söndag 11 maj 2008

Ernst Jünger: från A till Ö


Ibland får man lust att skriva ett "A till Ö" om något ämne, en glorifierad ordlista. Nu tänker jag göra det om Ernst Jünger och hans värld.




Der Arbeiter -- en essä om industrialism och faustisk hunger: mer energi, mer produkter och mer av allt, i evighet amen. Rovdriften spränger nationsgränserna och ger oss en global värld. Detta opus kom 1932.

Beaumanoir -- en figur i romanen "Heliopolis", en elev på krigsskolan som ärligt talat har en perifer roll i romanen. Kanske var figuren en hyllning till det franska, en balans till en annan kadett vid namn Winterfeld som står för det bästa hos den teutoniske krigaren.

Ciselering -- Jüngers prosa är ofta fint utmejslad, en skönskrift som är njutbar i lagoma doser. På senare år frångick han den på sätt och vis, han följde med sin tid och blev lite ordknappare, lite stramare; se till exempel "Eumeswil". Annars flödar medaljkonsten och juvelprosan i både "På Marmorklipporna" och "Heliopolis", särskilt den senare där den kan vara aningen tröttsam. En stil som både firar triumfer och kan alienera läsaren, som man ju ser hos övriga ciselörer som Frans G. Bengtsson, Clark Ashton Smith och H. P. Lovecraft.

Dum -- kan Jünger verka dum och korkad? Inte direkt, men ibland uttrycker han självklarheter på invecklat vis. Det pedantiska draget finns där alltid och kan ta överhanden ibland, som i "Heliopolis" med alla sina föreläsningar och utläggningar.

Die Eberjagd -- en 50-talsnovell om en vildsvinsjakt.

Fascism -- Jünger var inte främmande för denna lära, för radikalhöger med militära förtecken. Hans "Der Kampf als inneres Erlebnis" (1922), där fronttillvaron ses som danare av en ny elit, är prov på detta.

Besuch auf Godenholm -- en berättelse av Jünger om två vilsna själars besök på en ö i Nordsjön. Där möter man en guru som råder dem att leva sin liv som äventyr, finna glädjen i elementen och i nuet, och styra fri från titanism, nihilism och determinism. Det låter kanske inte så originellt detta, denna predikan mot la vie modèrenes avigsidor, men Jüngers utblick är annorlunda än den hos den sedvanlige miljönissen och kulturhataren. Boken kom 1952.

Heliopolis -- roman på 374 sidor i den svenska utgåvan, Natur och Kultur 1954. Borde få en egen etikett här på bloggen, nu när jag äger ett eget ex. Boken hade "för benägen anmälan" stämplad på baksidan, men man frågar sig hur många om ens någon tidning i detta land orkade recensera den när den kom. Man var väl upptagna av proletärromaner, Aniara-nihilism och herrgårdsromaner vid tiden. Men kanske fick den en tung och vägande räka i säg Stockholms-Tidningen, vars kulturartiklar saknade ingresser och där man inte skydde för invecklade resonemang...? -- Recension här.

Ein Inselfrühling -- vacker titel på en reseskildring från 1948. Vilken ö det gäller vet jag egentligen inte, men man kan ju konstatera att ön spelar en viss roll i Jüngers fiktion. I "Heliopolis" är till exempel ön Vinho del Mar plats för vinodlingar och krogar, för övergivna villor dit man ibland gör utflykter och har barbeques på mosaikgolven. I "Eumeswil" talas om "förvisning till öarna" som exemplariskt straff, bättre än att försmäkta i ett fängelse. Ett besök på Sicilien gav för sin del upphov till "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond", där mytiska synsätt sas kunna gå hand i hand med vetenskapliga, som detta att se månen både som en gubbe och som en himklakropp i rymden. Sist var det väl ett besök på Samos, under vilken Jünger drömde att han mötte Hitler som uppträdde likt en frestande Lucifer som visade honom all världens härlighet - men Jünger stod emot...

Jahre der Okkupation -- titeln på Jüngers dagbok från våren 1945 till hösten 1949. Gripande är till exempel när han efter kriget minns Berlindagar från 30-talet, Goebbels och gänget, nationalrevolutionärer, Hitler och allt. En summering av en epok, gjord av en självmedveten skribent; sånt kan bli lite svåruthärdligt, men här fullföljer han sitt ämbete kan man säga, når balans mellan privat och offentligt. Han vet vad han talar om och "höjer sig partilös till domarämbetet".

Kirchhorst -- en by i Sachsen där Jünger och hans fru och barn bosatte sig på 30-talet. Eget hus med trädgård. Deras hem under kriget.

Lemurer -- namn på ett slags halvapor som dväljs hos Överjägmästaren, ful figur i romanen "På Marmorklipporna" från 1939.

[Auf den] Marmorklippen - läser man tyska kan man köpa denna hos Bokus; det gjorde jag själv för en 150 pix inkl frakt, och det blev såklart en läsfest, en variationsrik story från en mytologisk nejd som ändå känns verklig. Här levererar Jünger, här finns inget att anmärka på. Snyggt är till exempel hur han skildrar den idylliska tillvaron på detta marmorberg, med berättarjaget och hans broder och deras strövtåg i skog och mark, växtsamlande och litterära verksamhet; naturen är skön, Marinas vågor glittrar och klockor ljuder från tempel och kloster. I fjärran hotar fanstyg, det kokas ihop något i Skogen -- men detta märker man i början inte av, man har det bara bra. Ändå kan det dyka upp mediokra dagar, det kan vara mulet väder och man kan känna sig blå -- "en blå dag, då livet hängs upp på tork" för att citera Pontus och amerikanarna -- men då beställer man bara fram "ett vin, skördat i Kometens år", stänger sig inne och läser poesi på gamla pergament. Detta är exempel på det vardagsnära i denna sagoaktiga skildring, sånt som gör att man kan identifiera sig med det hela. Recension här.

Nietzsche -- hans idéer fick många präster att hoppa av sin utbildning säger Jünger. I stort sett en god gärning anser jag själv, ett gott inflytande av denne Krutskalle (som Jünger kallar Nietzsche); bort från inrotade dogmer och stelnade riter, och ut på fälten, i skogarna och i städerna och lev!

Der Oberförster -- namn på figur i "På Marmorklipporna", en Överjägmästare som är ledare för destruktiva krafter, skogstokar som väntar på att överfalla det idylliska Marinas städer. Intressant är att en figur med samma namn förekommer i "Heliopolis" från 1949, men då är det som symbol för en grupp jägare som föraktar krig, en skara kultiverade kaippare som ser urjägaren Nimrod som civilisationens fader, denne grundade ju Babylon sägs det. Detta må visa på det mångtydiga i symbolen i händerna på en sån som Jünger; hela hans skapande bygger på mångtydighet, på en frihet i tolkningen som oftast är välgörande. Författeri är ingen exakt vetenskap, att vara ordsmed är en fri konst, och därför ska man till exempel ta Jüngers essäer och tidsstudier ("Der Arbeiter", "An der Zeitmauer") med en nypa salt. Många formuleringar och troper lever på sin klang och mindre på sin innebörd.

Perpetua -- Jüngers smeknamn på första frun, Gretha von Jeinesen, som han gifte sig med på 20-talet.

Quintus -- var ett namn man kunde ge barn i romarriket; man hade inte så många namn att välja bland, de var i regel slut då dena "Den femte" kom. Jünger hade för sin del ett levande intresse för detta romarrike, ja för hela antiken; han kände sig hemma där, längtande tillbaka till polyteism, offerreligion och musisk glädje i ögonblicket, medan den djupare kristendomen med sin asketism och monoteism var en beskare medicin för honom. Även om han visst konverterade till slut, blev katolik; symbolrik sekt, mer musisk och dann än den kärva lutherdomen.

Die Rautenklause -- betyder så vitt jag vet "munkcell eller eremithydda med odlingslott". Bröderna i "På Marmorklipporna" lever i en sådan "Rautenklause", för ett slags munkliv ("men utan löfte och ritual"), och en Pater Foelix som lever munkliv på berget Pagos i "Heliopolis" ger för sin del den avgörande impulsen för Lucius de Geers livsval: att lämna det stela pliktlivet bakom sig, och istället svinga sig upp i obetingade rymder med en snygg donna i sällskap. Munklivet är dock inget för de Geer.

Subtile Jagden -- en bok om att samla insekter och blommor, att i skog och mark gå på jakt efter kryp och växter. Man läser skapelsens bok, läser de hieroglyfiska tecken som Gud låtit skriva på blad och vingar, i kroppsformer och i grenverk, i djur- och växtrike.

Tintenfisch -- lika med bläckfisk. Som "dottore pescatore" i Neapel forskade Jünger på 20-talet i marinbiologi, bland annat genom att dissekera bläckfiskarnas fascinerande inre. Finns beskrivet i "Das abenteuerliche Herz" från 1938.

Ur -- som i "sandur", lika med timglas. "Das Sanduhrbuch" handlar om dessa tingestar, om den rena, fritt strömmande ödestiden som lever i dessa retortrar, så annorlunda från den mekaniska tid som utmäts av klockor med kugghjul och fjädrar.

Das Wäldchen 125 -- en militärt benämnd skogsdunge, plats för hårda strider på västfronten 1918. Kanske på svenska snart, om man nu ska ge ut "I stålstormen" också, krigsmemoaren från hela detta första världskrig...?

Zapparoni -- namn på den fabrikör som berättarjaget söker jobb hos, i romanen "Gläserne Bienen" från 1954. En sf-roman av stelaste slag, med ett förlopp begränsat till en dag. Texten upptas av reflektioner och utläggningar, intressanta i sig, men som konstprodukt saknar boken charm.

Återblickar -- Jüngers texter innehåller många återblickar på frontlivet, mellankrigstiden och andra världskriget, såväl direkt som indirekt, både i sakposa och fiktion. "Heliopolis" känns till exempel som en summering av Jüngers andra världskrig: romanfiguren Lucius de Geer är en konstälskande kapten som manövrerar mellan skumma element och armémakten, liksom han i Paris som arméofficer hade att tampas mot SS' inflytande och sedan på sin fritid kunde umgås med Picasso och Braque. Den sedvanliga formen av återblick, memoaren, ägnade han sig dock aldrig åt - men det var såklart onödigt, hela hans oeuvre var ett slags återblick.

Ättestupa -- något som hans kritiker tycktes vilja störta honom utför, han blev ju så gammal, 102 år...

Överflöd -- ett nyckelord till Jüngers värld. Det är naturens håvor, åsynen av blommor och blad, av rikedomen i flora och fauna: ständigt nytt och evigt detsamma.




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait
På Marmorklipporna

Inga kommentarer: