Gulfkriget

Det ska här handla om Gulfkriget, det där som varade 1990-91 och som visades på TV medan det pågick. Det ska handla om Gulfkrig, Powell, Saddam och Patriotrobotar. Något djupsinnigt om krigsorsak mm har jag inte att säga, jag fokuserar på förloppet i sig samt, på slutet, på en del personliga minnen.

1. Krigsutbrottet

Under 80-talet krigade Iran mot Irak; då var det denna konflikt som kallades "Gulfkriget". Iran hade för sin del avskaffat sin reguljära armé efter revolutionen 1979 vilket lockade Irak att anfalla landet. Iran stred bara med revolutionära garden, amatörer som mejades ner av Iraks konventionella förband. Sedan övergick Iran till sedvanlig arméorganisation igen men skadan var tydligen redan skedd; 1988 måste man kapitulera för Irak.

Irak under Saddam Hussein kände sin styrka svälla och man såg sig om efter nästa byte. Det blev så klart den lilla rika oljestaten Kuwait i sydöst. Den 1 augusti 1990 invaderade man landet helt sonika; ockupationen var fullbordad några dagar senare. USA hade från början "handfallet" sett på men nu beslöt man sig för att skydda Saudi-Arabien mot eventuella fortsatta irakiska anfall -- och kanske borde också Kuwait återtas, för om Irak behöll sin erövring skulle det kontrollera 20% av världens oljetillgångar.

USA under president Bush senior meddelade Saudi-Arabien att man var villiga att skydda dem. Saudierna gick genast med på det. Att börja med skickade man 82:a luftburna divisionen, en jaktflygeskader och ett hangarfartyg.

Det hela underlättades av att FN fördömde Iraks ockupation enhälligt. Senare antog FN resolutioner om att en FN-koalition skulle befria Kuwait om inte Irak lämnade landet frivilligt. I koalitionen kom att ingå brittiska, franska och arabiska förband förutom amerikanska. In alles ett 30-tal länder bidrog med hjälp.




2. "Desert Shield"

USA råkade vid denna tid ha ett veritabelt mellanösternkommando, en stab med öronmärkta trupper för insats i regionen om det hettade till. Detta "Central Command" hade inrättats redan av president Carter, efter revolutionen i Iran då regionen blev instabil. USA måste ha koll på sin oljeförsörjning, kunna utöva hegemoni i Mellanöstern där oljan fanns, och därför måste man också vara beredd att strida för det. Sådan var tanken bakom Central Command.

Staben hade sitt högkvarter i Tampa, Florida och chef för kommandot var vid tiden general Norman Schwarzkopf. Han blev nu befälhavare för den pågående operationen, att skydda Saudi-Arabien plus eventuellt mer. Han kom också på namnet för det hela: "Desert Shield", en sköld i öknen. Ännu gällde det bara att stoppa vidare irakisk aggression, men man planerade också för en andra fas, att befira Kuwait: "Desert Storm".

I början av september 1990 fanns tiotusentals trupper i Saudi-Arabien, mest amerikanska. Förutom 82:a divisionen fanns där en division från marinkåren och två armédivisioner var på väg. Bush lät kalla in 200 000 reservister, ett stort steg: majoriteten av dessa "weekend warriors" hade aldrig trott sig behöva utkämpa ett krig, de såg arméreservandet mest som en hobby. Men nu var det dags att uppfylla kontraktet, man måste dra i krig vare sig man ville eller inte.

USA:s flygvapen utarbetade en plan för flyginsatsen; man skulle attackera djupt in i Irak, slå ut dess ledningsfunktioner, transportsystem och luftvärn. Senare utökades planen till attacker mot Iraks markstyrkor i Kuwait.

I slutet av 1990 hade FN-alliansen 600 000 man i Saudi-Arabien. Av dem var 400 000 amerikanska. Iraks styrkor i Kuwait var 450 000 man, plus 3 800 tanks (T-72:or, T-80:s), 2 500 arripjäser och ett modernt flygvapen med bland annat MiG 29:or. (Som vi såg blev det inte så mycket strider, Irak var rätt utslaget när markkriget började -- men det är lätt att säga i efterhand, på papperet var det en formidabel motståndare man hade framför sig.)




3. "Desert Storm": luftkriget

Irak fick ett ultimatum av James Baker, USA:s utrikesminister: om de inte lämnat Kuwait före den 15 januari 1991 skulle
FN-koalitionen börja bomba dem. De skulle drabbas av ökenstorm, av "Desert Storm".

Men Iraks utrikesminister Tariq Aziz lät meddela att man skulle stanna i Kuwait, USA:s flyghot med mera struntade man i. Så deadlinen gick ut -- men alliansen väntade två dygn innan man satte igång, man ville inte verka alltför ivriga. Klockan 0300 lokal tid den 17 januari började man, med B-52:or som startat i USA och som avfyrade kryssningsmissiler mot nyckelmål i Bagdad.

Dessutom förstörde arméhelikoptrar radaranläggningar vid gränsen. Och missiler sköts från örlogsfartyg i Persiska viken och Röda havet. Luftvärnet över Bagdad var för sin del ineffektivt. Iraks flygvapen kom knappt i luften.

Efter två timmar hade FN-alliansen flugit 850 uppdrag:

. Iraks luftförsvarssystem var utslaget

. Förråd stod i brand

. Två avfyrningsplatser för Scudmissiler hade träffats

. Två egna flygplan hade förlorats

USA:s högste militär ("stabs-ÖB" i brist på bättre titel, Chairman of the Joint Chiefs of Staff) var vid denna tid general Colin Powell. Han presenterade en plan för att besegra Irak: slå ut luftförsvar och staber, skär av underhållet för armén i Kuwait och angrip sedan själva armén. "Cut it off and kill it" sammanfattade han det hela.

Planens grund var att en markattack måste till, det gick inte bara att slå ut Irak med flyginsatser. Inte alla förstod detta då, man tyckte ju att luftkriget gick så bra. Men "kriget är inte över förrän man tvingat upp fienden ur sin skyttegrop för att skriva på fredsavtalet" som någon sagt, jag tror under andra världskriget. Detta var ånyo en tillämpning av denna visdom.




4. Scudmissilerna och Israel

Ett veritabelt gissel under kriget var Scudbombningarna, avfyrningarna av kortdistantsrobotar från Irak mot Israel. I slutet av januari började Irak avfyra dessa rysktillverkade missiler med 500 km räckvidd och stridsspetsar med vanligt sprängämne, med destination Israel.

Ett smart drag -- för nu ville såklart Israel slå tillbaka mot detta hot, men gjorde man det skulle arabnationerna i FN-koalitionen dra sig ur snabbt som ögat. Israel måste därför hållas utanför striden.

Israel ville sätta in flyg och markstyrkor mot irakiska västöknen för att slå ut Scudramperna. USA övertalade dock landet att låta koalitionen göra jobbet, dels genom att ge israeliska städer lv-skydd i form av Patriot-robotar, dels genom att omdirigera en stor del av flyginsatserna mot Scudbombning.

Man sände brittiska och amerikanska kommandostyrkor in i västöknen för att söka efter Scuds, för att med lasermålangivare och annat kunna dirigera flyget mot ramperna. Andy MacNabs "Bravo Två Noll" handlar om en brittisk commandostyrka som får just ett sådant uppdrag -- men man upptäcks, splittras och fångas in.




5. Markkriget

Flygkriget hade pågått i över en månad. Det började bli dags för markoperationen. Irak fick en sista chans att dra sig tillbaka - men den ignorerades, så 0400 lokal tid den 24 februari korsade FN-trupper gränsen till Kuwait. Det var marinsoldater och en stridsvagnsbrigad, följda av bland annat saudiska, egyptiska och kuwaitiska enheter.

Väster om Kuwait jagade luftburna och pansrade divisioner långt in i Irak för att skära av den irakiska reträtten. De förra skulle stanna när de nått floden Eufrat.

Den andra dagen stred marinkåren kring Kuwait Citys flygplats. Trupperna i väster avancerade med låga förluster och tog tusentals fångar. 28 amerikanska soldater i ett saudiskt läger dödades av en Scudmissil, ett oväntat bakslag.

Den tredje dagen befriades Kuwait City av marinkåren och arabiska förbamd. I öknen hade 27 fientliga divisioner slagits ut eller oskadliggjorts. 38 000 fångar hade tagits. Pansarstrider stod i norra Kuwait mellan VII:e kåren och Iraks elit, Republikanska gardet.

På morgonen den femte dagen, 27 februari, var läget följande:

. Marinkåren och arabiska trupper höll Kuwait City

. VII:e pansarkåren hade omringat Kuwait. Endast Republikanska gardet bjöd fortfarande motstånd

. Längst i väster hade en luftburen kår nått Eufrat

President Bush föreslog att man skulle upphöra med striderna: målet med FN-resolutionen var nått, Kuwait var befriat. Powell och Schwarzkopf höll med. FN-koalitionen upphörde med operationer vid midnatt den 27 februari, Washingtontid. Markkriget hade pågått i precis 100 timmar -- och med endast 147 amerikanska soldater stupade i strid.

Kriget var över, en definitiv seger var vunnen.




6. Personliga minnen

Gulfkriget var alltså en ganska snabb affär om vi ser till markkriget. De irakiska trupperna gjorde föga motstånd, det kan vi konstatera idag. Men när väl kriget rasade var det en ganska stor sak, det var en följtong i alla medier och det rådde lite masspsykos, ända från hösten 1990 till sluttampen i februari.

Det glunkades till exempel om kriget skulle sprida sig, om vi här i Sverige skulle dras in. Och nog höjde vi garden: det var till exempel mycket buller från F 16/Uppsala dessa dagar, "höjd beredskap" snackade man om. Och för första och enda gången sedan jag muckade 1985 frågade jag mig om det nu skulle bli dags att rycka in, att "bege sig till sporthallen i Västerås för busstp till Kronans förråd 2 km nv Ånge"...

Det slapp jag. Men nog var det krigsnoja i luften. Det var helt annan stämning då än i Irakkriget 2003.

Det var mycket krig på TV, mycket F-14 och MRCA Tornado och B-52:or -- och barn som såg det hela byggde till exempel plastmodeller för att bearbeta ångesten...! "Vi har slut på B-52:or" minns jag en leksakshandlare säga på TV. Barn som trodde att kriget skulle komma hit ringde även BRIS' telefon, men då kunde de få lugnande besked:

- Det där kriget håller på långt härifrån. Om man skulle åka bil dit så skulle det ta flera dagar...

Sa BRIS till oroliga barn. Men även vuxna oroades; jag minns en bekant som ogillade scenerna från Tel-Aviv med ylande sirener och fallande Scud-missiler. Ja inte var det vackert, jag ogilla't själv -- och denne bekant blev smått konfys, han sa "jag vill för mitt liv aldrig höra det där ljudet igen"...

Sirenljudet alltså. Ja så var det -- men jag kan inte garantera att han aldrig får höra det igen - men vad vet jag. Kanske var detta Gulfkrig den sista krigsnojan, kanske är alla krig småskaliga och hanterliga hädanefter; kanske är det bara terrorhot som höga vederbörande säger nuförtiden, ärade experter och andra, kanske är det allt vi behöver frukta...




7. Ett otypiskt krig

Gulfkrig: det blev nyår, januari och februari och markkriget drog igång -- och detta gick bra, allt var över snabbt. "Mannen på gatan" torde ha glömt allt elände med detta krig rätt snabbt, skräckscenerna med Scuds över Israel, bombade civila hus och sårade och allt. Kvar var bara intrycket att krig av idag går snabbt, allt är över på 100 timmar.

Men att detta krig vore typiskt för dagens och morgondagens krig, det skulle inte jag hävda -- nej jag gör det inte, vad än experterna må säga! Terrorhot åsido; vad skulle till exempel hända i ett konventionellt krig med jämnstarka parter, med utdraget flygkrig och utdragna strider på marken? Ett krig som teoretiskt har duellkaraktär, med stötar och motstötar? Här var ju striden tämligen ensidig, med FN-alliansen som i lugn och ro kunde utdela sina stötar mot en mer eller mindre försvarslös fiende.

FN-alliansen kunde följa sin plan ganska väl, det mesta gick på räls. Och så är det inte i sedvanliga krig om man får tro Moltke: "Ingen plan överlever de första tre minuternas träffning med fienden." Han var van vid kriget som duell, med stötar och motstötar, han visste vad han talade om.




Källor
Dilip Hiro: Desert Shield to Desert Storm. The Second Gulf War. 1992
Colin Powell: My American Journey. 1995
Norman Schwarzkopf: Man behöver inte vara hjälte. 1992




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)