Jag går och tänker på Solarium dessa dagar, ett kraftfält för nya drömmar. Där är det alltid sol, där ekar sången i valven, där serveras drickan sval och lättrinnande på krog och café.
Det är en märklig stad, en prosapoetisk korsväg mellan begripligt och obegripligt. Ungefär som att tala om kondensstrimmor i skyn, baljfästare och lagringsplattor, g-strängar och rollodexar - med andra ord, på ytan obegripligt men med en gåtfull klang - en klang och melodi som låter ana att här finns något, det måste bara tillåtas växa till sig först.
Eller som Jünger sa: "Här finns satser som ännu inte är helt sanna, men en dunkel ordning bygger upp dem till verklighet."
Så jag bjuder er att följa mig djupare in i Solariums labyrint, bland dess gator och gränder, tempel och trädgårdar, tecknat i visioner som den av en rundgubbe i guldmask, ståendes på en terrass och spanandes ut över ökennejden.
Samtidigt sitter Melina och plinkar på en gitarr, ser ut över en trädgård och betraktar solen genom trädens lövverk. Vatten porlar, rosor hänger, och köksan sjunger en sång om rödlackade frackar.
Bin surrar, vatten rinner i raka rännor, stockrosor dinglar och kokerellan sjunger i skyn.
Guldgubbe framför guldmask, en smal man framför en fet, allt i en obskyr kammare, en oubliett med ljus från höga gluggar à la bandstolsverket på Trypiga.
Solarium och mörkret, från mörker mot ljus: till Solarium. Viljan för oss till ljuset, till stenstad med glittrande parker i purlande porl.
Vi flockas på torget i Solarium, ser skojiga gubbar i lustiga hattar; filmvisning i rosettfönster, kristallogram i vinternatten.
- Klarar du... eh... natten? Eller behöver du ett kött för natten?
En sinnlig fråga, ställd av en liderlig sälle.
(Här har jag förresten en novell från detta Solarium, och här är en till, en sak jag kallat "Solariums fall".)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar