tisdag 30 april 2013

Reflektioner kring Thomas Nydahls "Black Country" (2013)



I Nya Tider 6/2013 skrevs det att Mikael Jalving besökt studentföreningen Heimdal i Uppsala. Detta besök ägde rum i februari, den 7 februari för att vara exakt. Han presenterade sin bok ”Absolut Sverige – ett land i förändring” (2012). På mötet talade den danske journalisten om det svenska samhällets tankeförbud mot att diskutera invandring. Så att: han var där, han var på etablerad förening som inbjuden talare. Det borgerliga, formellt fristående Heimdal har ju sedan 1891 varit en plantskola för högerpolitiker som Anders Borg, Gunnar Heckscher och Jarl Hjalmarsson.




Är alltså Mikael Jalving på väg in från kylan? Kanske inte än. Än är Jalving inte framme i finrummet...! Man frågar sig om han väntade den tuffa behandling han slutligen fick av svensk MSM. Att han 2012 presenterade den danska versionen av sin bok på ett seminarium med Nationaldemokraterna togs ju inte väl emot. I 08-elitens ögon passerade han nog en gräns där. Och en svensk förläggare för hans bok var länge svår att finna. I december förra året kom boken i alla fall ut på svenska. Men finmedia tiger. Biblioteken köpte in den danska utgåvan i parti och minut, det var ju en fin bok på ett fint danskt förlag, men den svenska utgåvan är tydligen politisk dynamit. Trots att det är samma bok som den danska, bara klädd i svensk språkdräkt. OK, den har fått ett förord av Lars Vilks också. Det skiljer PCD Ltd:s svenska utgåva från Jyllands-Postens förlags originalutgåva.

MSM tiger ihjäl den svensköversatta Jalvingboken. Men den har recenserats här och där på nätet (i Tidningen Kulturen, Realisten och i Avpixlat; även på Wikipedia behandlas boken). Ytterligare en regimkritiker som nyss gett ut en bok, Thomas Nydahl, har förtigits av MSM men hyllats i bloggosfären. Nydahls senaste bok handlar om mångkulturens haveri i Birgminghamområdet, ”The Black Country”, så kallat pga de gruvor och den stålindustri som traditionellt funnits där. [Själv recenserade jag Nydahls bok i Nya Tider 7/2013. Det jag skriver i detta inlägg är en separat text, en annan text än den som finns där.] Nu är regionen ett never-never-land av postindustrialism, massinvandring och vilsenhet. Nydahl skildrar det i boken ”Black Country” (eget förlag, 2012). Bland annat har hans bok recenserats på Artur Szulc’ blogg. Szulc har för sin del skrivit historiska verk om Polen (”Med förtvivlans mod” 2008, ”I Stalins våld” 2010).

- - -

Szulc gillar Nydahls bok. Han kallar den ”fri essäistik när den är som allra bäst”. Jag kan hålla med om det. Nydahl kan skriva. Han har minst ett dussin sakprosaverk och romaner bakom sig. Han är en oberoende vänsterman som vågar kritisera massinvandring. Det är helt unikt i detta land: helt unikt. Och ”Black Country” skildrar hur samma problem finns i England. Szulc ger en kongenial sammanfattning av ”Black Country” på sin blogg. Nydahl, säger Szulc, fördjupar...
... sig i en samtida problematik som städerna i West Midlands brottas med: gängkriminalitet, skolväsendets totala nedgång, social nöd och de negativa sidorna av multikulturen som skapats av en omfattande invandring.

Nydahl berättar om shariadomstolar, kusingifte, hedersrelaterat våld och vad han kallar ”gatans opposition”, det vill säga English Defence League och brittiska partier på yttersta högerkanten. Det är ingen uppmuntrande läsning Nydahl erbjuder. Helt klart är att multikulturen har lett till skapandet av parallella samhällen med höga kulturella och religiösa barriärer. Moralisk konsensus, medborgaranda, hemhörighet och kollektiv identitet har ersatts av extrem polarisering: splittrande särkrav, gettoisering och direkta motsättningar av religiös och politisk karaktär. Trots den rådande konfrontativa situationen förefaller de styrande vara oförmögna att se sanningen i vitögat och de har intellektuella kretsar på sin sida som gör allt för att minimalisera alla former av kritik mot islamismen (eller multikulturalism generellt). Kritiker utmålas som islamofober och rasister. Även sedvanlig religionskritik, som tidigare ansetts vara en naturlig del i ett sekulärt samhälle, misstänkliggörs. Det kritiska förhållningssättet till alla former av samhällsfenomen är inte längre en självklarhet.

- - -

Detta är Nydahls bok i ett nötskal. Szulc är inledningsvis försiktig i sin recension. Denna bok är dynamit. Szulc tassar från början som katten kring en het gröt visavi en bok som kritiserar annars heliga ting som fjärrinvandring och det traditionella Europas marginalisering. Szulcs berörande av English Defence League ovan är symptomatisk, ett kort en-passant-omnämnande bara. Men Nydahl är i sin bok rätt positiv till EDL:s verksamhet.

Det är en ovanlig hållning för en svensk vänsterman. Szulc förbigår det. Szulc är mer eller mindre ”establishment”. Men han är, tack och lov, inte någon 08-intellektuell som ängsligt lyssnar på alla de senaste påbuden från propagandatelegrafen. Szulc gör Nydahls bok rättvisa. Nydahl ser på mångkulturens vind-för-våg-samhälle i England och säger: det här fungerar inte. Islamismen är den enda starka faktorn här och den vill vi inte ha. Men de styrande blundar eller vill i tysthet ha detta för att söndra och härska. Och Szulc har i sin recension sett samma sak. Sett ur den synvinkeln finns det hopp: Nydahls bok har som sagt ignorerats av MSM (nåja, Kvällsposten skrev ner den) men att folk ute i landet, på nätet, fått upp ögonen för boken, det är tecken på en omisskännlig, kulturell opposition. Andra som gillat den är bland andra Lars Vilks och Anna Brodow. Boken är enligt författaren nästan slutsåld.

- - -

Högprofilerad kritik av mångkulturism är viktig. Jalving är ett exempel på det, Nydahl ett annat. Det är inte så lätt att tysta detta kritiker. Det går inte att skylla på näthat längre. Vi ser här en vältalig, bred kritik som är svår att slå ifrån sig. Den har symbolisk betydelse. Det är, kan man säga, kritik med verkshöjd. Vad har mångkulturismen att sätta emot? Lisa Bjurwald? Qaisar Mahmood? MENA-man åker ut i Sverige och visar sig ogilla det traditionellt svenska? Well, skriv om det då, det är ett fritt land. Men jag har en känsla att Jalvings och Nydahls grundläggande attityd, ”vanliga liberaler, vanliga intellektuella” som aldrig varit i närheten av högerradikalism, men av skeendet de senaste åren tvingats ut i en radikal, fruktbar gråzon där man måste skärpa kritiken mot massinvandring och antivithet för att ens överleva – den attityden torde delas av allt fler tänkande människor i detta land. Det är idag svårt att vara neutral, svårt att vara liberal, svårt att vara taditionell vänster om man inte får ha åsikter om fjärrinvandring. Alla som har åsikter om detta hamnar förvisso ute i kylan. Men Jalving och Nyahl har rett sig varsina bon där och de verkar reda sig ganska bra...! Och detta är bara början. Fler skrivkunniga människor lär följa, folk som med formuleringsglädje och gestalningsförmågan som vapen ger sig på att skildra den sammetsdiktatur vi levat i de senaste tio åren, en diktatur som högtidligt kungjort att ”den som föreslår en promilles minskad invandring ska för evigt tystas”.

Regimen föreföll nyss vara på väg att förbjuda kritik av massinvandring. Den skulle väl i så fall ha stämplats som hets mot folkgrupp. Mångkultur trumfade, tills helt nyligen, allt, inklusive yttrandefrihet. Men det tåget har gått nu. ”Näthatet” är exponerat som en lika stor om inte större aktivitet hos vänstern än hos högern. Och de kritiska rösterna mot mångkulturismen blir allt fler. På nätet och i bokutgivningen.




Relaterat
Spengler: Människan och tekniken (1931)
Spengler: Västerlandets undergång (1918)
Tolkien och Jünger
Folkrätten i krig
Finland efter 1945

söndag 28 april 2013

Recension: Pansarchef under Rommel (von Luck 2005)



Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min essä om östfronten. Den heter Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45. Där ingår bland annat ett kapitel om den tyske pansarofficeren Hans von Luck. Dvs. i stort sett nedanstående text. -- Hans von Lucks memoarer har sina kvaliteter. Detta är en god introduktion i operativ-taktisk krigföring.




1.

Har du planer på att sätta upp en pansarstridsgrupp? Vill du veta hur man leder en pansarspaningsbataljon? Vill du veta hur det är att strida i öknen, på den ryska stäppen och i Normandie? Då är detta boken för dig.

Hans von Luck (1911-1997) gick in i tyska armén 1929. Han deltog i uppbyggnaden av motoriserade trupper. I Polenfälttåget 1939 ledde han ett spaningskompani i den 2:a lätta divisionen. Sedan ombildades man till 7:e pansardivisionen. Chef för divisionen blev Erwin Rommel, sedermera fältmarskalk och chef för Afrikakåren.

von Luck började fälttåget i väster, 1940, som kompanichef. Han ledde ett kompani i 7:e pansardivisionens spaningsbataljon. Bataljonen hade pansarbilar och var ett slags förtrupp till divisionen, en som gick i täten, utspanade motståndet och kände av detta. Man spanade offensivt: "pansarspanare skjuter sig fram mot fienden" hette det.

Divisionen var med om genombrottet över floden Meuse. Fransmännen togs med överraskning. Sedan, ihop med sju andra pansardivisioner, stötte man österut och isolerade den engelska expeditionskåren i Belgien från huvuddelen av franska armén söder därom. En veritabel pansarkorv bildades, en 50-70 km bred korridor i form av en pansrad offensiv. En motoffensiv skedde vid Arras 20 maj. Engelsmännen anföll pansarkorvens norra flank. Det hela avvärjdes emellertid. von Luck berättar hur detta och mycket annat under fälttåget gick till.

Chefen för pansarspaningsbataljonen stupade den 28 maj. Rommel själv utnämnde då von Luck till ny chef, trots att det fanns i tjänsten äldre kompanichefer i bataljonen. För i pansarvapnet var man oortodox och Rommel sa att så här ska det bli, om någon kompanichef vägra lyda dig så avsätter jag honom. Visst förekommer i strid brott mot så kallad god sed vid befordran, men denna incident torde även generellt belysa pansarvapnets särart. Annat som sas känneteckna dess chefer var, enligt Carlo d’Este som skrivit om de amerikanska pansartrupperna, en tendens hos högre pansarchefer (regemente och uppåt) att ifrågasätta och diskutera order; infanterister gjorde det mer sällan. Pansarchefer var som kavallerister: impulsiva och snara att rycka fram, och mindre hågade att utan diskussion lyda order som de tyckte var operativt olämpliga. Denna oregerlighet gällde som sagt bara högre chefer. För om å andra sidan en underlydande till Rommel opponerade sig och sa att en viss, djärv order var omöjlig att utföra, så ersattes han omedelbart [von Luck s 54].




2.

Efter Arras beredde sig engelsmännen på reträtt sjövägen via Dunkerque, även känd som Operation Dynamo. 7:e divisionen nådde i slutet av maj staden Lille där en fransk division kapitulerade. En ny fransk försvarslinje söder om floden Somme, norr om Paris, skapades: Weygandlinjen. Den var föga mer än ett streck på kartan, men det kunde ju inte tyskarna utgå från där och då. Under en vilopaus i början av juni fick Rommel Riddarkorset av Hitler. Till och med han hade varit orolig under framryckningen. Han tyckte den gick för fort. Enligt von Luck sa Hitler till Rommel: ”Vi var alla mycket oroliga, men framgången visade att ni hade rätt.” [ibid s 52]

Rommel återvände till sin division. Han berättade för sina officerare hur planen i stort var tänkt och hur den utvecklade sig. Detta ger för sin del en intressant aspekt på ”örn-padda”-problematiken: efteråt kan en soldat bilda sig en uppfattning om operationen i stort, man får vara örn, men under utförandet har man bara detaljer för ögonen: man är padda. Rommel berättade om planen att koncetrera pansarkårerna och med dem stöta samlat västerut, samtidigt som armégrupperna norr och söder därom mest band fienden. ”Nu gick det långsamt upp för oss vilken riskfylld framstöt vi hade bakom oss.”

Under viloperioden fick von Luck tillfälle att besöka kompanierna i sin bataljon och tacka dem för deras insatser. I sitt eget gamla kompani hade han sett till att en viss underofficer, en betrodd fanjunkare vid namn Almus, blivit chef. Någon annan kunde inte internrekryteras. Den ende övrige officeren hade sårats i Polen. Kompanier och plutoner kunde alltså redan nu, i början av kriget, ledas av underofficerare. Nog hade man kunnat tillsätta kompanichefsvakansen med någon från officersreserven, men von Luck tyckte att det blev bättre så här. En kompetent underofficer, känd av de meniga och befälen, var bättre än en ny förmåga, formellt mer välutbildad.




3.

Fas 2 av Frankrikefälttåget började: framryckningen söderut. Det hela gick snabbt. von Lucks bataljon beordrades ta en stad vid Engelska kanalen, Fécamp. Strax därefter, i juni, kapitulerade Frankrike. Nästa kampanj för Luck blev anfallet på Ryssland 1941.

von Luck fortsatte i samma enhet, 7:e pansardivisionen. Han blev åter chef för ett pansarspaningskompani. Då var Rommel inte divisionens chef längre. Det var en viss baron von Funk som var en mer gammaldags ledartyp än Rommel. Den nye ”... förde befäl ”bakifrån”, från sin stridsledningsplats, och sökte inte som Rommel kontakt med sina män. Vi enhetschefer anpassade oss i alla fall till honom, desto mer som han inte försökte inskränka vår rörlighet.” [von Luck s 72]

von Luck fick omsider bli chef för pansarspaningsbataljonen igen. Man var på mittersta frontavsnittet, Armégrupp Mittens ansvarsområde. Sedan Smolensk intagits blev nästa mål Vjasma, några hundra kilometer väster om Moskva. Det var under augustis heta dagar. von Luck, som chef för pansarspanarna, skulle i täten för divisionen framrycka norr om Vjasma, inrapportera motstånd och samtidigt, så gott det gick, nedgöra detta. Pansarspanare skulle som sagt skjuta sig fram mot fienden. von Luck ger denna stabsmässigt klara bild av det hela:
Efter omkring 50 kilometer mötte vi hårt motstånd. Öster om en bred dal vid en biflod till Dnepr, några kilometer norr om staden Jartsevo, hade ryssarna byggt upp en till synes stark försvarslinje. De insåg den fara som hotade Moskva. Också längre söderut stötte divisionen på starkt motstånd. Ryssarna hade med sina T-34-stridsvagnar och starkt artilleri besatt höjderna öster om floden. Häftiga pansar- och artilleridueller blossade upp, som varade i dagar. (...) Striderna om Jartsevo varade längre än vi skulle ha önskat. Blixtkriget tycktes vara slut. – Efter förstärkning av våra ammunitions- och drivmedelsförråd inledde divisionen tillsammans med vår pansarkår slutligen ett nytt angrepp. Med avsevärda förluster bröt vi till sist igenom och ett pansarslag avgjorde till vår fördel. [ibid s 81]
Medan divisionen stred vidare fick von Luck order att spana mot nordnordöst på divisionens vänstra, öppna flank. Divisionen var långt inne i fiendeland och man var i okända marker. En gång under denna tid rekade von Luck en flodövergång till fots. För första gången i kriget hamnade han öga mot öga med en fiende, lojt lutad mot ett träd: ”Men då, som i ultrarapid, såg jag honom lyfta sitt gevär och ta sikte på mig. ”Antingen – eller”, tänkte jag, ryckte upp min kulsprutepistol och blev den förste som sköt. Ryssen tappade sitt gevär och föll till marken.” von Luck går fram och ser den andre dö. Nog reflekterar han då över ett och annat, men det är inte för att grubbla han är där. Är man soldat så är man. Den som i strid reflekterar för mycket överlever inte.

Efter att ha avverkat cirka 50 kilometer skogsterräng kom man till en by. En gumma kom fram och frågade om det är krig: ”Vad gör vår lillefar, tsaren?” Här hade tiden stått stilla. Antingen var gumman senil eller så var detta en sedvanlig rysk avkrok. Ingen partifunktionär fanns i byn. von Luck: ”Vi stannade i byn några timmar och försökte förklara vad som hade hänt i världen sedan Ryssland förlorat sin tsar. När vi gav oss av fick jag som gåva från byns ålderman en ikon, med orden. ”Tack för att ni förstår oss. Låt oss leva vidare som förut. Gud bevare er.” ” [ibid s 82] Nog fanns sådana yttringar från ryssarna ännu sommaren 1941, men de skulle snart sluta se tyskarna som befriare.

I södra delen av AG Mitten ryckte Guderian vid denna tid fram mot Kaluga, 200 km söder om Moskva. 7:e divisionen, norr därom, stod också 200 km från målet. Försörjningsläget var svårt och man anade att intagandet av Moskva skulle bli svårt. Vjasma inringades i alla fall till slut, men till stora egna förluster. Och Vjasma-Briansk-terrängen rensades inte tillräckligt. Detta fick följden att den blev ett tillhåll för ryska partisaner ända till 1943, då ryssarna formligen återtog terrängen.




4.

År 1941: offensiven fortsatte. Aktuell pansarkår skulle nu ”rycka fram mot nordöst i området mellan Moskva och Kalinin, en stad vid Volgas övre lopp, med målet att gå över Moskva-Volgakanalen och rycka fram norrifrån i Moskvas rygg.” [ibid s 83] Under senhösten slog sig divisionen fram genom väglös terräng, och mot segt ryskt motstånd, till detta Volokolamsk, en stad 100 km rakt väster om Moskva (men belägen norr om huvudvägen till Smolensk). Fienden hade där en naturlig försvarsställning så det tyska anfallet upphörde tillfälligtvis. von Luck, nu chefande både spanings- och motorcykelbataljonen, konsoliderade sin styrka med underhåll och manskapsersättningar.

Under oktober återupptogs anfallet. Fiendens ställningar vid Volokolamsk genombröts och man ryckte fram mot Klin, en stad vid huvudvägen till Leningrad. Klin intogs efter hårda strider och vägen skars av. von Luck grupperade öster om Klin. Men ytterligare ett mål fanns, Moskva-Volgakanalen, och dit var det 50 km. Målet blev nu att gå över kanalen och ta ett brohuvud på andra sidan i form av staden Jachroma. Bron måste tas oskadd.

Som divisionens spjutspets fick von Luck denna order. Svåra motanfall var att vänta och vintern närmade sig. Det fanns ingen tid att förlora. Samtidigt fick von Luck veta att Rommel ville ha honom till Nordafrika som pansarspaningschef där. Men von Funk ville av förklarliga skäl inte släppa iväg sin batchef. Han var svår att ersätta. von Luck blev konfunderad över uppgiften men gillade samtidigt idén på att få hamna i Tripoli. Det hela blev av i mitten av januari, när slaget om Moskva var över. von Luck körde då västerut genom det vintriga Ryssland i sin privata Mercedes med sin adjutant. Till Nordafrika kom han vad det led i april 1942.




5.

Åter till slaget om Moskva. I gryningen, dagen efter att ordern att ta bron över Volgakanalen, inledde pansarspaningsbataljonen sitt anfall. Väl framme vid kanalen och Jachroma verkade staden lugn. En förpatrull körde ut på den oskadda bron. I staden hördes skottlossning och motorbuller som avlägsnade sig. Ryssarna hade övergett staden. von Luck ryckte fram med sina två bataljoner. Mc-bataljonen, stödd av spaningsstridsvagnarna, beordrades att säkra staden utkanter. Själv begav sig von Luck till värdshuset, där en måltid var framdukad. Det var åt den ryske kommendanten. Men nu hade ju denne gett sig av så von Luck och hans stab intog den istället.

Divisionen anlände efter hand och utvidgade brohuvudet. Av fienden syntes inget. Vägen mot Moskva i sydöst tycktes stå öppen. Det var nu i slutet av oktober. Det blev plötsligt kallt och började snöa. Visst saknade Wehrmacht vinterutrustning för sina soldater, men kylan gjorde även marken hård och lättare framkomlig. Men visst led skyttesoldaterna av kylan och visst var motortjänsten vintertid problematisk: ”Sommaroljan var för tunn och kylvattnet frös omedelbart. Vi tvingades snart att tina kylvattnet på morgonen med blåslampor och skaffa hett vatten så fort vi kom i närheten av en by; annars var vi tvungna att låta motorerna gå hela natten. Ingen väst- eller sydeuropé eller amerikan kan föreställa sig vad det betyder att kämpa i temperaturer ner till fyrtio minusgrader och i iskalla stormar från öster.” [ibid s 86] Så är det nog, men här måste påpekas att svensk armé för sin del har övat vinterkrig sedan 1930-talet. Detta togs även efter av finska armén, till ovärderlig nytta för dem 1939.

Brohuvudet vid Jachroma var utsatt. Ryska skidlöparenheter höll på att kringgå divisionen i nordväst. von Luck skulle uppge brohuvudet, sa divisionschefen, och fortsatte: ”Ni lösgör er under den kommande natten från fienden och täcker divisionens återtåg öster om Klin till huvudvägen mellan Moskva och Leningrad. Våra infanteriförband drar sig tillbaka till en ny försvarsställning norr och söder om Volokolamsk, där divisionen skall ingå efter att ha utkämpat en fördröjningsstrid.” [ibid s 86]

Lösgörningen inleddes den 3 december. von Luck stannade tills vidare kvar i Jachroma med sina två bataljoner. Där var det lugnt. Ryssarna tryckte på söder om och norr om staden. Slutligen drog sig merparten av styrkan bort från östra kanalstranden. En spärr av spaningsstridsvagnar höll vakt i öster. Ryska flygattacker skördade framgångar. Luftwaffe syntes inte till. De stödde offensiven i Nordafrika vid denna tid. Det tyska infanteriet och artilleriet med sina hästanspända kolonner ansattes av flyg och skidlöparpatruller och mötte döden i kylan.




6.

von Luck retirerade. Man hade lätt luftvärn i bataljonen och kunde värja sig någorlunda mot det röda flygvapnet. Under underhållsmödor och strapatser tog man sig västerut. Efter flera veckor nåddes den förberedda ställningen vid Volokolamsk, 100 km väster om Moskva. 7:e divisionen klarade sig någorlunda genom Moskvaslaget. Och man fick nu ersättningsmanskap, nya fordon och allt.

För von Luck var därmed östfronten ett passerat stadium. I mitten av januari fick han, som sagt, order att bege sig till Tyskland för vidare transport till Nordafrika. Där blev han chef för en pansarspaningsbataljon. Med denna opererade han på sydflanken av Rommels Afrikakår; det gällde att utspana fiendens gruppering samt skydda den egna styrkan från att kringgås.

von Luck deltog vid El Alamein i november 1942. Och i februari 1943 deltog han i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut; han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli detta år.




7.

Striderna i Normandie, liksom allt annat i boken, skildras utförligt. Det hela är en exemplarisk redogörelse för hur man leder mellanstora förband som bataljon och brigad. von Lucks bok är en fascinerande inblick i krigets middle management. Efter Normandiestriderna stred von Luck vid Tysklands gränser. I maj 1945 togs han till fånga av ryssarna. Han satt i fångläger några år och blev därefter affärsman i Västtyskland. På 80-talet ledde han guidade turer i Normandie för svenska infanteriofficerare. Vi kunde, var tanken, lära oss något av dessa strider: en numerärt underlägsen försvarare, stridande mot en mekaniserad motståndare. För oss var på den tiden Sovjet den angripare vi, med rätta, väntade oss att möta.

Det var då det. Men än idag kan vi lära oss något om andra världskriget och dess pansrade strider. Genom att läsa "Pansarchef under Rommel" av den enastående Hans von Luck!




Litteratur
Hans von Luck: Pansarchef under Rommel (Mit Rommel an der Front). Prisma 2005




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)
Linna: Okänd soldat (1954)
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)

fredag 26 april 2013

Recension: "Hur man debatterar ner anti-rasister"


Antirasism är antivitism. "Antirasist" är bara ett kodord för "antivit". Det hävdar jag med emfas. Och det finns en video som analyserar detta och annat ganska bra. Titeln är "Hur man debatterar ner anti-rasister".




Denna video sägs vara redigerad av ”Wolfen”. Det tycks vara frågan om en norsk-svensk samproduktion. Men jag kan inte bevisa detta. Något slags nordisk samverkan framskymtar dock i stilen. Videon är ganska välgjord filmiskt. Den är upplagd på Youtube i november 2011. Den innehåller många synpunkter generellt på hur det Politiskt Korrekta psyket fungerar. Den visar på attityder i den svenska debatten, somliga aktuella, somliga som är i avtagande -- och det är i sig exempel på att kulturkriget om PK-ism, etnicitet och invandring har utvecklats sedan 2011. Oppositionen mot PK-ism vinner mark.

Filmen visar på ett och annat åsiktsmönster i denna Korrekthet. Som att den progressiva typ som säger att han är färgblind rasligt tenderar att vara en vit person som rackar ner på sitt eget folk. Samma typ brukar kavla ut nötta humanismer om att ”invandring hjälper människor”, trots att hjälpen totalt sett hade varit effektivare om den satts in i respektive hemland. Denna pisshumanist brukar tala om ”alla människors lika värde” -- men massinvandring är sannerligen ett märkligt sätt att realisera denna tanke på.

- - -

Filmen ifråga säger ett och annat. De exempel på resonemang jag återger nedan är inspirerade därifrån. Jag har inte slaviskt följt manus men andemeningen är densamma. -- Filmen pekar till exempel på halleluja-humanisten som säger ”man ska inte dela upp i vi och dem”. Men regimen är sannerligen snabb att rasiststämpla allt motstånd. Regimen hetsar mot etniska svenskar, mer eller mindre öppet; en tydlig agenda av vi mot dem. Regimen själv är ofta formellt vit men vita PK-politiker är inte politiska aktörer på basen av sin etnicitet. De förnekar sin etnicitet och är alltså antivita.

”Dra inte alla över en kam” säger PK-isten. Men när Danmark, Finland och Sverige röstar fram invandringskritiska partier då är dessa röstare fan själv. ”Generalisera ej om folks egenskaper” sägs det på offentligt håll, men vita demoniseras dagligen.

PK-isten säger: ”raser finns ej!” Men detta sägs bara till vita. Säger man det till en kines eller afrikan torde denne, med rätta, bli heligt förbannad. Att som syrefattiga akademiker säga att raser är en ”social konstruktion” vore en förolämpning mot svarta och asiater.

Filmen ifråga visar mer på detta hyckleri. Det är Korrekta åsikter som ”alla i Sverige är svenskar” -- men är då alla i Kurdistan kurder...?

- - -

Filmen ifråga visar i sin andra halva hur argumentation mot dylik massinvandringsförespråkare kan gå till. Ordet ”samnationalism” nämns inte, men det är vad man kan kalla den vinnande strategin. Om en somalier har rätt till Somalia så har en svensk rätt till Sverige, det är modellen. PK-ister förnekar dock att svenskar är ett folk.

Antirasismen är en antivitism. Det är vad filmen säger. Svart stotlhet är fin, vit stolthet ska demoniseras. Men om PK-isten rackar ner på vit stolthet kan den vite försvara sig med att exempelvis svart stolthet inte är lika med att vara mot kineser. Go figure.

Vita demoniseras i debatten. Det är antivitism i aktion. De vitas historia av rasism är alltid värre än svart och asiatisk rasism. Svenskars existens brukar förnekas, men när vi ska angripas heter det ”ni svenskar gör si, ni svenskar är så”. Nå bra, då finns vi i alla fall. Det är exempel på etnifiering av debatten, den som Adam Cwejman nyligen i en viss Flashbackdebatt citerades vara emot.

- - -

Filmen ifråga visar på fler argument brukade av antivita. Som att vita ej ska få bo var de vill, då är det white flight och illojalt, och pengarna tar de med sig de j-larna... Men invandrade ska få berika varenda bostadsområde, varenda samhälle, varenda by i landet. Då är de antivita nöjda. Kommunalrådet i Luleå sa ju förra året att det var ett problem att Luleå hade för många vita människor...

Antirasism = antivitism. Det är filmens slutsats. Antirasister kämpar inte för andra folk. De kämpar mot vitas rätt att existera. Därför ska dessa antirasister få höra att de är antivita. Det är en offensiv strategi för oss oppositionella. Nu får motståndaren hamna i en defensiv position. För ingen vill i själ och hjärta vara "anti" något.

Filmen ifråga kom för några år sedan och debatten är kanske inte så antivit idag. Det kan bero på att de debattstrategier som den redovisar börjat ge effekt. Gott så. Antivitism och svenskfientlighet ska inte accepteras någongång, någonstans.

I början av filmen flimrar NN förbi, sägandes: ”Det här är inte svenskarnas samhälle längre!” Jag skulle inte tro att hon vågar säga något liknande idag.




Relaterat
PK är död
Reinfeldt: etniska svenskar existerar
RF säger INTE att Sverige är mångkulturellt
Segrar i det tysta
"Subtile Jagden" och annat
Illustration: Mézières

söndag 7 april 2013

Jan Guillou: journalist och författare



Det var en gång en journalist som hette Jan Guillou. I böcker som "Reporter" (1979) och "Berättelser från det nya riket" (1982) kammade han hem poänger. Det var "new journalism" på svenska: berättelser från verkligheten, berättade med viss stilnivå. Ungefär som skönlitteratur. Dessa Guillouböcker var värda sitt salt. Och hans romaner om agenten Hamilton (1986-1995) var rätt välgjorda. Men idag är det svårt att oberörd läsa en Guilloubok. Hans förflutna har kommit ikapp honom. Begreppet "förräderi" har ställt sig mellan verket och läsaren.




Jan Guillou är en svensk journalist, född 1944. Alla vet vem han är. En gång var han programledare i TV (Magasinet, Grabbarna på Fagerhult). Hans böcker om agenten Hamilton och riddaren Arn har gått ut i stora upplagor. De har dessutom filmatiserats. Åren 2000-2004 var Guillou ordförande i Journalistklubben, en riddarvakt för det fria ordet. Och idag skriver han krönikor i Aftonbladet. Hans ord, som kommentator av inrikes- och Mellanösternpolitik, har viss tyngd. Men nu har han förmodligen tappat all trovärdighet.

Trovärdighet är viktigt för en journalist. Man måste kunna lita på honom. Det gäller även bloggare som mig. Jag var till exempel i hetluften hösten 2011 för att jag bloggat om Breivik. Expo kallade mig "fara för demokratin". Men förlorade jag min trovärdighet? Antagligen inte, eftersom jag 1) fick medhåll av över halva läsekretsen 2) affärens "buzz" ledde till jobbet med att översätta Mikael Jalvings "Absolut Sverige".

Trovärdighet är viktig för envar skrivande, offentlig person. Men har då en sådan som Guillou kvar denna trovärdighet? År 2009 avslöjades det ju att han spelat under täcket med KGB. Guillou hade aldrig berättat detta för någon. Men hade han berättat det, då hade mycket av hans texter genom åren fått en annan framtoning. Man kan även misstänka att publiken hade vänt sig emot honom på grund av detta samarbete med främmande makt.

I avslöjandet 2009 var det Expressen som hade storyn. Journalisten Micke Öhlander belönades med Guldspaden för det hela. Den 24/10 kom den första artikeln, själva avslöjandet. Rubriken var: ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet”. Det är starka ord. Men efter en anmälning friades artikeln av Pressens Opinionsnämnd. Artikeln säger tydligen sanningen om Guillous mörkade förflutna.

Artikeln finns på nätet. Men eftersom jag avskyr Expressen generellt tänker jag inte länka. Tidningens svenskfientliga agenda måste motarbetas.

- - -

Guillou var journalist vid denna tid, slutet av 1960-talet. Han var anställd på hertidningen FIB/Aktuellt. Han blev då föremål för intresse från KGB-residenten Jevgenij Ivanovitj Gergel. Guillou, intervjuad av Öhlander i nyssnämnda artikel:
Jag arbetade då på FIB/Aktuellt och träffade 1967 Gergel på en mottagning på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Han kom fram och bjöd mig på kaviar och vi började prata politik.
Guillou ”groomades” alltså av den lokale KGB-residenten. Och det hela började 1967. Guillou har erkänt att han tog emot pengar av ryssen. ”Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton”, sa Guillou till Ölander.

Vad gjorde då Guillou för tjänster åt KGB? Bland annat skrev han en artikel om den svenska socialdemokratins förhållande till Vietnam. Enligt kollegan Arne Lemberg (1941-1979) ska Guillou även ha bett Lemberg att stjäla en intern telefonkatalog från amerikanska ambassaden. Guillou förnekar dock det sistnämnda.

Vad än Guillou gjorde eller inte gjorde så hade han i alla fall upprepade kontakter med ryssen ifråga. Man kan fråga sig vad det hela skulle ha lett till. Kanske groomades Guillou att bli en så kallad inflytelseagent åt Sovjet. Det vill säga att, som i hans fall, journalist och opinionsbildare, i artiklar och debattinlägg subtilt föra fram sovjetiska synpunkter på saker och ting. I Norge hade Arne Treholt denna funktion i sin egenskap av politiker. Guillou blev inget spionerimässigt högvilt som Treholt, men visst kan teorin ”inflytelseagent” belysa fallet Guillou/KGB.

- - -

Säpo fick ögonen på Guillou tack vare att Lemberg larmade dem. Och i parentes sagt var det helt rätt av Lemberg att göra detta, trots att han var arbetskompis med Guillou på FIB/Aktuellt. Om man känner till eller har uppgifter om landsförrädisk verksamhet måste man informera säkerhetstjänsten. Alltså säkerhetsavdelningen på Rikspolisstyrelsen, alltså Säpo. Säpo inledde spaningar mot Guillou, men fann inget att gå på.

Guillous möten med KGB hade klart konspirativ karaktär. Mötena måste ske i hemlighet. Det återges i Micke Ölanders artikel ”Så tränade KGB Jan Guillou i spioneriteknik”, 24/10 2009. Guillou erkänner där hur allt gått till. Han berättar för Ölander om de säkerhetsrutiner som han måste följa inför mötena med Gergel. Som att undvika att skuggas. Därför tappade ibland Säpo spåret efter Guillou när man spanade efter honom, som inför ett möte 19/4 1967. Det viktiga att komma ihåg är dock att Guillou sågs som en säkerhetsrisk, han var ett spaningsfall. Guillou hade samröre med KGB-agenten Gergel. Det var allvarligt och måste utredas.

Guillous möten med Gergel ska bland annat ha skett på restaurangerna Oden och Fajansen i centrala Stockholm. Källan för detta är det PM som Lemberg skrev till Säpo 1967. Där gav han information om det landsförräderi han misstänkte att Guillou var inblandad i.

- - -

I Ölanders första artikel försvarar Guillou sitt KGB-samröre så här:
Det blev bara en enda rad av icke-händelser och det är inte brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster.
Samröret ska ha upphört 1972, då Guillou enligt egen utsago bröt kontakten.

Ölanders artikel publicerades alltså 24 oktober 2009. Några veckor innan det hade Guillou gett ut sina memoarer: ”Ordets makt och vanmakt”. Där nämnde Guillou inte ett ord om KGB-samröret.

Det må vara. Men när det begav sig borde han ha gått till Säpo och sagt att han fått påstötningar från KGB. Det måste varje medborgare som utsätts för sådant här göra. Men Guillou gjorde inte det. Guillous beteende är i alla fall helt förkastligt, detta att samarbeta med KGB, supermakten Sovjets offensiva spionorganisation.

Jag menar: vid samma tid gjorde svenska män värnplikten för att värna landet mot denna aggressiva stormakt. Men Guillou, han åt middag med den. Och han har erkänt detta och annat som han gjorde åt KGB. Så jag frågar mig: hur kan en överbevisad KGB-kompis som Guillou vara uppburen författare i det här landet?

Jag kan i alla fall inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.

Att sluta läsa Guillou måste vara en patriotisk plikt. Man behöver väl inte slänga hans böcker i soporna direkt. Men något skumt är det hur Guillou fortfarande liksom är "en medborgare höjd över all misstanke", hur han av eliten mer eller mindre förlåtits. Han får fortsätta med sin skrivverksamhet som om inget hade hänt. Mot detta måste man protestera. Det kan till exempel göras genom att bojkotta Aftonbladet, där han skriver krönikor.




Relaterat
Guillou: stackars man
Arne Treholt
Svenssonaffären
Jalving: Absolut Sverige
Jag har gjort värnplikten
Rysslands, dåvarande Sovjets ambassad på Gjörwellsgatan 31, Marieberg, Kungsholmen, Stockholm