En gång i tiden gick en Geijer över till liberalismen, i vår tid har en Mohamed Omar övergått till radikal islamism. Två emblematiska sidbyten, två händelser varav man undrar vilken som i längden blir den mest betydelsefulla; det skulle inte förvåna mig om det blev den senare.
Före sidbytet var Omar för mig mest känd som poet, han gav ut tre samlingar varav denna från 2007 är den senaste. Det kan trots denna omtalade Kehre bli mer poesi från hans penna, det är möjligt, man ska aldrig säga aldrig - men i så fall blir det kanske en mer politisk dikt än den vi ser här. Dock finner man de första trevande stegen mot radikalism här, mot radikalkonservatism - för i dikten om ett besök hos Tage Lindbom heter det:
Du talar om människans hybris,
den satanism som fullkomnades i demokratien...
(Sidi Zayd)
En subtil revolthandling, en näve knuten i fickan? I övrigt är det i denna bok bara sångens vingar, ordmusik, enkel men inte simpel skaldekonst vi möts av. Det här är helt enkelt bra!
Texterna har ofta karaktären av små berättelser - men det är inte prosapoesi, det är poesi. Härmed en dikt som i mina ögon sammanfattar mycket av Omars strategier, element som blir en unik syntes, ett signum för författarnamnet: att dikta om sin närmiljö (förorten Gottsunda i Uppsala), det muslimska temat samt svensk kultur, osökta inlemmanden av svensk idé och tradition. Det är detta plus det där omisskännliga, det poetiska anslaget, det sine qua non som är själva magin i sammanhanget, trollstaven, det magiska stoftet; förmågan att riva guld ur gråstenen:
När jag slumrat till på bussen
och gått av en eller två hållplatser för sent
finner jag mig i en okänd del av Gottsunda
där disets slöjor stryker
som vita drakar
mellan tallarna
så att sikten fördunklas.
(Moskéruinen)
Sedan blandas osökt Linné, Forsskål och en mystisk ruin med en bönenisch in. Osökt - eftersom till exempel Linné ofta var här ute och gick på sin tid, och när författaren idag möter honom har blomsterkungen "dammig peruk / och röd syrtut, / gående med lätta steg / utmed sin stig - Herbationes Gottsundensis."
Man drabbas av en viss embarasse de richesse vid läsningen av Omars bok, man vill citera både det ena och det andra. Men för att ta lite centrala, poetisk-magiska fraser slumpvis ur boken, härmed ett urval:
- Vi befinner oss i en dröm, säger damen.
- I fortsättningen måste vi viska
för att inte störa
drömmarens sömn.
Försiktigt skjuter hon över ett bläckhorn
och en penna till min sida.
- Lyssna till dina hjärtslag, viskar hon. De är två,
de ena är drömmarens,
och de andra är dina egna.
(Caféet)
I det stora parkeringshuset
hugget ur en monolit
av svart sten
har det inte funnits en bil sedan 1996.
(Minne)
Vi går hand i hand
på promenad
genom Gamla kyrkogården i Malmö.
Innanför de mörka grindarna
växer kärleken
med varje steg vi tar hos de döda.
(Älskaren)
Ja, vad ska jag säga; jag gillar det här. Men samlingen bjuder inte bara på mystik och förort, bildning och naturlyrik; där finns även en hommage till Rikard Wolff, denne lite märklige skådis som i slutet ändå vinner på sin personality, på att vara "Rikard Wolff". Tänk till exempel på hans sångkarriär, mycket till sång var det ju inte men det var fängslande ändå - det var Rikard Wolff!
Du har svart skjorta,
svarta byxor och svarta skor.
Ögonen är svarta.
"Svart är jag, och vacker"
sjunger etiopiskan i Höga Visan.
När du skrattar
skäms alla världens poeter
för sina papper, pennor och skrivmaskiner.
Jag vill fånga ditt skratt i luften
och sy in det
mellan två pärmar.
Boken skulle få de finaste priserna.
När du smuttar på ditt kaffe,
röker din cigarrett,
förstår jag hur lätt skönheten kan vara.
(Den tomma stolens Buddha)
Diktaren har alltså sett Wolff på ett café och inspirerats till dessa rader; åter ett exempel på hur det enkla blir till poesi i Omars händer. För övrigt kommer man vad gäller "folk vars blotta anblick är inspirerande" att tänka på hur någon sett Anthony Hopkins sitta och läsa tidningen - och funnit det hela oändligt fascinerande. Eller hur T. S. Eliot hade ett sätt att kolla klockan som var rena poesin; hur han stannade upp, drog upp kavajärmen, ögnade urtavlan... en ritual. Eller om den där gamlingen sittande på sin rullator som F. G. Granlund diktade om: en helt vanlig pensionär, iakttagen av diktaren, och förvandlad till poesi genom en magisk process.
Magi, trollstav, guldstoft i Gottsunda... jag ansluter mig helt till Schellings tes om diktaren som gudabenådad, som varande i trans och skådandes Sanningen. Min själ att jag gör - och texterna i "Faraos förbannelse" är, vare sig man ska bygga en platonsk teori kring dem eller inte, sant poetiska, de lever, de har något, ett je ne sais quoi som utmärker sann poesi.
Som jag sa ovan: det här är helt enkelt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar