Memoarer, del II

Som sagt föddes jag 1965 i Åsele, någonstans på den norrländska tajgan. Åren 1971-74 bodde vi däremot i Enköping, och det var en viss kontrast vad gäller landskapet: det fanns lövskogar, vi hade äppelträd och körsbärsträd på tomten, och det fanns utflyktsmål i form av slott, ruiner och hällristningar. Det var ett kulturlandskap detta Uppland, en lite vänligare nejd än tallskog och öde nejder i Lappland.

Enköping är en gammal stad, en sant medeltida metropol med gammal kyrka och klosterruiner, två stycken tror jag. En av dessa ruiner kunde man ännu bese på min tid; det var halvhöga väggar som skotts med plåt för att inte rasa alldeles, och där kunde man gå runt och tjoa och leka. En bit därifrån fanns den vita, läckra bibblan-och-nöjeshallen Joar Blå, belägen i en park där Ån rann fram mellan pålade stränder. Söder om stan fanns Gröngarnsåsen, en ås bevuxen med lönn och alm och med barkbeströdda gångvägar. En sån grönska det var där, detta var obekant för en norrlandsglytt: en skog med enbart lövträd! Och vitsippor på marken, spirande bland löv och ormbunkar.

En annan ås fanns norr om stan, simpelt kallad "Åsen", på vilken fanns en timrad trävit stuga kallad Åsenstugan. Dit gick man på lördagarna och köpte en kokosboll och en Coca-Cola, det minns jag tydligt. Vid åsens ena fot låg Tallens förskola, där jag gick mitt första år i denna stad, en lekskola där man skulle lära sig leka. Jag hade en skolväska med en astronaut på. Detta lekis hade bland annat en skivspelare och en skiva: Simon&Garfunkels "Bridge Over Troubled Water". Omslaget visar duon framifrån, den längre Garfunkel står bakom den kortare Simon.

På andra sidan åsen låg Korsängsskolan, en assymetrisk 50-talsskapelse med gråbrun puts och skiffertak. Här gick en gång i tiden Anna Lindh, utrikesministern. Men det var några år före min ankomst. Här började jag ettan. Lärarinnan hette Anna Blomkvist. Läsa kunde jag redan, dock ej räkna. Till på köpet skulle vi lära oss matte med mängdlära, ett rent vansinne. För mig verkade nog allt simpelt, att ringa in vad som tillhörde en viss mängd, men på sina högre nivåer är mängdlära synnerligen avancerat har jag hört, med Gödels teorem och allt det där. Som tur var upphörde snart detta experiment och vi kunde hålla oss till plus, minus och gånger.

En gång fick vi åka på utflykt till Stockholm och se "Loranga, Masarin och Dartanjang" av Barbro Lindgren. Dramatens lilla scen. "Är det lejonen?" "Nej, de piper ju..."

Det var framför allt en väldig massa utflykter där, det fanns många platser att åka till. Med familjen var jag en gång till Wiks slott, detta tegel-Glimmingehus med moderniserade fönster och tornhuvar. Vi besåg även bronsålderns hällristningar, de där med skepp och gudar och solkors. Senare har man gissat att skeppen är grekiska skepp som hälsat på oss, själva kunde vi inte bygga sånt då. Liknande hällristningar finns nämligen i medelhavsområdet. Vi besåg även Härkeberga kyrka, idag bara ett namn för mig, men vi var de facto där, vi besåg detta tempel, och blotta namnet har ju poesi: "Härkeberga kyrka"...

Vi besökte även Uppsala, vi hade släkt här, och av såna resor minns jag framför allt hur vi åkte hem när det var mörkt, vi körde ut på Enköpingsvägen med sina gula ljus, motorvägsavsnittet alltså, en gyllene flod. Så smalnade vägen till och allt blev mörkt, bara bilstrålkastarna lyste upp. Just här passerade man Läby där jag senare skulle bo en höst, 2004, men det får bli en senare utvikning.

Man åkte i mörkret, de få milen ner till Enköping, och väl framme passerade man en skogsdunge med Bahco, tillverkare av skiftnycklar, samt P1, Göta pansarlivgarde. I en svacka tog man av till vänster och ner i ett villaområde, och på Genvägen 24 låg ett envåningshus med brant gesims och flack baklutning, ett lite lustigt, assymetriskt tak. Huset var av tegel. Jag delade rum med min brorsa. Syrran hade eget rum med en affisch, en målad historia med modellsnyggt hippiepar i blomsterrik inramning och texten "Come to San Francisco". Ingen genuin produkt, bara ett senkommet geschäft. Hon hade dock den goda smaken att gilla Alice Cooper.

Första tiden i Enköping bodde vi på Badhusgatan, i ett L-format hyreshus inte långt från badhuset. Detta sistnämnda var en gammal historia med grön bassäng och loftgång runt det hela. Slitet men med charm.

Ett stenkast från Badhusgatan låg ett friliggande kondis i en park, och här köpte jag en gång okänt godis med en samlarbild bifogad, en bild som visade mat i tub som astronauter åt. Äckligt tyckte jag. - Det var gamla kvarter där, krökta gator och Hårlemanska hus, och i en annan park fanns en byst av doktor Westerlund, Enköpingsdoktorn.

Så fanns ju förstås även Isidorius' leksaker, Tammerfors konditori och varuhuset Paus, ett schlaraffenland av leksaker, skivor, mat och blommor. Varumärket var ett paustecken på orange botten.

En äldre mataffär var Tempo, där jag våren 1972 fick syn på en gåtfull tidning i ett ställ: Jules Verne-Magasinet, som vid denna tid hade pressbyrådistribution. Omslaget hade en Piranesiteckning tror jag, de där fängelsescenerna ("I Cariceri d'Inventione", de inbillade fängelserna), och hela anblicken av detta magasin med sin bild, sitt namn och sin etikett med "science fiction" fick håret att resa sig på mig. Jag vågade såklart inte kolla i tidningen, än mindre köpa den - men ett frö var sått, science fiction vore en sekt att söka inträde i, det kände jag där och då.

Härmed några spridda minnen från Enköping, några soundbites och repliker som etsat sig fast:

. "Ett-två, ett-två-tre, ett-två-tre-fyr-AJAX!" (hejaramsa)

. Förstår ni, det här är historiskt! (Anna Blomkvist om Gustav VI:s död)

. "Tala om vart du ska resa, kanske kan jag följa med, jag har alltid velat komma ut å se - så ta mej me" (Lasse Lindbohm i Landslaget)

. Watergateaffären

Det sista var bara ett ord man hörde på TV, vad det innebar fattade man inte. Men intresset för Stora Världen började vakna, man fattade att det fanns andra länder och presidenter och allt sånt där. Nixon blev ett begrepp.

Vi hade som sagt ett regemente i stan, P1 eller första pansarregementet eller Göta livgarde. Hur det kunde vara "Göta" om det låg i Uppland, Svealand, beror på att det övertagit traditionerna från ett numera nedlagt Göta livgarde i Göteborg. Svea livgarde ligger som alla vet i Stockholm, då som nu.

Detta P1 hade stenlagda gator, och slamret från tanks och pbv:ar kunde höras eka över hela stan, ett gåtfullt genljud. P1 var byggt på 40-talet, och det hade små funkiskaserner utspridda i tallbacken för skydd mot bombflyg; inga stora gula slottskaserner, med andra ord. Vid ingången stod en stridsvagn m/18, en tysktillverkad "plåtleksak" som man kunde kika in i. På den vitmålade durken låg tallbarr.

På sitt övningsfält hade P1 ett terränglöpningsspår, rätt hårt av stampat grus och sågspån, samt små träställningar som jag gissar skulle simulera pbv 302:or: man kunde öva i- och urlastning i dem. Under en "Regementets dag" fick man faktiskt åka i en riktig sån där pansarbandvagn: med pappa och andra passagerare ständes man in där bak, det var kolmörkt, och så drog man iväg på en stötig färd, inte snabb men den kändes snabb. Så tvärvände fordonet med styrbromsen och så for man tillbaka, och väl ute kunde man ragla ut i dagsljuset på ostadiga ben. Quite a ride!

Denna dag förevisades även pansaranfall, och jag minns här en stridsvagn "S" bryta fram ur ett skogsbryn och vagga fram över fältet. Allt till speakerns entusiastiska kommentarer: "svensktillverkad... låg profil... hög eldkraft". "Det svenska stålet biter, tamefan!" som Cornelis sjöng.

Regementet fick nya fanor denna dag, jag tror själve kung Carl Gustaf var där och överlämnade dem. Detta tog man som bevis på att regementets överlevnad var säkrad - men så vände sig bladet och P1 las ner. In flyttade istället S1, som dittills legat i Uppsala. Dess röda kaserner övertogs av universitetet.

Men jag själv då, vad har jag att säga om mina Enköpingsdagar? Blommor och grönska säger jag, Rönnerdal som hoppar ur sin säng och solen som står på Orrberget. Rödgul saft, Nazareths "Rampant" och Dinky Toys-bilar, Savoia-Marchetti och fotboll i skymningen, "Klotet" med Tage Danielsson och "Röda Havets hemlighet". Och KF-almanackan 1972, Sugo-läsk och "Hettemarks, det märks". Sådana var mina Enköpingsdagar.

Del 3 av memoarerna finner du här.

Foto: jag vid uppländsk hällristning cirka 1974.