fredag 29 oktober 2010

Sippen Brago


Jag hyllar Kristus som soldeva. Jag erkänner honom som Guds son. Jag är esoterisk och metafysisk, ser bortom vår fysiska verklighet – ty Gud är över allt – han är överallt.

Ni förstår. Jag ser ”beyond the Beyond”. Tillvarons grund är andlig, transcendental och icke-materiell. Dock har vi en del materialister här i Härnösand, absurda människor som tror på ”vetenskap” per se. ”Vetenskap” är för dem lika med empirisk vetenskap. Allt vi kan veta nås av dem via prövning (”prövning” av grek ”peirô”, därav ”em- peiro”, ordagrant in- prövning) av vad vi uppfattar genom de fem sedvanliga, yttre sinnena. Då kan det heta: ”Empirisk kunskap nås via empirisk forskningsmetod, ergo är det enda som existerar den empiriska verkligheten”.

Men detta är, som alla kan se, ett cirkelbevis.

De härnösandsbor som hävdar dylikt kallar sig scientister. Deras ledare, Sippen Brago, säger: ”Kunskap om yttervärlden nås via yttre, materiella sinnen, ergo existerar denna yttervärld och bara den.” Och det är en snarlik cirkel, en ogiltig bevisföring. Liksom detta som Brago sa på Karusellkvällen nyss: ”Jag iakttar betingad värld med mina betingade sinnen, ergo existerar den betingade världen och inget annat.”

Ja dessa scientister: man reducerar alla iakttagelser till empiriska sådana, gör en metodologisk reduktion av omvärlden – men därav följer inte att omvärlden är beskaffad på detta vis. Man gör metodisk redux till ontologisk och förväxlar därmed (som någon sa) undersökningsmetoden med det som undersöks, vilket är ännu ett felsteg. Vad är verkligt? Brago svarar: ”Det materiella, ty jag reducerar mina iakttagelser blott till vad jag kan uppfatta med mina fem, materiella sinnen...”

Men materialism är bara EN möjlig tolkning av omvärlden. Att nyttja det sjätte sinnet, intuitionen, ingivelsen och andra namn för våra obetingade sinnen – detta leder till helt andra tolkningar av varat. Som jag själv erfarit, som den esoteriker jag är.

Bragos gäng, empiristerna och scientisterna är emellertid dolda esoteriker.

Jag menar så här:

Givet att de går runt och har sin empiriska kunskap, så måste de ju förutsätta någon som har denna empiriska kunskap, ett kunskapssubjekt, ett jag. Men jagets existens är esoterisk och transcendental, den kan inte bevisas via yttre iakttagelser. Svårigheten i att förneka jagets existens erkändes till och med av den där Sartre, annars en nihilist av stora mått. Brago inser inte svårigheten i att reducera subjektiva erfarenheter till rena hjärnprocesser: jaget är nämligen irreducibelt.

- - -

Det finns mer att säga om denna irreduciblitet, omöjligheten att reducera vissa fenomen. Sippen Brago dyrkar till exempel Darwin, en känd reduxkonstnär.

Ta bara detta med irreducibel komplexitet, naturens komplexitet som Darwin vägrar erkänna. Darwin själv sa, att med existensen av ”...något komplext organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små anpassningar, skulle min teori utan tvekan falla samman.” Så vad med mitokondrier, biokemiska nanomaskiner, cellens miniatyrfabrik och ögats uppbyggnad, vad säger darwinister om dem...? Vad sägs om ÖGAT? Om HJÄRNAN???

Scientister som Brago har för sin del materialismen som hypotes, som icke-empiriskt antagande. Alla andra antaganden anses icke-vetenskapliga. Det får en att tänka på Huxley: ”Vetenskap börjar som kätteri och slutar som vidskepelse.” Att intressera sig för materiell verklighet var i idealismens tidevarv kätteri, men idag liknar det hela vidskepelse. Här i Solarium har vi såklart vår andliga klangbotten, vår soldeva som vi hyllar och våra andliga danser, men ändå finns det en väldig beröringsskräck gentemot det ideella.

Darwinismen åter: vem har sett de avgörande mutationerna? Fossiler tenderar att dyka upp fix färdiga och förblir sedan oförändrade i sina gestalter. Ad hoc som motargument...

Livets mästerliga former sållas fram planlöst, utan syfte (enligt Darwin), men ger fabulösa resultat...

Darwin gjorde förresten många icke-empiriska hypoteser, han tog till fria tolkningar, som att ”universum har tillkommit planlöst, utan syfte” och ”människan är en produkt av blinda processer i naturen”.

Slump må finnas, men den är blott medel för en högre vilja, för Planen. Den är inte en suverän orsak.

- - -

En favoritbok jag har, ”Samtal med Gud”, säger följande om evolution och Darwin, jag refererar:

Evolution kan sägas vara en process, men vad är det då för en princip som vägleder denna process?

Evolutionen innebär att ”den lämpligaste överlever”. Men det är fortfarande något processartat, ett sätt som evolutionen yttrar sig på – en så kallad ”modalitet”.

Det skulle innebära att ”evolution” och ”de lämpligastes överlevnad” är synonymer. Då kan man inte hävda att ”de lämpligastes överlevnad” är en vägledande princip, för det vore som att hävda att ”en av evolutionens vägledande principer är evolution”. Återigen en cirkel.

Vi utvecklas, men till vad? Enligt esoterismen, enligt dem som TROR, kan vi själva styra vår evolution. Nietzsche tycks ha hävdat detsamma; han ogillade Darwins mekanistiska världsbild där allt bara sker av nödvändighet.

Återigen:

En darwinist säger: ”vi utvecklas enligt principen om utveckling”.

Men vad är egentligen den grundläggande principen?

Det esoteriska svaret vore: Evolutionen är något vi kan styra, enligt vissa principer. Det kan kallas medveten evolution. Enligt ”Samtal med Gud” (bok 3) befinner sig människan blott i början av denna.

- - -

Men vad anser JAG om allt detta då? Vad har jag att säga alla materialister och nihilister?

Vad är min rungande replik till Brago och hans anhang?

Men jag har redan sagt mitt om materialism, det sa jag innan ”Samtal med Gud”-referatet. Men mer på den vägen vore: all sann vetenskap, all spekulation och högre abstraktion måste se något mer än ”materia”. Blotta praktiken med idéer, teorier och konceptualisering av verkligheten, det är ju något immateriellt. En idé är en idé, inget fysiskt objekt. Alltså är alla vetenskapsmän idealitser, inte materialister.

Man måste abstrahera, esoterisera. Öppna dörren för fria flygturer i högre eteriska sfärer. Den högre matematiken sägs ju för övrigt ha detta postulat: man får inte anta att verkligheten existerar! Inga antaganden om den fysiska verklighetens existens får göras i högre matematik, annars flyger inte ekvationerna.

Vad gäller min världsåskådning i stort, min syn på livet och tillvaron, så tänker jag: antingen så tror man eller så gör man det inte. Antingen ser man DET OSYNLIGA eller så gör man det inte. Antingen anar man UNDRET, GÅTAN, FÖRTROLLNINGEN i att existera, i att livet, naturen, allt levande frodas omkring oss – eller så är man blind som en nyfödd mus för allt detta.

Men visst finns det möjligheter – möjligheter för de blinda ATT SE. Som jag sa tidigare är scientisterna dolda metafysiker. De förutsätter ett JAG som är transcendentalt till sin natur. Well, accepterar de detta, att jaget är något väldigt gåtfullt, då har de grunden lagd till ett metafysiskt credo.

Och vägrar de att gå den vägen, då kan jag bara säga: vetenskapsgänget borde bli mer esoteriska för det finns egentligen ingen motsättning mellan vetenskap och esoterism. Alla söker vi kunskap om varat, kunskap om det absoluta.

Vad är då detta absoluta?

Man kan säga: allt liv emanerar från Det Absoluta (= Gud) och finner sin plats i det Oändliga.

”Det oändliga” – det är ett svårt ord, ett stort begrepp...! Men likväl ett faktum bortom stadens gränser, bortom jorden och vårt solsystem. Bortom Bortom. Vi är ensamma, du är ensam!

Sicken ångest. Men väl ute i detta stora Bortom, i Avgrundens tomhet likaväl som på torget i Solarium en tidig morgon, ja även hemma i våra hem när katten är ute och din käresta stuckit, ska vi finna att det inte finns någon ensamhet eller åtskildhet, att allt är förbundet med allting annat. Och det är esoterismens enhetstanke, Unus Mundus: inget är avskilt från något annat, allt hör ihop. Inget är avskilt från Gud, Han genomtränger allt.

(Bilden föreställer ett soltempel. Mer om "Samtal med Gud" här.)

onsdag 27 oktober 2010

Ode till en plastsoldat i skala 1/32


Härmed en dikt jag skrivit.




Jag publicerar här nedan en dikt, ett litet poem ur djupet av mina dagar. Det handlar om plastsoldater och vad de symboliserar.
O lilla plastgubbe, du som springer med ditt gevär
i evigt anfall, i evig åtbörd att gå fienden inpå livet...

Du är en AFRIKA KORPS i skala 1/32,
du bär skidbyxor och vapenrock, skärmmössa
och gevär och stridssele och gasmask på ryggen.
Jag köpte dig och dina bröder 1978,
det var i ÖVIK en sommardag. Ni kom i
en kartong från AIRFIX, ni var i plast och ni
var brungula till färgen; jag målade er och
hyllade er, lät er kriga i mitt fiktiva krig.
Sedan gick åren. Jag drog själv på mig
vapenrock och kängor, tog hjälm och kpist och
krigade i ett annat krig, det var LUMPEN
och SOLLEFTEÅ och I 21 och infanteri,
patrull och bevakningssoldater, GU-bat
och bandvagn och tomhylsor i diket.

Åren gick. Så kom jag hem en dag,
hem till pojkrummet i ÖVIK – och jag
fann mina AFRIKA KORPS i en låda – och jag
tog med mig dem, hem till mitt nya hem,
till HÄRNÖSAND – och jag målade dem, ja jag
målade dessa gubbar, målade dem snyggare än förr.
Jag målade dem i olika mönster, inte bara i öknens
beiga blekhet utan även i grönt och grått, i svart
som det anstår SVARTA GARDET samt,
la pièce de résistance, en figur med byxor
i ockragrått, vapenrock i nötbrunt och mössa
i gråbrungrönt – för därmed blev allting VERKLIGARE,
det blev en ökensoldat med NYANSER, allt var
inte längre khakigult som på kartongen.
Det blev en sann soldat och inte längre
en plastsoldat.

O ökensoldat som springer med ditt gevär, o
sinnebild för varje soldat, för SOLDATEN –
du är mig en evig inspiration, du är essensen av
dikt och liv, av seklers historia, inte bara
ökenkrigets – för du lever i evighet, lever på
min kryddhylla, lever i mina drömmar – som
symbol för krigaren, samurajen, bushidomannen –
den alltid beredde, det förhöjda medvetandet,
den högre energinivån, den nivå som alla
HANDLINGENS MÄN befinner sig på, alla
medvetna aktörer, inbitna tänkare och gudsmän.
Du är inbegreppet av alltsammans, o plastsoldat
där du lever på min kryddhylla – du är soldatlivet
och historien, du är ÖVIK och SOLLEFTEÅ och
HÄRNÖSAND, du är natten och dagen, du är
khaki och gråbrunt, du är allting, du är jag.




Relaterat
Arméstaben: SoldF 1957
Tidningsbud: så funkar det
Graninge kyrka

måndag 25 oktober 2010

Vårfrukyrkan



Detta är Vårfrukyrkan i Enköping. Se hur morgonsolen gjuter graniten till guld! Denna kyrka är vanligtvis en grå byggnad, man ser den som inget särskilt. Snygg men grå. Men här är magi med i spelet - det är samma magiska glädje som Heliga tre konungar kände - då de fick se Betlehems stjärna - och överfölls av en stor glädje.



Detta är en interiör ur samma kyrka som ovan, Vårfrukyrkan i Enköping. En gång bodde jag i denna stad, läs mina memoarer i detta inlägg.



Detta är en glasmålning i Vårfrukyrkan. Väl bekomme.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

torsdag 21 oktober 2010

Inte helt perfekt = perfekt


I våras jobbade jag på en krog. Vi gjorde mycket köttfärsrätter: det var ungersk färsbiff, dragonbiff, pannbiff och köttbullar så klart.

Och det är så här: när man lagar mat, även husmanskost, ska man vara noggrann. Men bara till en viss gräns – för gör man allt för fint, formar man pannbiffen alltför regelbundet, ser gästen inte att den är hemlagad. De tror den är fabriksgjord!

Detsamma kan gälla potatismos man gör från scratch: man kokar potatis, mosar den och har i mjölk och kryddor. Men har man mosat alltför noggrant kan kunden misstänka att det är ”köpes”. Däremot: några smärre potatisbitar i moset, några ”missar”, det är tecken på äkthet.

Några missar är tecken på äkthet, äkta vara. Det är som med smaragder: dessa, sägs det, får gärna ha lite brister i den inre strukturen: det är tecken på äkthet. Är kristallen däremot för perfekt signalerar det ”syntetisk”.

Detsamma kan gälla övriga hantverk än matlagning: lite fel och brister, en och annan fadäs är bara tecken på äkta vara. Som Herodotos ”oinfriade löften”, en miss med penseln på en tavla och så vidare. Perfektionism är ett ideal men det får inte bli analt. "Go all the way, then step back" som Harley Earl sa.

Mer finurligheter här.

(Tavla av van Gogh, jag har glömt titeln)

onsdag 20 oktober 2010

Landet (dikt)


Jag skriver Zonen, jag gestaltar ett krigarliv i evokativa scener och passager. Jag målar med grönockra, läderbrunt och kanvasgrått, jag spänner upp min segelduk och glider bort i skymningen; jag längtar till Landet som inte är, ty allt som är är jag trött att begära.

Jag rör mig i Terra Incognita, i Zonen, Stridszonen, Ingenmansland – i Landet som inte är, Det hemliga landet, Landet. Där utspelar sig mitt krig: i Landet.

Landet. Jag går i landet. Jag stöter på pansarvrak, skyttegravar, ser tomhylsor i diket...

Landet. Går i Landet.
Jag kommer till Punkt 567, ser
de övergivna byggnaderna.
Vad allt är ofattbart
och längesedan.
Furir P, var är du nu...?
Stupad som alla andra.
Kaptenen, korpral L,
Desto, Ärransiktet –
stån upp för att kämpa ännu en dag
i Landet...!

Landet. Går i Landet.
Jag går genom tempel och trädgårdar,
genom sjukhus och f-platser,
genom staber och förråd,
hela tiden sökande Den Omöjliga Friheten –
friheten på barrikaderna, friheten på
patrullstigarna, friheten i befälsbunkern
klockan tre på natten med kartor och
k-pist, kaffesurr och bondtobak...

Landet. Går i Landet.
Jag går över flygbaserna, hör
motorernas rytande, ser bomblastade
jabos lyfta för insats mot arribatt,
truppsamling, förråd, marschkolonn.
Jag går genom städerna, över ruinhögarna,
genom huskulisserna, ser klagande finger
mot skyn och en hund som springer lös.

En dörr som står och slår –
En gardin som fladdrar –

Landet. Går i Landet.
Pansarkolonner möter,
fasta blickar, fasta handslag,
dunk i ryggen och honnör.
Jag går i Landet, går genom
all världens stridszoner, hem till
ett Gudshus bland gröna ängar –
ett hus att bedja i, att leva i.
Frälsningen finns. Men vägen går
visst genom Landet, Zonen,
Stridszonen, Landet som inte är.

Landet, Landet. Jag går i Landet.
Jag minns mitt gamla granris, vapenfett,
segelduk och k-pistmagasin med ”36 patroner
som brinner av, jag vill inte längre va’ din slav”...
Landet, eviga Land av tusen sjöar och tusen åsar,
tusenmila skog och tusenmila slätter, städer, byar...
Land av kust och hav, land av berg, av öken...
Land av sten, land av jord. Land av blommor och leenden,
land av död och sand, land av benpipor och avsprängda träd,
land av krutgas och trotyl, nabit och dynamex.

This is the dead land
This is cactus land –


Landet. Går i Landet. Jag går som
en zombie genom stridande zoner,
”fully dead, at last, and wonderously alive!”
Jag går, jag åker, jag flyger i natten
som ett moln över staden,
speglar mig i fönstret till ett brunrappat hus –
”kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium –
men innan du fattar vad du ser
försvinner jag och är ej mer” –
ty jag svävar vidare över Landet,
över batgränser och b-linjer, över
floder och berg, över stridslinjer
och etappområden, med
mål fiendens fältarméer och
riktning evigheten.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 18 oktober 2010

Uselt


Här på Svenssongalaxen har jag en tråd som heter "uselt". I den skriver jag om allt som är uselt, dåligt och fult -- men det är inga hatharanger, nej allt görs med punch. Och med bilder som visar vad som är så fult: fula skepp, fula bilar och, som på bilden idag, ett fult plan.

Det är en variant av det i sig snygga planet Hurricane, ett lågvingat monoplan, här försett med en extra vinge för att öka stigförmågan bland annat. Väl uppe på de sublima höjderna skulle övervingen kastas av...

Fult och dåligt, funkade aldrig.

Mer som är dåligt? Uselt?

Vi kan ju snacka TV. En rysning jag fick nyligen var när jag i tablån läste "Säsongsstart: Chuck". Detta är en usel actionserie på TV6, tråkig och enahanda. Och med en troskyldigt gloende Zachary Levy i huvudrollen. Han är tråkig och ful och denna serie bör begravas i tysthet.

Annat dåligt på kanal 6 är Simpsons, den borde ha lagts ner för länge sedan. Nu har manusen kapats av PK-fanatiker också. Det har iofs alltid varit PK-varning i den serien, PK kryddat med vassa skämt. Family Guy är i så fall bättre, där tar man ut svängarna mer. Och man har Stewie och Brian, 'nuff said.

Men nu har Paradise Hotel knuffat bort Family Guy ur tablån... suck. "Du vet att du vill titta" -- knappast. Jag såg 20 minuter av hotellet och det räckte. Unga människor på artificiellt internat super och knullar. Dock har jag inget emot idén som sådan, jag tyckte till exempel Big Brother var kul att se ett tag. Och det inte bara för spriten och lönskaläget. Men det var då det.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 15 oktober 2010

Sången i drömmen (dikt)


Tänk så märkligt att sjunga en sång i drömmen
och sedan vakna med samma sång:
att fortsätta sjunga samma sång
som man nyss sjöng i sin dröm.

Jag drömde i natt att jag sjöng en sång
och den gick, ja den gick så här...
Rytmen den var som denna dikt,
den var rytmisk, ni fattar nog...

Ja jag sjöng denna sång uti min dröm
fast med lite annan text;
det var intoning på Herren Gud,
det var kosmisk energi.

Jag har bevarat drömmen här,
den lever i denna dikt.
Melodin och rytmen, allting jag fann
finns nu att läsa för varje man...!

tisdag 12 oktober 2010

Zonen (prosaskiss)


Jag är i Åsele, södra Lappland. Jag har övernattat i en sommarstuga.

Jag har bott i en stuga, jag går upp. Jag går ut på nejden, ett gåtfullt land, en Zon om man så vill: Zonen. Söråsele. Jag går över ett fält och in i en skog, en grusväg genom en skog. Barrskog.

Jag passerar ängar, torp. Jag kommer ut på Doroteavägen: ljunghed, berg i fonden. Men jag går bara tio-tjugo meter längs denna strada, sedan tar jag av till vänster ner på en gammal vägstump.

Det är en vägstump, en bit gammal väg som blivit över när man dragit nya Doroteavägen, en bredare och rakare väg,

Det är en vägstump, en halvkilometers asfalterad, svagt böjd sträcka. Man når den via den nya vägen. Man når den, jag når den – jag går i landet och har nu nått denna vägstump.

Jag går längs stumpen. Efter 150 meter kommer jag till en lada, inklämd mellan den nya och gamla vägen. Ladan omges av björkar och tallar. I sanden snett framför ladan, i vägstumpens ren, står ett handgranatsmål. Det är en träruta genom vilken man ska kasta handgranater.

I sanden ligger några dylika granater, attrapper. Äggmodellen. Blind övningshandgranat. Grönmålad.

Jag tar upp en attrapp, beundrar den gröna färgen och metallen som lyser igenom, färgen bortnött.

Vädret är halvklart till mulet. Ljuset är fibröst och fint, skarpt men vilsamt. Och där står jag och tittar på en övningsgranat, en blind atrapp, en 300 grams äggformad gjutjärnspjäs, och det är som om Universums Gåta fått sin lösning. För där är jag – i Zonen – på vägstumpen – med en bild av universum i handen, det kosmiska ägget, Det Som Fanns I Början innan det utvecklades till kosmos med all sin tomhet, sina galaxer och sin sfäriska musik.

Och bortom kosmägg-liknelsen är det en väldigt ren och tjusig form, denna handgranat. Symboliska föremål som berättar om en värld, ett land, det Hemliga Landet – landet där all vår längtan blir sann, där alla våra drömmar blir verklighet.

Eller så är det bara ett mål i sig: att stå på en sommarväg och beundra en ägghandgranat, grönmålad, attrapp, blind. Att stå på en glömd sidoväg och betrakta ett glömt föremål, en kvarglömd attrapp. Namnlös och odödlig – namnlöst ögonblick bevarat för evigheten, försmått föremål gjort till Dyrbar Skatt, som ett barn som hittat fallna lönnlöv och tycker det ser ut som guld – eller tomhylsor i mossan – eller lerduvor i ljungen – eller ammoaskar i soptunnan, färgglada pappaskar för pistolskott i kal. 5,56.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Eld och rörelse: fri pdf
(Bild: Fotoakuten)