Januari 1990 flyttade jag in på Studentvägen 10. Det är tjugo år sedan nu. Så för att fira detta publicerar jag här idag, på denna min blogg, på självaste "Svenssongalaxen", prosaskissen "På min gata" som skrevs i samband med denna inflytt. Mycket nöje.
På min gata
Bussarna passerar här ständigt. De gnisslar i inbromsningen.
Telefonen ringer utan att någon svarar.
Tidningens alla delar ligger spridda för vinden.
Tvärs över gatan ligger bensinmacken. Bortom den ser man motorvägens gula lysmaskar slingra sig bort i mörkret. Sträcker man sig ser man radiomasten ute på slätten, där den radierar sanningen till jordens alla fyra hörn.
Ibland hör man buller från flygflottiljen, men själva flygplanen ser man aldrig.
- - -
Alldeles här utanför löper en banvall från en nedlagd järnväg. Man skulle önska att Zeppelintågen började gå här igen, så att man kunde väckas till bommarnas pling, skenskarvarnas dunk och Rapdilokets entoniga siren.
- - -
En kväll – man kommer ut från lokalen och ser inga mekaniska ugglor, inget spöregn, inga höga fasader som tornar upp sig. Bara ett överallt härskande lugn.
Knappt en människa ute.
Larmet i centrum nätt och jämnt hörbart.
Sakta gå hem genom frysande parker. Sakta gå hemåt igen.
- - -
Bensinstationen är polkagrisrandig; bensinångor och lukten av diesel en kall februarimorgon, säger det mig något?
Tvätthallen står öppen dygnet runt.
Här finns luft och vatten.
- - -
Det är mörkt och det regnar. Vid rondellen håller en man med gitarr på att bli överkörd. Han klarar sig med ett vrål.
En ambulans kör förbi. Sirenerna låter som de gladaste trumpeter.
- - -
Sent om fredagskvällarna kan man höra skrapet av lackskor mot grusig asfalt, spridda skratt och taxibilar som går i skytteltrafik. Bilarna brukar axa alldeles utanför mitt fönster, på raksträckan efter korsningen. Jag föreställer mig alltid att det är en blå 740.
- - -
På baren här intill kan man slå sig ner med en kopp kaffe och se ännu ett fragment ur den där B-filmen, som tycks rulla ständigt på deras TV. Annars är det mest serier om det medelklassiga förortslivets eviga nolltillvaro, eller en slinga av rockvideos som presentatören försöker läsa in någon mening i, skapa struktur i. Men förgäves.
- - -
Helikoptrarna flyger runt, deras hårda puls får rutorna att skallra. Eller är det bara en centrifug nere i källaren som går på högvarv?
- - -
Utanför fönstret är allting som förut.
Nere på gården – den rostiga Amazonen. Vid vägen – brevlådan. Vid horisonten – trädridån. Och där bortanför flygflottiljen, med ljudet av ett vattenfall som slås av och på varje gång ett flygplan startar. Men själva flygplanen ser man aldrig.
Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
(Bilden ovan är från Wikipedia. Och den visar faktiskt Studentvägen 10, huset till höger; en sådan lyckträff.)
4 kommentarer:
Vackert.
En sådan klaustrofobisk känsla du får fram här, det känns som om hela det där till synes trygga kvarteret balanserar på randen av en avgrund...
Kommer att tänka på när jag bodde i Bergsjön, där folk kollade genom sina dörrkikare att "kusten var klar" innan de gick ut för att slänga soppåsen i nedkastet. Alla gjorde så, helt säkert...:-)
Ja, klaustrofobi...
Själv minns jag det som en lycklig tid.
Men varje läsare får förstås läsa in vad hon vill.
/svensson
De där flygplanen man aldrig ser, och helikoptrarna. Han som klarar sig med ett vrål... B-filmen som ständigt rullar på TV:n... allt ger mig illusionen av en terror, abstrakt men ändå närvarande...
Jag skriver ju "konkret", jag odlar "språkmaterialism".
Jag avstår från egna tolkningar, låter orden i sig vara poetiska. Då får jag stå ut med att folk tolkar texten annorlunda än jag.
Detta alltså sagt utan bitterhet. "Ju mer oense läsarna är om en text, desto mer mångfacetterad och vital är den". Sa ungefär Oscar Wilde.
/svensson
Skicka en kommentar