Jag är inte alltför road av Ballards undergångsromaner. Vi snackar "The Drowned World", "The Wind From Nowhere", "The Drought" och "The Crystal World", från 1962 till 1966. Jorden går under, antingen via vatten, luft, eld eller jordiska element. Så hemskt, eller så mysigt: cosy catastrophies. I "The Drought" går huvudpersonen omkring och intalar sig att undergången är bra, en motvalls kärring som tror att allt därmed löser sig.
Jag förstår inte detta domedagsposerande. Visst ska man få skildra kris och debacle, undergången som katharsis, men Ballards katastroftexter säger mig inget. Välskapta sockerpiller för livströtta metropolitaner, skönskrivna gonattsagor av en författare som saknar motstånd, som kan skriva om allt och inget.
"The Unlimited Dream Company" (1979) är förvisso lovande, om en pilot som störtar i Shepperton och sedan ser allting förvandlas till en sagoskog, en LSD-djungel. Tvärr saknar Ballard ett credo att förankra detta sprudlande liv i, allt liksom hänger i luften. Det är vackert, men vad betyder det? Återigen risk för välformulerat snömos. Ballard är en husgud man inte gärna dissar, och visst har denna roman diskreta kvaliteter, men någon fullträff är det inte. Ballard är bättre i novellformatet.
"The Day of Creation" från 1987 är av samma virke: en gåtfull källa bubblar upp i det inre av Afrika och blir till en mäktigt framrinnande flod. Mycken ordmusik hinner ljuda, många lianer hinner man klänga i innan det är slut, men boken känns ungefär som "The Unlimited...": ett sprudlande liv som liksom hänger i luften, vitalistisk överlagring på nihilistisk grund.
Ballard har som antytts skrivit bra texter också. Om dem skriver jag i denna bok.
Relaterat
Science fiction från höger
2 kommentarer:
Håller med om att Ballard ibland verkar utforska på hur många sätt jorden kan gå under, men jag tycker att det ofta blir underhållande och fantasifullt.
I en novell ur "The Voices of Time"(min Ballard-favorit) håller allt liv på att dö ut på grund av att det liksom är inkodat i DNA:t hos allt levande en gräns. Livet på jorden har ett bäst föredatum, efter det degenererar allt. Bland människorna rasar en epidemi av en slags sömnsjuka, huvudpersonens dagar blir allt kortare.
Jag gillar det här, antar att det hänger ihop med att jag gillar övergivna hus, övervuxna och fallfärdiga gamla fabrikslokaler och rostiga bilvrak.
Att läsa Ballard är litegrann som att läsa Lovecraft: språket, atmosfären engagerar från första stund. Till slut kan dock den programmatiska pessimismen bli för mycket.
Frågan är: ska man föredra en tjusig undergångsvision framför en något banal historia med hoppet som tema?
Svår fråga. Goethe sa att vad som i längden vinner en för en berättelse är dess ideella innehåll. Stil kommer i andra hand.
Dock har även jag skrivit en bok med inslag av "övergivna hus, gamla fabriker och bilvrak"; se etiketten "Eld och rörelse" och inslaget "Öde städer i 'Eld och rörelse'", längst ner i scrollen...
Skicka en kommentar