söndag 15 december 2013

Recension: Fribytare i folkhemmet (Engdahl 1979)


Per Engdahl (1909-1994) var en svensk politiker, författare och ideolog. Hans memoarer ”Fribytare i folkhemmet” från 1979 innehåller mycket. Förutom att berätta om sin egen bana som student, skribent och politiskt verksam skissar han vissa drag i Sveriges utveckling från hedenhös och framåt. Han skildrar världspolitik under 1900-talet och han nämner ideologier, han tar upp kulturella aspekter på ditt och datt och han redogör för ekonomi i stort och smått. Han var en lärd figur med förmåga att formulera sig enkelt, men inte simpelt.




Per Engdahl föddes i ett borgerligt hem i Jönköping 1909. Det kan nämnas att han vid 14 års ålder blev funktionellt blind. Men han fortsatte sin karriär som student och politiker tämligen obehindrat av detta. Det säger sig självt att han behövde handledare för vissa saker men i stort levde han normalt. Till exempel som student kunde man på den tiden få sig mycket till livs enbart genom att bevista föreläsningar. Jag gissar att statsvetenskaplig litteratur inte fanns som blindskrift då.

Det var i Uppsala 1935 som Engdahl tog sin fil kand i statsvetenskap. Samma år debuterade han med diktsamlingen "Stormsvept". Politiskt var han emot både Sovjetkommunism och amerikansk kapitalism. Mussolini var den store inspiratören. Den Nysvenska Rörelse som han bildade hade sitt ursprung i en förening bildad i Uppsala 1930. Nämnas kan här att Vägen Framåt startades 1932, en tidskrift där Engdahl ofta medverkade.

Åren 1937-1941 samarbetade Engdahls organisation Svensk Opposition med den svenska radikalhögerns stora, tyskvänliga parti Sveriges Nationella Förbund. SO uteslöts ur SNF 1941 men fortsatte att hoppas på en tysk seger i världskriget. När Tyskland lidit nederlag 1945 marginaliserades Engdahls rörelse, nu kallad Nysvenska Rörelsen. Men den levde vidare som idérörelse. Engdahl hade ett stort kontaktnät, han hade sedan sin tid i Uppsala umgåtts med folk i alla politiska läger, och denna bredd i hans väsen speglas bra i memoarerna. Alltså den ”Fribytare i folkhemmet” som här behandlas. [Begreppet ”fribytare” är lika med pirat, sjörövare, kapare (eng. freebooter).]

- - -

Jag kan inte återge allt som de 380 sidorna skildrar. De är täta på idéer och reflektioner, på originella vinklar liksom på uppgifter om Engdahls liv. Det kan även sägas att Engdahl hade sina kontroversiella åsikter, som stödet för Nazityskland. Det var inte oreserverat men visst var han klart på denna sida och emot boljesvismen. I denna recension tänker jag inte gå in på detta. Istället tänker jag nämna diverse ur boken jag finner intressant.

Den historiska rundmålning som görs i bokens början är intressant. Det talas om Sverige, det talas om nationen, och det talas om nationalismen som kraft. När boken skrevs på 70-talet var nationalismen som värn mot kosmopolitism och internationell kapitalism ett tydligt fenomen, yttrat i befrielserörelser i tredje världen. Engdahl: ”Ser vi oss om i världen av i dag, är det en faktor, som bjärt sticker i ögonen, nämligen nationalismen. Överallt, i Asien, i Afrika, i Latinamerika, gör den sig gällande med en nästan eruptiv styrka. Just i det århundrade, då tänkare, politiker och författare trodde sig ha övervunnit nationalismen ungefär som man övervinner en fördom, tränger den fram som en naturmakt. Det är som ville den inpränta i vårt medvetande, att nationen är en realitet, en ofrånkomlig psykologisk verklighet, som bara den inbliska ointelligensen kan förneka.” [s 7]

För nationalismens radikala sida nämner Engdahl även en viss Sara Lidman (1923-2004), en vänsterförfattare med väldigt hög profil. Hon ska ha uppgett att Nordvietnams frihetskamp hade lärt henne att förstå ”Fänrik Ståls sägner”. Var detta sägs hittar jag inte just nu. Kanske stod det i Engdahlboken ”Det nödvändiga greppet” 2013. Mer fakta om den här.

- - -

I sina memoarer skildrar Engdahl i första kapitlet framväxten av en svensk nation. Han tycker sig se hur de två delar ”varav Sveriges rike är sammankomet, Svealand och Götaland” har sina egenheter. Han ser stenålderns megalitkultur med de så kallade stendösarna på västgötaslätten som spår av goternas intåg, medan Svealandskapen är präglat av indoeuropéerna – samma arier som uppträdde som hettiter i Mellanöstern samt som perser och nordindier längre österut. Arierna överlagrar Europa, kommer med en ny kultur.

Vad ska man säga om detta då? -- Engdahls poäng med detta för Sveriges vidkommande är att svealänningar och norrlänningar har det ariska i sig, en hårdare, mer stridbar kultur medan götalandskapen har en sävligare, mer godmodig typ, ”en idog och lättsam människotyp, full av västgötaknallarnas humor och skåningarnas flegmatiska energi”. [s 10] Ariernas stridsyxefolk ”var människor av en helt annan typ, aggressivare, hårdförare, patetiska, men också humorfriare och känslokallare.” [s 11] Engdahl medger att det är riskabelt att generalisera men han ger exempel på fler dylika skillnader i detta ”Sveriges dubbla ursprung”. Som att svearnas politiska arv är folkligt kungadöme medan götarnas är ”aristokratisk republikanism”. Götalandskapen hade en äldre aristokratisk kultur som sedan förts vidare i sådant som medeltidens ”rådskonstitutionalism” och frihetstidens riddarhusstryda riksdagsvälde, medan sveaarvet visar sig i Vasatidens absolutism och reduktionens karolinska monarki.

- - -

Engdahl berättar om Sveriges politiska liv under 1800- och 1900-tal. Om högern säger han träffande att den traditionella högern under sådana som Harald Hjärne, Rudolf Kjellén och Adrian Molin var ett slags ”historieromantisk reformkonservatism”. Bland annat frammandes hos dem Karl XII:s storhet, men inte naivt som hos Tegnér utan som del i en västeuropeisk offensiv mot Ryssland (Hjärne). Denna högerprofil fick sedan konkurrens av en mer kommersiell riktning, av ”demokratisk liberalkapitalism”. Arvid Lindman (högerpartiledare under 1910-talet) och alla hans efterföljare kan vara symbol för denna högerattityd. Visst fanns sedvanlig nationalism osv i högern även framdeles, men dagens Moderatparti kan sägas vara den logiska slutpunkten för denna krämar- och kapitalistideologi. Den radikala nationalismen övertogs på sin tid av Högerns ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund som sedan blev Sveriges Nationella Förbund, som nämnts ovan.

Vad gäller borgerlighetens mottaglighet för 20- och 30-talens fascism och nazism, för dess idéer om ras, blod och jord, så var i Sverige Bondeförbundet det som var i framkant säger Engdahl. Svenska bondeideologer såg allmogen som en gryende elit, som ”en nyadel av blod och bygd”. Det var framsynt. Det är inte många länder som har en sådan fri bondeklass som vi har; i till exempel Danmark fanns livegenskap länge och väl och i Östeuropa likaså. Tack vare Gustav III:s reformer kunde på sin tid de svenska fria bondgårdarna leva vidare, de blev inte uppköpta av storbönder och storfinans som i till exempel England.

- - -

Som sagt, Engdahl berättar om ditt och datt. Större delen av 1900-talet passerar revy, förutom tillbakablickar som den om den svenska nationens uppkomst. Engdahl har ordets gåva, han tar sig fram ”med stor men lättburen lärdom”. Han är av ungefär samma årgång som Frans G. Bengtsson och Åke Ohlmarks, och likt dem har han stort ordförråd och en tillgång till en rik fond av bildning och lärdom att foga in i narrativet. Men Engdahl är såklart mer ideologisk än dem, han har inblick i nationalekonomi och politik. Och som politiker forumulerar han sig intressant. Ett exempel bland många är hur man i en nysvensk broschyr från 30-talet diskuterade ”folkets radikalisering genom massornas aristokratisering”. Det ger in nuce exempel på den engdahlska stilen. Och på hans idéer: en viss folklighet, men inte en nivellerande sådan som inom marxismen utan en höjande.

I boken nämns möten med figurer som Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Birger Furugård, Sven-Olov Lindholm, Rütger Essén, Axel Brusewitz, C-G Ekman, Elsa Norberg, Dagmar Cederberg, Nora Torulf, Per Albin, Per Edvin Sköld samt en del figurer i utlandet, som ett möte 1936 med Italiens utrikesminister Ciano. Vid detta tillfälle kunde Engdahl även ha fått möta Mussolini. Men Engdahl måste tacka nej, han hade inte pengar nog för att betala det uppehälle som de fyra dagars väntan på Il Duces ankomst till regionen skulle innebära. Och som hedersman vägrade förstås Engdahl att be om pengar; han sa istället att han måste hem till Sverige för att tala vid ett Nysvenskt möte på Medborgarplatsen. Voilà un homme.

- - -

Mycket kan sägas om Engdahls liv. Men om jag ska nämna en sista intressant sak får det bli denna: under kriget och beredskapen var Engdahl en ofta anlitad talare. Och under vintern 1939-40 var hela landet nationalistiskt. Det var lätt att som nationalist få publiken med sig. Receptet såg ut så här: ”svensk patriotism, sammankopplad med sympatier för Finland, som ibland närmade sig ren identifikation – sådan var stämningen oberoende av vilket parti eller vilken samhällsklass man händelsevis råkade tillhöra.” Sossarna var inte med på detta sentiment i början men de drogs med. Emot det var förstås hela tiden kommunister och marxister.

Att helt reducera Engdahl till en icke-person, så som svensk intelligentia gjort efter 1945 – det går inte. Engdahl är en person man inte kan förbigå när svenskt politiskt 1900-tal ska beskrivas. Han var i en brännpunkt: han diskuterade med alla, han erkände talang i alla läger. Och han var först och främst nationalist, han stod för Sverige etniskt och kulturellt, och det gör att Engdahl ännu idag är aktuell.




Relaterat
Min svenska historia: översikt
Engdahl: Det nödvändiga greppet (2013)
Gustav III:s regim
Morgondagens media: stil och attityd
Slanka Fräsching, 22: Jag älskar nationella nyheter

1 kommentar:

Svensson sa...

Per Engdahl var som sagt nationalist. Men han var det inte i imperialistisk mening. Nej, han var samnationalist.

Alla folk ska få existera i sina ursprungsområden. Det är samnationalism. Fredlig samexistens på särartens grund.

Min tanke är att vi etniska svenskar kan lyfta oss som folk, som det folk som traditionellt bott i detta land, med samnationalismen som argument. Samnationalismen kan ta udden av svenskfientliga debattörer som säger, "du som är svensk, tror du att du är överlägsen andra folk?". Då kan man säga: "tror du att en somalisk nationalist hävdar att han är överlägsen kineser?" På det har PK-isten i regel inget svar.

Samnationalismen har en del som talar för den, som metapolitisk strategi i Sverige idag.
Vad tror ni andra? Är samnationalismen gångbar? Kan den få villasvensken att släppa sargen, kan den även få "de ljumma" att släppa den ständiga underkastelsen under andra folk och hävda det svenska mer tydligt?

Påpekas bör att detta inte är något försök att blanda bort nationalismen i en global röra. Samnationalism, som bland annat kan exemplifieras med utländska exempel (thailändare har rätt till Tahiland, alltså har svenskar rätt till Sverige) ska inte föra ut i stöd till vartenda litet folk som kämpar för sin existens. Denna avväg är inte kungsvägen här. En samnationalist stödjer formellt andra folks existens, men han kämpar framför allt för sitt eget folk. Och det är samnationalismens svenska tillämplighet som föresvävar mig: som ett medel för att få idéer om svenskars rätt till Sverige att vinna mark i debatten. Som ett argument mot massinvandring och svenskfientlighet, som ett led i kampen för att vi svenskar åter ska få talan i vårt eget land.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)