Svenssongalaxen: Memoarer, del III

onsdag 21 maj 2008

Memoarer, del III

Åren 1974 till 1984 bodde jag i Örnsköldsvik. Det var en smärre återgång till de norrländska nejder där jag fötts, för Åsele (se del 1) låg bara 15 mil bort. Dock skilde sig naturen här i Övik radikalt från Åseles - för medan bergen i Åsele var flacka och nernötta var Öviksbergen branta och perversa, ja sinnessjukt kuperade. Dessutom låg Övik vid kusten, det var lukt av pappersbruk i luften, och - tja, det var Övik helt enkelt. En frireligiös krämarbygd i mitten av ingenstans, mellan Härnösands kultur och Umeås universitet.

Inte så att jag led djävulska kval av att bo i Övik, ånej. Vi bodde i villa norr om stan, i Arnäs. Det var ett litet villasamhälle med mack och affär, nära till stan och lika nära till bonnbygden med Vikedalen, Hildursberget, Hallbacken och Arnäsbackens järnåldersboplats. Det var en bergig bygd med berg överallt, berg vart man skulle. Skolans orienteringar, skogslöp asså, försiggick antingen på Skyttisberget eller Åsberget eller Varvsberget, alltid detta löpande uppför och nerför stenskravel och snår. Härdande. Och cyklandet krävde sin man; det var antingen uppför eller utför, något tredje alternativ fanns inte. Inget sakta framrullande över flacka moar, inget söndagscyklande genom smäktande parker: nej hugg i uppför sura sulfitbackar, eller blås på i svischande E4-branter!

Bergigheten hade ett namn: Höga Kusten. Övik var dess norra gräns, Sundsvall dess södra.

Jag gick i fyra skolor i Övik: Faresteskolan, Arnäs' skola, Platåskolan och Nolaskolan. Faresta var årskurs 3, en lantskola som jag måste åka buss till, åka bort från Arnäs ännu längre in i obygden. Men det var en fin byggnad med brant tak, tvåvånings trähus och skog inpå knuten. "I can play the recorder, can you?" Denna engelskaundervisning för treor togs sedan bort, det blev bara "cat, dog, mouse" av det hela. Switch on, Ready, steady, go, Dennis Gotobed... legendariska dagar.

Arnäs skola: tegel och vit puts, Josefina så va de skeppets namn, H-bomb över Los Angeles och röklukt i barracken.

Platåskolan: eget skåp, särskild engelska, maskinskrivning och Härta Svärta.

Nolaskolan: Sigvard Markgren, ETC på rasten, Ingemar Landgren, Erik Nordin.

---

Vi bodde i Arnäs, intill Prästtjärn där måsarna skrattade sig hesa. Torsån rann förbi den, nuddade den bara i hörnet, med påföljd att det på sommaren blev sumpmark och surmyr, igenvuxet kaggelmuggel. Men man kunde korsa ån på en bro och traska bort i nejden, sedan korsa ån igen på den så kallade televerksbron; det gick en kraftledning där, och för att kunna serva'n hade de byggt en bro av två planhyvlade stolpar. Den nyttjade man för att komma till en lund där vi byggde en koja, jag och brorsan och Lillis och Lifi. Virke snodde vi från lador och från ett upplag 500 meter bort, uppför en brant, för detta var vid Hildursbergets fot.

Intill kojan rann en bäck; idylliskt. Synd bara att man inte kunde bosätta sig där - för tiden väntade inte, själva Tillvaron pockade på ens uppmärksamhet, det riktiga livet där utanför: man måste välja till gymnasiet och mönstra, och ställa in sig på lumpen och flytt hemifrån och universitetsstudier. En del ångest var det nog, det ska jag inte förneka - men något nervvrak var jag inte, jag hade ju min stereo och mina hårdrocksskivor och mina sf-böcker. Iron Maiden, Judas Priest och Rainbow var favoriterna, och i sf-väg var det Asimovs stiftelsetrilogi, Douglas Adams' två första böcker och Tolkiens trilogi.

Tio år i Övik, tio år i en saltgruva... Nej inte riktigt. Men tio avgörande år, från lågstadieknatte till yngling.

Ett tag hade jag moped: Zündapp KS 50 med speedwaystyre. Jag var född sent på året så jag fick vänta till sist av alla på att grensla vidundret, men väl denna 17 december 1980 kunde jag ta fårfällen och integralhjälmen och blåsa ut i kvällen, spinna på snön och sjunga: "Bensin i blodet, en ensam man på en moped!" Denna första moppedag var nog kul, man kunde åka vart som helst och bränna tvåtaktsolja, lämna en blårykande doft efter sig - men det var något av ett västgötaklimax, verkligheten gick inte upp emot fantasin. Den starkaste moppekänslan hade jag fått medan jag längtade till själva akten, till själva körandet - för när man väl körde var det ju bara, jaha, nu kör jag moppe, kul...

Känslan är alltid starkare i fantasin, det insåg jag. Grunden till en esoterisk världbild var lagd. Den sanna verkligheten är transcendental, fantasi är verkligare än vardagsverklighet.

---

Några Öviksepisoder, utan kommentar:

. Nyårsafton 1983/84. Orwells år står för dörren. Vid tolvslaget går brorsan in och sätter på 4Skins "1984" på stereon, för öppen dörr och på hög volym för att besegla årsskiftet: "What are we gonna do in 1984...?"

. Ett vindsrum i ett gammalt hus, möblerat och tapetserat, och med ett L-format bord där vi gjort en utställning med våra plastmodeller i skala 1/25, med snurrande podium (skivspelare 16 varv), stängslade gångar och dekor i form av folie, plastfigurer och kartonglock: Pontiac Grand Prix, Chevy Nomad, Ford Galaxie, Willys Drag Pick-Up, Corvette '58, Djungle Jim, Cop Out, Lil' Coffin...

. En strålande vårdag och id som går till, de står tätt i ån och vi är där med snaror för att tjuvfiska dem, men en Sommarstugetarzan kommer och säger fy-fy-fy, så får man inte göra...

. I Lifis källare har vi med våra samlade Scalextrixdelar byggt en jättebana, tvåspårig, och en kollega till Lifis pappa tittar in och säger på dalmål: "Ni borde bygga en fyrspårig, grabbar"...