lördag 28 december 2013

En nedlagd bensinstation


Jag gillar bilskrotar, övergivna fabriker, nedgång och förfall. Det är vad tyskarna kallar "Ruinenfascination": att fascineras av ruiner. Det är något vi nordeuropéer har i blodet. Jag vet inte varför.




Härmed en text ur en diktsamling jag skrivit. Samlingen heter "Grönt ljus". Den gavs ut som pdf 2009. Bloggen Café Exposé hyllade den för dess ”skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken”.

"Grönt ljus" innehåller diverse. Som en prosaskiss över "En nedlagd bensinstation". Den beskriver min verklighet: jag lever i dessa nejder. När jag åkte tåg nyss såg jag till exempel ett flertal nedlagda fabriker: fascinerande ruiner där man vandrar i tanken. Jag far, i dröm och verklighet, fram genom öde byggnader, ser vatten droppa ner i en pöl med skimrande oljemönster, ser vajrar i taket och ogräs mellan konsollerna.

Javisst. Och mer än så: jag går där som ett osökt plusvapen, en diskret övertalare, blängande djupsinnigt på tomma bakgårdar och röda bollplank, på död korrugal och vit eternit, på grå himlar och susande skovlar. Jag rörs till poesi av allt detta och stämmer min lyra, höjer rösten mot skyn och utbrister i en ödebygdens elegi, en skrotvärldens panmunjong som ljuder till universums centrum och tillbaks, en skotad prosaskiss som skallar i kosmosnatten:

En nedlagd bensinstation där mackemblemet vittrat till gränsen mellan betydelse och ornament; en kontorslänga med himmelsblå eternitfasad; ett bilvrak med krossat glas på sätena, lukt av galon, bakelit och intorkad olja; en liten verkstad med belamrade arbetsbänkar och högt placerade fönster på vars brädor små rostiga burkar trängs; ett kallfuktigt vindsförråd där det står en syrlig lukt av masonit; ett lastbilsvrak med röda hjulhus och gulmålad hytt, frustande front, dubbla bakdäck, begynnande rost – och Michelingubben på taket, gamle gräddgubben, som...
... ruvar över mycket,
som världen inte vet,
men den spritsade munnen förtiger
orubblig var hemlighet.




Relaterat
En dag i statsminister Neros liv
Uppgörelse och löfte
Vetenskapens trollkarl

måndag 23 december 2013

Recension: Invandring och mörkläggning (Arnstberg/Sandelin 2013)


Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har gett ut en bok. Boken heter "Invandring och mörkläggning". Den kom ut på Debattförlaget tidigare i år. Och den har sålt bra. Här är den recension jag publicerade i Nya Tider nr 12/2013. Det var i mars. Jag brukar inte återtrycka mina NyT-texter här men nu gör jag ett undantag. Denna bok förtjänar all uppmärksamhet. Nyligen fick ju vänstern spader på att DN hade en annons för boken. Boken upprör PK-ister. Varför...? För att den publicerar fakta och sakliga resonemang...? -- Massinvandringen är en tabubelagd fråga. "Invandring och mörkläggning" ger sig in i dessa tabubelagda marker och försöker sprida ljus och reda ut resonemangen.




Debattörerna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin ska krossa massinvandringsregimen. Och de ska göra det med en nyutkommen bok: ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget 2013).

Detta är en så kallad brandfackla i debatten. Dessa 400 sidor är ett fontalangrepp på mångkulturism och massinvandringspolitik. Arnstberg/Sandelin går ut hårt och de går ut med fakta. Som att Sverige 2012 beviljade drygt 111.000 permanenta uppehållstillstånd. Vi leder därmed, med råge, den nordiska ligan i att ta in invandrare. Och i Europa är vi trea efter Tyskland och Frankrike. I grenen ”asylsökande per capita” innehar Sverige, sett globalt, en tvivelaktig förstaplats.

Arnstberg/Sandeln fortsätter i samma sakliga, lugna, vederhäftiga stil. Det sägs att blott 21% av de asylsökande är flyktingar, det ges bevis på flyktingsmuggling och det sägs att invandringens årliga kostnad måste skrivas upp. Glöm 40 miljarder säger författarduon. Den beräkningen var från 2006. Siffran 110 miljarder ligger idag närmare sanningen. Den siffran har man fått från Jan Tullberg på Handelshögskolan.

Slutsatsen Arnstberg/Sandelin drar är att välfärdsstaten inte klarar av massinvandring. Deras bok har argument för den tesen som är omöjliga att kringgå. 110 miljarder blir t.ex 23.000 SEK per svensk och år. Det är en viktig siffra. Och den ges i denna bok, en välskrriven, välresearchad bok som därmed torde bli själva kampens centrum – centrum för kampen mot massinvandring och mångkulturism och för normalisering, sans och måtta. Arnstberg/Sandelins bok är det dokument som kommer att diskuteras 2013. Norberg/Segerfeldts nyutkomna "Migrationens kraft" framstår som ren science fiction i jämförelse. Där talar man sig varm för inrättandet av kåkstäder för att klara massinvandringen.

- - -

Arnstberg/Sandelins bok "Invandring och mörkläggning" har 12 kapitel. De innehåller, i tur och ordning, detta.

Bokens första kapitel handlar om regimens ideologi, etik och trosmässiga glöd kring detta med invandring. Mångkulturismen, kan man säga, är en religion. Kapitel 2 behandlar statistiken kring det hela, mörkad av makten, här klargjord. Kapitel 3-5 handlar om kriminalitet relaterad till invandring, som asylfusk och invandrare i Sverige inblandade brott. Detta är ett nödvändigt, koncist, klargörande av en oftast förtigen verklighet. För en ärrad invandringskritiker är inte allt som sägs här nytt, men som sammanfattning har detta stort värde. Hela boken kan därmed få rollen av referensverk kring vad invandring egentligen är och kostar.

Kostnaden ja, Den behandlas i kapitel 7. Här redovisas bland annat den ovannämnde Jan Tullbergs beräkning att invandringen troligen kostar oss 110 miljarder per år, inte 40 miljarder som hittills gällt som riktvärde.

Metapolitiskt och ideologiskt är kapitel 6 verkligen intressant. Den behandlar forskare, inom olika gebit, som går regimens ärenden inom mångkulturism, antivithet och svenskfientlighet. Verk av Stefan Jonsson, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Torbjörn Tännsjö samt Henrik Arnstad granskas. Mer om dessa herrar strax.

Kapitel 8 behandlar Miljöpartiets invandringspolitik, eller brist på sådan (= öppna gränser, alla får komma hit). Även det kapitlet ska jag titta närmare på nedan. Kapitel 9-10 behandlar för sin del sharia och islamism samt censur, newspeak och svenskfientlighet.

Del 11 handlar om kommuner som blivit symboler i striden mot ”berikning”: Sjöbo, Vellinge och Forserum. Den sista avdelningen i boken har visst fokus på Danmark. Där visas, bland annat, hur man i detta land faktiskt förmår diskutera invandringen någorlunda öppet. Sverige är, jämförelsevis, mer låst. Kanske har vi i detta land världens mest tabupräglade, låsta och mörkade invandringsdebatt. Men förhoppningsvis kommer Arnstberg/Sandelins bok att öppna upp debatten. Och göra så att invandringen kan bli en fråga, bland andra, som man diskutera utan att bli karaktärsmördad om man har ”fel” åsikt.

- - -

Kapitel 6 granskar som sagt ett antal suspekta, men idag uppburna, aktörer. En av dem är Masoud Kamali (1956-), professor i socialt arbete. Idag deltar han inte i debatten, men 2006-2008 misstänkliggjorde han alla som talade om hederskultur och reaktionärt beteende hos vissa MENA-invandrare. Kritikerna, sa Kamali, var nazister och rasister. Men han är inte extrem...? Nej inte alls.

En annan märklig men av eliten hyllad operatör är Stefan Jonsson (1961-). Han var anställd på DN fram till 2010 men fick gå när Gunilla Herlitz slimmade organisationen. Det var knappast av ideologiska skäl. Jonssons vänsterism drivs idag hårt av kvarvarande DN-garde. Jonsson är en antivit ideolog som ser rasism överallt. Man kan säga: hans antirasism är en täckmantel för antivitism. Om till exempel svarta odlar sin särart, då är det fint och bra, då är det négritude som ska hyllas i alla tonarter. Men om vita hyllar sin särart är det rasism. Sådant är Jonssons credo. En hel generation svenska intellektuella har skolats i den. Att vara antivit är ett krav för att få skriva i finmedia som DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Henrik Arnstad (1967-) behandlas även i aktuell bok. Han är en författare av historieverk. Han har felaktigt uppgett att han är fil kand. I sina böcker har han brännmärkt Finland för att det stred på samma sida som Tyskland i kriget. Här kan man säga: visst stod Finland nära Tyskland, och visst var Finlands hävdande att det förde ett separat krig mot Sovjet 1941-44 icke trovärdigt. Men att som Arnstad naziststämpla Finland för dess andravärldskrigshistoria är att gå för långt.

Att Arnstberg/Sandelin granskar folk som Kamali, Jonsson och Arnstad är verkligen på tiden. Detta är synnerligen radikala figurer med en gräddfil in till maktens centrum.

- - -

Kapitel 8 i Arnstberg/Sandelins bok behandlar som sagt Miljöpartiets extremliberala invandringspolitik. MP vill ha helt öppna gränser. Alla som vill ska få komma hit. Att hävda något annat är diskriminerande.

Detta anser MP. Och det går hem hos eliten. Det parti som överlag är populärast hos journalister är detta extremistparti. I en undersökning sa 41% av de tillfrågade journalisterna att MP var det populäraste partiet. Det var i Kent Asps ”Svenska journalister 1989-2011” (2012). Men Arnstberg/Sandelin nöjer sig inte med att konstatera det. De granskar kritiskt MP:s program. Författarduon säger att MP ”kräver helt öppna gränser och tillgång till full samhällsservice med bostäder och ekonomi för alla som kommer hit”. Det är vad MP:s partiprogran förmedlar. Mot denna ideologi polemiserar Arnstberg/Sandelin skarpt. De säger: visst ger öppna gränser möjligheter för vissa. Men det är fel väg att gå anser de; man bör istället ha ett mer långsiktigt fokus på hur välfärdssamhällena ser ut och fungerar. Och här kommer ett vältaligt försvar för att vi i väst själva ska få bestämma om våra samhällens framtid:

”Det är fungerande samhällen med utbildade, disciplinerade och lojala invånare som skapar välstånd. Det är dessa samhällssystem som måste skyddas genom en mer eller mindre begränsad invandring.” Invandring har historiskt i ett land som USA fungerat, men invandring ”kan också presentera sig som en kostnad och ett hot mot det existerande samhället. Den senare bilden dominerar för vår tids välutvecklade länder, också för USA. (...) Det finns i varje samhälle ett antal ”obehövda” och det är där som problemen tätnar: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, våld, etc. Så gott som alla välfärdsstater är i dag rädda för att via invandring rekrytera fler medlemmar till denna kostsamma och olyckliga befolkningskategori. Vi skulle önska att Miljöpartiet hade reflekterat över denna fråga, eftersom de propagerar för fri invandring. Ingenstans hittar vi emellertid ett sådant resonemang inom miljöpartiet.”

Varför? Bland annat för att journalisterna gillar MP, se ovan. MP lever i en skyddad verkstad, fritagen från granskning av media. Media propagerar ju för öppna gränser och mångkultur, kallar illegala migranter för ”papperslösa” och överanvänder begreppet ”flykting” för envar asylsökande. Men de är just det, asylsökande. Flyktingstatus beviljas bara dem som får asyl enligt FN:s Genèvekonvention: ”Bara en tiondel av alla asylsökande som har fått stanna sedan 1980 uppfyller kriterierna för begreppet flykting, som det definieras i svensk lag och internationella konventioner.”

Detta upplyser oss Arnstberg/Sandelin. De vänder sig starkt mot det samhällsklimat som råder med ett extremt massinvandringsparti, MP, som okritiskt gillas av journalistkåren. Ja, det handlar om ett helt massinvandringssentiment, som med religiös glöd antas, omfattas och förs vidare av medias megafoner.

- - -

Arnstberg/Sandelin nämner även att SD är det enda riksdagsparti som är vettigt: ”har svenska politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna förlorat sin verklighetsförankring i invandringsfrågor?” Det är med andra ord ingen syrefattig studie Arnstberg/Sandelin skrivit, ingen försiktig diskussion. Det här är skarp polemik mot massinvandring och mångkulturism. Det är gloves off, kan man säga.

MP är helt verklighetsfrånvänt. Det vill inte säga lite i dagens låsta och tabupräglade samhällsklimat. Men MP går längre. Man föreslår ofinansierade reformer för generösare flyktingmottagning överlag: tvinga kommuner att ta emot ensamkommande, återförena somaliska familjer på svensk botten, ge all möjlig samhällsservice till dem som illegalt tagit sig i landet. Allt det där fick de formellt igenom när de gjorde upp med M 2011 men samhällsklimatet börjar nu vända sig emot det hela.

Man frågar sig om MP:s stödpatrull, journalisterna, börjar inse hur kört MP är ideologiskt. Men än så länge spelar journalisterna med och vägrar granska detta vansinnesparti. Man får hoppas att Arnstberg/Sandelins studie i aktuell bok gör slut på MP:s existens i riksdagen. MP är ett tanketomt massinvandringsparti för postpolitiska vänsterister, inget annat. Miljön och vanligt folk har man glömt för länge sedan.

- - -

MP är helt lobotomerat. Arnstberg/Sandelin säger inte det, men de citerar MP:s program där de sägs att kulturer, precis som resten av samhället, är i ständig förändring. ”Det går inte att säga att människor från en viss kultur är på ett visst sätt.” Urvattnad mångkulturism, total nivellering, total utplåning av varje särdrag. Detta är MP:s vison och jag kallar den en suddig vision av helvetet. Och Centern är likadant: öppna gränser, fri invandring och annat vansinne föreslog de i december 2012. Arnstberg/Sandelin nämnder det liksom de citerar DN:s Lena Andersson som anser att migration ska bli en politisk icke-fråga, på samma sätt som varje kvinna har rätt att föda hur många barn hon vill. ”Migration från livmodern” får ju försiggå fritt, varför då inte migration generellt...? Bara en person fri från all känsla för sitt folk, sin historia, sitt land och sin kulturella livsmiljö kan tänka så.

Drömmarna om fri invandring är drömmar, frikopplade från ekonomiska och andra realiteter. Arnstberg/Sandelin visar det på ett förtjänstfullt sätt med sin bok. De visar på ett land, Sverige, där debatten kring en viktig samhällsfråga kringgärdats av tabun och låsningar. Invandring har blivit en grundbult som inte får rubbas för då riskerar tydligen hela samhället att braka ihop – anser sjuklöverpartierna, media och akademi. Men Arnstberg/Sandelin visar med systematisk statistik, nytolkning och annorlunda perspektiv på hur vansinnigt alltsammans är. Som sagt är deras bok ingen försiktig studie, den är ett frontalangrepp på ett tillstånd som varat för länge – ett tillstånd kallat ”massinvandring som frälsningsväg”. Debatten håller redan på att flyttas från invandringen som välsignelse till invandringen som kostnad. Och denna bok kommer förhoppningsvis att bli spiken i kistan på den oskrivna lag som säger att massinvandringen inte för debatteras eller ifrågasättas.

Författarduon gör sitt jobb med fakta, analyser och referat. Men de har även en synnerligen god stil: klar och lättläst, med vassa citat från allehanda källor, och på det en gnutta ironi. Detta är 2013 års hitills mest spännande bok, alla kategorier.

Här är Debattförlagets hemsida med mer info om boken.




Relaterat
USA: en stormakt söker sin roll
Om Nya Tider
Svenska stories
Tidningsbud: så funkar det

lördag 21 december 2013

En dikt om en pilgrim


Halleluja.




Härmed en dikt. Den ingår i min samling "Grönt ljus" från 2009. Den lyder:
Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.




Relaterat
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Glädje

fredag 20 december 2013

Slaget vid Narva 1700


Edit 2017: nu har min svenska historik getts ut i bokform: Ett rike utan like -- Sveriges historia. Härmed en text från 2013 som kom att ingå i den: slaget vid Narva.




Karl XII

Karl XII kröntes till kung i december 1697. Då var han 15 år. Nu hade han envåldsmakten över det svenska rike som dominerade Östersjön. Och grannmakterna trodde att vi var försvagade av att ha en så ung kung så de förenade sig i en pakt; Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland gick samman och förklarade oss krig. Det påminde om 1675 då Danmark förklarade oss krig i en tid av upplevd svaghet. Och på den tiden, 1670-talet, var vi ganska svaga. Vi var dåligt förberedda.

Men det var då det. Nu, inför krigsutbrottet 1700, rådde ett större lugn. Vår armé och flotta var i bättre skick och mobiliseringen fungerade perfekt. Den indelta armén, med ständigt insatsberedda knektar, bestod provet. Karls plan var att slå mot det mjukaste målet först, Danmark. Och man hann knappt stiga iland vid Humlebaek på Själland förrän dansken bad om fred. Sedan vände sig Karl mot Ryssland. Den estländska, svenskkontrollerade staden Narva belägrades av en stor rysk armé under befäl av fransmannen Charles Eugène de Croy. Med sin fältherre Carl Gustaf Rehnskiöld kom Karl till undsättning.




Narva

En svensk armékår skeppades senhösten 1700 till Estland. Karl XII vilade inte på hanen. Han gick till anfall direkt, trots råd, in i det sista, om att avstå från anfall. Svenskarna var framme vid Narva 20 november. Ryssarna belägrade staden Narva med en linje och försvarade denna linje med ännu en, en så kallad cirkumvallationslinje. För anfallet beslöt sig den tjänstgörande ÖB:n, general Rehnskiöld, för ett kraftsamlat genombrott på två ställen av denna yttre försvarslinje. Infanteriet skulle gå i täten för att forcera den stormgrav ryssarna grävt framför linjen; man skulle ta sig över den genom att slänga risknippen, så kallade fasciner i den.

Samtidigt som svenskarnas två kolonner började avancera kom snöyra med hagel som blåste i ansiktet på ryssarna. Detta skymde sikten för deras muskötskyttar och deras artillerister.

Det svenska infanteriet började anmarschen och gav eld på 30 meters avstånd. Så rusade man fram den sista biten, slängde risknippena i graven och bröt in. Försvarslinjen genombröts som planerat på två ställen. Ryssarnas front blev därmed uppstyckad i tre delar. Strid med blankvapen och tillhyggen vidtog. Ryssarnas högerflygel gav vika och trycktes ner mot Narvafloden. Ryssar försökte fly över bron, men den brast av vikten av de tusentals flyende. Många drunknade eller frös ihjäl i vattnet.




Resultatet

De ryska officerarna i Narvaslaget var inhyrda tyskar. Det ryska manskapet ogillade dem. Nu, när det började gå dåligt, slog man helt enkelt ihjäl dem. När detta och högra flygelns sammanbrott uppdagats för de Croy beslöt han att kapitulera. Under tiden plundrade svenskarna de ryska förråden på mat och brännvin. Man hade hungrat under marschen till Narva och nu befann man sig plötsligt i Schlaraffenland. I mörkret började Livgardet av misstag beskjuta Dalregementet. Vissa förluster leds innan dalmasarna lyckades få sitt spel att spela en svensk marsch. [Bengt Liljegren, "Karl XII", s 92]

Kvar att besegra var den ryska vänsterflygeln. Efter ytterligare strider valde även denna att ge upp. Då var klockan två på natten.

Belägringen av Narva kunde hävas och den svenska armén kunde gå i kvarter. Enligt uppgift var ryssarna i detta slag omkring 33.000 man mot svenskarnas cirka 10.500. Det var underlägsenhet 1 mot 3, vilket inte är så dåligt då man enligt boken ska ha överlägsenhet i minst 2 mot 1 då man anfaller. Och enligt samma bok ska man heller inte slåss när det är vinter; sedan 30-åriga kriget hade svenskar dock för vana att slåss på vintern om det fanns möjlighet till seger. Man kan säga att Karl bröt mot regeln om numerär överlägsenhet på samma sätt som U. S. Grant vid Fort Donelson 1862 och Rommel vid ankomsten till Nordafrika 1941: bättre att vara igång och överraska med det man har än att vänta ut i och för sig behövliga förstärkningar, eftersom inget överträffar en taktisk seger. Vitesse, vitesse, de l'activité som Napoleon sa: det är den operationella taktiken som vinner slag.




Relaterat
Ett rike utan like -- Sveriges historia
Åselememoarer
Lumpen

måndag 16 december 2013

Baudelaire, Nietzsche och Goethe om kreativitet


Halleluja.




Baudelaire sa ju: ”Konstnärlighet är systematiskt återerövrad barnslighet.” Och det tycks vara inspirerat av Nietzsche, som sa: ”A man’s maturity: that is to have rediscovered the seriousness he possessed as a child at play.”

Se även Goethe: ”Geniet är en förlängd pubertet.”

Själv säger jag i ämnet: För att få kreativiteten att flöda, se till att skapa en struktur inom vilken du kan vara fri. -- Detta anknyter till Baudelaires ord om "systematisk barnslighet". Och till Nietzsches antydan om kreativiteten som en "barnlek". Man kan inte bli barn på nytt, men man kan återskapa vissa ramar för barnets kreativitet.




Relaterat
PK-ismen är del i ett större mönster
Hur ska det gå för svenska vecko- och månadstidningar?
Årets vita H&M-modell heter Jennie Runk
Buick på gatan
Bild: Arvika

söndag 15 december 2013

Recension: Fribytare i folkhemmet (Engdahl 1979)


Per Engdahl (1909-1994) var en svensk politiker, författare och ideolog. Hans memoarer ”Fribytare i folkhemmet” från 1979 innehåller mycket. Förutom att berätta om sin egen bana som student, skribent och politiskt verksam skissar han vissa drag i Sveriges utveckling från hedenhös och framåt. Han skildrar världspolitik under 1900-talet och han diskuterar ideologier, han tar upp kulturella aspekter på ditt och datt och han redogör för ekonomi i stort och smått. Han var en lärd figur med förmåga att formulera sig enkelt, men inte simpelt.




Per Engdahl föddes i ett borgerligt hem i Jönköping 1909. Det kan nämnas att han vid 14 års ålder blev funktionellt blind. Men han fortsatte sin karriär som student och politiker tämligen obehindrat av detta. Det säger sig självt att han behövde handledare för vissa saker men i stort levde han normalt. Till exempel som student kunde man på den tiden få sig mycket till livs enbart genom att bevista föreläsningar. Jag gissar att statsvetenskaplig litteratur inte fanns som blindskrift då.

Det var i Uppsala 1935 som Engdahl tog sin fil kand i statsvetenskap. Samma år debuterade han med diktsamlingen "Stormsvept". Politiskt var han emot både Sovjetkommunism och amerikansk kapitalism. Mussolini var den store inspiratören. Den Nysvenska Rörelse som han bildade hade sitt ursprung i en förening bildad i Uppsala 1930. Nämnas kan här att Vägen Framåt startades 1932, en tidskrift där Engdahl ofta medverkade.

Åren 1937-1941 samarbetade Engdahls organisation Svensk Opposition med den svenska radikalhögerns stora, tyskvänliga parti Sveriges Nationella Förbund. SO uteslöts ur SNF 1941 men fortsatte att hoppas på en tysk seger i världskriget. När Tyskland lidit nederlag 1945 marginaliserades Engdahls rörelse, nu kallad Nysvenska Rörelsen. Men den levde vidare som idérörelse. Engdahl hade ett stort kontaktnät, han hade sedan sin tid i Uppsala umgåtts med folk i alla politiska läger, och denna bredd i hans väsen speglas bra i memoarerna. Alltså den ”Fribytare i folkhemmet” som här behandlas. (Begreppet ”fribytare” är lika med pirat, sjörövare, kapare, eng. freebooter).

Jag kan inte återge allt som de 380 sidorna skildrar. De är täta på idéer och reflektioner, på originella vinklar liksom på uppgifter om Engdahls liv. Det kan även sägas att Engdahl hade sina kontroversiella åsikter, såsom stödet för Nazityskland. Det var inte oreserverat men visst var han klart på denna sida och emot boljesvismen. I denna recension tänker jag inte gå in på detta. Istället tänker jag nämna diverse annat ur boken jag finner intressant.

- - -

Den historiska rundmålning som görs i bokens början äger sitt intresse. Det talas om Sverige, det talas om nationen, och det talas om nationalismen som kraft. När boken skrevs på 70-talet var nationalismen som värn mot kosmopolitism och internationell kapitalism ett tydligt fenomen, yttrat i befrielserörelser i tredje världen. Engdahl: ”Ser vi oss om i världen av i dag, är det en faktor, som bjärt sticker i ögonen, nämligen nationalismen. Överallt, i Asien, i Afrika, i Latinamerika, gör den sig gällande med en nästan eruptiv styrka. Just i det århundrade, då tänkare, politiker och författare trodde sig ha övervunnit nationalismen ungefär som man övervinner en fördom, tränger den fram som en naturmakt. Det är som ville den inpränta i vårt medvetande, att nationen är en realitet, en ofrånkomlig psykologisk verklighet, som bara den inbliska ointelligensen kan förneka.” [s 7]

För nationalismens radikala sida nämner Engdahl även en viss Sara Lidman (1923-2004), en vänsterförfattare med rätt hög profil. Hon ska ha uppgett att Nordvietnams frihetskamp hade lärt henne att förstå ”Fänrik Ståls sägner”. Var detta sägs hittar jag inte just nu. Kanske stod det i Engdahlboken ”Det nödvändiga greppet” 2013. Mer fakta om den här.

- - -

I sina memoarer skildrar Engdahl i första kapitlet framväxten av en svensk nation. Han tycker sig se hur de två delar ”varav Sveriges rike är sammankomet, Svealand och Götaland” har sina egenheter. Han ser stenålderns megalitkultur med de så kallade stendösarna på västgötaslätten som spår av goternas intåg, medan Svealandskapen är präglat av indoeuropéerna -- samma arier som uppträdde som hettiter i Mellanöstern samt som perser och nordindier längre österut. Arierna överlagrar Europa, kommer med en ny kultur.

Vad ska man säga om detta då? -- Engdahls poäng med detta för Sveriges vidkommande är att svealänningar och norrlänningar har det ariska i sig, en hårdare, mer stridbar kultur medan götalandskapen har en sävligare, mer godmodig typ, ”en idog och lättsam människotyp, full av västgötaknallarnas humor och skåningarnas flegmatiska energi”. [s 10] Ariernas stridsyxefolk ”var människor av en helt annan typ, aggressivare, hårdförare, patetiska, men också humorfriare och känslokallare.” [s 11] Engdahl medger att det är riskabelt att generalisera men han ger exempel på fler dylika skillnader i detta ”Sveriges dubbla ursprung”. Som att svearnas politiska arv är folkligt kungadöme medan götarnas är ”aristokratisk republikanism”. Götalandskapen hade en äldre aristokratisk kultur som sedan förts vidare i sådant som medeltidens ”rådskonstitutionalism” och frihetstidens riddarhusstryda riksdagsvälde, medan sveaarvet visar sig i Vasatidens absolutism och godsreduktionens karolinska monarki.

- - -

Engdahl berättar om Sveriges politiska liv under 1800- och 1900-tal. Om högern säger han träffande att den traditionella högern under sådana som Harald Hjärne, Rudolf Kjellén och Adrian Molin var ett slags ”historieromantisk reformkonservatism”. Bland annat frammandes hos dem Karl XII:s storhet, men inte naivt som hos Tegnér utan som del i en västeuropeisk offensiv mot Ryssland (Hjärne). Denna strömning fick sedan konkurrens av en mer kommersiell höger, av ”demokratisk liberalkapitalism”. Arvid Lindman (högerpartiledare under 1910-talet) och alla hans efterföljare kan vara symbol för denna högerattityd. Visst fanns sedvanlig nationalism osv. i högern även framdeles, men dagens Moderatparti kan sägas vara den logiska slutpunkten för denna krämar- och kapitalistideologi. Den radikala nationalismen övertogs på sin tid av Högerns ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund som sedan blev Sveriges Nationella Förbund, som nämnts ovan.

Vad gäller borgerlighetens mottaglighet för 20- och 30-talens fascism och nazism, för dess idéer om ras, blod och jord, så var i Sverige Bondeförbundet det som var i framkant säger Engdahl. Svenska bondeideologer såg allmogen som en gryende elit, som ”en nyadel av blod och bygd”. Det hade fog för sig. Det är inte många länder som har en sådan fri bondeklass som vi har; i till exempel Danmark och Nordtyskland fanns livegenskap länge och väl och i Östeuropa likaså. Tack vare Gustav III:s reformer kunde på sin tid de svenska fria bondgårdarna leva vidare, de blev inte uppköpta av storbönder som i till exempel Danmark och England.

- - -

Som sagt, Engdahl berättar om ditt och datt. Förutom tillbakablickar som den om den svenska nationens uppkomst passerar större delen av 1900-talet revy. Engdahl har ordets gåva, han tar sig fram ”med stor men lätt buren lärdom”. Han är av ungefär samma årgång som Frans G. Bengtsson, Bertil Malmberg och Åke Ohlmarks, och likt dem har han stort ordförråd och en tillgång till en rik fond av bildning och lärdom att foga in i berättelsen. Men Engdahl är såklart mer ideologisk än dem, han har inblick i nationalekonomi och politik. Och som politiker forumulerar han sig intressant. Ett exempel bland många är hur man i en nysvensk broschyr från 30-talet diskuterade ”folkets radikalisering genom massornas aristokratisering”. Detta ger in nuce ett exempel på den engdahlska stilen. Och på hans idéer: en viss folklighet, men inte en nivellerande sådan som inom marxismen utan en höjande.

I boken nämns möten med figurer som Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Birger Furugård, Sven-Olov Lindholm, Rütger Essén, Axel Brusewitz, C-G Ekman, Elsa Norberg, Dagmar Cederberg, Nora Torulf, Per Albin, Per Edvin Sköld samt en del figurer i utlandet, som ett möte 1936 med Italiens utrikesminister Ciano. Vid detta tillfälle kunde Engdahl även ha fått möta Mussolini. Men Engdahl måste tacka nej, han hade inte pengar nog för att betala det uppehälle som de fyra dagars väntan på Il Duces ankomst till regionen skulle innebära. Och som hedersman vägrade förstås Engdahl att be om pengar; han sa istället att han måste hem till Sverige för att tala vid ett Nysvenskt möte på Medborgarplatsen. Voilà un homme.

- - -

Mycket kan sägas om Engdahls liv. Ska jag nämna en intressant sak därur får det bli denna: under kriget och beredskapen var Engdahl en ofta anlitad talare. Och under vintern 1939-40 var hela landet nationalistiskt. Det var lätt att som nationalist få publiken med sig. Receptet såg ut så här: ”svensk patriotism, sammankopplad med sympatier för Finland, som ibland närmade sig ren identifikation -- sådan var stämningen oberoende av vilket parti eller vilken samhällsklass man händelsevis råkade tillhöra.” Sossarna var inte med på detta sentiment i början men de drogs med. Emot det var förstås hela tiden kommunister och marxister.

- - -

Summa summarum: att helt reducera Engdahl till en icke-person, så som svensk intelligentia gjort efter 1945 -- det går inte. Engdahl är en person man inte kan förbigå när svenskt politiskt 1900-tal ska beskrivas. Han var i en brännpunkt: han diskuterade med alla, han erkände talang i alla läger. Och han var först och främst nationalist. Han stod för Sverige etniskt, statligt och kulturellt, och det gör att Engdahl ännu idag är aktuell.




Relaterat
Ett rike utan like
Engdahl: Det nödvändiga greppet (2013)
Morgondagens media: stil och attityd