lördag 21 augusti 2010

Leksaksbilar


Jag äger många bilar.




På min kryddhylla vid köksfläkten har jag inga kryddor. Men jag har leksaksbilar där.

De pryder sin plats må jag säga. Som smycken och skarabéer: läckert lackröda metallvarelser som drömmer bak juvelskimrande lyktor, de jewelled headlights som Corgi Toys hade före 1975.

Vissa av bilarna är från min barndom, vissa har köpts senare. Men jag är glad att några av min barndoms bilar överlevt hit till min kryddhylla; många gick annars åt i sandlådor och lera, de målades om eller blev kvar hos den där kompisen man lekte hos och sedan aldrig besökte mer. Nåväl: jag har skattat några från förgängelsen, jag har dem ännu i min ägo. Jag beundrar varje dag karosslinjernas former, förundras över fenor och lister och hjulupphängningar och allt.

Som antytt: leksaksbilar har det tufft, inte alla överlever barnaårens stormar. Men några gör det trots allt...! Det är ungefär som med riktiga bilar: de flesta rostar bort och skrotas efter en tio-tjugo år, men några bevaras av samlare och blir klenoder, veteranbilar att visas upp på sommarmöten och muséer.

Men man kan fråga sig: borde inte relativt fler leksaksbilar överleva än riktiga bilar? Leksaksmodellerna är ju så små, så lätta att förvara. En riktig bil däremot måste ha garage, gärna uppvärmt; den måste ha försäkring mot allehanda olyckor som kan drabba den. En leksaksbil däremot kan slumra i en låda i åratal, kan glömmas bort och sedan dyka upp igen som en relikt. Och, om vi jämför leksakbilen med andra leksaker och modellföremål, så är den rätt tålig: till skillnad från plastmodellen håller den sig väl, ungefär som en skalbagge håller sig bättre än en fjäril i en insektssamling.

Så min gissning är, att i en fjärran – eller kanske inte alltför fjärran – framtid när vi inte längre har bensindrivna fordon, när avgaslukt och motorvägar och allt annat som hör till bilismen såsom själva dessa bilar är ett minne blott – då kommer modellbilarna att leva vidare, de kan fortfarande komma att existera i ett eller annat exemplar. De metallbilar i skala 1/43 som en gång gjordes av Corgi Toys, Matchbox och Tekno och som bevarats av någon hängiven samlare – eller som bara råkat läggas i en låda, glömts bort och sovit vidare på en vind genom åren – de torde kunna klara sig genom framtidens stormar, de kan bli påminnare för morgondagens människor om vad detta med bilism var. Och nu kommer bara de vackra dragen av fenomenet att återstå, bara skönheten i karosslinjer och lack och briljantslipade jewelled headlights.




Relaterat
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Åselehaiku

torsdag 12 augusti 2010

Dikt: Den soldyrkande systern


Det är sommar och sol, guld och Ofir, flödande nåd och godhet i oändlighet. Det är solen genom en björk, glänsande sund och horisonten fjärran, fjärran - och på en klippa står en kvinna med uppsträckta armar, formande en perfekt Y-runa - och jag tänker oh my God, det är DEN SOLDYRKANDE SYSTERN...!

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget,
ordet som viskades,
fåglar i skymningen,
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
i drömmens stund är du med mig...
I städer på bergen,
i hemliga länder,
där vid affären,
solens syster –
i drömmens stund är du med mig.


Så diktar jag. Fler dikter av min hand hittar ni här, och här har ni en diktsamling av mig i pdf-format, gratis att ladda ner. "Grönt ljus" heter den.

lördag 7 augusti 2010

J. G. BALLARD: originell man


1.

Det är eftersommar nu, ty. Nachsommer, det gör sig så bra i munnen: Naaachsommer, man riktigt suger ur den sista musten ur värmen och grönskan.

Den dyraste bok jag äger är Jim Ballards samlade noveller. Den är bra men lite tjock: 1000 sidor. En annan bra bok jag äger är samme mans "The Atrocity Exhibition". Jag äger också mindre bra böcker av mannen, det kan ni rota fram om ni läser denna tråd.

Men visst är han bra! I stora drag, sett som helhet. Jag är inte ironisk, jag gillar J. G. Ballards lek med symboler, föremål och konkretioner.

Det är ett skönt frosseri i rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet. Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen tänker jag, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status...!




2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken" som Rimbaud talade om. Vad var då det? Jo, det var att medvetet hallucinera över synbart banala ting så att "en kabaréaffisch får håret att resa sig på ens huvud". Det påminner om conscious unreality à la Lovecraft.

Detta att ha drömtung blick på betongmiljöer: det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft.




3.

Ballard kan påminna om Lovecraft. Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen. Se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922.

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en gated community i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.




4.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" som Saint-Exupéry sa. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.




5.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för sådana som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn
Bilden visar en BAC Jaguar, putsad och lackad och utställd på Tate Gallery. Den fanns att se där i skrivande stund 2010 i alla fall.