onsdag 14 maj 2008

Jakten på Minilorden, del II


Trygger Disium har ett uppdrag: att finna Minilorden, öriket Raventas laglige tronföljare. Denne lever dock i isolering i en fjärran öken.




Solen sken över sundet. Fiskmåsar skrek i luften. Stuvare sjöng nere i hamnen, sjöng sina sedvanliga arbetssånger när de lastade ur och lastade i de tjärade skepp som låg i bassängen, sida vid sida. En gul stad bredde ut sig på sluttningarna, en stad vid namn Gippolam.

Trygger Disium satt på en knabbe och såg ut över alltsammans. Fragranta dofter av timjan och rosmarin omvärvde honom, örterna växte vilt här i den röda jorden. Han höjde ett lerkrus med vin, hällde i sig en klunk, smackade och svalde. Ja minsann! tänkte han, det här är jag värd. Jag har ridit genom skogar och över berg, och jag har omsider tagit mig hit till Gippolam och det legendariska Ackusundet för vidare befordran till torrare nejder. Där, i Drytivi-öknens pinande landskap, ska jag rida vidare mot mitt mål, det fjärran Vivarion, platsen där den gåtfulle Minilorden ska finnas, den egendomlige figuren vid namn Numation. Det är mitt uppdrag att finna honom, så hjälpe mig Det Ena, världens styrande makt.

Disium drack av vinet, tog slatten och slängde den gräddgula flaskan mot några stenar, så att den splittrades i skärvor. Det var det det tänkte Disium, lätt fånget lätt förgånget. Här idag, borta imorgon -liksom jag... Man lever här bara en kort stund, sedan går man vidare till en ny inkarnation. Så tänker vi alla här i Rokkana, här får vi karma och reinkarnation med modersmjölken så att säga, vi är alla glorifierade mystiker.

Vi är alla insatta i det hinsides - men (fortsatte Disum sin tankegång) ändå var det ju märkliga tidender jag fick av den där vise uppe i norr, under första etappen av min jakt, den där mannen i praktsalen som sa mig att Minilorden funnes i Vivarion; alltså, av Borken, så hette han den vise, av honom fick jag höra att man måste behärska nuet, ta tag i ögonblicket och njuta av det. Där låge svaret på lösningen: vila i handling. Nå, det sista sa han inte, men det torde vara konsekvensen av hans lära: att alltid kunna slappna av, vare sig man njuter lycka eller har motgångar, vare sig man vilar eller stretar på. Alltid vila: vila både i vilan och i arbetet! Det låter smart, och detta ska jag leva efter.

Disium reste sig från knabben, gick ner till staden och hämtade sina pinaler i det hus där han bott. Han hade varit inackorderad några nätter hos en skomakare, de hyrde ut ett rum; angenäm plats, måltider ingick, vällagad husmanskost som kramspalt och spickeskinka.

Han lämnade ett guldmynt i betalning, hämtade hästen i ett stall, gick med sin ränsel ner mot hamnen och ordnade sig båtlägenhet över sundet. Väl på andra sidan red han över cypressklädda kullar mot öde länder, tomma slätter, steniga länder. Han följde en flod som höll honom vid liv, han och hästen drack vatten från den, men annars var här tomt på liv, här var öde land, skymmande land.

Inte så att det gick någon nöd på honom, vår hjälte, vår Trygger Disium. Han gillade att rida på traden, rida mot okänt mål, mot konstig ökenstad på jakt efter Minilord. Han hamnade i trans där han red, struntade i att äta, hypplade på sin häst att trava vidare, ständigt vidare - så pass att även hästen hamnade i trans, den behövde snart varken mat eller vatten. Därför kunde man lämna flodens lopp och våga sig ut i Drytivi, den hemska öknen.

Man red ut i öknen och man red genom natten, såg himlens svarta sammetsduk breda ut sig där ovan med sina små skinande briljanter, dessa gåtfulla ljus i fjärran. Disium såg landskapet diffust framför sig, anade blott dess konturer - men eftersom han var i trans gjorde det inget, han red aldrig fel, han och hans häst var ett enda väsen, ett enda intuitivt nattströvande väsen, drivet av önskan om apatia, om frihet, om omöjlig frihet.

Himlen bleknade och de skrittade ständigt, for fram över de sandiga vidderna, for som ett spöke över vida vallar med mattgrönt gräs och finkornig sand, torr sand som lämnade spår i sig av hästens hovar, ett spår beskrivande en lätt slingrande kurs så där som hästar plägar gå, de rider ju inte spikrakt, nej lätt kurvigt går färden - och det är som det ska va, det är som sig bör, det är naturligt och dannt, miljövänligt dessutom: ett färdmedel endast drivet av halm och vatten, och i detta tillstånd inte ens av det, nej man for fram utan behov av vare sig fast eller flytande föda, Disium och hans grå häst. Man var i trans.

Himlen ljusnade, den rodnade, och rätt vad det var fann man sig ridande i en glatt gul ökenmorgon, en varm härlig sommardag, kanske lite väl varm och gassande men Disium bar förvisso hatt med brätte.

Man red, man skrittade, man skrattade - och innan Disum visste ordet av såg han pastellfärgade hus i fjärran, en stad som reste sig vertikalt ur marken. Det var Vivarion, platsen där Minilorden skulle finnas!

Disium smackade på sin häst, hejade på den, manade på den i ritten mot den gåtfulla staden.

Del 3 av denna saga läser du här.

4 kommentarer:

Alamut sa...

Det här är din nästa bok! Jag har aldrig riktigt läst eller uppskattat Terry Pratchett, men "Jakten på Minilorden" låter som det skulle kunna vara en av hans böcker. Fast det här är bättre. Och de jüngerska dofterna och små digressionerna går inta att ta miste på! :)

Svensson sa...

Tackar... och bok eller inte, så är det kul att "ur ingenting" drafta en story och publicera den på bloggen. "I sing for fun" som engelsmännen säger.

Alamut sa...

Är genren en "vetsaga"?

Svensson sa...

Genre: ja, i början tänkte jag att det skulle finnas inslag av fantasterier, lite övernaturliga grejsmojs för att förläna verket den där auran av fantasy.

Men graden av övernaturligheten får vara tror jag. Vi kan kalla detta lagomfantasy av Lloyd Alexander-typ, en story från fiktiva kungariken, från en sagoaktig, lite gammaldags nejd. Inga moderna inslag ska få förekomma, är tanken. Inga stilbrott vad det beträffar.