Romantik

Romantiken är ingen epok, den är ett tillstånd.

Visst kan man hävda att romantiken blomstrade i början av 1800-talet, och att det fanns för- och efterromantik och så vidare. Så kan man söka definiera vad romantik är, man kan anlägga någon viss aspekt på det hela, och vips är man doktor i litteraturvetenskap.

I min bok däremot har romantiken alltid funnits. Man brukar till exempel dra fram Milton och Shakespeare och säga att de är föregångare till romantiken; de är inte förromantiker à la Schiller och Goethe, nej de är proto-romantiker, uråldriga förelöpare till den enda sanna romantiken i 1800-talets början. Kannstöpa kan man ju alltid - men är det inte lättare att säga att romantiken alltid har funnits?

Jag finner romantiska element både här och där, gripande passager i både gamla och nya texter, i antika såväl som moderna. Min slutsats blir alltså att romantiken alltid har funnits: en drömmande attityd, en känsla för det sublima och fantastiska. Att leva på ordens mångtydighet istället för deras entydighet, att baka katedraler och susa genom omöjliga länder; detta är eviga stämningar, en odödlig nerv i all konst. Det är alltid läge att vara romantiker. Man må för den skull inte hata analys och vetenskap, reduktionism och nykterhet, men dessa inordnas av romantikern i ett större universum där dans och glada grabbar, skogsfiol och flöjt anger melodin.

Som romantiker har man rätt att vara lite motsägelsefull. "I contradict myself? Well then, I contradict myself" sa till exempel Walt Whitman. Och inom sf-gebitet har vi en sån som Poul Anderson, som i och för sig hyllade exploatering och dominans (titeln "We Claim These Stars" talar sitt tydliga språk), men samtidigt gillade fågelmänniskor och nordiska epos. "Han är romantiker i botten och kan inte ha en verklighetsbild med helt entydiga räta linjer, eftersom en sådan inte skulle vara romantisk." Detta sa Bertil Mårtensson i Nova SF 2/84.

I blogrollen kan man klicka på "symbolism" och läsa om urbilder, drömtecken och det undermedvetna, och detta kan ledigt hänföras till romantiken av den som vill. Så join the crusade och bli en drömtung romantiker du också: pynta din salong med affischer av Caspar David Friedrich, Dante Gabriel Rossetti, Patrick Woodroffe och John Bauer, tänd rökelse och put on a gown, that touches the ground... Läs sedan "Trollkarlen från Övärlden" om Roke och Puke, vindspel och vågsurf i nordiskt smeksamma nejder, sedan Tormod Haugens "Slottet det vita" om ett skymningshus i den oändliga trädgården dit alla stigar leder, och sist Peter Straubs "Skuggrike":

En gång för länge sedan bodde vi alla i skogen, och vi var alla magiker. Nu är endast ett fåtal kvar som bär de hemliga kunskaperna, men ibland föds de som har naturlig fallenhet för att få pennor att sväva eller se saker.

[Straub citerad efter Mårtensson, Nova SF 3/83]

Man måste kunna se, måste anlägga en oförliknelig blick på tingen som Benjamin sa. Eller som Lovecrafts drömmare, som inte riktigt såg samma saker som övriga pojkar i de nejder han gick. Huruvida man sedan likt en Byron måste sitta och grubbla på gravstenar för att bli en sann romantiker, eller dyrka det morbida och vampyriska och gotiska för att anmamma denna stil, well därom tvista de lärde. Jag förespråkar en sundare romantik, men för den skull inte fadd och genomskinlig: nej, full styrka på blomkraften (flower power), bejakande av grönkraften (veriditas, Hildegard av Bingen) och dans till tonspår av Tangerine Dream, Kitharo och Jean-Michel Jarre: romantisk musik spelad på moderna instrument, syntetiska toner för en ny syntes.




Relaterat
Clark Ashton Smith var en amerikan
Tolkien och Jünger