Jenro Klao är ute och reser, reser i tid och rum. Som första anhalt hamnar han i Leningrad 1987, dagens Sankt Petersburg. Där möter han en vägvisare vid namn Geridon, en vithårig man i polotröja och kavaj. Man går Moskovskaja Prospekt norrut och går ner i en t-banestation:
Min guide sa att vi skulle till ett café i centrum. Vi tog därför av ner i en trappa, passerade en kur där Geridon betalade för oss två och fortsatte ner i underjorden via en rulltrappa. Strax stod vi i en låg, avlång hall i grön granit. Det fanns en rad dörrar på varje långvägg.
- Var är vi?
- Det är en tunnelbanestation.
- Men var är spåren? sa jag. Nog måste det finnas spår i en tunnelbana, så mycket tror jag mig veta.
I samma ögonblick öppnades dörrarna längs ena väggen - och se, bak dörrarna skådades själva tåget med sina motsvarande dörrar öppnade. Det var bara att kliva på.
- Men varför detta arrangemang?
- Inte vet jag, sa Geridon. Kanske vill man hindra folk från att kasta sig framför spåret.
- Så alla perronger ser ut så här?
- Nej, bara vissa.
[s 107]
Ja, så kan det se ut i Leningrads t-bana; se för övrigt bilden. Jag tror det kallas "hissdörrs-arrangemang".
Detta är ett utsnitt ur min roman "Antropolis" som handlar om mer än detta: det handlar om en stad i framtiden där esoterica strider mot teknokrati, och där nämnde Jenro Klao blir en tredje makt med musik och kultur skrivet på baneret. Resan i tid och rum ovan blir ett medel för att lösa konflikten, och medlet är just det musiska.
Vill ni veta mer kan ni läsa mer om boken här.
Och sist, varför kallar jag inlägget "Antropolitan Spring"? Tja, boken gavs ut i januari i år och det är ju snart vår och allting ljusnar och upplagan sprids och allt - och en viss Copland komponerade ett musikstycke som hette "Appalacian Spring", hoppfulla tongångar som går igen i mycken westernfilmmusik, ett passande ledmotiv till denna boks lansering och tra-la-la-li-dej...
Relaterat
Kerubernas svärd
David Icke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar