Svensson: Saab Kliszow (novell)

Härmed en novell om parallella dimensioner, flyg och pentatonisk musik. Titeln är som alla ser "Saab Kliszow", efter det magnifika plan som hjälten flyger in i en parallell dimension. Mycket nöje.

1.

Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Brallinge var F 16:s gamla uppställningsplats för vrak, det visste jag, det var en plats jag läst om i minnesboken över sagda flygflottilj: Upplands flygflottilj, F 16, Ärna. Själv hade jag lumpat på F 29 i Sålunda.

Jag fick syn på skylten, tog av in på en grusväg. Tät skog omgav mig och vägen var smal och kurvig, jag fick köra på tvåan. Himlen var gråviolett och träden vajade i vinden.

En bom approcherades. ”Militärt skyddsområde” stod det på en skylt – men bommen var öppen, så jag bara fortsatte. Det var väl outsourcat det hela, därför hade militären ingen talan över området längre.

Rätt vad det var öppnade sig terrängen och jag såg ljus framöver. Jag svängde in på en plan, stannade hojen, drog upp den på stödet, tog av mig hjälmen – och hörde musik, gåtfulla toner. Jag satt ett tag och lät stämningen sjunka in. Så tog jag loss kofferten från pakethållaren och vandrade mot ljuset.

Det var ett fönster i en baracklänga, en verkstad. Musiken var pentatonisk, det hörde jag tydligt. Jag gick runt till en dörr och såg som hastigast ut över en lägda; det var där de fanns, alla de gamla uppställda planen. Man kunde inte urskilja några typer i mörkret, men jag såg att det var både propellerplan och jetplan.

Jag stannade, ställde ner väskan och började drömma. Ack, att få gå runt där och glo på plan, spankulera runt i min ensamhet och drömma om svunnen storhet, "Att flyga är att leva" och allt det där, världens fjärde största flygvapen, fotogen i blodet...

Jag ruskade på huvudet och gick mot baracklängan. En dörr målad med grön blymönja nåddes. Jag knackade, ingen svarade – men jag kände på handtaget och det gav efter så jag gick in, och hamnade i en lokal med doft av olja och fotogen, betonggolv och brädväggar. Från ett avskärmat rum kom musiken jag hört, kanske soundtracket till någon japansk film eller ett vilsekommet kassettband från någon Kinakrog. De gillar ju den pentatoniska skalan där borta.




2.

Jag var inne i baracken. Jag harklade mig. Klirr av verktyg hördes, steg. I dörren till rummet uppenbarade sig en figur i blå overall, långt skägg, glasögon. "Jaså, är det du" sa han gåtfullt och återvände in i rummet. Jag följde efter, frågade mig vad han menat med kommentaren. Men han jagade inte bort mig, alltid något.

- Ja, sa jag obesvärat, jag tänkte lämna igen utrustning. Och kanske kolla på gamla flygplan...

- Visst, visst, sa gubben tankspritt. Jag står här och donar. Jag äger denna verkstad, köpte'n av staten när de la ner.

- Planen också?

- De är mina. Vad jag nu ska med alla till...

Jag ställde ifrån mig väskan, slog mig ner i en nött fåtölj och såg på hans arbete. Han stod vid en arbetsbänk och skruvade på en cylinder med kablar, anslutna till ett bilbatteri.

- En azimuthkoordinator, sa han.

- Som den Pink Floyd använde?

- Ungefär så.

- Så det var du...?

- ... som gjorde'n åt dem? Visst. Sensorround.

Musiken spelade, varifrån visste jag inte; jag tänkte "the sounds surround the icy waters underground", "Astronomy Dominé ni vet - och jag dåsade till, det var ju kväll och färden hit hade tagit på krafterna. Av någon anledning glömde jag mitt ärende, detta att lämna igen flygvapenprylarna. Kanske var det min nyfikenhet på det parkerade planen som tagit över, och kanske var det en stilla önskan att behålla prylarna när nu ändå allt var så outsorcat och nedskuret, kanske var det nyfikenhet på vad gubben egentligen höll på med.

Musiken spelade, fick mig i sin makt. Det hade varit kul att prata med denna metalljocke – men så blev jag plötsligt sömning, kände att det var ju inte så bra, man sätter sig inte och sover när man är på officiella besök.

Men det tjänade inget till att kämpa emot. Jag somnade där jag satt.




3.

Jag vaknade av motorbuller, starkt. Jag satt vid en instrumentbräda, fastspänd. Och framför mig såg jag en spak och en vindruta. Jag var i en flygplanscockpit!

Någon skrek mig örat; jag vände mig och såg gubben, vansinnigt stirrande.

- Så där, nu är allt klart! ropade han över motordånet.

- Vad är klart? ropade jag tillbaka.

- Färden. Till fjärran land.

- ???

- Du ska ut och åka i dimensionerna, landa i Ruritanien, uppsöka Rosens palats och finna svaret på kristallteknikens gåta!

Det lät helt rubbat. Samtidigt såg jag att gubben höll en rörtång i handen, hotfullt höjd. Och så den galna blicken. Ja, vad skulle jag göra? Han hade tydligen väntat mig, något sjätte sinne hade sagt honom att jag skulle komma. Eller så tog han första bästa flygvapenräv som kom till hans firma för att lämna igen sina effekter.

Ja, kanske så – och sedan hade han hypnotiserat mig med musik och burit iväg mig hit, spänt fast mig i sitsen på en Saab Kliszow vad det verkade, och nu skulle jag ut och flyga. I sinnessjuka rymder: till Ruritanien och Rosens palats?

Det var galet alltsammans, och gubben var galen, hotade mig med en rörtång – så jag beslöt mig för att spela med, frågade vad exakt jag skulle göra. Han svarade att planet var utrustat med en gravitationell förvrängare, fasförskjuten. När den slogs på förvreds naturlagarna och man for iväg till en parallellvärld, en avancerad värld som kommit längre än vi ifråga om kristallteknik. Jag nickade och var beredd att acceptera allt.

- Men kan du inte själv åka dit? Varför ska jag spaka...?

- Jag är för gammal, sa gubben. Du däremot kan nog palla trycket.

Jag frågade mig varför han tvingat mig till detta, jag hade nog kunnat övertalas att göra det frivilligt. Men jag teg om detta så länge, spelade svårflörtad men medgörlig.

Och inte kunde jag flyga heller, inte formellt, men jag hade inhämtat en del en passant under mina lumpdagar och därefter ”flugit i läsfåtöljen”, så nog skulle det gå. Propeller var ju enklare än jet också.

- Okej, sa jag, jag ska köra kärran dit du vill. Förklara bara kontrollerna.

De basala kontrollerna var snabbt avklarade: spak, pedaler, trimroder. Sedan kom vi till förvrängaren, G-zätan som han sa, döpt efter hans initialer: Gunnar Zetterbo. Den skulle helt enkelt slås på när man nått marschhöjd, 5000 meter, med en enkel vippströmbrytare på en grå dosa. Sedan skulle man svingas in i parallellvärlden, och sedan var det bara att gå ner på låg höjd och följa vägarna: alla vägar bär till Ruritanien, sa han kryptiskt.

- Ingen instrumentflygning?

- Nej, inte när du väl passerat världsgränsen.




4.

Han gav mig några fler startrutiner. Motorn var för sin del redan startad, så jag behövde bara nicka, ta på mig flygarhuvan med sina kåpor - nödvändigt, dämpade bullret - nicka och göra tummen upp.

Jag såg mannen lämna flygdäck, gå bakåt i planet och ta sig ut genom ett manhål i golvet. Närmast skulle han ta bort stoppklossarna; jag ställde mig därför på bromspedalen för att inte planet skulle dra iväg. Zetterbo blev synlig nere på marken, han beslyste sig med en ficklampa och vinkade som klartecken, klossarna borta. Jag gjorde honnör, släppte bromsen och styrde ut, svängde genom att bromsa höger hjul och följde marschallerna han placerat ut som flygstripslyse.

Jag ökade effekten på mina båda motorer, körde till banänden, vände, stannade och tänkte: detta är fullkomligt vansinnigt. Men jag hade alltid drömt om att flyga, jag kunde mina elementa och skulle nu äntligen få pröva mina vingar. Med eller utan en galen mekaniker som uppdragsgivare, med eller utan ett fjärran Ruritanien som mål!

Vinden emot mig, full effekt, släpp bromsarna - och iväg sköt jag, lät aerodynamiken göra jobbet, drog spaken till mig - och lyfte.

Ljuset från staden anades på höger hand, jag kastade ett getöga på dem men la mig genast i vänstervarv, steg i spiral. Njöt av inredningen med sidenmatt instrumentbräda, etsade skyltar, aluminiumplåt och nitar, durk med linoleumgolv. Skönt att det var en Saab Kliszow och inte en B-18 tänkte jag, de hade ju inget golv i cockpit; förarstolen var fastskruvad i bakväggen, piloten satt över en avgrund praktiskt taget. Men i likhet med B 18 hade denna två motorer, denna var ett spanings- och kurirplan, bara pilot och fotokille i nosen. B 18 var ju bomb och torpedplan; sådana grovheter skulle vi inte syssla med nu, nu var det ju esoteriska nejder vi skulle till, kristallsfärer och omöjliga länder. Framåt i natten!




5.

Så vad hände? Jag slog på G-zätan och kom in ett spektrumskiftande ljusfält, ett kaos av färger som rusade emot mig som för David Bowman i ”2001”. Jag såg förundrat på färgerna, förlorade mig i dem – och plötsligt började jag få kväljningar, började må illa av all denna färgprakt.

Men jag tog några andetag, svalde och torkade kallsvetten från pannan. Än flög planet – och i nästa ögonblick susade jag genom en solig dager, såg solblänk på vingarna, moln och disiga loitäner i rosa och ljusblått.

Jag förde spaken framåt och gick ner på lägre höjd. Hela nejden befanns lysa med ett milt sken, men så var det också Hiranya, Det gyllene landet; det insåg jag intuitivt. Jag styrde min farkost mot huvudstaden, Nikotopia, svävade över intrikata stadsvyer, spanade efter en aerodrom, fann en stor rund plätt, satte ner Kliszowen i en trepunktare, drog ner på gasen, rullade till plättens ände, bromsade hjulen, kuperade motorerna, reste mig ur stolen, gick bakåt i planet, tog av mig huva och overall och la dem på en metallsits. Så klev jag ner genom bukluckan, gick fri från planet, sträckte på mig, tog ett djupt andetag och såg först nu att planet var målat i ockragult med olivgröna fläckar, snyggt.

I nästa stund ögnade jag staden jag kommit till; jag tog in Nikotopia med all dess prakt, alla dess himmelssträvande spiror och valv.

Folk kom emot mig där på aerodromen. Jag togs emot som en ambassadör, fördes till ett palats, kläddes i siden och skulle bjudas på en tur genom alla stadsdelar. Detta sa jag inte nej till, särskilt inte som min guide skulle bli en slank, vacker mörk kvinna, gåtfullt leende; jag föll för henne direkt, ville förklara min kärlek för henne, men hindrades av det högtidliga tillfället. Jag ville inte förstöra protokollet, som ju bestod i att hon skulle visa mig runt.

Vi tog plats i baksätet till en svävare.

- Ärade Stig Adell, sa hon på svenska, vi ska nu låta dig få se vår vacka stad.

- Kalla mig Stig, sa jag.

- Visst, Stig. Själv heter jag Aliomée.

Hon log och höll fram handen för mig att kyssa, vilket jag gjorde.

Aliomée gav föraren en order på ett för mig okänt språk, och svävaren lyfte.

- Men varför bestås jag denna ära? sa jag.

- Varför? sa Aliomée. Nå, varför inte? Du har anlänt till oss från en okänd dimension, och här i Nikotopia är vi gästfria av oss. Vi lever som i ett paradis, och varför skulle vi inte låta besökare som kommer i fredliga avsikter få ta del av våra fröjder?

”Fröjder” tänkte jag, det kanske kunde bli frågan om lite mer handfasta fröjder innan dagen var slut...




6.

Jag bjöds på en tur genom alla stadsdelar. Vi besökte i tur och ordning Lumbur, Natos, Sidur, Aliger, Cattu, Delot, Fallcas, Haurn, Heinsius, Narbon, Odon, Qifi, Druthinam, Sarcot, Respio, Toren, Tudor, Vandapsos och Yrkassa, så hette detta Nikotopias olika rayoner, med gator av smaragd, hus av obsidian och parker med okända, himmelshöga träd och jätteblommor. Det var överväldigande vyer – men hela tiden kastade jag blickar på Aliomée där hon gick i min närhet, klädd i grå skinnjacka, grön kjol, benvärmare och högklackade skor.

Jag var turist i denna dimension, ett glorifierat sändebud med uppdrag att snacka och fika. Inget kunde stoppa mig i min verksamhet att uppsöka stadens människor, sätta mig ner dem med, dricka med dem, äta med dem och tala med dem, fråga ut dem om deras agendor och sedan nicka förnumstigt. Jag lyssnade på vad de sa, och förde det sedan åter till dem i bekräftande, affirmativa ordalag.

Det var ett positivt tvåvägsflöde. Jag greps av ambassadörsrollen, glömde för ett tag den vackra Aliomée som förvisso ständigt var vid min sida som guide, introduktör och apparatjik. Inget kvarter var för avlägset för min mission, inget hus för fjärran för att jag inte skulle besöka det under min rundresa.

Sist fördes jag till Ophios centrala delar. Där fanns ett stort, vänligt slott vid namn
Kristallpalatset. Jag korsade en blommande vallgrav på en spång, ascenderade en trappa, passerade en förhall och fann mig så vara i en stor, lysande sal som bars upp av kristallpelare. Väggarna bestod av mjölkvitt glas; hela salen tycktes stråla av ljus, vara byggd av ljus. En bild av varat, där allting lyser i sitt eget ljus, blir självmedvetet till sfärernas musik, i crescendo och diminuendo...!

Till höger i salen stod hovet, klätt i violett, guld och rosa. Till vänster stod allmogen i gult, blått och klarrött. Grönt bars för sin del av båda, som harmoniskapare och tondämpare i all denna färgprakt.

I mitten stod tronen, och på den satt kungen själv, klädd i indigo. Aliomée presenterade mig, och kungen sa:

- Stig Adell, välkommen.

- Tack, sa jag och bugade.

En lakej bar fram en stol åt mig; tacknämligt.

- Jag ska ge dig en gåva till dig och ditt folk, sa kungen, dig och din värld. Det blir kristalltekniken; ni känner redan sånt som laser och kvartsurets hemlighet, och ni står i begrepp att skapa en kristallmagnet. Med dessa ritningar kan ni komma ännu en bit på vägen.

Han överräckte en pergamentrulle, ombunden med en röd rosett. Jag gick fram och tog emot den, bugade igen och satte mig igen. Så började kungen berätta om kristaller; hur de var andlig materia, ordnade molekylstrukturer, som kunde göras nyttiga på olika sätt. Om man fick dem att alstra ljus kunde man till exempel utvinna energi ur detta ljus; tvärtom mot hur vi i vår värld gjorde, vi som utvann ljus ur energi. Kristallenergin vore en renare energi, sa kungen.

Efter en smärre måltid lämnade jag palatset, med kristallpergamentet under armen. Och därmed vore kanske mitt uppdrag slutfört i detta land; jag skulle kunna flyga hem till Zetterbo och överlämna ritningen som bevis på min resa, som tecken på min uppskattning – min uppskattning för att jag fått vara med om detta äventyr.

Men se där bedrog jag mig, jag kunde inte åka hem direkt – för nu drogs jag in i en virvel av äventyr, i drömlika scener bortom Bortom. Aliomée hade försvunnit, att njuta hennes behag var inte tal om, hon var liksom uppslukad av intet – och själv bara for jag genom drömscenerna som jag inte kan förklara, bara återge:

Scen A

Grottans väggar skimrade i violett och silver. Förundrad gick jag vidare, vidrörde väggarna och log saligt. Gången vidgade sig till en sal, ett jätteschakt: ett vattenfall föll ner i en pöl, ett altare av obsidian och basalt tornade upp sig, fanor hängde från fanstänger och vapen stod hopade i ett hörn.

Jag gick upp på en platå av röd sten -

Scen B

I rummet stod en massa människor, fint klädda. Slängkappor tycktes vara plagget för dagen; det var mantlar som gällde, caper, rober och dramatiska skynken, flaxande lakan som omvärvde bäraren i mystik. Ett sändebud bar till exempel en kungsblå mantel fäst med en guldfibula, en ambassadör bar en ljusblå mantel med vinrött foder, en trollkarl en snygg sak i grönt vars veck kunde få en att tänka på medeltida träsnitt, och en handelsman bar en dröm i magenta och svart, prydd med gyllene kantband.

Scen C

Jag gick genom en tunnel. Det fanns inget ljus men det gjorde inget - för det var jag själv som lyste upp den, med min själs ljus.

Scen D

Jag sprang över en pupurfärgad matta, genomdragen med gula stråk och bevuxen med rosor, lejongap, krutbrännare och kamomill. Jag sprang och sprang och tog allt längre steg. Till slut kunde jag sväva långa sträckor och flyga runt med viljekraft, simma i luften som en glorifierad Gunnar Larsson.

Jag flög över en dal, bort över ett berg och kände harmoni, frid och svindel - en svindelkänsla inför de skimrande skyarna, de oändliga öknarna, bergen och haven. Denna värld var en dröm, och jag drömde att jag drömde den.

Jag såg tornen på ett tempel, ett slotts bastioner, hustak, vägar och träd. Allt lyste i grönt, rött och silversvart.

Scen E

Jag var i en stor sal, en restaurang med en scen i fonden, upptagen av ett tyngre jazzband; friform inmprovisation var ordet. Själv befann jag i mig salens andra ände; där fanns ett rör med vätska som ordnade sig i olika former, och ståendes på en rörlig plattform kunde jag följa vissa mönster upp och ner längs röret. Jag kunde tolka budskapet, som var: "to undo the heavy burden, and let the oppressed go free".

Scen F

- Du kan nu gå in i gemaket nu, sa rösten.

Jag lydde och kom in i ett rum fullt med maskiner. Men de olika apparaterna distraherade mig inte, utan jag gick rakt mot en konsoll med en bakelitspak. Slitsen den löpte i sa "på" och "av"; jag förde den till läge på; en blixt sken till genom en observationsglugg och en svag melodi började höras.

Scen G

Jag gick in i en pyramidformad byggnad, svävade genom ett schakt upp till toppen, gick fram till ett skåp, tog ut en behållare och ett sugrör, gick och satte sig på en balkong och drack. Jag såg ut över staden som bredde ut sig för hans blick; där fanns fler pyramider som den jag själv bodde i, där fanns klotrunda hus och där fanns eteriska tempel, och där fanns höga hus som bestod av diskusar uppträdda på pålar.

Detta var en värld att leva i: träden bar frukt året runt, fälten gav fyra skördar per år, djuren var telepatiska och danna och kristaller växte ur jorden.




7.

Sittande på pyramidens balkong spanade jag i fjärran, fick syn på ett fält – och vad fick jag se om inte min ockrafärgade Saab Kliszow. Drömmen var över, de oförklarliga scenerna hade fått ett slut och jag var tillbaka där drömsekevensen börjat, i Nikotopia. Som i trans reste jag mig, lämnade pyramiden och begav mig till fältet. Men innan jag nådde aerodromen gick jag in på en bar och tog ett glas rubinrött vin i ett kristallglas. Jag skålade för den sköna Aliomée, drömkvinnan jag mött i början av denna vistelse men som jag nu förmodligen aldrig skulle få se igen. Att stanna och leta efter henne kändes inte rätt, jag kände det som om jag måste hem; jag hade haft min tid här som sändebud, och nu pockade min egen värld åter på min uppmärksamhet.

Jag drack ur glaset, betalade, gick tillbaka till aerodromen, gick in i planet, tog på mig overall och huva, satte mig på flygdäck, startade och flög iväg.

Det gjorde jag: jag flög iväg i min tvåmotoriga, ockra-med-olivgröna-fläckar-målade Kliszow och återvände hem, flög till Ärna: G-zätan fungerade klanderfritt. Väl hemma delgav jag mina resultat; vi satte oss i ett rum i hans verkstad, klätt med masonit och med korkmatta på golvet. Jag rullade ut ritningarna jag fått och berättade om dem.

- Lysande, sa Zetterbo, lysande!

- Menar du det? sa jag.

- Ja, det gör jag. Med de ritningar du gett mig kan jag skapa underbara ting...!

Han gav sig genast i kast med att konstruera en kristallmanick för energialstring; den tog energi direkt ur omgivningen, ur immanensfältet som det stod. Det skulle ge oss gratis energi, för alltid; en dröm var besannad. Själv spenderade jag dagarna med att gå runt bland planen på fältet, de gamla vraken med mera som ställts upp i väntan på bättre tider. I väntan på mig; ingen annan ville ju ha dem, Zetterbo var upptagen av sitt.

Till slut tröttnade jag på att sitta bakom kontrollerna i skräpiga J9:or, B5:or och S31:or, brumma med munnen och låtsas flyga; jag hade förvisso flugit själv nyss, i Kliszowen! Den smäckra, tvåmotoriga skönheten i ockra och gröna fläckar, grå undersida!

Jag kunde flyga den, jag kunde spaka mig genom omöjliga rymder. Så en vacker dag bad jag Zetterbo om nycklarna, gick och låste upp den, flög iväg på morgonrodnadens vingar och återvände till min sköna i det skimrande Nikotopia. Väl där fann jag henne direkt sedan jag klivit ur flygplanet, hon stod och väntade på mig på aerodromen, med vinden blåsande i det läckra hårsvallet.

- Aliomée! ropade jag och rusade emot henne.

- Stig! svarade kvinnan. Vi möttes och förenades i en rungande kram, jag begrov mitt ansikte i hennes behag och var nära att svimma av lycka.

Så vad hände? För att göra en lång historia kort: vi begav oss till en ö i havsbandet och slog oss ner där. Vi njöt tillsammans av suset i pinjeträden, vågornas kluckande och solens glitter: "We found happiness together, in the sunny skies of love"...




Relaterat
Kristallskeppet
Saabs bilar