – och här kommer min poäng, i linje med min absolutism – blotta denna IDÉ att leva som gudar räcker för att försätta sig i ett saligt tillstånd. Den är grunden för satori, upplysning, stilla ro, stilla glädje, allt det där som man (hävdar jag) kan uppnå med blotta viljan. Det är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewiz sa. Den sanna saligheten nås av insikten: det finns bara här och nu. Tänker man så, känner man så, gör man detta till sitt ledmotiv – ja då lever man som gudar.

Åter en sund drogtanke som Jünger återger, ett prov på sunt förnuft i drogandens värld är vad en viss Guido säger, nämligen att överdrivet Närmande, överdriven drogkonsumtion för att nå De Stora Sanningarna – detta bör beivras. Det räcker med tre stora närmanden: vid manbarhetsprovet, före bröllopet och på dödsbädden. Det kan man tolka som en rejäl blecka vid studentexamen (eller före/efter inryckning), så ihop med sin käresta vid ett eller annat tillfälle, och sist på ålderns höst då hälsa, självaktning och allt annat kan flyga och fara!

Således: drogerna har sin roll. En och annan backanal för att främja skapandet må också tänkas; det frigör bilder, frigör låsningar man kan ha som konstnär. Men man ska inte göra drogandet slentrianmässigt, för i drogen själv finns bara tomhet. Med ruset ökar omsättningen, dock inte kapitalet som Jünger träffande formulerade det i krigsdagboken.

Varför tar man droger? I esoterisk mening är det inte för att bedöva sig utan för att nå ett förhöjt medvetande, för att närma sig det Absoluta, Gud om man så vill. Men, säger Jünger, ”man kan endast närma sig det Absoluta, inte vistas där”; öppnar man dörren helt kan man inte återvända.

Man lämnar alltså inte verkligheten, man uppsöker den snarare, verkligheten lika med Verkligheten. Man närmar sig livsgåtan. Den tyska titeln är ”Annäherungen”, vilket betyder just närmanden. Nu var det ju så, som jag antytt, att Jünger inte nådde någon upplysning, något gospel-ögonblick eller någon himlastormande möte med Det Absoluta i sina drogsessioner – men att ändå sträva efter dylikt, att söka sig beyond the Beyond, detta är vad esoterismen i stort handlar om, och ur den synvinkeln har boken sitt värde. Som kartläggare av vissa begrepp, som skiss för detta att söka sig Bortom och Utanför vardagsverkligheten.

Den har sitt värde i att nämna ”en gång levde jag som Gudar”, och inspirera läsaren att uppnå detta stadium utan droger. Kalla det en bakvänd strategi, men det är nu en gång så att man kan lära sig något även av en dåre, även felstegen och återvändsgränderna kan ge lärdomar. Sök alltså Gud inte i droger utan i stilla kontemplation, det är mitt credo – och möjligen även Jüngers, eftersom han ju aldrig mötte något gudomligt under sina drogexperiment. Han upplevde diverse märkligheter, det är sant, men direkt drabbande så som Castanedas drogsessioner i ”The Teachings Of Don Juan” var de ju inte.

Men (invänder vän av ordning), om Castaneda till exempel såg Mescalito sedan han tagit peyote, då är ju droger vägen till det gudomliga? Men (vill jag då ånyo säga), don Juan sa att droger var inte nödvändiga för att bli ockultist, de var bara ett sätt att skaka om den styvnackade Castanedas världsbild: ”Varför lät du mig ta droger, don Juan?” – ”För att du är dum...”

(Not: boken kom på tyska 1970 och på svenska något senare. År 2007 gav H-ström ut en nyutgåva, så boken torde vara rätt lätt att få tag på för den som så önskar.)




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Äventyrshjärta
Heliopolis

Ernst Jünger: På Marmorklipporna

"På Marmorklipporna" är en odödlig klassiker. -- Edit 2021: nu finns min Jüngerbiografi på svenska, en bok där nedanstående text ingår.

Varför sa ingen något? Varför denna tystnad?

Varför skulle alla tjata om ångestposörer och nihilistgurus? Varför all denna reklam för Martinson, Boye, Orwell och Kafka? Varför detta frossande i undergång och hopplöshet, varför inte en enda olivkvist, en enda vägvisare ut ur eländet?

Kort sagt: varför fick man under sin ungdom aldrig höra talas om "På Marmorklipporna"?

Jag skojar inte: när jag första gången letade upp boken hade jag endast sett den omnämnd på ett eller annat obskyrt ställe. Och då omtalades Jünger som en galen krigsälskare som borde undvikas. Till exempel i Golo Mann, Tysklands historia under fem decennier, 1968.

Men nu vänder det en aning. Intresset för Jünger ökar.

Inte för att Jüngers bok är någon sötaktig idyll, någon glad operett. Det är skönhet i farans närhet, vemod över utvecklingens gång; det är fatalistisk kamp mot ondskan följt av exil. Men hur annorlunda är den inte i tonläge och atmosfär mot för vad som gäller för det dystra gänget ovan (Kafka etc.). Gänget ovan nämner knappt ord som "skönhet", "mening", "gudar" och "överflöd". Ord som Jünger ledigt rör sig med.

- - -

Berättarjaget och hans bror står uppe på Marmorklipporna och ser ut över Stora Marina, en sjö kantad av små städer, och mellan städerna och klippan ligger bondgårdar och vinodlingar. Man måste ha sett det för att få veta vad det innebär att leva, säger berättaren.

I den tidiga morgonen trängde ljudens fullhet upp hit, fina och tydliga liksom saker man ser i en omvänd kikare. Vi hörde klockorna i städerna och salutkanonerna som hälsade de bekransade skeppen in i hamnarna, sedan åter sången från de fromma skaror som vallfärdade till helgonbilderna och flöjttonerna från ett bröllopståg. Vi hörde kajorna larma kring vindflöjlarna, tuppens galande och gökens hoande, klanget från hornen som blåstes av knektarna när det drogs på hägerjakt genom borgporten. Så underbart klang allt detta upp hit, så spjuveraktigt, som om världen var sydd som en brokig narrkåpa – men även berusande som vin på morgonen.

Jünger framställer ofta sitt roman-alter ego som hjälte, som fulländad människa. Alla fläckar putsas bort, kvar blir monumentet. I "Marmorklipporna" kan han dock låta en enkel människa få en poäng, som när köksan Lampusa skrattar åt brödernas växtsamlande och uppsättande av porsinsskyltar i trädgården för varje blomma. Själv sår hon lite hur som, och hon får tredubbel skörd mot för bröderna. Berättelsen vinner mycket på att låta hjälten stå där med lång näsa. Det gör honom trovärdig, gör honom tredimensionell.

I denna roman råder balans - mellan miljöskildring och resonemang, mellan bakgrund och handling, mellan natur och människor; vi finner många fascinerande porträtt, som fader Lampros, den romantiske nihilisten Bracquemart, furst Sunmyra och legoknekten Biedenhorn. Som alla Jüngers böcker kan den vara lite svår att komma in i; jag läste den flera gånger innan jag fattade helheten, men det var mödan värt. Boken är inte särskilt lång, 138 sidor i den tyska utgåva jag har, och det kan ju vara skönt som omväxling mot "Heliopolis" och "I stålstormen" med cirka 400 sidor var.

- - -

Jag är förvisso en aning glad att "På Marmorklipporna" inte fanns som klassuppsättning när jag gick på gymnasiet, glad att vi slapp få den föreskriven som God Litteratur. Och jag kan vara lugn, den har ännu inte status av "död klassiker" - tvärtom, dess tid kommer. Att den har ignorerats må vara hänt, men nu går det inte längre, vinden har vänt - för även i vår tid har boken något att säga oss. Även vi kan behöva se om vårt hus och putsa vår moraliska rustning, även vi kan behöva lära oss att se ett under i varje blomma och en optimat i varje medmänniska.

Visst har denna bok sina förespråkare, den har inte gått spårlöst förbi i litteraturhistorien. Well, i så fall ber jag att få sälla mig till hyllningskören, och säga om Jünger vad Jodorovsky sa om Chris Foss: "Han förde apokalypsens färgspel till de trista apparaterna hos en framtid utan fantasi." Jünger visade mig på något annat än aska och ruiner, något annat än nedgång och förfall. Det finns mer här i livet än defaitism och indignation.

Det finns andra sätt att sluta en berättelse än att låta skeppet styra ut rakt i hopplösheten - låta huvudpersonen förvandlas till kackerlacka - låta honom säga att han älskar Storebror. Man kan (spoilervarning) låta honom bete sig som folk och vistas i kultur och natur, ta upp striden mot skogstokarna med hederliga vapen - och förvisso se striden förlorad men ge ljuset en sista, rungande replik när barnet får säga sitt, när Erio slår träsleven mot kitteln och kallar ormarna till strid mot lemurerna.

Detta är ett sannskyldigt tour de force. Det är en bild av det slag som annars bara lyckas i drömmen.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Heliopolis
Eumeswil
Den fromme Jünger

Ernst Jünger: Heliopolis

Nu vid niotiden är himlen klar: solen öser för fulla händer, skänker för intet. Det är en soldränkt stad man lever i. Vilket osökt får en att tänka på Jüngers "Heliopolis" som inte förgäves bär sitt namn, "Solstaden" vill säga. Solen lyser i varje kapitel och det känns helt rätt. Att för kontrastens skull ha lagt in en mulen dag skulle ha känts onödigt. -- Edit 2019: nu finns min biografi över Ernst Jünger utgiven. På engelska. -- Edit 2021: nu finns min Jüngerbok på svenska också; nedanstående text om romanen Heliopolis ingår i den.

Brödraparet i "På Marmorklipporna" hade förvisso sina grå dagar mitt i all sällhet. Där passade det in, där stämde det melodin till en annan tonart. Men "Heliopolis" utspelas efter katastrofen, efter debaclet; branden ligger bakom den, staden har seglat vidare och ridit ut stormen, och nu ligger den där vid sin vik som ett smycke. Kaptenen Lucius de Geer tjänstgör i Palatset och deltar i intrigerna mot Centralverket, mörka krafter finns ännu i schvung, men mestadels är det idylliskt:

Ut till Vita udden gick man i sakta mak längs den härliga Allée des Flamboyants. De höga träden stod nu i blom; som ett rött prydnadsband avtecknade sig kronorna mot den ljusa stranden. Hibiscushäckar infattade rabatterna och gräsmattorna som följde allén, och denna trädgårdskonst fortsattes på andra sidan gallren och murarna kring palatsen som var radade i en kedja längs strandremsan. I parkernas halvdager rådde den tystnad som omger de rikas och mäktigas boningar. Marmorslotten lyste vida ut över havet. Stilarna var mångfaldiga men dock förbundna genom platsens enhet som genom en grön gördel. De stora ordnarnas hus framträdde med särskild prakt. Mot residensen svarade på stranden vasstäckta båthus.

de Geer manövrerar mellan Palats och Centralverk, mellan gammal makt och ny, mellan plikt och frihet, mellan tjänsteliv och musiska böjelser. Ett litet privatkrig leder så till en konflikt med Chefen, en stabsofficer med tycke av Hans Speidel, så de Geer får ta avsked från sitt kära militärväsende och fundera vadan och varthän. Han beger sig till berget Pagos och gamle Pater Foelix, en biodlande guru. Denne pekar på sina bistockar och håller en föreläsning om huruvida bina egentligen arbetar och är flitiga, så som vi gärna vill se dem; men bina har varken väckarklockor eller sirener som kallar dem till värvet, säger patern, de väcks av solskenet och träder "honungsdansen som en av nektarn berusad melodi, alstrad av lust och glädje":

Förvisso (fortsatte patern) skulle vi kunna lära oss av bina vad arbete är. Det finns ju här i världen ingen sysselsättning som kan bära frukt utan en gnista av sådan kärlek. Livsglädjen håller ihop alltsamman, mycket starkare än ekonomin eller den rena makten. När du ser bonden med naket bröst gå efter plogen i morgonsolen, när du ser smeden stå vid städet eller fiskaren sänka sitt nät, anar du hos dem en känsla av tillfredsställelse i och för sig som är omätbar och obetalbar. Också i marknadsplatsernas och städernas vimmel märker du den. I denna källa av tillfredsställelse ligger världens kapital, det rena guldet - skördarna och vinsterna är blott räntan av det. Detta gäller också för näringslivet - ingen ekonomi kan blomstra som inte bygger på kärleksförhållandet. Välviljan har en gyllene hand.

Man kommer att tänka på Emerson: "Inget åstadkoms utan entusiasm." Jünger tar avstamp i ett dylikt påstående, och bygger ut det hela till en hyllning till livet, en lågmäld panegyrik över detta att lägga ner sin själ i arbetet. Han går från delen till helheten, från den ynka droppe nektar som biet samlar till hela skördar, "världens kapital".

Bin och biodling spelar förresten en viktig roll i Jüngers berättelser. Pater Lampros i "På Marmorklipporna" hade också bikupor, och de bin av glas som "Gläserne Bienen" skildrar var själva kontrasten till den vitalistiska glädjen hos naturbin. Zapparonis robotbin förödde de blommor de sugit nektar ur, lämnade död och förtvining i sina spår.

Nå, men vad rådde Pater Foelix sin elev...? (Spoilervarning:) Han hänvisade honom till Den blå piloten, Phares vid namn, en kapten på ett av de rymdskepp som människan sänt ut vid denna tid. Att svinga sig ut i ett större rum, en äventyrlig eter tycks vara lösningen, så Lucius med sin kvinna blir rymdkadetter och lämnar staden med nästa tur.

Nåväl, detta är handlingen. Romanens behållning är dock föreläsningarna av Pater Foelix' typ ovan, utläggningar om dolda harmonier och diskreta uppenbarelser i natur, myt och historia. Detta ger boken en lätt magistral ton men det får man tåla; en text måste ge lite motstånd sa ju Stig Larsson, och en filosofisk roman som denna ska inte kunna läsas ut på en kväll.

En given klassiker, en hörnsten i varje Jüngerfanatikers bokhylla. Man lär sig ett och annat av den, får friska perspektiv på tiden och tillvaron. Resonemangen känns dessutom aktuella, trots att boken utkom 1949; vi kan aldrig få nog av fingervisningar på de krafter som får jorden att snurra, den diskreta Eros som får allting att röra sig som i dans.

Stilnivån är som synes rätt hög. "Gläserne Bienen", "Eumeswil" och "Farligt möte" må vara mer lättlästa, men den som är på jakt efter sköna ställen får här sitt lystmäte. Det är måleri, det är glansdagrar och klärobskyr, det är fulländat:

Vid öns södra strand hade i lyckligare tider rika heliopolitaner byggt en rad villor i romersk lanthusstil för att där i lugn och ro ta del i vinårets gång. De bjöd sina vänner dit till herde- och vinodlarfester och även till fiskafänge när tonfisken i stora stim drog genom Castelmarinosundet. Sedan landsfogden hade inrättat sig på grannön, hade emellertid denna munterhet förstummats. Villorna stod tomma, murarna och vinranksbersåerna var förfallna, och kring statyerna i trädgårdarna slingrade murgrönan. I middagshettan solade sig ormarna på de färgrika mosaikerna, och vid skymningen svävade ugglan ljudlöst ur de runda gavelfönstren ut i parken.

(Citaten är efter svenska utgåvan från 1954, övers. Kjell Ekström. Dvs. den bok som även avbildas i fotot överst.)




Relaterat
Min Jüngerbiografi på svenska
Min Jüngerbiografi på engelska
Das Abenteuerliche Herz (1938)
På Marmorklipporna

Ernst Jünger: I stålstormen

 

Härmed diverse anteckningar om Ernst Jüngers "I stålstormen". Originalet kom på tyska 1920. Detta baseras på Urban Lindströms svenska översättning från 2008. Detta är alltså Jüngers dokumentära skildring av livet som frontsoldat på västfronten under VK1. Det är förvisso mycket som skymtar fram på bokens sidor, omisskännliga jüngerismer och guldkorn. -- Edit 2020: sedan ett bra tag finns min biografi över Jünger utgiven: Ernst Jünger -- A Portrait. Den kom 2014. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbok även på svenska.

Guldkorn finns det minsann. Som när man förflyttas efter våroffensiven 1918, man åker lastbil och passerar en berömd plats: "Jag blev melankolisk då jag passerade Jeanne d'Arcs stuga, av vilken man knappt kunde urskilja grunden." Det där är bara en sidoreplik, men visar ändå att den unge Jünger var den gamle lik, en herre med "stor lärdom, lätt buren". På andra ställen nämner han Ariosto, Götz von Berlichingen, Schiller och annat som översättaren måste sätta förklarande noter till (jag läser franska utgåvan, översatt av Henri Plard). Jag vet ingen annan frontmemoar som har denna bildningsnivå.

Esteten Jünger var även på plats vid denna tid. Under "Det stora slaget" ser han till exempel denna syn:

Över den molnfria kvällshimlen flög en eskader, utrustad med signalflaggor i svart-vitt-rött. Solens sista strålar, som redan försvunnit bakom horisonten, färgade den läckert rosa, som om den varit en flock flamingos.

Detta kan påminna om när han i Paris 1944 såg en bombeskader överflyga staden, och han lät betrakta den genom ett vinglas i vilken han mosat några jordgubbar. Detta må vara en lite magstark bild, men att å andra sidan bara skildra kriget i grått är lika falskt. Blodsutgjutelse på blommande ängar, det är den motsägelse man får leva med. En oxymoron.

- - -

Vi vet alla att Jünger är symboliskt lagd: han läser naturen hieroglyfiskt, fångar sinnebilder. Detta visar han i kapitlet "Engelska framstötar" där man vid ett tillfälle grupperar bland stridsvagnsvrak:

Vissa bar skämtsamma, hotfulla eller lyckobringande namn, och symboler och krigsmålning; där saknades varken fyrklövern, lyckogrisen eller den vita dödskallen. --- Vistelsen i stridsrummet, trångt och skadat av granater, med sitt virrvarr av rör, vevstakar och ståltråd, torde ha varit väl så påfrestande även utanför striden, i vilken dessa kolosser, för att undvika granatträffar, kravlar fram över dödens fält på en krokig kurs, att likna vid fumliga jätteskalbaggar. Jag kom att tänka på israeliterna i ugnen.

Den sista liknelsen blir en typisk jüngeriansk fotparad, en mytanspelning som höjer passagen från det vardagliga till det exklusiva.

Jünger överraskar alltid. Innan jag läste boken trodde jag att här skulle man få en tajt stridsskildring och inget mer. Nåväl, hade han bara gett oss stålregn och skyttegravar så hade man inte kunnat klaga, för boken är exemplarisk i detta avseende. Det är en frontrapport som levererar. Men som jag försökt antyda så innehåller boken så mycket mer, som reflektioner, symbolismer och iakttagelser av första rangen. Man är inte precis förtrollad av någon poetisk prosa, av översvallande passager, men detaljarbetet är förvisso utmärkt. Det är det som får en att vilja återvända till boken.

Boken "In Stahlgewittern" utgav Jünger 1920, på det egna förlaget Gibraltar. Denna moniker kom från namnet på hans regemente, 73:e infanteriregementet, som räknade sina anor från det hannoveranska gardet till fots. Åren 1779-1783 försvarade man Gibraltar mot franska och spanska angrepp; klippan togs ju av engelsmännen tidigare under 1700-talet, och Hannover var i personalunion med England vid denna tid. När unionen bröts behöll regementet ifråga sitt namn och ett visst blått band, ett band som även prydde bokens nedre hörn i sin första utgåva.

Den svenska utgåvan av denna bok är som sagt på väg. När jag googlade titeln kom jag till en hemsida för "Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern'", skriven av Nils Fabiansson. Det såg ju vederhäftigt ut. Kanske kan denna bok bidra med kartskisser och bakgrunder för de operationer som skildras. På sajten nämndes även andra VKI-memoarer, bland annat "Kapten Bölckes stridsrapporter". Jag har läst denna flygarmemoar, utgiven på Bonniers 1917, av en flygare som stupade 1916. Här kan man tala om preussisk stil när den är som sämst, bara korta dagboksanteckningar. Jünger himself förde också korta noter i fält, men sedan utvidgade han dem till den bok vi talar om.

Det är med andra ord skillnad på preussare och preussare.

- - -

Fabiansson nämner även Manfred von Richthofens "Den röde flygjägaren" som kom på svenska 1917. Jag har läst en svensk biografi som citerar ur denna, och det är samma sak här: telegramartade notiser. Richthofen är intressant i sammanhanget, för när Expressen intervjuade Jünger 1985 sa han att skrev med ett porträtt av von Richthofen på skrivbordet: "Jag får sådan inspiration av hans ansikte!"

"I stålstormen" överraskade mig som sagt, där fanns mer än blotta ryktet, mer än blott en stridsskildring. Man finner här Jüngers persona fix och färdig, stilen Jünger är etablerad redan i debutverket: korta meningar, en smula pedanteri men fastmer djupsinne och reflektioner av överraskande slag. Den filosofiskt lagde Jüngerdyrkaren kan så klart hoppa över denna, den är ingen Marmorklippa, Eumeswil eller Heliopolis, med symbolisk förkroppning av perennial, vitalistisk natur, men den är bra mycket. Den är en krigsbok man får lust att läsa om - och för mig, som läst tillräckligt många krigsböcker och får lust att röra sig mot nya fält, är detta ett gott betyg. Kort sagt: Jünger överskrider genrens gränser, boken är mer än bara en stiliserad frontmemoar. Den är en klassiker.

Så ännu en stilblomma, en naturscen ur kapitlet "Mot indier":

Skymningen var så pass framskriden att åkervallmon på fälten tecknades i höstens klargröna ton, rik och obestämd. Under det sjunkande ljuset framträdde min favoritfärg med växande styrka: det är det röda som övergår i svart, som gör en både ivrig och melankolisk.

- - -

Mer kan sägas i ämnet "I stålstormen".

Som att se på bokens skildring av slaget vid Somme 1916. Då nådde kriget en högre intensitet. Symboliserat i stålhjälmar och flera timmar långa artilleribombardemang.

Man kan säga: borta är då fransmännens pantalon rouge, borta är kavallerister och lansiärer. Och borta är hoppet om en snar seger. Glöm det där med "home before the leaves fall"...

Det är nya tider. Det är taktiska flygstyrkor, timslånga bombardemang och ständig patrullverksamhet. Och det är, för den tyske soldaten, adjöss till pickelhuvan och dags för stålhjälmen: det är på hösten 1916 då man kommer till Guillemont, man marscherar i natten genom ett öde landskap, i fjärran hörs granatkrevader - och en vägvisare man får blir den första soldat Jünger ser i stålhjälm, en slående anblick gentemot pickelhuvans wilhelminska profil. Det är som vore denne nye soldat "innevånare i en ny, hårdare värld".

Inte så att kriget dittills varit någon picknick. Tusenden har mejats ner av kulsprutor, granatregnet har skördat och försöken att nå genombrott har strandat på taggtråden. Jünger himself har sårats, men han har haft tur och kunnat återvända till fronten efter någon vecka eller månad. Ja, han skulle nog själv anse sig lycklig där vid västfronten; det är sakliga memoarer detta, ingen chauvinism av det ena eller andra slaget, men att han var som en fisk i vattnet kan utläsas mellan raderna. Och ibland rent ut: när kriget började ville han genast anmäla sig frivillig, "vad som helst utom att bli lämnad hemma" säger han i första kapitlet. Han ville ha det äventyr han snuvats på i främlingslegionen (q v "Afrikanische Spiele"). Och i sitt första stora anfall, i kapitlet "Les Éparges", frågar han en veteran om granatelden kan jämföras med den vid Perthes, en legendarisk strid för det 73:e regemente man tillhör. När veteranen äntligen, efter upprepade frågor, erkänner att "nu är det inte långt ifrån!", då vet Jüngers glädje inga gränser, det erkänner han öppet.

- - -

Han erkänner det! Han är en fisk i vattnet, en äventyrare i grå uniform. Han är en samuraj på västfronten, en mönstersoldat som klarar utmaning efter utmaning: sitt elddop, sin upphöjelse till befäl, segheten i frontlivet, uppgraderingen till tungt infanteri, till stöttruppsanförare och kompanichef. Visst finns det också mörka stunder; en av de mest gripande är när han möter brodern Friedrich Georg, liggande sårad i ett eländigt blockhus vid Langemarck. Han sänds bakåt efter att Ernst enrådigt avdelat fyra bärare, som förvisso behövdes vid fronten, och hans skadade arm och lunga läks någorlunda. En annan mörk stund är vid våroffensiven 1918, då det jüngerska kompaniet i väntan på attack sitter i ett stort granathål, och träffas av en välplacerat granat som slår ut halva styrkan. Löjtnant Jünger ser ner i häxkitteln av sotiga, blodiga, skrikande män och rusar därifrån, bort till varje pris. Men så kommer han på sig med vad han gör, en inre röst säger åt honom att det ju är han som är kompanichef. Så han återvänder och börjar styra upp situationen.

Denna Jüngers lilla flykt är enda gången han bryter samman under dessa mer än 400 sidor. Kanske blott en detalj, blott en tillfällig palaver, men den ger relief åt hela boken. Även stridsmaskinen Jünger är mänsklig.

Där och på andra ställen visar "I stålstormen" vad det innebär att leda, att ha ansvar. Det är en bok om strider och att leda dessa; det är inte bara ett förvirrande, elementariskt skeende som i "På västfronten intet nytt", ett kaotiskt springande hit och dit. "I stålstormen" ger oss metod i galenskapen, visar vad som sker i det som synes ske. Någon sa till Jünger att han lärde sig mer av dennes bok än av två år på krigsskolan. För den skull förekommer inget pedantiskt återigivande av order och planer, nej allt drar förbi sömlöst, interfolierat med naturscener, reflektioner och omisskännliga jüngerismer: det finns en Gud, döden är inget slut... Inte vad man förväntar sig att läsa i ett västfrontsepos, men Jünger är ingen vanlig författare.

- - -

Vad gäller just befälsbiten finns det några punkter som visar på vad det krävs att vara frontofficer. Man kan ta detta som exempel, i kapitlet "Reträtten från Somme", där man försvarar en framskjuten ställning, ett riktigt "himlafärdskommando". Granaterna regnar och engelsmännen trycker på, och efter några timmar kommer några soldater från en viss svacka och säger att vi klarar 'et inte längre, låt oss slippa... Jünger lyssnar men läget är tajt, han har inga reserver - så han säger åt dem att återvända, att hålla ut. Han gör det med tungt hjärta - men så är befälslivet, man måste ta tuffa beslut. Kort sagt skulle Jünger ha hundflängts av bataljonschefen om han låtit mannarna evakuera just detta svåra avsnitt, vilket kunnat äventyra hela ställningen.

En viktig episod detta. Som befäl tänker man kanske "låt gå", man vill vara bussig med sina mannar, men det gör man bara en gång under sin karriär. Schwarzkopf sa till sina soldater i Vietnam: "Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling." Jünger tycks ha ansett detsamma. Och just därför blev han populär bland manskapet. Detta nämns en á två gånger i boken, och sånt ljuger man inte om.

Nåväl, i denna bok strids det, vi vet det. Det är granatregn från första sidan till sista närapå. Det är ett diaboliskt crescendo i "Det stora anfallet" och de följande tre kapitlen, utspelandes sig vår och sommar 1918. Det är kartescher, spränggranater, marinpjäser, minor och handgranater, det är blessyrer av alla möjliga slag. Inget förtigs, allt täcks in. Men det är också en levande stil, en tajt men ledig berättarton och belysande detaljer här och där. Det är en morgon i en skog som står i sin första grönska, det är kokarderna på engelska flygplan som liknas vid ögon i en påfågelsstjärt, och det är ett visst granatljud som påminner om skärande sågklingor. Det är en handboksmässig inledning i kapitlet "Langemarck" om staden Cambrai och dess sevärdheter; staden pryds bland annat av en staty av Louis Blériot får man veta. Det är officerare och soldater, sjukvårdare och trossfolk, civila och fiender, tillfångatagna under striden.

- - -

Vad gäller dessa fångar finns en intressant passage. Det är i kapitlet "Mot indier" där man strider mot ett indiskt regemente, som engelsmännen med sitt imperium kunnat sätta in på västfronten (indierna själva torde ha resonnerat som så, att den egna självständigheten skulle bli lättare att uppnå om man gick med på denna mobilisering). Man tillfångatar några soldater ur detta the 1st Haraina Lancers, och de är skräckslagna: de har fått höra ett och annat som "hunnerna" skulle göra med dem om de ger sig fångna... Så Jünger lugnar dem och frågar några vad de heter; en säger sig heta Amar Singh.

En detalj bland många - och en fin gest. Har man sträckt vapen är man inte på topp, så allt som tar en upp ur denna svacka är välkommet. Det får mig att tänka på några sydstatare som gett sig fångna efter ett slag, men i sitt elände fick de se segraren U. S. Grant rida förbi och lyfta på hatten åt dem. Detta var en ovärderlig gest sa en av dem, man kände sig åter som människor. Jünger åter var alltså här synnerligen human, han visade prov på detta att vara officer och gentleman. Jag undrar hur många i vår moderna, högtekniska, proffsiga armé som vet vad det är...

Finns det då inga nackdelar, inga minustecken att sätta på denna bok? Det skulle i så fall vara landskapets något enformiga natur: alla strider försiggår i skyttegravar på slättland, men det kan ju inte Jünger lastas för. För övrigt måste denna bok vara precis vad dagens bokläsare vill ha: den är ju så tjock, 439 sidor i den franska utgåva jag konsulterar. Tegelstenar är vad som går hem på dagens marknad, så Augusti förlag som har lovat att boken ska komma nu i sommar vet vad de gör. På de stora europeiska språken har boken sålt i stora upplagor. Äntligen ska alltså den svenske läsaren få läsa om tung infanteristrid.

Detta är vad folk behöver idag. Krigets metafysik är mycket speciell.





Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Äventyrshjärta
Soldat i framtiden

Ernst Jünger: från A till Ö

Ibland får man lust att skriva ett "A till Ö" om något ämne, en glorifierad ordlista. Nu tänker jag göra det om Ernst Jünger och hans värld. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbiografi även på svenska.

Der Arbeiter -- en essä om industrialism och faustisk hunger: mer energi, mer produkter och mer av allt, i evighet amen. Rovdriften spränger nationsgränserna och ger oss en global värld. Detta opus kom 1932.

Beaumanoir -- en figur i romanen "Heliopolis", en elev på krigsskolan som ärligt talat har en perifer roll i romanen. Kanske var figuren en hyllning till det franska, en balans till en annan kadett vid namn Winterfeld som står för det bästa hos den teutoniske krigaren.

Ciselering -- Jüngers prosa är ofta fint utmejslad, en skönskrift som är njutbar i lagoma doser. På senare år frångick han den på sätt och vis, han följde med sin tid och blev lite ordknappare, lite stramare; se till exempel "Eumeswil". Annars flödar medaljkonsten och juvelprosan i både "På Marmorklipporna" och "Heliopolis", särskilt den senare där den kan vara aningen tröttsam. En stil som både firar triumfer och kan alienera läsaren, som man ju ser hos övriga ciselörer som Frans G. Bengtsson, Clark Ashton Smith och H. P. Lovecraft.

Dum -- kan Jünger verka dum och korkad? Inte direkt, men ibland uttrycker han självklarheter på invecklat vis. Det pedantiska draget finns där alltid och kan ta överhanden ibland, som i "Heliopolis" med alla sina föreläsningar och utläggningar.

Die Eberjagd -- en 50-talsnovell om en vildsvinsjakt.

Fascism -- Jünger var inte främmande för denna lära, för radikalhöger med militära förtecken. Hans "Der Kampf als inneres Erlebnis" (1922), där fronttillvaron ses som danare av en ny elit, är prov på detta.

Besuch auf Godenholm -- en berättelse av Jünger om två vilsna själars besök på en ö i Nordsjön. Där möter man en guru som råder dem att leva sin liv som äventyr, finna glädjen i elementen och i nuet, och styra fri från titanism, nihilism och determinism. Det låter kanske inte så originellt detta, denna predikan mot la vie modèrenes avigsidor, men Jüngers utblick är annorlunda än den hos den sedvanlige miljönissen och kulturhataren. Boken kom 1952.

Heliopolis -- roman på 374 sidor i den svenska utgåvan, Natur och Kultur 1954. Borde få en egen etikett här på bloggen, nu när jag äger ett eget ex. Boken hade "för benägen anmälan" stämplad på baksidan, men man frågar sig hur många om ens någon tidning i detta land orkade recensera den när den kom. Man var väl upptagna av proletärromaner, Aniara-nihilism och herrgårdsromaner vid tiden. Men kanske fick den en tung och vägande räka i säg Stockholms-Tidningen, vars kulturartiklar saknade ingresser och där man inte skydde för invecklade resonemang...? -- Recension här.

Ein Inselfrühling -- vacker titel på en reseskildring från 1948. Vilken ö det gäller vet jag egentligen inte, men man kan ju konstatera att ön spelar en viss roll i Jüngers fiktion. I "Heliopolis" är till exempel ön Vinho del Mar plats för vinodlingar och krogar, för övergivna villor dit man ibland gör utflykter och har barbeques på mosaikgolven. I "Eumeswil" talas om "förvisning till öarna" som exemplariskt straff, bättre än att försmäkta i ett fängelse. Ett besök på Sicilien gav för sin del upphov till "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond", där mytiska synsätt sas kunna gå hand i hand med vetenskapliga, som detta att se månen både som en gubbe och som en himklakropp i rymden. Sist var det väl ett besök på Samos, under vilken Jünger drömde att han mötte Hitler som uppträdde likt en frestande Lucifer som visade honom all världens härlighet - men Jünger stod emot...

Jahre der Okkupation -- titeln på Jüngers dagbok från våren 1945 till hösten 1949. Gripande är till exempel när han efter kriget minns Berlindagar från 30-talet, Goebbels och gänget, nationalrevolutionärer, Hitler och allt. En summering av en epok, gjord av en självmedveten skribent; sånt kan bli lite svåruthärdligt, men här fullföljer han sitt ämbete kan man säga, når balans mellan privat och offentligt. Han vet vad han talar om och "höjer sig partilös till domarämbetet".

Kirchhorst -- en by i Sachsen där Jünger och hans fru och barn bosatte sig på 30-talet. Eget hus med trädgård. Deras hem under kriget.

Lemurer -- namn på ett slags halvapor som dväljs hos Överjägmästaren, ful figur i romanen "På Marmorklipporna" från 1939.

[Auf den] Marmorklippen - läser man tyska kan man köpa denna hos Bokus; det gjorde jag själv för en 150 pix inkl frakt, och det blev såklart en läsfest, en variationsrik story från en mytologisk nejd som ändå känns verklig. Här levererar Jünger, här finns inget att anmärka på. Snyggt är till exempel hur han skildrar den idylliska tillvaron på detta marmorberg, med berättarjaget och hans broder och deras strövtåg i skog och mark, växtsamlande och litterära verksamhet; naturen är skön, Marinas vågor glittrar och klockor ljuder från tempel och kloster. I fjärran hotar fanstyg, det kokas ihop något i Skogen -- men detta märker man i början inte av, man har det bara bra. Ändå kan det dyka upp mediokra dagar, det kan vara mulet väder och man kan känna sig blå -- "en blå dag, då livet hängs upp på tork" för att citera Pontus och amerikanarna -- men då beställer man bara fram "ett vin, skördat i Kometens år", stänger sig inne och läser poesi på gamla pergament. Detta är exempel på det vardagsnära i denna sagoaktiga skildring, sånt som gör att man kan identifiera sig med det hela. Recension här.

Nietzsche -- hans idéer fick många präster att hoppa av sin utbildning säger Jünger. I stort sett en god gärning anser jag själv, ett gott inflytande av denne Krutskalle (som Jünger kallar Nietzsche); bort från inrotade dogmer och stelnade riter, och ut på fälten, i skogarna och i städerna och lev!

Der Oberförster -- namn på figur i "På Marmorklipporna", en Överjägmästare som är ledare för destruktiva krafter, skogstokar som väntar på att överfalla det idylliska Marinas städer. Intressant är att en figur med samma namn förekommer i "Heliopolis" från 1949, men då är det som symbol för en grupp jägare som föraktar krig, en skara kultiverade kaippare som ser urjägaren Nimrod som civilisationens fader, denne grundade ju Babylon sägs det. Detta må visa på det mångtydiga i symbolen i händerna på en sån som Jünger; hela hans skapande bygger på mångtydighet, på en frihet i tolkningen som oftast är välgörande. Författeri är ingen exakt vetenskap, att vara ordsmed är en fri konst, och därför ska man till exempel ta Jüngers essäer och tidsstudier ("Der Arbeiter", "An der Zeitmauer") med en nypa salt. Många formuleringar och troper lever på sin klang och mindre på sin innebörd.

Perpetua -- Jüngers smeknamn på första frun, Gretha von Jeinesen, som han gifte sig med på 20-talet.

Quintus -- var ett namn man kunde ge barn i romarriket; man hade inte så många namn att välja bland, de var i regel slut då dena "Den femte" kom. Jünger hade för sin del ett levande intresse för detta romarrike, ja för hela antiken; han kände sig hemma där, längtande tillbaka till polyteism, offerreligion och musisk glädje i ögonblicket, medan den djupare kristendomen med sin asketism och monoteism var en beskare medicin för honom. Även om han visst konverterade till slut, blev katolik; symbolrik sekt, mer musisk och dann än den kärva lutherdomen.

Die Rautenklause -- betyder så vitt jag vet "munkcell eller eremithydda med odlingslott". Bröderna i "På Marmorklipporna" lever i en sådan "Rautenklause", för ett slags munkliv ("men utan löfte och ritual"), och en Pater Foelix som lever munkliv på berget Pagos i "Heliopolis" ger för sin del den avgörande impulsen för Lucius de Geers livsval: att lämna det stela pliktlivet bakom sig, och istället svinga sig upp i obetingade rymder med en snygg donna i sällskap. Munklivet är dock inget för de Geer.

Subtile Jagden -- en bok om att samla insekter och blommor, att i skog och mark gå på jakt efter kryp och växter. Man läser skapelsens bok, läser de hieroglyfiska tecken som Gud låtit skriva på blad och vingar, i kroppsformer och i grenverk, i djur- och växtrike.

Tintenfisch -- lika med bläckfisk. Som "dottore pescatore" i Neapel forskade Jünger på 20-talet i marinbiologi, bland annat genom att dissekera bläckfiskarnas fascinerande inre. Finns beskrivet i "Das abenteuerliche Herz" från 1938.

Ur -- som i "sandur", lika med timglas. "Das Sanduhrbuch" handlar om dessa tingestar, om den rena, fritt strömmande ödestiden som lever i dessa retortrar, så annorlunda från den mekaniska tid som utmäts av klockor med kugghjul och fjädrar.

Das Wäldchen 125 -- en militärt benämnd skogsdunge, plats för hårda strider på västfronten 1918. Kanske på svenska snart, om man nu ska ge ut "I stålstormen" också, krigsmemoaren från hela detta första världskrig...?

Zapparoni -- namn på den fabrikör som berättarjaget söker jobb hos, i romanen "Gläserne Bienen" från 1954. En sf-roman av stelaste slag, med ett förlopp begränsat till en dag. Texten upptas av reflektioner och utläggningar, intressanta i sig, men som konstprodukt saknar boken charm.

Återblickar -- Jüngers texter innehåller många återblickar på frontlivet, mellankrigstiden och andra världskriget, såväl direkt som indirekt, både i sakposa och fiktion. "Heliopolis" känns till exempel som en summering av Jüngers andra världskrig: romanfiguren Lucius de Geer är en konstälskande kapten som manövrerar mellan skumma element och armémakten, liksom han i Paris som arméofficer hade att tampas mot SS' inflytande och sedan på sin fritid kunde umgås med Picasso och Braque. Den sedvanliga formen av återblick, memoaren, ägnade han sig dock aldrig åt - men det var såklart onödigt, hela hans oeuvre var ett slags återblick.

Ättestupa -- något som hans kritiker tycktes vilja störta honom utför, han blev ju så gammal, 102 år...

Överflöd -- ett nyckelord till Jüngers värld. Det är naturens håvor, åsynen av blommor och blad, av rikedomen i flora och fauna: ständigt nytt och evigt detsamma.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna