Här börjar en följetong, skriven direkt för bloggen: "Jakten på Minilorden". Det är en fet saga, en berättelse om fiktiva kungariken och sagoaktiga länder. Det är en story om apatia, personer, vapen, vin och soldis i fjärran.
Det hela utspelas i en forntida värld, det sägenfrejdade Rokkana där lägereldarna brinner i natten, där flygande tigrar svävar, där luften är frisk och klar och där vattnet är rent, ej förgiftat av industrialismen. Det är ett hjärtevärmande land där traditionella dygder såsom heroism, ordhållighet och plikt hålls högt. Det är en arkaisk nejd med människor i samklang med elementen, ett land där nihilismen ännu inte slagit rot utom i vissa stinkande städer; där, i dessa hålor, idkar fanatikerna sin religion med urartad konst, hyllandet av skökor och fanflyktingar samt ett trampande i smutsen av allt som är heligt.
I denna värld ska vi möta en hjälte, en Trygger Disium, på väg ut på ett uppdrag han fått av staten Raventa. Detta Raventa var vad det beträffar inte något skörlevnadens fäste utan en ärevördig, traditionellt land där envar hade sin rätta roll och identitet. Och Disium var en samlad, harmonisk kaippare med styrka balanserad av välvilja.
När vi möter Disium har han just lämnat sin bas för att utföra sitt uppdrag. "Så håll någon hårt i hand / för nu bär det av till Rokkanaland!" Vi ska med andra ord bege oss till den Rokkanska världen, en susande, skimrande sagovärld där allt kan hända - och gör det...
Uppdraget var enkelt: finn Minilorden!
Han skulle finna en gåtfull furste vid namn Minilorden. Och han som skulle göra det, hans namn var Trygger Disium. Nu var det en vacker vårdag då han red fram genom en skog; koltrasten sjöng, solen strålade, inte ett moln syntes på himlen och en hare sågs skutta bort i lingonriset.
Han var en kringvandrande äventyrare denne Disium, en frilansande aktör i den rokkanska världens gröna nejder. En dag hade Disium fått besök av tre herrar i lustiga hattar. De var från landet Raventa sa de och de hade ett problem: deras fursteätt hade utslocknat och nu måste man ta en kung från en sidolinje. Huvudman för denna sidolinje var en viss Numation, även känd som Minilorden på grund av sin ringa kroppslängd.
Disium hade lyssnat på de tre herrarna där de kommit och besökt honom på det värdshus där han bodde. Han hade inget för sig för tillfället, han hade inga andra uppdrag att utföra - men han var förvisso en erfaren kaippare, hade deltagit i krig och skattsökanden och jakter på Leviatan och Behemot, så en liten Minilord skulle väl inte vara så svårt att finna...?
- Jag går med på det hela, sa Disium. Jag ska finna Minilorden.
- Bra, sa ledaren för tremannadelegationen, Pinna Stax kallad, en smalaxlad man med spetsig haka och pipskägg. Svär vid Det Ena att du ska fullgöra uppdraget!
- Ja, sa Disium och höjde högerhanden, jag svär vid Det Ena att jag ska göra allt som står i min makt att finna er furste, den legendariske Minilorden.
- Bra, sa pipskägget och räckte fram en pung med guldmynt. Här har du för omkostnader.
Lite formalia avverkades, som vart han skulle föra lorden sedan denne funnits (målet skulle så klart bli landet Raventa). Därefter hade de tre gett sig av. Disium åter hade sovit på saken och nästa dag frågat runt i staden där han var, Klibydon, var denne Minilord kunde finnas. "Fråga Jalle Borken" sa honom en smed, "han kanske vet." Denne Bork var en smart man sas det, en kunskapare som levde på ett berg. Hygelak hette berget. Disum beslöt sig för att följa upp denna ledtråd.
Han lämnade Klibydon och red ut i de stora skogarna, skrittade längs välupptrampade stigar genom mörka nejder. Några dagar förlöpte, med övernattning under granar och måltider på torkat kött och vin. Det var som nämnt vår, det var soligt, och djur och natur hälsade honom med sina färger, former och melodier. "Minsann" tänkte Disium, "vilket uppdrag va, finna en person som är försvunnen, en vilsegången småkung, en veritabel Minilord. Men det ska väl gå; jag är ju ung och stark, är klädd i brokor med läderskoning och justaucorps, har hatt med uppvikt brätte och en huggare vid min sida - så det här ska nog gå bra. Dessutom har jag en påse guldmynt. Och jag ska inte falla för frestelsen att sno pengarna och strunta i uppdraget. Nej, har man svurit vid Det Ena, den övergud vid hyllar här i vår värld, vår Rokkanska värld, då är man bunden vid det, då måste man fullfölja det man lovat - död eller levande."
---
Senare samma dag red Disium fram till ett skogsbryn. Här öppnade sig terrängen. En skimrande dal lägrade i soldiset. I fjärran sågs ett flackt, välformat, skogbevuxet massiv med ljusgröna fläckar bland allt det furumörka. Det var björkar som just hade slagit ut.
Massivet han sett var berget Hygelak där den vise, den där Jalle Borken skulle finnas. Borken skulle ha upplysningar om Minilorden om smeden talat sanning.
Disium red ner i dalen, fann en stig och började uppstigningen. Trots de flacka sidorna måste han leda hästen. Omsider kom han upp på en nisch med ängsmark och en björkallé. Allén ledde fram till ett rött hus med loftgång. Disium red fram, satt av sin häst, ledde den till en bäck där den kunde dricka och gick själv fram till huset.
Ingen kom ut och hälsade. Mystiskt! Men det rök ur skorstenen.
Disium tänkte: jag har rent mjöl i påsen så jag går in. Och in trädde han, via en kopparbeslagen dörr, och hamnade i en sal med synliga takbjälkar. Där fanns ett ekbord, jakttroféer på väggarna, vävda mattor på golvet samt en gåtfull tavla på en vägg, visande en ökenstad vid en flod.
Vid bordets ände satt en skallig man med runda kinder och kalott på huvudet. Han sa:
- Jag är Jalle Borken. Varsågod och sitt.
Disium tog av sig hatt och gehäng, tackade och satte sig.
---
Disium hade funnit sin sagesman, Jalle Borken. Nu satt han i dennes sal, såg sig om och sa:
- Vackert hem ni har, herr Borken.
- Visst har jag det, herr...?
Disium presenterade sig. Borken fortsatte och sa att han älskade denna sal, denna höga sal; den var nästan lika hög som lång, en himlasal värdig en kunskapare. Salen upptog halva huset medan resten upptogs av kök och förråd på nedervåningen och sovgemak på övervåningen. Sovloftet öppnade sig mot salen med snidade trävalv.
Borken bad honom stanna för en bit mat och snart kom där tjänsteandar och dukade fram soppa och dubbelmumma, kokt vildsvin med tunnbröd och sist lingonsylt med grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tänkte Disium att det kanske vore dags att fråga efter Minilorden, detta var ju hans uppdrag - men något hejdade honom, den rika atmosfären i salen fick honom på andra tankar. Denne Borken verkade smart, verkade vis, så varför inte tillskansa sig lite kunskap när man ändå var här, lite visdom?
- Du är en vis man... började Disium, och den andre nickade.
- Så vad är svaret på lösningen? fortsatte vår hjälte. Vad är kärnan i din visdom?
- Den, sa Borken och sköt undan skålen med sylt och grädde som han just avslutat, är att man ska ta vara på ögonblicket. Vare sig du är glad eller ledsen, har framgång eller motgångar, ska du tänka: det finns bara här och nu! Jag kontrollerar detta ögonblick, står lugn i detta ögonblick, vare sig jag är på fest i Rabalons salar eller strider mot brummeldjur i mörka hålor. Förstår du?
- Jag tror det, sa Disium. Egentligen förstod han inte för det Borken sagt verkade alltför simpelt. Men ibland var sanningen banal.
- Nåväl, jag tackar dig för denna visdom. Jag ska lägga den på minnet.
- Väl bekomme, sa den vise.
- Men det var en annan sak...
- Visst, fråga på bara.
- Känner du till Minilorden?
- Det gör jag nog, sa Borken och pekade på tavlan på väggen, den med ökenstaden. Han bor i den där staden.
- Aha, sa Disium och såg dit. Vad är det för en plats?
- Det är Vivarion, en avlägsen drömstad i en hägrande öken. Det är allt jag vet! Vad jag senast hörde så var Miniorden där, den legendariske Numation. Så du söker honom?
Disium förklarade sitt ärende, det uppdrag han fått av de tre kungamakarna från Raventa.
- På så vis, sa Borken. Då kan jag bara önska lycka till, Låter som ett nätt litet uppdrag...!
- Kanske det, sa Disium. Bara jag inte måste leta all världen kring...
- Det vet man aldrig.
- Men jag har lovat, sa Disium, jag har svurit vid Det Ena att jag ska göra allt jag kan för att finna mannen. Därför bjuder jag dig nu farväl och rider vidare - mot Vivarion, var nu det ligger. Vet du?
- Ingen aning, sa Borken. Söderut, det är allt jag vet.
Disium bockade och tackade för sig, gick ut till sin häst, klappade den på manken och satt upp. I solnedgången red Disum nerför berget och vidare bort längs dalen, riktning söderut.
Del 2 av denna saga läser du här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar