Jag köpte nyligen Alice Coopers "Trash" och Metallicas "Black Album" på en begagnataffär. En smörig 80-talare kontra en creddig 90-talare. Metallica är sånt man ska gilla - och visst gillar jag den, men sanning att säga har jag spelat Alice Cooper oftare. Jag trånar till låtar som "Hell Is Living Without You" och "Only My Heart Talkin", genuin skvalpop. Jag diggar till "House Of Fire", med det finurliga bildspråket:
Let's build a house of fire, baby,
not one of wood and stone...
Man ska bygga ett hus av eld, bygga det med sin kärlek... Verkligen klyschigt. Men bra.
Sen finns här så klart tyngre nummer också. "Poison", "Bed Of Nails", "This Maniac's In Love With You" och titellåten räddar det hela från melodifestivaltrallen. Jag menar, en Charlotte Perrelli hade kunnat sjunga de smörigare numren på plattan, men hon hade inte kunnat ro hem "Trash" och "Poison".
Det är välsmord metall i de tyngre låtarna, den är bakrytmig och - ja - creddig. Steve Tyler duettar på "Trash", call-and-response, låter väldigt ball. In alles en varierad skiva.
Syrran gillade Alice Cooper på 70-talet. Vet ej om hon ägde någon skiva med honom, det var nog bara hypen hon gillade; hon läste Tiffany och hängde på kampanjen Cooper vs Osmonds. Har dock själv minnen av att ha hört "School's Out" på radion dessa dar, och Coopers sminkande uppsyn etsade sig fast. En skräckrockare i Screaming Jay Hawkins anda.
(Not: albumet "Trash" kom 1989.)
1 kommentar:
Metallica är överskattade, jag tar alice vilken dag som helst...
Speciellt Hell is Living Without you, som är en av mina favoritballader.
Kul förresten att du lägger upp noveller i följetong, hoppas jag har tid någon dag att läsa dem!
Mvh s.
Skicka en kommentar